Malmö Högskola VT 2011
K3 - Konst, kultur och kommunikation Kultur & Medier - Kulturvetenskap
Handledare: Petra Ragnerstam och Hugo Boothby
Hipsterism
Subkulturell Renässans – Subcultural Renaissance
Joachim Sundell
1 Abstract
This essay is an attempt to apply the theories from the cultural studies tradition on a contemporary subculture, decoding and reviewing the societal implications of the cultural phenomenon that is the hipster. The thesis is that hipsterism contains elements that challenges the way we usually view and understand youth culture. The thesis argues that hipsterism is a result of 40 years of neo-liberal capitalistic progress, combining elements of gentrification, consumption, cultural capital and subculture.
Keywords: Subculture – Gentrification – Consumer Culture – Urbanism – Cultural Capital – Youth Culture – Subcultural Capital – Rebel Consumer - Fashion
Uppsatsen är ett försök att applicera kulturvetenskaplig teori på en kontemporär subkultur. På så sätt kan den avkodas och dess kopplingar till samhällstendenser kan belysas. Tesen är att hipsterismen innehåller element som utmanar sättet vi vanligtvis tolkar och förstår
ungdomskulturer på. Vidare visar forskningen att hipsterismen är ett resultat av nästan 40 år av nyliberal kapitalistisk utveckling, kombinerat med gentrifiering, konsumtionsvanor, kulturellt kapital och subkultur.
Nyckelord: Subkultur – Gentrifiering – Konsumtionskultur – Urbanitet – Kulturellt Kapital – Ungdomskultur – Subkulturellt Kapital – Rebellkonsumtion - Mode
2 Innehållsförteckning 1 . INLEDNING ... 3 2 . PROBLEMFORMULERING ... 4 2.1FRÅGESTÄLLNING ... 4 2.2SYFTE ... 4 3.METOD ...4 3 . 1 Gestaltning ... 5 4 . Avgränsning ...5 5 . Teori ... 6
5 . 1 Bourdieu och det kulturella kapitalet ... 6
5 . 1 . 1 Efter Bourdieu ...7
5 . 2 Subkultur ... 9
5. 2 . 1 Birminghamskolan ...9
5 . 2 . 2 Hebdige – Stilens betydelse ... 10
5 . 2 . 3 Subkulturellt kapital... 13
5 . 3 Rebellkonsumenten ... 15
5 . 4 Gentrifiering och sökandet efter autenticitet ... 16
6 . Hipstern ... 19
6 . 1 Vad var hipstern? ... 19
6 . 2 Hipsterns evolution... 21
7 . Analys... 24
7 . 1 Är hipstern en subkultur? ... 25
7 . 2 Autenticitet och hipstersymbolik ... 26
7 . 3 Rebellkonsumenten personifierad ... 27
8 . Sammanfattning ... 28
3 1 . Inledning
Under 2000-talets första decennium tycks något ha hänt med västvärldens subkulturer. Vad som tidigare varit en accelererande rotation av kulturella uttryck har på senare tid planat ut till en hopflytande urban palett. En specifik term har i synnerhet fått företräde och kunde under förra året fira tio år: hipstern. Följer man definitionerna i media framträder en vag bild av någon slags modern dandy, lika intresserad av bortglömt marginalmode, obskyr norsk dödsmetall och exklusiva viner som skateboardåkning och vietnamesisk folkmusik.
I skrivande stund är det knappt en vecka sen Svenska Dagbladet definierade hipstern som en flyktig konsumtionssubkultur som inte kan analyseras, eftersom den ännu inte har etablerats. Som subkultur står i så fall hipstern ensam om att kunna ha existerat i ett årtionde utan att ha tagit form. Böcker och bloggar som ”The hipster handbook”, ”Look at this fucking hipster” och “What was the hipster? – A sociological investigation” är förstås av en annan åsikt. New
York Times ger en annan fingervisning till hipsterns natur då de under våren 2010 rådde sina
medarbetare att inte använda sig av den då flitigt använda termen, eftersom en tydlig definition saknas. University of California höll under förra året en öppen diskussion mellan fakulteterna för kulturvetenskap och sociologi för att bena ut fenomenet. Även de
misslyckades.
Den uppmärksamhet som man har gett fenomenet tenderar att vara raljerande avfärdanden, och vad gäller objektiv analys verkar försöken ha uteblivit. Trots det är hipsterismen mer populär än någonsin, en sökning på sökmotorn Google ger idag 10 300 000 träffar, och ser vi till sökningsstatistiken från samma källa ökar intresset för varje dag som går.
1
4 2 . Problemformulering
Användningsfrekvensen av termen till trots så tycks det i hipstern finnas en egenskap som gör den både flyktig och svårförklarad. Varför har ingen kunnat skriva en tillfredställande analys av ett kulturfenomen som funnits i över tio år? Det tycks vara så att de traditionella verktygen för subkulturella analyser är något otillräckliga. Möjligtvis är det så att vi inte har att göra med en traditionell subkultur överhuvudtaget. Inom hipsterismen kan det finnas en egenskap som förändrar spelplanen för kulturell analys gällande ungdomskultur. Det är just de här kvalitéerna som gör ämnet lämpligt för vidare analys.
2 . 1 Frågeställning
Vad är det samtidskulturella fenomenet hipstern?
2 . 2 Syfte
Syftet är att besvara hipsterismens hur, vad och varför: Dess uppkomst, anledningen till dess funktion som skällsord, dess ursprung och dess betydelse för samtiden.
3 . Metod
Metoden till ämnet är en traditionell kulturvetenskaplig undersökning med fokus på teoretisk analys. Det kombinerat med en radiogestaltning som fungerar som en snabbkurs i ämnet för novisen. Genom att ingående bearbeta teoretisk tradition kring subkultur, kulturell
konsumtion, gentrifiering och kulturellt kapital framträder kulturella samband och
samhällsutvecklingar. Ur dessa bör sedan tendenserna som förklarar hipsterismens hur, vad och varför kunna utvinnas.
Eftersom mitt ämne är förhållandevis nytt har jag privilegiet att kunna bearbeta majoriteten av publicerat material i ämnet, både inom akademi och inom media. På så vis skapas en översikt av hipsterismens historik, utveckling och nuvarande form. Detta bildar sedan underlaget till porträtteringen av kulturen som sedan filtreras genom det teoretiska materialet. Resultatet blir en ingående kulturvetenskaplig analys av kulturfenomenet hipstern ur i huvudsak fyra
distinkta ingångsvinklar.
Samtliga vinklar behandlar idéer kring klass och identitet, dessa är dock så pass integrerade i de analytiska perspektiven att de inte fodrar separata perspektiv. De utgör så att säga
5 3 . 1 Gestaltning
Den andra delen av projektet utgörs av en gestaltning i form av ett kulturmagasin i radioformat. Inslaget består av fyra sammanflytande delar som fyller separata funktioner:
1. En introduktion till ämnet som skapar en grundförståelse för den utomstående. På så vis skapas dels en relation till ämnet och dels frigör det mer utrymme för den skriftliga teoretiska analysen.
2. Ett längre samtal med Litteraturprofessor Mark Greif vid New Yorks Universitet, där Greif, för tillfället ensam akademisk auktoritet i området, ger sin version av fenomenet samt skapar en djupare förståelse med ett ytterligare akademiskt perspektiv.
3. Intervjuer med kulturjournalisterna Jenny Damberg och Kristofer Anderson, som båda skrivit och debatterat offentligt i ämnet. Damberg har tidigare kritiserat hipsterismen, medan Andersson har försvarat den. Genom att ge två olika perspektiv på den frekvent omskrivna hipsterismen kompletteras det akademiska materialet med en mediaanalys.
4. Musikinslag. Genom att illustrera hipsterismen i en av dess främsta beståndsdelar, musiken, tillhandahålls en aspekt som är omöjlig att återge i skrift. Ett radioinslag kan på så vis utveckla den traditionellt skriftliga akademiska arbetsmetoden. Möjligheten att illustrera hur hipsterismens abstrakta funktioner tar sig uttryck i praktiska
gestaltningar är en definitiv tillgång.
Sammantaget ger radiodelen av projektet både tyngd och verifiering till ämnets relevans. Det skapar också ingångar till analysen som annars vore svåra att genomföra.
4 . Avgränsning
I mitt urval har jag valt att fokusera mer på den kulturella aspekten samt på frågan om klass. Inom hipsterismen, i synnerhet i dess tidigare stadier, finns en betoning och romantisering av både manlighet och vithet. Det finns även, i hipsterns nuvarande form, tendenser som
indikerar en genusmedvetenhet och ett visst queerperspektiv. Även om dessa faktorer kommer nämnas och diskuteras i en viss utsträckning, så har jag av utrymmesskäl valt att inte ta in teoretiska verktyg gällande genus och etnicitet. Jag är i den här uppsatsen primärt intresserad av klass och framförallt hipsterismens ursprung och innehåll: hur den uppstod, hur den fungerar och vad den betyder. Det finns dock goda skäl till att analysera genus- och
etnicitetsproblematiken inom hipsterismen i ett senare skede, dock håller jag fast vid att en kartläggning och definition av begreppet är den centrala frågan för stunden. Definitionen är en förutsättning för att kunna gå djupare in i ämnet i framtiden.
