Att som ung vuxen hantera upplevelsen av ensamhet under covid-19: Samband mellan upplevd ensamhet och copingstrategier samt emotionsreglerande förmågor.
Ida Gravé och Jennifer Ruumensaari Psykologprogrammet, Örebro Universitet
PS3111: Examensuppsats Handledare: Joakim Norberg
Sammanfattning
Unga vuxna är en åldersgrupp som beskrivits vara i riskzonen för ökade nivåer av upplevd ensamhet under covid-19-pandemin. Forskning tyder på att olika copingstrategier och emotionsreglerande förmågor kan bidra till minskad ensamhet. Studiens syfte var därför att undersöka copingstrategier och emotionsreglerande förmågor hos unga vuxna som känner sig ensamma under covid-19. 309 unga vuxna, 18-29 år, deltog i den tvärsnittliga enkätstudien. Copingstrategin distraktion användes mest frekvent av deltagarna, medan aktiv coping och stödsökande strategier användes mindre frekvent än övriga strategier. Resultatet av den multipla regressionsanalysen visade att de inkluderade copingstrategierna (känslomässigt socialt stöd, positiv omtolkning, planerande coping) samt de emotionsreglerande förmågorna (svårigheter med att acceptera sina känslor samt att vidmakthålla målinriktat beteende vid känslomässig upprördhet) tillsammans förklarade 29.4 % av variansen i upplevd ensamhet. Känslomässigt socialt stöd uppvisade ett signifikant bidrag till den förklarade variansen i upplevd ensamhet, vilket också var fallet för de två emotionsreglerande förmågorna. Resultaten ger en indikation om att användande av coping och förmågan till emotionsreglering kan fungera skyddande mot upplevd ensamhet. För att kunna dra säkrare slutsatser om detta behövs dock framtida studier med longitudinell design. Det finns även ett behov av att undersöka ytterligare faktorer som kan tänkas förklara variansen i upplevd ensamhet.
Abstract
Young adults have been described as an age group at risk for increased levels of loneliness during the covid-19 pandemic. Previous research suggests that different coping strategies and emotion regulation abilities may contribute to decreased loneliness. The aim of the study was to investigate different coping strategies and emotion regulation abilities in young adults who are feeling lonely during the covid-19 pandemic. 309 young adults, aged 18-29, participated in the cross-sectional survey. The coping strategy distraction was most frequently used by the participants, while active coping and support-seeking strategies were used less frequently than the other strategies. The results of the multiple regression analysis showed that the included coping strategies (emotional social support, positive reinterpretation, planning) and emotion regulation abilities (difficulty accepting feelings and acting in line with personal goals when upset) together explained 29.4 % of the variance in loneliness. Emotional social support showed a significant contribution to the explained variance in loneliness, which was also the case for the two emotion regulation abilities. The results indicate that coping and emotion regulation abilities might buffer against loneliness. However, there is a need for future longitudinal studies and studies investigating additional factors that may account for the variance in loneliness.
Innehållsförteckning
Introduktion………....6
Vikten av sociala relationer………....6
Definition- vad är egentligen upplevd ensamhet?………..7
Negativa effekter av upplevd ensamhet………...9
Unga vuxna och upplevd ensamhet……….9
Covid-19 och dess effekter på upplevd ensamhet och psykisk ohälsa………..10
Teorier och modeller om uppkomst samt vidmakthållande av upplevd ensamhet…………...11
Coping - att hantera stressorer………..15
Den transaktionella modellen om stress och coping………...15
Coping och kontextens betydelse………..17
Coping och upplevd ensamhet………..18
Problemfokuserad coping och upplevd ensamhet………...18
Emotionsfokuserad coping och upplevd ensamhet………...20
Stödsökande coping och upplevd ensamhet………...21
Sammanfattning av forskning om coping och upplevd ensamhet……….22
Emotionsreglering………...23
Emotionsreglering och upplevd ensamhet……….24
Att vara medveten om och förstå sina känslor……….24
Att acceptera sina känslor……….24
Att kontrollera sina impulser och agera i linje med sina mål………...26
Flexibelt användande av situationsadekvata strategier………27
Syfte och frågeställningar………...27
Metod……….28 Deltagare………....28 Rekrytering……….28 Bortfallsanalys………....28 Procedur……….30 Instrument………...31 Bakgrundsvariabler………..31 Upplevd ensamhet………...31 Copingstrategier………..32 Emotionsreglering………...34 Statistiska analyser………..35 Etiska överväganden……….36 Resultat……….…37 Inspektion av normalfördelning…....……….37 Beskrivande statistik……….37
Copingstrategierna som används mest respektive minst frekvent……….38
Samband mellan coping respektive emotionsreglering och upplevd ensamhet………..40
Diskussion……….42
Upplevd ensamhet under covid-19……….42
Frekvensen av använda strategier………..43
De oberoende variablernas korrelationer med varandra.……….44
De unika bidragen till den förklarade variansen i upplevd ensamhet...45
Känslomässigt socialt stöd………...45
Positiv omtolkning………..46
Planerande coping………...46
Bristande acceptans……….47
Begränsningar och styrkor………..48
Slutsatser och framtida forskning………..52
Referenser……….56 Bilaga 1………..77 Bilaga 2………..78 Bilaga 3………..80 Bilaga 4………..82 Bilaga 5………..83
Att som ung vuxen hantera upplevelsen av ensamhet under covid-19: Samband mellan upplevd ensamhet och copingstrategier samt emotionsreglerande förmågor Socialt stöd och en känsla av samhörighet har beskrivits som nyckelfaktorer för en god fysisk hälsa (Cacioppo et al., 2002; Holt-Lunstad et al., 2010, 2015; Shankar et al., 2011; Valtorta et al., 2016) och psykiskt välmående (Cacioppo et al., 2006a; Saltzman et al., 2020), inte minst under en rådande samhällskris (Saltzman et al., 2020). Samtidigt har sociala restriktioner införts världen över för att kontrollera smittspridningen av covid-19 (Folkhälsomyndigheten, 2020b). Uppmaningarna om att hålla fysisk distans gentemot sina medmänniskor har väckt en oro för att nivåerna av upplevd ensamhet ska öka och förvärra den psykiska ohälsan, samt försvåra återhämtningsprocessen för befolkningen (Saltzman et al., 2020). De unga vuxna är en av flera grupper som återkommande rapporterats som en riskgrupp för både ökade nivåer av upplevd ensamhet och psykisk ohälsa under pandemin (Bu et al., 2020; Daly et al., 2020; Fancourt et al., 2021; Kwong et al., 2020; McCracken et al., 2020; Niedzwiedz et al., 2021).
Upplevd ensamhet uppmärksammades redan innan utbrottet av covid-19 som ett växande folkhälsoproblem (Bennich, 2019; Cacioppo & Cacioppo, 2018; Holt-Lunstad, 2018). Detta särskilt i Storbritannien som 2018 blev första landet i världen att tillsätta en ensamhetsminister med uppdrag att motverka detta folkhälsoproblem (Garcia Hasselberg, 2018). Trots detta är förståelsen för tillståndets bakomliggande orsaker och vidmakthållande faktorer fortfarande begränsad (Heinrich & Gullone, 2006). Mer forskning behövs även kring interventioner specifikt utvecklade för tillståndet (Eccles & Qualter, 2020; Masi et al., 2011). Vikten av sociala relationer
Hur människor ser på och uppfattar sig själva, inkluderat deras självkänsla, är starkt influerat av sociala relationer (Heinrich & Gullone, 2006; Cacioppo et al., 2006b). I tillägg till detta visar en meta-analytisk genomgång av 148 studier att sociala relationer är minst lika
viktigt för människors hälsa som fysisk aktivitet och att sluta röka (Holt-Lunstad et al., 2010). Det råder därför ingen tvekan om att människan är en social varelse.
En väletablerad variabel som ofta används för att mäta sociala relationer är socialt stöd (Cohen, 2004). Socialt stöd, framförallt upplevt socialt stöd, fungerar som en buffert mot stress (Cohen, 2004). Viss forskning tyder på att socialt stöd predicerar motståndskraft i samband med katastrofer och traumatiska händelser (Hall et al., 2010; Saltzman et al., 2020; Xu & Ou, 2014). Saltzman med kollegor (2020) belyser i sin artikel att det under katastrofer och pandemier är vanligt att reagera med symtom på nedstämdhet och ångest (Kessler et al., 2006; Lau et al., 2005; Mak et al., 2009; Panayiotou et al., 2021), samt att dessa symtom kan förvärras av upplevd ensamhet och upplevd brist på socialt stöd (Wang et al., 2018).
Upplevt socialt stöd har uppvisat stora, negativa korrelationer med upplevd ensamhet (Russell, 1996; Salimi & Bozorgpour, 2012; Wang et al., 2018). Koncepten överlappar således i hög grad och är därför svåra att särskilja mellan.
Definition- vad är egentligen upplevd ensamhet?
