"Vissa dagar på kåken hade jag inte bytt mot tio här ute" : En hermeneutisk studie om positiva och negativa upplevelser av fängelsestraff i relation till interpersonella relationer

Akademin för hälsa, vård och välfärd

”VISSA DAGAR PÅ KÅKEN HADE JAG

INTE BYTT MOT TIO HÄR UTE”

- En hermeneutisk studie om positiva och negativa upplevelser av fängelsestraff i

relation till interpersonella relationer

SAMT SELMAN Huvudområde: Sociologi Nivå: Kandidatuppsats Högskolepoäng: 15 hp Program: Beteendevetenskapliga programmet

Kursnamn: Sociologi med socialpsykologisk inriktning

Handledare: Magdalena Vieira Examinator: David Redmalm Seminariedatum: 2021-01-15 Betygsdatum: 2021-01-15

Förord

Till Magdalena, för dina goda råd och din vägledning men framförallt för det ovärderliga intellektuella utbytet.

Till er som orkat och vågat berätta, för er öppenhet, uppriktighet och för ert dyrbara förtroende.

Till Nikolas, för din kärlek och dina uppoffringar. För all inspiration, delad glädje och sorg. Till W, för att du öppnade mina ögon.

Till min far och son, själsfränder och kamrater i det eviga sökandet,

SAMMANFATTNING

Denna studie syftar till att nå en djupare förståelse av interpersonella relationers betydelse för positiva och negativa upplevelser av fängelsestraffet som socialt fenomen, genom att undersöka både tidigare dömdas erfarenheter och erfarenheterna bland anhöriga till tidigare dömda. Frågeställningarna guidas därmed av detta syfte och relateras till interpersonella relationer till medintagna och personal på anstalten, de tidigare dömdas upplevelse av fängelsestraffet i relation till deras interpersonella relationer till sina anhöriga utanför anstalten, samt de anhörigas upplevelser av sina närståendes fängelsestraff i relation till deras interpersonella relation till varandra. I och med att studien fokuseras på upplevelser har den hermeneutiska metoden valts som en lämplig ansats. För att få tillgång till empiriskt material har det genomförts semistrukturerade intervjuer med sju deltagare, varav tre anhöriga och tre tidigare dömda, samt en person som tillhör båda kategorierna.

Det teoretiska ramverket som består av Ashworths livsvärldsaspekter och begreppen livslinjer och fakticitet har varit vägledande för tolkningsfaserna i den hermeneutiska analysen. Studiens resultat ger därmed en nyanserad tolkning av fem centrala teman som identifierats i det empiriska materialet. Två exempel på dessa är Interpersonella relationer till medintagna –

betydelsefulla men flyktiga, samt Återfallet som del av den kriminella livslinjen. Därefter

mynnar den fördjupade tolkningen av de fem centrala temana ut huvudtolkningen Tillfällig

tillspetsning av relationernas karaktär och livslinjens cementering. Analysen visar att de

interpersonella relationerna kan förstås ha en effekt på upplevelsen av fängelsestraffet men också att fängelsestraffet kan förstås påverka upplevelsen av de interpersonella relationerna. Resultatet pekar också på vikten av ytterligare fördjupade studier av upplevelser av fängelsestraff.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING ...3

