V
I
SKREK
RAK
UT
I
INTET
EN
STUDIE
OM
SOCIALSEKRETERARES
DILEMMAN
INOM SOCIALTJÄNSTENS
BARN-
OCH
UNGDOMSVÅRD
D
AVIDA
NDERSSONM
ARTHAS
UNDQVISTExamensarbete i Socialt arbete Malmö universitet 61-90 hp Hälsa och samhälle
SCREAMING INTO
NOTHINGNESS
A
STUDY
OF
SOCIAL
WORKERS’
DILEMMAS
WITHIN
CHILD WELFARE
D
AVIDA
NDERSSONM
ARTHAS
UNDQVISTAndersson, D & Sundqvist, M. Screaming into nothingness - a study of social workers dilemmas within child service. Degree project in Social work 15 hp. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social work, 2020.
Social workers are constantly faced with different dilemmas which affects their professional approach while dealing with children and young adults. These dilemmas are frequently a result of conflicting laws. On one hand the child perspective should be prominent and on the other hand the dominance of parental rights are overtaking. An issue is when parents decline help and support despite being in need of assistance. The purpose of this study is to gain a deeper
understanding and broader knowledge of the dilemmas social workers who specialise in child- and youth welfare face in their practice. We have also studied social workers' experiences in dealing with these dilemmas. To answer our aim we have used a qualitative method while conducting interviews with seven social workers. These informants have professional experience in working for social services with public authority relating to children and young adults under the age of eighteen. The result reflects the occupational life of social workers and the constant attempt to handle complex situations and ethical dilemmas. Your three main themes are presented as: approach to the legal system, approach to the parents and approach to the profession. Dilemmas that do not have simple solutions or quick fixes.
Keywords: Ethics, Dilemmas, Child, Parent, Social worker, Welfare, Protection
I
NNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledning……….. 4
2. Problemformulering och syfte………. 6
2.1 Syfte………. 7
2.2 Frågeställningar………... 8
2.3 Avgränsning………. 8
2.4 Definitioner………. 8
3. Tidigare forskning……… 9
3.1 Överlevnadsstrategier i socialt arbete………. 9
3.2 Ethical decision making: the person in the process………... 10
3.3 Synergies and tensions in child protection and parent support: policy lines and practitioners cultures……… 10
3.4 Ethical issues in the intervention with families and children…………... 12
3.5 Social workers and independent experts in child protection decision making: messages from an intercountry comparative study………... 12
3.6 Decision-making and ethical dilemmas of child and family social workers……… 13
3.7 Mellan klient och rättssystem………... 14
3.8 Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete……… 17
4. Teori………. 19
4.1 Exit, voice, loyalty……….... 19
5. Metod och metodologiska överväganden………. 21
5.1 Tillvägagångssätt………... 21
5.2 Litteratursökning………... 22
5.3 Urval……….. 22
5.4 Genomförandet av intervjuerna………. 23
5.5 Transkribering och revidering av frågeställningen……….... 24
5.6 Databearbetning, val av teori och analys………... 24
5.7 Förförståelse……….. 25
5.8 Etiska överväganden……….. 25
5.9 Att skriva tillsammans………... 26
6. Resultat & analys………. 26
6.1 Presentation av informanterna………... 26
6.2 Förhållningssätt till rättssystemet……….. 27
6.2.1 Föräldrarätt/FN:s barnkonvention……….27
6.2.2 Att skriva utredningar………... 30
6.2.3 Glappet mellan Socialtjänstlagen och LVU………. 32 6.2.4 Mellantvång……….. 33
6.2.5 När barn utsätts för brott……….. 34
6.3 Förhållningssätt till föräldrarna………. 35
6.3.1 Allianser………... 35
6.3.2 När föräldrar tackar nej……… 36
6.4 Förhållningssätt till arbetet………... 37
6.4.1 Distansering………. 37
6.4.2 Sjukskrivningar och utbrändhet………... 38
6.4.3 Att tala med sina kollegor……… 39
6.4.4 Vanmakt/maktlöshet……… 40
6.4.5 Att börja jobba på Ica……….. 41
6.4.6 Drivkraften……….. 42 7. Sammanfattning av resultat………... 42
8. Avslutande diskussion………. 44
9. Referenser……… 47
9.1 Domslut från Högsta förvaltningsdomstolen……… 49
10. Bilagor……… 50
10.1 Bilaga 1: Intervjuguide………... 50
10.2 Bilaga 2: Informationsbrev………. 51
1. I
NLEDNING“Det är som att vi, med all vår profession och erfarenhet, skrek rakt ut i intet.” 1
I takt med ett tuffare samhällsklimat, ökade sociala problem och en alltmer belastad socialtjänst, blir den enskilde socialsekreterarens roll än mer viktig. Vikten av att fatta rätt beslut i svåra och komplexa ärenden väger tyngre än någonsin. Parallellt med denna problematik har införandet av FN:s
barnkonvention i svensk lag den 1/1 2020 (Lag (2018:1197) om Förenta
nationernas konvention om barnets rättigheter.) skärpt kraven på att alltid beakta barnets bästa i alla beslut som fattas inom socialtjänsten.
Ansvaret att hantera obalansen mellan krav, resurser och beaktandet av barnets bästa har om mycket kommit att läggas på den enskilde socialsekreteraren och socialsekreterarens yrkesroll kan sägas vara mer komplex och svårnavigerad än någonsin tidigare. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) beskriver i sin rapport “Tar socialtjänsten sitt ansvar för barn och unga? Hantering av anmälningar och genomförande av utredningar” (2014) hur många socialsekreterare som jobbar med barn- och ungdomsärenden inom socialtjänsten har “en icke önskvärd arbetssituation” med bland annat tidsbrist, stress och en hög arbetsbelastning som i allra högsta grad påverkar deras arbetsinsats. I rapporten uppger de tillfrågade socialsekreterarna själva att de är mycket väl medvetna om barns rättigheter och om sitt egna yrkesuppdrag, men att dessa två uppdrag är svåra och ibland rent av omöjliga att förena på ett rättssäkert sätt.
Dilemman inom det sociala arbetet kan förklaras som en svår valsituation eller ett beslutsfattande, där flera frågor ofta är kopplade till dilemmat. Dessa frågor kan vara av både etisk, juridisk, psykologisk eller organisatorisk karaktär. Ofta är det också olika värden som står mot varandra i dilemmat, till exempel etiska värden som kolliderar med juridiska eller ekonomiska värden (Hermerén, 2018). Inför det här arbetet ville vi författare fördjupa oss i de dilemman vi tyckt oss uppleva inom socialtjänsten under vår praktiktermin. Vi gjorde båda vår praktik inom socialtjänstens myndighetsutövning, en av författarna gjorde sin praktik på Familjehemsenheten och den andra författaren gjorde sin på en enhet som utredde barnavårdsärenden för barn och ungdomar under 18 år.
Under vår praktik tog vi båda del av många svåra dilemman som socialsekreterare i myndighetsutövande inom barn- och ungdomsvård kan ställas inför. Svåra etiska dilemman där det inte finns något facit, eller något enkelt svar på vad som är det “rätta” beslutet att fatta. Inte helt sällan innefattar dessa dilemman en krock mellan rådande lagstiftning och mellan socialsekreterarens egna övertygelse om vad som är rätt beslut, utifrån barnets bästa. Att alltid beakta barnets bästa finns inskrivet i både Socialtjänstlagens portalparagraf och i FN:s barnkonvention (Lag 2018:1197). Men enligt Barnrättskommittén (Socialstyrelsen, 2020), är begreppet “barnets bästa” flexibelt och dess innebörd måste alltid bedömas och fastställas med utgångspunkt i de specifika omständigheter som gör varje barn och varje
1 Citatet är av Sofia Bergenbrant, en av de ansvariga socialsekreterarna i fallet Lilla hjärtat.
situation unik. Det blir således mycket upp till den enskilda socialsekreteraren att, utifrån sin profession och sin egna subjektiva uppfattning, avgöra vad barnets bästa faktiskt innebär.
Komplexiteten i situationer där barnperspektivet krockar med lagstiftning har även uppmärksammats stort i media under vintern 2020, då det rapporterats om ett fall där en före detta familjehemsplacerad flicka dött efter att ha flyttat tillbaka till sina biologiska föräldrar. Socialtjänsten stred för att detta inte skulle ske men de biologiska föräldrarna fick rätt i rättsliga instanser. En het debatt med krav på ändrad lagstiftning och ett större barnperspektiv inom socialtjänsten följde i den tragiska händelsens spår. De ansvariga socialsekreterarna har i media beskrivit sin känsla av vanmakt när de behövt handla helt emot sin starka övertygelse och yrkeskunskap om vad som var barnets bästa i det specifika ärendet (Sköld & Hansen, 2020a).
