Får poliser i yttre tjänst någon hjälp med att bearbeta svårare händelser i arbetet?

Polisutbildningen vid Umeå universitet Höstterminen 06 Moment 4:3 Fördjupningsarbete Rapport nr 355

Får poliser i yttre tjänst någon hjälp

med att bearbeta svårare händelser i

arbetet?

Abstract

Polisyrket är ett högriskyrke vad gäller våld och hot. Därmed finns också ett stort behov av bl.a. krisstöd. Det ligger i yrkets natur att alla farliga och psykiskt påfrestande situationer som poliser utsätts för inte kan elimineras. Därför måste stor energi läggas på att minimera de skadliga verkningarna av dessa situationer. Medarbetare inom polisen måste kunna känna sig trygga gällande detta. De måste veta att de får ett gott psykosocialt omhändertagande om de utsätts för psykiskt påfrestande händelser för att må bra och för att kunna trivas med yrket. För att det ska fungera så måste alla chefer inom polisen ha kunskap och beredskap att vidta rätt åtgärder i rätt tid om medarbetare drabbas av psykiskt påfrestande situationer. Vi inriktade oss på att undersöka vilken hjälp som ska finnas för poliser att få efter svårarbetade händelser i tjänsten enligt Rikspolisstyrelsen, vidare vad polismyndigheterna erbjuder för krisstöd till poliser i yttre tjänst. Vi ville också ta reda på huruvida de enskilda poliserna utnyttjar den hjälp som polismyndigheterna erbjuder om det skulle bli aktuellt. Information inom detta område hittade vi genom litteratursökningar och på Internet, samt genom att intervjua personer som på olika sätt är insatt i krisstödsverksamheten. Det vi kom fram till var att det faktiskt numera finns någorlunda klara direktiv angående krisstöd från Rikspolisstyrelsen för polismyndigheterna i landet. Vad man har för sorts krisstöd på de olika polismyndigheterna ser lite olika ut, men det verkar som att polismyndigheterna var för sig har en utarbetad plan för krisstöd och olika särskilda rutiner för detta.

Innehållsförteckning

Inledning

... 1 Bakgrund... 1 Syfte ... 1 Frågeställningar ... 2 Avgränsningar... 2 Tillvägagångssätt... 2

Begreppsförklaringar... 3

Psykosocialtomhändertagande ... 3 Debriefing ... 3 Debriefinghandledare ... 4 Krisreaktion ... 4 Krisens förlopp... 4 Krisstöd ... 6 Stress... 6 Traumatisk händelse... 7

Resultat

... 8

Vad ställer rikspolisstyrelsen för krav på de enskilda polismyndigheterna ... 8

Rikspolisstyrelsens mål med sitt psykosociala omhändertagande... 8

Vad rikspolisstyrelsen menar med ett gott psykosocialt omhändertagande ... 9

Vem ska göra vad enligt rikspolisstyrelsen ... 10

Intervjuer ... 11

Intervju med biträdande närpolischef för Härnösands polisområde... 11

Intervju med personalspecialist från polismyndigheten i Västerbotten... 13

Resultatsammanfattning... 14

Diskussion... 16

Slutsatser och förslag

... 19

Referenslista

... 20

Bilaga 1... 21

Inledning

Anledningen till att vi valt att skriva om krishantering är att vi tycker att det är ett intressant ämne men framför allt att vi anser det viktigt att det finns rutiner för vilka åtgärder som ska vidtas när någon av oss eller våra framtida arbetskamrater utsätts för psykiskt svårbearbetade händelser eller kanske rent av traumatiska upplevelser.

Bakgrund

En del händelser som poliser råkar ut för i sitt arbete kan ibland vara så krävande och psykiskt påfrestande att andra människors hjälp behövs för att lindra samt bearbeta de svåra

stressreaktioner som blir följden efter dessa omstörtande upplevelser. Poliser som varit med om en traumatisk händelse t.ex. bilolycka, skottdrama eller andra jobbiga situationer kan få långvariga psykiska och kroppsliga sjukdomar, precis som vilken människa som helst. Bara för att man valt att arbeta som polis så betyder inte det att man per automatik är en

supermänniska. Det är viktigt att arbetskamrater och kanske framför allt chefer ger sitt stöd om en sådan här situation skulle inträffa. Vi kan kanske inte undvika att poliser hamnar i svårigheter och måste uppleva dessa psykiskt påfrestande situationer, men vi kan

förhoppningsvis bidra med stöd och omtanke när detta redan inträffat.

Syfte

Syftet med detta arbete är att undersöka huruvida dagens poliser får hjälp att bearbeta psykiskt svåra eller kanske till och med traumatiska händelser i tjänsten. Vi vill också ta reda på när var och hur dessa åtgärder vidtas om det blir aktuellt samt om de poliser som erbjuds hjälp tar emot den hjälp de kan få eller inte och i så fall vad det i sin tur kan bero på.

Frågeställningar

Dessa frågor vill vi besvara genom arbetet:

• Vilken hjälp ska finnas för poliser att få efter svårbearbetade händelser i tjänsten enligt rikspolisstyrelsen?

• Vad erbjuder Västerbottens och Västernorrlands polismyndigheter för krisstöd till poliser i yttre tjänst?