6 En sista konsekvens av uppsatsens precisering är att jag inte kommer bedriva empiriska studier av hipsterismen. Det finns två primära skäl till detta: tidsfaktorn och hipsterns flyktiga natur. Eftersom begreppet, åtminstone till en början, fungerat mer som ett skällsord än ett identitetsbegrepp, blir en sådan studie både mer tidskrävande och mer komplicerad än vad som är möjligt under omständigheterna. Min analys bygger av denna anledning främst på den omfattande data som redan finns tillgänglig i ämnet, inom media och inom akademin. Denna är i sig så pass omfattande att hipsterismens faktiska existens står utom rimligt tvivel.
Intervjuer med auktoriteter inom fältet kommer, som tidigare nämnts, ytterligare bekräfta detta.
5 . Teori
5 . 1 Pierre Bourdieu och det kulturella kapitalet
Den franske sociologen Pierre Bourdieu bedrev under 70-talet omfattande empiriska studier av olika samhällsgruppers kulturella smakpreferenser. I den idag kanoniserade
”Distinktionen” från 1979 drar han slutsatsen att smaken följer klasspositionerna, det vill säga att linjen mellan lågkultur och högkultur följer linjen mellan arbetarklass och överklass. Vad som idag allt mer har blivit allmängods var för sin tid en revolutionerande upptäckt som nyanserade klassbegreppet genom att gå utanför det rent ekonomiska. (Bourdieu 1809)
Klasstillhörighet yttrar sig inte bara i ekonomiskt kapital, utan även i det sociala beteendet och i människors smakpreferenser. Genom att se till hur kulturellt och socialt kapital är minst lika viktigt som pengar för att kunna röra sig i olika klassers sociala sfärer visade Bourdieu på hur vårt kulturella intresse bidrar till att cementera den rådande klassordningen. Vi ärver inte bara våra föräldrars pengar, utan även deras bildning och smak, vad Bourdieu kallar vårt habitus. (Bourdieu 1810)
Smak klassificerar, och det klassificerar den klassificerande. Sociala subjekt, klassificerade av sitt klassificerande, utmärker sig själva genom deras distinktioner, mellan det vackra och det fula, det distingerade och det vulgära, i vilka deras objektiva klassificering bekräftas eller förråds.
7 Genom vår uppväxt inom skolsystem och familj förses vi med sociala och kulturella koder som möjliggör eller omöjliggör framgångsrik interaktion med andra samhällsgrupper. Rätt smak och rätt språk öppnar dörrar till de högre samhällsskikten, något som illustreras tydligt i begrepp som till exempel ”noveau riche”, de vulgärt nyrika. (Bourdieu 1810)
Det kulturella kapitalet är centralt för medelklassen och i synnerhet bland medelklassens intellektuella, de som Bourdieu kallade för den dominerade fraktionen av den dominerande klassen. De utgör det samhällsskikt som åtnjuter en förhållandevis omfattande maktposition och social prestige, men som samtidigt står i beroendeställning gentemot det dominerande ekonomiska kapitalet.
I samhällets kulturella mellanskikt drivs man därför av en vilja att upprätthålla en distingerad smak gentemot massorna. Konstens skiftande status och konstnärers uppgång och fall
reflekterar, enligt Bourdieu, medelklassens strävan att behålla sin position och sin status. Det ligger i synnerhet i den kulturella medelklassens intresse, då de i regel försörjer sig av
intellektuellt arbete, och därför måste upprätthålla en god smak som legitimerar deras auktoritet. (Bourdieu 1814)
5 . 1 . 1 Efter Bourdieu – Postmodernismen och den kulturella allätaren
Bourdieus teorier har sedan sent 70-tal varit ett återkommande ämne inom den sociologiska traditionen. Efter en lång rad av essäer som kritiserar eller bekräftar begreppet kulturellt kapital kom 2009 en modern uppdatering. ”Culture, Class, Distinction” är en omfattande empiriskt sociologisk undersökning utförd en grupp brittiska sociologer. Syftet med boken är att undersöka hur Bourdieus teorier står sig idag, över 30 år senare. (Bennet et al 1)
Det främsta rönet i undersökningen är hur det polemiska förhållandet mellan högkultur och lågkultur, typiskt för den modernistiska eran, har komplicerats under årtiondena efter ”Distinktionen”. Under postmodernismen har kulturbegreppet relativiserats och fragmenterats. (Bennet et al 21)
Sedan 1979 har medelklassen expanderat kraftigt, något som bland annat tar sig uttryck i klasseparatistiska bostadsområden, klasspecifik konsumtion och ett ökat självintresse hos medelklassen. I de yngre skikten märks ett ökande pluralistiskt kulturintresse gentemot de äldres indelning mellan högt och lågt. Istället för att synliggöra sin maktposition genom att diskutera klassfrågor, vägrar man en tydlig klassidentitet, omfamnar klassprivilegiet och förklär handlingen i anti-snobberi och kulturell pluralism. (Bennet et al 177-178)
8 Den ökande kulturrelativismen inom medelklassen bekräftas av två sociologiska studier av smakpreferenser gjorde i USA under 80- och 90-talet. (Peterson & Simkus, 1992; Peterson & Kern, 1996) Inom dessa två kartläggs en utveckling där Bourdieus definition av ett
maktgivande kultursnobberi allt mer har fått ge vika för en kulturell pluralism, den av Peterson et al kallad för den ”kulturella allätaren”. (Peterson & Kern 904)
Inom de högre kulturella skikten i samhället har en öppenhet gentemot all sorts kultur vuxit fram, en anti-tes gentemot den Bourdienska kultursnobbens uteslutande tendenser. Det bör understrykas att det handlar om just en öppenhet, och inte ett allomfattande omfamnande av kultur. Trots sin fientlighet mot kulturelitism präglas den kulturella allätaren av
positionerande. Det handlar inte längre om vad man till exempel lyssnar på, utan snarare hur. Att identifiera sig med country-musik anses fortfarande faux pas. Istället positionerar man sig genom avnjutande i kombination med en genreförståelse och hur country-musiken hänger samman med andra kulturyttringar inom de höga och låga skikten. Den öppensinnade analysen har tagit den oförklädda elitismens plats. (Peterson & Kern 904)
Utvecklingen beror på en ökad medvetenhet om olika sociala grupper efter
medborgarrättsrörelsen, feminismen, postmodernismen och den ökande utbildningsnivån. Elitism har blivit fult. Där det traditionella kulturella kapitalet tjänade den övre medelklassens syften under modernismen, tjänar nu den kulturella relativismen samma grupp då den
uttrycker medvetenhet och demokratiska värderingar. Det nya kulturella kapitalet fyller däremot samma funktion som tidigare, för att använda det krävs fortfarande en klasspecifik kunskap. (Peterson & Kern 906)
Bennet et al bekräftar denna utveckling, och visar på att den spridit sig också utanför USA:s gränser. (Bennet et al, 19) Det kulturella kapitalet har betydelse än idag, men inte genom ett exklusivt högkulturellt konsumerande. Istället premieras en reflexiv kulturrelativism i öppensinnighetens och jämlikhetens anda. (Bennet et al 194)
Vi ser idag ett mer situationsspecifikt och komplicerat kulturellt kapital. Att uppvisa distinkt högkulturell smak signalerar raffinering, men den måste blandas med en populärkulturell bredd som visar medvetenhet kombinerat med en analytisk förmåga som uppvisar förståelse. Effekten förblir densamma: Korrekt kulturell förståelse ger fördelar både socialt och i karriären. Det skapas genom vår smak gränser mellan klasspositionerna som förblir svåra att överskrida. (Bennet et al 194)
9 5 . 2 Subkultur
5 . 2 . 1 Birminghamskolan – En standard etableras
”Utan att förstå litteraturen och kulturen kan vi aldrig helt förstå samhället omkring oss.” Med detta citat som ledstjärna etablerades Birminghams centrum för kulturella studier av Richard Hoggart 1964. (Hebdige , 8) Genom att i huvudsak specialisera sig på masskultur och ungdom satte centret standarden för kulturstudier under de närmsta decennierna. I
Birmingham var man i huvudsak intresserad av klass, men vägrade den popkultursfientliga hållning som varit ett kännetecken för Frankfurtskolan. (Gelder 83- 85)
Precis som sina Amerikanska föregångare i Chicago var Birmingham-traditionen intresserad av sociala formationer i samhället. Till skillnad från tidigare studier fokuserade de i huvudsak på ungdomskulturer och skapade den definition av ordet subkultur som vi använder idag. Genom att kombinera en ambitiös tvärvetenskaplig analytisk apparat bestående av sociologi, semantik, post-strukturalism och Marxism lyckades gruppen med att både nyansera och utveckla begreppet.