1.1 Bakgrund... 3

1.2 Syfte och frågeställning ... 4

1.3 Sammanfattning i relation till frågeställningens samhällsrelevans ... 5

2 TIDIGARE FORSKNING ...5

2.1 Fängelset som främjande för sociala relationer ... 6

2.2 Fängelset som hämmande för sociala relationer ... 6

2.3 Familjerelationer under och efter fängelsetiden ... 7

2.4 Klass, ras och socioekonomiska faktorer ... 9

2.5 Sammanfattning av tidigare forskning ...10

3 METOD – DET HERMENEUTISKA PERSPEKTIVET OCH DESS GRUNDANTAGANDEN ... 11

3.1 Motivering av metodval ...12

3.2 Den hermeneutiska spiralen och del/helhetsprincipen ...13

3.3 Dialogens centrala roll ...14

3.4 Förförståelse ...14

3.5 Urval och datainsamling ...16

3.6 Analysmetod ...17

3.7 Etiska överväganden ...17

4 TEORI ... 18

4.1 Livsvärlden och dess aspekter ...20

4.2 Fakticitet och Livslinjer ...21

5 RESULTAT ... 22

5.2 Inledande tolkning – positiva och negativa upplevelser av fängelsestraffet i

relation till interpersonella relationer i och utanför anstalten ...24

5.3 Tematisk tolkning ...25

6 DISKUSSION... 48

6.1 Resultatet i relation till syfte och frågeställning ...48

6.2 Resultatet i förhållande till den hermeneutiska metodansatsen ...49

6.3 Resultatet i förhållande till tidigare forskning och förslag på vidare forskning .50 REFERENSER ... 52

BILAGOR... 55

BILAGA (A) INTERVJUGUIDE TIDIGARE FRIHETSBERÖVADE ... 56

Bilaga (B) Intervjuguide anhöriga...57

Bilaga (C) Informationsbrev ...58

1

INLEDNING

En sommardag när jag var på väg till jobbet ringde en god vän till mig och undrade om jag ville dricka en kopp kaffe innan jag började mitt arbetspass. Jag tyckte att det lät som en bra idé och åkte hem till honom. När jag kom fram stod två nybryggda kaffekoppar på bordet, ackompanjerade av ett paket cigaretter och ett halvfullt askfat. Vi började dagen tillsammans med vardagligt prat i dimman av Marlbororök som cirkulerade runt i lägenheten. Oundvikligen kom vi in på minnen och anekdoter från olika fängelsestraff som han avtjänat och jag kommenterade att jag aldrig hade orkat sitta i fängelse, att jag säkert hade känt mig instängd och uttråkad. Han drog ett bloss, log och utbrast “Vet du, jag svär, vissa dagar på kåken hade jag inte bytt mot tio här ute”.

Det fick mig att tänka på om det kan vara så, att det finns positiva saker med att sitta i fängelse. Kunde det verkligen vara så? Det är lätt att tänka om olika företeelser i svart eller vitt men det kanske skulle ligga något i att undersöka kontrasten däremellan, gråskalan där livet ofta utspelar sig. Var min vän ensam om sin positiva upplevelse av fängelset eller kunde det finnas andra som upplevt samma sak? “Du borde skriva om det här” sa han - och här är vi idag. I skrivande stund sitter han av ännu ett fängelsestraff och jag dricker kaffe över ett halvfullt askfat i en dimma av Marlbororök, ”här ute”.

1.1

"The degree of civilization in a society can be judged by entering its prisons" skriver Dostojevskij i The house of dead från 1862 och än idag, över hundra år senare, är lag och ordning aktuella ämnen. Brott och straff har diskuterats i alla tider, i allt från skönlitterära klassiker till kvällstidningarnas debattsidor har kriminaliteten och dess påföljder skildrats, diskuterats och kritiserats. De senaste åren har kriminalitet och brottsbekämpning varit högst aktuella ämnen i den politiska debatten, men också i den allmänna opinionen. Forskare och debattörer från olika discipliner och ideologiska hemvister framhåller olika och ofta konflikterande förklaringsmodeller och förslag på lösningar. Jimmie Åkesson, Oscar Sjöstedt och Matheus Enholm, (Bohusläningen, 2020-10-19) partitoppar och representanter för Sverigedemokraterna, hävdar att brottsligheten är importerad och en direkt följd av vad de kallar “vänsterliberal” och “ansvarslös” invandringspolitik och pläderar för avskaffande av straffrabatter, samt utvisning av utländska medborgare som begår brott.

Å andra sidan, argumenterar Erberth och Moreno (Kvällsposten, 2018-08-07) istället för att kriminaliteten finansieras av den knarkande överklassen, som håller liv i narkotikaförsäljningen och konflikterna som följer av denna i den kriminella världen. Polismästaren Stefan Sintéus berättar att de flesta skjutningarna beror på konkurrens i drogförsäljningen samt att vinsterna från denna finansierar vapnen som tar livet av de inblandade (Erberth & Moreno, 2018-08-07). Magnus Hörnqvist (Aftonbladet, 2019-12-11), professor i kriminologi vid Stockholms universitet, argumenterar att jakten på poäng i det kriminalpolitiska spelet resulterat i tortyrliknande förhållanden på svenska kriminalvårdsanstalter. Juristerna Alice Pernevi och Daniel Claesson (Göterborgsposten, 2020-01-09) påstår å andra sidan att det svenska straffsystemet utgör ett paradis för kriminella, med lyxiga anstalter och straffrabatter.

