KLIMATRELATERAD STRATEGISK PROCESSFÖRING:
NEDERLÄNDSKA URGENDA, NORSKA KLIMA
SØKSMÅLET OCH SVENSKA PREEMRAFF I ETT
JÄMFÖRANDE PERSPEKTIV*
av Agnes Hellner
1. Inledning
Den 20 december 2019 meddelade den nederländska Högsta domstolen, Hoge Raad, dom i Urgenda – utan tvekan det hittills mest uppmärksammade exemplet på s.k. ”climate change litigation” i Europa.1 Domstolen fann, i
lik-het med de två underinstanserna och i enliglik-het med kärandens yrkande, att den nederländska regeringen vid slutet av 2020 ska ha reducerat utsläppen av växthusgaser härrörande från Nederländerna med minst 25 % i förhållande till 1990 års utsläppsnivå.
Drygt en månad senare, den 22 januari 2020, meddelade Borgarting lag-mansrett i Oslo (laglag-mansretten), den norska motsvarigheten till hovrätten, dom i Klimasøksmålet.2 Miljöorganisationerna Greenpeace och Natur og
ungdom hade överklagat Oslo tingsretts (tingsrettens) dom, varigenom deras talan mot ett regeringsbeslut att tillåta undersökningar i syfte att finna och utvinna olja i Barents hav hade ogillats. Organisationerna gjorde gällande att beslutet står i strid med norsk grundlag och internationella förpliktelser för att stoppa klimatförändringarna. Lagmansretten fastställde tingsrettens domslut, men ålade staten att betala klagandenas rättegångskostnader – något som de senare såg som en delseger. Målet är överklagat till den norska högsta dom-stolen, Høyesterett, som i slutet av april meddelade att den kommer pröva det i plenum.3
* Artikeln har genomgått peer review-granskning.
1 Hoge Raad, dom den 20 december 2019 i mål 19/00135. Domen finns tillgänglig i en inofficiell
engelsk översättning, se https://www.urgenda.nl/wp-content/uploads/ENG-Dutch-Supreme-Court-Urgenda-v-Netherlands-20-12-2019.pdf. Se t.ex. John Schwartz i the New York Times, 20 december 2019, “In Strongest Climate Ruling Yet, Dutch Court Orders Leaders to Take Action”.
2 Borgarting lagmansrett, dom den 22 januari 2020 i mål 18-060499ASD-BORG/03. Domen
finns tillgänglig i en inofficiell engelsk översättning, se http://www.klimasøksmål.no/wp-content/ uploads/2019/10/judgement_Peoplevs_ArcticOil_Appeal_Jan2020.pdf.
3 Høyesterett, beslut 20 april 2020 i mål 20-051052SIV-HRET, se
I februari 2020 höll Mark- och miljööverdomstolen huvudförhandling i det svenska Preemraffmålet. Målet rör tillstånd för utbyggnad av Nordens största oljeraffinaderi, beläget i Brofjorden strax norr om Lysekil. Mark- och miljödomstolen i Vänersborg (Mark- och miljödomstolen) beviljade tillstånd i november 2018.4 För att förhindra de ökade koldioxidutsläpp som
utbygg-naden skulle innebära överklagade bl.a. Naturskyddsföreningen domen. I augusti 2019 meddelade regeringen att den kommer att pröva tillåtligheten av Preems ansökan. I och med detta avgör inte Mark- och miljööverdomstolen utan regeringen frågan om utbyggnadens tillåtlighet. I juni 2020 lämnade domstolen sitt yttrande till regeringen, enligt vilket Preemraffs ansökta verk-samhet är tillåtlig. Vid tidpunkten då detta skrivs prövar regeringen saken.5
De tre fallen illustrerar att det internationellt blivit vanligare att miljö-organisationer och enskilda väcker talan i nationell domstol i syfte att förhin-dra eller minska utsläpp och anförhin-dra aktiviteter som biförhin-drar till klimatföränd-ringarna. I Sverige har klimatprocesserna än så länge varit få, men Preemraff utgör alltså ett exempel. Som synes kan formerna för processföringen i kli-matrelaterade mål se olika ut – det kan t.ex. röra sig om en civilprocessrättslig talan eller en prövning av ett besluts förenlighet med grundlagen, eller som i svensk kontext, ett överklagande av ett tillstånd för en enskild verksam-het beslutat i mark- och miljödomstol. Klagandena eller kärandena lägger också upp sin talan olika, vilket inte förvånar då den nationella rätten både i materiellt och processuellt hänseende skiljer sig åt. Påtagligt är samtidigt att det finns likheter mellan de tre fallen. FN:s ramkonvention för klimatföränd-ringar (UNFCCC) liksom Europakonventionens (EKMR) bestämmelser om rätten till liv och privatliv återkommer som en central grund för käranden eller klaganden. Likaså åberopas EU-rättsliga bestämmelser till skydd för kli-matet. Utvecklingen mot ökad strategisk processföring i nationell domstol kan ses som en del av en pågående juridifiering av klimatpolitiken. Som kom-mer att visas i denna artikel bidrar strategisk processföring till att utveckla den klimatrelaterade juridiken inte bara på nationell utan även regional (EU) och internationell nivå, där de nationella domstolarna i viss mån engageras i en dialog.
I det följande ges en redogörelse för ovanstående tre klimatprocesser (avsnitt 3), varefter de analyseras i jämförande perspektiv (avsnitt 4.1). En utgångspunkt för analysen är att rättsfallen påvisar en utveckling mot stärkt strategisk processföring på miljö- och klimaträttens område och att denna
4 Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, deldom den 9 november 2018 i mål nr M
4708-16.
5 17 kap. 3 § miljöbalken (1998:808), MB. När frågan om tillåtlighet är avgjord, prövar Mark- och
utveckling bör förstås som en helhet. Trots fallens många olikheter, som del-vis är hänförliga till skillnader mellan respektive nationellt rättssystem, stäl-ler de nationella domstolar inför liknande frågor. De har även gett upphov till liknande debatter Nederländerna, Norge och Sverige. Några av dessa gemensamma frågor och debatter kommer att beröras i analysens andra del (avsnitt 4.2). Allra först ska emellertid något kort sägas om vad strategisk processföring egentligen kan sägas vara (avsnitt 2).
2. Vad är strategisk processföring?
Politikens juridifiering beskrivs inte sällan som ett fenomen kopplat till dom-stolars roll. Bland annat genom inkorporeringen av EKMR och Barnkonven-tionen, eller genom EU-rättens tillämpning i Sverige, sägs denna roll gradvis förändras.6 Samtidigt understryks hur den nationella lagstiftaren har
försva-gats genom överföringen av lagstiftningsmakt till EU, och EU-domstolens övervakning av EU-rättens efterlevnad som sker på bekostnad av medlems-staternas möjligheter att självständigt utforma sin politik. Därtill har fram-hållits att den svenska lagstiftaren över tid i allt större utsträckning tenderat att överlåta till myndigheter och domstolar att göra politiskt känsliga avväg-ningar (s.k. politisk problemdumpning).7 Som en följd av dessa parallella
utvecklingslinjer blir domstolarna i allt större utsträckning arenor för poli-tiska strider.8
Samtidigt har det sedan länge stått klart att juridifieringen inte är något så enkelt som en överföring av makt från lagstiftare till domstol. I stället utgör den en process där en rad aktörer på olika nivåer av beslutsfattande är drivande och successivt påverkar rättens utveckling. Juridifieringen i Sverige drivs av domstolar, lagstiftare, institutioner, soft-law-instrument och privata aktörer, på nationell nivå likväl som på europeisk och internationell. Juridifie-ringen sker genom tillämpning av rättskällor skapade i olika centra – typiskt sett internationell, regional (EU) och nationell rätt – och tolkade av domsto-lar och andra organ på olika nivåer av beslutsfattande.9
6 Se t.ex. Dag Mattsson, ”Domarnas makt – Domarnas roll i ett nytt rättsligt landskap”, SvJT 2014
s. 587 f.; Fredrik Wersäll, ”Ökad domarmakt och makten över domstolarna”, SvJT 2017 s. 2 ff.
7 Se t.ex. Pernilla Leviner, ”Barnkonventionen som svensk lag – en diskussion om utmaningar och
möjligheter för att förverkliga barns rättigheter”, Förvaltningsrättslig tidskrift, 2018, 2, s. 308; Oskar Taxén, Juridifiering. Om förskjutningen av makt från politik till juridik, Arena idé, 2017, s. 13.
8 Leila Brännström, ”När juridiken är politikens fortsättning med andra medel”, Glänta, 3–4,
2019, s. 9 f.