• Utnyttjar de enskilda poliserna den hjälp polismyndigheten erbjuder, om inte vad beror det på?

Avgränsningar

Vi har tänk avgränsa oss till att endast beröra krisstödet för poliser i yttre tjänst som varit utsatt för psykiskt svårbearbetade händelser. Först ska vi se vad rikspolisstyrelsen har för krav på de enskilda polismyndigheterna och därefter hos Västerbottens och Västernorrlands

polismyndighet. I inledningsskedet tänker vi begränsa oss till att göra två intervjuer en hos respektive myndighet I övrigt kommer vi att använda litteratur och ev. statistik.

Tillvägagångssätt

Vi har tillsammans diskuterat oss fram till vilka personer som kan vara lämpliga att intervjua i och med detta arbete. De personer vi tänker intervjua är chefer för poliser i yttre tjänst inom de aktuella polismyndigheterna. Vidare kommer vi att göra litteraturstudier för att hitta bra och relevant fakta att stödja oss på. Vi tänker också försöka inhämta eventuell statistik gällande sjukskrivningar inom polisväsendet eller i alla fall inom de myndigheter vi tänker inrikta oss mot.

Begreppsförklaringar

Psykosocialtomhändertagande

Definition av psykosocialtomhändertagande:

Beredskap och organisation för människor vid akuta kriser, olyckor och katastrofer. Det psykiska och sociala omhändertagandet av drabbade människor vid svårbearbetade händelser. Tanken och målet är att ge stöd i den aktuella situationen och förebygga psykisk ohälsa på sikt (www.srv.se, 2006-12-03).

Debriefing

Definition av debriefing:

Under många år har, ibland annat USA och Norge, forskning bedrivits inom

katastrofpsykiatrin. Arbetet har främst varit inriktat på ökade kunskaper om människors psykiska reaktioner efter allvarliga händelser och på att finna lämpliga metoder för en snabb rehabilitering.

Den engelska termen debriefing är svåröversatt. Debriefing betyder ordagrant utfråga, rapportera, avlägga rapport. I detta sammanhang har dock ordet debriefing kommit att användas som ett begrepp eller en metod inom katastrofpsykiatrin.

Metoden syftar till att eliminera och lindra chockupplevelser och psykiska stressreaktioner efter omskakande uppdrag eller upplevelser där människor utsatts för eller deltagit i psykiskt påfrestande situationer.

Debriefing sker i konfidentiella, icke-värderande samtal där fakta, tankar, känslor, och intryck tas upp. Debriefingen kan gälla såväl enskilda personer som en hel grupp.

Debriefinghandledare

Definition av debriefinghandledare:

En neutral person, som inte är inblandad i händelsen och som är utbildad i debriefing.

Han/hon bör också vara neutral mot gruppen och väl förtrogen med deras arbetsförhållanden. Det skall vara någon som inte kan bli motpart på ena eller andra sättet, alltså inte arbetsgivare eller facklig representant. Det bör också vara en person som har förmåga till inlevelse och att kunna hålla tyst utanför arbetet. Dessutom krävs att vederbörande är en god lyssnare och har lätt att få kontakt med folk.

Krisreaktion

Definition av krisreaktion:

En krisreaktion kan definieras som ett svar på en yttre händelse av en sådan natur att individens självständighet och identitet hotas. Det är den psykologiska reaktionen inför livsavgörande betydelse för den enskilde. Individen har varit med om något utöver det vanliga. (Debriefing – Krisstöd - En väg till bättre arbetsmiljö, av Torbjörn Sievertson)

Krisens förlopp

Definition av krisens förlopp:

En kris är ett vanligt inslag i livsprocessen. Vissa yrkesgrupper, som polisen, är emellertid mer exponerade för allvarliga händelser som kan leda till svåra krisreaktioner. Krisen inrymmer dels positiva möjligheter till utveckling och dels en risk att falla djupare in i den. Krisförloppet hos människan följer många gånger ett mönster och det kännetecknas av fyra olika faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Chockfasen eller chocktillståndet är ett sätt som naturen tar till för att bedöva och för att skydda. Upplevelserna är allt för svåra och smärtsamma för att medvetandet ska kunna ta in dem direkt. I stället uppstår genom chocken en avstängdhet. Medvetandet släpper därefter in

verkligheten en liten bit i taget, när man är mogen för det. Personer i chock är inte medvetna om sitt tillstånd. En chockad person kan exempelvis börja sysselsätta sig med helt

ovidkommande saker vid en olycksplats, exempelvis att sopa glassplitter i stället för att hjälpa skadade människor som ligger och skriker. I andra fall kan den chockade förefalla helt normal till beteendet medan däremot individens inre befinner sig i ett enda kaos. En person med sitt inre i kaos har svårt att ta till sig information och att behålla den. Chockfasens längd varierar bl.a. beroende på hur allvarligt individen upplevt en händelse.

Det är i reaktionsfasen som de starka reaktionerna kommer. Den drabbade börjar gradvis bli medveten om den svåra situationen och försöker förstå vad som har hänt. Fasen kallas ibland också för repetitionsfas eftersom händelserna repeteras om och om igen i minnet.

