Krocken mellan idealism och pragmatism - en studie om attityder och förhållningssätt till det mångkulturella samhället

Örebro universitet

Institutionen för humaniora,

utbildnings- och samhällsvetenskap Sociologi

Krocken mellan idealism och pragmatism

- en studie om attityder och förhållningssätt till det mångkulturella samhället

Sociologi, kandidatkurs, 30 högskolepoäng Självständigt arbete, 15 hp VT 2020 Författare: Adam Fernström & Ulf Stenberg Handledare: Lina Sandström

Förord

Mångkultur är ett ämne som vi båda har funderat över under en längre tid. Studierna i sociologi har bidragit till ett ökat intresse och insiktsfullhet om områdets komplexitet som gjort det hela än mer spännande. Debatten i Sverige har länge präglats av

ytterlighetsståndpunkter i frågan som fått sätta ramarna för samtalet och därav förhindrat en konstruktiv diskussion som varit nödvändig för att tala om alla de aspekter – fördelar såväl som nackdelar – och konsekvenser som ett mångkulturellt samhälle för med sig. Med utgångspunkt i vår egen position i det sociala rummet är vår ambition att studera vår egen närmiljös – en svensk akademisk medelklass – förhållningssätt till frågan och skapa ökad förståelse för mekanismerna bakom vad som styr vår livspraktik och vad som reproducerar segregation och kulturell homogenitet.

Vi vill tacka de som varit med och bidragit till denna studie. Ett särskilt tack till vår

handledare, Lina Sandström, för ditt engagemang och din feedback genom hela processen. Vi vill även rikta ett stort tack till samtliga informanter som lagt ner sin tid, tankekraft, sina reflektioner och ståndpunkter i denna kontroversiella och glödheta fråga.

Örebro University

School of Humanities, Education and Social Sciences Sociology, Advanced course, 30 hp

Essay, 15 hp, Spring 2020

Title: Krocken mellan idealism och pragmatism - en studie om attityder och förhållningssätt till det mångkulturella samhället

Author: Adam Fernström & Ulf Stenberg

Abstract

The Swedish people’s attitude towards multiculturalism is generally positive and has been so for a long period of time. In recent years attitudes have become increasingly polarized between those who are positive and negative. The multicultural project is subject to an increasingly sharp criticism. The purpose of this study is to investigate attitudes and life practices within a specific group, a group which some consider to be an elite of knowledge in this context, university lecturers. The study examines whether the attitudes and life practices are in agreement or whether there is a discrepancy between the two. The theoretical outset for the study has been Pierre Bourdieu's theory of social space, habitus, capital forms and social positions. The result shows that all informants have a positive attitude towards

multiculturalism. At the same time, their life practice is strongly characterized by a culturally homogeneous way of life and the encounter with other cultures in the Swedish context is very marginal, which is generally also forwarded to their children. In other words, there is a

distinct discrepancy between attitude and life practice. Thus, there is a risk that the position of agents with a different cultural heritage, on the basis of lack of symbolic capital, will be entrenched far down in the social space.

Sammanfattning

Svenska folkets attityd till mångkultur är i allmänhet positiv och har varit så under en längre period. På senare år har man dock kunnat se att attityderna polariserats i allt högre grad mellan de som är positiva och negativa. Det mångkulturella projektet är föremål för en allt skarpare kritik. Syftet med denna undersökning är att undersöka attityder och livspraktik hos en specifik grupp, som av vissa anses tillhöra en slags kunskapselit i detta sammanhang, universitetslektorer. Studien undersöker om attityder och livspraktik överensstämmer eller om det finns en diskrepans här emellan. Den teoretiska utgångspunkten för studien är Pierre Bourdieus teori om sociala rum, habitus, kapitalformer och sociala positioner. Resultatet visar att samtliga informanter har en mycket positiv attityd till mångkultur. Samtidigt är deras livspraktik starkt präglad av en starkt kulturellt homogen livsföring, något som i allmänhet också gäller deras barn. Här finns med andra ord en distinkt diskrepansen mellan attityd och livspraktik. Så länge aktörer med en hög position i det sociala rummet inte är beredda att lämna plats åt de med lägre positioner riskerar maktrelationerna att förbli rigida och statiska. Positionen för aktörer med annan kulturell härkomst riskerar således att, på basis av bristande symboliskt kapital, befästas långt ner i det sociala rummet.

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Problemformulering ... 1

1.2 Syfte och frågeställningar ... 2

1.3 Disposition ... 3

2 Tidigare forskning ... 3

2.1 Attityder ... 3

2.2 Attityder kopplat till livspraktik ... 4

2.3 Studiens bidrag till forskningsområdet ... 5

3 Teori ... 6

3.1 Mångkultur ... 6

3.1.1 Mångkultur på den ideologiska nivån ... 7

3.2 Bourdieus teori om den sociala världen ... 7

3.2.1 Kapitalformer ... 8

3.2.2 Det sociala fältet ... 8

3.2.3 Habitus ... 9

3.2.4 Teoretisk anknytning till studien ... 10

4 Metod ... 10

4.1 Forskningsdesign ... 11

4.2 Urval ... 12

4.2.1 Informanter ... 13

4.3 Intervjuguide samt genomförande ... 13

4.4 Bearbetning och analys av data ... 13

4.5 Etiska överväganden ... 14

5 Analys och resultat ... 14

5.1 Habitus ... 14

5.2 Kulturellt kapital ... 16

5.3 Attityder till mångkultur ... 18

5.4 Ekonomiskt och socialt kapital ... 22

5.5 Livspraktik – hur informanterna faktiskt lever sina liv ... 22

6 Slutsatser och diskussion ... 24

6.1 Slutsatser ... 24 6.2 Diskussion ... 24 6.3 Vidare forskning ... 25 Bilagor ... 29 Bilaga 1 - missivbrev ... 29 Bilaga 2 - intervjumall ... 30

1 Inledning

1.1 Problemformulering

Ämnet som behandlas i denna studie är politiskt brännstoff. Mångkultur har förvisso varit en fråga som har diskuterats under många år i en svensk politisk diskurs, men det har länge funnits en slags etablerad konsensus bland riksdagens partier att mångkultur är något som berikar vårt samhälle och som därför tagits som ett självklart politiskt mål, oavsett

majoritetsförhållande i Sveriges riksdag. Som det redogörs för nedan så har detta dock förändrats sedan något decennium tillbaka.

År 1975 antog en enig riksdag en regeringsproposition som fastslog nya riktlinjer och mål för den svenska integrationspolitiken (Prop.1975:26). Invandrargrupper skulle ha möjligheten att välja i vilken grad de ville anamma den svenska kulturella identiteten för att samtidigt kunna bevara och vårda sin ursprungliga kulturella identitet – detta i en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar samt öka solidariteten mellan dem. Detta intresse skulle få politiskt stöd i form av särskilda rättigheter, t.ex. statsbidrag till organisationer, på etnisk grund. Den mångkulturella policyn har sedan dess varit praxis för integrationspolitiken i Sverige (Prop.1997/98:16; Prop:2008/09:1:29).

Implementerandet av mångkultur som politisk policy sammanfaller tidsmässigt med att Sverige i allt högre grad blir ett invandrarland. År 1970 utgjorde andelen utrikesfödda 4% av den svenska befolkningen. Utrikes födda ökar successivt under senare delen av 1900-talet och in på 2000-talet. År 2019 är andelen utrikes födda 19,6 %, medan andelen med utländsk bakgrund utgör 25,5% av Sveriges befolkning (SCB, 2020).

I den svenska debatten figurerar ett begrepp med beteckningen ’åsiktskorridor’, ett diskurs-liknande fenomen (Bryman, 2011:474) som reglerar vad man får säga och inte säga i offentliga och sociala sammanhang, i synnerhet i frågor relaterade till invandring och

mångkultur, där kritiska eller negativt laddade åsikter har blivit hårt ansatta (Hedenmo, 2017; Jansson, 2019; Marteus, 2015).

Ett antal samhälleliga fenomen och praktiker med viss förankring i etniska och kulturella erfarenheter, däribland hedersrelaterat våld och förtryck, klan-nätverk som yttrar sig i gängkriminalitet, slöjans symboliska värde samt bristande kunskaper i svenska språket har

starkt präglat de mer kritiska sidorna i debatten kring mångkultur under senare delen av 2010-talet (Brinkemo, 2019; Singh, 2019; SvD, 2020; Boati, 2019). Det senaste året har det gjorts flera utspel från ledande svenska politiker där mångkultur har betraktats som något negativt, och rentav nödvändigt att avveckla som politiskt projekt, där kravet på kulturell anpassning lyfts fram (Nylén, 2019; Eriksson & Bendjelloul, 2019). Avsikten tycks vara att invandrare i högre grad ska anamma den svenska majoritetskulturens vanor, normer och värderingar för att istället skapa “en tillhörighet, något som håller oss samman, ett kit” (Nordenskiöld, 2019).

