Samma kapitalister där som här?
Fabriksbränder och kvinnliga
migrant-arbetare i New York 1911 och
Shenzhen 1993
Lars Edgren & Monika Edgren
För övrigt är det väl ungefär samma kapitalister här som där, samma finesser och samma pynt, samma valuta och samma mynt. Cornelis Vreeswijk
Zhilis leksaksfabrik låg i den ekonomiska frizonen Shenzhen i södra Kina. Zonen hade etablerats 1979 som ett led i den kinesiska reformpolitiken. Syftet var att attrahera utländskt kapital genom subventioner och genom att erbjuda fria marknadsförhållanden för zonens företag. Zonen gränsade till Hongkong och drog också till sig kapital därifrån. Ekonomiskt blev Shenzhen en stor framgång och den från början obetydliga orten växte snabbt till en mångmiljonstad. Men priset för utvecklingen blev högt.
Fabriken var en av många men blev känd genom en fruktansvärd tragedi som utspelades fredagen den 19 november 1993. Den dagen utbröt en eld i lagret på fabrikens första våning. I strid med gällande lagstiftning befann sig lagret i samma byggnad som tillverkningen. I det eldfängda materialet spred sig branden fort. Byggnaden hade fyra utgångar men av dessa var tre tillstängda. För att komma till den öppna dörren måste man passera genom en åtta meter lång passage avgränsad av metallstaket. Avsikten med denna passage var att arbetarna skulle lämna fabriksområdet en person i taget, vilket skulle möjliggöra för företagsledningen att kontrollera att de
inte tagit något med från arbetsplatsen. Trappan från de övre våningarna mynnade i fabrikens nordvästra hörn medan den enda öppna dörren be-fann sig i det sydvästra hörnet. Någon möjlighet att ta sig över golvet be-fanns inte och de instängda arbetarnas försök att inifrån forcera den låsta dörren i det nordvästra hörnet var helt förgäves. Fönstren på andra våningen och tredje våningen var säkrade med järngaller, vilket gjorde det omöjligt att ta sig ut denna väg. Personalen på kontoret, som befann sig på byggnadens andra våning, kunde rädda sig till ett tak som anslöt till byggnadens första våning. Fönstren var inte spärrade här. Men kontoret var avskiljt från den övriga fabriksbyggnaden och ingen av arbetarna kunde komma ut denna väg. Företaget hade stängt alla utgångar utom en för att kunna kontrollera arbetskraften och skapade därmed en dödsfälla. Elden skördade minst 81 offer.1
Svenska tidningar rapporterade om händelsen den följande söndagen. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade små notiser på sina utrikes-sidor, medan Sydsvenska Dagbladet gav nyheten en framträdande plats på utrikessidan med en rubrik över fem spalter: ”81 inlåsta arbetare omkom”.2
För den som läste rapporterna var det säkert uppgifterna om att arbetarna var instängda utan möjligheter till räddning som var det som gjorde störst intryck och som gjorde att händelsen stannade kvar i minnet. Det var lätt att se sambandet mellan den kinesiska reformpolitiken och den fasansfulla händelsen. En politik som byggde på kapitalistisk marknadsekonomi och en auktoritär stat gav de arbetande små möjligheter att hävda sig. Att händelsen inte var isolerad framhölls i de svenska tidningsrapporterna där det gavs exempel på liknande bränder i Kina under den senaste tiden. Men också en annan liknande händelse i maj samma år framhölls, där 188 arbetare bränts till döds i en likaså Hongkongägd fabrik i Thailand. Det var inte bara den kinesiska politiken som öppnade vägen för liknande katastrofer.
Men med ett längre historiskt perspektiv går det att hitta mer avlägsna paralleller. Den 25 mars 1911 inträffade en liknande katastrof i The Tri-angle Waist Companys fabrik i New York. Fabriken var belägen i de tre översta våningarna i en tio våningar hög byggnad på Manhattan. Branden bröt ut sent på eftermiddagen en lördag, just som veckans arbete skulle avslutas. Den började på den åttonde våningen. Spillmaterial från arbetet förvarades i stora lådor under arbetsborden och när branden väl börjat fick den därför ett mycket snabbt förlopp. Värst blev situationen på den nionde våningen. På den åttonde våningen lyckades många rädda sig i trapporna och hissarna och på den tionde kunde många ta sig ut på byggnadens
tak. Till den nionde våningen kom inga hissar och brandtrappan kollap-sade under de flyende arbetarnas tyngd. Till ett av de två trapphusen var dörren låst. Det andra trapphuset kunde bara nås genom två dörrar som båda öppnades inåt mot de människor som försökte komma genom dem. Genom denna passage skulle de anställda efter varje arbetsdag passera en och en för att kunna kontrolleras. Utanför den låsta dörren hittades ett trettiotal brända kroppar. Situationen förvärrades ytterligare av att arbets-bänkarna sträckte sig över hela golvet och utgjorde ett stort hinder för att röra sig mot dörrarna.3 Många arbetare som saknade möjlighet att ta sig ut på annat sätt hoppade ut genom fönstren, men från denna höjd fanns ingen möjlighet att överleva. De brandsegel som fanns kunde inte klara kraften hos de fallande kropparna. Trottoarerna utanför byggnaden var ef-ter branden beströdda med krossade kroppar. Byggnaden var ”brandsäker” och efteråt var också husets struktur oskadd. Inuti var den fylld med döda kroppar. Minst 146 människor omkom i branden, fångade i en dödsfälla. 4 I likhet med Zhilibranden spelade företagets önskan om kontroll en betydelsefull roll för katastrofen. I båda fallen föredrog företagen att bara ha en öppen utgång med en smal passage, där det lätt kunde kontrolleras att arbetarna inte tog med sig material, hellre än att säkra utrymningsvägar vid en brand.
Två brandkatastrofer, en vid början och en vid slutet av det förra århundradet, på helt olika platser och i helt olika sociala och politiska sam-manhang. Vad kan dessa händelser ha att säga om villkoren för kapitalistisk industri? Gemensamt är att företagens vinstintressen var viktigare än att skapa acceptabla arbetsmiljöer. Men likheterna är större än så. I båda fallen hade fabrikerna redan tidigare kritiserats av brandskyddsmyndigheter. Men än mer slående är att offren för bränderna i helt dominerande utsträckning var unga kvinnliga arbeterskor, kvinnor som migrerat långväga ifrån för att få arbete i den expansiva industrin. I Shenzhen var 79 av de 81 dödade kvinnor.5 I New York var kanske så många som 132 av de döda kvinnor.
De allra flesta av dessa kvinnor var mycket unga; genomsnittsåldern var 22 år och minst 46 var under 20 år.6 Trianglefabrikens arbeterskor var
huvudsakligen unga invandrade kvinnor från Europa och Zhilifabrikens kom från jordbruksfamiljer i andra kinesiska provinser.
I denna artikel skall vi genom en jämförelse mellan dessa två bränder belysa några aspekter av kapitalistisk produktion i två helt olika historiska sammanhang. Vad gjorde bränderna möjliga och vilka konsekvenser fick de? Vi kommer att inrikta oss på några problemområden. För det första skall vi diskutera villkoren för kvinnliga migrantarbetare. För det andra
skall vi diskutera fabrikslagstiftningens roll och slutligen skall vi diskutera möjligheterna för motstånd och förändring. Ett jämförande perspektiv synliggör tragiken bakom och konsekvenserna av en kapitalistisk rovdrift på människor som inte enkelt kan hänföras till antingen historien och/eller till odemokratiska regimer. År 1991 dödades 25 arbetare instängda i en fabrik för produktion av färdigmat i Hamlet, North Carolina. Arbetsför-hållanden som liknar dem i Trianglefabriken finns fortfarande i New Yorks textilindustri och produktionsförhållandena i Kina är knutna till den rika världen. Fabrikerna må finnas utomlands men de producerar varor för amerikanska och europeiska företag och för amerikanska konsumenter. De är därför kopplade till en efterfrågan.7 Jämförelsen skall också synliggöra
möjligheter och hinder för motstånd nu och då genom analyser av könade likheter och skillnader.
Artikeln är huvudsakligen byggd på forskning och rapporter från olika organisationer, mycket av detta publicerat på Internet. När det gäller branden i New York finns också ett stort primärmaterial tillgängligt på en särskild hemsida, upplagd av ILR School vid Cornell University.