Överväldigande känslor av ångest, smärta, skuld eller nedstämdhet kan uppkomma. Humörsvängningar är inte ovanliga, häftiga känsloutbrott av ilska kan växla med ett starkt beroende av andra och en önskan att bli omhändertagen. Det finns ingen tumregel för hur länge reaktionsfasen pågår. Den fortgår så länge personen inte hittar någon väg ut ur krisen. Att isolera sig och ensam älta händelsen, eller ta hjälp av alkohol, innebär att man riskerar att fastna. Traumat bearbetas lättare om man agerar uppsökande och pratar om vad man upplevt och hur man känner. Den känslomässiga kontakten är mycket värdefull och starka känslor måste tillåtas komma fram. Det är under reaktionsfasen som bearbetningsmetoder såsom debriefing blir meningsfulla.

Den högsta tröskeln mellan de olika faserna är den mellan reaktionsfas och bearbetningsfas, men när en person väl kommit in i bearbetningsfasen så sköter läkningen oftast sig själv. Man börjar fungera som människa igen, minnena blir mindre smärtsamma och de skapar inte längre ångest. Kontakten med gamla vänner och fritidsaktiviteter tas kanske upp igen. Man kan prata om händelsen och reflektera över sina reaktioner.

När man återigen börjar tänka på framtiden med optimism har man tagit steget vidare in i nyorienteringsfasen. Man lämnar nu krisen bakom sig. Händelserna finns kvar men hindrar inte längre personen från att fortsätta sitt liv.

Krisstöd

Definition av krisstöd:

Med krisstöd avses det psykiska och sociala omhändertagandet som behöver vidtas i samband med olyckor, akuta krissituationer och liknande allvarliga händelser som kan utlösa

krisreaktioner hos personer som upplevt dem. Ett exempel på krissituation är en hotfull situation där polisen själv eller en kollega löper risk att skadas eller dödas, eller att polisen löper risk att själv skada eller döda någon annan. Andra exempel är exponering av död i samband med katastrofer, trafikolyckor, mord och självmord. Speciellt svårt upplevs det när barn är inblandade. Ytterligare exempel på en traumatisk händelse är om en kollega tar sitt liv. En krissituation är alltså varje läge eller händelse som kan innebära stark psykisk påfrestning. Krisstödet kan ges på olika sätt. En metod för krishantering är debriefing. Det viktiga är, oberoende av metod, att det på varje arbetsplats finns en handlingsplan för krisstöd. Inom polisyrket måste det finnas beredskap för att man förr eller senare hamnar i svåra situationer med krisreaktioner som följd. (Polispsykologi, av Sven Å Christianson och Pär Anders Granhag)

Stress

Definition av stress:

Stress kan indelas i fyra olika huvudtyper Generell stress

Ackumulerad stress Traumatisk stress

Posttraumatiskt stressyndrom

Vardagliga händelser är oftast upphov till den generella stressen. Det kan vi uppleva när vi till exempel har bråttom till ett möte och sitter i en bilkö. Nervositeten inför ett föredrag eller ett sammanträde kan också framkalla generell stress. Ett mer närliggande exempel är den stress som insatspersonal kan uppleva i sitt vardagliga arbete. Den generella stressen är inte skadlig så länge det rör sig om enstaka tillfällen. Tvärtom kan den fungera som en

prestationshöjande injektion. Här är det dock viktigt, speciellt i polisyrket, att individen efter varje enskild händelse kan varva ner till sin normala grundspänning.

När den generella stressen byggs upp genom att stressande händelser upprepas om och om igen under en längre tid och man inte har möjlighet eller förmåga att slappna av, pratar vi om

Ackumulerad stress. Sådan stress kan smyga sig på oss relativt obemärkt. Det är ofta denna

typ av stress som utmynnar i det vi i vardagligt tal kallar utbrändhet.

Den traumatiska stressen skakar grundläggande värden såsom individens grundtrygghet, självbild och tilltro till omvärlden. Vi upplever att något stort händer som vi saknar

erfarenheter av. Detta slår ut vårt psykiska försvar, så att vi inte längre kan fungera rationellt. Vår ryggsäck av känslor fylls på i ett slag med mer än vad som ryms däri.

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd som kan följa efter traumatiska

händelser. Tillståndet innehåller en rad symtom och reaktioner och har påvisats i många studier om traumatiska händelser inom polisyrket. De mest traumatiska upplevelserna i tjänsten visar sig ofta inträffa i början av den enskilde polisens karriär där han/hon saknar erfarenheter av liknande händelser. Posttraumatiska stressyndrom förekommer framför allt då poliser har tvingats använda sina tjänstevapen eller själva har blivit hotade med vapen.

(Nationell bastaktik -utbildningsmaterial, av Polishögskolan Solna)

Traumatisk händelse

Definition av traumatisk händelse:

Kännetecken för en traumatisk händelse är att den är oförutsägbar, okontrollerbar och hotar individens centrala livsvärderingar. Det handlar om att psyket inte förmår behandla

situationen på ett rationellt sätt och att invanda handlingsmönster inte går att använda.