PK, politisk korrekthet har blivit ett vedertaget begrepp för de som uttrycker antipatier mot det mångkulturella samhället, som ett slags skällsord mot en påstådd kunskapselit som bestämmer vad som får diskuteras och vilka åsikter som anses vara rumsrena i

samhällsdebatten. Universitetsmiljön ses av dessa personer som en slags smältdegel för en idealiserande åsiktsbildning som marknadsför mångkulturen som en självklar del av ett samhälle (Melin & Lundbäck, 2014).

Då det mångkulturella samhället som social företeelse är kantat av betingelser som Sverige kommer att handskas med under en överskådlig tid framöver, har denna studie en ambition att bidra med kunskap som är relevant för framtiden. Fokus har legat på att, med utgångspunkt i Pierre Bourdieus teoretiska begreppsapparat, undersöka hur personer med högt symboliskt kapital förhåller sig till det mångkulturella samhället i egenskap av privatpersoner. Aspekten föräldraroll har också tagits med för att barn ur ett sociologiskt perspektiv är

framtidsorienterade i meningen att de reproducerar sociala och kulturella strukturer.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att öka förståelsen för vilka attityder och livspraktiker

universitetslektorer har till det mångkulturella samhället och att söka kunskap om dessa skiljer sig åt. Begreppet livspraktik ska inom ramen för denna uppsats förstås som praktiska

handlingsmönster, såväl genom aktiva som passiva livsval.

1. Vilken attityd och livspraktik har informanterna till det mångkulturella samhället? 2. Finns det en diskrepans mellan attityder och livspraktik?

1.3 Disposition

I nästa kapitel redogörs för tidigare forskning om attityder och livspraktik i relation till mångkultur. I kapitel tre redogörs för det teoretiska ramverk som används i studien. Studiens metodval och tillvägagångssätt presenteras och motiveras i kapitel fyra. I kapitel fem

analyseras empirin i studien och i det avslutande kapitlet diskuteras studiens slutsatser med återkoppling till syfte, frågeställningar samt det teoretiska ramverket och avslutas med förslag på vidare forskning.

2 Tidigare forskning

Det finns ett stort utbud av akademiska/vetenskapliga texter, undersökningar och avhandlingar som berör mångkultur. Det görs här en översikt av den för studien mest relevanta svenska forskningen och sammanställningen kring attityder och livspraktiker i relation till mångkultur för att avgränsas i enlighet med studiens syfte. I sökningen efter relevanta texter så har i huvudsak databaserna Primo och Sociological Abstracts använts. Sökord som “mångkultur”, “attityder”, “nationell identitet” och “kulturell identitet” har använts.

2.1 Attityder

Det genomförs årligen olika kartläggningar av vilka attityder svenskar har till mångkultur. I en undersökning från Gävle Högskola (Ahmadi & Palm, 2018:4-5) visar på att en majoritet av svenska befolkningen är fortsatt positiva till mångkultur, men samtidigt ser man en trend att attityderna blir alltmer negativa. Det syns också en tydlig skillnad i attityder hos olika samhällsgrupper. Bland annat påvisas att högutbildade i allmänhet är mer positiva till mångkultur än lågutbildade och att unga i betydligt högre grad är positiva till mångkultur än vad äldre är. I en sammanställning av valundersökningar och SOM-undersökningar som forskare på Göteborgs Universitet (Bové & Oscarsson, 2017:124) har genomfört regelbundet sedan 1994 framgår bland annat att den allmänna opinionen till mångkultur blir allt mer positiv. Samtidigt ser man “en tydligt växande konflikt om det mångkulturella samhället i befolkningen“. Vidare syns att attityden till invandring och mångkultur blir allt viktigare faktorer för vilket parti man röstar på (ibid. s. 125). Att resultaten av ovanstående

med hur frågorna ställts. Värt att notera är dock att båda undersökningarna visar att

polariseringen mellan olika samhällsgrupper verkar öka i fråga om attityder till mångkultur.

Mikael Hjerm, professor i Sociologi vid Umeå Universitet, menar i en sammanställning av olika forskningsresultat i Sverige (Gaston, 2017:391-397) att attityden till invandring och mångkultur formas av känslan av nationell identitet och hur starkt man identifierar sig med den kulturella identiteten i nationen, det vill säga om man betraktar sin egen kultur och identitet som bättre än andra är man i allmänhet också mer kritisk till invandring och

mångkultur. Hjerm menar vidare att den politiska diskursen i Sverige har svängt till att handla alltmer om att bevara den nationella identiteten och att ställa krav på kulturell assimilering, snarare än att bejaka mångkultur (Gaston, 2017:387). I en studie från 2018 (Hjerm, Johansson Sevä & Werner, 2018:42) påvisar författarna att undervisning som främjar kritiskt tänkande och introducerar mångkulturellt innehåll leder till signifikant lägre nivåer av

invandringskritiska attityder.

2.2 Attityder kopplat till livspraktik

Vad människor tycker och tänker speglar också hur de agerar, det vill säga hur livspraktiken ser ut i relation till ett visst ämne. För att spegla människors livspraktik i relation till

mångkultur så har det gjorts ett par intressanta studier i Sverige kring detta.

Avhandlingen “Det bästa för mitt barn” har ett fokus på “hur nyblivna mammor konstruerar etnicitet och ’ras’ i sitt bostadsområde och i relation till sina barn” (Lilja, 2015:18). Resultatet av studien är att respondenterna i hög grad konstruerar och reproducerar “etnicitet” och “ras” utifrån sitt sätt att resonera och prata det vill säga en skillnad mellan “vi” och ”dem”.

Samtidigt kan studien visa på ett attitydmässigt avståndstagande till att identifiera sig som “typiskt svensk”, då detta i vissa avseenden förknippas med något negativt (ibid. s. 95). Avhandlingen visar vidare på att bostadsområdet som respondenterna bor i har stor betydelse för hur de “konstruerade” sig själva och andra (ibid. s. 117). Ett för förevarande studie mycket intressant fynd är också att de flesta har en positiv attityd till ett mångkulturellt samhälle, men när det kommer till förskola och skola så faller valet på en relativt homogent kulturell skola eller förskola, vilket alltså går stick-i-stäv med attityderna. Lilja skriver att denna diskrepans – mellan attityder å ena sidan, och handlingar å andra sidan – kan beskrivas utifrån en etablerad diskurs om Sverige som ett land som i decennier har präglats av öppenhet och tolerans, solidaritet och rättvisa (ibid. s. 137).

I “Hur klass gör skillnad” har Svensson (2019:268-269) intervjuat personer från två olika sociala klasser: arbetarklass och “mer priviligierade klasspositioner”. Syftet med studien är att undersöka klasspositionernas betydelser för rasistiska och andra negativt särskiljande

praktiker som riktas mot personer som anses ha utländsk bakgrund. Därmed tar förevarande studie en delvis motsatt ingång än Svenssons studie, genom att utgå från en grupp –

universitetslektorer – som i denna studie har kunnat påvisas ha positiva attityder till mångkultur och människor med annan utländsk bakgrund. Svensson undersöker istället sådana personer som har en mer negativ inställning till detsamma. Resultatet i studien visar att klassbakgrund har påverkan på de praktiker som anses vara rasistiska och negativt särskiljande. Svensson visar bland annat att personer från arbetarklassen i högre grad träffar personer med ”utländsk bakgrund” än vad personer från mer “priviligierade klasspositioner” gör. Samtidigt undviker personer ur arbetarklassen i högre grad kontexter och situationer där många andra har “invandrarbakgrund”, även oberoende av sina attityder mot personer med “invandrarbakgrund”. Personer ur mer priviligierade klasspositioner väljer i högre grad när de ska träffa personer med utländsk bakgrund, men attityderna till personer med utländsk

bakgrund är minst lika negativ som hos personer från arbetarklassen (ibid., s. 276-277). Det som är extra intressant i relation till förevarande studie är att personer från ”priviligierade klasspositioner” i högre grad genom sin livspraktik har möjlighet att undvika att möta personer med annan utländsk bakgrund.

