”Jag kan inte göra mitt jobb som i vanliga
fall, det gör ju ont i hjärtat någonstans”
En kvalitativ studie om yrkesverksamma på kvinnojourers
upplevelser av att arbeta, bemöta och kommunicera med
våldsutsatta kvinnor under Covid-19.
HUVUDOMRÅDE: Socialt arbete
FÖRFATTARE: Agnes Gran & Siri Winblad JÖNKÖPING 2021 juni
Förord
Vi vill först och främst tacka alla intervjupersoner som med engagemang låtit oss ta del av era personliga erfarenheter och berättelser. Ni har givit oss mycket kunskap och viktig förståelse om mäns våld mot kvinnor och det arbete ni utför. Tack vare er medverkan blev denna studie möjlig.
Vi vill även tacka vår handledare Anna Siverskog som varje vecka stöttat, handlett och följt oss i vårt arbete ändå in i slutet. Du har bidragit till insiktsfulla råd och stort tålamod. Agnes Gran & Siri Winblad
Abstract
Title: "I can’t do my job as usual, it hurts somewhere in the heart". A qualitative study about women’s shelter representatives and their experiences of working, treat and communicate with abused women during the Covid-19.
Tutor: Anna Siverskog Examinor: Mats Granlund
In this study, nine semi-structured interviews were conducted based on a qualitative study with ten various women’s shelters representatives around Sweden. The aim of the study was to investigate how representatives in women's shelters have experienced working in a women's shelter and how their treatment and communication towards abused women has been affected during the Covid-19 pandemic.
The results have been analyzed with the help of previous research, Lipsky's theories of street-level bureaucracy and discretion and the concepts of treatment and communication. Using a thematic analysis, the results show that the representatives at the women's shelters have had to re-prioritize their work tasks because of the implemented restrictions and recommendations in the workplace that the spread of Covid-19 has entailed. They have also contributed to several women's shelters having a high workload, which has led to a worn-down staff. Furthermore, the results show that opinion formation and lectures, which is an important part of their work, have not been able to be conducted as desired during the pandemic. The results also showed that the representatives at the women's shelters have not seen an increase in women seeking support during Covid-19. They do however believe that they will see it when the pandemic has come to an end.
Keywords: Covid-19, women shelter, men’s violence against women, street-level bureaucrats, discretion,
Sammanfattning
Titel: ”Jag kan inte göra mitt jobb som i vanliga fall, det gör ju ont i hjärtat någonstans”. En kvalitativ studie om yrkesverksamma på kvinnojourers upplevelser av att arbeta, bemöta och kommunicera med våldsutsatta kvinnor under Covid-19.
Handledare: Anna Siverskog Examinator: Mats Granlund
I denna studie har nio semistrukturerade intervjuer genomförts utifrån en kvalitativ studie med yrkesverksamma på kvinnojourer runt om i Sverige. Syftet med studien var att undersöka hur yrkesverksamma på kvinnojourer har upplevt det att arbeta på en kvinnojour samt hur deras bemötande och kommunikation gentemot våldsutsatta kvinnor har påverkats under tiden för pandemin.
Resultatet har analyserat med hjälp av tidigare forskning, Lipskys teorier om gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme samt utifrån begreppen bemötande och kommunikation. Med en tematisk analys visar resultatet på att de yrkesverksamma på kvinnojourerna har fått göra omprioriteringar i sina arbetsuppgifter i samband med de implementerade restriktioner och rekommendationer på arbetsplatsen som smittspridningen av Covid-19 har medfört. De har även bidragit till att en del kvinnojourer har fått en hög arbetsbelastning som lett till en sliten personal. Vidare framkommer det i resultatet att opinionsbildning och föreläsningar som är en viktig del i deras arbete, inte har kunnat bedrivas såsom önskat under pandemin. Resultatet visade även på att yrkesverksamma på kvinnojourer inte har sett en ökning av stödsökande kvinnor under Covid-19, vilket de tror sig kommer att se efter pandemins slut.
Nyckelord: Covid-19, kvinnojour, mäns våld mot kvinnor, gräsrotsbyråkrati, handlingsutrymme,
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Bakgrund ... 2
Våld i nära relation- definition ... 2
Mäns våld mot kvinnor- definition ... 3
Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor ... 4
Kvinnojour ... 5
Unizon ... 6
Roks ... 7
Covid-19 ... 7
Förändringar inom socialarbetares arbete under Covid-19 ... 8
Tidigare forskning ... 9
Mäns våld mot kvinnor i samband med Covid-19 ... 10
Kvinnojourers arbete ... 11
Teori ... 13
Handlingsutrymme ... 14
Bemötande och kommunikation ... 15
Metod ... 17 Urvalsprocess ... 18 Datainsamlingsmetod ... 19 Litteratursökning ... 20 Etiska principer ... 20 Avgränsningar ... 21 Tematisk analys ... 22 Studiens tillförlitlighet ... 23 Resultat ... 25
Ändrat innehåll i arbetet ... 25
Det borde vara en stor ökning ... 25
Sårbar personal ... 29
Minskning av opinionsbildning och föreläsningar ... 31
Skiftande förutsättningar för det fysiska mötet ... 33
En formell kontakt ... 33
Jag föredrar face to face ... 37
Diskussion ... 40
Resultatdiskussion ... 41
Metoddiskussion ... 44
Förslag till vidare forskning ... 46 Slutsats ... 47 Litteraturförteckning ... 48 Bilagor ... 54 Bilaga 1: Informationsbrev ... 54 Bilaga 2: Intervjuguide ... 55
Inledning
Enligt World Health Organization (WHO, 2020) är våld mot kvinnor ett hot mot den globala folkhälsan. Mäns våld mot kvinnor är vanligt förekommande och 1 av 3 kvinnor världen över har upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld av en intim partner eller sexuellt våld av någon förövare under sin livstid. I nödsituationer, exempelvis vid pandemier, tenderar våld mot kvinnor att öka. Detta beror bland annat på ökad stress samt minskad tillgång till skydd, socialt nätverk och tjänster (WHO, 2020).
Smittspridningen av Covid-19 har kommit att påverka hela samhället och den 11 mars 2020 deklarerade WHO att Covid-19 är en pandemi (Folkhälsomyndigheten, 2020). För att minska smittspridningen i Sverige har landet tagit till en rad olika åtgärder. Allmänna råd och rekommendationer har under tidens gång implementerats och förändrats i takt med smittspridningens intensitet. Sveriges befolkning har bland annat uppmanats att ta del av
Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2020:50) om allas ansvar att förhindra smitta av Covid-19 m.m. I föreskrifterna framkommer bland annat att befolkningen
ska om möjligt undvika fysisk kontakt med andra, stanna hemma vid minsta förkylningssymtom samt avstå från att besöka olika offentliga platser där människor samlas. Jämställdhetsmyndigheten (2021b) uppger att restriktionerna som införts för att minska smittspridningen ökar isolering, vilket medför en ökad risk för att kvinnor blir utsatta för våld.
I media framkommer det att en del kvinnojourer i Sverige har antytt en ökning av stödsökande kvinnor under pandemin (Stålfors, 2020; Nordwall, 2021). I en artikel av SVT Nyheter beskriver Olga Persson, ordförande för riksförbundet Unizon, att manliga våldsutövare inte ändrat sitt beteende under pandemin och där risken för att kvinnors utsatthet blir dold är stor. Hon uppger att de våldsutsatta kvinnorna däremot inte har tystnat, utan fortsatt berätta och sökt stöd kring våldet (Jönsson, 2021). Detta styrker Börjesson et al. (2020) som menar att stödinsatser såsom rådgivning och stödtelefon är än mer viktiga hos landets kvinnojourer under rådande pandemi.
Covid-19 och dess påverkan på yrkesverksamma på kvinnojourers arbete med våldsutsatta kvinnor är ett tämligen outforskat område inom forskning. I och med att Covid-19 är ett nytt fenomen har vårt intresse vuxit och gjort att vi velat studera området närmare. Vi vill
få och förmedla en ökad kunskap och en bredare förståelse om yrkesverksamma på kvinnojourers upplevelser och erfarenheter om hur deras arbete, bemötande och kommunikation gentemot våldsutsatta kvinnor eventuellt har påverkats av pandemin. Vår förhoppning är att med denna studie kunna bidra med ny kunskap och ökad förståelse vid eventuella framtida kriser som Covid-19 för yrkesverksamma på kvinnojourer och liknande professioner.