Människan reagerar inte enbart på det som verkligen har inträffat, utan också på det som hade kunnat hända. (www.arcada.fi, 2006-10-31)

Resultat

Vad ställer rikspolisstyrelsen för krav på de enskilda polismyndigheterna

Rikspolisstyrelsens personalbyrå har tagit fram ett dokument som beskriver hur polisens psykosociala omhändertagande ska utformas ”Psykosocialt omhändertagande inom polisen – en kort beskrivning”. Där hänvisar de till Arbetsmiljöverkets kungörelse om våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2) där det framgår att ”Arbetstagare som utsätts för våld eller hot om våld skall snabbt få hjälp och stöd för att förebygga eller lindra såväl fysisk som psykisk skada. Arbetsgivaren skall ha särskilda rutiner för detta.” Det har alltså rikspolisstyrelsen uppfyllt genom att ta fram dokumentet ”Psykosocialt omhändertagande i polisen - en kort beskrivning”. Där framgår vilka mål rikspolisstyrelsen har vad det gäller omhändertagandet, vad de menar med detta omhändertagande, när man kan tänka sig behöva dessa insatser samt vilka som ska göra vad. Vidare har det även tagits fram ett dokument ”Psykosocialt

omhändertagande i ett nationellt perspektiv” på uppdrag av rikspolisstyrelsens personalbyrå där de utgått från ”psykosocialt omhändertagande inom polisen – en kort beskrivning” och tagit fram ett förslag på utvecklingsplaner. Detta är dock inte vad vi valt att utreda i vårt arbete utan vi ska utreda hur det ser ut nu. Däremot kan nämnas att de som tagit fram dessa förslag framhäver att de tycker att det finns olyckliga brister i hur arbetsgivaren

tillhandahåller det stöd som arbetsmiljön kräver.

Rikspolisstyrelsens mål med sitt psykosociala omhändertagande

Rikspolisstyrelsen skriver att de anser att det finns ett stort behov av, såväl krisstöd som förebyggande åtgärder och att det ligger i yrkets natur att alla farliga situationer inte kan elimineras. Därför måste stor energi läggas på att förebygga och minimera de skadliga verkningarna av dessa situationer. De mål de satt upp är följande tre:

• Allmänheten skall vara trygg i förvissningen att anställda inom polisen får den information, utbildning och träning som krävs för att klara situationer i arbetet.

• Alla medarbetare inom polisen skall veta att de får ett mycket gott psykosocialt omhändertagande om de utsätts för psykisk påfrestande händelser. I särskilda fall kan även de berörda anställdas anhöriga erbjudas stöd.

• Alla chefer inom polisen skall ha kunskap och beredskap att vidta rätt åtgärder i rätt tid då medarbetare drabbas av psykiskt påfrestande situation.

Vad rikspolisstyrelsen menar med ett gott psykosocialt omhändertagande

Vad det gäller det psykosociala omhändertagandet anser rikspolisstyrelsen att det inbegriper såväl förebyggande insatser som avhjälpande krisstöd. De använder sig av vad som står i arbetsmiljöverkets kungörelse om första hjälpen och krisstöd för att klargöra vad som avses med uttrycket krisstöd ”Det psykiska och sociala omhändertagande som behövs i samband med olyckor, akuta krissituationer och liknande allvarliga händelser som kan utlösa

krisreaktioner.” Rikspolisstyrelsen har tagit fram olika metoder och definitioner som kan tillämpas inom polisen de avser både insatser som kan göras för att förebygga eventuellt negativa följder av svåra upplevelser och metoder för att bearbeta händelserna i efterhand. Eftersom syftet med vårt arbete främst är att studera vilken hjälp poliser kan få efter själva händelsen kommer jag endast att ta med de metoder och definitioner som uppfyller detta.

• Professionell handledning: En metod för avlastning av känslomässiga upplevelser vid pågående belastning och utsatthet i arbetet samt att få kunskap om egna och andras reaktioner. Handledningen syftar således till att förebygga eventuell psykisk ohälsa. Handledningen ska bedrivas av en handledare med särskild kompetens t.ex. en

personalkonsulent på myndigheten, företagshälsovården eller externa handledare som psykologer eller psykoterapeuter.

• Kamratstöd: kamratstöd ska ges av arbetskamrater till den som behöver det och ber om det, oavsett orsak. Särskilda kamratstödjare bör utses och få utbildning. Dessa tar vid behov vidare kontakt med debriefinghandledaren, personalkonsulenten eller motsvarande person.

• Defusing och avlastnings samtal: samtalen bör hållas med en särskilt utbildad person, t.ex. en debriefinghandledare, personalkonsulent, präst eller psykolog. Det kan

definieras som ett dialoginriktat samtal mellan chef och medarbetare efter en särskild händelse. Arbetsledaren ska vara uppmärksam om individen kan behöva ytterligare hjälp för att bearbeta det inträffade. Därför är det av stor vikt att arbetsledaren har god kunskap om olika krisreaktioner.

• Debriefing eller stress- och krisbearbetning: Detta är en teknik för psykologisk bearbetning. Man kan även säga att det är en metod för att lösa problem som uppstått på grund av obearbetad, yrkespåförd stress. Det görs genom samtal med en

debriefinghandledare som hjälper till med att minnas fakta kring händelsen och därigenom få återuppleva de undertryckta känslor och fantasier som kan finnas kring händelsen.

• Samtalsstöd: fördjupat samtalsstöd kan ges till enskilda individer av psykolog, personalkonsulent, polispräst eller annan person med lämplig utbildning. Det ska erbjudas när en medarbetare drabbats av en djupare stress- eller krissituation. De som bör vara särskilt uppmärksamma på en medarbetares behov av samtalsstöd är chefer, debriefinghandledare och personalkonsulenter. Den kan utgöra en del av en

rehabilitering.