Andra typer av dilemma som vi själva upplevde under vår praktiktermin kunde vara tex på utredningsenheten, där en utredning som gjorts kan konstatera att barnet eller den unge är i behov av insatser från socialtjänsten, men där den unges vårdnadshavare tackar nej till insats. Ofta för att vårdnadshavaren ansåg att en insats inte var nödvändig. Så länge det rörde sig om en insats via Socialtjänstlagen har vårdnadshavaren rätt att tacka nej. Det gjorde att socialsekreteraren var
tvungen att fatta ett beslut om att avsluta en utredning utan insats trots att
utredningen konstaterat att barnet eller den unge var i behov av insats. I en del av ärendena menade den ansvariga socialsekreteraren att det bara var en tidsfråga innan en ny utredning skulle inledas, och hen hoppades då på att vårdnadshavaren skulle ha hunnit ändra sin uppfattning.
På Familjehemsenheten upplevde vi dilemman som uppstod i motsättningar mellan lagstiftning och socialsekreterares uppfattning om barnets bästa både i umgängessituationer och i situationer som handlade om boende och flytt från familjehem till biologiska föräldrar. Umgängessituationerna kunde vara
situationer där ett familjehemsplacerat barn visade tydliga och starka tecken på att må dåligt av umgänge med den biologiska föräldern, vilket uppmärksammades av både familjehemmet och av den ansvariga socialsekreteraren. Barnet kunde till exempel gråta och protestera inför umgängestillfällena, matvägra eller visa tecken på ångest och oro. I ett specifikt ärende som en av oss författare var delaktig i under praktiken fick även ett barn, som upplevt mycket svåra och traumatiska händelser hos sin biologiska förälder, svåra panikångestattacker efter i princip varje umgängestillfälle. Socialtjänsten kan i dessa fall genomdriva en
umgängesbegränsning (14 § LVU), men de ansvariga socialsekreterarna menade att för att stoppa ett umgänge helt krävs helt andra “bevis” på att barnet skadas av den biologiska föräldern.
I ett annat ärende som vi tog del av under vår praktiktermin på
Familjehemsenheten begärde en biologisk pappa hemflytt av sitt 3 åriga barn som varit familjehemsplacerad sedan sex månaders ålder. Den biologiske pappan hade en bakgrund av kriminalitet och missbruk och hade även misshandlat barnets biologiska mamma svårt innan hon begick suicid. Barnets umgänge med den biologiske pappan hade under de 2 ½ år som hen varit familjehemsplacerad varit ytterst begränsat, då pappan avtjänat ett längre fängelsestraff på en sluten anstalt. De ansvariga socialsekreterarna ansåg att barnet hade sin trygghet, familj och
primära anknytning i familjehemmet och att hen i princip inte kände sin
biologiska pappa. Socialsekreterarna var dessutom mycket oroliga över pappans påstådda drogfrihet och förmåga till ett stabilt liv. Men socialsekreterarna var också medvetna om hur tungt Föräldrabalken väger och att barnets anknytning inte får tas med som skäl till att neka en hemflytt (HFD 2012:35).
Vi författare har på nära håll fått ta del av hur svårt och komplext arbetet som socialsekreterare inom socialtjänstens barn- och ungdomsvården är. Vi har sett hur ansvariga socialsekreterarna i princip dagligen ställs inför svåra dilemman som ofta innefattar beslut som har en stor inverkan på både barn och deras närståendes liv och framtid. Dessa komplexa situationer har varit vår inspiration och vår utgångspunkt för detta arbete.
Upplägget för detta arbete kommer att vara enligt följande. I nästa kapitel kommer vi att ta upp problemformulering och syfte. Därefter kommer vi att gå igenom tidigare forskning och vår teoretiska utgångspunkt. I kapitel fem kommer vi ta upp metod och beskriva genomförandet av arbetet, för att i kapitlet efter att presentera resultatet av vårt arbete. Vi kommer att avsluta vårt arbete med en
sammanfattning och en avslutande diskussion.
2. P
ROBLEMFORMULERING
OCH
SYFTE
Vi kommer här att förutom problemformulering och syfte även presentera våra frågeställningar, avgränsning samt definitioner.
Att arbeta med barn- och ungdomsvård sägs ibland vara det mest komplexa och tuffaste uppdraget inom socialtjänsten. Balansen mellan kontroll å ena sidan och hjälp och stöd å andra sidan, är ständigt närvarande i yrkesrollen för
socialsekreterarna som arbetar med myndighetsutövande inom barn- och ungdomsvård. Myndighetsutövandet som innebär att socialsekreteraren är legitimerad av samhället och har juridisk makt och vissa befogenheter innebär också en ojämn maktbalans mellan socialsekreterare och föräldrar (Höjer, 2018) och denna maktobalans bidrar också den till arbetssituationens komplexitet.
När Mattison (2000) beskriver etiska dilemman i socialt arbete förklarar hon uttrycket som att ett etiskt dilemma både kan vara en valsituation i det sociala arbetet där det finns många “goda” valalternativ, och där den ansvariga
socialarbetaren måste välja rätt, det bästa alternativet av de möjliga. Men ett svårt etiskt dilemma i socialt arbete kan också vara ett val där inget av de tillgängliga alternativen kan anses som tillfredsställande och där socialarbetaren helt enkelt måste välja det minst dåliga alternativet för sin klient. Svåra dilemman inom socialt arbete har helt enkelt inget facit eller rätt svar och utgången visar sig ibland inte förrän efter många år. Det blir dessutom väldigt mycket upp till den enskilde socialarbetaren att, utifrån sina egna normer, värderingarna och personliga perspektiv på sociala problem, avgöra vad som är det rätta valet att göra i dilemmat (a.a.).
Att det uppstår komplexa dilemman i socialtjänstens barn- och ungdomsvård är egentligen oundvikligt, då insatser och åtgärder som är direkt inriktade på
familjen som sådan, med en yttersta konsekvens som är tvångsomhändertagande av barn, ständigt synliggör och aktualiserar svåra etiska frågeställningar
(Lundström, 2018).
Tidigare studier visar att just socialtjänstens barn- och ungdomsvård blivit något av ett genomströmningsområde för socionomer, där många socionomer arbetar endast en kort tid för att sedan gå vidare till andra arbetsuppgifter inom socialt arbete. Detta förklaras med att rollen som socialsekreterare inom barn- och ungdomsvården, med de svåra beslut som skall fattas rörande utsatta barn och deras familjer, helt enkelt är för påfrestande och att socionomerna därför väljer att söka sig till andra fält inom det sociala arbetet (Höjer & Höjer, 2019).
När det gäller den i inledningen beskrivna typen av dilemma, med den starka föräldrarätten kontra vad som är barnets bästa, är detta ett tydligt exempel på en typ av dilemman som socialsekreterare möter i sitt arbete. Debatten om att placera barn i familjehem har bland annat kretsat kring de biologiska föräldrarnas rätt till sitt barn. I fallet med flickan som dog har kammarrätten i media försvarat 2
sitt beslut med att de inte får ta barnets anknytning som en aspekt i sitt domslut. Så länge det anses att barnet inte utsätts för bristande omvårdnad kan tvångsvård inte genomföras med LVU som grund (Sköld & Hansen, 2020a).
Det är svårt att bedöma om barn behöver omhändertas och placeras i familjehem utifrån förhållandena i hemmiljön. I bedömningarna som görs, ligger risk- och skyddsfaktorer som ska göras av socialtjänst och domstolar. Samtidigt som barn har rätt att skyddas från försummelse och våld finns rätten för medborgarna (de biologiska föräldrarna) att leva sina liv utan myndigheternas inblandning. Frågan om att omhänderta barn är oerhört komplex. Lika komplex är frågan kring om ett familjehemsplacerat barn kan och bör flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar igen. Varken socialsekreterarna eller domstolarna har något facit när de gör sina bedömningar och fattar sina beslut. Beslut som kan få långtgående konsekvenser för det berörda barnet om det senare visar sig att beslutet är felbedömt. Både socialsekreterarnas, socialnämndens och domstolarnas arbete handlar i mångt och mycket om att sia om en framtid som ännu inte hänt (Leviner, 2014).
Även om exemplen ovan utgår ifrån tvångsomhändertagande av barn har vi författare en hypotes om att socialsekreterare även ställs inför andra liknande dilemman i sitt yrkesutövande.