Enligt Birmingham-traditionens subkulturella programförklaring, ”Subcultures, Cultures and Class”, publicerad 1975, definieras en subkultur genom en distinkt form och struktur som gör att den blir urskiljbar gentemot samhällsnormen, eller ”föräldrakulturen”, som man gärna kallade den. Subkulturer kretsar kring specifika samhällsgruppers aktiviteter och intressen. De finns i en smärre myriad av former: från lösa, flytande tendenser, knappt urskiljbara, till distinkta sfärer, egna världar, som samhällen inom samhället. (Clarke et al 100)
Subkulturen är däremot inte en separat entitet från samhällsnormen. Dess medlemmar delar skola, bostadsområden, uppväxtförhållanden och klasstillhörighet med sin omgivning.
Skillnaden ligger i deras reaktion till samhällsordningen. Istället för att acceptera klassnormen och sin plats i hierarkin skapar de subkulturella deltagarna en kulturell ”lösning” på en olöslig situation. (Clark et al 101)
I sin kodade natur, genom klädsel, beteende, intressen och livsstil skapas en tillflykt i
subkulturen, fri från klasstillhörighet och ekonomisk situation. Man skapar helt enkelt ett eget samhälle inom samhället där man gör sig fri från tillvarons tristess och jävlighet. Subkulturen är en grupp individer som enas i ett gemensamt missnöje mot samtidens normer, värderingar och samhällstruktur. (Clark et al 101)
10 Tyvärr är det bara en teoretisk lösning. Det subkulturella medlemskapet kan inte skapa en immunitet mot klassamhällets bestämmande matris. Subkulturen är ett försök att skapa ett annat samhälle, men i sin symboliska natur är den dömd att misslyckas. Det finns ingen subkulturell karriär att hoppas på, ingen räddning från klasstillhörighet, arbetslöshet, orättvisa förutsättningar och brist på kapital. (Clark et al 102-103)
5 . 2 . 2 Dick Hebdige – Stilens betydelse
När det kommer till subkultur är Dick Hebdiges Subculture – the meaning of style troligtvis en av de mest citerade källorna i den akademiska traditionen. Boken publicerades 1979 och utgör på samma gång den mest ingående analysen av punkens uppgång och fall som skrivits som en analytisk verktygslåda för den som är intresserad av subkulturers djupare betydelse.
Hebdiges analytiska metod är tvärvetenskaplig och följer Birmingham-traditionens metodik. Även om ”Subculture” använder sig av ett antal teoretiska ingångar är de intressanta
aspekterna i vårt fall hans tillämpning av koncepten hegemoni, social semantik och bricolage.
Konceptet hegemoni introducerades av italienaren Antonio Gramsci och åsyftar hur
klassamhället upprätthålls av överklassens ideologiska styre. Hegemoni är företeelsen av och processen kring ideologisk dominans. Det är etablerandet av den nuvarande normen som ett naturligt tillstånd och det enda rationella. Hegemoni är det förrädiska innehållet i begrepp som ”sunt förnuft”. För att ett kapitalistiskt samhälle ska fungera behövs en klasshierarki, men för att hierarkin ska bestå behövs en ideologi som normaliserar den. Det är just normaliserandet av orättvisa som är kännetecknet för hegemoni. Genom att få orättvisor mellan kön och klasser att framstå som normala eller oproblematiska skapar hegemoni harmoni i en orättvis samhällsordning. Förnekelse av uppenbara företeelser, som könsmaktsordningen eller klassbundna förutsättningar, kan ses som tydliga exempel på detta. (Gramsci 1142-43)
Det kan också beskrivas som en process som skapar samtycke. Hegemoni förekommer i samhällen där orättvisa levnadsförhållanden inte behöver upprätthållas med våld, utan istället genom normalisering och acceptans. (Hebdige 14)
Vi lär oss att acceptera den dominerande ideologin genom institutioner som skola, familj, moral, religion och framför allt i den hegemoniska paradfrasen sunt förnuft. Samhället och dess maktordning reproducerar sig självt genom ett aktivt normaliserande av orättvisor. (Hebdige 14)
11 Det centrala i det här resonemanget är att den hegemoniska processen inte är statisk, utan ett aktivt projekt, ett konstant ideologiskt förhandlande. Det finns i varje samhälle ett antal ideologier i konstant opposition, där hegemoni är den dominerande ideologins metod att upprätthålla dominans över det ideologiska motståndet. Ett sorts ideologiskt krig pågår därför i varje samhälle. (Hebdige 15)
Just konflikten mellan olika ideologier är själva nyckeln för att förstå Hebdiges syn på
subkulturer. För Hebdige är subkultur ett direkt kulturellt uttryck av en underordnad ideologi i samhället. Det räcker dock inte med en underordnad ideologi i sig för att en subkultur ska uppstå. Det krävs också en uppsättning av omständigheter som mobiliserar det passiva missnöjet, tendensen till motstånd, till ett aktivt sådant. Det är just den reaktionen som är en subkultur. Ögonblicket där missnöje övergår i handling, en specifik reaktion på specifika förutsättningar. Ingen subkultur kan därför vara identisk med en föregående. (Hebdige 84)
För att förstå subkulturens yttringar, koden av mode, beteende, dans etc, bör man se till Hebdiges användande av den franska semantikern Roland Barthes. Barthes menade i ”Mytologier” från 1955 att litterär analys går att använda på allt från tvålreklamer till brottningskultur för att synliggöra ideologiska strömningar och symbolik i samhället. För Barthes är vardagssymboler, som vinflaskor eller hattar, symboler som innehåller en ideologisk kärna. På samma sätt som monokeln har varit en stereotyp symbol för överklass och hängselbyxor laddade med arbetarklass menar Barthes att vårt vardagsliv och den omgivande masskulturen är proppfull av ideologiska symboler. (Barthes 1458)
Dessa symboler är dock myter, och inget naturligt tillstånd. Överklassens och arbetarklassens symboliska kodning är ett uttryck för samhällets hegemoniska natur. För Barthes
genomsyrades varje nivå av vårt sociala liv av en anonym ideologi, i regel bunden till den dominerande kapitalistiska ideologin. Samhället är med andra ord kodat på ett sådant vis att varje objekt inom det fyller ett praktiskt och ett symboliskt syfte (eller flera). Symbolers innebörd, och det faktum att de kan betyda flera saker, är central i Hebdiges subkulturella analys. (Hebdige 11)
Bricolage, från franskans bricoler (att mixtra med), är en term lånad från Claude Levi-Strauss och dennes verk ”The Savage Mind”. I sin bok använder Levi-Strauss begreppet för att beskriva hur primitiva samhällen konstruerar och rekonstruerar sin mytologi för att passa sitt nuvarande levnadssätt. Hebdige använder termen för beskriva omtolkning, omkodning eller ”stöld” av en existerande symbol, för att ge den en ny betydelse. (Hebdige 102-106)
12 Detta är själva kärnan i subkulturell praktik: rekonstruktionen av symbolers mening,
symbolstöld och mystifierandet av objekt. Ett bra exempel på detta är punkens stöld och återuppfinning av säkerhetsnålen, trasiga kläder eller svastikan. Bricolage kan beskrivas som et kreativt användande av objekt, en omkodning som ger symbolen ett nytt syfte, oberoende från det tidigare eller det etablerade.
För punken blev den nya meningen en ideologi av kaos och vägran. När man inte kunde hitta en väg ut ur vad man såg som ett orättvist samhälle, skapade man en subkultur som byggde på protest, frustration, indignation och upplösning. Istället för den subtila klädkod, beskriven av Barthes, som signalerar vår tillhörighet och klass skapade punken ett anti-mode baserat på konfrontation. Övertydligt smink, läderklädsel från sexindustrin, svastikans chockeffekt och tvångströjor blev till ett subkulturellt skri av frustration. Parodi och hotfullhet blev punkens reaktion på klassamhällets hopplösa framtidsutsikter. (Hebdige 106-109)
Precis som Birminghamskolan förutsett blev inte punken en lösning på deltagarnas
livssituation. Så som alla subkulturer före och efter den blev punken en kortvarig gnista av motstånd. Grus i maskineriet, snarare än ett alternativ till detsamma. Hegemonins sätt att hantera avvikande ideologiska lösningar är vad som dödade punken, och alla subkulturer efter den. Hebdige kallar det för ideologisk återställning, vilket innebär att avvikande personer återförs in i den hegemoniska normen genom en process av ideologisk uppluckring och symbolisk kommersialisering.