9 Rätten – som alltså när politiken juridifieras utvecklas i samspelet mellan ett flertal skeenden på
Domstolar väljer inte själva de frågor de har att pröva. En förutsättning för att de ska bevaka att nationell lagstiftning överensstämmer med europeisk rätt är att de konfronteras med en talan som aktualiserar tillämpningen av nämnda nationella rätt i ljuset av europarätten. Att domstolen i sin rätts-tillämpning ska ta ställning till politiskt känsliga frågor förutsätter på motsva-rande sätt att någon – en kämotsva-rande eller klagande – väcker en talan med visst innehåll.10 Även om juridifieringen inte enkom är resultatet av att enskilda
väljer att föra rättsliga processer, spelar de kärande eller klagande på så sätt en nyckelroll i möjliggörandet av juridifieringen. Enskilda kan givetvis också spela denna roll strategiskt för att framtvinga en rättslig prövning, i ett visst forum, på visst sätt, vid en viss tidpunkt. Processföringen kan vara strategisk i meningen att den avser främja en viss utveckling av lagstiftningen, förändra ett visst beteende hos en stat eller ett företag eller dra allmänhetens uppmärk-samhet till en viss fråga. Det enskilda strategiska fallet blir då ett styrmedel, ett verktyg för att framtvinga förändring av status quo inte endast i det enskilda fallet utan på en mer övergripande samhällelig nivå.11 I de tre fall som
analy-seras nedan kan strategi i kärandens eller klagandens processföring identifieras i olika mått. De tre fallen har den grundläggande premissen gemensam att de drivs av miljöorganisationer med det uttalade politiska syftet att på olika sätt verka för ett stärkt skydd för miljön och klimatet. Till frågan hur de strategiskt använder processen för att främja detta politiska syfte ska jag återkomma i avsnitt 4 nedan.
3. Tre exempel på strategisk processföring på klimaträttens område:
Urgenda, Klimasøksmålet och Preemraff
3.1 Nederländska Urgenda: En civilrättslig fullgörelsetalan med syfte att minska nationella koldioxidutsläpp
Urgenda är en stiftelse med syfte att förhindra klimatförändringar och att, med utgångspunkt i Nederländerna, främja övergången till ett mer hållbart
i detta avseende beskrivas som polycentrisk. Jfr diskussionen i Niklas Selberg och Erik Sjödin, ”Den polycentriska arbetsrätten: Arbetsmarknad och arbetsrätt på 2010-talet”, i Niklas Selberg och Erik Sjödin (red.), Lavalgenerationen, 2019, s. 19 f.
10 Detta har sedan lång tid uppmärksammats vad gäller EU-domstolens möjligheter att tolka och
utveckla EU-rätten. Alec Stone Sweet har t.ex. beskrivit det som att ”Litigants are understood to be fuelling the machine operated by judges”, i Alec Stone Sweet, The Judicial Construction of Europe, 2004, s. 21. Se vidare Agnes Hellner, Arguments for Access to Justice. Supra-individual Environmental Claims before Administrative Courts, 2019, s. 142 f.
11 Jfr Jacqueline Peel och Hari M. Osofsky, Climate Change Litigation. Regulatory Pathways to
samhälle. Av Urgendas stadgar framgår att stiftelsen ska utarbeta en vision för ett hållbart Nederländerna 2050, som ska tjäna som inspiration och motiva-tion för alla som arbetar med hållbarhet.12
I december 2013 väckte Urgenda en civilrättslig talan i Haags tingsrätt, Rechtbank Den Haag. Stiftelsen förde talan dels i sitt eget namn, dels å sina medlemmars vägnar. Urgenda yrkade att domstolen skulle ålägga den neder-ländska staten att begränsa sina utsläpp av växthusgaser med 40 %, eller minst 25 %, i jämförelse med 1990 års utsläppsnivåer. Grunderna för talan var flera och hänförliga till nederländsk rätt, EU-rätt och internationell rätt.13 Vad
gäller den förstnämnda åberopade Urgenda dels artikel 21 i den nederländska konstitutionen, som anger att staten ska skydda och förbättra miljön. Dels gjorde Urgenda gällande att staten har ett civilrättsligt ansvar för brott mot bestämmelser i miljörättslig lagstiftning samt en civilrättsligt grundad allmän aktsamhetsplikt (”duty of care”) som innebär att staten måste skydda allmän-heten från skadliga föroreningar.14 UNFCCC, EKMR och den folkrättsliga
”no-harm principle” åberopades vidare som grunder för den nederländska sta-tens ansvar att reducera sina utsläpp av växthusgaser. Urgenda gjorde gällande att rätten till liv (artikel 2 EKMR) såsom den tolkats av Europadomstolen, ger upphov till en positiv skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att förhin-dra ett sådant hot mot människors liv som klimatförändringarna utgör och som staten är medveten om.15 Vidare argumenterade Urgenda för att rätten
till privat- och familjeliv (artikel 8 EKMR) ger upphov till en positiv skyldig-het för staten att skydda medborgare mot miljöföroreningar, också när dessa inte är livshotande. Med hänvisning till Europadomstolens praxis menade Urgenda att det saknar betydelse att klimatförändringarna drabbar stora delar av den nederländska befolkningen. Likväl kan individens rättigheter enligt artiklarna 2 och 8 anses kränkas. De åtgärder som den nederländska staten vidtagit för att begränsa klimatförändringarna var enligt Urgenda otillräckliga för att rätten till liv, privat- och familjeliv ska respekteras.16
Rechtbank Den Haag biföll talan på civilrättslig grund. Staten hade enligt tingsrätten brustit i sin aktsamhetsplikt, som den fann gav upphov till en skyldighet att förhindra farliga klimatförändringar genom att reducera neder-ländska utsläpp av växthusgaser. Sedan staten överklagat biföll även överrätten Gerechtshof Den Haag Urgendas talan. Överrätten grundade i stället sin dom
12 Urgenda, käromål (”Summons”), punkterna 50–56, se https://www.urgenda.nl/wp-content/
uploads/Translation-Summons-in-case-Urgenda-v-Dutch-State-v.25.06.10.pdf.
13 Urgenda, käromål (”Summons”), punkt 148. 14 Urgenda, käromål (”Summons”), stycke 5.2.1 och 6. 15 Se punkterna 238–242 i käromålet.
16 För närmare hänvisningar till och diskussion av Europadomstolens praxis, se Jonas Ebbesson,
på artiklarna 2 och 8 EKMR. Staten har en skyldighet att vidta försiktighets-åtgärder för att förhindra framtida överträdelser av de mänskliga rättigheterna till liv och privatliv, enligt Gerechtshof Den Haag.
I Hoge Raad gjorde staten gällande nio grunder för att hovrättens dom skulle upphävas.17 Staten menade för det första att Europakonventionens
bestämmelser inte ger upphov till någon positiv skyldighet för staten att vidta åtgärder för att hindra klimatförändringar. Dels eftersom innehåller konven-tionen inte något specifikt skydd för miljön som sådan. Dels då klimatföränd-ringarna är ett globalt problem vars risker inte är tillräckligt specifika för att skyddas av rätten till liv och privatliv.18 Hoge Raad gjorde en annan
bedöm-ning och konstaterade att såväl artikel 2 som 8 EKMR i ett stort antal fall har tillämpats i relation till risker som olika miljöproblem och katastrofer ger upphov till. Trots att Europadomstolen i nuläget inte ännu ställts inför frågan om staten har en positiv skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra farliga klimatförändringar, avstod Hoge Raad från att inhämta ett rådgivande ytt-rande i målet (vilket sedan 2019 är möjligt).19 Den högsta domstolen pekade
i stället på hittillsvarande praxis från Europadomstolen som visar att staten har en positiv skyldighet utifrån de båda konventionsartiklarna och försik-tighetsprincipen att vidta lämpliga åtgärder, inklusive preventiva sådana, för att skydda enskilda mot skador på deras miljö, också när det föreligger en osäkerhet vad gäller omfattningen av dessa skador.20 Denna skyldighet,
fort-satte domstolen, föreligger inte endast i relation till enskilda individer utan gentemot befolkningen eller samhället i sin helhet.21 Därmed har staten enligt
Hoge Raad en skyldighet att vidta positiva åtgärder i form av utsläppsbegräns-ningar för att förhindra klimatförändringar.
3.2 Norska Klimasøksmålet: Ett överklagat tillstånd för oljeborrning i Barents hav
I juni 2016 fattade den norska regeringen beslut om s.k. utvinningstillstånd (”utvinningstillatelser”) avseende petroleum för sammanlagt 40 platser i södra och sydöstra Barents hav.22 Ett sådant beslut ger innehavaren rätt att
under-söka, borra och utvinna petroleum på den aktuella platsen.23
17 Hoge Raads dom, stycke 3.1 och framåt. 18 Hoge Raads dom, stycke 5.1.
19 Hoge Raads dom, stycke 5.6.4.
20 Hoge Raads dom, stycke 5.2.1–5.2.4 och 5.3.2. 21 Hoge Raads dom, stycke 5.3.1.
22 Kongelig resolusjon, 10 juni 2016, vedtak om tildeling av utvinningstillatelser. 23 Oslo tingsretts dom den 4 januari 2018 i mål 16-166674TVI-OTIR/06, p. 1.3.
I Norge prövas frågor om förvaltningsbesluts giltighet, inklusive reger-ingsbeslut likt det i Klimasøksmålet aktuella, enligt civilprocessuella regler.24
Greenpeace Norden och Natur og Ungdom överklagade beslutet om utvin-ningstillstånd till Oslo tingsrett och yrkade att det skulle förklaras ogiltigt.