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur yrkesverksamma på kvinnojourer i Sverige upplever att Covid-19 pandemin har påverkat deras arbete samt bemötande och kommunikation med våldsutsatta kvinnor. Studien avser besvara följande frågeställningar:
- Hur upplever yrkesverksamma på kvinnojourer att tiden för Covid-19 pandemin har påverkat deras arbete?
- Hur upplever yrkesverksamma på kvinnojourer att deras bemötande och kommunikation har påverkats gentemot våldsutsatta kvinnor under tiden för Covid-19 pandemin?
Bakgrund
I detta avsnitt kommer begreppen våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor att definieras. Vidare i avsnittet presenteras en bakgrundsbeskrivning om socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor och om Sveriges kvinnojourers riksförbund Unizon och Roks, samt deras uppkomst. Avslutningsvis beskrivs Covid-19 samt hur socialarbetares arbete har påverkats av tiden för pandemin i en nationell och internationell kontext.
Våld i nära relation- definition
Socialstyrelsen (2021) redogör för att våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. Enligt NCK (u.å.-c) kännetecknas våld i nära relation av att den utsatte har en nära relation
och ofta starka känslomässiga band till förövaren. Våld i nära relation handlar om heterosexuella och homosexuella parrelationer men även om våld i andra familje- och släktrelationer. Begreppet inkluderar även barn som upplever våld i sin familj. Våld i nära relation innefattar alla typer av våld (NCK, u.å.-c). Enligt Socialstyrelsen (2021) finns det sex olika typer av våld, dessa är fysiskt, - sexuellt, - psykiskt, - socialt, - materiellt- och ekonomiskt våld. Det fysiska våldet innebär bland annat slag eller sparkar och det sexuella våldet visar sig genom påtvingade sexuella handlingar, exempelvis våldtäkt. Vidare beskriver Socialstyrelsen (2021) att direkta eller indirekta förlöjligande, hot, våld eller hot om våld mot husdjur kopplas till psykiskt våld. Det sociala våldet visar sig genom frihetskränkningar som exempelvis isolering där kvinnan inte får träffa vänner eller släkt. Det materiella och ekonomiska våldet innebär att förövaren exempelvis skriver under papper såsom ett avtal vilket inte gynnar offret, avsiktligt förstörande av personliga tillhörigheter, förövaren utsätter offret som är i behov av vård och omsorg för vanvård eller försummelse genom att exempelvis undanhålla medicin (Socialstyrelsen, 2021). Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2014) utsattes 6,8 procent av befolkningen för brott i nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes var 7 procent, vilket är jämt med männens 6,7 procent. Skillnaden mellan könen är att kvinnor oftast blir utsatta för grövre våld vilket medför att dem i större utsträckning behöver söka hjälp, framför allt sjukvård. Enligt BRÅ (2014) uppgav 29,1 procent av kvinnorna att de 2012 behövt uppsöka läkare, sjuksköterska eller tandvård efter att ha blivit utsatta för grov misshandel, motsvarande med männens 2,4 procent. Enligt BRÅ (2021) dog 13 kvinnor på grund av dödligt våld av en partner i en parrelation eller före detta parrelation under 2020. En man som utövar våld mot en kvinna som han har eller har haft en parrelation med är den vanligaste formen av våld i nära relation (NCK, u.å.-c).
Mäns våld mot kvinnor- definition
Mäns våld mot kvinnor är ett globalt samhällsproblem som idag erkänns som en kränkning av mänskliga rättigheter och ses som ett allvarligt folkhälsoproblem. Mäns våld mot kvinnor förekommer överallt i världen och är helt oberoende av etnicitet, sexualitet, social tillhörighet, ålder samt kulturell och religiös tillhörighet (NCK, u.å.-b). Förenta nationerna (FN, 1993) utgav 1993 en deklaration om avskaffandet av våldet mot kvinnor. I deklarationen beskriver FN (1993) våld mot kvinnor som varje handling av könbaserat
våld som leder till eller som sannolikt kommer att leda till psykisk, fysisk eller sexuell skada Det kan även leda till lidande för kvinnor där handlingar av psykisk, fysisk eller sexuell skada, tvång eller godtycklig frihetsberövande ingår oavsett om det sker privat eller i offentliga miljöer.
Enligt Jämställdhetsmyndigheten (2021a) inkluderar mäns våld mot kvinnor allt våld som riktas mot en kvinna eller flicka. Exempelvis inbegriper begreppet prostitution, sexuell exploatering och sexuella trakasserier. NCK (u.å.-b) redogör för att mäns våld mot kvinnor även innebär hedersrelaterat våld och förtryck, könsstympning och tvångsgifte. Begreppet innefattar även våld i samhället. Kvinnor ses som mindre värda vilket resulterar i socioekonomiska konsekvenser såsom att kvinnor har lägre lön, sämre hälsa och färre beslutande positioner (NCK, u.å.-b).
Denna studie kommer utgå från mäns våld mot kvinnor utifrån FN:s deklaration, där kvinnan har eller har haft en partnerrelation med förövaren. Vid benämning av våld utgår denna studie ifrån Socialstyrelsens beskrivning av de olika typerna av våld.
Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor
Socialnämndens ansvar för olika grupper som är utsatta för våld i nära relationer regleras i 5 kap. 11§ socialtjänstlagen (SFS 2001:453), SoL. I paragrafen framkommer bland annat att socialnämnden ska verka för att den som har blivit utsatt för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Det framkommer även att nämnden ska beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
Enligt 3 kap. 4 § SoL ska socialnämnden i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten samt erbjuda hjälp till individer och grupper. Socialnämnden ska, om lämpligt, härvid samverka med andra samhällsorgan, organisationer och andra föreningar. Det framkommer i den statliga utredningen Att ta ansvar för sina insatser: socialtjänstens stöd till
våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) att det finns kommuner som samverkar med andra
aktörer i hög utsträckning, inte minst kvinnojourer. Vissa kommuner uppger att kvinnojourernas insatser är de som lever upp till ansvaret om att ge våldsutsatta kvinnor stöd och hjälp. I utredningen framkommer det att kommunerna förlitar sig på
kvinnojourerna vad gäller jourlägenheter när kommunerna saknar egna, när de inte räcker till samt när standarden anses vara olämplig. Enligt den statliga utredningen Att ta ansvar
för sina insatser: socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) är det kvinnojourerna
som i hög grad står för insatsen skyddat boende, vilket socialtjänsten brukar benämna som ”hänvisning till kvinnojour/ frivilligorganisation” och blir en insats i sig. Den statliga utredningen Att ta ansvar för sina insatser: socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) skapar frågan om kommunerna verkligen tar sitt ansvar om stöd enligt SoL då socialtjänsten inte alltid följer upp de kvinnor som har hänvisats till kvinnojourer.
Bestämmelser och vägledning för socialtjänstens och hälso-och sjukvårdens arbete med bland annat våldsutsatta finns i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:4) samt i handboken Våld- en handbok om socialtjänstens och hälso-och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) om våld i nära relationer framkommer det bland annat i 7 kap. 1§ att socialnämnden ska erbjuda våldsutsatta vuxna insatser akut på kort och lång sikt med utgångspunkt i behovet av skydd, stöd och hjälp. Det stöd och hjälp som socialnämnden bland annat bör erbjuda är: information och råd, stödsamtal, hjälp att ordna stadigvarande boende, stöd i föräldraskap, förmedling av kontakt med frivillighetsorganisationer och andra aktörer samt hjälp vid kontakt med hälso- och sjukvården och andra myndigheter, till exempel polisen och Skatteverket (SOSFS 2014:4).
Kvinnojour
Enligt Kunosson (2014) fyller ideella organisationer en viktig funktion i samhället och kan utgöra ett komplement till den offentliga sektorn. Det som utmärker en ideell organisation är att arbetet som utförs bygger på ideella grunder, frivillighet och utan ett vinstdrivande syfte. Arbetet kan vara oavlönat, men det finns även anställda som får betalt. Enligt Kunosson (2014) besitter ideella organisationer som inriktar sig på att stödja våldsutsatta ofta en specialkompetens, som kan saknas inom den offentliga verksamheten. De som utövar det ideella arbetet har bland annat andra förutsättningar för att kunna ge personligt stöd till de hjälpsökande, vilket de kanske inte hade haft om de arbetade på en myndighet. Kunosson (2014) menar att det är enklare för ideella organisationer att se sambanden av behov, till skillnad från myndighetspersoner som blir begränsade av de ramar som finns i
verksamheten. En viktig och betydande del i arbetet för ideella organisationer är även opinionsbildning (Kunosson, 2014).