Processen drivs av vad Roland Barthes beskrev som borgerlighetens oförmåga att hantera “den andre”. Medelklassen kan inte hantera en oppositionell ”annan” som ifrågasätter och hotar dess tillvaro. Därför tillämpas en av två strategier när man möts av en normativ
avvikare: Antingen demystifieras den andra genom att dess avvikelse ingående förklaras och trivialiseras. (Barthes 1467) Motståndet görs på så vis till något begripligt och ofarligt för den stora massan. Alternativt demoniseras den avvikande; man gör ”den andra” till en imbecill, en barnslig clown som lever i en naiv fantasivärld och inte kan acceptera tillvarons uppenbara sanning, den hegemoniska normen. Genom dessa metoder fråntas avvikande personer sina hotfulla egenskaper. (Barthes 1467)
13 På samma sätt är Hebdiges ”ideologiska återställning” en tvåstegsprocess. Först omvandlas subkulturens symboliskt kodade objekt till massproducerade varor. För punken blev
populariteten dess baneman. När musiken och stilen inom subkulturen spred sig öppnades plötsligt en ny marknad, och plötsligt fanns färdigtrasade skinnjackor och säkerhetsnålar av plast att beställa på postorder. (Hebdige 96) När subkulturens symboler omvandlades till handelsvaror inom mode dränerades de på sin oppositionella betydelse och blev en ”normal”, ofarlig klädstil. Dess hotfullhet gentemot den kapitalistiska ideologin neutraliserades, punk blev en stil på samma sätt som hippien blivit det ett decennium tidigare. (Hebdige 94-95)
Det andra steget i en ideologisk återställning är massmedial uppmärksamhet och analys. Inledningsvis gjordes punkarna till ett spektakel, en säljande sensation av hotfull anarki. Så småningom kom dock punken att hamna under lupp, där varje del av dess farliga symbolik noggrant nystades upp och förklarades för läsarna. Kulturreportage som skildrade företeelser som punkföräldrar, punkliv och punkbröllop förminskade och upplöste punkarens roll som ”den andra” . Den skrämmande hegemoniska avvikaren visade sig vara ”precis som alla andra”. Subkulturen punk blev på detta vis ideologiskt återställd till att bli en del av den normativa samhällskropp den gjort sitt yttersta för att göra uppror emot. (Hebdige 96-99)
5 . 2 . 3 Subkulturellt kapital – Bourdieu möter Hebdige
Nästan tjugo år efter deras tillkomst kombinerades Hebdiges teorier om subkultur med Bourdieus teorier om kulturellt kapital. I ”The Social Logic of Subcultural Capital”, publicerad 1995, lanserar kulturvetaren Sarah Thornton begreppet subkulturellt kapital. Begreppet åsyftar ett situationsspecifikt kulturellt kapital som är verksamt inom
ungdomskulturernas nattklubbar och liknande sociala arenor. Det subkulturella kapitalet manifesterar sig i status och kan enklast beskrivas som ”hipphet”. (Thornton 202)
Thornton ställde sig delvis kritisk gentemot Birmingham-skolan, och menade att de hade tillskrivit det subkulturella en överdriven politisk medvetenhet. (Thornton 201) Enligt Thornton handlade subkulturer lika mycket om verklighetsflykt och kanske framförallt just distinktion, ett sätt att åtnjuta en högre social status. Även Bourdieus teorier skärskådades, och Thornton ansåg att massmedias roll i ”Distinktionen” var alltför marginell. För
subkulturellt kapital var media en central kugge i kapitalets funktion, och fungerade som både motor och motståndare. Att vara ”hipp” eller ”ute” regleras till stor del av graden av medial uppmärksamhet för symbolerna ifråga. (Thornton 202 - 203)
14 Marginell uppmärksamhet av ”rätt” media bekräftar och förstärker subkulturellt kapital, medan omfattande analys och uppmärksamhet av de bredare lagren av media upplöser och hotar hippheten, som av nödvändighet måste vara exklusiv för att fylla sin sociala funktion. Tankesättet ligger i linje med Hebdiges teori om ”ideologisk återställning”.
En viktig skillnad mellan kulturellt och subkulturellt kapital är att det senare inte är
överförbart i ekonomiskt kapital i samma utsträckning som det föregående. Till skillnad från Birminghams hållning att en subkulturell ”karriär” är omöjlig, menar Thornton på att moderna subkulturer och hipphet faktiskt möjliggör ekonomisk vinning. DJs, klubbarrangörer,
kläddesigners och kulturjournalister är alla exempel på positioner som gynnas och möjliggörs av ett starkt subkulturellt kapital. På samma sätt som det kulturella kapitalet ger sociala och ekonomiska fördelar kan också det subkulturella kapitalet fylla samma funktion, dock i en mer situationsspecifik och osäker kontext. (Thornton 203)
Den ekonomiska valutan till trots är det subkulturella kapitalet mindre klassbundet än det kulturella. Klass är fortfarande en betydande faktor, men inte på ett lika tydligt sätt som Bourdieu visade på i sina studier. Inom subkulturen är hippheten, och inte klasstillhörigheten, den avgörande faktorn. Man bedriver en medveten marginalisering av klassbegreppet, och skapar en tillflyktsort i en urban miljö genomsyrad av en fantasi om klasslöshet. (Thornton 203 - 204)
På detta vis bildar subkulturen en fristad, ett tillfälligt uppehåll från samhällsnyttans
nödvändighet. Ungdomskulturen blir en värld där man kan göra uppror och vägra arbetslivets roller, klasser och ansvar. Medlemmarna tillåts avnjuta en tillfällig känsla av frihet, det som Bourdieu beskrev som borgarklassens privilegium. Subkulturernas tidigare påvisade
instabilitet och dess medlemmars åldrande omöjliggör däremot en permanent subkulturell tillvaro. (Thornton 206 – 207)
Subkulturellt kapital, eller hipphet, står högst i kurs av den blandning av kön, etnicitet, sexualitet och ålder som utgör subkulturens hierarki. De bildar tillsammans en egen distinktion som håller klass- och inkomstskillnaders bestämmande kraft på avstånd,
åtminstone för tillfället. Subkulturernas medlemmar definierar sig mer i termer av vad de inte är, och fruktar populariteten, normaliseringen som signalerar att festen är över. Man kämpar inom den subkulturella sfären för en social position, betydelse och ett personligt värde. (Thornton 207-208)
15 Thornton misstänker att subkulturernas förändrade och allt mer statusorienterade beteende beror på att dess medlemmar allt mer är uppväxta i nyliberalismens tankevärld. De är ”Thatchers barn”. Där tidigare subkulturer idoliserade sina poeter, musiker och aktivister, präglas moderna subkulturer av dess rebelliska entreprenörer: djs, klubbarrangörer och skivbolag. (Thornton 207-208)
I dagens post-moderna konsumtionssamhälle bedrivs en individualiseringsprocess. Subkulturens rebelliska avvikande och individpräglade tankesätt behöver inte längre nödvändigtvis vara progressivt. Kulturell särprägel behöver inte vara uppror, det kan också ses som hierarkiskt, ett försök att nå en överlägsen position, en ny sorts distinktion. (Thornton 209)
5 . 3 Rebellkonsumenten
Kulturvetaren Thomas Frank har i sin ”The Conquest of Cool” från 1997 gjort en ingående studie av hur reklambranschen reagerat på 60-talets vänsterorienterade kontrakultur. Resultatet visar hur 60-talets kulturevolution både influerat och absorberats av en anpassningsbar och entusiastisk mode- och reklamindustri. (Frank 27)
Båda industrierna stod i stagnation under 50-talet, fångade i sin tids stereotypa strikthet och konventionsnorm. Flera av tidens stilarketyper, som till exempel den grå affärskostymen, var i sig lanserade och hårt marknadsförda av en industri som nu skapat ett försäljningsstiltje i sitt konservatismvurmande. I sökandet efter en ny kreativitet genomgick båda industrierna små revolutioner under det tidiga 60-talet, långt innan massmedia började kartlägga den nya kulturvågen. Lösningen blev densamma för båda: en konsumtionsinriktad marknadsföring av den idé om ett massamhälle som kontrakulturerna byggde på. Man gjorde den alienation som kom till uttryck i de tidiga subkulturerna till en drivmotor for modekonsumtion. (Frank 26 – 27)
Genom att genomsyra sina produkter med bilder av uppror, ungdom och individualism kunde företagsvärlden sälja den rebelliska livsstilen tillbaka till ungdomen parallellt med att den i sig växte i styrka under 60-talet. Genom sin fientlighet gentemot det etablerade utgjorde de nya, alternativa, ungdomskulturerna en perfekt målgrupp för en stagnerad industri.