I första hand gjorde organisationerna gällande att beslutet strider mot 112 § i den norska grundlagen (grunnloven). Grundlagsbestämmelsen till skydd för miljön infördes år 1992 och ger en rätt till en ”hälsosam miljö och en natur vars mångfald skyddas i lag”.25 År 2014 ändrades bestämmelsen på så
vis att den nu anger att statens myndigheter ska vidta åtgärder som genomför bestämmelsens målsättningar.26
Alternativt gjorde organisationerna gällande att beslutet tagits i strid med petroleumslovens bestämmelser, tolkade i ljuset av 112 § grunnloven. I andra hand gjorde de gällande att beslutet om utvinningstillstånd meddelats utan föregående tillräcklig utredning av dess påverkan på klimatet.27
Oslo tingsrett meddelade dom i januari 2018. Prövningen i tingsretten kom till stor del att gälla hur den nya grundlagsbestämmelsen i 112 § ska tolkas. Först behandlar tingsretten frågan om bestämmelsen ger upphov till en rättighet för enskilda. Domstolen konstaterar att så är fallet.28 En
kränk-ning av rättigheten i 112 § kan, menade tingsretten, innebära att ett beslut som det överklagade är ogiltigt. I ett andra led prövar tingsretten under vilka förutsättningar denna rättighet kan anses kränkas, varvid de klimatrisker tillståndet ger upphov till diskuteras. Här konstateras bl.a. att norska kol-dioxidutsläpp utgör 1,5 promille av de globala utsläppen, samt att endast 28 % av de norska koldioxidutsläppen är hänförliga till petroleumindustrin. Tingsretten drar slutsatsen att ”risikoen kan karakteriseras som begrenset”29.
Med beaktande av de försiktighetsåtgärder som tillståndet föreskriver kränker därför inte det överklagade beslutet 112 §, enligt tingsretten. Tingsretten fin-ner inte heller att regeringen har brustit i sin utredningsskyldighet genom att inte tillräckligt utreda beslutets konsekvenser för klimatet eller att regeringen grundat beslutet på felaktiga uppgifter. Överklagandet ogillades därmed i sin
24 Anna Nylund, ”Klima, miljø og domstolar i et komparativt perspektiv”, i Ole Kristian Fauchald
och Eivind Smith (red.), Mellom Jus og Politikk Grunnloven § 112, 2019, s. 102.
25 112 § 1 st. (f.d. 110 b §), Kongeriket Noregs grunnlov, anger: ”Alle har rett til eit helsesamt
miljø og ein natur der produksjonsevna og mangfaldet blir haldne ved lag. Naturressursane skal disponerast ut frå ein langsiktig og allsidig synsmåte som tryggjer denne retten òg for kommande slekter.”
26 112 § 3 st. anger: ”Statens myndigheter skal iverksette tiltak som gjennomfører disse
grunnsets-ningar”.
27 Oslo tingsretts dom den 4 januari 2018 i mål 16-166674TVI-OTIR/06, stycke 3.1–4, https://
www.klimasøksmål.no/wp-content/uploads/2018/01/Dom-Klimarsøksmålet.pdf.
28 Oslo tingsretts dom, stycke 5.2.1. 29 Oslo tingsretts dom, stycke 5.2.3.
helhet av tingsretten. Miljöorganisationerna förpliktades också att betala sta-tens rättegångskostnader i målet.
Tingsrettens dom överklagades till lagmannsretten, som i sin tur med-delade dom den 23 januari 2020.30 Också lagmansretten ogillade Greenpeace Norden och Natur og Ungdoms talan, men den gjorde det på delvis andra
grun-der. Likt tingsretten gör lagmansretten bedömningen att den norska grund-lagsbestämmelsen ger upphov till en rättighet. Staten sägs samtidigt ha ett vidsträckt skönsmässigt utrymme vad gäller efterlevnaden av bestämmelsen.31
I sin bedömning av om rättigheten kränkts genom det överklagade beslutet diskuterar lagmansretten bl.a. om det enbart är utvinningen av olja i Norge som bör beaktas eller om också förbränning av oljan utanför Norge ska vägas in. Förhållandet mellan de utsläpp som resulterar från de enskilda tillstånden och andra utsläpp som ger upphov till klimatförändringar diskuteras också. Lagmansretten kommer till slutsatsen att också klimatpåverkan av förbrän-ning måste vägas in och värderas tillsammans med de samlade klimatpåver-kande utsläppen. Både i fråga om utvinningen i Norge och förbränningen utanför Norge understryker lagmansretten att domstolen ska iaktta försiktig-het vad gäller att överpröva de politiska och samhällsekonomiska övervägan-den som gjorts i Stortinget i samband med antagande av lagstiftning.
Vad gäller effekterna av oljeförbränningen finner lagmansretten att Paris-avtalet bygger på strategin att Norge likväl som alla andra länder reducerar sina egna utsläpp. Alternativet att Norge gradvis fasade ut oljeexporten, skulle enligt lagmansretten inte ge någon säkerhet för att de samlade utsläppen i värl-den minskade. Den reella klimatpåverkan som norsk oljeexport ger upphov till är svår att fastställa, menar lagmansretten. Vidare framhåller lagmansret-ten att även om de globala effekterna av klimatförändringarna är omfattande, skyddar 112 § endast mot sådana effekter som uppstår i Norge. Till skydd mot klimatförändringarnas negativa effekter i Norge menar lagmansretten att en rad åtgärder vidtagits av Stortinget. Lagmansretten finner att staten inte överskridit det skön som 112 § ger. Någon rättighetskränkning föreligger alltså inte, varken med avseende på utvinningen eller förbränningen av olja. Inte heller de lokala miljöskador i Barents hav som utvinningen kan få strider enligt domstolen mot 112 §.
I lagmansretten gjorde Greenpeace Norden och Natur og Ungdom gällande ytterligare grunder för sin talan, utöver de som tagits upp i tingsretten. Nu
30 Borgarting lagmansretts dom den 23 januari 2020 i mål 18-060499ASD-BORG/03, https://
www.klimasøksmål.no/wp-content/uploads/2020/04/Dom-fra-lagmannsretten.pdf. För en kort sammanfattning av och kommentar till domen, se Anne-Karin Nesdam, ”Klimasøksmålet – hvor står vi, og hvor går veien videre?”, Lov og Rett, 59, 4, 2020, s. 189.
åberopades även rätten till liv och rätten till privat- och familjeliv enligt EKMR och enligt den norska grundlagen.32 Klagandena för ett resonemang
som liknar kärandens i Urgenda och hänvisar också till det nederländska fal-let. Lagmansretten bemöter de nya grunderna och utgår från artikel 1 EKMR som anger att parterna ska ”garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion” det rättighetsskydd som framgår av konventionen. Trots att det enligt lagmansretten inte kan uteslutas att klimatförändringarna kan ge upphov till tapp av människoliv i Norge, kan det överklagade beslutet inte anses strida mot rätten till liv i artikel 2 EKMR. Detta eftersom beslutet inte ger upphov till en sådan ”real and immediate” risk som gör att artikel 2 enligt Europadomstolens praxis ger upphov till positiva förpliktelser för staten.33
Enligt lagmansretten finns inte heller någon ”real and immediate link” mel-lan de utsläpp som kan följa av det överklagade beslutet och rättigheterna i artikel 8 i Norge på generell nivå (vilket förutsätts, då effekten inte kan sägas drabba en viss individ på särskilt sätt).34 Därmed föreligger enligt domstolen
inte något brott mot artikel 8. Rättigheterna till liv, privat- och familjeliv i den norska grundlagen bedöms inte ge ett mer omfattande skydd än EKMR, varför inte heller de bedöms ha kränkts.
Med hänsyn till att målet rör centrala frågor för medborgarnas framtida livsvillkor och då tolkningen av 112 § är av principiell betydelse, ålade lag-mansretten inte klagandena att betala statens rättegångskostnader trots att de förlorade målet fullt ut.
3.3 Svenska Preemraff: Ett överklagat tillstånd för utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil
Som nämndes inledningsvis meddelade Mark- och miljödomstolen tillstånd till befintlig och utökad raffinaderiverksamhet vid Brofjorden i november 2018. Den tillståndsgivna utbyggnaden avser i första hand en ny anläggning för att kunna omvandla s.k. återstodsoljor till drivmedel med en mycket låg svavelhalt (kallat Residue Oil Conversion Complex, ROCC-projektet). Verk-samheten omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter, reglerat i utsläppshandelsdirektivet.35 Av det skälet kan ett tillstånd för verksamheten
32 Lagmansrettens dom, s. 8. Jfr tingsrettens dom, stycke 5.2.5.
33 Här hänvisar lagmansretten till Europadomstolens dom i Öneryildiz mot Turkiet, 30 november
2004. Se stycke 4.2 i lagmansrettens dom.
34 Stycke 4.2 i lagmansrettens dom, som hänvisar bl.a. till Europadomstolens dom i Atanasov mot
Bulgarien, 2 december 2010.
35 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system med
handel för utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG.
enligt 16 kap. 2 c § miljöbalken endast undantagsvis förenas med villkor som begränsar dess utsläpp av koldioxid och vissa andra växthusgaser. Bestämmel-sen i 16 kap. 2 c § miljöbalken införlivar artikel 9(1) i industriutsläppsdirek-tivet36, som anger att tillstånd som omfattas av utsläppshandelsdirektivet inte
ska innehålla villkor med gränsvärden för växthusgaser, såvida det inte är nöd-vändigt för att förhindra betydande lokala föroreningar. Tanken är att utsläpp av växthusgaser från anläggningar som omfattas av utsläppshandelsdirektivet ska regleras genom systemet för handel av utsläppsrätter och inte genom den tillståndsregim som följer av industriutsläppsdirektivet och 9 kap. miljöbal-ken. Detta förklarar varför mark- och miljödomstolens dom inte berör frågan om de ökade utsläpp av växthusgaser som utbyggnaden av raffinaderiet skulle medföra. Likväl står dessa – i tillståndet oreglerade – utsläpp i centrum för Naturskyddsföreningens överklagande av mark- och miljödomstolens dom.