I mitten av 1970-talet grundades kvinnojoursrörelsen och 1978 startades de första kvinnojourerna i Sverige (NCK, u.å.-a). Rörelsen startades som en reaktion på mäns våld mot kvinnor i nära relationer och samhällets bristande förmåga att ge skydd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och deras barn. 1984 bildades Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, och 1996 bildades Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, SKR, som idag heter Unizon (NCK, u.å.-a). Sveriges jourer skiljer sig åt genom att vissa kvinnojourer har anställd personal, kontor och telefonjour dygnet runt medan vissa kvinnojourer bygger enbart på ideella arbetande jourkvinnor (NCK, u.å.-a).
Unizon
Inom riksförbundet Unizon finns flera kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer som erbjuder skydd och stöd gentemot våldsutsatta kvinnor och barn och kämpar för deras rättigheter. Jourerna arbetar även med opinionsbildning för att sprida kunskap i samhället om mäns våld mot kvinnor. Unizons vision är att ha ett jämställt samhälle fritt från våld, en feministisk grundsyn som visar på jämställdhetens brister i samhället och därmed strävar förbundet till att förändra detta (Unizon, u.å.-a).
De anställda inom jourerna samverkar bland annat med ideellt engagerade feminister, socionomer, jurister, volontärer och styrelsemedlemmar (Unizon, u.å.-c). Unizon är partipolitiskt, religiöst obunden samt icke-vinstdrivande. Riksförbundet erbjuder olika stödinsatser gentemot våldsutsatta kvinnor. En insats är skyddat boende där kvinnor och deras barn kan under en begränsad tid få bo i en lägenhet och samtidigt ges stöd samt stödsamtal i lokaler eller via chatt, telefon och mejl. Kvinnojourerna finns även till för att stötta de våldsutsatta kvinnorna vid kontakttagande med myndigheter såsom polis, socialtjänst och familjerätten (Unizon, u.å.-c).
Under 2020 hade Unizons kvinnojourer ca 93 000 stödkontakter med våldsutsatta kvinnor och barn. 2020 bodde det 1042 våldsutsatta kvinnor på 72 av Unizons kvinnojourer. De våldsutsatta kvinnorna bodde på skyddat boende i genomsnitt 55 dygn, vilket är en minskning från 2019 då genomsnittet var 63 dygn (Unizon, u.å.-b).
Roks
Riksförbundet Roks består både av kvinnojourer och tjejjourer. De arbetar aktivt mot mäns våld mot kvinnor och kämpar för jämställdhet i samhället. Detta gör Roks jourer genom att de bland annat träffar myndigheter, politiker och pratar i media om mäns våld mot kvinnor (Roks, u.å.-a). En stödinsats som Roks kvinnojourer erbjuder är bland annat möjlighet att få samtalskontakt, vilket syftar till att kvinnor exempelvis kan berätta om deras livssituation eller få råd om vårdnadstvister. Våldsutsatta kvinnor erbjuds även hjälp med att fylla i viktiga papper, ta kontakt med myndigheter och få hjälp att bo på ett skyddat boende på en hemlig ort (Roks, u.å.-b).
Roks statistik 2017 bygger på information från 42 av 58 av Roks kvinnojourer (Roks, u.å.-b). 2017 hade Roks (u.å.-b) 38 527 stödsamtal, 4 054 kvinnor som kvinnojourerna mötte och stöttade och 17 354 andra stödåtgärder såsom att följa med på möten och rättegångar. Under 2017 bodde ungefär 600 barn och kvinnor på Roks skyddade boenden och tillsammans blev det mer än 66 000 nätter. Roks beskriver att deras siffror visar en bra bild av deras verksamhet men att siffrorna är i underkant (Roks, u.å.-b).
Covid-19
Den 1: a februari 2020 klassificerade Sveriges regering Covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom och beslut togs om att ta till smittskyddsåtgärder (Regeringskansliet 2020). Enligt Folkhälsomyndigheten (2021a) lider vissa grupper i samhället större risk att få svårare symtom av Covid-19, såsom lunginflammation. Då hög ålder är en stor riskfaktor för att drabbas av allvarlig sjukdom och död, prioriteras de vaccin mot viruset (Folkhälsomyndigheten, 2021a). De smittskyddsåtgärderna som Sverige införde mot Covid-19 innefattade lagar, förordningar, föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer. Folkhälsomyndigheten (2021b) har gått ut till allmänheten och verksamheter om restriktioner och rekommendationer att bland annat stanna hemma vid minsta symtom, testa sig om man blir sjuk, undvika trängsel, hålla avstånd till andra, arbeta hemifrån så gott det går och vara noga med hygien. Regeringens arbete och beslut syftar till att bland annat: begränsa landets smittspridning, säkerställa resurser till hälso-och sjukvård, införa rätt åtgärder vid rätt tillfälle och dämpa oro (Regeringskansliet 2020). I ett
pressmeddelande från Socialdepartementet framkommer det att Socialstyrelsen har fått i uppdrag att fördela 105 miljoner under 2021 till olika myndigheter som arbetar med våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Pengarna syftar till att ge kunskap och metodstöd för socialtjänstens och hälso-och sjukvården som arbetar inom detta. Kommuner får 70 miljoner kronor, regioner får 25 miljoner och för ideella föreningar och stiftelser kommer högst 4 miljoner att fördelas ut (Socialdepartementet, 2021).
NCK (2020) har i ett pressmeddelande från den 16e april 2020 beskrivit fyra åtgärder som är av vikt för att våld i nära relationer ska kunna upptäckas under Covid-19 pandemin. Den första åtgärden syftar till att bryta isoleringen genom att hålla kontakt med vänner, arbetskamrater och grannar trots distanseringsåtgärder. Den andra åtgärden syftar till att ställa frågor om våldet, framför allt anställda inom hälso-och sjukvård, skola, tandvård, socialtjänst och andra myndigheter. Den tredje åtgärden uppmanar människor att sprida Kvinnofridslinjens telefonnummer på 020–505050 så att bland annat våldsutsatta kan höra av sig. Den sista åtgärden syftar till att vara fortsatt uthållig.
Förändringar inom socialarbetares arbete under Covid-19
Engwall et al. (2020) har i sin rapport undersökt huruvida tiden för Covid-19 har kommit att påverka flera socialtjänster inom socialpsykiatrin, barn och unga, missbruksenhet och integration. Socialtjänsten har som norm att arbeta på plats med sina medarbetare, men på grund av restriktionerna under pandemin har fler fått arbeta hemifrån. Socialarbetarna på socialtjänsterna har fått instruktioner om att nödvändiga fysiska möten med klienter kan hållas på plats, vilket gett dem utrymme för tolkning vilka möten som anses vara nödvändiga och inte (Engwall et al., 2020). I sin internationella studie har Banks et al. (2020) undersökt etiska utmaningar för socialarbetare inom olika verksamheter och delar av världen under Covid-19-pandemin. I studien framkommer att socialarbetarna står inför en etisk utmaning i att ha utrymme att bestämma om fysiska besök ska äga rum eller inte och samtidigt behöva följa regeringens och myndighetens policyer och riktlinjer likväl som de behöver möta klienternas behov (Banks et al., 2020).
Flera socialarbetare har valt att bedriva flera fysiska möten med klienter utan skyddsutrustning i större lokaler samt uppmanat klienter att omboka mötet vid känning av förkylningssymtom (Engwall et al., 2020). Det framkommer i rapporten att socialtjänsterna
inte förespråkar att stötta och bedriva möten med klienter digitalt, då det fysiska mötet spelar en stor roll i deras arbete (Engwall et al., 2020). För socialarbetarna i Banks et al. (2020) studie har detta inte varit fallet då de under pandemin har fått utesluta flera fysiska möten och bedriva fler möten digitalt eller via telefon. Enligt Banks et al. (2020) har användning av skyddsutrustning vid fysiska möten påverkat socialarbetares möjlighet att plocka upp icke-verbala signaler och använda sig av beröring gentemot klienterna. De digitala mötena har även påverkat socialarbetares möjlighet att skapa empatiska och förtroendefulla relationer till klienterna (Banks et al., 2020).
Enligt Banks et al. (2020) har socialarbetarna stått inför utmaningar att kunna säkerställa rättvis fördelning av tid och materiella resurser när vissa tjänster stängts ner eller begränsats. De har även uppmanats att prioritera brådskande situationer, vilket försvårat deras förmåga att bedöma behov rättvist när fysiska besök uteblir. I studien rapporterade flera socialarbetare känslor av skuld och skam över att inte kunna göra mer i sitt arbete med vetskapen att de inte kan besöka de människor som lever under dåliga levnadsförhållanden och är i nöd. Känslor av stress och utmattning rapporterades även av flera socialarbetare i studien (Banks et al., 2020). I början av pandemin befarade socialtjänsten ökad belastning av bland annat fler ärenden och att många skulle bli sjukskrivna. Som ett svar på det började flera socialtjänster omplacera personal för att kunna stötta och hjälpa varandra (Engwall et al., 2020).