KviNNliga migraNtarbetare
Vid båda fabrikerna var alltså arbetarna huvudsakligen unga migrerade kvinnor. Arbetsmigration och emigration är inte något unikt för vår tid även om man kan förledas tro det på grund av dagens massiva mediala uppmärksamhet och talet om det globala samhället med dess ökade rörlig-het. Därmed inte sagt att allt vid alla tider är lika. Jordbruksbefolkningens ständiga flyttningar från arbetsplats till arbetsplats i äldre tid är välkänd inom historisk forskning, liksom transnationell arbetsmigration och emi-gration i syfte att förbättra sin levnadsstandard eller fly undan förtryck. Från mitten av 1800-talet fram till 1930 flyttade ca en miljon människor från Sverige, huvudsakligen till Nordamerika och från andra delar av Eu-ropa var flyttströmmarna västerut ännu större. Dessa siffror säger mycket om rörlighetens omfattning och distanser för mer än hundra år sedan.8
Med ett historiskt jämförande perspektiv kan man få syn på varierande villkor för de människor som flyttat. Jämförelsen kan bidra till att proble-matisera den självgodhet som är inbäddad i ett moderniseringsperspektiv på samhällsförändring som utmärker västvärldens självförståelse och som bidrar till att producera det västerländskt rättfärdiga subjektet. Ett sådant perspektiv kännetecknas av en vilja att förlägga förtryck till en annan tid
eller ett annat rum. Med fokus på just kvinnliga flyttare tvingas forskarna dessutom till reflektion kring ekonomiers dolt könade och etnifierade diskurser.
Vi har inte möjlighet att här diskutera distinktioner mellan migration för arbete eller migration av politiska (inklusive det som ofta benämns personliga) skäl. Det är inte själva migrationen som frågeställningen gäller utan villkoren för arbete och försörjning och inte minst hur grov exploa-tering av arbetare möjliggörs respektive möter motstånd. Den sistnämnda frågan rör även förutsättningarna för motstånd.
Det finns många aspekter utifrån vilka man kan diskutera arbetsmigre-rades arbetsvillkor och motstånd mot exploatering. Den aspekt som vi är intresserade av gäller personlig säkerhet i arbetet, men inte bara som en fråga om olycksrisker och hälsorisker utan även inskränkta frihetsgrader. Det som gör det intressant att fokusera kvinnliga arbetare är att det är en grupp som är utsatt för olika aspekter av risker som är könsspecifika. Det är nämligen en fråga om vad det är som säljs på arbetsmarknaden. Är det arbetskraften eller hela människan? Det sistnämnda implicerar att man är tillgänglig för arbete utan begränsningar. Marx menade att det enda arbetare äger är sin arbetskraft och att det är en vara som kan säljas. Men det finns, förutom det rena slaveriet, arbetsformer som innebär att man säljer inte bara sin arbetskraft. Ett exempel är inneboende tjänstefolk, en grupp av arbetare som just nu blir allt fler i de europeiska storstäderna.9
KiNa och migraNtarbetare 1990-2000-talet
Journalisten Ola Wong beskriver i sin bok När tusen eldar slickar him-len. Kinas väg till framtiden Kina som ”världens verkstad”. Men det är ingen arbetarvänlig verkstad. Rapporterna om strejker blir allt fler. Han intervjuade år 2005 en kvinna i Shenzhen, Ling. Hon var en av ledarna för en strejk på en telefonfabrik där 16 000 arbetare deltog. Ling berät-tar för Wong att hennes liv är likt en maskin, men ändrar sig och säger: ”Nej, förresten, maskiner får göra misstag och vila sig. Det får inte jag”. Hon arbetar tolv timmar per dygn i sexdagarsvecka. Telefonfabriken hon arbetar i och som producerar för amerikanska Wal-Mart, har sovsalar, men Ling hyr en bostad, en ”kackerlacksinfekterad etta”. De flesta arbetarna på fabriken är kvinnor och de kommer från Sichuan, Guizhou och Hunan. De strejkandes krav var att få bilda fackförening, men de har bara rätt att bilda lokalavdelning till den statliga fackföreningen ACFTU.10
I Kina är det stor skillnad mellan att vara arbetare på landsbygden och att vara arbetare i städerna. Man skulle kunna säga att landsbygdens arbe-tare, samtidigt som de är nödvändiga för företagsamheten i städerna och sliter med de tyngsta, farligaste och sämst betalda jobben, är diskriminerade eftersom de arbetar utan sociala skyddsnät. Vid tiden för fabriksbränderna under 1990-talet kan man därför också säga att migrantarbetarna var ”papperslösa”.
Stora mängder av landsbygdens invånare i Kina flyttar årligen till städerna. Mellan 1999 och 2001 sökte 100 miljoner människor från landbygden jobb i städerna. Guifen Luo, som skrivit en avhandling om kvinnliga migrantarbetare i relation till Kinas sociala välfärdssystem, menar att den allvarligaste risken de löper är arbetsolyckor eftersom de tvingas acceptera de farligaste jobben. I dessa fabriker finns ofta inte heller någon hälsoförsäkring.11 Migrantarbetare kunde vid tiden för branden i
Zhilifabriken inte utnyttja allmänna hälsoförsäkringar gällande yrkes-skador eftersom dessa enbart gäller permanent boende. Och än värre är att giriga företagsledningar i mindre företag i allmänhet inte bryr sig om anslutning till dessa system. Enligt statsvetaren Tan Shen har det även hänt att lokala regeringar har hjälpt företag att undgå ansvar. Det finns sedan 1950 en statlig yrkesskadeförsäkring som omfattar de flesta som arbetar i statliga företag och institutioner. Under kulturrevolutionen decentralisera-des försäkringssystemet och det blev företagens ansvar under statlig tillsyn. Så länge det inte fanns privatägda företag var det ingen större skillnad i åtagande mellan statligt ägda respektive kollektivt ägda företag.12 Med fria
marknadskrafter förändrades villkoren.
Både Wong och Luo jämför villkoren i Kina med villkoren för arbetare i västvärlden för hundra år sedan och menar att likheterna är påfallande. Allra svårast är situationen för kvinnliga migrantarbetare som inte om-fattas av något socialt skydd och som också bär huvudansvaret för den familjebaserade välfärdsmodellen, även i sin fysiska frånvaro. Arbetskrafts-deltagandet för kvinnor i Kina är högt vilket har att göra med historisk tradition. På landsbygden deltar de i arbetskraften till cirka 95 procent (år 2000).13 I rapporten Women migrant worker under the chinese
social-apar-theid, skriven av Au Loong-Yu, Nan Shan och Zhang Ping inom ramen för Committe for Asian Women, diskuteras kort den historiska utvecklingen av Kinas modernisering vilken mellan 1949 och 1980 premierade arbetare för att därefter premiera entreprenörskap på arbetares bekostnad.14 De
identifierar i sina fyra fallstudier två strukturella hinder för migrantarbetare i allmänhet och för kvinnliga migrantarbetare i synnerhet när det gäller
möjligheter att förbättra arbetsvillkoren. Det ena är den repressiva staten och förbudet mot fria fackföreningar och det andra är hukou-systemet.