Emma Neuman (2015:56-57) har studerat svenskfödda invånares flyttningsmönster under 1990- och 2000-talet. Studien visar att svenskfödda invånare avstår eller flyttar från bostadsområden där andelen utomeuropeiska invånare överstiger 4%. Högutbildade och högavlönade är de som flyttar först (ibid., s. 36). Neuman hävdar att det inte går att avgöra om det är försämrad kvalitet i området eller negativa attityder mot invandrare som är den

avgörande faktorn, men troligen kan det finnas ett korrelerat samband (Jacobsson, 2015). Neumans bidrag för denna studie har ett värde i att hon visar på att högutbildade människor i hög grad aktivt väljer bort bostadsområden där befolkningssammansättningen inte är totalt svenskt kulturellt homogen.

2.3 Studiens bidrag till forskningsområdet

I genomgången av tidigare forskning på området går det att se att attityderna till mångkultur har förändrats under senare årtionden och att diskursen kring mångkultur idag är mer

attityd till mångkultur och anser att det är någonting som berikar det svenska samhället. Det går att se att livspraktikerna hos etniska svenskar i hög grad leder till att man undviker en sammanblandning av olika kulturer och istället väljer att leva i en slags homogen kulturell kontext, något som också går att se när det gäller val av bostadsområde. Attityderna och livspraktikerna skiljer sig därmed åt, något som förevarande studie har undersökt vidare. Med hänvisning till ovanstående studier ger denna studie, utifrån Bourdieus teori och begrepp (se avsnitt 3.2), en analys till vad som möjligen skulle kunna vara anledningen till den tydliga diskrepansen mellan attityd och livspraktik. Ambitionen är att detta ska vara studiens huvudsakliga tillskott till forskningsområdet, d.v.s. en teoriprövande ansats.

3 Teori

3.1 Mångkultur

Inom internationell samhällsvetenskap tycks det råda en relativ konsensus kring hur begreppet mångkultur ska förstås. Mer eller mindre likartade definitioner förekommer hos ett flertal forskare inom området (Kymlicka, 1998:25ff; Pakulski, 2014:25; Turner & Arslan,

2011:143ff). Ett representativt exempel för dessa definitioner och den begreppsförståelse som denna studie utgår ifrån är “uppfattningen att kulturer, raser och etniciteter, särskilt

minoritetsgrupper, förtjänar särskilt erkännande för deras särart inom en dominerande politisk kultur” (Eagan, 2020).

Berry och Sam (2013:152) menar att mångkultur empiriskt sett bör åtskiljas på tre olika nivåer:

1. Ett demografiskt faktum; ett samhälle med en kulturellt diversifierad

befolkningssammansättning som kan anses vara en naturlig konsekvens av en global värld och en utbredd migration. Tidigare nämnda befolkningsstatistik (se avsnitt 1.1) visar att Sverige demografiskt överensstämmer med denna definition.

2. En ideologi; ett normativt ideal att uppmuntra och vårda föregående faktum. Detta presenteras vidare i avsnitt 3.1.1.

3. En politisk policy; mångkultur är en politisk angelägenhet och behöver därför definieras i politisk handling med utgångspunkt i ideologi, något som gjorts i de regeringspropositioner som nämns i avsnitt 1.1.

Studien tar alla tre nivåer i beaktande, men tar i huvudsak avstamp i den andra nivån då attityder till mångkultur i synnerhet utgår från en ideologisk dimension.

3.1.1 Mångkultur på den ideologiska nivån

Socialantropologen Aje Carlbom (2003:42-43, 50-51) skriver om mångkultur på den

ideologiska nivån, med avstamp i en svensk kontext. Det är enligt Carlbom konstituerat som ett sammanhängande system; ett mer eller mindre sammansatt kluster av åsikter och

normativa ideal använt i ett politiskt syfte att påverka medborgarnas åsikter kring mångkultur i en viss riktning. Den kommuniceras av experter som en självklar hållning, något som inte kan ifrågasättas. Det ska också förstås som ett centralt element i det habitus som flera intellektuella i Sverige förkroppsligar och tar för givet utan att reflektera över att det är en ideologi. Carlboms definition har ett värde i form av ett analytiskt verktyg i denna studie för att tolka och förstå mångkulturen utifrån en ideologisk nivå i en svensk kontext,

informanternas expertis i egenskap av universitetslektorer samt deras attityd till mångkultur.

3.2 Bourdieus teori om den sociala världen

För att beskriva det dialektiska samspelet mellan struktur och aktör använder sig Bourdieu av uttrycket sociala rum och sociala fält där sociala rum ska förstås i ett större perspektiv, som t.ex. ett samhälle, medan sociala fält mer rör specifika arenor som t.ex. akademien.

Utgångspunkten i detta sätt att beskriva detta samspel är att komma ifrån ett substansialistiskt sätt att tänka, det vill säga att man ”betraktar enskilda individers eller gruppers aktiviteter och preferenser i ett visst samhälle vid en given tidpunkt som substantiella egenskaper, som ofrånkomligen ingår i ett slags biologiskt eller (...) kulturellt väsen” (Bourdieu 1999:14). I klartext innebär det att man i ett sådant sätt att studera det sociala samspelet riskerar att reducera det till ett isolerat fenomen, något som är oberoende av de sociala positioner, dispositioner och ställningstaganden som aktörer har och gör i det sociala rummet, vilket enligt Bourdieu leder till en förenklad förklaring på ett komplext samspel. Bourdieu menar att ett socialt fält kan liknas vid en spelplan med regler som sätter ramarna för ett bestämt socialt spel. För att bli inkluderad måste aktörerna ha resurser som tillerkänns av de andra aktörerna på fältet (Bourdieu, 1991:127).

3.2.1 Kapitalformer

Bourdieu beskriver dessa resurser som olika former av kapital, närmare bestämt kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital. Det är tillskansade resurser som agenterna kan använda för socialt handlande på det aktuella fältet (Bourdieu, 1986:15ff). Det kulturella kapitalet kan delas upp i tre olika delar/former; förkroppsligat, objektifierat samt institutionaliserat. Bourdieu menar att det förkroppsligade är det mest betydelsefulla kulturella kapitalet. Förkroppsligat kulturellt kapital handlar om sätt att föra och röra sig, sätt att tala, ordförråd, värderingar, politisk åskådning, smak och uppfattningar om livet i stort. Detta kapital överförs i hög grad omedvetet, genom socialisation och uppfostran. För att förvärva detta kapital kräver det att individen vistas i sociala miljöer där det “förekommer”, för att fungera som potentiell plattform för överföring (Bourdieu, 1986:18ff). Det objektifierade kapitalet är materiella ting, såsom litteratur, målningar, musikinstrument o.s.v. För att kunna “bruka” detta kapital symboliskt korrekt, förutsätter det ett förkroppsligat kulturellt kapital (ibid.). Institutionaliserat kapital avser i hög grad akademisk utbildning. Institutionalisering avser den relativa autonomi i symboliskt värde som det institutionaliserade kapitalet har gentemot sin agent (Bourdieu, 1986:20).

3.2.2 Det sociala fältet

Bourdieu menar vidare att distinktion, eller skillnad, är avgörande för att förstå rumsbegreppet. En aktörs position i det sociala rummet avgörs med andra ord av hur vederbörandes skillnad förhåller sig till de andra aktörerna i samma fält – åtskillnad av i huvudsak mängden ekonomiskt och kulturellt kapital (Bourdieu, 1999:16). Ett fält definieras genom förtydligande över vilka potentiella vinster det finns och vilka intressen som

finns. Fältet är därför en arena som konstitueras av olika maktintressen. De som är etablerade som makthavare inom fältet - ofta en slags elit med en nästintill monopolliknande

maktposition - försöker med olika medel att bevara sin position (Bourdieu, 1999:28). De nya aktörerna på fältet försöker samtidigt att hävda sin rätt till detsamma och stärka sin position inom det genom olika omstörtningsstrategier som i sin tur kräver en form av förkunskap om fältets struktur, regler och rutiner (Bourdieu, 1991:128). Det leder till olika strider, som skiljer sig åt beroende på fält (ibid., s. 127). Det som är gemensamt för dessa strider är dock att de i grund och botten handlar om vem som ska ha monopol på det legitima ”våld” som är

karakteristiskt för fältet. Det pågår således en ständig kamp ”huruvida man ska bevara eller radikalt förändra fördelningen av det specifika kapitalet inom fältet” (ibid.). Att ha en hög

position på fältet är därför också förknippat med att inneha makten över fältet – över de föreställningar och ställningstaganden som styr vilken ordning som fältet utgörs av (Bourdieu 1999:23).