• Uppföljning av särskilda händelser: uppföljningen bör göras efter en lämplig tid och innebär att medarbetarna kontaktas av chefen, debriefinghandledaren eller

motsvarande i syfte att bestämma om ytterligare åtgärder bör vidtas.

Vem ska göra vad enligt rikspolisstyrelsen Den enskilda polismyndigheten svarar bl.a. för att:

• utse debriefinghandledare och investera stödresurser från företagshälsovård, polispräster, m.fl.

• chefer, debriefinghandledare och övriga medarbetare erhåller utbildning

• sätta in relevanta psykosociala stödinsatser och samordna stödinsatser från andra myndigheter vid behov

• ta fram en lokal rutin för psykosocialt omhändertagande

• etablera samverkan med räddningsverket och andra myndigheter och institutioner på lokal nivå

• psykosocialt omhändertagande beaktas i det polistaktiska arbetet samt att tid avsätts för omhändertagandet som en naturlig del i det polisiära arbetet och då särskilt vid planering inför större händelser.

Vad det gäller utbildning på nationell nivå, samordning och erfarenhetsspridningen ansvarar personalbyrån vid rikspolisstyrelsen. Personalbyrån har gett polishögskolan i uppdrag att genomföra viss central utbildning i mental träning, debriefing, t.ex. utbilda nationella

debriefingledare. Polismyndigheten i Stockholms län och säkerhetspolisen(SÄPO) bidrar med råd och stöd vid större händelser avseende debriefinginsatserna, även rikskriminalpolisen kan i särskilda fall bidra med råd och stöd.

Intervjuer

För att vi skulle få veta vad dagen polisers i yttre tjänst får för hjälp med att bearbeta psykiskt svåra händelser i tjänsten på myndighetsnivå så har vi gjort två intervjuer. Vår tanke med dessa intervjuer var att vi skulle ta den första kontakten med cheferna för respektive

polismyndighets ordningsverksamhet. I Västernorrlands polismyndighet togs kontakten med chefen för ordningsverksamheten i Härnösand som direkt kunde svara på frågorna eftersom det var han som hade det övergripande ansvaret för detta. När vi tog kontakt med chefen för ordningsverksamheten i Västerbottens polismyndighet blev vi hänvisade till

personalspecialisten på personalenheten som svarade på våra frågor angående Västerbotten.

Intervju med biträdande närpolischef för Härnösands polisområde.

Det finns enligt polismyndigheten i Västernorrland klara direktiv från Rikspolisstyrelsen om att krishantering är viktigt och något som måste fungera på de olika polismyndigheterna i

påfrestande situationer. Medarbetarna i sin tur skall veta att de får ett mycket gott psykosocialt omhändertagande om de utsätts för psykiskt påfrestande händelser.

Västernorrlands polismyndighet har ett handlingsprogram för åtgärder vid individuella krisreaktioner. Den form av krisstöd som man arbetar med i Västernorrlandspolismyndighet är framförallt debriefing. Debriefingsamtal kan ses som en psykologisk första hjälpen insats vars syfte är att reducera plågsam stress och att hjälpa de drabbade att fungera i sina dagliga liv. Debriefingsamtalen genomförs oftast ett eller två dygn efter en ev. händelse, då man rekommenderar att det ska ha gått minst ett dygn innan man genomför debriefingen för att deltagaren/deltagarna inte ska befinna sig i chockfasen. Om det blir aktuellt med debriefing så använder man sig alltid av externa debriefinghandledare. I Härnösand samarbetar man med Vårsta diakoni där man bl.a. får hjälp av präster som är specialiserade på debriefing. Debriefingen kan hållas enskilt såväl i grupp och detta är olika beroende på situation till situation och de drabbade. Debriefingen föregås ofta av avlastningssamtal.

Avlastningssamtalen kan också de vara enskilda som såväl i grupp. I Härnösand har man för närvarande två i personalstyrkan som är utbildade för att hålla avlastningssamtal. Något annat som man i Västernorrland anser vara viktigt är kamratstöd. Man har ett nära och bra

samarbete, lätt för att prata och ventilera jobbiga händelser med varandra och såväl chefer som andra arbetskamrater hjälper till att stötta kollegor efter jobbiga händelser om detta skulle bli aktuellt och behövas.

Hur ofta åtgärder om krisstöd vidtagits kan man inte svara på men uppskattningsvis några gånger per år. Det kan handla om allt från att poliser varit med om hotfyllda situationer som t.ex. att en kollega blivit skadad i tjänsten eller att man bevittnat misshandel under ett arbetspass till olika typer av trafikolyckor eller mord. Det är väldigt individuellt för det som kan anses vara en bagatellartad situation av en polis kan upplevas väldigt jobbigt för en annan och detta måste man ha i åtanke. Man försöker alltid vara uppmärksam på vad personalen varit med om och hur de mår. Man upplever det som att i princip all personal som erbjudits krishjälp i någon form då detta varit aktuellt tagit emot hjälpen och varit oerhört tacksam.