För att förstå vad som avses med upplevd ensamhet kan det vara hjälpsamt att göra en jämförelse med konceptet avskildhet (eng. solitude). Ensamhet är ett aversivt, icke-önskvärt tillstånd (Heinrich & Gullone, 2006), förknippat med negativa känslor som ledsenhet, hopplöshet (Buchholz & Catton, 1999) och skam (Rubenstein & Shaver et al., 1982, refererad i Heinrich & Gullone, 2006). Avskildhet kan däremot upplevas som något positivt och önskvärt (Long & Averill, 2003) och är något som många värdesätter (Burger, 1995). Många behöver egentid för att samla kraft och få utrymme för reflektion och kreativitet (Burger, 1995). Avskildhet brukar därför beskrivas som självvald ensamhet, medan upplevd ensamhet kan beskrivas som ofrivillig ensamhet (Strang, 2014).
I forskningslitteraturen beskrivs upplevd ensamhet återkommande som ett obehagligt tillstånd med ursprung i en upplevd diskrepans mellan sina faktiska och önskade sociala
relationer (Cacioppo & Cacioppo, 2013; Peplau & Perlman, 1982; Russell et al., 1980). En individ kan därmed känna sig ensam trots att denne är omgiven av andra (Cacioppo & Hawkley, 2009). Forskning har nämligen visat att kvantiteten av sociala relationer är en svag prediktor för upplevd ensamhet (Cacioppo et al., 2015; Hawkley et al., 2008). Det handlar snarare om kvaliteten på relationerna, såsom graden av tillfredsställelse med sina relationer eller huruvida en upplever sig accepterad av sin omgivning (Cacioppo et al., 2015; Hawkley et al., 2008; Heinrich & Gullone, 2006). Cacioppo med kollegor (2015) förklarar att det inte räcker att vara omgiven av andra. Vi behöver också känna ett band till andra: med närvaro, tillit och möjlighet till interaktion (Cacioppo et al., 2015).
De mest utbredda och använda självskattningsformulären för att mäta upplevd ensamhet består av de olika versionerna av The University of California Los Angeles (UCLA) Loneliness Scale. Dessa har utvecklats med utgångspunkt i den ovan nämnda definitionen av tillståndet (Russell et al., 1978; Russell et al., 1980; Russell, 1996). Skalorna utgår från ett antagande om att det finns gemensamma teman i upplevelsen av ensamhet, oavsett den specifika orsaken till upplevelsen (Russell et al., 1978; Russell et al., 1980; Russell, 1996). Av den anledningen är UCLA-skalorna utformade som globala mått på ensamhet, och består därmed inte av subskalor. UCLA-skalornas latenta struktur har dessvärre ifrågasatts. En del studier har utmynnat i enfaktorlösningar (Dodeen, 2015; Hartshorne, 1993; Pretorius, 1993), medan andra har funnit resultat som tyder på att UCLA:s latenta struktur snarare utgörs av flera olika dimensioner av ensamhet (Dussault et al., 2009; Hawkley et al., 2005; Hojat, 1982; McWhirther, 1990; Neto, 1992; Penning et al., 2014; Shevlin et al., 2015; Wilson et al., 1992). Det är därför möjligt att UCLA inom en snar framtid kommer att kunna användas för att undersöka olika typer av ensamhet. I dagsläget används dock inte mätinstrumentet på detta sätt, varpå en stor del av den existerande forskningen undersökt upplevd ensamhet utifrån ett endimensionellt perspektiv. Detta är även fallet för den aktuella studien.
Sammanfattningsvis är upplevd ensamhet en subjektiv, obehaglig upplevelse, åtskild från självvald ensamhet och objektiv social isolering.
Negativa effekter av upplevd ensamhet
Människornas behov av varandra var extra påtagligt under tiden på savannen, då de försvarade sig mot rovdjur och rivaliserande stammar (Strang, 2014). Av denna anledning har kroppen utvecklat en varningssignal, upplevd ensamhet, med syfte att signalera ett behov av att återförenas med gruppen, reparera eller söka nya sociala band (Cacioppo & Hawkley, 2009). Människan reagerar därför med stress och obehagskänslor på ensamhet (Strang, 2014).
De flesta av oss känner oss då och då ensamma under kortare perioder (Cacioppo et al., 2015). Sådana flyktiga känslor är naturliga, ofarliga och går ofta över av sig själv (DiTommaso et al., 2015; Masi et al., 2011). Ensamheten blir först ett problem när den blir ihållande och långvarig (Hawkley & Cacioppo, 2010). Vid kronisk ensamhet försätts kroppen i obalans med avseende på aktivering och återhämtning (Hawkley & Cacioppo, 2010). Obalansen är kopplad till negativa konsekvenser, såsom försämrad sömn (Cacioppo et al., 2002), förhöjt blodtryck (Hawkley et al., 2006), försämrat immunförsvar (Shankar et al., 2011) och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar (Valtorta et al., 2016). Ensamhet har även kopplingar till psykisk ohälsa, såsom förhöjda nivåer av nedstämdhet (Cacioppo et al., 2006a), och viss forskning har identifierat ett samband med suicidtankar och suicidförsök (Lasgaard et al., 2011; Lamis et al., 2014; Weber et al., 1997).
Unga vuxna och upplevd ensamhet
Det finns idag en felaktig föreställning om att upplevelsen av ensamhet främst skulle vara ett problem bland äldre personer (Vasileiou et al., 2019). Forskning tyder på att nivåerna av upplevd ensamhet är som högst under sena tonåren/unga vuxenåren, minskar i mitten av vuxenlivet, för att sedan återigen öka under sena vuxenlivet (Rokach, 2019).
I en amerikansk studie genomförd innan pandemin återfanns störst andel av de som rapporterade svår ensamhet bland unga vuxna (Cigna, 2018). I åldersgruppen 18-22 år rapporterade 48.3 % höga nivåer, följt av 45.3 % i åldersgruppen 23-27 år (Cigna, 2018). Enligt en svensk undersökning, även den genomförd innan pandemin, känner sig var fjärde person ensam i åldersgruppen 15-24 år, vilket utgör en ökning med nio procentenheter sedan 2015 (Boinstitut & Ungdomsbarometern, 2020). Åldersgruppen unga vuxna har därför uppmärksammats som en riskgrupp för utveckling av förhöjda nivåer av ensamhet under den rådande pandemin (Bu et al., 2020). I tillägg till detta tenderar upplevelsen av ensamhet att vara mer akut och smärtsam för de unga vuxna jämfört med andra kohorter (Rokach, 2000). Covid-19 och dess effekter på upplevd ensamhet och psykisk ohälsa
Den 11 mars 2020 bekräftade världshälsoorganisationen (eng. World Health Organization, WHO) att det nyupptäckta viruset, covid-19, klassas som en global pandemi (World Health Organization Department of Reproductive Health and Research [WHO/RHR], 2020). Att covid-19 är ett snabbt spridande och mycket allvarligt virus är ett faktum. Från att endast 326 smittade fall och inga avlidna återfanns i Sverige den 11 mars 2020 (WHO/RHR, 2020), har dessa siffror kommit att representera 684 961 respektive 13 003 fall vid publiceringen av den aktuella studiens enkät, den 9 mars 2021 (WHO/RHR, 2021).
För att kontrollera smittspridningen har åtgärder i form av sociala restriktioner införts världen över (Folkhälsomyndigheten, 2020b). I Sverige råder Folkhälsomyndigheten individen att begränsa nya kontakter och arbeta hemifrån om möjligt (Krisinformation, 2021). Samtidigt har den svenska regeringen begränsat antal personer som får delta vid allmänna sammankomster samt offentliga och privata tillställningar (Krisinformation, 2021).
Individer som utsätts för nya sociala utmaningar är mer mottagliga för att uppleva ensamhet (Cacioppo et al., 2015; Lim m,fl., 2020). Pandemin och de sociala restriktionerna har därför befarats bidra till ökad upplevd ensamhet och psykisk ohälsa bland befolkningen
(Folkhälsomyndigheten, 2020a; Saltzman et al., 2020). Resultaten för de studier som undersökt befolkningens reaktioner på pandemin och restriktionerna är dock inte samstämmiga, vilket sannolikt beror på att studierna genomförts vid olika tidpunkter och i olika länder, där nivåerna av oro kring pandemin och konsekvenserna av pandemin varierat, inkluderat vilka restriktioner som gäller (Folkhälsomyndigheten, 2021).