Kontrakulturens avsmak för samhällets kollektiva normer blev underlag för en hipp
konsumtion, en rebellkonsument som ironiskt nog drevs till nya nivåer av kommers genom sitt uppror mot det kapitalistiska samhället. (Frank 27 – 28)
16 Den Amerikanska industrins försök att bryta sig ut ur 50-talets reklamnormer blev första steget i utvecklingen av en rebellkonsumtion som lever kvar idag. Den hippa konsumtionen tillkännager och reagerar mot alienationen och frustrationen som föds ur det moderna konsumtionssamhället, men förvandlar dessa till försäljningsargument för ännu mer konsumtion. ”Konsumera ditt missnöje” skulle kunna vara ledorden för den statusjakt och konsumtionshets som präglat de senaste femtio årens utveckling. (Frank, 231)
60-talets marknadsföringsrevolution tog aldrig slut. Om något fick den nya krafter under det individualiserande 80-talet. 90-talets subkulturer följdes av en allt större medial och
reklamorienterad uppmärksamhet. Vi har lärt oss att omfamna vår alienation från samhället i form av ett anti-konformistiskt rebellmode och i livsstilsprojekt, drivna av en längtan efter att vara unika. Konsumtionsideologin har blivit själva essensen av hipphet: att utrycka sin kännedom och förkunskap av det avvikande. Att vara rebell idag handlar om att ligga steget före den stora massan: om status och prestige snarare än någon sorts kamp för kollektivets bästa. (Frank 28 – 30)
Idag genomsyrar rebellen varje instans av vår populärkultur och massmedia. Myten om den fria individualisten som motsätter sig ett grått samhälles konventioner finns representerad i motorcykelhjältar, cowboys och ensamma hämnare. Bland rockstjärnor, fashionistas och affärsgenier syns det moderna samhällets myt om den kompromisslösa, unika människan. I reklamen, mer än någon annanstans, är den myten kung. (Frank 228)
5 . 4 Gentrifiering och sökandet efter autenticitet
Storstadsbor har under de senaste trettio åren klagat över att just deras stad har börjat förlora sin karaktär och särprägel. I Vancouver, Tokyo, New York och Stockholm märks samma tendens: I en globaliserad värld blir stadskärnorna allt mer lika varandra. Samma kaféer, klädbutiker och hotell omgivna av en nästan identisk kuliss av glas och stål. (Zukin x)
Gentrifieringsprocessen är bekant för de flesta. Storstäderna växer, urbaniseringen ökar, landsbygden avfolkas. Samma historia utspelar sig på flera platser samtidigt. Den begränsade stadskärnan fylls till bredden och börjar långsamt expandera. Närliggande kvarter rustas upp och tas över. Marginaliserade samhällsgrupper flyttas längre ut mot förorterna medan en välbeställd medelklass tar över de gamla arbetarkvarteren, för att så småningom själva få flytta på sig när bostadspriserna ökar. Området till sist blir en naturlig del av stadskärnan, en prestigefylld plats ägd av de allra rikaste. (Zukin 8 - 9)
17 Gentrifiering är komplicerad process av politiska och ekonomiska intressen. Det är framförallt ett av dess resultat som vi är intresserade av här, snarare än utvecklingens alla skäl och
nyanser. Sharon Zukin har i tjugo år studerat storstadsmiljöernas förändring, och i hennes senaste bok, ”Naked City” från 2010, beskriver hon ingående ett av fenomenen som denna förändring orsakar: ett sökande efter autenticitet, efter stadsmiljöernas ”unika historia” och ”särprägel”. I den ökande standardiseringen av stadskärnorna har den kulturella medelklassen börjat fetischera gamla byggnader, originella restauranger och småbutiker som signalerar historia, tradition och kultur. Sökandet efter autenticitet och ursprung blir viktigt i en tid som präglas av lösa identitetsbegrepp, en tid där man bedöms efter prestation och intryck snarare än för sin personlighet och historia, menar Zukin. Vid sådana tillfällen kan originalitet och autenticitet utmärka en person, grupp eller produkt gentemot sin omgivning. Det ger en moralisk överlägsenhet, ett strategiskt övertag att använda till sin egen fördel. (Zukin xiii)
Den autentiska kvalitén är egentligen motsägelsefull. På samma gång som den signalerar tradition och ursprung, ger den också en aura av innovation och unikum. Därför har de som hävdar autenticiteten sällan någon sådan, men kan ge intryck av att göra det, vilket är betydligt viktigare idag. Den konstruerade autenticiteten syns överallt i stadsmiljön.
Graffittilogotyper, etnisk restauranginredning, sågspån i möbelbutiker, en hemlig adress i en ruffig stadsfel, allt ger en konstruerad känsla av äkthet och ursprung, som får verkliga effekter på vårt beteende och på vår konsumtion. Vår kulturella smak ger på så vis autenticiteten makt, vi gör den till ett verktyg som förändrar stadsmiljön och skapar en innerstad präglad av
medelklassens konsumtion och smakpreferenser, latte för latte. (Zukin xv)
Den kulturella medelklassen blir på sätt ett tvåeggat svärd. När man flyr och reagerar mot innerstadens standardisering, historielösa nybyggen och köpcentrenas gina tricot-uniformer flyttar man ut i gamla arbetarkvarter. Väl på plats trollbinds man av den ”genuina
restaurangkulturen”, de ”hederliga gamla knegarpubarna” och den ”äkta”, kanske till och med marginellt farliga, gatumiljön. Snart börjar tecken på klassförändringen dyka upp. Exklusiva kaféer, trendiga klädbutiker och coola nattklubbar genomsyrar snabbt området. Denna ”hippa gentrifiering” leds ofta av ungdomar och kreativa människor som söker billiga bostäder och en tillflyktsort från det grå massamhället. Migrationen följs snart av större affärskedjor, upprustning av slitna lägenheter och ökande bostadspriser. Konsumtionssamhällets flyktingar blir, precis som rebellkonsumenten, medskyldiga till den process de försöker protestera mot. Missnöjet blir till ett verktyg för hegemonin, man blir gentrifieringens omedvetna nybyggare. (Zukin 1 – 3)
18 Processen är på intet sätt ny, utan har pågått sedan 60-talets kontrakultur. Hippies,
rockrebeller och vänsterradikaler lämnade sina hemkvarter och samlades i stadens utkanter, där deras avvikande beteende accepterades eller åtminstone tolererades. I sin konflikt med det moderna samhället och i sina försök att upplösa sitt klassförtryck beblandade man sig med största välvilja med marginaliserade samhällsgrupper. Det kan tyckas ironiskt att detta i sin tur banade väg för gentrifiering. (Zukin 16) Borgerligheten ville inte längre bara ha lyx och extravagans, man sökte nu också ärlighet, ursprung, genuinitet och känslan av det unika. (Zukin 22) Jakten på det autentiska drevs på av den nyetablerade alternativa medievärlden, tidningar som ”Village Voice” eller ”East Village Other” gav romantiska och lockande skildringar av alternativa livsstilar. Samtidigt målade traditionella livsstilsmagasin upp en värld av ”autentisk” kultur utanför stadscentrat, en möjlighet till små, oftast etniska, kulturupplevelser som omöjliggjorts av stadskärnans moderna anonymitet. (Zukin 16)
Den mediala processen är idag snabbare än någonsin. Trendsättande veckotidningar finns kvar, men kompletteras av Internets bloggosfär och sociala medier. Exakt hur stor betydelse den faktorn har finns det inga studier på i nuläget, men att de bidrar till medelklassens
kulturella makt råder det inget tvivel om.(Zukin 28) Vad som började i New York syns idag i Paris och London, och den hippa gentrifieringen är lika synlig i Köpenhamns Vesterbro som kring Möllevången i Malmö. (Zukin 235)
Just Vesterbro i Köpenhamn beskrivs av Zukin som ett ”hipsterdistrikt”, ett paradexempel på den alternativa gentrifiering som växer fram under kontrakulturens flagg. Kulturkonsumtion kopplas till vad som tidigare varit skuggsidor i stadsbilden, områden med en tradition av spänning och kriminalitet. ”Gårdagens prostitutionsstråk är dagens mest spännande plats!” Så beskrevs Vesterbro av livsstilsmagasin under 2009. Utkantsområdets omvandling från farligt till trendigt tillskrivs dess nya, avslappnade, livsstil. Vesterbros boende beskrivs som kreativa, tillbakalutade, människor som inte är det minsta tillgjorda. Kreativa typer som erbjuder en insyn i morgondagens trender. (Zukin 234-235)
Medan media marknadsför livsstilen och platsen, knyter dess kulturinstitutioner samman områdets nya början till dess gamla tradition. Museer ger rundturer berättade av lokala kändisar och profiler. Den gamla världens fattigkvarter återberättas och romantiseras av den medelklass som tagit dess plats. På så vis knyts de samman. (Zukin 236 – 237)
19 Autenticitet blev utnämnt till ett av 2007 års viktigaste begrepp av tidningen Time. Trots det verkar innebörden något konstruerad. Äkthet handlar idag mer om stil och estetik än om ursprung och tradition. En stadsdel är autentisk om den kan ge en autentisk upplevelse. Det blir den idag genom att man bevarar arkitekturen, uppmuntrar till småskaliga kaféer och butiker samt trycker för områdets varumärke, idén om dess kulturella identitet. Oavsett om de här föreställningarna är ”sanna” eller inte, blir autenticiteten ett maktverktyg, ett sätt för medelklassen att omvandla och överta fysiska platser. Autenticiteten är därför en medveten och performativ livsstil som gynnar borgerliga intressen och marginaliserar arbetarkultur. (Zukin 4) Gentrifiering, oavsett om den är snabb och direkt, eller ”hipp” och långsam, förkroppsligar en nyliberal samhällsutveckling som ständigt accelererat sedan det tidiga 80-talet. I slutändan är de båda ett uttryck för samma tendens. (Zukin 223) Affärsvalpen och kulturrebellen visar sig, till den senares troliga missnöje, vara två sidor av samma mynt.