Naturskyddsföreningen har i första hand yrkat att tillståndet ska upphävas och att ansökan ska avslås i sin helhet. I andra hand har föreningen yrkat att ansökan ska avslås vad gäller utbyggnaden av raffinaderiet. I tredje hand har Naturskyddsföreningen yrkat att tillståndet tidsbegränsas till 2030. Enligt föreningen står de ökade utsläpp som en utbyggnad av raffinaderiet skulle medföra i strid med Sveriges internationella klimaträttsliga åtaganden, sär-skilt Parisavtalet. Tillstånd till utbyggnaden ska enligt Naturskyddsföreningen nekas med stöd av den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § 2 st. miljöbalken. Enligt denna får en verksamhet inte bedrivas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att miljön försämras avsevärt. Att villkor p.g.a. utsläppshandelsdirektivet inte får meddelas rörande utsläpp av växthusgaser hindrar enligt Naturskyddsfören-ingen inte att tillståndsgivnNaturskyddsfören-ingen helt stoppas. Tvärtom menar förenNaturskyddsfören-ingen att direktivets klimatskyddande syfte ger rättsligt stöd för att avslå tillstånd till klimatpåverkande verksamheter. Detta inte minst eftersom såväl utsläppshan-dels- som industriutsläppsdirektivet är minimidirektiv som tillåter medlems-staterna att införa strängare krav än vad EU-rätten föreskriver.37
Vidare ska enligt Naturskyddsföreningen 2 kap. 9 § miljöbalken tolkas i ljuset av balkens portalparagraf om hållbar utveckling såsom det konkretise-rats i miljökvalitetsmålet om Begränsad klimatpåverkan som formulekonkretise-rats av riksdagen. Av detta framgår att Sverige tillsammans med andra länder ska respektera FN:s ramkonvention för klimatförändringar, så att människans
36 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om
industri-utsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar).
37 Överklagandet finns tillgängligt på Naturskyddsföreningens hemsida,
https://www.naturskydds- foreningen.se/sites/default/files/dokument-media/overklagande_kompletterat_naturskydds-foreningen.pdf.
påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Enligt Naturskyddsföreningen kommer detta mål inte att nås om Preem beviljas det ansökta tillståndet. Därmed uppfyller Sverige inte sina åtaganden enligt Parisavtalet.
I augusti 2019 beslutade regeringen att med stöd av 17 kap. 3 § miljöbalken pröva om den verksamhet Preem vill utveckla vid Brofjorden ska tillåtas eller inte.38 Mark- och miljööverdomstolen lämnade yttrande till regeringen
angå-ende verksamhetens tillåtlighet den 15 juni 2020.39 I yttrandet gör domstolen
bedömningen att stoppregeln i 2 kap. 9 § miljöbalken inte ska tillämpas på så sätt att verksamhet som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter nekas tillstånd. Ändamålsöverväganden likväl som en systematisk tolkning leder Mark- och miljööverdomstolen till denna slutsats. För det första finner domstolen att det gagnar förutsebarheten vid tillståndsgivning bäst att – i enlighet med tidigare praxis – inte tillämpa stoppregeln. För det andra uttalar domstolen att denna tolkning av 16 kap. 2 c § miljöbalken är den som bäst överensstämmer med industriutsläppsdirektivet.40 För det tredje finner Mark-
och miljööverdomstolen inte stöd för att neka tillstånd med stöd av 1 kap. 1 § miljöbalken och de miljömål som riksdagen antagit. Vad gäller miljökva-litetsmålet Begränsad klimatpåverkan finner Mark- och miljööverdomstolen att förarbetena ger vid handen att detta inte ska tillämpas vid tillståndsgiv-ning i fråga om verksamheter som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter.41 I den mån det finns oklarheter i relationen mellan nationell
rätt och EU-rätt på området, hänvisar domstolen till en på gående utredning om hur Sverige ska nå klimatmålen.42
Frågan om tillåtlighet prövas i skrivande stund av den svenska regeringen. När regeringen har prövat frågan och efter eventuella överklaganden av rege-ringens beslut, ska Mark- och miljööverdomstolen besluta om tillstånd. Den ska då antingen avslå ansökan (om regeringen funnit att verksamheten inte kan tillåtas) eller bevilja tillstånd (om regeringen finner verksamheten
tillåt-38 Se pressmeddelande 23 augusti 2019, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/08/
regeringen-provar-tillatligheten-av-preems-planerade-verksamhet-i-lysekil/.
39 Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, yttrande den 15 juni 2020 i mål 11730-18. I Mark-
och miljööverdomstolen hade Preem ändrat sitt yrkande om tillstånd så att ROCC-projektet begränsades i jämförelse med den ursprungliga ansökan som beviljats tillstånd av mark- och miljödomstolen. Se närmare s. 5 i yttrande den 15 juni 2020.
40 Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, yttrande den 15 juni 2020 i mål 11730-18, s. 40 f. 41 Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, yttrande den 15 juni 2020 i mål 11730-18,
s. 42–45.
42 Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, yttrande den 15 juni 2020 i mål 11730-18, s. 47.
Mark- och miljööverdomstolen avstod från att inhämta ett förhandsavgörande från EU-dom-stolen angående tolkningen av 9(1) industriutsläppsdirektivet och möjligheten att med tillämp-ning av nationell rätt neka tillstånd till en verksamhet som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter. Se vidare nedan i 4.2.1.
lig). I det senare fallet ska Mark- och miljööverdomstolen ange villkor för till-ståndet. Avgörandet från Mark- och miljööverdomstolen kan i sin tur komma att överklagas till Högsta domstolen.43
4. Komparativa synpunkter och diskussion
4.1 Grundläggande förutsättningar och strategiska överväganden
Urgenda, Klimasøksmålet och Preemraff visar att rättsprocesser som rör klimatet kan ta olika former. Processrätten såväl som den materiella rätten skapar spelplanen för de strategiska överväganden som käranden respektive klaganden kan göra inför valet av processform, forum, och utformningen av yrkanden och grunder. Några av dessa diskuteras i det följande.
4.1.1 Klimatprocess i nationell domstol: överklagbarhet, tale- och klagorätt
I samtliga tre fall väljer miljöorganisationerna att väcka talan i nationell dom-stol och ifrågasätta den nationella lagstiftningen och rättstillämpningens för-enlighet med nationell, regional (EU) och internationell rätt till skydd för miljön och klimatet.
I Preemraff är det en dom som överklagats, vars överklagbarhet som sådan står helt klar.44 Att Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer har
rätt att klaga följer av 16 kap. 13 § 1 st. miljöbalken. Regeringen har nu beslutat att pröva tillåtligheten av Preems ansökan enligt 17 kap. miljöbalken. Beslutet i tillåtlighetsfrågan kan komma att överklagas enligt lagen om rätts-prövning.45 Miljöorganisationer har en uttrycklig klagorätt också enligt 2 §
lagen om rättsprövning, som är kopplad till 16 kap. miljöbalken och Sveriges åtaganden i artikel 9(2) Århuskonventionen.46 Bestämmelserna i artikel 9(2)
har också införlivats i EU:s sekundärrätt.47 När väl tillåtlighetsfrågan är
slut-ligt avgjord ska Mark- och miljööverdomstolen ta ställning till om tillstånd kan ges för verksamheten. Denna typ av prövning, som alltså sker i två steg, har tidigare varit föremål för kritik eftersom möjligheten att få själva
till-43 Se vidare nedan i 4.1.1.
44 1 kap. 2 § 1 st. lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar.
45 Lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut. Se HFD 2011 not. 26.
46 Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och
till-gång till överprövning i miljöfrågor, Århus, 1998. Föreningars rätt att klaga med stöd av 2 § rättsprövningslagen har prövats i HFD 2013 not. 9, HFD 2013 not. 23, HFD 2013 not. 82.
47 Århuskonventionen är ett s.k. blandat avtal, till vilket EU såväl som EU:s medlemsstater är parter.