Tidigare forskning
Denna studie undersöker hur yrkesverksamma på kvinnojourer upplever att Covid-19 pandemin har kommit att påverka deras arbete, bemötande och kommunikation med målgruppen våldsutsatta kvinnor. I och med att Covid-19 pandemin är ett nytt fenomen är tidigare forskning inom detta område begränsat både nationellt och internationellt. Därav kommer en presentation ges om hur tiden för Covid-19 har kommit att påverka mäns våld mot kvinnor för att sedan redogöra för delar av kvinnojourers arbete i Sverige.
Mäns våld mot kvinnor i samband med Covid-19
Enligt Mbulayi et al. (2021), Sediri et al. (2020) och Agüero (2021) har våldet mot kvinnor ökat i samband med åtgärderna om att hålla sig hemma i samband med Covid-19. I Mbulayi et al. (2021) studie om psykosociala effekter av pandemin i Zimbabwe framkommer det att det sexuella våldet mot kvinnor har ökat i samband med att befolkningen beordrades att stanna hemma. Enligt Mbulayi et al. (2021) innebär detta att kvinnan är inlåst hemma tillsammans med förövaren vilket ökar risken för att kvinnan blir utsatt.
Sediri et al. (2020) har i sin studie noterat samma samband med de åtgärder som togs till för att minska smittspridningen av Covid-19, detta i Tunisien. Beslut togs om att sätta landet i lockdown, vilket är en nedstängning av samhället för att få smittspridningen att avta. Enligt Sediri et al. (2020) ökade våldet från 4,4% till 14,8% under lockdown. Alla kvinnor som uppgav i studien av de misshandlades (96%) upplevde psykiskt våld, 41% upplevde även ekonomiskt våld följt av 10% som upplevde fysiskt våld. Enligt Sediri et al. (2020) var det psykologiska våldet mest förekommande. Ingen av kvinnorna som upplevde emotionellt våld rapporterade det och närapå 90% (n= 98) av de kvinnor som upplevde våld under lockdown sökte inte hjälp. Sediri et al. (2020) menar också att kvinnor som utsattes för våld innan pandemins start och lockdown verkar under lockdown haft högre andel av våld (73%), jämfört med 12% bland kvinnor som inte upplevt våld innan pandemin.
Aügero (2021) beskriver i sin studie att Peru redan innan pandemin hade en hög andel av våldsutsatta kvinnor. Nästan 60% av den kvinnliga befolkningen har uppgett att de har blivit utsatta för våld före Covid-19 pandemin. Enligt Aügero (2021) införde Peru strikta regler om nedstängning av samhället i mars 2020 där befolkningen skulle vistas hemma och ett utegångsförbud infördes. Mellan mars och juli 2020 ökade samtal till hjälplinjen
Línea 100 med 48%, med större effekt under de senare månaderna. Aügero (2021)
redovisar att ökningen av samtalen fanns i alla stater i Peru och gick därmed inte att hänvisa till någon särskild demografisk grupp.
Noman et al. (2021) beskriver olika faktorer som ökar risken för att våld mot kvinnor i hemmet ökar i samband med Covid-19. Noman et al. (2021) beskriver att nedstängningen av samhället är en bidragande orsak till stress då tillgången av sociala och ekonomiska
resurser är begränsade. Dessa omständigheter kan bidra till att hemmet blir en plats med ökad risk för olika typer av våld för kvinnan. Vidare bidrar karantänåtgärder och nedstängningar till att kvinnan blir alltmer isolerad vilket leder till att hon begränsas till att söka hjälp hos exempelvis familj, vänner, vårdcentraler eller hjälplinjer. Detta gör att kvinnan tvingas stannas hemma med sin förövare (Noman et al., 2021). I samband med pandemin har även flera stödtjänster som kvinnojourer, hjälplinjer och rättsliga organisationer för våldsutsatta kvinnor behövt stänga igen eller minska på sina stödinsatser vilket bidragit till att kvinnan inte kunnat söka hjälp i samma utsträckning som innan pandemins start (Noman et al., 2021).
Kvinnojourers arbete
Enligt Helmersson (2017) har kvinnojourer förändrats över tid. I sin avhandling presenterar hon en ny bild av kvinnojourer som tog form under det fältarbete hon gjorde närapå tio år efter sin första jourkontakt. Upptäckter Helmersson (2017) har gjort är att det administrativa arbetet, såsom ansökningar av ekonomiskt medel, har kommit att bli en allt högre prioritet som det tidigare inte har varit för kvinnojourerna. Det har resulterat i att kvinnojourernas stöd gentemot våldsutsatta kvinnor har kommit i skymundan och att de har en alltmer stressig arbetsmiljö. Det framkommer att Helmersson (2017) upplever att gränsen mellan socialtjänsterna och kvinnojourerna är mer diffus, jämförelsevis för tiden vid hennes första jourkontakter. Helmersson (2017) beskriver hur hon föreställt sig att kvinnojourers arbete går ut på att erbjuda stöd och boende gentemot våldsutsatta kvinnor och att de arbetar med att driva frågor om mäns våld mot kvinnor politiskt. Hon föreställde sig inte att kvinnojourer dokumenterade stödsökande i register eller utförde anmälningar till socialtjänsten, vilket framkommer att de gör i Helmerssons (2017) avhandling.
Bender och Holmberg (2001) har i sin delrapport undersökt olika stöd- och hjälpinsatser som våldsutsatta kvinnor erbjuds av aktörer såsom myndigheter, frivillighetsorganisationer och övriga verksamheter som våldsutsatta kvinnor kan vända sig till. Resultatet i rapporten visar på att det är till största delen kvinnojourer som står för stöd- och hjälpinsatser gentemot våldsutsatta kvinnor. Vikten av kvinnojourers stöd visar sig även i en enkätundersökning som gjordes där 111 av 127 anställda inom socialtjänsten uppgav att de använder sig på ett eller annat sätt av en kvinnojour i grannkommunen för att ge stöd åt
våldsutsatta kvinnor (Bender & Holmberg, 2001). Bender och Holmberg (2001) beskriver att om yrkesverksamma inom en myndighet eller organisation besitter kunskap om kvinnors utsatthet samt ägnar tid åt att bemöta och lyssna på dem, tenderar möten med våldsutsatta kvinnor att öka. Bender och Holmberg (2001) menar att de utsatta kvinnorna är mer beroende av de ideellas och enskilda anställdas engagemang än att själva verksamheten lyfter upp arbetsfrågor som berör mäns våld mot kvinnor. I sin rapport beskriver Bender och Holmberg (2001) hur två olika grupper av informanter förhåller sig till tid vid mötet med utsatta kvinnor. Den första gruppen beskriver att de väljer att ge tid för samtalet med en kvinna för att kunna skapa en relation och att hon vågar berätta om sin situation. Den andra gruppen förklarar att de har ett pressat arbetsschema som hindrar dem från att kunna sitta med en stödsökande kvinna länge, ställa följdfrågor och gå igenom hennes problematik.
Det framkommer i en rapport av Hermansson et al. (2010) att flera kvinnojourer runt om i Sverige önskar kunna lägga ner mer tid på utåtriktad verksamhet såsom informationsarbete för att kunna locka volontärer och informera om kvinnojouren. Vidare beskriver Hermansson et al. (2010) att den utåtriktade verksamheten görs i mån av tid för att det akuta arbetet med boende kvinnor inte ska drabbas. I rapporten framkommer det att kvinnojourer uppgett att de skulle vilja ha möjlighet till att arbeta mer förebyggande med exempelvis skolelever för att upplysa och utbilda dem om mäns våld mot kvinnor (Hermansson et al., 2010).
Hermansson et al. (2010) uppger att nästintill alla jourer som deltagit i rapporten kan erbjuda personligt stöd och/eller rådgivning gentemot våldsutsatta kvinnor. När en kvinna tagit kontakt med en kvinnojour via telefon vill kvinnojourer som erbjuder fysiska stödsamtal ofta boka in ett besök på jouren med kvinnan kort därefter. Kvinnojourerna anser att det är viktigt att de våldsutsatta kvinnorna får berätta om sin situation i egen takt, där jourkvinnorna agerar som bollplank (Hermansson et al., 2010). Enligt Hermansson et al. (2010) anser kvinnojourerna att stödsamtalen har två olika syften. De kan vara praktiska samtal och samtal där våldet känslomässigt bearbetas. Stödsamtalen beskrivs även vara individuellt anpassade efter kvinnans vilja och behov.