Vid större tragiska händelser, som t.ex. stora trafikolyckor osv. så samarbetar man med Räddningstjänsten i Härnösand och Västernorrland när det gäller krisstöds insatser efter ev. olycka. Man försöker samköra med dessa då Räddningstjänsten kommit långt i utvecklingen

rörande krisstöd och alla inblandade parter som polis, ambulanspersonal och brandkår varit på plats samtidigt och många gånger bevittnat och upplevt samma saker.

När det gäller sjukskrivningar så försöker man även där vara uppmärksam och lyhörd. I den mån det går så försöker man alltid utreda vad den ev. sjukskrivningen/sjukskrivningarna beror på, om den/de kan ha psykosocial karaktär osv.

Man upplever att personalen är nöjd med krisstödet som erbjuds på polismyndigheten och att det verkar fungera bra. Det uppskattas av alla.

Intervju med personalspecialist från polismyndigheten i Västerbotten

Västerbotten har utifrån rikspolisstyrelsens styrdokument ”psykosocialt omhändertagande inom polisen – en kort beskrivning” tagit fram en handlingsplan ”handlingsplan för psykosocialt omhändertagande” som väl uppfyller de krav som ställs på de enskilda

myndigheterna. Däremot tycker han att det är något förlegat och dåligt uppdaterat och att det är hög tid att denna handlingsplan återigen ses över, vilket de precis börjat arbeta med.

Det Västerbottens krisstöd bygger på är trappstegsmodellen ”Kamratstöd – Avlastningssamtal - psykologisk debriefing – Intervention genom extern kompetens”. I dagsläget har dem tre utbildade debriefinghandledare på den egna polismyndigheten men de har för avsikt att utbilda fler. Dessutom har de för avsikt att även höja kompetensen vad det gäller kunskaperna kring krisstöd samt avlastningssamtal bland arbetsledarna.

Länspolismästaren är den som är ytterst ansvarig för arbetsmiljön och krisstödet. Han har dock delegerat det övergripande ansvaret till personalenheten och det direkta till respektive arbetsledare. I normalfallet är det ”förstalinjens” befäl som beslutar om det skall vidtas några krisstödjande åtgärder och där har där har vakthavande befäl en central roll vad det gäller ledningen och uppföljningen av detta. De situationer som det i dagsläget finns angivet att det skall vidtas åtgärder är situationer som lett till alvarlig skada eller dödsfall, svåra skador bland

inom 48 timmar ska det första samtalet absolut äga rum. De anser att alla som varit direkt inblandade eller känslomässigt varit inblandade skall vara med. Någon dokumentation finns inte på hur många gånger de använt sitt krisstöd i nuläget men uppfattningen är att det är allt för sällan. Inte heller finns det undersökningar på om personalen tar emot den hjälp som erbjuds men hans egen erfarenhet som debriefinghandledare är att alla medverkar vid krisstöd. Inledningsvis kan vissa ha en något tveksam inställning till krisstödet men efteråt har alla varit positivt inställda till krisstödet.

När det gäller sjukskrivningar med en psykosocial karaktär är hans personliga uppfattning att det är ett problem men att de inte har några underlag på hur mycket som kan kopplas till traumatiska händelser. Han själv anser dock att det är i mycket liten utsträckning det handlar om traumatiska händelser. Den vanligaste orsaken till dessa sjukskrivningar tror han beror på utmattningar av olika slag och oftast att det beror på långvarig stress. De insatser de har för att försöka förhindra detta är att bland annat att de satsar på olika friskvårdsinsatser både fysiskt med bl.a. gratis träningskort och psykiskt med handledning för särskilt utsatta funktioner.

Resultatsammanfattning

Det vi kommit fram till är att rikspolisstyrelsen har uppfyllt de krav som finns angående det psykosociala omhändertagandet för personalen. Detta uppfylls genom att de tagit fram dokumentet ”psykosocialt omhändertagande inom polisen – en kort beskrivning”. I detta dokument framgår det vad rikspolisstyrelsen menar med ett gott psykosocialt

omhändertagande och även vem som ska göra vad i detta arbete. Vad det gäller vad de menar med ett gott psykosocialt omhändertagande har de där tagit definitionen från

arbetsmiljöverkets kungörelse om första hjälpen och krisstöd. Där definieras krisstöd ”Det psykiska och sociala omhändertagandet som behövs i samband med olyckor, akuta

krissituationer och liknande allvarliga händelser som kan utlösa krisreaktioner”. Därefter redogör de för olika metoder som de anser vara lämpliga att tillämpa i detta arbete t.ex. debriefing och kamratstöd. Vad de enskilda myndigheterna ska ansvara för framgår tydligt i dokumentet där deras ansvar radas upp i punktform. I korthet kan man säga att de enskilda myndigheterna har ganska fria tyglar vad det gäller utformningen av hur arbetet med det psykosociala omhändertagandet utformas. Däremot framgår det med all tydlighet att de skall ha rutiner så att relevanta stödinsatser kan sättas in vid behov.