Konventionen har i stora delar införlivats i EU:s sekundärrätt. Vad gäller just implementeringen av artikel 9, se närmare Agnes Hellner, Arguments for Access to Justice. Supra-individual Environ-mental Claims Before Administrative Courts, 2019, s. 115–123.
låtlighetsfrågan – dvs. frågan om en viss verksamhet alls ska få bedrivas på
en viss plats – prövad i domstol, har varit begränsad.48 Att tillåtlighetsbeslut
kan rättsprövas på initiativ av miljöorganisationer som har rätt att klaga står emellertid numera klart.49
I Klimasøksmålet är det i stället ett regeringsbeslut avseende utvinnings-tillstånd som miljöorganisationerna överklagat. Enligt 89 § i Grunnloven har domstolarna ”rett och plikt til å prøve om lover og andre beslutningar truf-fet av statens myndigheter strider mot Grunnloven”. Domstolarna har alltså en grundlagsfäst prövningsrätt vad gäller det aktuella beslutets förenlighet med 112 § grunnloven. Miljöorganisationer tillerkändes i Norge tidigt en rätt att klaga i domstol, och deras klagorätt har inte ifrågasatts i Klimasøks-målet.50 I Norge anses miljöorganisationer som utgångspunkt ha ett rättsligt
klagointresse vad gäller frågor som omfattas av organisationens syften, såsom dessa definierats i stadgarna. Huruvida talerätt föreligger beror av en samlad bedömning av organisationens syften, verksamhet och uppslutningen bakom denna, i förhållande till saken.51
I Urgenda väcker käranden en civilrättslig fullgörelsetalan, mot bakgrun-den att de åtgärder staten ditintills vidtagit ansågs vara otillräckliga. Urgendas talerätt grundas på en bestämmelse i den nederländska civilrätten, som ger föreningar som enligt sina stadgar företräder allmänna eller kollektiva intres-sen en rätt att civilrättsligt föra talan om dessa.52 Huruvida en
miljöorganisa-tion i Sverige skulle kunna väcka en civilrättslig fullgörelsetalan lik Urgendas får sägas vara mer osäkert. För en civilrättslig talan förutsätts talerätt.53 Någon
bestämmelse om talerätt på civilrättslig grund motsvarande den nederländska finns inte i svensk rätt. Samtidigt finns det litet som tyder på att artikel 9(3) Århuskonventionen inte skulle omfatta en talerätt för denna typ av mål.
Genom att åberopa folkrättsliga och EU-rättsliga bestämmelser kan kla-gande i nationell domstol bidra till att kontrollera medlemsstaternas
efter-48 RÅ 2004 ref. 104. Se t.ex. Gabriel Michanek och Charlotta Zetterberg, Den svenska miljörätten,
2017, s. 432.
49 Bakgrunden till detta är Europadomstolens dom den 25 september 2014 i Karin Andersson m.fl.
mot Sverige. Sverige fälldes för brott mot artikel 6(1) EKMR.
50 Hans Christian Bugge, Lærebok i miljøforvaltningsrett, 2015, s. 186; Ole Kristian Fauchald,
”Kli-marettssaken og amerikanisering av norske domstolar”, Lov og Rett, 2018, 57, 3, s. 159.
51 Se vidare Hans Christian Bugge, Lærebok i miljøforvaltningsrett, 2015, s. 186; Anna Nylund,
”Klima, miljø og domstolar i et komparativt perspektiv”, i Ole Kristian Fauchald och Eivind Smith (red.), Mellom Jus og Politikk Grunnloven § 112, 2019, s. 106.
52 Avsnitt 3, artikel 303 a, Burgerlijk Wetboek (den nederländska civillagstiftningen). Se stycke 4.4. i
Rechtbank Den Haags dom, https://www.urgenda.nl/wp-content/uploads/VerdictDistrictCourt-UrgendavStaat-24.06.2015.pdf.
levnad av desamma.54 En sådan kontroll på initiativ av enskilda, s.k. ”private
enforcement”, har sedan en längre tid främjats av Europeiska kommissionen, som ser den som ett komplement till andra åtgärder ämnade att se till att EU-rätten respekteras och tillämpas korrekt på medlemsstatsnivå.55 I ett antal
domar har också EU-domstolen tolkat EU-rätten på ett sätt som stärkt enskil-das tillgång till rättsmedel på nationell nivå.56 Detta har i högre grad gjort det
möjligt att strategiskt använda sig av processföring i nationell domstol i syfte att stärka EU-rättens genomslag i de nationella rättsordningarna. Kärande och klagande har kunnat ställa krav på att EU:s miljörätt efterlevs. Med hjälp av förhandsavgöranden ges också EU-domstolen tillfälle att bindande tolka EU-rätten. Även om både Preemraff och Urgenda är rättsprocesser på natio-nell nivå aktualiserar de tillämpningen av EU-rätten och därmed väcker de frågor om utvecklingen av klimaträtten i hela EU. Till denna fråga återkom-mer jag nedan i 5.
4.1.2 Betydelsen av processformen
Som visats kan klimatprocessen kan vara privat- eller offentligrättslig. Om och hur en viss talan kan väckas beror på den nationella processrättens utform-ning. Som redan konstaterats vad gäller frågorna om tale- eller klagorätt, är internationell rätt och EU-rätten samtidigt av processrättslig betydelse.
I Sverige är det än så länge tillståndsprocessen enligt miljöbalkens regler som i första hand nyttjats av miljöorganisationer för att rättsligt utmana olika former av klimatpåverkande industriutsläpp. Att denna processform domine-rar har sina förklaringar. Sedan Århuskonventionen införlivades i EU-rätten och i svensk rätt har det stått klart att miljöorganisationer har rätt att klaga på tillståndsbeslut som fattas enligt miljöbalkens regler. Frågan är numera oproblematisk i dessa fall.57 Att motsvarande inte är fallet vad gäller
möjlig-heterna att klaga på andra typer av klimatrelaterade beslut eller annars väcka
54 Skyldigheten för medlemsstaterna att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen spelar en
avgörande roll för att denna kontrollfunktion ska kunna upprätthållas. Jfr Torbjörn Andersson, Rättsskyddsprincipen, 1997, s. 276.
55 Om den enskilde klaganden som ”kontrollant” av den nationella lagstiftaren och rättstillämparen,
se t.ex. R Daniel Kelemen, Eurolegalism. The Transformation of Law and Regulation in the European Union, 2011, s. 146. Se vidare Agnes Hellner, Arguments for Access to Justice. Supra-individual Environmental Claims Before Administrative Courts, 2019, s. 135–149.
56 Agnes Hellner, Arguments for Access to Justice. Supra-individual Environmental Claims Before
Admi-nistrative Courts, 2019, s. 272–285.
57 Sverige fälldes i EU-domstolen 2009 för att den ursprungliga svenska implementeringen av artikel
9(2) Århuskonventionen och artikel 10 a direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedöm-ning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (numera direktiv 2011/92/EU), som begränsade klagorätten för miljöorganisationer genom att ställa ett krav på att organisationen hade minst 2000 medlemmar. Se mål C-263/08 DLV mot Stockholms kommun. Bestämmelsen
talan illustreras av exempelvis Magnolia-målet, där Fältbiologerna och en rad andra organisationer stämde svenska staten för Vattenfalls beslut att sälja sina brunkolsanläggningar i Tyskland. Talan avvisades av Stockholms tings-rätt och Svea hovtings-rätt fastställde avvisningsbeslutet.58 Processrättsligt omfattar
diskussionen inte bara frågan om talerätt, utan även vilken typ av talan som skulle kunna väckas, i vilket forum, och hur prövningen går till. Tillstånds-processen i mark- och miljödomstolarna är reformatorisk. Officialprincipen är tillämplig, och i större tillståndsprocesser yttrar sig regelmässigt kompetent expertmyndighet.59 Processens ram definieras därmed inte uteslutande av vad
sökanden anför och vad klaganden invänder. Domstolen kan på eget initiativ tillföra processmaterial genom att inhämta yttranden m.m.
Som framkommit ovan har miljöorganisationer också en möjlighet att begära rättsprövning av regeringsbeslut enligt 17 kap. miljöbalken. Pröv-ningen i Högsta förvaltningsdomstolen är då begränsad till att avse beslutets laglighet. Frågan huruvida det skulle vara möjligt att likt i Urgenda väcka en civilrättslig fullgörelsetalan mot den svenska staten eller med stöd av grund-lagen överklaga ett regeringsbeslut såsom gjorts i Klimasøksmålet går utöver syftet med föreliggande artikel. Men att miljöbalkens regler är de som främst nyttjats såhär långt betyder inte att andra processformer inte kan bli aktuella i framtiden. Med Urgenda som förebild och inspiration finns en pågående dis-kussion om vilka vägar som skulle kunna vara framkomliga och fördelaktiga vad gäller klimatprocesser i Sverige.60
Som redan nämnts överklagas i Norge förvaltningsbeslut, inklusive reger-ingsbeslut som det i Klimasøksmålet aktuella, i allmän domstol enligt civil-processrättsliga regler. Dispositions- och förhandlingsprinciperna är tillämp-liga, och parterna definierar alltså processens ram och bestämmer process-materialet. Prövningen är begränsad till en legalitetsprövning, vilket innebär att domstolen inte kan pröva lämpligheten förvaltningens skönsmässiga bedömningar.61
i 16 kap. 13 § miljöbalken ändrades därefter och tillåter numera också mindre organisationer att klaga på domar och beslut fattade med stöd av miljöbalken.
58 Målet fick likväl medial uppmärksamhet och har bidragit till en diskussion om hur en
klimatpro-cess i Sverige skulle kunna utformas. Se t.ex. https://www.faltbiologerna.se/overklagan-nekas/.
59 Se framförallt 22 kap. 11–12 §§ och 22 kap. 6 § miljöbalken.
60 Detta diskuterades exempelvis vid ett seminarium på Stockholms universitet den 14 februari
2020, där bl.a. Jonas Ebbesson, Karin Åhman, Jane Reichel och undertecknad medverkade. En analys av frågan ges av Jonas Ebbesson, ”Klimatprocesser mot staten – runt om i världen och i Sverige”, JT Net 2020–21, s. 1.