Teori
I detta avsnitt presenteras studiens valda teoretiska utgångspunkter: Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati och begrepp handlingsutrymme samt begreppen bemötande och kommunikation.
Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme valdes som lämplig teori eftersom vi är intresserade av att undersöka hur yrkesverksamma på kvinnojourer upplever att Covid-19 har påverkat arbetet gentemot våldsutsatta kvinnor. Teorin om gräsrotsbyråkratin samt handlingsutrymme hjälper till att analysera organisationen och dess ramar för att få en ökad förståelse om hur restriktionerna under pandemin påverkat de yrkesverksammas arbete. Därav hjälper gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme oss att få en förståelse på makronivå.
Bemötande och kommunikation är två centrala delar för yrkesverksamma som möter människor i sin profession, inte minst för dem som möter utsatta grupper i samhället. Bemötande och kommunikation tänker vi är grundläggande delar i mötet med våldsutsatta kvinnor, då yrkesverksamma på kvinnojourer arbetar med att hjälpa och stödja dem på olika sätt. Under tiden för Covid-19 pandemin har restriktioner och rekommendationer påverkat yrkesverksamma att kunna utföra sitt dagliga arbete som vanligt. Vi har därför funnit det intressant att ta reda på hur yrkesverksamma på just kvinnojourer runtom i Sverige har upplevt att de har kunnat bemöta våldsutsatta kvinnor under Covid-19. Detta bidrar med att analysera empirin på mikronivå.
Teorierna valdes även för att komplettera varandra vilket kan bidra till en djupare analys. Lipsky (2010) beskriver att gräsrotsbyråkraten har en viss frihet i sitt handlingsutrymme och att den friheten beror på individuella tolkningar av direktiv som ges uppifrån. Lipskys (2010) huvudfokus är inte att redogöra för innebörden av de individuella tolkningarna vilket resulterat i att vi valt att använda oss av begreppen bemötande och kommunikation som komplement till handlingsutrymme. Vi anser att de begreppen bemötande och kommunikation kan ge en förståelse av hur de individuella tolkningarna skulle kunna se ut för yrkesverksamma på kvinnojourer under tiden för Covid-19.
Handlingsutrymme
Michael Lipsky myntade begreppet street-level bureaucracy för första gången i sin bok 1980. Det finns flera svenska översättningar på begreppet varav gräsrotsbyråkrat är en utav dem som vi även valt att använda oss av i studien.
Enligt Lipsky (2010) har offentligt anställda tjänstemän såsom polis, socialarbetare och lärare gemensamt att de har direktkontakt med medborgare och har genom det handlingsutrymme inom sitt arbete. Svensson et al. (2008) beskriver att dessa medborgare som Lipsky benämner även kan kallas för klienter, sökande och brukare beroende på organisationen. Socialarbetarrollen innebär att ha kontakt med en människa som är i behov av hjälp, därav finns flera benämningar på den hjälpsökande. Vidare beskriver Svensson et al. (2008) att innebörden av att vara en socialarbetare är att den representerar en organisation genom att förhålla sig till de regler och riktlinjer för den yrkesverksammas uppdrag. Svensson et al. (2008) beskriver att socialarbetaren kan vara representant för en organisation som kan vara offentlig, privat eller ideell.
Svensson et al. (2008) beskriver att handlingsutrymmet skapas i samspel mellan organisationen och professionen. Med handlingsutrymme finns det en viss frihet i arbetet där gräsrotsbyråkraten kan låta sig styras av sina egna tolkningar än de direktiv som har getts uppifrån (Lipsky, 2010). Fastän gräsrotsbyråkratens frihet och möjlighet i att bestämma vilka stöd och insatser medborgaren ska få, är de i praktiken styrda av organisatoriska krav såsom effektivisering och besparing. Gräsrotsbyråkraten behöver förhålla sig till de lagar, riktlinjer och policys i sitt arbete och som kan vara formulerade på ett svävande sätt som gör att de kan behöva tolkas (Lipsky, 2010). Enligt Lipsky (2010) blir gräsrotsbyråkraten lite av ett tolkande subjekt och får ett visst handlingsutrymme att förhålla sig till sitt arbete, utifrån personliga och organisatoriska motiv. Rollen som gräsrotsbyråkrat kan därmed komma att sakna klarhet vilket gör att konflikter kan uppstå. Konflikt kan uppstå mellan att de ska möta människors behov, följa de organisatoriska målen, vara medmänsklig och representera sin organisation (Lipsky, 2010).
Enligt Svensson et al. (2008) handlar en socialarbetares arbetsuppgifter om att ge någon form av resurs till personer som har ett behov eller andra som anser att någon har ett behov. Svensson et al. (2008) förklarar att ordet resurs kan syfta till ekonomiska och
materiella resurser, men det kan också handla om tid, kunskapar och befogenheter. Socialarbetare har tillgång till de så kallade icke-materiella resurser såsom att ha tid för samtal, specialkunskaper eller rätt att fatta beslut. Svensson et al. (2008) beskriver att socialarbetaren måste hitta ett sätt att förhålla sig till hur resurserna ska fördelas. För att kunna göra detta behöver de ha en kunskapsbas och en säkerhet i sin yrkesroll. Enligt Lipsky (2010) förväntas gräsrotsbyråkrater att använda sin kunskap, skicklighet och position för att förespråka medborgarna samt hjälpa dem vid deras behov av stödinsatser. Enligt Lipsky (2010) kan en utmaning för gräsrotsbyråkrater vara att de kan sakna personliga resurser för att kunna bedriva sitt arbete i relation till de förväntningar och krav som ställs på dem. Med personliga resurser menas att vissa gräsrotsbyråkrater kan sakna utbildning eller vara oerfarna inom sitt område. Fastän gräsrotsbyråkrater kan uppleva att arbetet kan ha otillräckligt med personliga resurser, så kan detta grunda sig i arbetets karaktär snarare än att personen själv anser att hen har misslyckats. Lipsky (2010) förklarar vidare att en del arbeten kan inte göras ordentligt med tanke på tvetydigheten som finns i arbetsuppgifter för vissa sociala tjänster.
Lipsky (2010) beskriver att en gräsrotsbyråkrat består av offentligt anställda tjänstemän som arbetar med att hjälpa människor och därmed får ett handlingsutrymme som påverkas av bland annat lagar, regler och riktlinjer. Fastän intervjupersonerna på kvinnojourerna inte behöver följa lagar och regler i den bemärkelse som socialarbetare gör, blir de begränsade av de resurser och ramar som finns inom organisationen. Vi anser att de yrkesverksamma på kvinnojourerna går att benämnas som socialarbetare i den mening Lipsky (2010) beskriver, då de utför socialt arbete och hjälper människor men utifrån andra förutsättningar. Våra intervjupersoner består av både anställda och ideella på kvinnojourer där vissa representerar en ideell organisation. Enligt Svensson et al. (2008) innebär att vara en socialarbetare att representera en organisation som kan vara ideell.
Bemötande och kommunikation
Begreppet kommunikation kommer från det latinska communicare som betyder att göra något tillsammans eller göra någon delaktig i något (Eide & Eide, 2006). Enligt Eide och Eide (2006) är professionell kommunikation när vi kommunicerar som yrkespersoner och experter med personer som behöver vår hjälp eller expertis eller med kollegor som vi samarbetar med i yrkesrollen. Eide och Eide (2006) menar att yrkesutövare har en
stödjande funktion där det finns en förpliktelse att göra sitt bästa för att nå målen av socialt arbete. Yrkesutövaren ska även leva upp till de yrkesetiska mål vilket innebär att yrkesutövaren ska möta människors behov, främja respekt och jämlikhet samt bidra med att människors resurser används på ett bättre sätt. Enligt Eide och Eide (2006) används begreppet helping skills på engelska för att beskriva tekniker för stödjande kommunikation. En viktig och central del är aktivt lyssnande vilket går att dela in i de två grupperna verbalt och ickeverbalt. Vi kommer i denna studie fokusera på det ickeverbala aktiva lyssnandet.