Den enda officiellt erkända fackföreningen är ACFTU och det finns inte möjlighet att bilda någon annan fackförening. Problemet med detta är att ACTFU:s övergripande uppgift är att gynna en effektiv produktion, inte att tillvarata arbetarnas intressen gentemot företagen. Under inga omstän-digheter uppmuntrar den strejker. Ofta är de lokala fackföreningsledarna avlönade av företaget och i de ekonomiska zonerna är de många gånger också en del av ledningen.15 En sådan fackförening påminner mest om det
som brukar kallas en ”företagsfackförening” eller ”company union”. Detta är kanske välkänt, men mindre känt i västvärlden är begreppet hukou och dess innebörd. Den repressiva staten och hukou-systemet har samspelat väl med den kapitalistiska utvecklingen, menar författarna till rapporten till Committee för Asian Women. Hukou-systemet innebär bundenhet till en social organisation, byn eller staden, på livstid och att det ärvs på kvinnosidan. Således är flyttning något som kräver tillstånd. Alla sociala rättigheter är knutna till hukou. En migrerande man kan byta hukou genom giftermål, men det kan inte en kvinna vilket gör män från städerna ovilliga att gifta sig med kvinnor från landsbygden och därmed acceptera en statussänkning. Hukou-systemet ger föräldrar stor makt över döttrar genom att hushållsföreståndaren är ålagd att föra bok över hushållsmedlemmarna. Kvinnorna knyts därför hårt till en försörjarroll. Loong-Yu, Shan och Ping skriver att fram till 2003 straffades kvinnor för överträdelser mot systemet. Den repressiva staten och det tvåtusenåriga hukou-systemet, menar de, fungerar alldeles utmärkt ihop med kapitalis-men, dock framhåller de att hukou-systemet har uppluckrats något under 1990-talet. Sedan 1998 har till exempel hukou-arvet även kunnat föras på manssidan. Arbetare från landsbygden betraktas som andra rangens arbe-tare och traditionella könsuppfattningar som sammanhänger med hukou har, trots vissa förändringar på senare år, stark förankring vilket betyder att kvinnors inflyttningar till städer inte ses som permanenta.16 Hukou
omfattar alla men det är en stor fördel att ha en hukou i en stad. Lee framhåller att systemet också för med sig att migrantarbetarna bibehåller en identitet som ’bönder’ snarare än arbetare, men att det även har fördelar för migrantarbetarna, om än tveeggade. Bindningen till landet innebär också rättighet till jord. Det ger en viss trygghet men också en fortsatt bindning till landsbygden.17 I staden är migrantarbetarna i alla händelser
FabriKSbräNder i KiNa
Marknadsekonomins snabba utbredning i Kina har inneburit grova kränk-ningar av säkerhetsregler och inneburit stora faror för människors liv och hälsa. China Labour Bulletin, som publicerar rapporter på nätet, menar att Hongkongägda och andra utlandsägda företag har en ”profit expressway”, det vill säga att profiten legitimerar lagöverträdelser. Men huvudproble-met är förbudet mot fria fackföreningar, menar de. Arbetare hindras från möjligheterna att skydda sig själva mot denna grova exploatering. Flera försök har gjorts i Kina att bilda fackföreningar sedan slutet av 1980-talet men de har brutalt slagits ner. Den hårda repressionen mot fri organisering och varje försök att bekämpa exploateringen har föranlett titeln på China Labour Bulletins rapport från mars 1996; From Slavery to slavery.18
Enligt Tan Shen som undersökt kvinnliga migrantarbetares hälsa och säkerhet kunde ekonomiska spekulanters hänsynslöshet få fritt spelrum tack vare lika hänsynslösa provinsstyrda intressen. Mindre fabriker, varav en del utlandsägda, begick brott mot de arbetsvillkor och den säkerhetslag-stiftning som fanns och som iakttogs vid större, statsägda företag. Arbets-intensiv tillverkning med hög andel kvinnliga arbetare hade ett gemensamt drag, nämligen att förena arbetsplats och boplats. Fabrikerna var inhysta i bottenvåningen och sovsalarna var lokaliserade på andra våningen.19
Mig-rerades redan utsatta position förstärktes genom detta arrangemang som inte bara innebar ökade risker för olyckor, det möjliggjorde även oreglerat uttag av övertid.
Zhilifabriken illustrerar också dessa repressiva förhållanden. Arbe-terskorna hade visserligen en separat byggnad för sovsalar men hela fabriks-komplexet var omgivet av en mur och det krävdes särskilt tillstånd för att lämna fabriksområdet. Arbeterskorna tvingades också lämna ifrån sig sina identitetshandlingar och utan dessa var det närmast omöjligt att lämna ar-betsplatsen. Dagböcker och brev som hittats efter branden i fabriken vittnar om arbeterskornas desperation. De flesta breven är skrivna till arbetare i Zhili men ofta av andra migrantarbetare. Breven domineras av bekymmer över löner. Många arbetare skuldsattes hos företagen, genom förskott på resan, förskott för kostnader för arbetstillstånd och det var vanligt att den första månadslönen hölls inne som en deposition. Kost och logi drogs också av från lönen. Enda möjligheten att få tillbaks något av denna lön var att stanna på arbetsplatsen. Lönen blev alltså dålig trots att arbetstiderna var långa. Tolv timmar om dagen tycks ha varit normen, trots att lagen påbjöd en åtta timmars arbetsdag. Övertid begärdes av företagen utan någon särskild ersättning och arbetarna saknade möjlighet att vägra.20
”Jag skäms så, jag har åkt hemifrån och arbetat i sex månader, och kan inte ens tjäna tillräckligt för att försörja mig själv.” ”Jag vill också packa och åka hem, och aldrig åka hemifrån igen. Jag tjänar ingenting.” Två röster från kvinnliga migrantarbetare!21 Enbart mot bakgrund av de fattiga och
repressiva förhållandena på landet i hemprovinsen är det möjligt att förstå dessa arbetsvillkor. Lee menar att de repressiva förhållandena snarast bör betecknas som ”förkapitalistiska” eftersom det saknas garantier för en fri arbetsmarknad.22
Arrangemangen med gemensam arbets- och boplats menar vi är det yttersta uttrycket för grov exploatering av arbetare och att det är de sva-gaste, nämligen unga kvinnor, som utnyttjas på detta sätt. Men den svaga ställningen som medger grov exploatering måste, menar vi, förstås som en effekt av den suddiga gränsen mellan privat och offentligt som historiskt häftat vid feminint kön och som manifesterades i hukou-systemet. Den tjänar syftet att dölja kvinnors huvudansvar för familj samtidigt som deras del i offentligheten genom lönearbete beskärs genom inskränkta frihets-grader. Lönearbetet är därför uttryck för ett arrangemang som innebär att det inte enbart är arbetskraften som säljs och köps utan människan.
New YorK och migraNtarbetare i börjaN av
1900-talet
Den amerikanska motsvarigheten till Kinas arbetsintensiva och migrant-dominerade fabrikssystem har beskrivits i nedvärderande berättelser i medier och sociala rapporter om arbetarnas levnadsvillkor på Lower East Side, New York, omkring sekelskiftet 1900. Arbetsplatserna benämndes ’sweatshops’ för att skilja dem från ”riktiga” amerikanska arbetsplatser, fabriker, på samma sätt som immigrantkritiken idag använder begreppet sweatshop för att döma ut vissa arbetsformer som historiska, primitiva och utländska.
”Sweated labor” var ett nedsättande uttryck som pekade ut de immi-grerade arbetarna inom textiltillverkningen i allmänhet och i synnerhet de judiska. Rasifieringen av denna ekonomi innebar att själva arbetsplatsen blev arenan för en kamp mellan vinnare och förlorare, menar Daniel E Bender, och tillägger att den genom rasmarkörerna handlade om biologisk status och civilisering.23
Sweatshop är både ett produktionssätt och en etikett som beskriver något omoraliskt och som därför främmandegörs. Som produktionssätt
utmärks det av att arbete lämnas ut till underleverantörer och utförs i små verkstäder som ofta ligger i arbetarnas hem. Gränsen mellan familj och ar-bete suddades ut och arbetstiden blev porös.24 Mot ’sweated labour’ ställdes
fabrikssystemet som föreställdes som uttryck för mer rationell produktion och en högre nivå av civilisering. En del av omoralen i sweatshopsystemet ansågs ligga i att de låga lönerna tvingade såväl kvinnor som män till lö-nearbete. I denna ovilja mot kvinnors arbete och kamp mot låga löner enades fabriksinspektörer, fackföreningar och immigrantarbetarna men med den skillnaden att arbetarna förklarade sweatshopens avigsidor med exploatering av utsatta nyanlända immigrerade.25 Att ordet ’sweatshop’
är mer av ett moraliskt omdöme än ett analytiskt verktyg framgår av att Trianglefabriken, som utan tvivel måste sägas ha varit just en fabrik, ofta ses som det slutliga uttrycket för fasorna med ”sweatshops”.
New York var center för textilproduktionen vid sekelskiftet 1900. De största manufakturerna dominerades av Triangle and Leiserson.26 Triangle
Waist Company var alltså i mer egentlig mening en fabrik.27 Men liksom
i sweatshops bestod arbetskraften huvudsakligen av immigrerade. Offrens namn är förstås ingen säker källa till ursprung men läser man namnen på brandens offer är det uppenbart att många av namnen är judiska eller och italienska.28 Det går inte att avgöra om kvinnorna kommit ensamma
eller migrerat tillsammans med sina familjer, men man kan anta att många bodde hemma hos föräldrarna, en betydelsefull skillnad mot förhållandena i Kina där de unga kvinnorna var separerade från sina familjer i avlägsna provinser. I New York bodde inte heller arbeterskorna på fabriken.