61 Anna Nylund, ”Klima, miljø og domstolar i et komparativt perspektiv”, i Ole Kristian Fauchald
Den civilrättsliga reglering som gör det möjligt att väcka en fullgörelse-talan grundad i en statlig plikt att vidta försiktighetsmått för att skydda medborgarna från skadliga miljöföroreningar präglar tydligt utformningen av Urgendas talan. Urgenda är ett civilrättsligt mål och processen präglas av dispositionsprincipen. Att klimatförändringarna som sådana liksom deras orsaker var otvistiga mellan parterna gjorde att domstolen inte själv behövde ta ställning till omfattningen av dessa. Det var tillräckligt för domstolen att hänvisa till den relevanta civilprocessrättsliga bestämmelse som tillåter den att i sin prövning utgå från de mellan parterna ostridiga omständigheter som är av betydelse för prövningen av saken.62
Nära knutet till frågorna om vilken typ av talan som kan väckas är mate-riellrättsliga frågor. I Urgenda och Klimasøksmålet, men inte i Preemraff, grundar miljöorganisationerna delvis sin talan på grundlagsbestämmelser. Hur dessa bestämmelser är utformade kan bidra till att ge skilda förutsätt-ningar för klimatprocesser på konstitutionellrättslig grund. Liksom de flesta andra länder har Nederländerna, Norge och Sverige alla en grundlagsbestäm-melse som rör skyddet för miljön.63 I många fall tar sådana bestämmelser
formen av en programförklaring, som anger att staten ska verka för ett visst skydd. I regeringsformen anges exempelvis att ”det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”.64 Den nederländska grundlagen innehåller en snarlik
formule-ring.65 112 § i den norska grundlagen ändrades 2014. Klimasøksmålet är det
första fall där tolkningen av 112 § 3 st. grunnloven står i centrum av dom-stolens prövning. Bestämmelsen går längre än de nederländska och svenska grundlagsbestämmelserna såtillvida att den uttryckligen hänvisar till en ”rett” som envar har till miljön.66 Denna ”rett” ska förvaltningen enligt 112 § 3 st.
skydda. Att klagandena i Klimasøksmålet i första hand valt att utforma sin talan utifrån 112 § och att såväl tingsrettens som lagmansrettens prövning huvudsakligen kommit att handla om hur denna bestämmelse ska tolkas måste ses mot bakgrund dels av att 112 § 3 st. är ny och hittills oprövad, dels av att den förefaller ge ett mer långtgående skydd än en programförklaring.
I Urgenda knöts talan tydligare än i Klimasøksmålet till Nederländernas internationella förpliktelser, i synnerhet de som följer av FN:s
ramkonven-62 Se stycke 2.1. i Hoge Raads dom.
63 Artikel 21 Kungariket Nederländernas konstitution, § 112 Grunnloven, 1 kap. 2 § 3 st.
regerings-formen (1974:152), RF.
64 1 kap. 2 § 3 st. regeringsformen.
65 Artikel 21, Kungariket Nederländernas konstitution lyder i engelsk översättning ”It shall be the
concern of the authorities to keep the country habitable and to protect and improve the environ-ment”.
tion för klimatförändringar och EKMR.67 Likaså var den civilrättsliga grund
som Urgenda gjorde gällande mer framträdande än den konstitutionellrätts-liga argumentationen (som alltså tvärtom dominerar organisationernas talan i Klimasøksmålet). Att Urgenda utformade sin talan på detta sätt får förstås mot bakgrunden att folkrätten enligt nederländsk rätt anses vara direkt till-lämplig, utan inkorporering.68 Vidare är nederländska domstolar, till skillnad
från norska, förhindrade att pröva lagstiftningens förenlighet med konstitu-tionen.69
Man kan fråga sig vad den svenska rätten har som en miljöorganisation särskilt skulle kunna ta fasta på i en strategisk klimatprocess. De regionala och internationella regelverk – i synnerhet EKMR – som blev avgörande för utgången i Urgenda, binder också Sverige. Som nämnts har Europadomstolen emellertid inte (ännu) gett något svar på frågan huruvida staten har en kon-ventionsgrundad skyldighet att vidta positiva åtgärder för att motverka farliga klimatförändringar. Om svenska domstolar skulle tolka artiklarna 2 och 8 EKMR på samma sätt som nederländska Hoge Raad och därtill dra samma slutsatser vad gäller om Sverige bryter mot konventionen, är osäkert.70 Men
att artiklarna kan åberopas står klart och att de kan komma att få betydelse också i en svensk klimatprocess är inte svårt att föreställa sig. Den svenska klimatlagen har också potential att få betydelse i strategisk processföring. Av lagen följer bl.a. att regeringen ska presentera en klimatpolitisk handlingsplan vart fjärde år.71 Syftet är att se till att klimatmålen som har sin grund i
Paris-avtalet nås. Det finns också en pågående utredning som har till uppgift att se över relevant lagstiftning för att det klimatpolitiska ramverket ska få genom-slag och för att Sveriges klimatmål ska nås.72 Mot bakgrund av att regeringen
hittills kritiserats för att inte ha gjort tillräckligt för att tillgodose klimatmålen aktualiseras frågan om möjligheten att i en rättsprocess utkräva att klimatpoli-tiska handlingsplaner och efterlevnaden av dessa är i linje med klimatmålen.73
67 I Klimasøksmålet hänvisade klaganden – tydligtvis inspirerade av Urgendas talan – först i andra
instans till EKMR.
68 Av artiklarna 93 och 94 Kungariket Nederländernas konstitution framgår att rättssystemet är
monistiskt.
69 Artikel 120 Kungariket Nederländernas konstitution.
70 Se Jonas Ebbesson, ”Klimatprocesser mot staten – runt om i världen och i Sverige”, JT Net
2020–21, s. 19 ff.
71 5 § klimatlagen (2017:720).
72 Dir. 2019:101. Ett delbetänkande ska lämnas 1 december 2020 och slutredovisning ska ske senast
15 maj 2022.
73 Se Klimatpolitiska rådet, årsrapport 2020, rapport 3, där regeringens arbete för att nå
4.1.3 Rättskulturella aspekter
Medan klimatprocesserna i Sverige och Norge än så länge är mycket få, är de något fler i Nederländerna.74 I andra europeiska länder, i synnerhet
Stor-britannien, har strategisk processföring på klimaträttens område sedan en längre tid varit vanligt förekommande.75 Skillnaderna har många möjliga
förklaringar. En kan vara att nationell processrätt ger olika förutsättningar för processföring. Som berörts ovan kan det exempelvis finnas hinder för att väcka en talan av viss typ, eller så kan höga rättegångskostnader påverka processbenägenheten hos organisationer och andra.
Den nationella processrättens utformning är förmodligen inte den enda förklaringen till varför strategisk processföring blivit större i vissa länder än andra. I fråga om den brittiska utvecklingen har en rad faktorer utöver lag-stiftningens utformning lyfts fram till varför miljöorganisationers process-benägenhet vuxit i styrka.76 Vidare har kulturella aspekter anförts som
förkla-ring till varför en utveckling mot ökad processföförkla-ring inte är sannolik i Europa överlag.77 I Norge har i debatten om Klimasøksmålet betonats att denna typ
av mål inte är del av norsk rättstradition.78 Vad som särskilt förts fram är att de
frågor som Klimasøksmålet väcker till sin natur inte är sådana som domstolar traditionellt befattat sig med. I stället präglas norsk miljörätt av vidsträckta möjligheter för allmänheten att komma med synpunkter före dess att förvalt-ningen fattar beslut.79 Svensk miljöprocess har traditionellt delat detta drag.80
4.2 Gemensamma frågor
Urgenda, Klimasøksmålet och Preemraff har väckt ett antal gemensamma frågor, som domstolarna ställts inför och som debatterats i offentligheten
74 Ett exempel är Friends of the Earth m.fl. miljöorganisationers talan mot Shell, som väcktes i
Rechtbank Den Haag i april 2019. Miljöorganisationerna gör gällande att Shell har en skyldighet att reducera sina globala koldioxidutsläpp i enlighet med Parisavtalet. Se https://www.foei.org/ press_releases/climate-legal-summons-submitted-shell.
75 Enligt Grantham Research Institute on Climate Change and the Environment finns i skrivande
stund 63 pågående processer med klimatanknytning i Storbritannien. Se https://climate-laws.org/ cclow/litigation_cases?geography%5B%5D=191.
76 Lisa Vanhala, ”Legal Opportunity Structures and the Paradox of Legal Mobilization by the
Envi-ronmental Movement in the UK”, Law & Society Review, 2012, 46, 3, s. 523–556.
77 Robert A. Kagan, ”Should Europe Worry About Adversial Legalism?”, Oxford Journal of Legal
Studies, 1997, 17, 2, s. 180 ff.
78 Hans Morten Haugen, ”Klimasøksmålet og Grunnloven § 112: Hva rommer tiltaksplikten i 3.
ledd?”, Nordisk miljörättslig tidskrift, 2019, 1, s. 47.
79 Hans Morten Haugen, ”Klimasøksmålet og Grunnloven § 112: Hva rommer tiltaksplikten i 3.
ledd?”, Nordisk miljörättslig tidskrift, 2019, 1, s. 47.
80 Angående de tidigare starkare begränsade möjligheterna att klaga i miljömål i Sverige, se Jan
såväl som mer specifikt i juridisk doktrin. Ett urval av dessa frågor diskuteras nedan.