Även röster från tidigare dömda hörs i debatten, däribland föreläsaren och ungdomsbehandlaren Mehdi Adnan Mossa, som i en intervju med TT beskriver fängelset som

en arena för vidareutbildning i kriminell verksamhet. Trots det argumenterar han emot avskaffande av straffrabatterna eftersom han tror att det kommer resultera i att de kriminella nätverken rekryterar allt yngre personer (Aftonbladet, 2020-05-17). Det vi däremot vet med säkerhet är att fler personer sitter fängslade på svenska anstalter nu än tidigare. I Brottsförebyggande rådets rapport Personer lagförda för brott 2019 framgår det att antalet fängelsedomar ökat med två procent till 10 900 domslut från 2018. Den största ökningen har skett bland de som dömts till 24 månaders fängelse eller mer, med hela 13 procent. Det innebär att den totalt utdömda strafftiden ökade med 12 100 månader, en ökning på tio procent från året innan (BRÅ, 2019:5,6,20). Kriminalvården uppdaterar kontinuerligt sin hemsida med statistik som rör platssituationen på häkten och anstalter, som just nu beskrivs som ansträngd. Den totala beläggningsgraden på anstalterna den 16 november 2020 överstiger 100 procent vad gäller platser för män, för kvinnor är motsvarande siffra 87 procent. Antalet som dömts till fängelse överstiger alltså antalet platser som finns tillgängliga, det är störst tryck på anstalterna med högst säkerhetsklass men på samtliga anstalter råder platsbrist (Kriminalvården, 2020-11-20). Christer Renlid argumenterar i organisationen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, tidning Vägen ut (2018) att kriminalvårdens vädjande om att bygga fler anstalter ingår i ett populistisk och verklighetsfrånvänt politiskt spel som bara blir dyrt i längden, och pläderar för att man istället borde bygga ut frivården för att förhindra återfall i brott snarare än att försöka straffa bort kriminaliteten. Det är mot bakgrund av ämnets aktualitet i nyhetsrapporteringen, politiken och den statliga statistiken samt den relativa bristen på de tidigare dömdas egna perspektiv i frågan, som gör att jag anser att upplevelsen av fängelsestraffet lämpar sig för närmare studier. Syftet med studien och dess centrala frågeställning kommer att presenteras mer ingående under nästa rubrik. I kontrast till de motstridiga rösterna som hörs på ledarsidor och i partidebatter, så lyser de tidigare fängslades röster med sin frånvaro. Kanske är de tidigare fängslades berättelser lika nyanserade som allmänhetens åsikter kring fängelset? Ett sätt att försöka besvara denna fråga är att genomföra en studie som undersöker några sociala dimensioner som berör dessa frågor.

1.2

Syftet med studien är att, via den hermeneutiska metodansatsen, nå en djupare förståelse av interpersonella relationers betydelse för positiva och negativa upplevelser av fängelsestraffet som ett socialt fenomen genom att undersöka både tidigare dömdas erfarenheter och erfarenheterna bland anhöriga till tidigare dömda.

Studiens syfte mynnar således ut i tre centrala frågeställningar:

1. Vilka är de tidigare dömdas positiva respektive negativa upplevelser av

fängelsestraffet i relation till deras interpersonella relationer till andra intagna och personal på anstalten?

2. Vilka är de tidigare dömdas positiva respektive negativa upplevelser av

fängelsestraffet, i relation till deras interpersonella relationer till sina anhöriga utanför anstalten?

3. Vilka är de anhörigas positiva och negativa upplevelser av sin närståendes fängelsestraff i relation till deras interpersonella relation till varandra?

Eftersom det är en fördjupad förståelse av upplevelser som eftersöks i denna studie, snarare än en förklaring av kausalitetssamband, så är den hermeneutiska metodansatsen bäst lämpad för studiens syfte och frågeställning. I metodkapitlet kommer jag att redogöra för hermeneutikens grundantaganden och diskutera metodvalet ytterligare.