3.2.3 Habitus

Bourdieu menar att en aktörs möjligheter att realisera sina förväntningar i livet handlar om vilka handlingsmönster – dispositioner – som personen har med sig från sin barndom och uppväxt, ens habitus (Bourdieu, 2000:148ff). Habitus ligger till grund för vårt sätt att vara och betrakta den sociala världen och är en produkt av en persons historia och börjar formas redan tidigt i en människas liv genom den miljö och de människor som omger personen (Wacquant, 2016:68). Habitus är således socialt konstruerat. Den miljö som har präglat en persons

uppväxt och levnad har med andra ord förkroppsligats i ett slags vetande om sociala strukturer och rutiner (Bourdieu, 2000:148). Agerande styrs, enligt Bourdieu, i hög grad av

möjligheterna att uppnå ett slags självförverkligande, men är varken helt reaktiv eller helt medveten och kalkylerande, utan styrs av personens habitus (ibid.).

Habitus påverkar också i hög grad en persons levnadsval och vilken typ av livsobjekt (hus, bil, inredning etc.) som personen omger sig med. Det är vidare en naturlig strävan att leva och verka i en miljö där man känner sig hemma, vilket enligt Bourdieu till stor del beror på

personens habitus (Bourdieu, 2000:150).

De olika formerna av kapital styr också habitus. När man ökar sitt kapital så påverkar detta habitus och leder till att positionen i det sociala rummet potentiellt förändras. Som redan har nämnts så är kapitalformerna också beroende av att tillerkännas av de andra aktörerna. När de gör det så kallar Bourdieu det för symboliskt kapital, alltså att de får ett symboliskt värde på det aktuella fältet (Bourdieu, 1999:27).

Vidare ska det sociala rummet förstås i termer av att det skapar förutsättningar för potentiella möten och interaktioner människor emellan. De som befinner sig närmre varandra i det sociala rummet har mer snarlika kapitalformer och habitus, därav större utsikter till en slags resonans. De med skilda kapitalformer och skilt habitus har ett större avstånd till varandra i det sociala rummet och därav låga utsikter att mötas. Vid ett potentiellt möte skulle de ha väldigt svårt att nå en känsla av samhörighet och sympati med varandra (Bourdieu, 1999:21).

3.2.4 Teoretisk anknytning till studien

Vilken etnisk och kulturell bakgrund en aktör har också betydelse för vilken typ av kapital vederbörande har, samt dess habitus, kopplat till de sociala fält den antingen ingår i, eller begär tillträde till. Att vara ”etniskt och kulturellt svensk” innebär att man har ett slags

försprång i det sociala rum och sociala fält som det svenska samhället utgör. Som ”etniskt och kulturellt svensk” har man sannolikt ett habitus som i stor mån är påverkat av de sociala fält man formats av och som är en del av det sociala rum som det svenska samhället är. Att vara uppvuxen i Sverige innebär med andra ord att man från barnsben har socialiserats in i vilka strukturer, rutiner och regler som styr vilket agerande som anses vara legitimt här. Om man dessutom har en akademisk utbildning så har man ytterligare tillskansats ett kulturellt kapital – och möjligen också socialt kapital – som är symboliskt avgörande för den position aktören har i samhället.

Som kontrast till dessa akademiskt utbildade ”etniska och kulturella svenskar”, har en stor del av Sveriges befolkning idag (se avsnitt 1.1) sitt ursprung i andra länder, och kommer således också från andra kulturer där andra strukturer, rutiner och regler är rådande. Det som har ansetts vara symboliskt kapital i dessa kulturer/sociala rum löper en viss risk att bli betraktat med ett lägre symboliskt värde i Sverige, beroende på den kulturella skillnaden. Att vara invandrare är för många därför förknippat med ett utanförskap, som dessutom ofta är ofrivilligt. Att bryta sig fri från det utanförskapet kräver enligt Bourdieus teori att man tillskansar sig kapital nog att kunna konkurrera inom fältet.

För de som är ”etniska och kulturella svenskar” och således också har en maktposition i det sociala rummet som är åtråvärd, så finns det dessutom ett egenintresse av att behålla sin position och därmed upprätthålla kampen om vilka strukturer, rutiner och regler som ska vara legitima. Detta bidrar också till att gränserna mellan etniciteter och kulturella tillhörigheter upprätthålls och reproduceras dessutom i relation till barnen genom att habitus och det symboliska kapitalet går i arv.

4 Metod

I detta avsnitt redogörs för det metodval som studien är baserad på, hur urvalet av deltagarna i studien har gjorts, vilket tillvägagångssätt som har använts i arbetet, samt vilka överväganden som gjorts kring etik och kvalitetssäkring.

4.1 Forskningsdesign

Givet syftet och frågeställningarna som har sitt fokus på attityder, uppfattningar och

informanternas egna ord bedöms en kvalitativ studie med semi-strukturerade intervjuer vara bäst lämpad som datainsamlingsmetod. Anledningen till valet av kvalitativ metod är att den utgår ifrån en kunskapsteoretisk ståndpunkt som bygger på tolkning och förståelse av den sociala verkligheten samt på hur människor i en särskild social kontext tolkar sin verklighet. Den ontologiska ståndpunkten är konstruktivistisk, det vill säga att sociala fenomen skapas i samspelet individer emellan och att de således existerar till följd av detta (Bryman, 2011:341). Dessa utgångspunkter ligger också till stor del i linje med Bourdieus teoretiska förståelse av den sociala världen.

Att semi-strukturerade intervjuer har valts beror på att studiens syfte och frågeställningar har ett tydligt fokus. Samtidigt kan informanterna, utöver de bestämda forskningsfrågorna i intervjumallen, också resonera fritt och intervjuaren kan ställa följdfrågor som dyker upp spontant under intervjuns gång (Bryman, 2011:415). Detta leder till ett öppet och flexibelt förhållningssätt som syftar till öka kvaliteten på datan som samlas in.

En metodologisk utgångspunkt för studien har varit det som Bryman (2011:355) benämner som ”täta beskrivningar”. Enligt Ponterotto (2006:538ff) går “täta beskrivningar” bortom det “synbara” och tar också hänsyn till informanternas uttryck som röstläge, känslor, handlingar etc. Vidare är kontexten avgörande för att förstå olika handlingar och diskurser i ett samhälle. Intervjumallen har utarbetats för att informanternas egna ord och skildringar ska få så stor plats som möjligt och att datan därmed ska ge just täta beskrivningar av vilka attityder och livspraktiker informanterna ger uttryck för genom att uppmärksamma kontextuella detaljer i skildringarna. Det har i synnerhet varit relevant när det har varit fråga om att ringa in de delar av den teoretiska begreppsapparaten som går under sensitiva begrepp. Sensitiva står i motsats till definitiva begrepp (Bryman, 2011:348), där definitiva riskerar att bli för fasta och ge en endimensionell syn på den sociala verkligheten som kan liknas vid en slags tvångströja och som lätt kan missa den variationsrikedom inom vilket ett begrepp kan tolkas. Detta blir viktigt ifråga om begrepp som relaterar till bl.a. habitus, svenskhet, socialt rum etc., där det har varit svårt att exakt definiera och ringa in vad det är och där informanternas egna beskrivningar av begreppen skiljer sig åt.

Begränsningarna med den valda metoden är att analysen har gjorts på ett litet antal

informanter vilket förstås gör det problematiskt att dra alltför stora generaliserande slutsatser, d.v.s. att den externa validiteten kan ifrågasättas (Bryman, 2011:352). I och med att

medverkan i studien har varit frivillig så är ett antagande att de personer som valt att ställa upp för intervju har haft en positiv ansats till mångkultur, eller åtminstone en för

universitetsvärlden okontroversiell hållning, vilket också kan ha lett till att datan som samlats in haft en viss slagsida vad gäller åsikter.

I och med att studien har två författare har det skapats förutsättningar för en kritisk granskning av den andres arbete och på så sätt kontinuerligt gjorts en bedömning om kvaliteten i studien är tillfredsställande, eller om något har behövts ändras. Det har också funnits en noggrannhet med att inte låta personliga ställningstagande och förutfattade meningar styra arbetet och resultatet i studien.