Alltsedan 1880-talet hade en massiv kritik riktats mot sweatshop-syste-met som anklagats för att vara omoraliskt och främmande genom att både kvinnor och män lönearbetade, även tillsammans. Detta både hotade och underbyggde en borgerlig föreställning om den goda familjen, den som vilade på könsåtskillnad, manligt försörjarssystem och åtskillnad mellan hem och arbete. Daniel E Bender framhåller att politiker och reformivrare kunde samarbeta inte bara med fackföreningar för att bryta systemet utan de fick stöd inte minst av östeuropeiska judiska immigrerade kvinnor och män som anammade det amerikanska familjeidealet.29
FabriKSlagStiFtNiNg i USa och KiNa
Även om den tidiga kapitalistiska industriproduktionen i USA ägde rum i en situation där statliga myndigheter inte ställde några krav på arbetsförhål-landena, växte tidigt en fabrikslagstiftning fram. Den tidiga lagstiftningen
hade som sitt syfte att skapa vad man menade var ett skydd för särskilt svaga och utsatta grupper, kvinnor och barn. En sådan lagstiftning började växa fram i Storbritannien före 1800-talets mitt och andra länder följde efter.30
Oron för arbetsförhållandena i New Yorks industri var utbredd från det sena 1800-talet. Särskilt den av invandrade dominerade textilindustrin med ett stort inslag av hemarbete väckte oro. Detta ”oamerikanska” arbete sågs som ett hot mot den rationella amerikanska fabriksindustrin och kun-de till och med orsaka en ”rasförsämring”. Staten New York genomförkun-de en fabrikslagstiftning 1886 vilken reviderades 1892.31 Problemen med
Trianglefabrikens lokaler uppmärksammades tidigt. Stadens inspektörer hade synpunkter på att antalet trappor var otillräckligt när de granskade ritningarna 1900. Likväl byggdes huset utan någon förändring. I samband med att fabriken skulle utvidga sitt försäkringsskydd hade det påpekats att inga brandövningar hade hållits. Men påpekandet fick inga konsekvenser.32
Trianglefabriken hade också inspekterats bara några veckor före branden, men trots de uppenbara bristerna hade inga allvarliga anmärkningar riktats mot säkerheten. Det är förstås en sak att ha en lagstiftning, en helt annan sak att ha tillräckliga inspektionsresurser för att regelverket skall fungera i praktiken. Inspektörerna måste också ha både befogenheten och modet att verkligen påtala felaktigheter och se till att inte missförhållanden kunde döljas vid inspektionerna.33
Den juridiska situationen i New York vid denna tid gjorde det också väldigt svårt att utkräva ett ansvar av fabriksägarna. Åklagarna i New York väckte åtal mot fabrikens ägare. Eftersom åtalet inte kunde gälla ett allmänt ansvar för katastrofen tvingades man väcka åtal för ansvar för ett enskilt offer för branden. För att kunna fälla ägarna för dråp var det nödvändigt att bevisa inte bara att utrymningsvägar var låsta utan också att ägarna kände till detta, och att de kände till att de var stängda just vid tillfäl-let för branden. Åklagarna lyckades inte med detta och domen blev ett frikännande. Något juridiskt ansvar kunde alltså inte utkrävas av ägarna.34
Civilrättsliga processer som startades av släktingar till brandens offer slu-tade med att ägarna betalade ut skadestånd om 75 dollar per person för 23 omkomna.35
Däremot hade branden stora konsekvenser för framtida lagstiftning. Redan innan branden hade det funnits en reformrörelse som ställde krav på reglering av arbetsförhållandena i New Yorks industri. Med branden fick denna rörelse ett starkt och påtagligt stöd för sina krav. Att branden ägt rum mitt på Manhattan spelade säkert roll. Några månader tidigare
hade en brand i Newark, New Yorks grannstad på andra sidan Hudson-floden, kostat 25 arbetare livet, huvudsakligen unga kvinnor som hade dött när de hoppade från fabriksfönstren. Men denna katastrof hade inte alls samma mobiliserande effekt, trots att New Yorks brandchef varnade för att likartade förhållanden rådde också i den staden.36 Med den stora
uppmärksamhet som Trianglebranden fick blev det inte längre möjligt att ignorera de reformkrav som framförts redan före branden, krav som formulerats av en medelklassdominerad reformrörelse. Staten New York tillsatte redan 1911 en undersökningskommission för fabriker och redan 1913 hade olika lagar genomförts som gav NewYork USA:s mest avance-rade brandssäkerhetslagstiftning. Men Richard Greenwald har argumente-rat för att brandens följder var större än så. Fabrikslagstiftningen skapade möjligheter för att skapa ett helt nytt system för arbetsmarknadsrelationer där staten fick en betydelsefull roll och han ser detta som välfärdsstatens födelse i staten New York. En stor katastrof som denna går att utnyttja för politiska syften genom att den gör det svårt att motstå reformkrav.37 Men
förutsättningen är då att någon kan formulera dessa krav. Men mer om detta inom kort.
Shenzhen saknade inte skyddslagstiftning. Inte heller saknades inspek-tioner. Problemet var ett annat. Fabriken i Zhili hade tillsammans med många andra företag under våren 1993 inspekterats av lokala brandsä-kerhetsmyndigheter. Företaget hade kritiserats på 13 punkter och de allra flesta andra företag som granskats hade också underkänts. Så långt var ju allt gott och väl. Men företagen var ovilliga att vidta åtgärder och i maj månad skrev den lokala borgmästaren till brandmyndigheterna och meddelade att man trots detta skulle utfärda officiella godkännande till femtio företag, däribland fabriken i Zhili. Annars fruktade man att den ekonomiska utvecklingen skulle hotas. Enligt författaren till den rapport som dessa uppgifter bygger på, beslutade man samma dag att mångdubbla den ekonomiska ersättningen till inspektörerna. Därefter godkändes fabri-kerna: ”I realiteten hade borgmästaren betalt 15,000 yuan för 22 tillstånd …för fabriker som inte tillgodosåg säkerhetskraven.”38 Samma vår hade även fabriksinspektorer i uppgift att inspektera fabriken men enligt upp-gift erbjöd de sig att utfärda intygen mot lämplig ersättning. Zhilifabrikens ägare betalade och fick sitt tillstånd.39
En effektiv fabrikslagstiftning kräver inte bara en bra lagstiftning och inspektorer utan givetvis också ett klimat där besluten inte påverkas av korruption. Detta är förstås en påtaglig skillnad mellan de två händelserna. I New York saknas alla uppgifter om att mutor skulle ha använts, vilket
uppenbarligen inte hindrade tillsynen från att vara ineffektiv. En annan skillnad är att ägaren i Kina inte helt undgick juridiska följder. Han döm-des till två års fängelse men efter ett par månader kunde han återvända till Hong Kong. De lokala myndigheterna dömdes att betala skadestånd till de drabbade och deras anhöriga. De var emellertid fråga om en liten summa (5 500 amerikanska dollar).40 I USA visade det sig att ägarna inte kunde ställas till ansvar. I båda fallen var ersättningen till överlevande och anhöriga till de döda beklämmande dålig.
möjligheterNa till motStåNd
Sett i ett historiskt perspektiv är migration inom och över nationsgränser således inte unik för vår tid. Och det är bara utifrån en bofasthetsnorm som migration i sig blir en problematisk fråga.41 Däremot är villkoren för migrerade ett problem som måste tas på största allvar. Offerperspektivet skall man emellertid se upp med. Sociologen Sandro Mezzadra har i en artikel med titeln Rätten att fly diskuterat sammankopplingen mellan mig-rerade och offerroll och vill istället framhålla ett feministiskt perspektiv som bidrar med en annan syn på migration. Genom att tillerkänna kvinnliga migrerade subjektivitet ses deras migration som en politisk handling. Beslut att migrera är övervägda och kan bottna i en vilja att lämna bakom sig inte bara fattigdom utan även patriarkalt förtryck.42 Effekterna av besluten kan vara positiva men de kan också vara ödesdigra. I den här artikeln som har kvinnliga arbetsmigrerade i fokus problematiseras inte beslutet att migrera och inte heller själva migrationen. Tvärtom är utgångspunkten att kvinnor har tagit sig rätten att flytta/fly, att söka bättre villkor för sig själva och i många fall även för sina anhöriga och att de samtidigt har tagit stora risker. Migrerade är utsatta människor i allmänhet och detta gäller i synnerhet kvinnor, något vi diskuterar i denna artikel. Samtidigt kan inte unga kvinnor homogeniseras. I Kina är det en fråga om en motsättning mellan stad och land och i USA sorterades arbetarna efter etniska markörer. Det har bland andra Lars Olsson visat i en studie av Northwestern Knitting Company i Minneapolis på 1910-talet.43 Ålder, kön, etnicitet och stad/ land är således centrala maktdimensioner som måste vägleda analysen av de migrerades villkor.