1.3

Ser vi till statistiken så framträder en bild av ett överbelastat rättsväsende, en ansträngd kriminalvård och en växande grupp människor som kommer att tillbringa tid bakom lås och bom. Brottsstatistiken kan läsas och tolkas på olika sätt, å ena sidan kan siffrorna ses som symptom på större samhällsproblem och å andra sidan som en förändring i positiv riktning där politikers löften om hårdare tag sätts i verket. Att låta siffrorna tala för sig själva riskerar dock att låta viktig kunskap gå förlorad. Vi kan inte veta med säkerhet om ökningen beror på att det är fler brott som begås eller om det är fler brott som anmäls med tanke på det siffrorna visar, dvs. att fängelsepopulationen växer. Siffrorna innebär att fler personer än tidigare kommer att ryckas ur sitt sociala sammanhang och tvingas in ett nytt. I fängelset tvingas människor att interagera med andra som de inte nödvändigtvis har något gemensamt med annat än en fängelsedom och ett tilldelat utanförskap till följd av denna. Fångarna isoleras från det övriga samhället, men tvingas till socialt umgänge med varandra och kriminalvårdare, samtidigt som de separeras från sina självvalda relationer.

Slutsatserna som kan dras av studiens bakgrundsbeskrivning är att ”brott och straff”1 tagit en allt större plats i samhällsdebatten, trots att problemformuleringen på intet sätt är ny. Vad som däremot är nytt är det ökade antalet fängelsedömda i Sverige. Eftersom fler människor idag sitter i fängelse eller väntar på att få ställa in sig på de överbelastade anstalterna, är det fruktbart att undersöka upplevelsen av fängelsestraffet i relation till de interpersonella relationerna till medintagna, kriminalvårdare och anhöriga. Genom att undersöka betydelsen av interpersonella relationer i en miljö som kan tyckas vara konstlad och kan beskrivas som extrem (i förhållande till att man tvångsmässigt isoleras från det övriga samhället) kan vi förhoppningsvis även nå en djupare förståelse för de mellanmänskliga relationernas betydelse i allmänhet, eller i ”det vanliga livet”. Genom att undersöka upplevelsen av en ytterlig miljö i relation till de interpersonella relationerna inom och utanför den, kanske vi även kan nå fördjupad förståelse för människan som social varelse.

2

TIDIGARE FORSKNING

I detta kapitel presenteras en tematisering av tidigare forskning på området. Litteratursökningen har genomförts genom att söka efter peer-reviewed artiklar i Social services abstracts via Proquest.

Sökorden ”imprisonment” och ”incarceration” i kombination gav 878 artiklar, av dessa lästes 20 artiklar i sin helhet varav sju artiklar bedömdes vara av relevans för denna studie. Dessa har tematiserats och kommer att presenteras i detta kapitel utifrån teman som identifierats.

1 _{En association till Dostojevski’s verk med denna titel verkar på sin plats med tanke på studiens}

2.1

Eades (2019) visar i sin studie av besöksrum i Australienska fängelser att interpersonella relationer till signifikanta andra under fängelsetiden uppfyller en dubbel funktion. Dels har meningsfulla interpersonella relationer en terapeutisk funktion och dels kan de komma att bidra till att de tidigare frihetsberövade skapar och upprätthåller hälsosammare relationer än tidigare när de återgår till livet i frihet (Eades, 2019:36). Deltagarna menar att fängelsets restriktiva miljö och brist på vardagliga distraktionsmoment haft en positiv inverkan på deras relationer, de lyckas fokusera på varandra och upplever att relationen som formas präglas ett djup band som skiljer de från relationer som formas i “det normala livet” (Eades, 2019:39). Besökarna uttrycker att relationerna är intensiva och djupa eftersom interaktionen sker ansikte mot ansikte i en miljö där sociala statusmarkörer är frånvarande och det enda den intagne kan erbjuda är genuin vänskap och intresse, vilket gör kommunikationen till det mest värdefulla i relationen (Eades, 2019:40) Det stöd som besökarna erbjuder och utgör upplevs ha hjälpt de intagna att restaurera en splittrad självidentitet och Eades (2019:40) framhåller att både de intagna och besökarna drivs av en önskan att gynna varandra i relationen. Den tillit som de intagna upplever i relationen och känslan av att betyda något för en annan bidrar till att de intagna formar en ny uppfattning kring interpersonella relationer som följer med dem ut i friheten (Eades, 2019:41). De tidigare intagna listar en mängd olika psykiska hälsofördelar som besöken utgör för dem. Bland annat emotionell tillväxt, uppmuntran, ett nytt positivt sätt att se på livet, en trygg arena för emotionell reflektion och utbyte samt avslappning och en känsla av tillhörighet. Sammantaget så lär sig de intagna av sina besökare och upplever större framtidstro, de bygger också upp en känsla av tillit som sprids till andra, nya relationer (Eades, 2019:41,42).