4.2 Urval

Urvalet av informanter har skett genom sökningar på ett specifikt svenskt lärosätes hemsida efter personal med yrkestitel “universitetslektor”. Urvalskriterierna har vidare varit att informanterna ska vara födda och uppvuxna i Sverige samt ha en tydlig svensk identitet. Informanternas namn, d.v.s. att de ska ha svenskklingande namn, har därför varit vägledande i urvalet. De ska också vid intervjutillfället ha barn i åldrarna 0 till 18 år. Det har slumpmässigt valts ut individer som har kontaktas via e-post och tillfrågats om de uppfyller

förutsättningarna för ett deltagande i studien och en förfrågan om de i sådana fall vill medverka. Förfrågan via e-post har skickats ut i olika omgångar då behovet av antalet informanter inte varit tillräckligt, men efter att ha skickats ut till totalt 62 personer så blev behovet uppfyllt. Av dessa 62 personer har sju svarat jakande på föregående frågor. En av dessa visade sig dock inte kunna uppfylla samtliga kriterier, varför deltagande i studien avböjdes. Övriga sex personerna uppfyllde samtliga kriterier och har sedermera också

intervjuats. Urvalsmetoden är således både ett målinriktat urval och ett bekvämlighetsurval då urvalet av personer är verksamma vid samma lärosäte (Bryman, 2011:185, 194, 434).

4.2.1 Informanter

Av de sex informanterna är tre män och tre kvinnor i åldrarna 32 till 46 år. Samtliga informanter är födda och uppvuxna i Sverige. De har barn i åldrarna 0 till 13 år. Alla informanter är sambo alternativt gifta och bor i villa eller bostadsrätt.

De sex informanterna “benämns” i studien för IP1 till IP6, men av konfidentialitetsskäl och för att undvika baklängesidentifikation, d.v.s. att inte kunna lista ut vem eller vilka som deltagit i studien, presenteras ingen vidare beskrivning av respektive informant. Syftet med att ändå särskilja dem åt är att kunna följa ett mönster i vem som säger vad.

4.3 Intervjuguide samt genomförande

Inför intervjuerna så utarbetades en intervjuguide (finns som bilaga till studien) som innehöll tre olika huvudteman; 1) Personlig bakgrund: under detta tema ställdes frågor kring antal barn, uppväxtmiljö och uppväxtförhållanden, klassbakgrund, karriärmässiga vägval, fritidsintressen, politisk färg etc. Syftet med dessa frågor var att ringa in det Bourdieu benämner som habitus; 2) Attityder till mångkultur: som temat antyder så ställdes här frågor kopplade till informanternas attityder och livspraktik i förhållande till mångkultur; 3)

Mångkultur i förhållande till sina barn: här ställdes frågor kring vilka överväganden och val som informanterna gjort/gör för sina barn i denna fråga.

Intervjuguiden utarbetades för att kunna ge informativa och kvalitativa data och att kunna analysera med utgångspunkt från det teoretiska ramverk som presenteras i avsnitt 3. Samtliga intervjuer genomfördes via Zoom eller Skype, det vill säga genom digital videolänk, och kunde således också spelas in. Anledningen till valet av digital videolänk var den allmänna uppmaningen till social distansering till följd av corona-pandemin. Intervjuerna tog mellan 60 och 100 minuter att genomföra.

4.4 Bearbetning och analys av data

När intervjuerna hade genomförts så transkriberades samtliga inspelningar i anslutning till intervjuernas genomförande. Transkriberingarna innehåller förutom informanternas och intervjuarens ord också beskrivningar för skratt, tystnad, tvekanden o.s.v., detta för att spegla även sådana uttryckssätt som ger viktiga ledtrådar för hur en informant resonerar, men som normalt inte går att utläsa i brödtext; detta i en ambition att uppfylla täta beskrivningar samt ta

tillvara sensitiva begrepp. Efter transkriberingen genomfördes en kodning och tematisering med utgångspunkt från de begrepp som återges i avsnitt 3; habitus, attityder till mångkultur, kapital (kulturellt, ekonomiskt, socialt och symboliskt), position, symbolisk makt, socialt rum, socialt fält samt livspraktik. Utifrån dessa teman och koder har analysen av data genomförts.

4.5 Etiska överväganden

Studien har följt de etiska riktlinjer som finns för vetenskaplig metod, i synnerhet de fyra etiska principerna; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och

nyttjandekravet (Bryman, 2011:131ff), och det har i inledningen av varje intervju informerats om dessa. När det kommer till informationskravet har det för informanterna upplysts om undersökningens syfte, frivilligt deltagande och moment i undersökningen. Vidare har medverkan varit helt frivillig och informanterna har när som helst under studiens gång haft möjligheten avbryta sin medverkan, vilket uppfyller samtyckeskravets kriterier. Det har funnits en stor noggrannhet om informanternas anonymitet och uppgifter/data som lämnats till denna studie har enbart brukats inom ramen för studien. Således har både konfidentialitets- och nyttjandekravet uppfyllts. I kraft av sin profession har samtliga informanter haft stor kunskap och erfarenhet om ovanstående krav/riktlinjer och därför kunnat agera som en form av kvalitetsgranskare i studien. Det har upplysts om en uppskattad tidsåtgång för varje intervju. Varje informant har också tillfrågats om de samtycker till att intervjun spelas in, vilket alla har godkänt.

5 Analys och resultat

Analysen har gjorts på sex olika teman; habitus, kulturellt kapital, attityder till mångkultur, ekonomiskt och socialt kapital samt livspraktik. Dessa teman syftar till att ringa in

informanternas habitus, att analysera deras attityder till mångkultur (kopplat till att dessa attityder baseras på ett kulturellt kapital) samt analysera hur de faktiskt lever sina liv i relation till det mångkulturella samhället.

5.1 Habitus

Av svaren framgår att fem av sex informanter har väldigt likartade beskrivningar av sin uppväxtmiljö. De är uppvuxna i vad de beskriver som en medelklassmiljö med villa som boendeform. De beskriver också att deras föräldrar har/haft en relativt hög position i det

sociala rummet och i sina respektive sociala fält, antingen genom högre utbildning eller i chefs- och ledarskapspositioner. Fem av informanterna beskriver vidare att de haft stöttning från sina föräldrar i att studera vidare efter gymnasiet och att utbilda sig akademiskt och att det därför varit något som varit självklart för dem. Alla beskriver att de haft väldigt lätt för sig i skolan och att de tyckt att det varit roligt att studera, vilket en av informanterna

kommenterar på följande sätt: “det var inte en fråga ifall om jag skulle läsa utan vad jag skulle läsa” [IP2].

Informant IP6 avviker markant i beskrivningen av sin uppväxt. För denna person har uppväxten bestått av många flyttar, ”någonstans mellan varje år och vartannat år” [IP6]. Informantens far hade en högt uppsatt ledarposition i det sociala fält familjen befann sig i. Fadern omkommer dock under personens barndom och informanten beskriver då att familjens position i det sociala fältet helt förändras:

Han var ju ledare (...) på så sätt hade han ju väldigt hög status (...) och sen när han dog hade vi ju inte den statusen längre, utan då försvann ju det helt (...) min mamma hade inget jobb och sådär, så att det var en väldigt tuff och karg uppväxt. [IP6]

Vederbörande såg att skolan kunde skapa förutsättningar för ett annat liv:

Eftersom att det var ganska struligt hemma, med mycket bråk (...) så var skolan, blev ju liksom… det blev den positiva platsen i livet för mig. Jag älskade skolan (...) och sen insåg jag väldigt, väldigt tidigt, någonstans på mellanstadiet att vägen ifrån den plats där jag befann mig var att vara duktig i skolan. [IP6]

Att habitus är en produkt av en persons historia och något som formas tidigt i livet syns hos samtliga informanter. Uppväxtmiljön för IP1-IP5 liknar varandra i hög grad i de

beskrivningar som ges gällande klassbakgrund, boendeform och föräldrars position i det sociala rummet. Ett antagande är att den stöttande hemmiljön, att ha lätt för att studera och en ambition att klättra i det sociala rummet är faktorer som skapat den grund för

självförverkligande som en hög position i det sociala fältet som akademien utgör.

IP6 uppväxt skiljer sig förvisso från de övriga, men familjens höga position i det sociala fältet tidigt i informantens liv formade sannolikt ett habitus hos vederbörande som vittnade om att det sociala rummet består av olika positioner, som också är möjliga att inta. Detta kan i sin tur ha underlättat för social mobilitet senare i livet och banat väg för en akademisk karriär.