Likheterna mellan den arbetsintensiva tillverkningen i Kina idag och framförallt den arbetsintensiva textiltillverkningen i USA för hundra år se-dan är bland annat låga löner, usla villkor, trånga arbetslokaler, sjukdomar,
kaos, olyckor och att den bars upp av migrant- och immigrantarbetare, inte minst unga kvinnor. Fabriksarbetarna var i olika grad utsatta för in-skränkningar i sin personliga frihet, karakteriserad av låsta dörrar, porös arbetstid utan extraersättning och i Kina sovsalar. Frihetsinskränkningarna och porös arbetstid utan extra ersättning är arbetsvillkor som är könade. I högst grad gällde detta de kvinnliga migrantarbetarna i den kinesiska, Hongkongägda fabriken. Denna form av exploatering är kopplad till kön och tog sig uttryck i att arbetarna tvingades att sälja inte bara sin arbetskraft utan även sin person. I Kina i högre grad genom att bostaden var ansluten till arbetsplatsen och på båda platserna genom oreglerad arbetstid utan extra ersättning. I Kina, liksom i New York, föredrogs arbetare med den ”svagaste” ställningen på arbetsmarknaden; unga, mycket unga flickor, im-migrerade, och migrerade från landsbygden. I New York var även etnicitet en markör för uppdelning av de unga kvinnorna. De var huvudsakligen immigrerade judiska och östeuropeiska kvinnor, samt kvinnor med ur-sprung i Italien som drabbades. När företagen valde sin arbetskraft var säkert ett övervägande att kvinnorna skulle vara lättare att underordna, att de skulle vara mindre benägna att göra motstånd. Det är inte bara företagare som gärna har sett kvinnor som en svag part. Kvinnor betraktas ofta både i reformrörelser och i forskning som offer som är värda särskilt skydd och omsorg. Kvinnors eget motstånd och subjektivitet reduceras då lätt och de objektiveras,44
Men i båda våra jämförelsefall finns många exempel på motstånd från arbetarnas sida, även om förutsättningarna för detta varierar under olika betingelser. Trianglefabriken var faktiskt indragen i en mycket stor strejk år 1909 till 1910. Strejken är känd som ”de tjugotusens uppror” (”the Upri-sing of the 20 000”). Den började som spontana strejker vid olika företag under sommaren 1909. De strejkande vände sig till International Ladies´ Garment Workers Union (ILGWU) och strejken spred sig till allt fler före-tag. Centrum för konflikten var just Trianglefabriken, ett av de två största företagen i branschen. I november utropade ILGWU en generalstrejk i branschen. Strejken fick ett överväldigande stöd av arbetarna. I konfliktens början fick de strejkande kvinnorna också allmänhetens sympatier. De fick också stöd av reformsinnade kvinnor från medelklassen. Men företagens motstånd var starkt. Företagen hyrde in säkerhetsvakter – några med bakgrund som professionella boxare eller som straffångar – för att skydda strejkbrytarna men också för att angripa strejkvakter. Polisen agerade helt på företagens sida mot strejkvakter och i takt med att antalet arresteringar och åtal ökade minskade allmänhetens stöd. I domstolarna friades
”säker-hetsvakterna” medan strejkvakter dömdes för störande av ordningen. Men polisens och domstolarnas uppenbara partiskhet och brutalitet gav också de strejkande sympatier långt utanför deras egen krets.
Strejker upphörde först i februari 1910 men hade ebbat ut efterhand redan tidigare. Fackföreningen hade lyckats få igenom avtal med flera små- och medelstora företag men hade misslyckats med att nå avtal inom hela branschen. Vid Triangle misslyckades strejken och vid branden 1911 var fabriken fortfarande utan alla avtal och arbetarna utan egna företrädare. En av strejkdeltagarna har berättat att de strejkande där bland annat krävde bättre brandtrappor och öppna dörrar.45 De unga kvinnliga arbetarna i
New York hade genomfört en lång och delvis framgångsrik strejk. Allian-sen med medelklasskvinnor och andra reformvänner utifrån hade haft sin betydelse men hade också ett pris. Det var inte det strejkande fotfolket som formulerade lösningarna utan fackföreningens manligt dominerade ledning och utomstående reformvänner. De senares försök att skapa kollek-tivavtalslösningar kom i motsättning till arbetarnas lokala kollektivism. En av ILGWU:s ledare kallade medlemmarna i en motsträvig lokalavdelning för ”syndikalister”, när de inte ville inordna sig i ledningens ambitioner att skapa en ”rationell” organisering av hela industrin genom avtal.46
Utomstående sympatisörer såg alltså gärna arbetarna som svaga och i behov av hjälp och stöd, något som reducerade deras möjlighet till akti-vism. En annan aspekt som motverkade samfälld aktivism var att arbetarna var starkt segregerade utifrån skilda maktordningar som ras och etnicitet. I upproret 1909–1910 var det huvudsakligen judiska arbetare som deltog. Detta medförde att produktionen delvis kunde hållas igång med de ita-lienska arbetarna. Jennifer Guglielmo har visat att detta inte berodde på att dessa saknade vilja till motstånd eller militans. De bar med sig en egen protesttradition. Däremot litade de inte på den reformistiska fackförening-ens vilja att tillgodose deras intressen.47 För de judiska arbetarna fungerade
den kulturella traditionen både mobiliserande och sammanhållande. Vid det möte där storstrejk proklamerades 1909 uppmanades deltagarna att svära ”den judiska” eden.48 Det kan däremot knappast ha fungerat
mobi-liserande för arbetare med italiensk bakgrund. Efter ILGWU:s visserligen begränsade framgångar sökte sig dock även de italienska arbetarna dit och genomförde 1913 en stor strejk i New York. De kom nu att spela en betydelsefull roll inom fackföreningen, både som medlemmar och bland ledarna. De italienska arbetarna särorganiserades inom ILGWU.49 På så
sätt underlättades integreringen av dem, men samtidigt vidmakthölls den etniska splittringen bland arbetarna.
När det gäller förhållandena i Zhili finns det inget motsvarande exem-pel på en konflikt i nära anslutning till branden. Men däremot finns det, trots de förtryckande arbetsförhållandena och den auktoritära regimen, ett spirande motstånd. Årligen utbryter tusentals spontana strejker enbart i Guandong, enligt den tidigare citerade rapporten från Committe for Asian Women. Dessa har ofta organiserats till följd av olyckor.50 Trots framgångs-rika strejker med avseende på förbättringar för arbetarna i de fyra företag som studeras i rapporten har ingen organisering blivit aktuell på grund av riskerna för repression. Ledarna vågar inte träda fram. I efterspelet till en strejk i ett japanskägt företag 2005 då företrädare för den lokala regeringen skulle medla var det ingen som tog på sig ansvaret att företräda arbetarna. Detta hindrar dock inte massaktioner. Öppet ledarskap har, då det existerat, i allmänhet innehafts av män även om arbetarna främst varit kvinnor.51
Förutsättningarna för motstånd i Shenzhen är förstås helt annorlunda än de var i New York. Även om fackföreningarna i USA motarbetades inte bara av företagarna, utan också av polis och domstolar, kan situationen inte jämföras med den i Kina där det överhuvudtaget inte var möjligt att bilda oberoende fackföreningar på legal väg. I USA bodde arbetarna inte heller i fabrikernas lokaler långt från sina familjer. De grannskap de tillhörde kunde skapa förutsättningar för solidaritet. Inte heller fanns det i Kina möjligheter till allianser med medelklassdominerade reformrörelser som var så viktiga för att reformera lagstiftningen i New York. Vad som är förvånande i detta sammanhang är den stora omfattningen som protester i Guangdong faktiskt har haft och har.