En del studier tyder på ökade nivåer av psykisk ohälsa (stress, ångest och nedstämdhet) (Kwong et al., 2020; McCracken et al., 2020; Novotoný et al., 2020), medan andra studier tyder på minskade nivåer (Fancourt et al., 2021). För upplevd ensamhet som utfallsmått tyder en del studier på ingen förändring (Kivi et al., 2021; Luchetti et al., 2020), medan andra funnit en ökning (Bu et al., 2020; Kapetanovic et al. 2021; Lee et al., 2020). Vid jämförelse mellan medelvärden för de olika versionerna av UCLA, innan och under pandemin, är medelvärdena konsekvent högre under covid-19. För unga vuxna ligger medelvärdena innan pandemin på 31.3-37.75 och under pandemin på 42.8-49.5 (de la Fuente et al., 2018; Eres et al., 2020; Horigian et al., 2020; Marchini et al., 2021; Russell et al., 1980; Shevlin et al., 2015; Watson & Nesdale, 2012). Forskningen visar genomgående att de yngre drabbats hårdare än de äldre, både sett till upplevd ensamhet och psykisk ohälsa (Bu et al., 2020; Daly et al., 2020; Fancourt et al., 2021; Kwong et al., 2020; McCracken et al., 2020; Niedzwiedz et al., 2021).
Teorier och modeller om uppkomst samt vidmakthållande av upplevd ensamhet
Genom åren har flera teorier och modeller om uppkomst och vidmakthållande av upplevd ensamhet presenterats (Heinrich & Gullone, 2006). Den aktuella studien kommer dock att fokusera på de teorier och modeller som utgår från det perspektiv som tycks ha fått störst spridning på senare år; nämligen det kognitiva perspektivet. Detta perspektiv utgår från definitionen av att upplevd ensamhet utgör resultatet av en diskrepans mellan sin faktiska och sin önskade sociala situation (Peplau & Perlman, 1982). Som framgår i perspektivets namn betonas de kognitiva processernas roll i upplevelsen av ensamhet (Peplau & Perlman, 1982).
Detta perspektiv har gott om vetenskapligt stöd (Cacioppo & Hawkley, 2009). Forskning tyder till exempel på att de som känner sig ensamma har en större tendens att tolka andras beteenden negativt (Duck et al., 1994) samt har mer negativa förväntningar på hur de kommer att bli bemötta av andra (Cacioppo & Hawkley, 2005).
Med utgångspunkt i det kognitiva perspektivet och empirisk forskning har flertalet modeller utvecklats över hur upplevd ensamhet vidmakthålls (Cacioppo & Hawkley, 2009; Käll et al., 2020; Qualter et al., 2015). Dessa modeller har många likheter och bygger delvis på varandra. I figur 1 presenteras en sammanfattande illustration över modellernas grundkomponenter.
Modellerna beskriver hur processen triggas igång av något, såsom en störning i det sociala nätverket. Detta leder till en diskrepans mellan personens faktiska och önskade sociala liv (upplevd ensamhet), vilket i sin tur resulterar i tankar och beteenden syftade till att skydda individen (Cacioppo & Hawkley, 2009; Käll et al., 2020; Qualter et al., 2015). Komponenterna i den vidmakthållande processen beskrivs på liknande sätt i samtliga modeller, men benämns i olika ordning. Figur 1 representerar därmed en kombination av de kognitiva modellerna för upplevd ensamhet, vilket ger ett perspektiv på hur ordningsföljden av de olika vidmakthållande komponenterna skulle kunna se ut. Att notera är att de olika komponenterna interagerar med och påverkar varandra på komplexa sätt, där dubbelriktade pilar i modellen illustrerar en ömsesidig påverkan.
Figur 1
Sammanfattande illustration över hur upplevd ensamhet vidmakthålls
Notering. Figuren utgör en sammanslagning av tre kognitiva modeller (Cacioppo & Hawkley, 2009; Käll et al., 2020; Qualter et al., 2015). I tillägg till de kognitiva modellerna innehåller denna även komponenterna copingstrategier och emotionsreglering, vilka kan förstärka alternativt motverka de vidmakthållande processerna. Detta beskrivs mer ingående nedan under rubrikerna coping och upplevd ensamhet respektive emotionsreglering och upplevd ensamhet.
Enligt den sammanfattande modellen leder upplevd ensamhet till en ökad hypervigilans för sociala hot, vilket i sin tur leder till en tendens att uppmärksamma negativ social information samt att minnas negativa aspekter av sociala händelser (Cacioppo & Hawkley, 2009). Detta leder i bästa fall till att personen reglerar och anpassar sitt beteende för att kunna återansluta
sig till andra (Qualter et al., 2015), men för en del leder denna snedvridning i uppmärksamhets- och minnesprocesser till skapandet av irrationella övertygelser (t.ex. att inte vara omtyckt av andra), negativa tankar om sig själv och andra, samt negativa förväntningar på interaktioner och negativa tolkningar av andras beteenden (Cacioppo et al., 2015; Qualter et al., 2015). Dessa maladaptiva tankar innebär en ökad risk för att individen beter sig på sätt som bekräftar dessa förväntningar och övertygelser (Cacioppo & Hawkley, 2009). Till exempel kan personen börja dra sig undan för att inte riskera att bli avvisad (Käll et al., 2020; Qualter et al., 2015) och när hen väl befinner sig i sociala sammanhang är hen självfokuserad (Käll et al., 2020). Detta bidrar till minskad meningsfull social kontakt och därmed en ökad diskrepans mellan den faktiska och den önskade sociala situationen. Det blir en ond cirkel, där komponenterna förstärker varandra och tillståndet vidmakthålls (Käll et al., 2020).
För att förtydliga beskriver den sammanfattande modellen processerna involverade i långvarig ensamhet. Upplevelsen av ensamhet blir emellertid kortvarig för de allra flesta, då den motiverar en att göra något åt sin sociala situation (Cacioppo & Hawkley, 2005). Denna motivationsaspekt har historiskt varit viktig för människans överlevnad (Cacioppo & Hawkley, 2005). I dagens samhälle riskerar dock upplevelsen av ensamhet att leda till maladaptiva tankar som försvårar en återanlsutning med andra och bidrar till att tillståndet blir långvarigt (Cacioppo & Hawkley, 2009; Qualter et al., 2015).
Samtliga komponenter i de kognitiva modellerna stödjs mer eller mindre av forskning. Det har bland annat visats att de som känner sig ensamma, i kontrast till icke-ensamma, drar sig undan mer (Watson & Nesdale, 2012) och är mer rädda för att utvärderas negativt av andra (Cacioppo et al., 2006b; Cacioppo & Hawkley, 2005). Dessutom finns stöd för hypervigilans för sociala hot (Cacioppo et al., 2009; Gardner et al., 2005).
Som framkommer av den sammanfattande modellen är upplevd ensamhet ett stressutlösande tillstånd. Faktorer med förmågan att utlösa en stressreaktion kallas för
stressorer. Upplevd ensamhet kan därmed betraktas som en stressor (Vasileiou et al., 2019), vilken behöver hanteras för att motverka att tillståndet vidmakthålls. Detta för oss in på coping, vars funktion består i att hantera just stressorer.
Coping- att hantera stressorer
Coping blev i samband med studier på individer som upplevt andra världskriget ett konstrukt inom forskningsfältet om stress (Lazarus & Folkman, 1984). Detta med bakgrund till fyndet om individuella skillnader, där individer exponerade för samma stressfyllda stimuli inte verkade reagera på samma vis (Lazarus & Eriksen, 1952). I korthet syftar coping på en individs kognitiva och beteendemässiga ansträngningar att försöka hantera olika former av stressorer (Lazarus & Folkman, 1984).
Den transaktionella modellen om stress och coping
Det transaktionella ramverket för stress och coping är det mest frekvent använda i diskussionen om hur människor hanterar stressfyllda händelser (Shigeto et al., 2021). Se figur 4 för en illustration av modellen.
Enligt den transaktionella modellen tolkar individen ständigt sina upplevelser och hur dessa interagerar med ens personliga mål, värderingar och tro (Lazarus & Folkman, 1984). Tolkningen sker i två steg: (1) primär och (2) sekundär tolkning. Den primära tolkningen besvarar frågan: “är jag i fara eller gynnas jag av detta nu eller i framtiden?”. Detta kan utmynna i tre olika utfall: situationen tolkas som (1) irrelevant, att det varken finns något att vinna eller förlora, (2) gynnsam, att utfallet ses som positivt, eller (3) stressfylld, att situationen inkluderar en skada, förlust, ett hot eller en utmaning (Lazarus & Folkman, 1984).
Om situationen tolkas som stressfylld, måste den på något sätt hanteras. I detta skede aktiveras en sekundär tolkning, där individen utvärderar tillgängliga copingstrategier och sannolikheten för att en strategi ska fullgöra vad som förväntas, samt att en ska lyckas applicera en eller flera strategier effektivt (Lazarus & Folkman, 1984). Om individen bedömer att
tillräckliga resurser finns för att hantera kravet ifråga, utformas en respons (copingstrategi) med syfte att minska stressen (Shigeto et al., 2021).
De primära och sekundära tolkningarna interagerar med varandra och formar graden av upplevd stress samt styrkan i den känslomässiga reaktionen (Carver et al., 1989). Om en copingstrategi visar sig vara mindre effektiv än förväntat, kan en omtolkning göras av antingen graden av upplevt hot eller om en annan copingstrategi kan vara mer passande. Processerna av de primära och sekundära tolkningarna bildar på så vis cykler (Carver et al., 1989).