Eide och Eide (2006) presenterar sju ickeverbala handlingar som speglar aktivt lyssnande. Det är ansiktsuttryck, kroppsspråk, ögonkontakt, beröring, röstklang, följa ickeverbalt och tystnad. Ansiktsuttrycket avslöjar mycket om känslor och reaktioner. Genom olika uttryck i ansiktet kan vi förstå om personen mitt emot oss är ledsna, glada eller bekymrade. Genom ansiktsuttryck kan socialarbetaren påverka mötet med klienten (Eide & Eide, 2006). Eide och Eide (2006) menar att socialarbetaren behöver ha en medvetenhet i hur man uttrycker sig under samtal för att det ska bli så naturligt som möjligt och med det hjälpa samtalet framåt. Genom att le naturligt förmedlar socialarbetaren sympati, vänlighet och intresse. Att exempelvis rynka pannan och lyfta ögonbrynen kan visa på att socialarbetaren är överraskad eller nyfiken i samtalet med klienten.
Vidare förklarar Eide och Eide (2006) att kroppsspråket har en stor betydelse i hur samtalet utformas. Genom att vara medveten om ansiktsuttryck och kroppsspråk kan det bidra med att klienten öppnar upp sig och berättar om något svårt. Eide och Eide (2006) presenterar fyra viktiga aspekter vid kroppsspråk. Som socialarbetare ska sittställningen vara vänd mot klienten, kroppsspråket ska säga samma sak som innehållet i samtalet, använda hand- och huvudrörelser för att uppmuntra klienten att berätta vidare samt vara avslappnad och naturlig. Kroppsspråket ska ge trygghet i samtalet och understödja avsikten med samtalet. Genom att socialarbetaren är lugn och förmedlar överensstämmande signaler kan det hjälpa klienten att slappna av och känna förtroende och med det vilja fortsätta berätta (Eide & Eide, 2006).
Enligt Eide och Eide (2006) kan beröring vara en laddad ickeverbal handling. För vissa upplevs det känsligt och som en kränkning. Beröring kan också föra med sig goda ting. Genom att en socialarbetare berör en klient kan socialarbetaren förmedla kontakt, omsorg och sympati vilket visar tröst, medkänsla, förståelse och stöd. Det kan även signalera att
socialarbetaren vill inleda ett samtal och upprätthålla uppmärksamheten under samtalets gång. Eide och Eide (2006) menar också att beröring kan berika kontakten och att beröring är en effektiv resurs för empatisk kontakt.
Svensson et al. (2008) beskriver att mötet handlar om att man möts och bemötande beskriver hur man möts och förhåller sig i mötet. Det handlar om hur man uppträder, uppför och beter sig gentemot en annan. I mötet som socialarbetare påverkas de av sin yrkesroll och de förhållningssätt socialarbetaren har. Organisationen som socialarbetaren arbetar för har regler och det finns redan innan mötets start gränser för hur mötet kan, bör och ska ske (Svensson et al., 2008). Grände et al. (2014) beskriver att ett bra bemötande gentemot en våldsutsatt kvinna kan vara avgörande för om hon väljer att berätta om våldet och om hon lämnar förövaren. Grände et al. (2014) förklarar att många våldsutsatta kvinnor är rädda, nervösa och avvaktande när de söker hjälp och att det då kan vara bra att skapa goda förutsättningar för ett gott möte. Socialarbetaren kan med fördel tydligt förklara att organisationen har tystnadsplikt och vad det är samt vilka ramar samtalet kommer att ha. Grände et al. (2014) menar att det är bra att socialarbetaren beskriver sin egen roll i organisationen och bekräftar att kvinnan kommit rätt när hon sökt hjälp hos organisationen. För att ett bra möte ska uppstå behöver socialarbetaren se den våldsutsatta kvinnan som en aktör som utifrån sin situation har gjort förnuftiga beslut (Grände et al., 2014). Våldet som kvinnan upplever eller har upplevt är ett trauma som påverkar henne och Grände et al. (2014) menar med det att hennes handlingsutrymme är begränsat.
Metod
Denna studie utgår ifrån den kvalitativa forskningsmetoden med syfte att få en bredare förståelse och kunskap om yrkesverksamma inom kvinnojourer och deras upplevelser av Covid-19 pandemins påverkan på deras arbete samt bemötande och kommunikation med våldsutsatta kvinnor. Vi använde oss av målstyrt urval och insamlingen av materialet gjordes genom semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma från kvinnojourer runtom i Sverige. Empirin analyserades därefter utifrån en tematisk analys.
Urvalsprocess
I denna studie har det målstyrda urvalet använts vilket enligt Bryman (2011) är ett icke-sannolikhetsurval. I det målstyrda urvalet väljer forskaren bland annat personer, platser och organisationer som hen anser är relevanta för de forskningsfrågor som ska undersökas (Bryman, 2011). För att kunna besvara studies syfte och frågeställningar har anställda på kvinnojourer kontaktats med anledning av att de besitter kunskap och erfarenhet kring det praktiska arbetet med målgruppen våldsutsatta kvinnor.
I urvalsprocessen valde vi att kontakta kvinnojourer som låg belägna över hela Sverige, både ifrån stora och små städer med syfte att få variation och olika perspektiv i svaren samt kunna få en bredare empiri. Vi kom i kontakt med kvinnojourer genom att vi sökte upp vilka som fanns runtom i Sverige via Unizons och Roks hemsidor. Det var lättillgängligt att få fram kvinnojourernas kontaktuppgifter. När vi hade kvinnojourernas kontaktuppgifter valde vi att i första hand skicka ut mejl till 16 kvinnojourer med förfrågan om någon ville delta i vår studie, åtta mejl vaddera till Unizon’s och Roks kvinnojourer. Mejlet innehöll ett bifogat informationsbrev och våra kontaktuppgifter. Informationsbrevet innehöll information om oss, studiens syfte, beskrivning av hur intervjuerna skulle gå till samt övrig information om etiska principer. Inget mejl skickades till någon specifik yrkesverksam på kvinnojourerna, önskades deltagande fick de yrkesverksamma besluta om vem som skulle medverka i intervjun. Fyra dagar efter vi skickat ut de 16 mejlen hade vi fyra yrkesverksamma på kvinnojourerna som ville medverka. För att öka chanserna till fler deltagare skickades ytterliga fyra förfrågningar till kvinnojourer om deltagande i studien. Detta gjordes till två Roks-kvinnojourer och två Unizon. Då de extra utskickade mejlen inte resulterade i fler deltagare valde vi att ringa några av kvinnojourerna vi mejlat för att undersöka om de fått mejlet och önskade att delta. Telefonsamtalen resulterade i fler deltagare. Tre kvinnojourer återkopplade via mejl att de inte kunde medverka. Totalt hölls nio intervjuer med tio yrkesverksamma från åtta kvinnojourer varav fyra tillhörde Unizon och fyra tillhörde Roks.
Datainsamlingsmetod
I denna studie har semistrukturerade intervjuer genomförts. I en semistrukturerad intervju beskriver Bryman (2011) att forskaren har en lista, även kallad intervjuguide, av teman som ska beröras. Frågorna behöver inte ställas i den ordning som de står i intervjuguiden och frågornas ordning kan variera från intervju till intervju. Intervjupersonen får svara fritt på frågorna där även uppföljningsfrågor kan förekomma. Enligt Bryman (2011) är uppföljningsfrågor sådana som intervjuaren ställer när intervjuaren vill att deltagaren ska utveckla sitt svar. Vi använde oss av semistrukturerade intervjuer för att vi ville vara säkra på att vi fick material som skulle svara på våra forskningsfrågor. Utifrån vår intervjuguide hade vi bestämda teman som vi ville beröra samt möjlighet att ställa uppföljningsfrågor för att få mer utvecklade svar från intervjupersonerna. Vid framtagandet av relevanta frågor i intervjuguiden utgick vi ifrån studiens syfte och frågeställningar för att hålla oss till ämnet. På grund av Covid-19 begränsades vår möjlighet att kunna genomföra intervjuerna fysiskt med de anställda på kvinnojourer i Sverige. Vi valde därför att hålla intervjuerna via Zoom eller telefon vilket bidrog till både för- och nackdelar. Bryman (2011) benämner att telefonintervjuer kan komma till fördel när avståndet mellan den som intervjuar och intervjupersonen är för långt. För oss hade det inte varit möjligt att resa runtom i Sverige och genomföra intervjuerna på grund av tidsbrist, resekostnader och att restriktionerna under pandemin skulle ha begränsat oss. I och med det var det till stor fördel för oss att intervjuerna kunde genomföras via telefon eller digitalt via Zoom. Enligt Bryman (2011) kan telefonintervjuer medföra nackdelar i form av att tekniska svårigheter kan förekomma för intervjuaren vid inspelning av intervjun samt att kroppsspråk och ansiktsuttryck inte går att urskilja. Detta tog vi hänsyn till så gott vi kunde även om intervjuerna hölls både via telefon och Zoom. I de intervjuer som genomfördes via Zoom fick båda parterna möjlighet att se och höra varandra. Innan alla intervjuer hölls testade vi våra inspelningsprogram på våra mobiltelefoner och datorer för att se om några tekniska problem uppstod. I början av varje intervju tillfrågades deltagarna om samtycke till inspelning av intervjun, vilket alla gav. Inspelningarna blev användbara för oss då vi inte behövde föra anteckningar under själva intervjun vilket gav oss utrymme att vara mer uppmärksamma på det intervjupersonen sa (Bryman, 2011). De inspelade intervjuerna transkriberades i efterhand.