2.1 Syfte
Vårt syfte är att få en djupare förståelse och en ökad kunskap om de dilemman som socialsekreterare som arbetar inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård ställs inför i sin yrkesroll.
Vi vill ta reda på hur dessa dilemman påverkar socialsekreterarna och hur de väljer att hantera dem.
2 Domen som kammarrätten hänvisar till är samma dom som tidigare har refererats till i detta
2.2 Frågeställningar
● Vilka typer av dilemman möter de socialsekreterare som arbetar inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård?
● Hur upplever socialsekreterarna dessa dilemman och hur hanterar man desamma?
● Hur påverkas socialsekreterarna i sin yrkesroll av dessa dilemman?
2.3 Avgränsning
Vi har i detta arbete valt att fokusera på socialsekreterare och barnsekreterare som arbetar inom socialtjänsten med myndighetsutövning som rör barn och ungdomar under 18 år.
2.4 Definitioner
● Barn- och ungdomsvård - är ett samlingsbegrepp för de insatser som socialtjänsten ansvarar för rörande barn och ungdomar (Andersson & Sallnäs, 2019).
● Barnkonventionen - i arbetet kommer Förenta nationernas konvention om barns rättigheter och som blev svensk lag 1/1/2020 (Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter) att hänvisas till som FN:s barnkonvention alternativt barnkonventionen.
● Barnsekreterare - kan också benämnas som särskild utsedd
socialsekreterare. Kommer i detta arbete att referera till den person som blir barnets kontaktperson på socialtjänsten vid en familjehemsplacering. Barnsekreterare skriver de utredningar som berör fortsatt eller avslutande vård enligt LVU.
● Familjehemssekreterare - Kommer i detta arbetet att referera till den person som utreder och är kontaktperson till familjehemmen som barn och ungdomar placeras i.
● Familjevårdsinspektör - används i vissa kommuner som ett samlingsnamn för personer som jobbar som barnsekreterare och familjehemssekreterare.
● Förvaltningsrätten - är den rättsinstans som behandlar prövningar av LVU. Fram till 2010 var namnet på denna instans Länsrätten.
● Föräldrabalken - Föräldrabalken (1949:381) är den lag som styr hur rättsförhållandet mellan föräldrar och barn ser ut.
● Hemtagning - är när vården enligt LVU avslutas (Leviner, 2011).
● LVU - förkortning för Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser för vård av unga. Denna lag styr när och hur tvångsvård av barn och ungdomar ska gå till.
● Länsrätten - se Förvaltningsrätten.
● Socialarbetare - kommer i detta arbete att fungera som ett samlingsbegrepp för socialsekreterare, barnsekreterare och familjehemssekreterare.
● Socialsekreterare - kommer i detta arbete att referera till den person som utreder om ett barn eller ungdom behöver insatser av socialtjänsten. ● Socialtjänstlagen - Socialtjänstlagen (2001:453). Socialtjänstlagen är den
● Umgängesbegränsning - innebär att en förälder inte har rätt att träffa sitt barn eller ungdom. En sådan begränsning styrs utifrån 14 § i LVU
(Leviner, 2011).
3. T
IDIGARE
FORSKNINGVi har valt att presentera vår tidigare forskning utifrån hela artiklar och inte utifrån teman. Anledningen till detta är att vi anser att varje
artikel/studie/avhandling är så pass intressant och relevant i sin helhet att innehåll och slutsats bör läsas ihop. Vi ville undvika en “upphackad” artikel då vi anser att varje författares resultat och slutsatser är intressant ur flera aspekter utifrån vår frågeställning och därför bör läsas som en helhet. Vi har för att underlätta genomläsningen av litteraturen fokuserat på att presentera varje artikel så tydligt och konkret som möjligt, med fokus på artiklarnas huvudsakliga innehåll och slutsatser.
3.1 Överlevnadsstrategier i socialt arbete
Astvik & Melin (2013) konstaterar i sin empiriska studie “Överlevnadsstrategier i socialt arbete: Hur påverkar copingstrategier kvalitet och hälsa?” att ändrade styrsystem, växande sociala problem i samhället och ett decentraliserat resultat- och kostnadsansvar har lett till ökade arbetskrav för socialarbetare. I studien har författarna intervjuat 32 socialsekreterare både individuellt och i grupp.
Socialsekreterare och då i synnerhet socialsekreterare inom socialtjänstens barn- och ungdomsenheter, är en särskilt utsatt yrkesgrupp, där både arbetsbelastning, höga krav och svåra etiska dilemman beskrivs som mer påtagliga än hos andra yrkesgrupper. Astvik & Melin menar att med tanke på att det sociala arbetet å ena sidan kännetecknas av en hög arbetsbelastning och å andra sidan av ett relativt stort individuellt ansvar för arbetsuppgifterna, är socialarbetarnas så kallade copingstrategier mycket viktiga för att förstå, för framtida utfall både gällande hälso- och arbetsmiljöaspekter och när det gäller kvalitén på det arbetet som faktiskt skall utföras av socialsekreterarna. I studien definierar Astvik & Melin begreppet coping som “kognitiva och beteendemässiga försök att hantera interna och externa krav som överskrider en persons resurser” (Astvik & Melin, 2013, s. 62) En är dessa copingstratergier benämns i studien som disengagement, och förklaras som ett slags tillbakadragande från arbetet av socialsekreteraren, både fysiskt och emotionellt. Även begreppet cynism identifieras i litteraturen som en copingstrategi, bland annat inom utbrändhetsforskningen har cynism som strategi identifierats som en defensiv reaktion på till exempel utmattning eller på en överbelastad arbetssituation. Andra copingstrategier som Astvik & Melin tar upp är att lämna sitt jobb, det så kallade exit-alternativet, som kan sägas vara aktuellt i de fall socialsekreteraren har den faktiska möjligheten att säga upp sig och få ett annat jobb. Kompensatoriska strategier innebär att socialsekreteraren i en strävan efter att kompensera obalansen mellan tillgängliga resurser och krav, tänjer på sina egna gränser, både emotionellt och professionellt. En annan copingstrategi som socialsekreterarna tenderar att använda sig av under dessa omständigheter, är den så kallade kvalitetssänkande strategin. Socialsekreterare väljer då helt enkelt att sänka kvalitetskraven gentemot sina arbetsuppgifter, då dessa kvalitetskrav ändå anses omöjliga att efterleva. Enligt Astvik & Melin kombineras ofta de kvalitetssänkande strategierna med de defensiva strategier som distansering eller
disengagemang från arbetet. Detta beskrivs av socialsekreterarna i studien som en källa till ytterligare moraliska konflikter i arbetet, då de beskriver hur de känner sig tvungna att göra ett val mellan sitt eget välbefinnande och kvaliteten på det utförda arbetet.
3.2 Ethical decision making: the person in the process
Mattison (2000) undersöker i artikeln “Ethical Decision Making: The Person in the Process” hur socialarbetare fattar beslut i svåra etiska dilemman, utifrån lagstiftning, normer och egen moral. Mattison menar att socialarbetares beslut i etiska dilemman, även om de främst styrs av lagstiftning, till mycket stor del styrs av den enskilde socialsekreterarens egna erfarenheter, normer och personliga perspektiv på sociala problem. Mattison betonar vikten av ständig reflektion och av en självmedvetenhet hos socialarbetare när det handlar om svåra beslut som fattas inom det sociala arbetet. Att utvärdera och granska sina egna beslut kan vara värdefullt eftersom utvecklingen av yrkesrollen som socialarbetare sker kontinuerligt under yrkeslivet och denna pågående utveckling och reflektion påverkar beslut också i sin tur beslut som socialarbetarna kommer att fatta framtiden. Vidare menar Mattison att tidigare forskning inom ämnet visar att socialarbetare tenderar att utveckla individuella “beslutsmönster” när det gäller de svåra etiska dilemman som de ställs inför i sin yrkesroll. Forskningen påvisar att vissa socialarbetare har större benägenhet att “blint” följa de lagar och
förordningar som yrket utgår ifrån, medan andra socialarbetare agerar mer utifrån en slags konsekvensetik, det vill säga att resultatet/målet i ett svårt ärende
rättfärdigar medlen att nå dit. Ytterligare en grupp av socialarbetare utgår enligt Mattison mer utifrån den specifika klienten och dennes rätt till självbestämmande i beslutsfattandet. Även den strukturella och organisatoriska struktur som
socialarbetaren befinner sig påverkar hens beslutsfattande i etiska dilemman enligt Mattison, både på ett medvetet och till viss del på ett omedvetet plan.