6 . Hipsterismen 6 . 1 Vad var hipstern?
Hipstern är en på samma gång modern och historisk figur. Ordet används idag för att beskriva en viss typ av urban ungdom, men användes för första gången 1948 av kulturjournalisten Anatole Broyard i essän ”A portrait of the hipster”. På den tiden åsyftades en mörkhyad jazzentusiast i storstädernas slumkvarter, en person som uttryckte sitt missnöje och utanförskap symboliskt. Genom ett eget språk, en egen stil och en egen musik – jazzen – skapade hipstern en karaktär som var baserad på hipphet, på coolhet, på att inge en känsla av att veta något som ingen annan vet. Hipstern var en reaktion mot ett rasistiskt förtryck, som tog sig uttryck i skapandet av en makt som var ouppnåelig för den vita överklassen. (Greif et al 152)
Hipstern bar svarta solglasögon för att markera att han hörde till stadens underjord, till klubbkällare, kriminalitet och fritt sex. Jazzen fungerade som en ljudkuliss till hipsterns liv, som en biografi som beskrev dennes historia, och aldrig som något att dansa till. Genom jazz och marijuana skapade ursprungshipstern en tillflyktsort, ett tillstånd av hippt ”varande” som utgjorde en kontrast till vardagens förtryck, rasism och fördomar. (Broyard 47-48)
I slutet av sin essä beskriver Broyard hur hipstern blir populär bland samhällets intellektuella, om hur han blir en hyllad ambassadör för vad som gäller, vad som är inne, som en
20 I och med detta gavs den rebelliske hipstern en plats, enligt Broyard, och går genast under. Från att ha varit en vild individualist, en guerillapoet, reduceras hipstern till en lakej, en falsk profet vars attityd och stil blivit harmlös. (Broyard 49)
Påståendet att hipstern blivit upptagen av ett normativt samhälle bekräftas, något ofrivilligt, av Norman Mailer i dennes essä ”Hipster – The White Negro” från 1957. Nästan tio år senare är hipstern fortfarande samma rebell, men plötsligt vit, och har alltid varit vit. För Mailer var hipstern en ung vit man som flydde samhället och levde i fara, flykt och frihet. Den vita rebellen kommer i kontakt med den svarta jazzmusiken, och omfamnar, enligt Mailer, den svarta etnicitetens rebelliska kvalitéer. Hipstern blir på detta vis fri, en urban äventyrare, vad Mailer väljer att kalla religiös existentialist, en ”vit neger”. (Mailer)
Mark Greif, litteraturprofessor vid New York University, kallar detta för ett skrämmande övertagande, ett extremt exempel på ideologisk återställning. Att ändra historien till att vara vit, alltid ha varit vit, och att reducera en bortglömd subkultur till ett marginellt tonårsuppror. (Greif et al 154)
Andra iakttagelser av den svarta hipstern beskriver denne som en extrem anti-konformist, som vägrar intervjuas av media då denne ser samhället som något negativt och hotfullt. Hipstern var musiker, luffare, tivoliartist eller skådespelare; en fri och obekymrad man som flöt runt i trakterna kring Greenwich Village i New York. Hipstern blev en stilikon för mer
konformistiska stadsbor som kunde läsa om dennes farliga livsstil i dagstidningarna. (Bird, 1-2) De bar sin trendighet som ett klädesplagg och förde sig med ett avslappnat och distanserat sätt, en självgodhet som kom från en säregen stil och en raffinerad smak. (Hebdige 46-48)
Tyvärr saknas fullständig information om den tidiga hipstern. Sånär som på vaga spår i essäer är det enbart Broyard och Mailer som skrivit längre betraktelser över denna tidiga subkultur. Troligtvis är det dock på grund av associationen till en sorts fashionabel storstadselitist som begreppet dyker upp igen idag, femtio år senare. Fast kanske är det bara så att ordet ligger nära till hands när man pratar om en figur som använder hipphet som livsstil. Andra menar att det i engelskan är en praktisk term för att beskriva den trendigaste personen i rummet, den du inte vågar prata med, för att skapa distans. Oavsett anledning dyker hipstern upp igen 1999, och har stannat kvar i vårt vokabulär sen dess. (Greif et al 61 – 62)
21 6 . 2 Hipsterns evolution
Att definiera vad en hipster är för något verkar komplicerat. Åtminstone att döma av den definitionsskygghet som de flesta artiklar om hipstern gör sig skyldig till. Istället för en tydlig person framträder en sorts vag, transformerande skuggfigur som tycks definieras av en
provocerande oregelbundenhet. Trots att man vid första anblick kan fråga sig om hipstern överhuvudtaget existerar verkar intresset för densamme vara starkt. Men vad den är, hur den ser ut och hur den beter sig tycks vara oklart. Vid en öppen diskussion på University of California 2010 misslyckades man med att skapa en fungerande definition, och New York Times rekommenderade samma år sina anställda att sluta använda det (då extremt populära) ordet, eftersom det enligt dem hade en för vag betydelse. (Rayner)
Efter att ha gått igenom ett större antal artiklar börjar så småningom ett antal generella egenskaper träda fram. Hipstern tenderar att vara ung, vit och storstadsbo. Eftersom den är klädd i en smältdegel av de senaste decenniernas ungdomsmode är en enkel beskrivning omöjlig, men som vanliga gemensamma nämnare kan tighta jeans eller spandexleggings, fixed gear-cyklar, 50-talsglasögon (med fönsterglas), flannellskjortor och sneakers nämnas. (Haddowl) Accessoarerna tycks förändras med tiden, men hipstern verkar alltid vara medelklass, gärna med akademisk bakgrund, och har högt kulturellt kapital. (Rayner)
Enligt litteraturvetaren och redaktören för kulturtidskriften n+1, Mark Greif, är hipsterns svårdefinierade natur en myt. Grief menar att vi alltid har vetat vad en hipster är för något. Problemet är att vi strävar efter en ensam definition, en enkel stiltyp. Hipstern är i själva verket ett samlingsbegrepp för en uppsjö av stilar och uttryck som nu har samlats i en enda subkultur. Hipsterns otydlighet kommer alltså från dess transformerande uttryck. (Grief) Hipsterism kan därför beskrivas som ett konstant, och ibland ironiskt, anammande av olika redan etablerade stilar. En konstant imitation av det subkulturella uttryck som Dick Hebdige skrev om 1979. (Rayner)
Hipstern är ett postmodernt kollage av utdöda och aktuella kulturella symboler, oavsett om dessa är etniska, subkulturella eller klassbundna. De fungerar som ett uppblandat och föränderligt reflekterande av historiska symboler, som en musikspellista ställd på ”shuffle”. (Rayner) Genom dess ständiga stilbyten ser hipstern från 2004 inte ut som dagens hipster, och därför blir den svårdefinierad vid en första anblick.
22 I antologin “What was the hipster?”, publicerad 2010, talar Mark Greif om tre tydliga
”stadier” i hipsterns utveckling: Den vita hipstern (1999 – 2004), den nostalgiska naivisten 2004 – 2007) och den hippa konsumenten (2004 – idag).
Den första moderna hipstern dyker upp i New Yorks innerstad 1999. I sin dåvarande form var hipsterismen baserad på en livsstil uppbyggd kring förkunskap av nya trender. En hipster var en person som alltid ”var först”, som alltid visste vad som gällde, vad som var hippt. De producerade självmedvetet en framtoning av kontrakulturellt uppror, då i form av en speciell typ av vit, amerikansk och manlig arbetarklass.
Den hipphet som eftersträvades var alltså en speciell typ av vithet. Man romantiserade de stereotyper av vit arbetarklass som florerade under 70-talet. Man bar vita nätlinnen (s.k. ”wifebeaters”), truckerkepsar (bars tidigare av lastbilschaufförer), pilotglasögon,
seglartatueringar och överdrivna mustascher som signalerade en svunnen tids snusksymbolik och amatörpornografi. Man gjorde sig till en imitation av vad som brukar kallas ”white trash”, en sluskig arbetare som sticker i ögonen på borgerligheten. (Greif) Rörelsen var för
konsumtion, för livsstilromantik och för politisk inkorrekthet. Man definierade sig som rebellisk genom att bryta mot moraliska och sociala tabun. (Grief et al 144) Där den ”vita negern” en gång fetischerat svarthet, fetischerade nu den vita hipstern vithet. (Greif et al 9 – 10)
Tydliga manifestationer av den tidiga hipsterismens politiska inkorrekthet och kritvita chauvinism är livsstilstidningen Vice, som dyker upp samtidigt. Klädbutiken och
hipstertillhållet American Apparel gick under samma tidsperiod från att marknadsföra sig genom etisk produktion till att annonsera med hjälp av kontroversiell amatörpornografi á la provokatörkonstnären Richard Kern. (Greif) Även om formen ändrats sedan hipsterns tidiga dagar, är det centrala temat på plats redan här: Identifikation med ett kulturellt avant-garde, en strävan efter att vara unik, och ett motstånd och en provokation riktad till den kulturella medelklassens moraliska standard, snarare än den reaktion mot den kapitalistiska hegemonin som Hebdige beskrev i ”Subculture”. (Greif)
När hipsterismen börjar uppmärksammas, någon gång kring år 2000, sker inte den ideologiska återställning man förväntat sig. Istället börjar hipstern, med sitt omfattande subkulturella kapital, att transformera och utvecklas för att behålla sin kärna; hippheten som hela kulturen är baserad på.