Slutligen återfinns den så kallade copingfasen, där en distinktion görs mellan problem- respektive emotionsfokuserad coping (Lazarus & Folkman, 1984). Enligt Lazarus och Folkman (1987) syftar problemfokuserad coping på ansträngningar inriktade på att direkt hantera eller förändra den aktuella stressorn. Emotionsfokuserad coping syftar å andra sidan på att hantera det känslomässiga obehaget kopplat till stressorn (Folkman & Lazarus, 1980). En copingstrategi kan dock vara både problem- och emotionsfokuserad på samma gång (Lazarus & Folkman, 1984), då många stressorer framkallar båda typerna av coping. Denna indelning har därför, trots att den är väletablerad, fått kritik för att vara alltför förenklad (Aldwin & Revenson, 1987; Folkman & Lazarus, 1985; Lazarus, 2000). Aldwin och Revenson (1987) beskriver exempelvis hur en strategi kan involvera en process av att både samla råd eller information och känslomässigt stöd, varpå problem- och emotionsfokuserade funktioner förekommer samtidigt. Lazarus och Folkman (1987) menar dock att ett problemfokus generellt tenderar att dominera och vara mer effektivt när stressorn upplevs vara kontrollerbar, medan detsamma gäller för ett emotionsfokus när stressorn upplevs som okontrollerbar.
Vidare beskriver den transaktionella modellen vikten av att vara förmögen till att anpassa sig till föränderliga omständigheter och att kunna tillämpa en variation av copingstrategier för vad situationen kräver (Folkman & Lazarus, 1980, 1984).
Figur 2
Illustration av Folkmans och Lazarus (1984) transaktionella modell
Coping och kontextens betydelse
Kontexten där individen befinner sig har upprepade gånger beskrivits ha en påverkan på val av copingstrategi (Deckx m.fl, 2018; Russell et al., 1984; Vasileiou et al., 2019). Vasileiou med kollegor (2019) har till exempel intervjuat universitetsstudenter om hur de hanterat upplevd ensamhet, där det framkom en antydan om att de väger för- och nackdelarna med att använda en viss strategi i en specifik situation.
Huruvida en copingstrategi fungerar effektivt eller inte verkar bero på en mängd faktorer. Lazarus och Folkman (1987) lyfter exempelvis att följande fyra omständigheter påverkar om en specifik copingprocess utmynnar i ett gynnsamt utfall eller inte: (1) vem som
använder den, (2) när den används, (3) under vilka inre och yttre omständigheter den används, samt (4) vilka utfall det finns att ta hänsyn till.
Coping och upplevd ensamhet
Med syfte att bidra till utvecklingen av effektiva interventioner inriktade på upplevd ensamhet, har flera försök gjorts för att integrera forskningsfälten om ensamhet respektive coping (Deckx et al., 2018; Vasileiou et al., 2019). Majoriteten av dessa studier är tvärsnittliga och de har utgått från olika ramverk samt mätinstrument (främst olika självskattningsskalor) för att fånga in coping (Deckx et al., 2018). De flesta har undersökt samband mellan copingstil (hur en generellt hanterar stress) och upplevd ensamhet (Cacioppo et al., 2000; Deckx et al., 2018), medan en del har studerat samband mellan upplevd ensamhet och hur människor hanterar en sjukdom (Deckx et al., 2018). Vissa har dock haft ett uttalat fokus på hur människor hanterar just upplevd ensamhet (Schoenmakers et al., 2015; Vasileiou et al., 2019). I tillägg till detta har ett internetbaserat program med syfte att lindra ensamhet genom att stimulera olika copingstrategier nyligen prövats och visat lovande resultat (Bouwman et al., 2017).
Studiernas resultat beskrivs nedan utifrån följande underrubriker: problemfokuserad coping och upplevd ensamhet, emotionsfokuserad coping och upplevd ensamhet, och slutligen stödsökande coping och upplevd ensamhet. Varför stödsökande coping får en egen underrubrik beror på att dessa strategier kan vara både problem- och emotionsfokuserade. Syftet med dessa rubriker är att förse med en lättillgänglig överblick över den tidigare forskningen. Viktigt att komma ihåg är dock att den indelning i problem- och emotionsfokuserad coping som görs är en grov förenkling av verkligheten, varpå de olika strategierna kommer att undersökas separat i den aktuella studien.
Problemfokuserad coping och upplevd ensamhet
Problemfokuserad coping har konsekvent uppvisat ett samband med lägre nivåer av upplevd ensamhet (Deckx et al., 2018). Exempelvis rapporterar de la Fuente med kollegor
(2018) ett signifikant, negativt samband mellan problemlösning vid en stressfylld händelse (t.ex. “jag försökte lösa problemet”) och upplevd ensamhet. I överensstämmelse med detta rapporterar andra studier signifikanta, negativa samband mellan en aktiv copingstil och upplevd ensamhet (Perry et al., 1990, refererad i Deckx et al., 2018; Hörchner et al., 2002; Martin & Knox, 1997). I samtliga studier innefattade denna copingstil att direkt angripa eller hantera stressfyllda situationer (Perry et al., 1990, refererad i Deckx et al., 2018; Hörchner et al., 2002; Martin & Knox, 1997). En av dem innehöll dock även processen av att lugnt undersöka situationen från olika perspektiv innan aktivt handlande (Hörchner et al., 2002). Carver med kollegor (1989) skiljer däremot mellan vad som kallas för planerande- och aktiv coping.
Carver med kollegor (1989) beskriver planerande coping som en tankeprocess där individen funderar kring hur denne ska hantera en specifik stressor, medan aktiv coping tar sig uttryck genom att aktivt handla för att ta bort eller förändra stressorn och dess effekter. Detta innebär att planering kan utgöra steget av att fundera på nästa steg att ta och överväga olika handlingsalternativ, innan en faktiskt handling utformas (Carver et al., 1989).
Cacioppo med kollegor (2000) använde i sin studie Carver med kollegors (1989) definition av aktiv coping för att jämföra hur tre grupper med olika nivåer av upplevd ensamhet generellt hanterar stress. I linje med ovan nämnda studier fann de att de som skattade högst på ensamhet tenderade att använda aktiv coping i lägre grad än övriga grupper (Cacioppo et al., 2000). Schoenmaker med kollegor (2015) kom fram till detsamma och rapporterade i tillägg till detta att de kroniskt ensamma dessutom använder emotionsfokuserad coping mer frekvent (i detta fall att sänka sina förväntningar på relationer) än de icke-ensamma.
Noteras ska dock att ovan nämnda studier genomförts innan den rådande pandemin, då kontexten var en annan. Aktiv coping har dock associerats till goda utfall (t.ex. depression, positiv affekt och livstillfredsställelse) även under olika former av samhälleliga kriser,
inkluderat det tidiga stadiet av covid-19 (O’Brien & Moorey, 2010; Park et al., 2012; Shamblaw et al., 2021; Zacher & Rudolph, 2021). Planerande coping har å andra sidan visats relatera negativt med livstillfredsställelse (Zacher & Rudolph, 2021) och positivt med ångest (Shamblaw et al., 2021) under covid-19-pandemin. Reich (2006) beskriver dock att planerade och långsiktiga mål kan öka känslan av kontroll vid stressande situationer, vilket minskar graden av obehagskänslor. Vidare beskriver Polizzi med kollegor (2020) att planerande kan skapa en känsla av att det finns en framtid att se fram emot. Inga av dessa resultat relaterar dock specifikt till upplevd ensamhet. Det är således något oklart vilket samband planerande coping har med upplevd ensamhet.
Emotionsfokuserad coping och upplevd ensamhet
Till emotionsfokuserad coping hör olika former av undvikande och distraktion (Deckx et al., 2018). Dessa strategier kan innebära att undvika, trycka undan, ignorera eller distrahera sig från sina tankar, känslor, problem eller sociala interaktioner, vilket återkommande kopplats till högre nivåer av ensamhet (de la Fuente et al., 2018; Martin & Knox et al., 1997; Shi et al., 2016; Tayli et al., 2014). Vasileiou med kollegor (2019) lyfter dock att undvikande av sociala interaktioner även kan ha viktiga funktioner. I deras studie intervjuades universitetsstudenter om hur de hanterat upplevd ensamhet och det visade sig att de ibland avstår från att söka stöd och istället drar sig undan för att inte oroa andra. Utifrån detta, och med stöd i annan forskning (Skinner et al., 2003; Hobfoll, 1989), menar Vasileiou med kollegor (2019) att ett undvikande kan skydda individen från icke-stöttande kontakter som kan bidra till ytterligare negativa känslor, samt skydda de värderade sociala resurserna som individen innehar. I linje med detta har distraherande coping uppmärksammats som en viktig strategi för att minska obehag under det tidiga stadiet av covid-19 (Park et al., 2021).