Mattison beskriver hur svåra etiska dilemman inom socialt arbete både kan bestå av en valsituation där det finns många “goda” valmöjligheter och socialarbetaren måste välja “rätt”. Men även valsituationer där inget av valalternativen kan anses som tillfredsställande, det vill säga ett val mellan “pest eller kolera”. Båda dessa typer av dilemman är exempel är svåra etiska valsituationer som socialarbetare ställs inför i det sociala arbetet och där det inte finns ett enkelt facit.
I denna studie menar Mattison att det tenderar att uppstå en ambivalens bland socialarbetare hur de ska förhålla sig i svåra etiska dilemman. Detta eftersom de anser att det saknas praktiska råd och vedertagen praxis gällande beslutsfattande i svåra etiska yrkesfrågor, vilket i sin tur resulterar i att socialarbetarna lämnas att själva individuellt tolka vad som är etiskt rätt i svåra beslutssituationer.
3.3 Synergies and tensions in child protection and parent support: policy lines and practitioners cultures
Silvia Fargion (2014) har intervjuat socialarbetare som arbetar med
barnskyddsärenden i Italien i studien “Synergies and tensions in child protection
and parent support: policy lines and practitioners cultures” Fargion beskriver komplexiteten och svårigheterna med att skapa samarbetsallianser med föräldrar som har problematik som kräver ingripande av de sociala myndigheterna. Fargion påvisar hur både tidigare forskning och hennes egna intervjuer genom en rad större undersökningar identifierat två typer att modeller eller förhållningssätt inom
sociala myndigheters barnskyddsärenden i Europa och Nordamerika. Här visar Fargion på motsatsförhållanden i arbetssätt hos de sociala myndigheterna i olika länder när det gäller att förhålla sig till svåra barnskyddsärenden. De två
identifierade förhållningssätt är först den i artikeln benämna “Child protection model”, “barnskyddsmodellen”. Arbetssättet enligt denna modell är att fokuset det sociala arbetet enbart kan sägas ligga på att skydda barnet. Medan man enligt den andra identifierade modellen, “Child welfare model”, “välsfärdsmodellen”, anser att barnets bästa också inkluderar att se till hela familjens välmående och där förebyggande sociala insatser är mer frekventa. Fargion menar att tendenserna inom barnskyddsärenden i västvärlden pekar mot att allt fler länder arbetar utifrån välfärdsmodellen.
I socialt arbete som utförs enligt den första modellen, barnskyddsmodellen, ligger fokuset i det sociala arbetet i princip enbart på att upptäcka och förebygga
försummelse, övergrepp och vanvård av barn. Ett stort fokus ligger på lagstiftning och inställningen att brott mot barn skall upptäckas och bestraffas. Barnets behov av skydd trumfar enligt denna modell alla andra eventuella behov som finns i den berörda familjen, då detta är de sociala myndigheternas uppgift i dessa ärenden. Fargion beskriver att förhållandet mellan de sociala myndigheterna och familjen ofta präglas av motsättningar när det sociala arbetet utförs enligt
barnskyddsmodellen, då inställningen hos socialtjänsten tenderar att vara att deras uppgift är skydda det specifika barnet från dess potentiellt skadliga föräldrar. Enligt detta synsätt är barnskyddsfrågan och familjestödsfrågan två skilda frågor och socialtjänsten fokuserar enbart på att upptäcka vanvård och övergrepp av barn. Det sociala arbetet har en övervakande roll, där familjens eventuella styrkor inte identifieras eller tas tillvara på överhuvudtaget. Kritiker till detta arbetssätt menar att den misstänksamhet och övervakning som föräldrarna bemöts med tenderar att bli en självuppfyllande profetia, då detta bemötande kan upplevas som kränkande och istället leda till att de redan problemtyngda föräldrarna reagerar med fientlighet och en ökande misstro gentemot de sociala myndigheterna. Det sociala barnskyddsarbetet enligt barnskyddsmodellen genererar också enligt Fargion en minskad benägenhet att anmäla sociala missförhållanden i familjer, då uppfattningen är att ingripande och omhändertaganden ses som enda åtgärden av de sociala myndigheterna. Socialarbetarna själva upplever dessutom att i arbete enligt denna modell läggs alla resurser på ingripanden och inte på förebyggande arbete, så alternativen för dem blir i princip passivitet eller ingripande när skadan redan är skedd.
Arbete utifrån välfärdsmodellen däremot ser barns välbefinnande ur ett bredare perspektiv. Här definieras barns välfärd som “materiella och sociala förhållanden inom vilka alla barn ges tillräckliga möjligheter att nå sin fulla mänskliga
potential” (Fargion, 2014, s. 27). Och där den faktiska miljö barnet befinner sig i, det vill säga dess familj, behöver resurser, stöd och eventuella insatser vid
missförhållanden. Välfärdsmodellen tenderar också att fokusera på att finna familjens egna resurser och styrkor, istället för att peka ut deras svårigheter och problem. Självklart finns ingripande vid vanvård och misshandel även i denna arbetsmodell men fokuset ligger ändå på ett förebyggande arbete för att undvika att komma till det stadiet. Välfärdsmodellen tenderar också att vara mer
resurskrävande för samhället ur ett ekonomiskt perspektiv, men å andra sidan menar förespråkare att man genom att förebygga problemen spar in stora
också familjer som haft kontakt med sociala myndigheter som arbetar enligt välfärdsmodellen mycket oftare positiva erfarenheter, då de känner att de blivit respekterade och lyssnade på och att hjälpen de fått utgått från dem och deras svårigheter som familj. Socialsekreterarna som arbetar enligt denna arbetsmodell poängterar vikten av att bilda allianser med föräldrarna, att få föräldrarnas förtroende för att på så sätt kunna hjälpa familjen och i sin tur barnet på bästa möjliga sätt. Socialarbetarna i studien menar själva att skillnaden mellan de två arbetssätten också är en fråga om självbestämmande, att man enligt
välfärdsmodellen hjälper föräldrarna identifiera deras egna styrkor och resurser, snarare än att bestämma åtgärder åt dem “ovanför deras huvuden”, vilket arbete enligt barnskyddsmodellen tenderar att göra. Däremot poängterade dessa socialarbetare att välfärdsmodellens förhållningssätt inte innebär att de på något intog en passiv hållning till barn som for illa, de menade att även beslut om att inte ingripa, eller i vissa fall att inte polisanmäla till exempel barnmisshandel, alltid föregicks av ett professionellt reflekterande och noga avvägande utifrån barnets bästa. I sin slutdiskussion beskriver Fargion hur nyare forskning stödjer ett arbetssätt inom socialt arbete som utgår ifrån välfärdsmodellens värderingar. Det vill säga att inta en ödmjuk förståelse inför föräldrarnas situation. och att ha en förståelse för de strukturella omständigheterna som påverkar familjer med
svårigheter, maktobalansen som alltid råder i dessa situationer och att i första hand fokusera på att bygga ömsesidiga allianser med föräldrar, då detta i princip alltid gagnar det utsatta barnet, även i de ärenden som kommer att kräva
omhändertagande eller liknande åtgärder.
3.4 Ethical issues in the intervention with families and children
Lozano Vicente (2015) tar i sin studie “Ethical issues in the intervention with families and children” upp etiska dilemman som kan förekomma i barnärenden i socialt arbete och att etik är en ständigt aktuell och viktig fråga i socialt arbete. Även Lozano Vicente påpekar vikten av reflektion hos den enskilda
socialarbetaren, men menar även att ekonomiska resurser och politiska
strömningar i hög grad påverkar hur etiken inom socialt arbetet uppfattas och hur besluten fattas. Precis som i föregående artikel betonar Lozano Vicenta vikten av att socialarbetare som arbetar med utredningar och ingripande i familjer där barn far illa, har en ödmjuk inställning till föräldrarna och att relationsbyggande är av högsta vikt för barnets bästa. Lozano Vicente menar att i det sociala arbetet med barn är ett mycket komplext arbete och att det alltid kommer att innebära svåra ställningstagande etiskt och juridiskt. Författaren anser därför att det är av yttersta vikt att dessa frågor prioriteras och ges utrymme på utbildningar inom socialt arbete, för att förbereda de framtida socialarbetarna på och visa på vikten av ett reflekterande förhållningssätt i de komplexa och svåra ärenden de med säkerhet kommer att stöta på i sin framtida yrkesroll.
3.5 Social workers and independent experts in child protection decision making: messages from an intercountry comparative study
Dickens et al. (2017) har i studien “Social Workers and Independent Experts in Child Protection Decision Making: Messages from an Intercountry Comparative Study” undersökt genom frågeformulär hur socialarbetare från Finland, Norge, England och USA fattar beslut i barnskyddsärenden som går mot
tvångsomhändertaganden. Studien påvisar skillnader i bedömningar och
beslutsfattande gällande de sociala myndigheternas tvångsomhändertagande av barn i respektive länder.