23 När den vita hipsterns hotfulla utstrålning normaliseras, vänder sig hipsterismen till en
naivistisk kultur, och skapar en pastisch över våra sentimentala föreställningar om
barndomsåren. Det här syns i böcker av Dave Eggers, filmer av Wes Anderson, i musik av Joanna Newsom och Belle and Sebastian, och rör sig om tidepoken 2002 - 2007. Kläderna återuppfinner 90-talets twee och indierörelser: man satsar på Buddy Holly-glasögon, chinos, prydliga skjortor och vintageskor. Genom att hylla och iscensätta vad som skulle kunna beskrivas som en nördstereotyp signalerade hipsterismen plötsligt tveksamhet gentemot manlighet, men även gentemot vuxenvärlden. En 360-graders vändning från dess tidigare applåderande av gamla tiders machismo. (Greif) Det bör understrykas att detta bara var en av hipsterns tydligare former, och att andra mindre framträdande drag pågick parallellt med detta.
Jämsides med hipsterismens nya fas fortsätter uppmärksammandet och kartläggandet av rörelsen. Ett avgörande år blir 2004, en tidpunkt som utnämnts till den tidiga hipsterns sista tid i livet. Robert Lanhams ”The Hipster Handbook” publiceras och uppnår omedelbar popularitet. Lanham gör en komisk och parodisk översikt av en till synes ganska löjlig subkultur, och blir startskottet för ett kroniskt avfärdande som ska komma att följa
hipsterismen i fortsättningen. Lanhams bok synliggör ett viktigt och utmärkande drag hos hipsterismen: samtiden och i synnerhet medias indignation och misstycke.
För hipstern har under åren blivit den kanske mest hatade kulturella företeelsen i modern tid. Från artiklar som ”Hipster – The Dead End of Western Civilization”, ”Why the hipster must die” till bloggar som “Look at this fucking hipster” synliggörs en djupt rotad avsky för den urbana trendspanaren. Brittiska dagstidningen The Guardian sätter fingret på en intressant fråga i sin artikel ”Why do we hate the hipster?”. Om hipsterismen ökat i popularitet under 00-talet bleknar den ändå inför den överväldigande negativa uppmärksamhet som följer den. Om det idag finns något som ligger i tiden mer än att vara en hipster, så är det att hata dem. (Rayner)
Ett av skälen till hipsterns impopularitet kan bero på att den i stort sett saknar förespråkare. På grund av dess dedikation till individualism och trendighet omöjliggörs en hipsters egna
identifikation med begreppet. Ett annat tydligt kännetecken för hipsterism är alltså en ovilja att förknippas med konceptet. Genom att erkänna en grupptillhörighet förlorar hipstern sin exklusivitet. (Haddowl)
24 Från och med 2004 börjar även definitionsförsöken ta fart på allvar, och den individualistiskt drivna hipstern får ligga i för att kunna ligga steget före medias definitionsmekanismer. Det är också här någonstans hipstern når den form den har idag, vad Mark Greif kallar för en hipp konsument. Dagens hipster är en accelererad version av sin tidiga form, skillnaden är den att nu är allt tillåtet. Varje tänkbar populärkulturell association kan utgöra en pusselbit av en hipsters stil. Cowboystövlar, indianfjädrar, 50-talsvintage, hiphopkedjor av guld, tights, Afrikanska smycken eller festivaltröjor med djurmotiv – allt kan bli en statusfylld symbol. (Greif)
Hipstern idag är med andra ord en person som gjort konsumtion till en konstform, som har en savant förmåga att urskilja små förändringar inom rådande trender. Någon som snabbt kan anpassa sig och införskaffa den rätta nötningen på jeansjackan eller den rätta färgtonen på fuskpälsen. (Greif et al 12 – 13) Det är en konsumtionsinriktad kultur som värderar sina symboler efter hur ”rätta” de är i den givna stunden. De förändras och utvecklas i takt med att deras tidigare prestigefyllda uttryckssätt populariseras. (Damberg) De står längst fram i en ständigt accelererande process av statusjakt, genom att utmärka sig själv från massan och uppnå kulturell distinktion. (Greif et al 47)
7 . Analys
Hur ska vi då förstå hipsterismen? Till att börja med kan vi spåra hipsterismens ideologiska kärna till 80-talets individualism och konsumtionskultur. Eftersom dess medlemmar är uppfostrade under en accelererande nyliberalisms glansdagar kan hipstern definieras som en utveckling av vad Sarah Thornton kallade för ”Thatcher’s barn”. Hipstern har växt upp under en period präglad av liknande, individualistiskt självcentrerande, politiska förhållanden.
Bakom sin hinna av post-ironisk distans fungerar hipstern som en ideologisk frilansare, en person som vägrar associeras med någon samhällsgrupp eller subkultur undantaget det egna jaget. Hipstern är därför, i en viss utsträckning, en hyllning till egoismen, ett uttryck av en strävan efter att vara unik. Genom sin vägran av politisk delaktighet blir hipstern en passiv tjänare till den rådande hegemonin, i synnerhet då konsumtion är deras enda permanenta egenskap. För att citera Mark Greif:
25 7 . 1 Är hipstern en subkultur?
Använder vi Birminghamskolans definitioner av begreppet, om subkulturen som en ”lösning” på klassproblematik och livssituation, blir svaret både ja och nej. Nej, hipsterismen är
nödvändigtvis inte en tillflykt för dess medlemmars livssituation, då de ofta är födda in i goda omständigheter. Hipsterismen löser däremot ett annat existentiellt problem för medelklassen, nämligen den klasskuld som kan upplevas av den privilegierade. Genom sin hipphet och förkunskap skapar hipstern en imitation av subkulturellt uppror. Det blir att sätt att behålla upprorsmannens status utan att bidra till revolutionen. Beteendet kan ses som en ”lösning” på ett annat sorts klassproblem än det som Birminghamskolan beskrev. Hipsterismen kan vara medelklassens första riktiga subkultur.
Använder vi Hebdiges teorier här blir svaret tydligare. Hipsters reagerar mot politisk korrekthet, högkultur och sociala konventioner, snarare än klassförtryck. De uttrycker sitt privilegiekomplex genom att fetischera arbetarklass och kontrakultur. Samtidigt provocerar de vänstern genom politisk inkorrekthet, pornografi och missbruk av kontrakulturens
symbolarsenal. Hipstern liknar sin ”föräldrakultur”, den kulturella medelklassen: välutbildad, välklädd och vältalig. Skillnaden ligger i att de skamlöst omfamnar den kapitalistiska tradition som deras föräldrar har ifrågasatt. Hipsterismen är därför inte en subkultur som ett uttryck för ett ideologiskt motstånd, som Hebdige beskrev den. De är motsatsen, en subkultur som dekonstruerar och reagerar mot underordnade ideologiska strömningar i dess samtid.
”Hipstern representerar vad som kan hända när den vita medelklassen, eller vilken elit som helst, fokuserar på sina egna nöjen och ser dessa som rebelliska. Ingenstans frågar man sig vad som ger ens egen grupp
det privilegiet, på vems bekostnad, och om dessa ”uppror” bidrar till den kamp mot sociala orättvisor som borde vara obligatorisk för alla
de som påstår sig hata auktoriteter.”
26 Med det menas att hipsterismen är en sorts inverterad version av Hebdiges subkultursbegrepp. De använder bricolageprocessen omvänt: Istället för att stjäla och omvandla hegemoniska symboler driver de på den ideologiska återställningen genom att normalisera kontrakulturens upproriska uttryck. Motståndets symboler stjäls av hipstern och görs om till mode. Hipstern är med andra ord en anti-tes till Dick Hebdiges definition av subkultur. Att de förstör uppriktiga försök till samhällsförändring gör att de bidrar till klassamhällets fortsatta existens. Beteendet är troligtvis en av anledningarna till att hipsterns impopularitet.