En annan strategi, som också kan beskrivas som emotionsfokuserad, är positiv omtolkning (Carver et al., 1989), ibland nämnd som kognitiv omstrukturering (de la Fuente et
al., 2018). Carver med kollegor (1989) beskriver att strategin innebär att försöka se en stressfylld situation i mer positiva termer. Detta kan tillåta en att återta eller fortsätta med sina handlingar eller vidare problemlösande copingstrategier (Carver et al., 1989). Till skillnad från ovan nämnda emotionsfokuserade strategier, är positiv omtolkning tydligt relaterad till positiva utfall (Zacher & Rudolph, 2021), inkluderat reducerad upplevd ensamhet innan och under pandemin (de la Fuente et al., 2018; Kearns & Creaven, 2017; Martin & Knox, 1997). Preliminär evidens från ett experiment tyder dessutom på att positiv omtolkning kan fungera som en buffert mot negativa konsekvenser (upplevd ensamhet och minskad positiv affekt) av tid spenderad isolerad från andra (Rodriguez et al., 2020). Dessvärre tyder forskning på att de som känner sig ensamma, i kontrast till icke-ensamma, använder färre adaptiva strategier, såsom positiv omtolkning (Marroquín & Nolen-Hoeksema, 2015).
Stödsökande coping och upplevd ensamhet
Att söka socialt stöd som en copingstrategi kan innebära att söka instrumentellt- (t.ex. “jag pratar med någon som skulle kunna göra något konkret åt problemet”) eller känslomässigt stöd (t.ex. “jag pratar med någon om hur jag känner”) (Carver et al., 1989). Det förstnämnda har en problemfokuserad funktion, medan den sistnämnda har en emotionsfokuserad funktion. Flertalet studier, innan (de la Fuente et al., 2018; Rokach & Brock, 1998; Segrin & Domschke, 2011; Tayli, 2014) och efter (Bu et al., 2020; Labrague m.fl, 2021) uppkomsten av covid-19, har funnit negativt riktade samband mellan ensamhet och att söka samt uppleva socialt stöd. Bu med kollegor (2020) har exempelvis i en longitudinell studie funnit att upplevt socialt stöd fungerar skyddande mot upplevd ensamhet under covid-19. En annan studie fann å andra sidan att en generell förmåga till coping hade ett negativt, unikt bidrag till den förklarade variansen i upplevd ensamhet, där den vanligaste förekommande strategin var instrumentellt stöd i form av att söka råd och information (Labrague et al., 2020). Annan forskning under covid-19 har även funnit goda utfall av sökande av känslomässigt socialt stöd,
fastän med andra utfallsvariabler (livskvalitet, positiv- och negativ affekt) än ensamhet (Shamblaw et al., 2021; Zacher & Rudolph, 2021). Dessvärre tyder forskning på att personer som känner sig ensamma är mindre benägna att söka både instrumentellt och känslomässigt socialt stöd än icke-ensamma (Cacioppo et al., 2000).
Sammanfattning av forskning om coping och ensamhet
Sammanfattningsvis tyder forskningen på att problemfokuserad coping (aktiv coping, instrumentellt socialt stöd), och mer aktiva emotionsfokuserade strategier (positiv omtolkning, känslomässigt socialt stöd) relaterar till lägre nivåer av ensamhet, medan de mer passiva emotionsfokuserade strategierna (undvikande) relaterar till högre nivåer av ensamhet (Deckx et al., 2018). Samtidigt framkommer att de som känner sig ensamma har en tendens att använda mer passiva, emotionsfokuserade strategier framför de mer aktiva och problemlösande (Cacioppo et al., 2000; Marroquín & Nolen-Hoeksema, 2015). Vasileiou med kollegor (2019) fann dock resultat som till viss del motstrider det sistnämnda. I deras kvalitativa intervjustudie var det visserligen många studenter som hanterade upplevelsen av ensamhet genom att distrahera sig och dölja sina känslor, men det var även många som sökte socialt stöd i form av kontakt och tröst, och som försökte utveckla sociala band till andra. Dessutom beskrev studenterna att de använde flera strategier i kombination samt växlade mellan olika strategier, där det verkade som att vissa strategier förstärkte användningen av andra strategier (Vasileiou et al., 2019).
Ett nyare, nära besläktat forskningsfält till coping är emotionsreglering. Forskningen om emotionsreglering har byggts vidare från och lånat begrepp från traditionen om coping (Gross, 1998). Därför överlappar den traditionella definitionen av coping med den generella uppfattningen om emotionsreglering. Kort sagt kan emotionsfokuserad-, men inte problemfokuserad coping, betraktas som en form av emotionsreglering (Gross, 1998).
Emotionsreglering
Gross (1998) beskriver att emotionsreglering refererar till de processer genom vilka individer påverkar sina känslor: vilka känslor de har, när de har dem, samt hur de upplever och uttrycker sina känslor. Detta innebär att emotionsreglering inte är begränsat till att nedreglera negativa känslor, i motsats till emotionsfokuserad coping som därför ingår i, men inte är detsamma som emotionsreglering (Gross, 1998). Emotionsreglering innefattar både att nedreglera, upprätthålla samt uppreglera känslor, där känslorna kan vara såväl negativa som positiva (Gross, 1998). Problemfokuserad coping initieras visserligen av känslor, men syftar på att förändra en stressor och är därmed inte en form av emotionsreglering (Gross, 1998).
Vidare beskriver Gross (1998) att emotionsreglerande processer kan vara antingen automatiska eller kontrollerade, medvetna eller omedvetna, samt att dess användning kan inverka vid olika stadier i en känsloskapande process (t.ex. redan innan en känsla är på ingång eller efter att en känsla uppkommit). Gross (2015) förtydligar att emotionsreglering kan förändra en känslas intensitet, varaktighet, samt kvalitet, där kvalitet exempelvis kan innebära att se det roliga i en pinsam situation.
Enligt en nyare konceptualisering föreslagen av Gratz och Roemer (2004) består emotionsreglering av sex förmågor, där brister i en av dessa indikerar på svårigheter med emotionsreglering. Förmågorna utgörs av att (1) vara medveten om sina känslor, (2) förstå sina känslor, (3) acceptera sina känslor, (4) ha tillgång till emotionsreglerande strategier som en upplever är effektiva, (5) kunna kontrollera sina impulser vid närvaro av negativa känslor, och (6) kunna agera i linje med sina mål även vid närvaro av negativa känslor.
Sammanfattningsvis innefattar emotionsreglering förmågan att observera, avläsa och modifiera känslomässiga upplevelser och uttryck (Gratz & Roemer, 2004; Gross, 1998).
Emotionsreglering och upplevd ensamhet
Tidigare forskning har konsekvent funnit en association mellan upplevd ensamhet och bristande förmåga till emotionsreglering (Eres et al., 2020; Kearns & Creaven, 2017; Marroquín & Nolen-Hoeksema, 2015). Kearns och Creaven (2017) belyser bland annat en association mellan upplevd ensamhet och en tendens att använda strategier som nedreglerar positiva känslor, samt ett misslyckande med att nedreglera negativa känslor. Denna tendens menar Kearns och Creaven kan öka sårbarheten för att uppleva ett obehagligt tillstånd såsom ensamhet.
Eftersom olika specifika strategier, såsom positiv omtolkning och olika former av undvikande, nämndes ovan (i avsnittet om emotionsfokuserad coping under rubriken coping och ensamhet) tar detta avsnitt istället avstamp i Gratz och Roemers (2004) förslag på olika grundläggande förmågor involverade i emotionsreglering.
Att vara medveten om och förstå sina känslor
Forskning tyder på att det inom ramen för upplevd ensamhet är viktigt att både känna igen och förstå sina egna och andras känslor (Eres et al., 2020; Nightingale et al., 2013; Wols et al., 2015; Zysberg, 2012). Till exempel har forskning visat att samtidiga brister i förmågorna att förstå respektive hantera känslor utgör en risk för ökad upplevd ensamhet över tid (Wols et al., 2015). Riktningen förelåg även åt andra hållet, det vill säga att upplevd ensamhet över tid predicerade minskad förmåga att förstå och hantera känslor (Wols et al., 2015). Förmågan att hantera känslor innehåller bland annat att kunna stanna kvar i behagliga såväl som obehagliga känslor (Wols et al., 2015), vilket för oss in på forskning om acceptans.
Att acceptera sina känslor
Acceptans är ett frekvent återkommande inslag i mindfulnessbaserade interventioner, som bland annat tillämpats med syfte att reducera upplevd ensamhet och öka social kontakt (Lindsay et al., 2019; Zhang et al., 2018). Detta är något som Lindsay och Creswell (2017)
lyfter i sitt ramverk the Monitor and Acceptance Theory. Där benämns acceptans som en viktig komponent, vilken har visats vara kritisk för att mindfulness ska bidra till goda utfall (Lindsay & Creswell, 2017), däribland reducerad upplevd ensamhet (Lindsay et al., 2019). Lindsay och Creswell (2017) beskriver att acceptans innebär att vara öppen och mottaglig för, samt sinneslugn i närvaro av, det en upplever i nuet.