Dickens et al. konstaterar att just tvångsomhändertaganden av barn är något av det svåraste en socialarbetare kan jobba med, även i de fall när det är det enda
alternativet utifrån barnets bästa. Att förflytta ett barn från sina biologiska föräldrar är det yttersta myndighetsutövandet och ett ingripande i de biologiska föräldrarnas integritet. De sociala myndigheterna tenderar dessutom ofta att klandras både när de ingriper, då de “gör för mycket” och i de fall när de ingriper för sent, då de “gjort för lite”. Även juridiskt kan dessa processer vara
komplicerade och komplexa. Hos socialarbetare i alla de deltagande länderna i studien råder uppfattningen att processen att separera ett barn från dess biologiska föräldrar är en absolut sista lösning. Dickens et al. beskriver hur de nordiska länderna i undersökningen, Finland och Norge, har fler och mer omfattande sociala preventiva insatser, för att undvika tvångsomhändertaganden, i form av familjestöd, vårdalternativ och andra insatser.
Studien undersöker också i vilken omfattning de sociala myndigheterna i de deltagande länderna använder sig av oberoende experter, som till exempel barnpsykologer och barnläkare, vid bedömning inför eventuella
tvångsomhändertaganden. Att som socialarbetare ta in oberoende experter i dessa typer av ärenden kan enligt Dickens et al. innebära bära både nackdelar och fördelar. Det kan ge socialarbetaren nya insikter, råd och användbara fakta i den komplicerade processen som en utredning inför ett tvångsomhändertagande innebär. Men det kan också enligt Dickens et al. underminera den utredning som socialarbetaren själv gjort, då oftast under lång tid och med en stor förvärvad kännedom om det specifika ärendet. Studien fann att Finland befann sig i ena änden av skalan, med ett högt användande av oberoende experter och USA i den andra, då de i princip inte anlitade dessa alls i ärenden gällande
tvångsomhändertaganden av barn. Norden skiljer sig också från USA i den meningen att både inställningen till stödinsatser från sociala myndigheter är generellt positiv och att förekomsten av dessa och är mycket mer frekvent än i USA, där den allmänna uppfattningen tycks vara att familjens integritet är mycket viktig och där man har en försiktig inställning till att “lägga sig i” familjernas privatliv. Undersökningen visade också att de tillfrågade socialsekreterarna i både Norge och Finland är betydligt mer positiva till användandet av oberoende
experter i ärenden som utreder tvångsomhändertaganden av barn, då man menar att barnfokuset och barnets bästa stärks i utredningen.
3.6 Decision-making and ethical dilemmas of child and family social workers
“Decision-Making and Ethical Dilemmas of Child and Family Social Workers” (Bertotti, 2010) är en studie som belyser de svårigheter och de dilemman som uppstår i de sociala myndigheternas arbete med barnskyddsärenden. Bertottis undersökning är en kvalitativ studie av socialarbetare som arbetar med
barnskyddsärenden i Italien. Bertotti beskriver den ständiga balansgången som de enskilda socialarbetarna upplever, när de dels alltid skall se till barnets bästa, men å andra sidan respektera föräldrars föräldrarätt och även deras eventuella hjälp till stödinsatser. Detta komplexa och många gånger svårnavigerade arbete är ett arbete där socialarbetarna är under en konstant press på att fatta “rätt beslut”, utifrån barnets bästa, eftersom det aldrig finns något facit i dessa ärenden. Studien identifierar tre olika typer av dilemman som socialarbetarna upplever att de möter i sitt yrkesutövande. Den första typen av dilemma som Bertotti beskriver är direkt kopplat till just myndighetsutövande i barn- och ungdomsärenden och beskrivs
som en komplex och ständigt närvarande balansgång mellan att skydda barnet men samtidigt hjälpa, stötta och respektera föräldrarna. En annan typ av dilemma som identifieras är att dilemman uppstår i förhållandet mellan socialarbetare och organisationen och som kan kategoriseras som en slags strukturell ambivalens. Den tredje typen av dilemman som författarna identifierar i intervjuerna med socialarbetarna är dilemman som uppstår i samröre med domstolarna i tvångsomhändertaganden. De två senare kategorierna kommer att beröras
sparsamt, då den italienska samhällsstrukturen är annorlunda än den svenska och då socialtjänsten i Sverige som arbetar med barn- och ungdomsfrågor är uppbyggd på ett annat sätt och till viss del även har andra mandat än den italienska. I den första typen av dilemman som beskrivs, som är kopplat till utredningar och tvångsomhändertaganden av barn, beskrivs följande strategier av socialarbetarna som tillvägagångssätt för att hantera svårigheter och dilemman man möter i sitt arbete. Främst beskriver studien att socialarbetarna tenderar att sänka sitt yrkesmässiga engagemang, då de känner att de inte räcker till, eller har resurser nog att uträtta det de känner att de vill och behöver. De distanserar sig från arbetet, både emotionellt och till viss del även professionellt och gör bara det “de måste”. En annan strategi är att helt enkelt byta yrke helt, att sluta som
socialarbetare. Andra strategier som identifierades i intervjuerna var att
socialarbetarna försökte jobba för att se det positiva i varje ärende eller att bara acceptera verkligheten, det vill säga den otillfredställande arbetssituationen, som den är och att de enskilda socialarbetarna helt enkelt inte har de resurser eller möjligheter som de behöver för att utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt.
3.7 Mellan klient och rättssystem
Lina Ponnert (2007) har i sin avhandling “Mellan klient och rättssystem - Tvångsvård av barn och unga ur socialsekreterares perspektiv” undersökt tvångsvård av barn och unga ur socialsekreterares perspektiv.
Under Ponnerts intervjuer med socialsekreterare framkom att de flesta av dem ansåg att just beslutsfattande gällande eventuell tvångsvård av barn eller unga är en av de svåraste uppgifter att arbeta med för socialsekreterare inom
socialtjänsten. De intervjuade socialsekreterarna menade att just maktutövningen som ett tvångsomhändertagande innebär, är ett allvarligt ingrepp i en människas liv, i detta fall i både föräldrarnas och i barnets, även i de fall det är befogat. Även komplexiteten i tvångsvårdsärenden betonades av socialsekreterarna i
undersökningen, de uttryckte en stor respekt för ingreppet och menade att en del av komplexiteten ligger i att ett tvångsomhändertagande, trots dess avsikt och absoluta nödvändighet, kan upplevas som ett trauma, både av barn och av de biologiska föräldrarna.
Socialsekreterarna i studien gav också uttryck för att omgivningen och
allmänheten ofta tillskriver socialtjänsten ett orimligt ansvar i svåra barnärenden. De själva menade att de, genom lagstiftning och organisation, har en relativt begränsad handlingsfrihet, som inte motsvarar allmänhetens tro på vad socialtjänsten kan uträtta och har för faktiska mandat i barnskyddsärenden.
Socialsekreterarna betonade också vikten av hjälp från just allmänheten, i form av till exempel orosanmälningar och annan information om barn som far illa, då denna information är av hög betydelse för att socialtjänsten skall kunna tillgodose barns skyddsbehov på bästa sätt och enligt gällande lagstiftning.
I intervjuerna beskriver socialsekreterarna att bristen på förståelse från omgivningen inför tvångsvårdspraktikens svåra och komplexa natur, gör att stödet, förståelsen och reflektionen från de egna kollegorna är väldigt viktigt, för att orka vara kvar i yrket. Socialsekreteraryrket beskrivs i den meningen som ensamt, åtminstone i relation till allmänheten. Den interna arbetsgruppen och kollegor tillskrivs en stor betydelse för den enskilda socialsekreteraren och den kollektiva gemenskap som uppstår mellan socialsekreterarna i samband med en tvångsvårdsprocess beskrivs i undersökningen som stark. Kollegorna är också viktig i processer för reflektion, återhämtning och stöd i meningen av emotionell och psykisk återhämtning efter svåra och jobbiga ärenden som innefattar
tvångsomhändertaganden. Ponnert beskriver hur hon uppfattar en stark yrkesstolthet hos de deltagande socialsekreterarna, i deras samtal om de svårigheter som arbetets övervägande och beslutsfattande innebär.
Socialsekreterarna beskrev dock att allmänhetens och medias tendens att inte förstå yrkets begränsningar och att lägga skuld för beslut i ärenden som haft en dålig utgång på den enskilda socialsekreteraren som mycket problematiskt och påfrestande.