Precis som Sarah Thornton påstod tycks modern subkultur handla mer om hipphet, om subkulturellt kapital, än om politiskt motstånd. Det innebär antingen att Birminghamsskolans definitioner av subkulturer var fel, eller så har själva kontrakulturen blivit kapad av
kapitalistiska intressen och förvandlats till en konsumtionsdrivande statusjakt. Använder vi Thorntons definitioner kan vi se hipsterismen dels som en tillflyktsort från samhällets krav, ett tecken på ett inneboende missnöje gentemot massamhället, men också som ett misslyckat försök till en alternativ livsstil. Som både Thomas Frank och Susan Zukin visat tycks de traditionella kanalerna för ungdomsuppror övertagits av kommersiella krafter. Om Thornton oroade sig över nyliberalismens ökade inflytande i den subkulturella världen har de senaste 20 åren bara drivit på den utvecklingen. Om hipstern är politisk är nyliberalismen dess ideologi, en ny sorts subkultur uppbyggd kring hegemoni snarare än motstånd.
De bör därför inte betraktas som en subkultur på samma sätt som punkare eller raggare var det, utan snarare en flytande samhällsgrupp som ligger närmare vaga men användbara generaliseringar som brats eller svennar. Det bör understrykas att även om jag personligen inte ser hipsterismen som en subkultur, är det påståendet inte helt vattentätt. De utgör en grupp i stadsbilden som många andra, och vaghet omöjliggör inte en subkultur, enligt Birminghamsskolan.
7 . 2 Autenticitet och hipstersymbolik
Hipsterns stilimitationer är tydliga exempel på vad Fredric Jameson kallar för ”pastisch”. Pastisch är, enligt Jameson, ett typiskt kännetecken för postmodernitet. Det är en sorts humorlös parodi, en imitation av något ur det förflutna. För Jameson är postmoderniteten ett uttryck för kapitalismens nuvarande stadium: den konsumtionskultur som föds under 80-talet och fortsätter fram till idag. I den postmoderna kulturen finns en känsla av att allt är gjort. Vi strävar därför efter att återskapa det förflutnas ”autentiska” uttryck. (Jameson 1962 - 1964)
27 Vi är, för att citera Jameson, ”dömda till att söka det historiskt förflutna genom våra
populärkulturella föreställningar och stereotyper om den tiden, vars verkliga villkor förblir onåbara.” (Jameson 1962 - 1964)
Det här beteendet, kombinerat med Zukins ”hippa gentrifiering”, är talande för hipsterns symbolik och sökande efter uttryck. Om 90-talet kan beskrivas om det ironiska årtiondet, präglat av en självmedveten och sarkastisk populärkultur, kan 00-talet kallas för det post-ironiska årtiondet.
Hipstern utgör en reaktion och utveckling av 90-talets desillusionerade ironi. Hipsterismen är en kultur präglad av uppriktighet och ironi, och man byter fot att stå på när det passar. De skapar i sin symbolvärld en på samma gång ärlig och skämtsam symbolik, fylld av den sentimentala nostalgi som Jameson beskriver i pastisch-begreppet. Hipstersymboler lyckas med konststycket att både äta upp kakan och ha kvar den, vilket ger en svårtydd dubbelhet i deras uttryckssätt. Deras symboler saknar djupare mening. Man drar på sig cowboystövlar för att väcka den sentimentala bild av autenticitet som de representerar, samtidigt som man skyddar sig med en ironisk brasklapp om att det är lite på skoj, som att man inte bryr sig, inte egentligen. Utanför hipsterismen är det därför inte särskilt förvånande att de blir avskrivna som posörer, som förargelseväckande modeoffer. Även här ser vi en av hipsterismens provocerande egenskaper.
Genom deras strävan efter en autentisk livsstil i en tid då något sådant inte längre existerar kan man beskriva hipstern som en specialist på att leta upp den sortens autenticitet som Zukin och Jameson beskriver. Hipstern är det för tillfället mest extrema exemplet på medelklassens misslyckade försök att fly massamhället, de befinner sig i täten bland gentrifieringens
nybyggare.
7 . 3 Rebellkonsumenten personifierad
Thomas Franks rebellkonsument från 1997 visar sig vara den mest träffsäkra beskrivningen av den framväxande samhällsgrupp vi ser idag. Hipstern uttrycker sin individualism genom konsumtion, och använder politiskt laddade symboler utan att stödja kampen den
symboliserar. De uppvisar en uppgiven cynism mot subkulturens kapacitet. Måhända har de rätt, de tillflyktsorter de senaste årtiondenas ungdomskulturer skapat har alla dött ut.
28 Hipstern tycks ha genomskådat den subkulturella världen, och tycks nästan medveten om dess begränsade möjligheter till verklig förändring. Istället skapar hipstern en mobil subkulturell sfär som rör sig mellan nya uttryck utan att nödvändigtvis tillhöra dem. Det är en kulturform baserad på kulturellt och subkulturellt kapital, en rebellkonsument som projicerar en bild av att vara progressiv när man i själva verket håglöst sitter kvar i den hegemoniska normen. Hipstern är en statustävling i en ständigt accelererande konsumtionscykel.
En av anledningarna till hipsterns ovilja att engagera sig i något kulturellt uttryck kan vara att den ideologiskt återställande processen är blixtsnabb i dagens virtuella samhälle. 2011 är den process av subkulturell normalisering som Dick Hebdige beskrev 1979 omedelbar; alla eventuella försök till motstånd blir till trender och mode innan de hinner nå en organiserad form. Kanske är den subkulturella identifikation tidigare generationer kunnat engagera sig i omöjlig idag. Om den ideologiska återställningen (subkulturell symbolstöld – hegemonisk normalisering) kan beskrivas som ett sorts konstant symbolkrig, har den konflikten idag nått ultrarapid. Hipsterismen bär inte ansvaret för detta, åtminstone inte odelat.
Hipstern är trots allt inte ansvarig för att ha “dödat” punken, hiphopen eller någon annan av våra mest kända subkulturella ögonblick. Deras ideologiska höjdpunkter har passerat för längesen; hipstern återanvänder och leker med kvarlevorna. I teorin utgör förstås hipstern ett hot mot kommande subkulturer, men de är inte ensamma i den process som utarmar
ungdomskulturer på sin politiska potential.
Hipstern föreslår att om ett subkulturellt försök är omöjligt kan man lika gärna ha roligt och njuta av den tillfälliga frihet som de kan erbjuda, innan man tar plats i vuxensamhället. Om hipstern föregick dagens snabba normalisering av avvikande beteende eller är ett resultat av den liknar frågan om hönan eller ägget. Svaret är mindre viktigt, fenomenet i sig är det centrala.
8 . 0 Sammanfattning – Som man bäddar får man ligga
Den tveksamma politiska klyschan ”vi får det samhälle vi förtjänar” till trots, så finns det fog för att säga att vi i och med hipstern åtminstone har fått den kultur vi förtjänat. Trots hipsterns provocerande natur ligger den främsta anledningen till hipsterismens nedsabling i media varken i dess poserande motståndsvampyrism eller i dess flyktiga kulturintresse.
29 Hos såväl upprörda akademiker som kritiska kulturjournalister är avskyn gentemot
hipsterismen delvis ett uttryck för deras egen medskyldighet. I viljan att två våra händer från hipstern finns anledningen till att en tydlig definition är så viktig.
Precis som Roland Barthes hävdade, så måste också hipstern reduceras till ”den andre”. De måste förlöjligas och förenklas, och på sätt neutraliseras. Om punken hotade borgarklassens livsstil, så är hipsterismen betydligt värre: Den belyser oss. Alla egenskaper som vi ser hos hipsterismen står att finna hos den kulturella medelklassen under de senaste tjugo åren.
Beteendet som hos hipstern uppträder i samlad form är ett resultat av kulturella strömningar som pågått under årtionden. Hipstern är en ”naturlig” följd av vår förändrade
kulturkonsumtion. Deras så kallade ytliga kulturintresse, ett föränderligt smakpositionerande, ser vi redan på 80-talet hos den kulturella allätaren. Positionen som hipstern skaffar sig genom sitt kulturella kapital är samma beteende som över- och medelklassen gjort sig skyldiga till ända sen upplysningen. Skillnaden är att det som för dessa grupper är ett diskret beteende har synliggjorts genom hipsterismens extravaganta elitism. För hipstern är förhållandet motsatt, det hyckleri och den orättvisa de ser i det ”vanliga” samhället kan man upplösa i subkulturens tillfälliga utopi. Beteendet är detsamma: båda grupperna pekar finger på varandra och på det grundläggande problemet, samtidigt.
Rebellkonsumenten kanske personifieras av hipstern, men fanns där flera år innan den dök upp. Den närmast kanoniserade kontrakulturen har gjort sig skyldig till samma sak. 60-talets autenticitetssökande avfällingar är det ingen som spottar på idag, men den dominoeffekt av gentrifiering som deras hipphet kom att orsaka sattes i rörelse redan då. Hipsterns största brott är att de inte döljer sitt privilegium för dess föräldrakultur, en medskyldig medelklass. Det verkliga problemet är inte en 22-åring i cowboyhatt på Möllevången, utan de
samhällsklyftor som dennes beteende är ett symtom på.
Hipsterismen måste elimineras för att alla andra ska slippa de obehagliga frågor dess
självgodhet väcker. Hipstern är kanske ett välförtjänt offerlamm, men utgör på samma gång en obekväm spegelbild över ett samhälles hyckleri.