Ching Kwan Lee har särskilt undersökt de kampformer som känne-tecknar migrantarbetarna i södra Kina. Han betonar att deras protester i hög grad är inriktade på att försöka utnyttja det legala system som reglerar arbetsförhållandena. Den vanligaste protesten är att lämna in klagomål till myndigheterna. Även om myndigheterna ofta ignorerar klagomålen, lyss-nar de alltid i byråkratisk ordning på vad som sägs. Arbetarna får en röst, även om deras krav ofta inte blir tillgodosedda av lokala myndigheter som värnar om investeringsklimatet. Juridiska motgångar kan också fungera mobiliserande. De strejker som förekommer föregås ofta eller sker parallellt med försöken att använda de legala kanalerna. Däremot förblir protesterna isolerade och samordnas inte till bredare aktioner eller ger upphov till per-manent organisering. Lee talar om ”cellformig aktivism”.52.
Lee knyter denna aktivism till egenskaper i det speciella sätt som den kinesiska regimen söker bygga upp legitimitet. Kommunistpartiet försöker
numera bygga upp ett lagreglerat samhälle där till exempel arbetsförhåll-anden skall vara föremål för lagstiftning och arbetare skall kunna vända sig till myndigheterna för att få rätt. Tanken är att detta skall ge legitimitet åt systemet, men som framgått av framställningen ovan är det ofta svårt för arbetare att få rätt. Lee jämför situationen i Kina med andra försök att härska genom en legitim lag. Motsättningen i denna satsning är att regimen inte samtidigt är beredd att låta sig bindas av lagen. Det lagliga språket är emellertid regimens språk och bidrar därför till att forma arbe-tarnas protester. Samtidigt blir upplevelsen av att lagen i praktiken inte är rättvis en förutsättning för vidare motstånd. För regimen blir försöket till legitimering genom lagen därför ett tveeggat svärd.53
Mycket av materialet till vår framställning är baserat på en mycket kri-tisk rapport som sammanställdes av en utsänd från ACFTU, den officiella kinesiska fackföreningsrörelsen. Med tanke på vad som redan sagts om denna fackförening kan det framstå som överraskande att en så kritisk rap-port publicerades och också varför denna brand snabbt blev internationellt uppmärksammad. Detta var inte resultatet av utomstående rapportörer utan nyheten spreds av Kinas kommunistpartis officiella organ Folkets Dagblad direkt efter katastrofen.54 Chan påpekar att så kritiska ordval är ovanliga mellan olika kinesiska byråkratier och man kan alltså fråga sig hur denna kritik blev möjlig. Enligt just denna rapport var de lokala myndigheternas och tidningarnas första impuls att tysta ner händelsen. På en direkt fråga svarade de att de inte ville försämra investeringsklimatet och att de ville säkra social stabilitet. Men centralt var agerandet helt annorlunda. Någon förklaring till detta finns inte i det material vi tagit del av men det kan vara anledning att understryka att den kinesiska samhällsomvandlingen har skapat motsättningar mellan central och lokal nivå. Ansvaret för att främja den ekonomiska utvecklingen har i stor utsträckning överlåtits till en lokal nivå, medan den centrala nivån bibehåller kontrollen över den övergripande lagliga regleringen. Följden kan bli att den lokala nivån gärna bortser från regleringar som de menar motverkar ekonomisk utveckling, medan den centrala nivån kan ha intresse av att upprätthålla sin auktoritet och kontroll över att lagstiftningen efterlevs.55 Detta kan förklara den osedvanligt resoluta agerandet från den centrala fackföreningen och också att branden fick så stor uppmärksamhet i Kina – och därmed i den övriga världen. När branden ägde rum förberedde de centrala myndigheterna en omfattande reform av arbetslagstiftningen vilket resulterade i 1994 års arbetslag.56
Något som möjligen kan ha bidragit till att branden uppmärksam-mades är att företaget var utlandsägt. Wong har framhållit att det i vissa sammanhang kan vara i den kinesiska regimens intresse att framhålla miss-förhållanden i utlandsägda företag i samband med utrikespolitiskt motive-rade kampanjer mot annat land.57 Hans exempel gäller dock en strejk i ett japanskägt företag i Shenzhen 2005, och det finns inget som tyder på att det skulle ha funnits ett motsvarande sammanhang 1993.
Samma KapitaliSter här Som där?
Så är det då dags att återvända till den fråga som vi ställt i uppsatsens rubrik: är kapitalismen sig ständigt lik? På ett plan menar vi att vår undersökning belyser det. Lämnas företagen i konkurrensutsatta sektorer fria att utforma arbetsförhållanden kommer frågor om säkerhet och trygghet att hamna i bakgrunden. Arbetsförhållanden som dem i Triangle- och Zhilifabriken kommer att återuppstå vid nya tider och platser. På det sättet har Cornelis Vreeswijk säkert rätt när han talar om att det är samma kapitalister här som där, och man skulle frestas tillägga: då som nu. Som artikeln visat kan den kapitalistiska rovdriften på människor inte hänföras till förfluten tid i väst respektive till odemokratiska regimer. Det finns fortfarande arbetsvillkor i USA som liknar de som rådde 1911 och varuproduktionen i Kina ingår i ett globalt flöde av varor och kapital. Villkoren för kvinnliga migrantarbe-tare är påfallande lika. Rekrytering av unga migrerade flickor bidrog inte bara till låga produktionskostnader. Deras utsatthet och svaga ställning på arbetsmarknaden gjorde dem också oskyddade mot giriga fabriksägare som åsidosatte säkerhetsanordningar.
Men denna betoning på likhet är, om än sann, också en ytlig betrak-telse. En betydligt viktigare slutsats är att de specifika villkor inom vilken kapitalistisk produktion äger rum har avgörande betydelse för företagens möjligheter att utforma arbetsförhållandena och för arbetares möjlighet att göra motstånd. Kapitalismen är alltid lokal och specifik. Avslutningsvis vill vi säga något om de lokala och specifika aspekterna i relation till möjlighe-ten att göra motstånd.
Den första och mest påfallande skillnaden är naturligtvis fackförenings-rörelsens närvaro i USA och frånvaro i Kina. Branden i Trianglefabriken ägde rum bara mindre än två år efter en stor strejk bland de kvinnliga arbetarna i New York. Det fanns tidigt i USA en reformrörelse mot det som deltagarna uppfattade som det omoraliska i lönearbetet och särskilt
i att kvinnor och män arbetade tillsammans. Genom reformrörelsen fanns också en fabrikslagstiftning. Denna rörelse kunde samordnas med strejkerna. Även om fabrikslagstiftningen negligerades satte dödsbranden igång ett omfattande motstånd och en politisk mobilisering. Även i Kina fanns en fabrikslagstiftning och även där var strejker mångfaldiga men de kunde inte samordnas till ett politiskt motstånd. De historiskt olika utgångspunkterna med närvaron av en reformrörelse, en borgarklass och könade borgarklassdiskurser i USA och frånvaron av dessa i Kina ser vi som en central skillnad. I New York kunde motstånd mobiliseras och stärkas genom att det förenade annars antagonistiska intressen. I New York hotade fabriksystemet den borgerliga familjediskursen och arbetarna påverkades självfallet av den rasifiering de utsattes för av den allmänna opinionen mot textilfabrikernas arbetsformer och arbetsvillkor, men inte minst mot dem själva som människor. Internaliseringen av borgerliga könsdiskurser hade därför lätt att slå rot och gemensamma aktioner kunde samordnas. Vi me-nar att detta kan tolkas som en fråga om respektabilitet. Att vara respekta-bel är en kvinnlig arbetarklasstrategi, menar Beverley Skeggs, som skyddar mot ”fallet”. Fallet är alltid nära eftersom sexualitet häftar vid kvinnligt kön. Kvinnliga arbetare kan därför aldrig bortse från denna aspekt och bära en arbetarklassidentitet utan förbehåll. Deras erfarenheter av att vara positionerade som kvinnor förmedlades av en sexualiserad klassdiskurs.58
Den rasifierande nedvärderingen av immigrerade arbetares livsvillkor drabbade därför i första hand kvinnorna. Denna strategi kunde samordnas med motståndet. Genom att arbetsplatserna fördömdes som främmande, icke amerikanska, skapades en nationalistisk diskurs. I det samfällda mot-ståndet mot usla arbetsvillkor och kvinnoarbete formerades denna diskurs kring patriarkala värden med manligt försörjaransvar. Att döma av den kvinnliga särorganiseringen strukturerades den även av etnifierande och rasifierande diskurser.