En typ av dilemma som tas upp av socialsekreterarna i Ponnerts intervjuer är i de fall ett omhändertagande av barnet eller den unge anses absolut nödvändigt, men där de ansvariga socialsekreterarna upplever en stor osäkerhet kring hur mycket bättre alternativet egentligen är, det vill säga socialsekreterarna upplever att socialtjänsten har en bristfällig tillgång på bra familjehem, HVB-boenden eller andra vårdalternativ. Ponnert beskriver hur de ansvariga socialsekreterarna upplever att omhändertagandet/tvångsvården inte nödvändigtvis “räddar” det utsatta barnet, utan att det snarare ses som det minst dåliga alternativet som finns tillgängligt för barnet. Att avgöra vad som i dessa situationer är i enlighet med barnets bästa blir därför ett beslut som behöver ta hänsyn till både den
familjekontext barnet befinner sig i, men också vilken kontext barnet kommer att hamna i vid ett omhändertagande. Den största skepsisen hade socialsekreterarna mot placeringar i institutioner, det vill säga SIS-hem och till viss del även HVB-hem, där socialsekreterarna ansåg att de inte alls var säkra på att den unge skulle få sitt vårdbehov tillgodosett. Gentemot familjehem fanns inte samma skepsis, men även här hade socialsekreterarna en hel del erfarenheter av dåligt fungerande familjehem. Eftersom den absoluta majoriteten av socialsekreterare anser att tvångsomhändertaganden är en sista utväg, läggs mycket arbete och resurser i utredningsskedet på att motivera den biologiska familjen till att ta emot insatser och behandlingsalternativ på frivillig väg, enligt Ponnert.
Socialsekreterarna använder till stor del sig själva i arbetet med att motivera till förändring och betydelsen av att skapa allianser med klienterna, i dessa fall de biologiska föräldrarna anses som stor. Ponnert beskriver utredningsprocessen som “en lång resa av motivationssamtal” (Ponnert, 2007, s. 182) och det ultimata scenariot kan sägas vara att socialsekreteraren lyckas bygga en respektfull relation med de biologiska föräldrarna och även med barnet. Detta kan dock te sig
motsägelsefullt, då barnets bästa, vilket är socialsekreterarens främsta
arbetsuppgift att tillgodose och de biologiska föräldrarnas intressen ofta kan anses oförenliga i dessa utredningar. Föräldrarna är i dessa ärenden snarast att betrakta som motpart till socialsekreterarna och måste därför övertygas och motiveras för att om möjligt undvika ett omhändertagande av barnet i fråga.
Ponnert frågade också de deltagande socialsekreterarna om deras egna “moraliska övertygelse” och hur denna påverkar deras beslutsfattande och agerande i
utredningsarbetet. Socialsekreterarna ville till stor del inte kännas vid att de följde sin egen, privata moraliska övertygelse i svåra dilemman i utredningsarbetet, utan menade att de främst utgick ifrån “barnets bästa” i sitt beslutsfattande. Ponnert menar däremot att “barnets bästa” är ett relativt otydligt begrepp, som saknar tydliga definitioner av den konkreta innebörden av detta uttryck och att
socialsekreterarnas bedömning av “barnets bästa” därför ändå blir en subjektiv bedömning som utgår ifrån deras egen moraliska övertygelse.
I undersökningen beskrivs också de fall när socialsekreterarna inte har tillräckligt med lagstöd eller stöd från högre instanser för att få igenom ett
tvångsomhändertagande, trots att de själva är övertygade om att det vore det rätta utifrån barnets bästa. När socialsekreterarna inte har den handlingsfriheten, att fatta beslut som de anser är för barnets bästa, upplever de, enligt Ponnert, starka känslor av vanmakt och maktlöshet. Däremot uttrycker socialsekreterarna vikten av att, särskilt i denna typ av svåra ärenden, vara än mer noggrann och lägga ännu mer fokus på dokumentation och detaljerade beskrivningar i utredningen, då detta kan stärka socialsekreterarens “mål” mot högre instanser. En välskriven och detaljerad utredning kan också vara ett sätt för den ansvariga socialsekreteraren att skydda den egna yrkespersonen, om barnet i det specifika ärendet skulle råka än mer illa ut, genom att inte bli omhändertagen. Socialsekreteraren kan därmed använda en välskriven och noggrann dokumentation som en slags motmakt, mot domstol eller arbetsledning. Socialsekreterare har enligt Ponnert ett relativt stort handlingsutrymme i och med sin dokumentation, då denna inte behöver
godkännas av någon överordnad. Det framgår också av intervjuerna att socialsekreterarna ofta försöker anpassa språket i utredningarna efter vad de uppfattade var “rättslig bevisföring”, det vill säga att det motsvarar länsrättens beviskrav för LVU-krav.
Däremot ansåg socialsekreterarna i Ponnerts studie att länsrätten ofta visade på bristande kunskaper om barns behov och social barnavård och man efterfrågade en ökad kompetens hos de dömande i länsrätten i dessa frågor. Socialsekreterarna beskrev också själva dömandet i länsrätten som både godtyckligt och till viss del personberoende, eftersom man ansåg att vissa nämndemän och domare hade högre barnkompetens än andra. Detta ledde i sin tur till, enligt socialsekreterarna, att länsrättens beslut i LVU-ärenden var svåra att förutspå. Dessutom var det ingen socialsekreterare i undersökningen som betraktade avslag från länsrätten på en LVU-ansökan som ett beslut att förlita på sig, snarare sågs dessa avslag som felaktiga beslut som ledde till en stor oro för det specifika barnets fortsatta välmående hos de enskilda socialsekreterarna.
Gällande dokumentationen och arbetet med att skriva utredning, så upplever socialsekreterarna denna process som stundtals motstridig, då de menar att de å ena sidan behöver “skriva ner” klienterna, det vill säga oftast de biologiska föräldrarna, för att få gehör och för att få länsrätten att godkänna LVU-ansökan. Men där de å andra sidan inte kan eller får skriva på ett sätt som kan uppfattas som kränkande eller nedsättande om eller för klienterna. Detta upplevs som ett etiskt dilemma av socialsekreterarna och denna paradox har också en rent praktisk betydelse, eftersom socialsekreterarna ofta kommer att ha en fortsatt kontakt med de biologiska föräldrarna, vilket gör att det ligger i socialsekreterarnas intresse att
upprätthålla en god allians med föräldrarna. Särskilt då denna allians i sin tur gagnar barnets bästa. En annan aspekt där socialsekreterarna upplevde en
svårighet och en kluvenhet gällande skrivandet av utredningarna var när det gällde nödvändigheten av att skriva akademiskt och juridiskt korrekt för länsrätten, men samtidigt skriva så att klienterna förstår och kan ta del av utredningen. Den starkaste drivkraften i yrket för socialsekreterarna i studien är enligt Ponnert en stark övertygelse och tilltro till att man har möjlighet att förbättra utsatta barns tillvaro och livssituation.
3.8 Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete
I Pernilla Leviners (2011) avhandling “Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete” belyser och analyserar hon socialtjänstens barnskyddsansvar. Bland annat genom aktstudier från socialtjänstens utredningsenheter och genom djupintervjuer med socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövande inom socialtjänstens barnskyddsenheter. I intervjuerna undersöker Leviner bland annat socialsekreterarnas syn på de egna rättsliga befogenheterna och
utredningsverktygen.
Leviner beskriver hur socialsekreterarna i undersökningen lägger stor vikt vid motiverande samtal med de biologiska föräldrarna i utredningsprocessen. Förklaringen till detta är enligt Leviner Socialtjänstlagens grund, som bygger på samtycke från föräldrar vid alla typer av insatser barnskyddsärenden. Leviner menar att utifrån aktstudien så tycks föräldrasamtalen under utredningstiden snarare vara inriktade på motivationsfrämjande åtgärder gentemot föräldrarna, än på att utreda barnets faktiska behov av eventuellt skydd eller stöd. Enligt
socialsekreterarna själva så är motivationsarbetet med föräldrarna av yttersta vikt och det kan också vara faktorn som är skillnaden mellan en bra och en dålig utredning. Motivationsarbetet och alliansbildande med de biologiska föräldrarna beskrivs också som viktigt utifrån aspekten att som utredande socialsekreterare få tillåtelse att ha samtal med barnet och ta del av hens upplevelser, då
socialsekreterarna menar detta endast kan ske om de “har föräldrarna med sig”. Att själva utredningen i sig görs i samförstånd med föräldrarna, betonas också som viktigt av socialsekreterarna, ett exempel på detta kan vara att man
informerar föräldrarna om vilka uppgifter man kommer att hämta in om dem och från vilka myndigheter/instanser. Att inte informera föräldrarna om detta anses som kränkande och som en potentiellt försvårande faktor i det fortsatta
alliansbyggandet och i det fortsatta utredningsarbetet. Samtidigt beskrivs det som nödvändigt att i vissa fall, de ärenden där föräldrar inte vill delta i
utredningsarbetet, som utredande socialsekreterare hämta in den information som behövs gällande barnet och hens mående, från de instanser socialtjänsten har tillgång till. Rent generellt menar Leviner att inhämtandet av information alltid är en avvägning mellan föräldrarnas integritet och utredningsbehovet i sig.