Alla intervjuer genomfördes tillsammans men vi hade förutbestämt innan varje intervju vem av oss som skulle vara den mest drivande i samtalet. Detta val togs i syfte att inte intervjupersonen skulle känna sig pressad av att bli intervjuad av två personer samtidigt. Fem intervjuer genomfördes via Zoom och fyra via telefon. Intervjuerna tog mellan 30– 60 minuter. Intervjudeltagarna var alla kvinnor och de var i åldrarna 25–70.
Litteratursökning
För att finna tidigare forskning inom området vi valt att studera använde vi oss av databaserna: Sociological Abstracts, PsychInfo, SwePub samt JU:s egna databas Primo. Vid ett fåtal tillfällen använde vi oss utav Google Scholar för att hitta hela vetenskapliga artiklar. I och med att vi ville ha nationell och internationell forskning i studien sökte vi både på engelska och svenska.
I brist på tidigare forskning inom studiens valda ämne presenterar vi tidigare forskning i närliggande område som exempelvis mäns våld mot kvinnor under Covid-19 pandemin. För att få fram relevant material menar Bryman (2011) att passande sökord kan skrivas in i databasen. Det framkommer ofta att tidskriftsartiklar innehåller en lista på nyckelord. I vår sökningsprocess använde vi oss av sökord vi fann relevanta och vid läsningen av sammanfattningar kunde vi urskilja ord som dök upp flera gånger, till exempel intimate
partner violence. Detta nyckelord använde vi sedan i fortsatta artikelsökningar.
Sökorden som användes vid artikelsökningen på engelska var: initmate partner violence, partner
violence, domestic violence, gender-based violence, men’s violence against women, women’s shelter, social work, pandemic, Covid-19, corona, virus, crisis. De svenska sökorden som användes var: våld i nära relation, mäns våld mot kvinnor, kvinnojour, stödinsatser, Covid-19, pandemi, corona, kriser.
Sökorden användes i flera olika kombinationer för att få ett bredare utbud av artiklar.
Etiska principer
I denna studie har hänsyn tagits till Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska riktlinjer. De fyra riktlinjerna består av informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.
Enligt Vetenskapsrådet (2002) syftar informationskravet till att intervjupersonen har blivit informerad om studiens villkor, att deltagande bygger på frivillighet och att intervjupersonen kan avbryta sin medverkan utan krav på motivering. Samtyckeskravet innebär att intervjupersonerna själva får bestämma om de vill delta eller inte i studien (Vetenskapsrådet, 2002). Vi skickade ut informationsbrev till varje tillfrågad kvinnojour för att de skulle få möjlighet att läsa om studiens syfte och villkor. De som ville medverka var med det förberedda på vad studien och intervjun skulle beröra. Vi valde även att i början av varje intervju gå igenom den information som förekom i informationsbrevet en gång till. Därefter frågade vi endast om ett muntligt samtycke för att spela in intervjun. I och med att studien genomfördes under Covid-19 pandemin och intervjupersonerna var lokaliserade över hela landet ansåg vi att ett muntligt samtycke var tillräckligt om inget annat önskades av deltagarna.
Vidare beskriver Vetenskapsrådet (2002) att alla uppgifter som framkommer i studien om intervjupersonen ska hanteras så att ingen obehörig får tillgång till materialet, detta krav benämns som konfidentialitetskravet. Intervjupersonerna blir således anonymiserade så att ingen utomstående kan identifiera vem som har deltagit i studien. Därav har vi i studien låtit namnge intervjupersonerna med fiktiva namn. Nyttjandekravet är det sista kravet som handlar om att det insamlade materialet enbart får användas till studien och ingenting annat (Vetenskapsrådet, 2002).
Avgränsningar
I denna studie har vi valt att fokusera på yrkesverksamma på kvinnojourer och deras upplevelser av hur arbetet och deras bemötande och kommunikation gentemot våldsutsatta kvinnor har påverkats under pandemin. Vi har valt att benämna dem vi intervjuat som yrkesverksamma på kvinnojourer vilket innefattar både ideellt engagerade och anställda. I studien pratar vi utifrån det könsspecifika våldet, mäns våld mot kvinnor, då dem vi har intervjuat stöttar och hjälper kvinnor som har blivit utsatta för mäns våld. Med mäns våld mot kvinnor syftar vi till våld i nära relation där en kvinna blir utsatt för våld av en man hon har eller haft en kärleksrelation med såsom nuvarande eller tidigare make, pojkvän eller sambo. Därmed skriver vi inte om män som utsätts för våld i nära
relationer av kvinnor i heterosexuella relationer och inte heller om våld i samkönade relationer.
Tematisk analys
Denna studie har använt sig av tematisk analys för att analysera studiens framtagna empiri. Enligt Braun och Clarke (2006) utgår den tematiska analysen ifrån sex steg i analysprocessen och erbjuder en flexibel och pålitlig analys av data. I steg ett bekantar sig forskaren med sin data genom att transkribera och läsa den samt notera initiala idéer, vilket är en viktig del för att hitta meningsfulla betydelser och mönster (Braun & Clarke, 2006). Nästa steg syftar till att generera initiala koder genom att koda intressanta särskiljande drag på ett systematiskt sätt i datamängden, därefter sammanställs relevant data för varje kod (Braun & Clarke, 2006). I det tredje steget beskriver Braun och Clarke (2006) att forskaren går ytterligare igenom sin insamlade data och försöker hitta gemensamma nämnare mellan koder för att kunna bilda ett potentiellt tema. I det fjärde steget granskas de valda temana genom att kontrollera om de förhåller sig till koderna och materialet, vilket ger en tematisk karta över analysen. I det femte steget menar Braun och Clarke (2006) att forskaren definierar, namnger och förfinar de teman som kommer att presentera analysen så att materialet kan förstås på ett tydligt och sammanhängande sätt. Forskaren väljer i det sista steget ut fängslande delar som relaterar till analysen, forskningsfrågan och litteraturen vilket blir den vetenskapliga rapporten (Braun & Clarke, 2006).
Efter att vi hade lyssnat på och transkriberat våra inspelade intervjuer, läste vi igenom dem flera gånger för att bekanta oss med materialet och urskilja vad som stod ut. Vi gjorde en initial kodning genom att färgmarkera valda delar av transkriberingarna som ansågs vara viktiga och återkommande och som kunde kopplas till studiens syfte och frågeställningar. Genom att föra anteckningar och markera intressanta delar i de transkriberade intervjuerna kunde vi se möjliga mönster. Kodningen blev väldigt utspridd i och med att många koder genererades där vissa framkom i ett flertal intervjuer medan andra koder framkom i endast ett fåtal. Efter att ha identifierat koderna blev det lättare att förstå vad som framkommit i intervjuerna och därefter kunde vi tolka koderna och sortera in dem till potentiella teman. För att kunna göra detta använde vi oss av mind-maps. Totalt fann vi två huvudteman som ansågs vara relevanta för studiens frågeställningar. Det första temat innehöll tre subteman och det andra temat innehöll två subteman. De valda temana kontrollerades för att undersöka om de förhållit sig till och speglade koderna och innehållet i intervjuerna, vilket
vi fann att de gjorde. Eftersom de valda temana berör liknande innehåll fick vi definiera dem och hitta kärnan i varje tema. Temana namngavs utifrån hur vi ansåg att de speglade dess innehåll på ett tydligt sätt. Dispositionen på temana och subtemana i resultatet bestämdes även för att öka förståelsen för materialet och göra det sammanhängande. Vid sammanställande av resultatet valdes citat ut som ansågs kunna exemplifiera viktiga delar av materialet samt vara relevant för studiens forskningsfrågor, det teoretiska ramverket och tidigare forskning. Data presenterades på ett trovärdigt sätt genom att använda flera citat.
Studiens tillförlitlighet
Bryman (2011) menar att begreppen tillförlitlighet och äkthet kan användas för att bedöma kvalitativa studier. Tillförlitlighet delas upp i fyra olika delkriterier: trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjlighet att styrka och konfirmera.