I Kina finns inga fria fackföreningar, men det finns heller ingen borgerlig offentlighet som kan driva opinion i arbetar- och könsfrågor. De kvinnliga arbetarna hade därför ingen part som drev frågan om deras arbetsvillkor och heller ingen part som tillhandahöll en berättelse om kön som stod i opposition till deras villkor. De gick väl ihop även med hukou-systemet. Den repressiva staten med frånvaron av fackföreningar i kombination med en icke ifrågasatt syn på den rådande könsuppfattningen som även demonstrerades i fabrikerna gjorde motstånd svårt.
Men det innebär inte att Kinas migrantarbetare står helt utan möjlighe-ter att uppnå förändringar och de har i handling visat att de är beredda att
kämpa för bättre villkor. Motsättningen mellan central och lokal nivå ger ett utrymme för agerande. Systemet är inte monolitiskt och behovet av att förena ekonomisk tillväxt med fortsatt legitimitet och social stabilitet ger visst, om än begränsat, handlingsutrymme.
Branden i Trianglefabriken fick i det politiska klimatet som rådde där på 1910-talet stora politiska konsekvenser. Minnet av händelsen har också bevarats och den har blivit en närmast legendarisk milstolpe i amerikansk arbetarhistoria. Mängder av böcker, artiklar och undervisningsmaterial finns publicerat, och det finns till och med en organisation med namnet Remember the Triangle Fire Coalition.59 Det är i hög grad ett minne som har brukats. Och budskapet är förstås att detta aldrig får ske igen. Om branden i Zhili någon gång kommer att inta samma ställning som en påminnelse och varning är förstås omöjligt att säga. Att den används i olika kampanjer och informationsmaterial om Kinas arbetsförhållanden är däremot uppenbart. Detta är en central användning av historia och vår artikel bör förstås också ses i detta sammanhang. Den är själv ett led i den historia den berättar om, en historia som blir verkningsfull genom att återberättas och förmedlas.
1 Framställningen bygger på en rapport som skrevs av en repre-sentant för den officiella kinesiska fackföreningsrörelsen ACFTU efter ett besök på platsen strax efter branden. Författaren heter Yi Fu och rapporten publicera-des i Zhongguo gongren (Chinese workers), 1994:5, s. 4–11 och 1994:6, s. 8–11. Den är översatt och publicerad som ”Toyland inferno”, i Anita Chan (red.),
China’s workers under assault. The exploitation of labor in a glo-balizing economy, Armonk 2001,
s. 106–132. Den citeras i fortsätt-Den citeras i fortsätt-ningen som ”Toyland inferno”. 2 DN 21/11 1993, s. A:10; SvD 21/11 1993, s. A:4; SDS 21/11 1993, s. A:11.Antalet dödsoffer anges vanligen till 87. Vad som är källan till uppgiften är oklart. Den rapport som är den vikti-gaste källa till händelsen i denna artikel uppger 81 (”Toyland inferno”, s. 110). Möjligen kan skillnaden bero på att skadade offer avlidit senare. Rapporten sammanställdes veckorna närmast efter branden.
3 Se skiss över nionde våningen, www.ilr.cornell.edu/trianglefire/ photos/photo_enlargements. html?image_id=32&sec_id=4 (besökt 1/9 2009). 4 www.ilr.cornell.edu/trianglefire/ (besökt 1/9 2009); Hadley Davis, “Reform and the Triangle Shirtwaist Company Fire”, The
Concord Review (Fall 1988), s.
1–12; Eric G. Behrens, “The Triangle Shirtwaist Company Fire of 1911: A lesson in legisla-tive manipulation”, Texas Law
Review 62 (1983), s. 361–387;
Arthur F. McEvoy, “The Triangle Shirtwaist Factory Fire of 1911: Social Change, Industrial Accidents, and the Evolution of Common-Sense Causality”,
Law & Social Inquiry 20 (1995),
s. 621–651; Paul L. Govekar & Michele A. Govekar, ”A tale of two fires: Igniting social expecta-tions for managers’ responsibility,
Journal of Management History 12
(2006), s. 90–99. Frågan om den låsta dörren på nionde våningen spelade huvudrollen vid den rät-tegång som följde där fabrikens ägare frikändes från anklagelsen för dråp. De rättsliga aspekterna på branden har givit upphov till en hel del forskning.
5 ”Toyland inferno”, s. 110. 6 Se listan över offer
www.ilr.cor-nell.edu/trianglefire/victims.html (besökt 1/9 2009). Det är inte möjligt att avgöra könstillhörig-het för alla offer utifrån namnen. Denna lista upptar 160 namn, detta trots att den vanligaste siffra som anges är 146, se www.ilr.cor-nell.edu/trianglefire/narrative1. html (besökt 2/9 2009). Av dessa 160 är, av namnen att döma, 132 kvinnor, 22 män och för 6 kan könstillhörighet inte fastställas.
Noter
Av personerna i listan anges ålder för 127 personer.
7 Daniel E Bender & Richard A Greenwald, ”Introduction”; Xiaolan Bao, “Sweatshops in Sunset Park. A variation of the late-twentieth-century Chinese garmenst shops in New York City”; Immanuel Ness, “Globalization and worker or-ganization in New York City’s garment industry”; alla tre upp-satserna i Daniel E Bender & Richard A Greenwald (red.),
Sweatshop USA. The American Sweatshop in Historical and Global Perspective, New York 2003.
Paul L. Govekar & Michele A. Govekar 2006 har gjort en jäm-förelse mellan Trianglebranden och branden i Hamlet, North Carolina 1991. I likhet med de övriga exemplen var även i detta senare fall dörrar låsta för att för-hindra stölder.
8 Lars Olsson har i flera olika sammanhang uppmärksam-mat samband mellan migration och kapitalistisk arbetsorgani-sation. Lars Olsson, ”Skånska godsägare och galiziska roepiger. Kapitalism, betodling och arbeta-rimport före första världskriget”, i Ingemar Norrlid m. fl (red.),
Över gränser. Festskrift till Birgitta Odén, Lund 1987, s. 263–292;
Lars Olsson, ”Labor migration as a prelude to World War I”,
International Migration Review 30
(1996), s. 875–900; Lars Olsson, ”Landlords, land companies, farmers, and migrant workers in global agrarian capitalism until the First World War”, Przeglad
Polonijny, 31 (2005), s. 67–86;
Lars Olsson, “’Det var bara
galiz-er i kaolinen…’ Om arbetskraft-Om arbetskraft-simport och etnisk arbetsdelning vid Ifö kaolinbruk i Bromölla i början av 1900-talet”, i Lars Olsson & Sune Åkerman (red.),
Hembygden & världen: festskrift till Ulf Beijbom, Växjö 2002, s.
275–89.
9 Bridget Anderson, Doing the
dirty work? The global politics of domestic labour, London 2000.
10 Ola Wong, När tusen eldar
slickar himlen. Kina väg mot fram-tiden, Stockholm 2007, s. 44ff,
citat s. 44.
11 Guifen Luo, The forgotten
dimen-sion. A case study of Chinese female rural-urban migrants and the so-cial security system in the context of modernization, Turku 2005.
12 Tan Shen,”The safety and health of female migrant workers in China”, i Pauline Stoltz, Marina Svensson, Zhongxin Sun & Qi Wang (red.), Gender Equality,
Citizenship and Human Rights,
s. 183. Boken publiceras av Routledge i december 2009 men vi har fått tillstånd att använda uppsatsen i manuskript. 13 Guifen Luo, 2005. 14 Au Loong-Yu, Nan Shan &
Zhang Ping, “Women Migrant Workers under the Chinese Social Apartheid”, (Committee for Asian Women) 2007 http:// www.cawinfo.org/pdf/final_10. pdf (besökt 9/8 2009). 15 Ching Kwan Lee, Against the
law. Labor protest in China’s rust-belt and sunrust-belt, Berkely and Los
Angeles 2007, s. 56–61. 16 Au Loong-Yu, Nan Shan &
Zhang Ping 2007.