När vi tittat på hur det ser ut ute i Västerbottens och Västernorrlands polismyndigheter har vi sett att de i sin tur väl uppfyller de krav som ställs på dem från rikspolisstyrelsen. Båda myndigheterna har framarbetade handlingsplaner för hur arbetet med det psykosociala

omhändertagandet i respektive polismyndighet. Båda polismyndigheternas sätt att arbeta med dessa frågor är i grunden mycket lika. De metoder de använder är, kamratstöd, intern

debriefing och vid större händelser tar de hjälp av externa debriefinghandledare. De anses att det är viktig att cheferna är väl insatta i hur arbetet med det psykosociala omhändertagandet på polismyndigheten ska bedrivas och inte mins varför det är nödvändigt. Båda

polismyndigheterna känner att detta arbete blir allt viktigare och att de har en känsla av att även de anställda känner så. Att personalen blir allt mer positivt inställda till det här arbetet är tydligt i både Västerbotten och Västernorrland. Vad det gäller sjukskrivningarna har ingen av dem några siffror att redovisa, men i alla fall Västerbotten upplever att det inte är så vanligt med sjukskrivning som en direkt följd av en traumatisk händelse. De är dock rörande överens om att det är viktigt att vara observant på tecken som tyder på detta.

Diskussion

Syftet med vårt arbete var att utreda vad dagens poliser i yttre tjänst får för hjälp med att bearbeta svårare händelser i arbetet. Först ville vi ta reda på vad Rikspolisstyrelsen hade för direktiv och om de ens fanns några till polismyndigheterna i Sverige och sedan vad de olika polismyndigheterna erbjuder för krisstöd till poliser i yttre tjänst. Slutsatsen vi kommit fram till är att det faktiskt finns någorlunda klara direktiv från Rikspolisstyrelsen gällande ämnet och att polismyndigheterna som vi intervjuat har uppfattat detta. Arbetstagarna är nöjda med det psykosociala omhändertagandet som polismyndigheterna erbjuder och man arbetar för att detta ska upprätthållas.

Genom att Rikspolisstyrelsens personalbyrå tagit fram dokumentet ”Psykosocialt omhändertagande inom Polisen – en kort beskrivning” år 2003, där de hänvisar till Arbetsmiljöverkets Kungörelse om våld eller hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2), så har

Rikspolisstyrelsen enligt oss gett klara direktiv till polismyndigheterna vad gäller psykosocialt omhändertagande och krisstöd. Arbetsgivaren har ett tydligt uttryckt ansvar för den

psykosociala arbetsmiljön.

Enligt Rikspolisstyrelsens direktiv så skall arbetsgivaren ha särskilda rutiner för hur

arbetstagare skall tas om hand om de utsätts för traumatiska händelser i tjänsten. Arbetsgivare som utsätts för våld eller hot om våld skall snabbt få hjälp och stöd för att man på bästa sätt ska kunna förebygga och lindra såväl fysisk som psykisk skada. Målet för ett gott sådant omhändertagande är bl.a. då naturligtvis att cheferna inom polisen skall ha kunskap och beredskap att vidta rätt åtgärder i rätt tid då medarbetare drabbas av psykiskt påfrestande situationer och att medarbetarna inom polisen vet att de får ett gott psykosocialt

omhändertagande om de nu skulle utsättas för psykiskt påfrestande händelser. Man vill kunna förebygga psykisk ohälsa. Som vi förstår det är målet angående det psykosociala

omhändertagandet uppfyllt när det gäller de polismyndigheter vi pratat med och om inte annat så arbetar de för att det ska uppfyllas och är på god väg. Polismyndigheten Västernorrland och Västerbotten har båda en var sin framarbetad handlingsplan för psykosocialt

omhändertagande. Det är naturligtvis en utmaning för polismyndigheterna när det gäller krishantering, att uppnå ett perfekt förhållningssätt till svårarbetade händelser i polisyrket. Meningen är att arbetstagarna växer och utvecklas i yrket i stället för att brytas ner. Vidare så

är målet för krisstöd att ge ökad kunskap och psykologiskt stärka förutsättningarna i och för arbetet, att skapa en arbetsmiljö som främjar bearbetning av starka upplevelser, att förebygga yrkesmässig utbrändhet och att förhindra utveckling av plågsam stress och psykiska och fysiska sjukdomar.

Det man kanske ska påpeka är väl att även om polismyndigheterna vi pratat med uppfattat att det finns klara direktiv från Rikspolismyndigheten och att även om polismyndigheterna mycket väl följer direktiven så är detta ett område som är oerhört viktigt och förhoppningsvis något som man fortsätter att ta på allvar, arbetar med och utvecklar allt medan åren går. Att arbetstagarna som vi förstår det är nöjda är väldigt positivt och vi får hoppas att det fortsätter så och åt rätt håll i rätt riktning. I polismyndigheten är det viktigt med ett totalt grepp där ledning och personal på alla nivåer bibringas kunskap och därmed kompetens om hur man tar sig an sådana här problem om det skulle bli aktuellt. Med anledning av de påfrestningar som polisyrket kan innebära anser vi att det finns uppenbara fördelar i att ha eller alternativt arbeta för att ha strukturerade samt långsiktiga åtgärder i form av bl.a. krisstödsverksamhet som kan erbjudas poliser så att polismyndigheterna ska ha förmåga och möjlighet att skapa en mental beredskap för svårare händelser.