Leviner beskriver också hur barnets perspektiv tenderar att försvinna ur utredningarna, när fokus till stor del ligger på samarbetet och alliansbyggandet med föräldrarna. Flera socialsekreterare i studien ger också uttryck för detta, att föräldrarätten är mycket stark och att barnets rätt och barnets bästa därmed riskerar att komma i skymundan. Dessutom menar flera av de intervjuade socialsekreterarna att de är osäkra på vad barnet egentligen har för rättigheter, gentemot sina föräldrar och vad FN:s barnkonvention egentligen innebär. Detta i sin tur tenderar att leda till att frågan vad som är barnets rätt i enskilda ärenden
blir beroende av organisation, på ledning och på den enskilde socialsekreterarens egna yrkeserfarenhet och inställning.
Ett återkommande dilemma i Leviners avhandling är den så kallade gråzonen, eller glappet, mellan de frivilliga insatserna i barnskyddsärenden enligt Socialtjänstlagen och ett omhändertagande enligt LVU. Leviner beskriver
socialsekreterarnas frustration över svårigheterna med att “få till” ett LVU och hur många frivilliga insatser som måste misslyckas för att ett LVU skall bli aktuellt. Socialsekreterarna beskriver en hög ribba för att ett omhändertagande enligt LVU skall bli aktuellt och att “ett ärende måste ha gått extremt långt” (Leviner, 2011, s. 306) för att ett omhändertagande enligt LVU skall gå igenom. I intervjuerna ger socialsekreterarna uttryck för en maktlöshet i dessa ärenden, när de vet att ett barn far illa och skulle behöva hjälp, men där föräldrarna tackar nej, samtidigt som det inte finns tillräckligt med underlag för ett LVU. Flera av Leviners informanter ger uttryck för ett behov av ett så kallat “mellantvång” i lagstiftningen, just för att komma åt det ovan beskrivna glappet mellan de frivilliga insatserna enligt Socialtjänstlagen och mellan ett LVU. Ett mellantvång som i detta fall skulle användas för att kunna tvinga föräldrar till insatser som socialtjänsten anser behövs för säkra barnets välbefinnande.
En frustration över att domstolarnas bedömningar tenderar att variera och att skilja sig från socialtjänstens uppfattningar tydliggörs också i Leviners material.
Socialsekreterarna upplever att domstolen har en annan syn på barns utsatthet och på LVU:s tillämplighet än vad de själva har. Det beskrivs också hur
socialsekreterarna tenderar att anpassa sin dokumentation utifrån vad domstolen “vill höra” för att godkänna en LVU-ansökan. Det beskrivs också hur
socialsekreterare upplever att om en LVU-ansökan inte går igenom i domstol, så har de “bränt sina broar” hos de biologiska föräldrarna i frågan om förtroende och tillit. Detta kan upplevas som mycket problematiskt, då dörrarna stängs, det vill säga insynen till barnet, som ju fortfarande befinner sig i den bristfälliga eller farliga hemmiljön, försvinner för socialtjänsten, om föräldrarna fortsätter att neka till insatser.
Av Leviners studie framkommer också att socialsekreterare som arbetar inom socialtjänstens barn- och ungdomsenheter i många fall underlåter att polisanmäla misstänkta brott mot barn. Enligt Leviner menar socialsekreterarna att det
egentligen är en självklarhet att anmäla brott mot barn. Men i praktiken är dessa beslut inte lika enkla. En del socialsekreterare anser att brottet i fråga måste vara tillräckligt allvarligt för att det ska vara “värt att anmäla”, med tanke på de negativa konsekvenser en polisanmälan kan innebära för ett barn. Dessa
konsekvenser är enligt Leviner till exempel att barnet blir hämtat från skolan av polis, barnet blir förhört och framförallt menar Leviner att risken för mer och upptrappat våld för barnet ökar, eftersom barnet ju oftast blir hemskjutsad till samma miljö där det misstänkta brottet begicks. Socialsekreterarna i Leviners studie resonerar kring vad barnet egentligen tar mest skada av, brottet i sig, eller en polisanmälan? I Leviners studie ger socialsekreterarna uttryck för en frustration över att polisen alltför ofta lägger ner förundersökningar i ärenden med misstänkt brott mot barn, till exempel barnmisshandel, om det inte finns väldigt tydliga och starka bevis. Vilket det sällan gör i barnmisshandelsfall enligt Leviner, då barn sällan är “bra” vittnen, när det gäller att vara specifik med uppgifter om t ex tid eller plats för det begångna brottet.
En annan aspekt av denna problematik är enligt Leviner att om socialsekreterarna faktiskt gör en polisanmälan och ärendet blir nedlagt, så bryts oftast den så viktiga samarbetsalliansen med föräldrarna helt. Och när denna allians bryts, försvinner också möjligheten till insyn i familjen för socialtjänsten och därigenom också möjligheten att kunna hjälpa och skydda barnet. Leviner menar att denna typ av dilemma är en svår och komplex del av socialsekreterarnas arbete och att det saknas tydlig rättslig vägledning i dessa fall.
Samverkan mellan socialtjänsten och andra instanser och aktörer beskrivs av Leviner som relativt besvärligt och komplicerat. Förklaringen tycks ligga både i svårdefinierade och utökade målgrupper inom socialtjänstens arbetet, samt otydliga ansvarsområden inom det sociala arbetet. Socialsekreterarna i
undersökningen påtalar också den låga benägenheten hos andra myndigheter att orosanmäla vid misstanke om att ett barn far illa. De instanser som nämns i detta sammanhang är till exempel BVC och socialtjänstens missbruksenhet.
Sammantaget uttrycker socialsekreterarna som jobbar med barnskyddsärenden i Leviners studie att yrket i sig är både svårt, tufft och komplext. Men att den starka övertygelsen om att man jobbar för barns bästa, är det som får dem att fortsätta i sitt yrke.
4. T
EORIVår teoretiska utgångspunkt hjälper oss att analysera och förstå socialsekreterares upplevelser och agerande i samband med de svåra dilemman som de upplever i sin yrkesroll. Vår ursprungliga idé var att även använda en teoretisk utgångspunkt för att analysera och förklara de etiska dilemman som vår studie tar upp. Vi testade ett flertal teoretiska begrepp på vårt empiriska material men fann inget som hjälpte oss att lyfta vårt material på det sätt vi ville. Därför ligger fokus på att analysera dilemman främst utifrån tidigare litteratur. Medan informanternas upplevelser och agerande analyseras både utifrån litteratur och utifrån Albert Hirschmans (1970/2008) “Exit, voice, loyalty”-teori.
4.1 Exit, voice, loyalty
Resultatet från den kvalitativa undersökningen kommer att analyseras utifrån Albert Hirschmans (1970/2008) Exit, voice, loyalty-teori. Exit, voice,
loyalty-teorin är relevant då en stor del av resultatet i denna studie tar upp socialsekreterarnas strategier för att hantera svåra dilemman och en ansträngd arbetssituation i yrket.
Albert Hirschmans (1970/2008), var ursprungligen utvecklingsekonom, men anammande senare ett mer samhällsvetenskapligt perspektiv.
Hirschman kopplar i sin klassiska teori om Exit, voice, loyalty samman ekonomi och statsvetenskap genom de tre begreppen Exit, voice och loyalty. Detta relativt enkla, men mycket användbara analysverktyg, är applicerbart på allt ifrån
missnöjda konsumenter, aktivister i politiska partier, till konflikter inom
organisationer på internationell nivå. Hirschmans teori beskriver tre olika sorters handlingsstrategier för att uttrycka sitt missnöje på, och här väljer vi att applicera hans teori på socialt arbete.
Teorins exit-alternativ innebär att den anställde helt enkelt väljer att sluta sitt arbete, på grund av en upplevd icke tillfredsställande arbetssituation. I
exit-alternativet inkluderas dock även eventuella önskemål och intentioner om att lämna arbetet. Även i de fall den anställdes intentionen inte leder till en faktisk uppsägning, brukar dessa tankar hos den anställde leda till en viss psykologisk distansering från arbetet, där prestationen i yrket påverkas negativt.