5.2 Kulturellt kapital

Att kulturellt kapital i olika former är en viktig kapitalform på det sociala fältet – i det här fallet akademin – bekräftas av informanterna i flera olika avseenden. Det institutionaliserade kulturella kapitalet är en förutsättning för en universitetslektors position i det sociala fältet i och med att det kräver en viss utbildningsgrad och examen. IP1 beskriver det

institutionaliserade kulturella kapitalets symboliska värde på följande sätt: “man är ju väldigt privilegierad (...) så har man ju en maktposition i samhället eftersom vi sysslar med kunskap och genererar kunskap. Vi förmedlar kunskap. Däri ligger ju också kopplingen makt och kunskap såklart” [IP1]. Det institutionaliserade kulturella kapitalet blir därför också en viktig utgångspunkt för makt. Förkroppsligat kulturellt kapital är mer abstrakt, men inte desto mindre viktigt för positionen i det sociala rummet. Status kommer sig bland annat av att framstå som bildad eller kunnig inom specifika fält. En informant beskriver hur det kan komma till uttryck:

Jag skulle nog ändå påstå att jag innehar ganska hög status, och det har jag märkt inte minst i olika sammanhang (...) jag märker att folk verkligen lyssnar på vad jag säger (...) så jag har varit tvungen att vara ganska uppmärksam på att vara försiktig med vad jag säger, för jag märker att det tar skruv, sen har jag ju alltid varit privilegierad genom mitt liv. [IP2] Ett annat uttryck för förkroppsligat kulturellt kapital är politisk åskådning. Fem av sex informanter anger att de står till vänster. Flera av dem beskriver också att universitetsmiljön till stor del är normerande kring vilken politisk åskådning som anses vara accepterad och att det motsatt anses vara kontroversiellt med vissa åsikter, värderingar och ställningstaganden. IP6 avviker något när det kommer till politisk tillhörighet; “inför varje val (...) brukar jag göra ett sådant där valtest och då brukar jag få ungefär lika höga staplar på samtliga partier, utom typ Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna och på ett sätt fångar det där mig ganska bra” [IP6]. Informanten menar också att åsiktskorridoren inom den egna disciplinen är relativt snäv:

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, till exempel, då förde jag ju fram, vid någon fika liksom, fram idéen att, ja... fast Sverigedemokraterna har ju vissa poänger i problemen som de pratar om och då blev folk väldigt, väldigt upprörda. Det var väldigt tydligt att, det här kan man inte prata om. Man ska tycka väldigt illa om Sverigedemokraterna och allt de står för. [IP6]

Åsiktskorridoren kan här översättas som en snäv diskurs där ett specifikt förkroppsligat kulturellt kapital är nödvändigt för att bli accepterad. IP5 beskriver den politiska miljön i akademien på följande sätt: “jag upplever ju inte att man sticker ut som mer vänsterinriktad, så det skulle nog vara svårare att vara moderat (...) att vara öppet sverigedemokrat, det skulle nog vara väldigt svårt. Jag vet ingen som öppet är det” [IP5]. IP1 beskriver hur vederbörande förhåller sig till sin politiska åskådning i sitt jobb: “Sen lyser ju såklart värderingar igenom. Det är ju ofrånkomligt. Men jag strävar i alla fall efter att inte göra det så tydligt” [IP1]. För att nå en viss position inom det akademiska fältet förutsätts med andra ord en viss

åsiktsanpassning till den rådande åsiktskorridoren.

När det gäller den politiska debatten/diskursen avseende mångkultur så uttrycker samtliga informanter som röstar till vänster en rädsla över vilken riktning samtalet ska ta vägen, för tonläget i debatten, rädslan för vilka formuleringar som yttras samt en ökande polarisering i debattklimatet. IP1 beskriver det på följande sätt: “det sprids liksom ett tillknäppt tillstånd att vi tar hand om våra egna först och främst” [IP1]. IP4 resonerar så här: “jag tycker väl att det är väldigt tråkigt att vi har någon form av normalisering för att det är okej att dela upp människor i vi och dom (...) att människor inte kan tänka längre” [IP4]. Dessa citat beskriver att informanterna blir osäkra när åsikterna inte är i linje med det egna förkroppsligade kulturella kapitalet. I linje med vad Bourdieu (1986:15ff) menar är ett grundfundament för kapital, att det är ackumulerade resurser som aktörerna kan använda för socialt handlande, så kan aktörerna inte skrida till handling när det förkroppsligade kapitalet förlorar sitt

symboliska värde, d.v.s. att inte känna sig hemma i en viss diskurs kan leda till att man skyr diskussionen.

IP6 diskuterar annorlunda än övriga:

På ett sätt tyckte jag att det var ganska befriande när Sverigedemokraterna kom, därför att de lyfte en fråga som inte diskuterades. Innan de kom in i debatten så vägrade man att lyfta problemen (...) jag tycker att allt kan man prata om, allt borde man prata om. Alla attityder och värderingar måste upp på bordet. [IP6]

Informanten skiljer sig markant från de andra då vederbörande inte ser ett högt tonläge och höjd konfliktnivå i debatten som ett problem, utan anser snarare att idéutvecklingen i samhället drivs framåt av kontraster och konflikter. Denna informant har troligen ett delvis annorlunda förkroppsligat kulturellt kapital än övriga informanter i och med att hen inte skyr

diskussionen i samma grad. Som redovisats tidigare har denna person en annan uppväxt och ett delvis avvikande habitus från övriga. Detta kan i sin tur ha präglat det förkroppsligade kulturella kapitalet hos informanten.

5.3 Attityder till mångkultur

Kategorin attityder till mångkultur ryms inom det förkroppsligade kulturella kapitalet. Som det redogjorts för tidigare så utgår denna definition av mångkultur från en ideologisk dimension. Detta syns tydligt i svaren från informanterna som samtliga är mycket positiva i frågan. På en tiogradig skala i relation till mångkultur, där ett är mycket negativ och tio är mycket positiv, svarar samtliga sju eller mer. IP1 uttrycker sig på följande sätt: “jag ser inget problem med det överhuvudtaget, så att jag skulle säga nio, tio (...) om det förekommer ett utbyte (...) då tror jag att det leder till en förbättring i samhället” [IP1]. De flesta poängterar dock att de ser en skillnad i hur de skulle vilja att det var och hur det faktiskt är. En informant beskriver det på följande sätt: “skulle jag ta ställning hur jag skulle vilja att det var så skulle vi hamna på tio, men skulle jag ta ställning utifrån hur jag tycker att det är så kanske vi hamnar snarare på sju” [IP2]. Detta kan tolkas inom ramen för det Carlbom (2003:42-43, 50-51) menar är en ideologisk uppfattning av mångkultur som många svenska akademiker tar för givet, utan en djupare kritisk reflektion.

I resonemanget om IP6 fokuserar på att ett samhälles utveckling förutsätts av olikheter och kontraster och att det därför inte ens borde vara ett mål att alla ska hålla sams: “sen kan man diskutera liksom formerna för att olika olikheter ska samsas inom ett samhälle, men jag är väldigt övertygad om att utveckling sker genom kontraster och skillnader” [IP6]. Den här tankegången ligger i linje med Bourdieus (1991:127) beskrivning av maktkampen inom fältet som handlar om vem som ska monopol på det legitima våldet. Det sociala rummet är under konstant förändring ifråga om fördelning av makt och denna process kräver kontraster och olikheter. Vidare pratar IP6 om det som i hög grad liknar det Bourdieu (1991:128) benämner som omstörtningsstrategier:

Det handlar om konsekvenserna för samhället som det har blivit när människor har kommit hit från andra bakgrunder, inte blivit en del av samhället på lika villkor. För det har sen en lång rad av bieffekter och konsekvenser i form av konflikter och kriminalitet och marginalisering och fattigdom och så vidare. [IP6]

Människor med en låg grad av symboliskt kapital som befinner sig långt ner i det sociala rummet, och som inte kan ta sig uppåt med hjälp av det befintliga kapitalet, försöker istället avancera sin position i rummet genom dessa omstörtningsstrategier som bl.a. kan yttra sig i kriminalitet.

IP6 anser, som framgår ovan, att en naturlig konsekvens av ett mångkulturellt samhälle är en viss grad av konflikter och olikheter. De övriga informanterna uttrycker förvisso inte några motsatta uppfattningar kring detta, men hänvisar i högre grad till att problemet med

mångkulturen är att människor inte möts.