Idag uppmärksammas alltmer behovet av psykosocialt stöd och omhändertagandet vid kris- och stressituationer. Debriefing är den kanske mest spridda och använda metoden inom ramen för stöd och omhändertagande inom polismyndigheterna och det svenska polisväsendet. Som vi förstår det så varierar det från polismyndighet till polismyndighet vad man använder för sorts krisstöd. Det viktiga är inte vad man erbjuder för krisstöd utan ATT man faktiskt erbjuder krisstöd som man tror på, att man utvärderar detta så att man ser att det fungerar och att de enskilda poliserna som arbetar på polismyndigheten, de som erbjuds hjälpen när det blir aktuellt känner sig trygg i sitt arbete och är nöjda med de åtgärder som vidtagits.

Självklart så önskar man att poliser aldrig någonsin skulle behöva må dåligt i sitt arbete men vi kan inte undvika att detta händer och därför är det viktigt att det finns rutiner för vilka åtgärder som ska vidtas när någon eller några utsätts för psykiskt påfrestande händelser. Det är viktigt att tydliggöra att även poliser är helt vanliga, sårbara människor med fysiska och

under arbetet samt före och efter svårarbetade händelser i tjänsten. Omfattningen och

karaktären av vad poliser på en arbetsplats kan utsättas för är svårt att förutsäga. En beredskap bör därför vara relativt bred. Detta för att kunna bemöta olika typer av händelser som

beroende på individ till individ kan uppfattas som traumatiska och svårarbetade. Vi får ju inte glömma att det är väldigt individuellt hur man upplever något. Bara för att en polis inte uppfattar en situation som traumatisk och psykiskt påfrestande så kan en annan polis uppfatta samma situation väldigt jobbig och svår bearbetad. Känner man sig trygg och väl

omhändertagen på sin arbetsplats så mår man inte bara bättre och är gladare i polisyrket utan även hemma och på fritiden.

Vi vill själva när vi snart ska ut på vår aspiranttjänstgöring och ut i polisyrket kunna känna oss trygga med våra polismyndigheters beredskap när det gäller detta. Som polis ingår man i en yrkesgrupp som genom sitt arbete löper större risk än andra att hamna i starkt stressfyllda och traumatiska situationer. Vi vill veta att vi får ett gott psykosocialt omhändertagande om vi hamnar i sådana situationer som efteråt leder till att vi måste få hjälp med att bearbeta dessa svåra händelser i tjänsten. Det är ingen som vet när sådana situationer uppstår, det kanske går ett eller flera år, en månad, en vecka eller en dag tills vi stöter på det första gången men med tanke på vad man som polis kan komma att utsättas för så måste man vara beredd på att mycket kan hända.

Slutsatser och förslag

Polisyrket är ett högriskyrke vad det gäller våld och hot. Därmed finns också ett stort behov av bra beredskap gällande det psykosociala omhändertagandet hos de olika

polismyndigheterna runt om i landet. Detta har mer och mer kommit att uppmärksammas och Rikspolisstyrelsen har gett direktiv angående detta till polismyndigheterna i landet genom dokumentet ”Psykosocialt omhändertagande inom polisen - en kort beskrivning”, som

hänvisar till Arbetsmiljöverkets kungörelse om våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2), där krav ställs på stöd i form av utbildning och rutiner för omhändertagande av dem som i sitt arbete kan råka ut för hot, våld, olyckor och andra svårbearbetade händelser. Målet för ett gott psykosocialt omhändertagande inom polisen är att alla chefer skall ha kunskap och beredskap att vidta rätt åtgärder när det gäller krisstöd då medarbetare har upplevt svårarbetade

händelser i tjänsten och att medarbetarna inom polisen känner sig trygga och vet att om de utsätts för psykiskt påfrestande händelser så får de ett bra psykosocialt omhändertagande. Polismyndigheterna vet direktiven och arbetar för att målen ska uppnås. Det är viktigt att man hela tiden arbetar vidare och jobbar för att utveckla det psykosociala omhändertagandet, samt utvärderar det så man vet hur det fungerar. Vi menar att känner man sig som polis trygg och väl omhändertagen på sin arbetsplats så mår man inte bara bättre i yrket utan också som människa i dess helhet och på fritiden.

Referenslista

Debriefing – Krisstöd - En väg till bättre arbetsmiljö, Arbetsmiljöverket, Torbjörn Sievertson

Psykosocialt omhändertagande inom polisen - en kort beskrivning, Rikspolisstyrelsen Personalbyrån, september 2003

Nationell bastaktik -utbildningsmaterial, Polishögskolan Solna, april 2005

Polispsykologi, Natur och kultur, Sven Å Christianson & Pär Anders Granhag, 2004

Internetkällor:

http://www.srv.se/upload/Utbildningar/Utbildningskatalog%202007/Krishantering/Posom%2 0-%20psykiskt%20och%20socialt%20omhändertagande.pdf, 2006-12-03

Bilaga 1

Intervjufrågor

1. Har ni någon form av krisstöd för poliser i yttre tjänst på er myndighet? 2. Var är/vilka är direktiven vad det gäller det psykosociala omhändertagandet?

3. Vem är ytterst ansvarig för den verksamheten och vem är det som bestämmer när det behövs?

4. Hur ser den ut/går den till? (Grupp, individuellt, modeller?)

5. Om utbildade ”debriefinghandledare”, hur ofta har denne/dessa tagits in och i vilka fall?

6. Tar personalen emot den hjälp som erbjuds?

7. Har man sett något resultat av verksamheten? (statistik?) 8. Har ni någon annan personalvårdande insatts?