Utifrån de kognitiva vidmakthållandemodellerna för upplevd ensamhet föreslår Lindsay med kollegor (2019) hur acceptans kan anses ha en betydelsefull roll i upplevelsen av ensamhet. Lindsay med kollegor beskriver att acceptans kan minska den känslomässiga reaktiviteten kopplad till upplevelsen av ensamhet, vilket i sin tur kan leda till minskad hypervigilans för och upptäckt av sociala hot, och därigenom ett förändrat beteende (t.ex. drar sig inte undan och är mer närvarande i samtal) som bryter den negativa, vidmakthållande spiralen och leder till minskad upplevd ensamhet och ökad social kontakt. I kontrast till detta utgör en medvetenhet på nuet, i frånvaro av acceptans, en risk för ökad känslomässig reaktivitet, vilket gör det svårare att respondera adaptivt (Lindsay & Creswell, 2017) och den negativa, vidmakthållande spiralen förstärks (Lindsay m.fl., 2019).
I linje med resultatet från Lindsay och kollegors (2019) studie har samband mellan upplevd ensamhet och upplevelsemässigt undvikande uppmärksammats (Shi et al., 2016), vilket kan betraktas som motsatsen till acceptans. Upplevelsemässigt undvikande innefattar ett motstånd till att vara i kontakt med obehagliga upplevelser, såsom smärtsamma känslor och tankar (Shi et al., 2016). Enligt Shi med kollegor (2016) tenderar personer med bristande förmåga till emotionsreglering att ruminera, vilket dels innebär en kognitiv belastning som tas uttryck i försämrad uppmärksamhet och närvaro i sociala interaktioner, men också ett ökat psykologiskt obehag och därmed ökade krav på copingresurserna (Kearns & Creaven, 2017). Det sistnämnda ökar risken för ett att ens sociala relationer ska upplevas förse med otillräckligt stöd, vilket innebär en diskrepans mellan sina faktiska och önskade sociala relationer (upplevd
ensamhet) (Peplau & Perlman, 1982). Högre nivåer av upplevelsemässigt undvikande har dessutom associerats till större tendenser att använda emotionsfokuserade och undvikande copingstartegier (t.ex. distraktion) (Karekla & Panayiotou, 2011), vilka är relaterade till högre nivåer av ensamhet (Deckx et al., 2018). Dock har svårigheter med att acceptera sina känslor hittills inte uppvisat något signifikant unikt bidrag till den förklarade variansen i upplevd ensamhet (Eres et al., 2020).
Att kontrollera sina impulser och agera i linje med sina mål
Utöver mindfulnessbaserade interventioner har även terapiformen Acceptance and Commitment Therapy (ACT) nyligen uppvisat lovande resultat som en intervention för att öka adaptiv emotionsreglering och lindra upplevd ensamhet (Mahmoudpour et al., 2021; Shi et al., 2016). Målsättningen inom ACT är att öka individens psykologiska flexibilitet, refererad till förmågan att medvetet agera i linje med sina värderingar, även i närvaro av obehagliga tankar, känslor och förnimmelser (Harris, 2019; Hayes et al., 1999). Denna förmåga består av flera processer, inkluderat acceptans och värderad riktning (att bete sig i linje med vad en anser vara viktigt) (Harris, 2019).
Harris (2019) beskriver att högre psykologisk flexibilitet bidrar till högre livskvalitet, vilket överensstämmer med forskning som visat att emotionsreglering som kontrasterar individens mål och värderingar har en negativ påverkan på välmåendet (Karekla & Panayiotou, 2011). I linje med dessa resultat rapporterar en studie genomförd under covid-19 associationer mellan psykologisk flexibilitet och lägre nivåer av ångest och undvikande copingstrategier (t.ex. förnekande och självkritik), samt högre nivåer av välmående och närmande copingstrategier (eng. approach coping), inkluderat planerande- och aktiv coping, känslomässigt- och instrumentellt socialt stöd, samt positiv omtolkning (Dawson & Golijani-Moghaddam, 2020). Upplevd ensamhet kan därför också förväntas ha en association med psykologisk flexibilitet under den pågående pandemin.
Flexibelt användande av situationsadekvata strategier
Den sista grundläggande aspekten i emotionsreglering är förmågan att flexibelt kunna applicera olika strategier beroende på situationen och strategins effektivitet (Gratz & Roemer, 2004). Då ensamma individer tenderar att använda maladaptiva emotionsreglerande strategier frekvent och troligen även rigitt (Kearns & Craven, 2017; Marroquín & Nolen-Hoeksema, 2015) är denna förmåga sannolikt av betydelse i relation till upplevd ensamhet.
Syfte och frågeställningar
Det finns studier som tyder på ökade nivåer av upplevd ensamhet och psykisk ohälsa under den pågående covid-19-pandemin (Bu et al., 2020; Lee et al., 2020; Kwong et al., 2020; McCracken et al., 2020; Novotoný et al., 2020). I tillägg till detta har upplevd ensamhet visat sig förvärra symtom på både ångest och depression (Wang et al., 2018). Viss forskning tyder på att olika copingstrategier och emotionsreglerande förmågor kan ha en lindrande effekt på upplevd ensamhet (Bouwman et al., 2017; Lindsay et al., 2019; Mahmoudpour et al., 2021; Wols et al., 2015; Zhang et al. 2018). Syftet med den aktuella studien är därför att undersöka användningen av olika copingstrategier och emotionsreglerande förmågor hos unga vuxna som känner sig ensamma under den pågående pandemin. Frågeställningarna avgränsas till unga vuxna mot bakgrunden att denna population uppmärksammats som en av flera särskilt hårt drabbade grupper under pandemin. Följande frågeställningar avses besvaras:
1. Vilken/vilka copingstrategier för att hantera upplevd ensamhet används mest respektive minst frekvent under covid-19?
2. Finns det samband mellan specifika copingstrategier och upplevd ensamhet under covid-19? I så fall, hur ser dessa samband ut? Hypoteserna är att de stödsökande strategierna, positiv omtolkning och aktiv coping har negativa samband med upplevd ensamhet, medan distraktion förväntas ha ett positiv samband med upplevd ensamhet. För planerande coping lämnas hypotesen öppen.
3. Finns det samband mellan specifika dimensioner av emotionsreglering och upplevd ensamhet under covid-19? I så fall, hur ser dessa samband ut? Hypoteserna är att svårigheter med att acceptera sina känslor, svårigheter med att agera i linje med sina mål när en är känslomässigt upprörd, samt ett inflexibelt användande av situationsadekvata strategier har ett positivt samband med upplevd ensamhet.
Metod Deltagare
Projektets deltagare bestod av unga vuxna i Sverige. Inklusionskriterierna var en ålder på 18-29 år samt att man någon gång den senaste månaden känt sig mer eller mindre ensam. Totalt deltog 309 unga vuxna, varav 247 (79.9 %) kvinnor, 59 (19.1 %) män och två stycken som identifierade sig som annat än kvinna respektive man. Åldersspannet på urvalet var 18-29 år (M = 23.54, SD = 2.79). Majoriteten av deltagarna var studenter (73.1 %), singel (52.1 %) och bodde ensam (51.1 %). Se tabell 1 för en mer detaljerad beskrivning av urvalet.
Rekrytering
Deltagarna rekryterades via sociala medierna Facebook, Instagram och Snapchat. På Facebook publicerades information om studien och länk till enkäten i forum för studenter, olika arbetsplatser och föreningar. De projektansvariga uppmärksammade även studien genom inlägg på sina privata facebook-, snapchat- och instagramkonton. Deltagarna utgör således ett bekvämlighetsurval.
Bortfallsanalys
En deltagare skickade in blankt och togs därför bort ur datauppsättningen. En annan deltagare hade lämnat blankt på 75 % av påståendena för de oberoende variablerna, varpå denna också avlägsnades ur datauppsättningen. För återstående deltagare, 309 stycken, varierade bortfallsfrekvensen mellan noll (0 %) till fyra (1.3%) per variabel. Av dessa 309 hade nio deltagare missat att svara på ett enstaka påstående, och en på tre påståenden. Det rörde sig
om olika påståenden här och var. Då bortfallet var lågt, imputerades ingen data i de statistiska analyserna. Vid korrelationsanalyser hanterades bortfallet genom att deltagare exkluderades från de uträkningar som inkluderade de/den variabel/-er där de saknade värde/-n (eng. pairwise deletion) (Field, 2009). Samma metod användes vid övriga statistiska analyser, bortsett från vid regressionsanalys. Field (2009) förklarar att hantering av bortfall på en parvis basis inte är lämpligt vid regressionsanalyser. Vid regressionsanalysen hanterades därför bortfallet genom att de deltagare, som hade något missat värde på någon av de inkluderade variablerna, togs bort från hela analysen (eng. listwise deletion) (Field, 2009).