Exit-alternativet som faktisk utväg vid missnöje med arbetssituationen är dock bara en möjlighet när det finns andra alternativ till anställning för den anställde.
Voice-alternativet innebär att den anställde, individuellt eller kollektivt med kollegor, på något sätt protesterar mot brister i arbetsmiljö eller andra
arbetsförhållanden inom organisationen. Voice-alternativets syfte kan sägas vara aktivt försöka uppnå en förbättring gällande rådande arbetsförhållanden.
Hirschman definierar alla försök till förändring som voice-strategi, vilket kan innebära protester till den ledning eller chef som har det direkta ansvaret över arbetssituationen, men det kan också innebära aktioner och protester som
appellerar till högre instanser, på tex politisk nivå, eller som är avsedda att väcka allmän opinion i en specifik fråga.
Det tredje och sista begreppet i Hirschmans teori, Loyalty-alternativ, förklaras med att den anställde stannar inom organisationen, trots missnöje med
arbetssituationen. Den anställde väljer att acceptera sin arbetssituation, oftast av lojalitet mot organisationen, kollegorna eller gentemot klienter. Den anställde avstår alltså vid detta alternativ från att använda sig av exit- eller
voice-alternativen, trots en icke tillfredsställande arbetssituation.
En nödvändig förutsättning enligt Hirschmans (1970/2008) ursprungliga tanke med teorin, är att de anställda behöver ha möjlighet att tillämpa både
exit-alternativet och voice-alternativet, både för den egna yrkesrollens utveckling, men även för att organisationen, ska kunna utvecklas i en positiv riktning.
Hirschman menar att feedback från de anställda, genom voice- eller
exit-alternativen, bör vara av långsiktigt intresse för organisationen och dess ledning, då det ger dem möjligheter till förändring och förbättring av
organisationen som sådan.
De tre begreppen går att applicera i olika kombinationer i analyser av anställda och organisationer. Detta samspel, inom en så pass komplex verksamhet som socialtjänsten och då i synnerhet vid myndighetsutövande, gör detta till en till en intressant och användbar teori att tillämpa när man analyserar socialsekreterares upplevelser och handlingsstrategier.
Astvik, Welander & Isaksson (2017) har applicerat Hirschmans teori vid en nationell enkätstudie om personalsituationen inom socialtjänsten, där man har analyserat hur arbetsvillkor och organisatoriska faktorer spelar in i de anställdas förhållningssätt till arbetet. Enligt Astvik, Welander & Isaksson har möjligheterna att använda sig av voice-alternativet, det vill säga att framföra missnöje och kritik gällande arbetssituationen, minskat inom organisationer inom välfärdssektorn, som då till exempel socialtjänsten, de senaste årtiondena. Detta bör tolkas som en negativ tendens, då en nödvändig förutsättning enligt Hirschmans (1970/2008) ursprungliga tanke med teorin, är att de anställda behöver ha möjlighet att tillämpa både exit-alternativet och voice-alternativet. Både för den egna yrkesrollens
utveckling, men även för att organisationen, ska kunna utvecklas på ett positivt sätt. Hirschman menar att feedback från de anställda, genom voice eller
exit-strategi, bör vara av långsiktigt intresse för organisationen och dess ledning, då det ger dem möjligheter till förändring och förbättring av organisationen som sådan.
Astvik, Welander & Isaksson (2017) drar utifrån sin studie slutsatsen att socialtjänsten som organisation behöver anamma ett mer öppet och
personalorienterat förhållningssätt gentemot de anställda inom organisationen. Där man säkerställer att de anställda känner att de kan göra sina röster hörda och där en dialog med ledningen förs kontinuerligt.
5. M
ETOD
OCH
METODOLOGISKA
ÖVERVÄGANDEN
I detta kapitel kommer vi att presentera hur vi gått tillväga för att genomföra detta arbete. Vi kommer att presentera val av metod och urval av informanter. Vi kommer även att beskriva hur vi genomförde intervjuerna och analysarbetet samt beskriva vår egna förförståelse inför arbetet. Vi kommer att avsluta kapitlet med att gå igenom etiska överväganden och presentera hur vi som författare lagt upp vårt arbete tillsammans.
5.1 Tillvägagångssätt
Vår första intention med detta arbete var att intervjua socialsekreterare om deras upplevelser av att fatta beslut som gick emot vad de själva trodde var det bästa för det berörda barnet. Utgångspunkten var dels våra egna erfarenheter efter vår praktiktermin och dels de reportage som precis figurerat i media som beskrev fallet med “Lilla hjärtat”. Men på grund av de rådande omständigheter med restriktioner runt den pågående Covid-19 pandemin i Sverige och världen gick Malmö universitet ut med en uppmaning om att inte göra intervjuer utan en
litteraturstudie istället. Vi omvärderade då vår ursprungliga plan, och började söka litteratur för att kunna genomföra en litteraturstudie. Efter att ha gjort ett flertal försök att hitta relevant litteratur kände vi att det fanns svårigheter att hitta tillräckligt med relevant litteratur inom ämnet för att vi skulle kunna genomföra en litteraturstudie. Vi ville då testa och se om det fanns något intresse hos eventuella informanter om att medverka i en studie byggd på intervjuer istället. Detta eftersom vi såg en stor fördel med att använda en kvalitativ metod utifrån vår frågeställning, då vår intention var att arbetet skulle beskriva
socialsekreterares självupplevda erfarenheter. Vi skickade ut förfrågningar till informanter i olika kanaler (detta kommer att beskrivas mer utförligt senare i detta kapitel) och på mindre än ett dygn hade vi fått sju intresserade informanter. Den ena av författarna förberedde då en intervjuguide och började genomföra intervjuerna och den andre författaren fortsatte att söka litteratur. Parallellt med att intervjuerna genomfördes började vi också finna litteratur som vi ansåg var
intressant och relevant utifrån vårt syfte och vår frågeställning.
Anledningen till att vi beskriver denna process och utveckling är för att vi under arbetets gång har försökt att pröva och ifrågasätta våra val och handlingar i processen med vårt arbete. Vår ambition har varit att göra ett gott hantverk ur forskningssynpunkt (Kvale & Brinkmann, 2014).
Vår intention med intervjuerna har varit att komma åt upplevelsedimensionen hos våra informanter. För att på så sätt försöka förstå det informanterna beskriver som sin livsvärld. Begreppet livsvärld syftar till att som forskare försöka få insikt i hur en annan person upplever sin vardag. För att nå dit behöver forskaren, genom att lyssna på informantens tankar, känslor och upplevelser, försöka förstå
informanten på en djupare nivå (Dalen, 2015).
Vi valde semistrukturerad intervjuform då vi ville ha möjligheten att kunna ställa öppna följdfrågor under intervjun (Dalen, 2015; Aspers, 2011). En annan fördel med den semistrukturerade intervjuformen är att det går att skapa en dynamik i samtalet genom att låta frågorna och komma i en naturlig följd istället för att strikt hållas till ordningen i frågeformuläret (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). Inför intervjuerna hade vi tagit fram en intervjuguide med semistrukturerade frågor (Bilaga 1).
5.2 Litteratursökning
I litteratursökningen har vi använt oss av databaserna Swepub och Sociological abstracts. Till en början hade vi svårt att hitta rätt sökord och därför kommer vi endast att redovisa de sökningar som vi fick relevant träff på.
Databas Sökord Peer -
reviewed
Antal träffar
Använda
Swepub Barnrätt Ja 3 1
Swepub Socialsekreterare + Socialtjänst
Ja 2 1
Sociological abstracts
Social worker AND ethical dilemmas AND child care protection
Ja 9 2
Sociological abstracts
Social worker AND decision making AND child care protection
Ja 11 3
Den enda vi inte hittade vi en databassökning var Ponnerts Mellan klient och rättssystem, den hittades via Leviners Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete.
5.3 Urval
Urvalet av informanter genomfördes på två sätt. Båda metoderna utgick från Urval enligt självselektion genom att informanterna själva fick välja om de ville delta i arbetet eller inte (Larsen, 2007). Det ena tillvägagångssättet var att vi skickade ut ett e-postmeddelande till personer som vi hade kommit kontakt med under vår praktiktermin. Dessa personer visste vi från början jobbade med myndighetsutövning som rörde barn och ungdomar under 18 år. Det andra
tillvägagångssättet var att vi lade ut ett inlägg om att vi sökte informanter till detta arbete i en Facebookgrupp för yrkesverksamma socionomer och