17 Ching Kwan Lee 2007, s. 195– 196, 207–208.
18 www.citinv.it/associazioni/ CNMS/archivio/paesi/china_sla-very.html (besökt 1/9 2009). China Labour Bulletin är en oberoende organisation (NGO) baserad i Hongkong (www.china-labour.org.hk/en/ (besökt 3/9 2009).
19 Tan Shen 2009. Se även Anita Chan 2001, s. 9, som me-nar att hushållsregistreringen samspelar med tvångsarbete. Migrantarbetare måste ha till-stånd från lokala myndigheter att bo tillfälligt någon annanstans. Detta kräver i sin tur kontrakt med en arbetsgivare.
20 Anita Chan, ”The culture of survival. Lives of migrant work-ers through the prism of private letters”, i Perry Link, Richard P. Madsen & Paul G. Pickowitz (red.), Popular China. Unofficial
culture in a globalizing society,
Lanham 2002, s. 163–188. 21 Vår översättning från “Toyland
inferno”, s. 114.
22 Ching Kwan Lee, s. 164. 23 Daniel E Bender, ”´A Foreign
Method of Working´. Racial Degeneration, Gender Disorder and the Sweatshop Danger in America”, i Daniel E Bender & Richard A Greenwald (red.),
Sweatshop USA. The American Sweatshop in historical and Global Perspective, New York 2003, s.
20-21.
24 Sådana organisationsformer är välkända vid varuproduktion vid många olika tider och platser. Med mer precisa termer kan man tala om ’förlagssystem’ och/el-ler ’decentraliserad manufaktur’. Se Lars Edgren, Lärling – gesäll
– mästare. Hantverk och
hantver-kare i Malmö 1750–1847, Lund
1987, s. 26–34; Lars Edgren, ”Hantverket under 1800-ta-let. Tendenser i nyare tysk och brittisk forskning”, Scandia 49 (1983), s. 103–137.
25 Daniel E. Bender 2003, s. 22-32. 26 Richard Greenwald, “Labor,
Liberals and Sweatshops”, i Daniel E Bender & Richard A Greenwald (red.), Sweatshop
USA. The American Sweatshop in historical and Global Perspective,
New York 2003, s. 80.
27 Daniel E Bender & Richard A Greenwald 2003, s. 5-6. 28
www.ilr.cornell.edu/triangle-fire/victims.html (besökt 1/9 2009). Det är förstås inte givet vad som är ett judiskt, tyskt el-ler slaviskt namn och omdömet speglar alltså ett huvudintryck. Men det stämmer väl med vad man i övrigt vet om arbetarnas etniska tillhörighet. År 1913 var hälften av de kvinnliga arbetarna i New Yorks textilindustri ju-diska och en tredjedel italienska. Hälften var under 20 år. Richard A. Greenwald, The Triangle
fire, the Protocols of Peace, and industrial democracy in progres-sive era New York, Philadelphia
2005, s. 80. Detta visar också Olsson i sin studie av arbetare vid Northwestern Knitting Company i Minneapolis; Lars Olsson, ”Evelina Johansdotter, textile workers, and Munsingwear Family. Class, gender, and ethnic-itiy in the political economy of Minnesota at the end of World War I”, i Philip J. Anderson & Dag Blanck, Swedes in the
Twin Cities. Immigrant life and Minnesota’s urban frontier,
Uppsala 2001, s. 83.
29 Daniel E. Bender 2003, s. 28-29 30 För Sverige, se till exempel Lars
Olsson, Då barn var lönsamma.
Om arbetsdelning, barnarbete och teknologiska förändringar i några svenska industrier under 1800- och början av 1900-talet, Stockholm
1980, s. 12–17, 108. 31 Daniel E. Bender, s. 20. 32 www.ilr.cornell.edu/trianglefire/ texts/stein_tf/tf_3.html (besökt 1/9 2009). www.ilr.cornell.edu/trianglefire/ texts/stein_tf/tf_4.html (besökt 1/9 2009).
Texterna på dessa sidor utgörs av utdrag ur Leon Stein, The
Triangle fire, New York 1962,
s. 34–24 respektive s. 26–28. 33 Se till exempel Lars Olsson
1980, s. 114–115. Den aktuella inspektörens vittnesmål inför en efter branden tillsatt kommis-sion kan läsas på www.ilr.cornell. edu/trianglefire/texts/reports/ny-fic_1912_p242.html (besökt 1/9 2009). 34 Eric G Behrens 1983, s. 361–387. 35 Richard Greenwald 2005, s. 152. Arthur F, McEvoy 1995, s. 638. 36 www.ilr.cornell.edu/trianglefire/ texts/stein_tf/tf_4.html (besökt 1/9 2009). Utdrag ur Leon Stein 1962. 37 Richard Greenwald 2005, s. 154–175 (särskilt s. 174–175 och 218–219); Hadley Davis 1988, s. 3–12; Eric G. Behrens 1983, särskilt s. 381.
38 Vår översättning. ”In effect, the mayor paid a total fo 15,000 yuan for twenty-two permits … for factories that had not met safety standards.” ”Toyland in-”Toyland
in-ferno”, s. 121–122.
39 ”Toyland inferno”, s. 124-125. Rapporten åberopar inspektörer-nas egna räkenskaper som källa för uppgifterna om mutor. 40 Anita Chan 2001, s. 133. 41 Om bofasthetsnorm se Monika
Edgren, Hem tar plats. Ett
femi-nistiskt perspektiv på flyttandets politik i 1970-talets sociala rap-portböcker, Lund 2009.
42 Sandro Mezzadra, “Rätten att fly”, Fronesis (tema Migration) nr 27 (2008), s. 57-66. Se även Monika Edgren 2009.
43 Lars Olsson 2001, s. 83 ff 44 Jämför till exempel Ethel Brooks,
”The ideal sweatshop? Gender and transnational protest”, i Daniel E Bender & Richard A Greenwald (red.), Sweatshop
USA. The American Sweatshop in historical and Global Perspective,
New York 2003, s. 265–286. 45 Richard Greenwald 2005, s. 132. 46 Richard Greenwald 2005, s.
25–48, 95.
47 Jennifer Guglielmo, “Sweatshop Feminism. Italian Women´s Political Culture in New York City´s Needle Trades, 1890-1919”, i Daniel E Bender & Richard A Greenwald (red.),
Sweatshop USA. The American Sweatshop in historical and Global Perspective, New York 2003, s.
190.
48 Richard Greenwald 2005, s. 32. Eden löd: “Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas, må min tunga fastna vid gommen” (Ps. 137:5-6). Den är ett intressant exempel på hur en religiös tradition omvand-las och används i ett sekulärt sammanhang.
49 Jennifer Guglielmo 2003, 186ff. Om textilarbeterskornas tidiga organisering se även Mats Greiff.
Kvinnorna marscherade demon-strativt iväg. Strejker och facklig organisering bland kvinnliga tex-tilarbetare i Ulster 1870-1914,
Ystad 1996.
50 Au Loong-Yu, Nan Shan & Zhang Ping 2007, s. 20–21. 51 Au Loong-Yu, Nan Shan &
Zhang Ping 2007, s. 39–41. Om strejker i Guangdong, se också Ola Wong 2007, s. 44–60. mul- tinationalmonitor.org/hyper/is-sues/1994/09/mm0994_10.html (besökt 1/9 2009) ger exempel på en ungefärligen samtidig strejk i en annan leksaksfabrik (Kader) 52 Ching Kwan Lee 2007, särskilt s.
191–192. Jämför Au Loong-Yu, Nan Shan & Zhang Ping 2007, s. 21.
53 Ching Kwan Lee 2007, s. 20– 21, 27–28, 191–192, 202–203. Lees resonemang om lagens roll i samhället har stora likheter med E P Thompsons resonemang om lagens roll i Whigs and hunters (1975). I detta sammanhang åbe-ropar Lee dock inte Thompson. 54 Sydsvenska Dabladet åberopar
Folkets Dagblad som källa två
da-gar efter branden (21/11 1993). 55 Ching Kwan Lee 2007, s. 10–11. 56 Ching Kwan Lee 2007, s. 42. 57 Ola Wong 2007, s. 48. 58 Beverley Skeggs, Att bli
respek-tabel. Konstruktioner av klass och kön, Göteborg 2000.
59 En google-sökning på “Triangle Fire” ger en riklig skörd. Minnesorganisationens hemsida: rememberthetrianglefire.org/ (be-sökt 3/9 2009).