Samtliga informanter menar att ett mångkulturellt samhälle kräver ett möte och interaktion människor emellan. Flera beskriver också att det åligger människor skyldigheter och ansvar att möta, bjuda in och intressera sig för människor från andra kulturer. IP3 resonerar om det på följande sätt:

Integration är väl ett sånt där typexempel, där människor (...) som gnäller på att folk inte vill integreras, betraktar det som en envägsprocess, alltså att någon annan ska bli mer som jag, så att dom passar in bättre, istället för att vi måste funka tillsammans. [IP3]

IP6 har en liknande beskrivning:

Varje människa på vår planet har en skyldighet att försöka förstå andra människor och lyssna på andra människor och vidga sina egna perspektiv (...) världen skulle bli så mycket bättre om alla lyssnade och försökte förstå varandra, snarare än att skrämmas av skillnader på ytan. [IP6]

Informanterna är med andra ord eniga om att en lyckad integration och en levande mångkultur i någon form kräver att alla anstränger sig för att bjuda in och möta personer från andra

kulturer, något som redogörs för av IP3 som hänvisar till en händelse under en resa i Afrika:

Det finns kulturella sedvänjor där som är lite speciella... männen till exempel, de går och rövar bort fruarna. Det är så man gifter sig liksom, och rövar bort sin fru... och det låter mycket mer dramatiskt än vad det är. Det är alltid överenskommet från början och alla vet om att det ska ske. [IP3]

Här syns tecken på den beskrivning kring avstånd i det sociala rummet som Bourdieu (1999:21) pekar på. När människor med skilda kapitalformer och skilt habitus möts har man

svårt att förstå varandra. I kombination med detta syns också tecken på det som Lilja

(2015:137) menar är en etablerad diskurs om Sverige som ett land som präglas av öppenhet, tolerans, solidaritet och rättvisa. Den ideologiska dimensionen av mångkultur blir här extra tydlig då informanten väljer att se på en kulturell praktik utifrån ett tolerant och öppet

perspektiv, trots att handlingarna i denna praktik i andra kontexter skulle kunna ses som något patriarkalt och förlegat, något som informanten i andra delar av intervjun har resonerat om är ett problematiskt samhällsproblem i en svensk kontext. Det görs således en skillnad på händelser beroende på kulturell kontext.

Den ideologiska dimensionen och den etablerade diskursen kring öppenhet och tolerans syns även i följande citat: “Jag vill se ett mångkulturellt samhälle, och jag vill att... jag blir glad när jag ser en [tidningsartikel] om en polisaspirant som har slöja och tänker jag, fan va bra!”. [IP2]

Samtidigt som alla informanter, om än i vaga termer, erkänner betydelsen av att interaktion kräver ett gemensamt språk, så är en majoritet av dem ifrågasättande till om svenska språket ska vara det gemensamma kittet i kommunikationen. Flera antyder att engelskan kan fungera lika bra. De relaterade här bland annat till sina erfarenheter av kommunikationen inom universitetsvärlden. Att utgå ifrån engelskan som ett universellt språk visar på att informanterna tar avstamp ifrån sitt eget kulturella kapital inom det sociala fält man är yrkesverksam och tar på något sätt för givet att alla människor har ett liknande kulturellt kapital i allmänhet och språkkunskaper i synnerhet, vilket utifrån Bourdieus teori kan te sig nonchalant.

När det gäller attityden till mångkultur är det tydligt att en mer positiv hållning är nästintill en självklarhet inom det akademiska fältet även om resonemangen till vad mångkultur är och vilka förväntningar man bör ha på det skiljer sig åt. Mångkultur förutsätter att olika kulturella uttryck accepteras och yttras. Enligt detta resonemang borde därför också den svenska

kulturen tillerkännas och ha en självklar plats, något som informanterna dock verkar ha andra uppfattningar om, även i andra avseenden än språket.

När frågan ställs ifall den svenska kulturen ska ha en särställning gentemot andra kulturer i Sverige framkommer ett genomgående drag bland samtliga informanter att kritiskt ifrågasätta vad svensk kultur är. IP2 beskriver det så här:

Det handlar också lite om att den svenska kulturen egentligen inte är någonting. Det är en slumpmässig illustration av vanor och traditioner som också alltid har varit influerade och kommer alltid vara influerade av input utifrån så jag kan inte se att det finns någonting, något egenvärde i att bevara någonting som aldrig någonsin har varit statiskt. [IP2]

IP6 har en något annorlunda definition, men vill inte heller precisera den svenska kulturen:

Det är precis som svenska kulturen skulle vara en slags tegelsten som flyttas genom historien. Svensk kultur är ju inte samma som den var på 70-talet (...) alltså kultur är ju alltid i

förändring (...) språket och lagarna är ju det som är svenskhet. Allt utöver det är ju bara så som människor väljer att leva sina liv och de borde de få göra som de vill. [IP6]

Det finns ett genomgående tema i att alla informanter är positiva till mångkultur, samtidigt som de uttrycker skepsis gentemot – och till och med ifrågasätter förekomsten av – svensk kultur.

Samtliga informanter identifierar sig som svenskar. IP5 ger en målande beskrivning i relation till identifikation med andra svenskar när vederbörande bodde utomlands och läste om en känd svensk i en tidningsartikel; “min första känsla var lite grann att ‘vad roligt att de skriver om någon svensk’ (...) men varför det egentligen? Jag har ju inte något med honom att göra. Jag har aldrig träffat honom, vi har ingenting gemensamt” [IP5]. Detta uttalande ger en antydan om att identifikationen på etnisk basis finns där, men att den känns tveksam för personen när hen börjar reflektera över den. Det attitydmässiga avståndstagandet till det “typiskt svenska” som Lilja (2015:95) beskriver i sin studie kan bekräftas i detta

uttalande. Även resultatet från Hjerms studie (Gaston, 2017:391ff) kan bekräftas såtillvida att attityden till mångkultur formas av hur starkt man identifierar sig med den kulturella

identiteten i nationen, som framstår som svag hos informanterna i förevarande studie.

När frågan ställs om vilket värde mångkulturen har för informanternas barn så uttrycker alla att det är viktigt med tolerans, öppenhet och en förståelse för att människor är olika. Flera beskriver också att de försöker prata med sina barn om olika värderingar: “människor är olika, har olika förutsättningar, kommer från olika ställen, och igen försöka på något vis försöka kommunicera viktiga värderingar om att det är viktigt att alla får vara med, alla ska bjudas, alla ska få” [IP2]. Informanten IP3 resonerar på liknande vis:

Vi pratar om att alla barn har inte mat, alla barn får inte välja utan många barn blir glada över att det finns mat (...) vi försöker att aktivt vara delaktig i, vi har fadderbarn, vi har liksom, vi engagerar oss i ett projekt som heter aktion julklappen. [IP3]

Detta uttryck kan förstås som en del av ett formande av barnens habitus och kulturella kapital och som alltså går i arv genom socialisation.

5.4 Ekonomiskt och socialt kapital

Alla informanter beskriver sin ekonomiska situation som god och stabil. Samtliga menar att de i sin yrkesroll som lektorer har en position med relativt bra lön, trygg anställning och en ekonomisk stabilitet, och med fallhöjd för oförutsedda händelser i livet. Informanternas sociala nätverk är överlag också kulturellt och socialt homogena. Följande citat av IP1 är representativ för den situation som samtliga informanter beskriver; “Jag skulle säga att jag umgås ganska mycket med folk som har en liknande bakgrund (...) och de är lika homogena som… ja, som många andra delar av mitt liv” [IP1]. Samtliga uttrycker en medvetenhet om sin distans till andra kulturer på etnisk basis och reflekterar genomgående över detta i intervjuerna. Informanternas ekonomiska situation ger möjligheter för dem att i relativt hög grad välja aspekter som bostadsområde och boendeform. Det ekonomiska kapitalet kan således också ge förutsättningar för att kunna välja att bo i ett kulturellt och socialt homogent område, något som samtliga informanter beskriver att de gjort.

5.5 Livspraktik – hur informanterna faktiskt lever sina liv

Livspraktiken är, som tidigare nämnt, praktiska handlingsmönster såväl genom aktiva som passiva livsval. Samtliga informanter beskriver en livspraktik som är synnerligen kulturellt homogen, vilket framgår av avsnittet ovan. Också i beskrivningen av informanternas

fritidssituation finns en tydligt kulturell homogenitet. Aktiviteterna består av trädgårdsarbete, träning, orientering, friluftsliv, skidåkning, matlagning, sommarstuga och liknande. Alla uppger att det inte sker någon etniskt eller socialt kulturell sammanblandning i någon hög grad under fritiden.