4.2.1 Frågan om tillåtligheten av striktare klimatåtgärder på nationell nivå än vad EU-rätten kräver
Samtliga tre analyserade fall aktualiserar på olika sätt samspelet mellan natio-nell, regional (EU) och internationell rätt som styr klimatpåverkande utsläpp. Som redan konstaterats grundade Hoge Raad i stor utsträckning sin dom i Urgenda på EKMR och annan internationell rätt, medan lagmansretten huvudsakligen fokuserade på tolkningen av norsk grundlag. Detta trots att miljöorganisationerna i båda processerna åberopade såväl folkrättsliga för-pliktelser som den egna konstitutionen.
Urgenda aktualiserar frågan om EU-rätten tillåter en medlemsstat att gå längre i sina begränsningar av koldioxidutsläpp än vad EU-rätten kräver. Hoge Raads dom i Urgenda förutsätter att den nederländska regeringen förlitar sig på artikel 193 FEUF för att införa större utsläppsbegränsningar än de som EU beslutat. I och för sig tillåter artikel 193 medlemsstater att införa strängare skyddsåtgärder. Dessa måste emellertid vara förenliga med fördragen och i det här fallet EU:s klimatlagstiftning (utsläppshandels- och industriutsläpps-direktiven). Eftersom Hoge Raad inte går in på frågan hur den nederländska regeringen ska gå tillväga för att minska utsläppen av växthusgaser på sätt som föreskrivs i domen, lämnas frågan om de fordrade åtgärdernas förenlighet med EU-rätten därhän.
Även Preemraff aktualiserar frågan om strängare skyddsåtgärder mot kli-matförändringar får införas på nationell nivå. Då Preemraff omfattas av EU:s gemensamma marknad för utsläppsrätter, är Sverige i princip är förhindrat att införa utsläppsbegränsningar för att begränsa dess klimatpåverkan genom nationell rätt.81 Skälet är att sådana åtgärder skulle få effekten att priset på
utsläppsrätter sjunker, varvid den gemensamma klimatsatsning som utsläpp-rättsmarknaden ska utgöra saboteras. Utnyttjas inte de utsläppsrätter som Preemraff skulle ha fått bekosta, sjunker ju efterfrågan på dessa, liksom deras pris. I Preemraff har likväl frågan väckts om en medlemsstat – i Sveriges fall med stöd av 2 kap. 9 § miljöbalken – kan neka tillstånd till en verksamhet som omfattas av utsläppshandelsdirektivet. Frågan behandlades inte av mark- och miljödomstolen (som redan noterats i 3.3 var detta helt i linje med rådande praxis gällande tillämpningen av 16 kap. 2 c § miljöbalken), men var cen-tral i Naturskyddsföreningens överklagande. Mark- och miljööverdomstolens yttrande till regeringen behandlar EU-rätten både i relation till tolkningen
av 16 kap. 2 c § miljöbalken och riksdagens miljökvalitetsmål Begränsad kli-matpåverkan. Som noterats ovan i 3.3 finner domstolen att förutsebarheten för verksamhetsutövare, tidigare praxis, förarbetsuttalanden och utsläppshan-delsdirektivets systematik alla talar mot att tillämpa 2 kap. 9 § på så sätt att en verksamhet som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter för-bjuds. Vid en sådan slutsats, som ju inte innebär att en strängare skyddsåtgärd införs på nationell nivå, har Mark- och miljööverdomstolen uppenbarligen inte funnit skäl att begära något förhandsavgörande angående artikel 9(1) i industriutsläppsdirektivet. Att Mark- och miljööverdomstolen i fråga om osä-kerheter gällande förhållandet mellan nationell rätt och EU-rätt på området hänvisar till den pågående översynen av hur Sverige ska nå klimatmålen, får ses som ett sätt att bolla frågan från sig till lagstiftaren.82
Skulle Preem nekas tillstånd blir det billigare för en annan verksamhets-utövare som omfattas av utsläppshandelsdirektivet att bedriva en utsläpps-intensiv verksamhet. För att undvika en sådan effekt men samtidigt kunna neka tillstånd har det föreslagits att medlemsstaten – i det här fallet Sverige – skulle köpa utsläppsrätter motsvarande det antal som till följd av den natio-nella utsläppsbegränsningen inte kommer att utnyttjas.83 I korthet skulle den
svenska staten få betala för sina strängare skyddsåtgärder genom köp av så många utsläppsrätter som Preem skulle ha behövt köpa om tillstånd beviljats i enlighet med ansökan. På så vis skulle den nationella skyddsåtgärden inte underminera den gemensamma EU-satsningen på handel med utsläppsrätter. Emellertid förefaller en sådan lösning medföra att grundtanken i EU system för handel med utsläppsrätter – att låta industrierna fortsätta eller till och med expandera sin verksamhet, men få betala för det – frångås.84
4.2.2 Förhållandet mellan rätt och politik, lagstiftare och domstolar
I Nederländerna och Norge har Urgenda respektive Klimasøksmålet gett upp-hov till en debatt om domstolars roll i relation till klimatpolitiken. Att det finns ett spänningsfält mellan rätt och politik, domstolar och lagstiftare på miljöområdet är i sig inte någon nyhet, inte heller i Sverige.85 Debatten känns
igen också bortom miljö- och klimaträtten. En allmän utveckling mot euro-peisering och juridifiering – att domstolarna i allt högre grad ställs inför
poli-82 Det finns fortfarande en möjlighet att Högsta förvaltningsdomstolen vid en eventuell
rättspröv-ning av regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan inhämtar ett förhandsavgörande.
83 Marjan Peeters, ”Case Note: Urgenda Foundation and 886 Individuals v. the State of the
Nether-lands: The Dilemma of More Ambitious Greenhouse Gas Reduction by EU Member States”, RECIEL, 25, 1, 2016, s. 123–129.
84 Se David Langlet, ”Preemraffmålet – kan Sveriges största koldioxidkällor regleras utifrån sin
kli-matpåverkan?”, JP Miljönet, 16 augusti 2019.
tiskt känsliga frågor – har som redan lyfts fram i avsnitt 2 ovan lett till en bred diskussion om förhållandet mellan rätt och politik, lagstiftare och domstolar.
I Preemraff illustreras spänningen mellan rätt och politik genom att rege-ringen valt att pröva verksamhetens tillåtlighet med stöd av bestämmelserna i 17 kap. miljöbalken. Att regeringen har en sådan möjlighet motiveras med att regeringen kan göra en allsidig bedömning där miljöskyddsmässiga, arbets-marknadsmässiga och regionalpolitiska hänsyn kan tas. Det har vidare ansetts viktigt att vissa verksamheter beslutas av ett organ som kan utkrävas politiskt ansvar.86 Regeringen ska i sin prövning beakta samma regler som annars en
domstol haft att tillämpa.87
I dagspressen har kritiken mot regeringens beslut att själv pröva Preem-raffs tillåtlighet varit hård. På debattsidor har det bl.a. hävdats att regeringen lägger sig i domstolarnas uppgift på ett sätt som inte är värdigt en rättsstat.88
Ser man till den nederländska, norska och svenska debatten om juridifiering i allmänhet och domstolens roll på klimatområdet i synnerhet, kan intres-sant nog konstateras att kritiken går i båda riktningarna. Jämte uppfattningen att regeringen inte ska lägga sig i utbyggnaden av Preems raffinaderi, finns argumenten att det inte är domstolens roll att definiera innehållet i klimat-politiken, samt att politiker inte utan vidare bör ”dumpa” politiskt känsliga avvägningar i knät på domstolar eller experter. Som redan noterats, valde Mark- och miljööverdomstolen i sitt yttrande i Preemraff att hänvisa till den pågående utredningen som ska se över relevant lagstiftning för att det kli-matpolitiska ramverket ska få genomslag. Att domstolen håller fast vid nu gällande praxis och pekar på det reformarbete som just nu pågår i regerings-kansliet antyder att den föredrar att invänta lagstiftarens agerande framför att själv ta det kliv mot en sådan nyordning som Naturskyddsföreningens överklagande uppmanar till.
Mot Klimasøksmålet, som ju rör grundlagsenligheten av ett beslut fattat av regeringen, framfördes tidigt kritiken att domstolar inte ska ägna sig åt poli-tik.89 Debatten om Klimasøksmålets konsekvenser för förhållandet mellan
rätt och politik och domstolens roll har förts såväl i dagspressen som i rätts-salen och i den juridiska litteraturen. I Oslo tingsrett påtalade
regeringsadvo-86 Jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 435 f. 87 Se prop. 1997/98:45, del 1, s. 436.
88 Se exempelvis Malin Siwe, ”Hanteringen av Preemraff är ovärdig en rättsstat”, Expressen,
28 februari 2020; Oisin Cantwell, ”Skandal att regeringen tar makten över Preems utbyggnad”, Aftonbladet 9 mars 2020.