Tabell 1
Urvalets sociodemografiska karaktärsdrag
Karaktärsdrag n % Kön Man 59 19.1 Kvinna 247 79.9 Annat 2 0.6 Civilstatus Gift 1 0.3 Förlovad 12 3.9 Förhållande 121 39.2 Dejtar Stadigt 12 3.9 Singel 162 52.4 Annat 1 0.3 Barn Ja 4 1.3 Nej 304 98.4 Boende Ensam 159 51.1 Partner 85 27.5 Vän 8 2.6 Ursprungsfamilj 37 12.0 Egen Familj 3 1.0 Kollektiv 9 2.9 Annat 7 2.3 Bor i en… Storstad 198 64.1 Småstad 99 32.0 Landsbygd 12 3.9 Sysselsättning Studerar 226 73.1 Arbetslös 6 1.9
Anställd/Egenföretagare 74 23.9 Annat 3 1.0 Utbildning Grundskola 3 1.0 Gymnasium 84 27.2 Efter Gymnasium 220 71.2 Procedur
En kvantitativ studie genomfördes, med motiveringen att medelvärdesskillnader och samband mellan olika variabler måste undersökas för att kunna besvara frågeställningarna. Med hänsyn till den begränsade tidsaspekten valdes en tvärsnittlig design. Projektet utformades som en webbenkät med anledningen att snabbt nå ut till så många unga vuxna som möjligt. Datainsamlingen pågick mellan 9 mars- 30 mars.
En pilottestning av enkäten genomfördes på fem kvinnor och en man för att utvärdera enkätens informationstexter, frågor och uppskatta tidsåtgång till genomförandet. Dessa personer var inte pålästa inom ämnet för studien, vilket var ett strategiskt val för att säkerställa frågornas tydlighet. Ejlertsson beskriver (2019) att det är viktigt att frågorna i en enkät är tydliga, då deltagarna inte har möjlighet att ställa frågor under deltagandet. Utifrån den feedback som framkom under pilottestningen omformulerades därför utvalda delar av informationstexten, samt ett fåtal påståenden i enkäten. Se avsnittet om instrument för mer specifik information kring justeringarna av specifika påståenden.
Då en lång tidsåtgång för genomförandet av enkäten kan påverka svarsfrekvensen, rekommenderar Ejlertsson (2019) att en enkät inte bör ta mer än 15-30 minuter att slutföra. Även Wagner med kollegor (2012) bekräftar detta genom att belysa det kritiska i enkätens längd, och att endast frågor som är nödvändiga för resultatet ska inkluderas. Med hänsyn till detta gjordes en noga avvägning i vilka subskalor från valda mätinstrument som skulle inkluderas i studien. Denna enkätundersökning beräknades ta cirka 10-15 minuter att genomföra beroende på deltagarnas personliga takt.
Instrument
Bakgrundsvariabler
De undersökta bakgrundsvariablerna valdes ut i linje med tidigare studier om upplevd ensamhet och coping respektive emotionsreglering (Bernardon et al., 2011; de la Fuente et al., 2018; Kearns & Creaven, 2016; Quan et al., 2014). Information erhölls genom frågor om ålder, kön, högsta utbildningsnivå, huvudsaklig sysselsättning, civilstatus, boendesituation, om en bor i en storstad, småstad eller på landsbygden, samt om en har barn eller inte.
Upplevd ensamhet
Självskattningskalan The Revised University of California, Los Angeles (R-UCLA) avser att mäta upplevd ensamhet och isolering (Russell et al., 1980). R-UCLA består av 20 påståenden. Deltagaren ombads kryssa i det alternativ som bäst beskriver känslorna denne har upplevt den senaste månaden. Svarsalternativen fördelar sig från 1 (Jag har aldrig känt så här) till 4 (Jag har ofta känt så här), där tempus har justerats från originalversionens presens till preteritum. I originalversionen specificeras ingen tidsram, varav svarsalternativen därför är i presens. Då denna studie ämnar att undersöka upplevd ensamhet under en specifik kontext- den rådande covid-19-pandemin- behövde därför en tidsspecifikation anges. Likt liknande studier användes en tidsspecifikation på en månad (Zacher & Rudolph, 2021). Detta beslut grundar sig i ett försök att inte enbart nå ut till personer som upplever höga nivåer av ensamhet, utan även de som sällan känner sig ensamma och som därför sannolikt är framgångsrika i sina försök att hantera dessa känslor. Genom en mer avgränsad tidsspecifikation (t.ex. de två senaste veckorna) hade dessa personer sannolikt missats.
För att göra mätinstrumentet tillgänglig till en svensk population, genomfördes en översättning av skalan (se bilaga 1). Detta genom att författarna, med svenska som förstaspråk, översatte samtliga påståenden i den engelska originalversionen till svenska. För att kontrollera att översättningen gjorts korrekt, fick en tvåspråkig bekant med engelska som förstaspråk
översätta tillbaka till engelska. Majoriteten av frågorna visade sig vara korrekt översatta. Vid de frågor där en viss diskrepans blev synlig, konstruerades nya svenska översättningar i samråd med tillbaka-översättaren.
R-UCLA har både en föregångare och en efterträdare, UCLA (Russell et al., 1978) samt UCLA-3 (Russell, 1996). R-UCLA valdes som mätinstrument på grund av dess styrka att ha reverserade frågor för att motverka risken för systematisk responsbias, till skillnad från UCLA (Russell et al., 1980). Med bakgrund till att R-UCLAS efterträdare, UCLA-3, har visat viss tendens till en skev fördelning i sina resultat (Russell, 1996), samt att R-UCLA är mer etablerad inom forskning (Ausín et al., 2019), valdes R-UCLA för denna studie. R-UCLA har uppvisat goda psykometriska egenskaper i form av samtidig validitet, diskriminativ validitet och intern konsistens (Russell et al., 1980). R-UCLA korrelerar exempelvis högt med originalversionen av UCLA samt ett index bestående av direkta frågor om ensamhet (t.ex. “hur ofta har du känt dig ensam under de senaste två veckorna?”) (Russell et al., 1980). R-UCLA korrelerar högre med andra mått på ensamhet än med mått på till exempel ångest, depression och känslighet för att bli avvisad. Liknande resultat har framkommit för UCLA-3 (Russell, 1996). Russell menar därför att resultat erhållna med de olika versionerna är jämförbara med varandra. I en studie på collegestudenter uppmättes Cronbachs alfa till .94 (Russell et al., 1980).
Copingstrategier
COPE är ett självskattningsformulär avsett att fånga olika sätt att reagera på vid stress (Carver et al., 1989). Formuläret består i sin helhet av 15 subskalor, där varje subskala representerar en viss typ av copingstrategi och består av fyra påståenden. Copingstrategierna av intresse mättes genom följande sex subskalor: Känslomässigt socialt stöd, instrumentellt socialt stöd, planerande coping, aktiv coping, distraktion och positiv omtolkning.
De inkuderade subskalorna översattes enligt samma process som beskrivits för R-UCLA (se bilaga 2). Efter feedback från testpersonerna av enkäten reviderades enstaka ord i
ett fåtal påståenden, detta för att förtydliga budskapen med påståendena. Deltagarna instruerades att påståendena handlar om hur de gått tillväga för att hantera upplevelsen av ensamhet under den senaste månaden. Svarsalternativen sträcker sig från 1 (Jag har inte gjort det alls) till 4 (Jag har gjort det ofta), där tempus, återigen, har anpassats.
COPE har använts i flera olika sammanhang, exempelvis i studier om blyghet, romantiska relationer, olika former av sjukdomar och samhällskriser (Donoghue, 2004). Utmärkande för COPE är valmöjligheten till att undersöka antingen hur personer generellt hanterar stress eller hur personer hanterat en specifik situation eller omständighet (Carver et al., 1989). Dess korta version, Brief COPE, har återkommande använts under covid-19 för att undersöka hur personer hanterar pandemirelaterade stressorer (Dawson & Golijani-Moghaddam, 2020; Park et al., 2021; Shamblaw et al., 2021; Zacher & Rudolph, 2021). Brief COPE har visserligen uppvisat acceptabla värden för Cronbachs alfa (Carver, 1997; Zacher & Rudolph, 2021). I den aktuella studien valdes dock originalversionen, COPE. Detta för att COPE är mer etablerad, men framförallt för att varken den längre eller kortare versionen av instrumentet hittills använts inom ramen för upplevd ensamhet och att det därför var angeläget att öka chanserna till att erhålla acceptabla mått på intern konsistens. Färre påståenden innebär nämligen en ökad risk för otillräcklig intern konsistens (Field, 2009), och låg intern konsistens hotar i sin tur den statistiska validiteten genom att effektstorlekarna och därmed den statiska powern försvagas (Kazdin, 2014).