För att studera livspraktiken i relation till sina barn har frågan ställts om hur informanterna resonerat vid val av förskola och skola. I valet av förskola så har samtliga informanter varit vägledda av närhetsprincipen. I och med att de bor i kulturellt och socialt homogena områden blir konsekvensen också att förskolorna och skolorna som ligger i närheten också de är

kulturellt och socialt homogena. Endast en av informanterna har valt en skola i en mer

kulturellt heterogen miljö, och säger att mångkulturaspekten hade en del i det valet; “det hade jag inte riktigt koll på, men den är mer mångkulturell och mindre homogen (...) vi hade inte fått något intryck av att det skulle ha varit en särskilt dålig skola. Den verkade lika bra som vilken annan som helst” [IP5]. Informanten beskriver vidare att en hel del andra föräldrar var oroliga för att deras barn skulle gå i denna skola, som beskrivs som stökig, men mest till följd av stor omsättning bland personalen.

Flera säger att principen om en kommunal skola är något de värnar, men två stycken har brutit mot det av bekvämlighetsskäl och placerat barnen i friskolor. Andra aspekter som har vägts in är det pedagogiska formatet, ett normkritiskt förhållningssätt och utomhusverksamhet i

anslutning till natur. Ingen av informanterna har valt en förskola med en mångkulturell prägel. Det motsatta valet har dock gjorts. En informant beskriver att hen tidigare i livet bodde i ett invandrartätt område och när valet av förskola skulle göras stod det mellan några i närområdet och en privat:

Vi åkte runt och besökte olika förskolor och när vi besökte den förskolan där vi bodde så var det en väldigt kaotisk situation där (...) men det var en ganska svår och lång diskussion innan vi kom fram till att, ja, men vi sätter henne ändå i den här privata förskolan. Så då gjorde vi ett sådant val. [IP6]

Två informanter beskriver att de inte är särskilt benägna att förändra sin livspraktik: “nej, det har jag väl inte känt. Det är ingenting som jag gått omkring och känt att jag skulle vilja vara mer aktiv, nej” [IP5]. “Alltså de kontrasterna som blir av klass räcker gott och väl för att jag ska få mitt lystmäte av skillnad varje dag” [IP6].

Flera av de andra informanterna uttrycker en form av skam till följd av sitt kulturellt homogena leverne och att de egentligen skulle vilja vara en mer aktiv del av det

mångkulturella samhället. En informant beskriver det genom följande ord: “ja, absolut (...) och det är väl ingen annans fel än mitt eget att man inte är det (...) men som med mycket annat så blir det liksom inte av” [IP2]. IP3 beskriver det så här: “vi har pratat mycket (...) om olika sätt att engagera sig och försöka bryta vår vita stereotypa världsbild, speciellt för våra barns skull” [IP3]. IP4 uttrycker sin frustration över att inte kunna ta klivet över till ett mångkulturellt möte: “ja, men det skulle jag absolut vilja (...) men att aktivt få det att hända själv (...) det förmår jag inte” [IP4]. Det blir tydligt att den ideologiska dimensionen för

mångkultur är vägledande även här. Men det uppstår en krock mellan idealism och

pragmatism när livspraktiken inte lyckas leva upp till de höga idealen. I Bourdieu-termer har informanterna en hög position i det sociala rummet. Denna position är, som tidigare nämnts, förutsatt av personernas habitus och av den strävan som habitus ger upphov till. Att

informanterna skulle rucka på sin position i det sociala rummet till förmån för att släppa fram människor med ett annorlunda kulturellt kapital går stick-i-stäv med Bourdieus teori, där istället maktkampen och striden om det legitima våldet betonas. Med utgångspunkt i detta resonemang så faller det sig på sätt och vis logiskt att informanterna i studien lever så kulturellt homogent.

6 Slutsatser och diskussion

Vi kan utifrån studiens resultat dra slutsatsen att informanternas attityd till mångkultur är mycket positiv. Livspraktiken är för samtliga informanter synnerligen kulturellt homogen. Det finns således en stor diskrepans mellan attityder och livspraktik. När det kommer till hur man förhåller sig till mångkultur gentemot sina barn så har vi funnit att man vill överföra sina positiva attityder och värderingar, men genom sin livspraktik reproducerar man samtidigt det kulturellt homogena levnadsmönstret. Diskrepansen mellan attityder och livspraktik blir således tydlig även i ett framtidsorienterat perspektiv.

6.2 Diskussion

Vi har i studien kunnat se att samtliga informanter betraktar mångkultur utifrån den ideologiska nivån, utifrån ett ideal om hur samhället bör vara. Den ideologiska

utgångspunkten skiljer sig dock mellan informanterna, men det som förenar deras resonemang är en önskan om att människor från olika kulturella bakgrunder ska kunna mötas, vilket i sin tur anses leda till ett bättre samhällsklimat. Att ha en positiv attityd till mångkultur verkar således vara en form av förkroppsligat kulturellt kapital som tillerkänns väldigt starkt i den akademiska miljön. Den positiva attityden blir därför också ett symboliskt kapital som ger och bekräftar ens position inom det sociala fält som universitetet/akademien utgör. Samtliga informanter anger att de har en privilegierad position i samhället och de anser att det är problematiskt med den kulturella och ekonomiska segregationen. Samtidigt visar de stora valen inom livspraktiken – bostadsområde, umgängeskrets, fritidsintressen, o.s.v. – att

informanterna inte är särskilt benägna att rucka på sina privilegierade positioner. Vi har kunnat se att maktkampen på fältet är en central del i Bourdieus teori. Det finns en naturlig konfliktlinje där aktörerna på fältet strider om vilket kapital som ska tillskrivas symbolik och som skapar grunden för maktpositionerna på fältet. Att de etablerade aktörerna med ett högt symboliskt kapital, i det här fallet universitetslektorerna, skulle överge dessa positioner i solidaritet med de längre ner i det sociala rummet ter sig därför som orimligt. Därav riskerar den kulturella segregationen att cementeras.

Det är svårt att se hur den kulturella segregationen ska kunna brytas när till och med de med mest positiva attityder till mångkultur i sin livspraktik reproducerar kulturell homogenitet och segregation. Aktörernas livsval verkar i mångt och mycket formas av vilka förutsättningar som ges av strukturen, till exempel ser vi detta när det kommer till det fria skolvalet. Alla utom en informant väljer kulturellt segregerade skolor och förskolor, men samtidigt uttrycks en kritik mot det fria skolvalet och istället förespråkas att politiken/strukturen ställer upp andra – mer begränsande regler – kring aktörens val i denna fråga. Segregationen och den kulturella homogeniteten blir således också ett strukturellt problem där strukturen på något sätt förlitar sig på en hög grad av valfrihet genom aktörernas agerande för att människor från olika kulturer ska kunna mötas och sammanblandas. Den politiska policyn kring mångkultur utgår som redan nämnts ifrån att invandrargrupper ska ha möjligheten att välja i vilken grad de ville anamma den svenska kulturella identiteten för att samtidigt kunna bevara och vårda sin ursprungliga kulturella identitet. Valfrihet av kulturell identitet är här centralt. Valfrihet är också något som starkt präglar den liberala ideologi som är gällande i stora delar av

västvärlden – också i Sverige. När ”svenskar” väljer en kulturellt homogen livspraktik så får det utifrån detta resonemang ofrånkomligen negativa konsekvenser för det mångkulturella projektet. Politiken kan därmed anses ha misslyckats med sitt ursprungliga syfte i frågan. Det uppstår en krock mellan idealism och pragmatism.

6.3 Vidare forskning

Frågan om mångkultur är ett nästintill gränslöst stort ämne. Många skulle hävda att segregationen mellan svenskar och människor från andra kulturer är vår tids största

samhällsproblem. Ett område som kan vara intressant att studera vidare är kopplingen mellan kulturell segregation och klass; det vill säga om det inte faktiskt är så att frågan om kulturell segregation lika mycket är en fråga om ekonomisk och social ojämlikhet. Ett annat

integration och interkulturella möten, d.v.s. strukturella förändringar som skapar fler förutsättningar för aktörer att mötas. Ett tredje förslag är att titta på hur den kulturella identiteten ser ut hos de etniska svenskar som gift sig med personer av annan etnicitet och kulturell härkomst. Potentiellt metodologiskt tillvägagångssätt skulle kunna vara deltagande observation och en fortsatt teoretisk tillämpning av den ”bourdieuanska” begreppsapparaten, i synnerhet hur habitus och kulturellt kapital påverkar förhållningssättet gentemot