89 Se Ole Kristian Fauchald och Eivind Smith (red.), Mellom Jus og Politikk Grunnloven § 112, 2019;
Jørn Øyrehagen Sunde, ”Klimasøksmål og demokrati”, Nytt norsk tidskrift, 2017, 4, s. 354–365, med hänvisningar till ett flertal inlägg i diskussionen som följde i samband med att talan väcktes i Oslo tingsrett.
katen, som företräder regeringen i Klimasøksmålet, att det finns en risk för ”amerikanisering” av norsk rätt.90 Detta har uppfattats som en kritik mot att
miljöorganisationer ofta uppträder i domstol, och därigenom uppnår ett för stort inflytande över klimatpolitiken. Samtidigt menar rättsvetare att det sak-nas stöd för påståendet att miljöorganisationer skulle ”missbruka” möjlighe-ten att gå till domstol genom överdrivet processande.91 Rättegångskostnader
är en av flera faktorer som gör att organisationer tvärtom tvingas noggrant välja de fall de tar sig an.92 I litteraturen har vidare konstaterats att
domsto-larnas möjlighet att pröva förvaltningsbesluts förenlighet med grundlagen i sig inte är ny, utan tvärtom har långa anor i Norge.93 Hur denna prövning
ska gå till är i Klimasøksmålets fall en fråga om hur 112 § grunnloven, som i sig antagits av Stortinget, ska tolkas. Här kan noteras att lagmansretten i sin dom ett flertal fall betonar att regeringen har ett stort skönsmässigt utrymme att fatta beslut och att försiktighet ska iakttas av domstolen i sin prövning. Ett flertal rättsvetare menar därför att kritiken är missriktad och att kontrollen av förvaltningsbesluts förenlighet med grundlagen tvärtom bidrar till demokra-tisk legitimitet och offentlighet. Genom att kontrollera att regeringen utövar sin makt grundlagsenligt stärks rättsstaten. Detta är inte detsamma som att domstolarna själva skulle definiera innehållet i klimatpolitiken.94
Även i Nederländerna har funnits ett påstående om och en kritik mot att domstolar beslutar om innehållet i klimatpolitiken. I Urgenda förde den nederländska regeringen fram bl.a. just detta.95 Hoge Raad bemötte
argumen-tationen på ett sätt som är snarlikt invändningarna i den norska debatten. Den högsta domstolen poängterade att den inte själv definierar vilka åtgärder den nederländska regeringen ska vidta för att uppfylla sina skyldigheter enligt lag. I stället anger domstolen hur stor utsläppsminskningen måste vara enligt gällande rätt som regeringen är bunden av. I likhet med den norska lagmans-retten framhöll nederländska Hoge Raad att försiktighet ska iakttas vid pröv-ningen av de vidtagna klimatåtgärdernas förenlighet med gällande rätt, och
90 Ole Kristian Fauchald, ”Klimarettssaken og amerikanisering av norske domstolar”, Lov og Rett,
2018, 57, 3, s. 158.
91 Ole Kristian Fauchald, ”Klimarettssaken og amerikanisering av norske domstolar”, Lov og Rett,
2018, 57, 3, s. 159 f.
92 Jfr Anna Nylund, ”Klima, miljø og domstolar i et komparativt perspektiv”, i Ole Kristian
Fau-chald och Eivind Smith (red.), Mellom Jus og Politikk Grunnloven § 112, 2019, s. 101 f.
93 Jørn Øyrehagen Sunde har fört fram att norska domstolar jämförelsevis mycket tidigt, redan
i mitten av 1800-talet, hade möjlighet att pröva lagstiftningens förenlighet med grundlagen. Sedan 1900 finns en lagfäst rätt för domstolar att överpröva förvaltningsbesluts förenlighet med grund lagen. Jørn Øyrehagen Sunde, ”Klimasøksmål og demokrati”, Nytt norsk tidskrift, 2017, 4, s. 356.
94 Se t.ex. Jørn Øyrehagen Sunde, ”Klimasøksmål og demokrati”, Nytt norsk tidskrift, 2017, 4. 95 Se stycke 8.1 i Hoge Raads dom.
att regeringen har ett stort skönsmässigt utrymme.96 Som numera är bekant
kom Hoge Raad och lagmansretten till skilda slutsatser vid sina respektive prövningar. Medan Hoge Raad fann att den bedrivna klimatpolitiken stod i strid med EKMR, fann lagmansretten att det överklagade beslutet höll sig inom det skönsmässiga utrymme 112 § grunnloven ger regeringen.
En grundfråga i dessa debatter rör miljöorganisationers strategiska pro-cessföring som sådan. Att miljöorganisationer överklagar domar och beslut som rör miljön och klimatet för att väcka politisk debatt eller faktiskt påverkar tillämpningen av miljö- och klimaträtten ses av vissa i sig som ett problem. Att så är fallet kan knytas till vad som tagits upp ovan om att strategisk pro-cessföring inte är en traditionell del av den svenska eller norska rätts kulturen. Ett gemensamt drag i debatten är också oenigheten vad domstolspröv-ningen egentligen har för effekter. Vad somliga hävdar är en politisering av domstolens roll, ses av andra som ett värn av rättsstaten. Argumentet förefal-ler kunna vridas och vändas, beroende på uppfattning i sak. När domstolen som i Urgenda ställer krav på klimatåtgärder från staten, kritiseras den för att gå in på lagstiftarens domän. När regeringen, som i Preemraff, tar över pröv-ningen från domstol sägs den handla i strid med rättsstaten. Både synsätten kan tyckas förenklande. Klimatprocesser väcker komplexa frågor om enskilda företags och staters ansvar för de globala klimatförändringarna och ställer regelverk på olika nivåer av beslutsfattande mot varandra. Därmed skapar de ofta nya rättsliga frågor vars svar är långtifrån givna. Urgenda, Klimasøks-målet och Preemraff visar att klimatprocesser kan röra vitt skilda frågor om grundlagstolkning, förhållandet mellan nationell rätt, EU-rätt och folkrätt såväl som mellan lagstiftare och domstolar, likväl som hur detta förhållande kommer till konkret uttryck i domstolsprövningens utformning. Den norska debatten om tolkningen av 112 § grunnloven har lyft en rad för miljö- och klimaträtten centrala frågor om hur klimatfrågan ska styras i staten.97 Hur
ska lagstiftarens skönsmässiga utrymme bedömas? Hur ska en rätt till en god miljö ges en reell praktisk betydelse utan att domstolen tar över lagstiftarens uppgift? Klimasøksmålet har gett gnista åt en fördjupad diskussion i gränslan-det mellan konstitutionell rätt, processrätt och miljörätt. En sådan är välkom-men och behöver föras vidare, också i Sverige.
96 Stycke 8.3.2. i Hoge Raads dom.
97 Antologin Mellom Jus og Politikk Grunnloven § 112 som gavs ut i slutet av 2019 visar på både
bredden och djupet i debatten. Se Ole Kristian Fauchald och Eivind Smith (red.), Mellom Jus og Politikk Grunnloven § 112, 2019.
4.2.3 Förhållandet mellan en enskild utsläppskälla och den enskilda staten å ena sidan och det globala klimathotet å den andra
I Klimasøksmålet och Preemraff överklagas tillstånd för en enskild verksamhet. I båda fallen är grunden för överklagandena att de enskilda tillståndsgivna verksamheterna på ett olagligt sätt bidrar till negativ global klimatpåverkan. Det är alltså bidraget från en viss utsläppskälla till ett globalt problem, i sig orsakat av summan av all klimatpåverkande verksamhet, som står i fokus för talan. I Urgenda gör käranden på ett liknande sätt gällande att utsläppen av växthusgaser i Nederländerna bidrar till de globala klimatförändringarna. Relationen mellan det enskilda bidraget och helheten blir därmed en del av domstolens prövning.
I och med detta aktualiseras frågan om domstolen vid bedömning av en viss verksamhet har att beakta klimatförändringarna som helhet, också utanför den egna staten. En fråga är vidare hur det enskilda bidraget – från en viss verksamhet eller, som i Urgenda, från den nederländska staten – ska värderas i förhållande till klimatförändringarna som helhet. Naturskyddsför-eningen menar att det finns en tydlig länk mellan den enskilda verksamheten – Preems raffinaderi – och den samlade klimatpåverkan som industriutsläpp medför. Raffinaderiet i Lysekil är redan idag Nordens största källa till koldi-oxidutsläpp. Blir utbyggnaden verklighet blir verksamhetens bidrag till kli-matförändringarna än större. På ett liknande sätt argumenterar Greenpeace och Natur og Ungdom i Klimasøksmålet för att den norska regeringens till-ståndsbeslut bidrar till det globala problem som klimatförändringarna utgör på ett sätt som strider mot både grunnloven och folkrätten. Som vi sett ovan fann lagmansretten att det skydd som 112 § grunnloven ger begränsar sig till effekter klimatförändringarna har på norskt territorium. Även om lag-mansretten valde att beakta inte endast den klimatpåverkan som uppstår vid utvinning av olja till följd av det överklagade beslutet, utan också den som resulterar av förbränningen av oljan utanför Norges gränser, så var effekterna i Norge inte så omfattande att någon kränkning av 112 § var för handen, enligt domstolen. Vad gäller rätten till liv och privat- och familjeliv fann inte lagmansretten att kopplingen mellan det enskilda beslutet, klimatförändring-arna som helhet och den enskilda rättighetsbäraren vara tillräckligt omedelbar för att en kränkning av EKMR skulle anses föreligga. Hoge Raad, som ju prövade effekten av Nederländernas samlade utsläpp, kom som vi sett till den motsatta slutsatsen.
Att den enskilda verksamhetens bidrag till helheten anses vara alltför litet eller inte på ett tillräckligt tydligt sätt påverka den egna befolkningen, blir i dessa situationer ett potentiellt hinder för att vinna framgång i en klimatpro-cess. Argumentet kallas ibland ”a drop in the ocean” och får till följd att ingen kan hållas ansvarig för sitt bidrag till klimatförändringarna som helhet. Att