Carver med kollegor (1989) beskriver COPE:s psykometriska egenskaper som goda. Subskalorna korrelerar som förväntat med skalor som avser mäta andra konstrukt (t.ex. självkänsla, optimism och tendens till ångest), vilket tyder på god konvergent- och diskriminativ validitet. I ett urval bestående av collegestudenter uppnådde samtliga, förutom distraktion, ett Cronbachs alfa-värde över .6, vilket de använde som en cut-off för vad som anses vara ett acceptabelt värde (Carver et al., 1989). Carver med kollegor förklarar att den
bristande reliabiliteten för subskalan distraktion inte var föga förvånande, då en kan distrahera sig på ett flertal åtskilda sätt (t.ex. genom att arbeta, titta på TV, läsa, shoppa). De förtydligar att distraktion, till skillnad från övriga strategier i COPE, därför inte bör betraktas som en enhetlig klass av beteenden, utan som ett koncept som speglar flera olika typer av beteenden, vilket de anser kan förklara dess låga alfa-värde (Carver et al., 1989).
Emotionsreglering
Tre utvalda subskalor från den svenska översättningen (gjord av Breitholtz, Friberg & Lundh, refererad i Evertsson & Gardelin, 2015) av självskattningsformuläret Difficulties in Emotion Regulation Scale (DERS) (Gratz & Roemer, 2004) användes för att mäta aspekter av emotionsreglering (se bilaga 3). Valda subskalor utgörs av Icke-acceptans (svårigheter att acceptera känslor), Mål (svårigheter att handla målmedvetet vid känslomässig upprördhet) samt Strategier (bristande tillgång till effektiva strategier för emotionsreglering, med syfte att mäta inflexibelt användande av situationsadekvata strategier). Svarsalternativen sträcker sig från 1 (nästan aldrig) till 5 (nästan alltid).
Påstående nummer 66 omformulerades för att göras mer språkligt lättillgänglig för studiens målgrupp. Detta utifrån att deltagarna i pilottestningen uttryckt svårigheter med att förstå ordet “vältra”. Då ingen vedertagen synonym för ordet kunde hittas, omformulerades hela meningen. Omformuleringen bygger på de förklaringar till ordet “vältra” som återfinns i Svenska Akademiens ordböcker (Svenska Akademien, 2009, 2015, 2019), samt diskussioner med bekanta med goda kunskaper i det svenska språket. Detta för att säkerställa att omformuleringen av påståendet fångar konstruktet av intresse.
Subskalorna för DERS har uppvisat goda psykometriska egenskaper i en utvärdering genomförd på ett icke-kliniskt urval bestående av universitetsstudenter (Gratz & Roemer, 2004). I Gratz och Roemers studie presenterades goda, alternativt adekvata, mått på begreppsvaliditet och prediktiv validitet. Detta har bekräftats genom analyser som bland annat
visat att DERS subskalor korrelerade signifikant med ett annat etablerat mätinstrument för emotionsreglering (Gratz & Roemer, 2004). Subskalorna visade även olika mönster i hur de relaterade till specifika variabler, såsom att självskada, vilket styrker att de mäter olika aspekter av emotionsreglering. I övrigt rapporterade Gratz och Roemer ett Cronbachs alfa över .8 på samtliga subskalor, vilket är samstämmigt med forskning innan och under covid-19-pandemin (Eres et al., 2020; Panayiotou et al., 2021).
Statistiska analyser
IBM Statistical Package of Social Science (SPSS) version 27 användes för att analysera datan. Cronbachs alfa, det vill säga den interna konsistensen, beräknades för samtliga mätinstrument. Statistiska analyser utgår från särskilda antaganden (Field, 2009), varpå en inspektion gjordes kring huruvida datan uppfyllde relevanta antaganden eller inte. Mer specifikt undersöktes normalfördelning, sfäricitet (eng. sphericity), om feltermerna var oberoende över individer, samt om homoeskadicitet förelåg.
Normalfördelning undersöktes genom testen Kolmogorov-Smirnov och Shapiro-Wilk, samt en okulär inspektion av Q-Q-diagram (eng. Q-Q plots), för respektive oberoende variabel och för den beroende variabeln. Sfäricitet undersöktes genom Mauchlys test, medan homoeskadicitet prövades genom Breusch-Pagantestet. För att kontrollera huruvida feltermerna var oberoende över individer användes testet Durbin-Watson.
Två uppsättningar korrelationsanalyser genomfördes med Pearsons korrelationskoefficient. En för att se hur bakgrundsvariablerna hängde samman med upplevd ensamhet, och en för att se hur de oberoende variablerna hängde samman med upplevd ensamhet samt varandra. Detta för att avgöra om bakgrundsvariablerna behövde kontrolleras för under den senare regressionsanalysen, samt för att avgöra vilka oberoende variabler som skulle inkluderas i regressionsmodellen. Den sistnämnda korrelationsanalysen användes även för att uppmärksamma eventuella problem med multikollinearitet. Multikollinearitet innebär
att två eller fler oberoende variabler i en regressionsmodell överlappar varandra i hög utsträckning (Field, 2009).
Den första frågeställningen (vilken/vilka copingstrategier används mest respektive minst frekvent?) undersöktes genom variansanalys med upprepade mätningar (eng. repeated measures ANOVA), följt av beroende t-test, för att undersöka medelvärdesskillnaderna mellan de olika copingstrategierna. Då multipla parvisa jämförelser genomfördes med beroende t-test, korrigerades signifikansnivån för varje jämförelse genom Bonferroni-metoden.
För att besvara frågeställning två (finns det samband mellan copingstrategier och ensamhet?) och tre (finns det samband mellan aspekter av emotionsreglering och ensamhet?) genomfördes en multipel regressionsanalys. Copingstrategierna och dimensionerna av emotionsreglering lades in i modellen som prediktorer, medan upplevd ensamhet lades in som utfallsvariabel. Beslutet att använda en multipel- istället för en hierarkisk regressionsmodell grundades på att ingen av bakgrundsvariablerna uppvisade en signifikant korrelation med upplevd ensamhet och därför inte behövde kontrolleras för i regressionsanalysen.
Etiska överväganden
I linje med Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003) informerades deltagarna skriftligt om studiens syfte (se bilaga 4) och vad ett deltagande innebar. I ett samtyckesformulär gavs deltagarna möjlighet att ta ställning inför deltagande (se bilaga 5). De informerades om att samtycket kan tas tillbaka när som helst utan förklaring eller konsekvenser, att de är anonyma och att deras uppgifter behandlas med sekretess enligt GDPR. Vidare informerades de om att deras uppgifter raderas efter vårterminen 2021, och att projektets resultat kommer att redovisas på gruppnivå och publiceras på DiVA-portalen.
Den insamlade datan förvarades på två datorer och skyddades, på båda datorerna, bakom två olika lösenord, för att säkerställa att obehöriga inte skulle få tillgång till den. Deltagarnas anonymitet säkerställdes genom användning av enkätverktyget Oru-survey, som
endast sparar IP-adresser i logg och som därmed inte kan sammankopplas till specifika svar (Sundström, 2021).
Utfallsvariabeln för denna studie var upplevd ensamhet. Att besvara frågor om det psykologiska måendet kan upplevas integritetskränkande, inte minst vid antydan till psykisk ohälsa. Åtgärder för att hantera detta var att de deltagande vid pilottestningen tillfrågades om sina upplevelser av att genomföra enkäten. Testpersonerna uppgav att enkäten bidrog till ökad insikt, där en av dem beskrev det som att “... det blev väldigt tydligt för mig hur min sociala situation faktiskt ser ut”. En av testpersonerna uttryckte även att enkäten ingav hopp och inspiration kring vad en kan göra för att förbättra sin sociala situation. Inga uttalanden om varken integritetskränkning eller obehag lyftes.
Med hänsyn till risken för att deltagare skattar högt på R-UCLA, vilket kan vara en antydan för psykisk ohälsa, informerades deltagarna om var en kan vända sig för hjälp och stöd. En bifogad länk fanns tillgänglig till Minds hemsida (se bilaga 4) där en förteckning över olika stödlinjer och jourtelefoner finns upprättad.
Resultat Inspektion av normalfördelning
Resultaten för testen Kolmogorov-Smirnov och Shapiro-Wilk visar att variablerna är signifikant icke-normalfördelade (p < .05). Dessa test talar dock inte om huruvida dessa avvikelser från normalfördelningen är så pass stora att de kommer att snedvrida de statistiska procedurerna eller inte (Field, 2009). Därför genomfördes en okulär inspektion av Q-Q-diagram. Då avvikelserna var nästintill obefintliga till mycket små för samtliga variabler gjordes bedömningen att en transformation av datan inte var nödvändig.
Beskrivande statistik
Det totala medelvärdet på R-UCLA uppmättes till M = 45.30 (SD = 10.11), med ett omfång på 23-69 poäng. Gällande Cronbachs alfa uppvisade R-UCLA ett värde på α = .907. I