Enligt Bryman (2011) skapas trovärdighet när forskningen genomförts i enlighet med regler som finns samt att resultatet av forskningen rapporteras till deltagarna i studien, för att bekräfta att forskaren förstått deltagarnas sociala verklighet på rätt sätt. Bryman (2011) menar att det är forskaren som bestämmer hur den sociala verkligheten accepteras i andra människors ögon genom sättet att presentera den i forskningsstudien. Överförbarhet inom kvalitativ forskning innebär att forskaren presenterar en tät och fyllig redogörelse för de detaljer som ingår i en kultur, vilket hjälper till att bedöma hur överförbart resultatet är till en annan miljö (Bryman, 2011). Delkriteriet pålitlighet skapas genom att forskaren redogör för alla steg i forskningsprocessen för att läsaren förstår hur forskaren har gått till väga (Bryman, 2011). Möjlighet till att styrka och konfirmera innebär enligt Bryman (2011) att forskaren har en medvetenhet om att fullständig objektivitet i samhällelig forskning är en omöjlig uppgift. Forskaren behöver därmed påvisa att resultatet inte styrts av egna värderingar eller teoretiska tolkningar. Bryman (2011) beskriver att äkthet studerar om forskningen givit en rättvis bild av åsikter och uppfattningar som framkommit av gruppen människor som studerats. Bryman (2011) diskuterar även olika former av autenticitet utifrån begreppet äkthet, som ställer sig frågan om forskningen har kommit till nytta för de medverkande.
Denna studie har genomförts i enlighet med de regler som studien behövt förhålla sig till. Innan studien påbörjades reflekterade vi över vilka eventuella etiska problem som skulle
kunna uppstå av att studera det valda forskningsämnet. I och med att de yrkesverksamma på kvinnojourerna arbetar med våldsutsatta kvinnor, som är en utsatt grupp i samhället, var vi noga med att inte ställa några frågor under intervjuerna som skulle kunna komma till skada för de våldsutsatta kvinnorna. För att säkerställa att de yrkesverksamma på kvinnojourerna inte blev utelämnade på något sätt tog vi hänsyn till de etiska principer som nämnts ovan.
För att bekräfta att vi förstått den sociala verkligenheten korrekt utifrån intervjuerna hade vi behövt redovisa studiens resultat för deltagarna innan studien färdigställdes. På grund av tidsbrist fanns inte den möjligheten. Därmed var vi under intervjutillfällena noga med att lyssna in och förstå vad som sades av deltagarna och att vi vid minsta osäkerhet ställde uppföljningsfrågor. Genom att ställa öppna frågor till deltagarna fick de chansen att beskriva sin verklighet såsom de ville vilket gav dem utrymme att berätta fritt. För att undvika att påverka deltagarnas svar ställdes därmed inga ledande frågor. Vi har även under studiens gång varit noga med att redogöra för vad som framkommit under intervjuerna, vad som har analyserats utifrån det teoretiska ramverket samt vad som består i studien av våra egna tankar och antaganden.
För att kunna öka överförbarheten valde vi att noggrant tänka igenom våra beskrivningar vid presentation av data. Genom att skapa goda formuleringar och detaljerade redogörelser kunde vi fånga upp så mycket som möjligt av vad som framkommit under intervjuerna på bästa möjliga sätt. Detta gjordes för att kunna presentera ett tydligt och givande resultat. Vi har även varit noga med att presentera hur vi har gått till väga under studiens gång på ett detaljerat och utförligt sätt. För att minska risken att utesluta relevanta delar i processen har vi varit noggranna med att föra minnesanteckningar under studiens gång. Genom att exempelvis skriva ner vilka sökord vi använt oss av under litteratursökningen, sammanställa hur många mejl som skickades ut till kvinnojourerna och föra anteckningar om vilka intervjuer som hållits via telefon respektive Zoom kunde vi på ett tydligt sätt beskriva vilka val som gjorts och presentera det på ett detaljerat sätt i studiens metodavsnitt.
Vi nämner i inledningen att vår förhoppning är att denna studie kan förmedla kunskap vid eventuellt framtida situationer såsom Covid-19. Flera av deltagarna har uttryckt ett
önskemål om att få ta del av studien efter den färdigställts. Genom att de får ta del av studien hoppas vi att den kan förmedla användbara resultat.
Resultat
I kommande avsnitt kommer empirin redovisas och analyseras med hjälp av teoretiskt ramverk och tidigare forskning. Avsnittet är uppdelat i två olika huvudteman som vi låtit namnge: Ändrat innehåll i arbetet samt Skiftande förutsättningar för det fysiska mötet. I första huvudtemat presenteras tre subteman: Det borde vara en väldigt stor ökning, Sårbar personal och
Minskning av opinionsbildning och föreläsningar. I det andra huvudtemat återfinns två subteman: En formell kontakt och Jag föredrar face to face.
Ändrat innehåll i arbetet Det borde vara en stor ökning
Ett flertal intervjupersoner beskriver att de har mindre eller liknande inflöde av stödsökande kvinnor som innan Covid-19 pandemins start. Flera yttrar sin förvåning över att de inte har sett någon ökning då många förväntade sig se det. Inger som är anställd på en kvinnojour beskriver hur tomt det blev på deras jour under april 2020:
Och sen hände det ingenting. Jag fick inga samtal, vi hade inga boende, ingen hörde av sig och jag väntade och väntade på att det skulle komma, men det kom inte. (…) strax efter midsommar bestämde jag tillsammans med styrelsen att vi stänger jouren. Jag hade i princip ingenting att göra här.
Av alla som intervjuades var det endast Inger som återgav att deras kvinnojour valde att stänga jouren under en viss period då de inte hade några stödsökande kvinnor. Däremot visade det sig att tystnaden som uppstod av att färre stödsökande kvinnor sökte hjälp spreds på flera kvinnojourer runtom i Sverige. En del intervjupersoner uttrycker att de har en oro över att de inte har sett denna ökning, vilket i sin tur har utmynnat sig i teorier om varför det är så. Flera grundar sin teori på att de våldsutsatta kvinnorna befinner sig alltmer i hemmet tillsammans med sina förövare på grund av restriktioner gällande Covid-19, vilket
gör det svårare att söka hjälp. En intervjuperson, Sofie, som är barnsamordnare på en kvinnojour beskriver att den ökade isoleringen påverkar kvinnans möjlighet att bevara en stödkontakt. Sofie förklarar att för att kvinnan ska kunna ta steget och söka hjälp behöver våldet bli så pass allvarligt att hon inte har något annat alternativ än att söka hjälp vilket har resulterat, enligt Sofie, att nya stödsökande kvinnor har utsatts för grövre våld. Oron som de yrkesverksamma på kvinnojourerna yttrar sig om tycks inte vara obefogad i och med att tidigare forskning visar på studier där det har framkommit att mäns våld mot kvinnor har ökat under pandemin, där huvudorsaken är att nedstängning av samhället har bidragit till isolering som gör att förövaren är ständigt närvarande (Mbulayi et al., 2021, Sediri et al., 2020 & Agüero, 2021).
Kristina som är en ideell jourkvinna uppger i sin intervju att det har varit mycket färre kvinnor som kommer till det skyddade boendet på deras kvinnojour under pandemin, men hon tycks sig inte veta varför. Hon spekulerar däremot ” det kan bero på att den kontrollerande mannen finns där, att det är svårt att komma till och få hjälp speciellt om han jobbar hemifrån och inte lämnar henne en sekund”. Louise som är verksamhetsledare på en kvinnojour och Kristina menar på att inflödet av stödsökande kvinnor under rådande situation liknar den vid högtider, semestrar och övriga ledigheter. De spekulerar om att det kan grunda sig i att våldsutsatta kvinnor inte lämnar relationen med förövaren utan håller ihop för barnens skull. Kristina beskriver att efter jul och andra högtider brukar antalet stödsökande öka och deras kvinnojour får mycket att göra. Louise förklarar att de även ser att de flesta skilsmässor sker i månaderna augusti och september en stund efter högtider och semestrar. I samband med pandemin är det flera intervjupersoner som uttrycker att de tror att det kommer ske en ökning av stödsökande kvinnor när restriktionerna i samband med att pandemin går mot sitt slut. Sofie säger:
Vi tror ju att det kommer en stor ökning när det lägger sig, när folket inte jobbar lika mycket hemma och när fritidsaktiviteter drar i gång. Det hoppas vi att vi är rustade för, men det är en svår situation för personalen är ju väldigt sliten nu redan. Kommer det en ökning får man ju hoppas att man hunnit ansöka om ekonomiska medel för att kunna söka då liksom.