Efter frigivning består relationerna men deras karaktär ändras till följd av att de förflyttats till en annan kontext. Trots att de före detta intagna och besökarna upprätthöll sina relationer så upplever de en känsla av förlust i och med förändringen. De före detta intagna uppger att de dragit sig tillbaka från relationerna till sina besökare men också från sociala relationer överlag. Dock menar de intagna att de insett sin potential när det kommer till att bygga relationer (Eades, 2019:42).

Intervjupersonerna upplever också att de relaterar till människor på ett annorlunda sätt än innan de blev frihetsberövade, men de relaterar också till tiden på ett nytt sätt. Istället för att tänka i termer av förlorad tid så kan de se ett värde i erfarenheten av fängelsestraffet och se det som en övergångsfas till en annan, bättre del av livet. Både de tidigare intagna och besökarna upplever att relationen varit en givande erfarenhet som påverkat dem positivt och förändrat dem i existentiell mening (Eades, 2019:42,43). Relationsfokuset i Eades studie är i sig inte unikt men de positiva aspekterna av fängelsestraffet i relation till skapandet av betydelsefulla interpersonella relationer verkar vara sällsynta. Under nästa rubrik diskuteras de negativa aspekterna av fängelsestraffet i relation till interpersonella relationer, vilka också återfinns i högre utsträckning i den tidigare forskningen.

2.2

I kontrast till deltagarna i Eades studie talar deltagarna i Smoyer, Elumn Madera och Blankenships (2019:5) studie av amerikanska fångar 40 år och äldres upplevelser av fängelsestraff oftare i termer av förlust och hopplöshet. Deltagarna upplever oro över att deras sociala relationer blir lidande till följd av fängelsestraffet. De uttrycker också sorg över att nära och kära gått bort och att de inte har kunnat erbjuda sitt stöd för sina anhöriga i livets slutskede (Smoyer et al., 2019:6). Flera deltagare upplever att de har svårt att relatera till “vanliga civila” efter frigivning. Relationerna i fängelset är enligt deras upplevelse präglade av våld och det

gäller att alltid förhålla sig defensivt mot andra interner - en inställning som lever kvar även efter att straffet avtjänats (Smoyer et al, 2019:9,10). Smoyer et al. noterar språkbruket här men adresserar det inte vidare. I förhållande till frågor kring upplevt stigma som adresseras i min studie, som fokuseras i frågan kring relationen till kriminalvårdarna, väcker detta en fundering huruvida sättet att tala om andra människor som “civila” kan förstås som internaliserad stigmatisering.

Zhang och Flynn (2020) undersöker i sin studie som involverar australiska universitetsstudenter som växt upp med en frihetsberövad förälder vilka skyddande sociala faktorer som funnits i deras uppväxtmiljö och hur dessa kan förstås ha haft en positiv inverkan på deras liv. De lyfter fram att studier av barn till frihetsberövade föräldrar ofta riktar in sig på sambandet mellan förälderns fängelsestraff och barnets utvecklande av antisociala beteenden och söker med sin studie fylla igen glappet i forskningen genom att intervjua personer som det har gått bra för (Zhang & Flynn, 2020:883).Vid sidan av positiva erfarenheter relaterade till socialt stöd från engagerade anhöriga finner Zhang och Flynn (2020:893,894) att deltagarna haft svårt att relatera till andra barn under sin uppväxt eftersom de inte upplevt sin uppväxt som normal, de har inte velat berätta att deras förälder sitter i fängelse av rädsla för att bli “utskämda”. Genom att delta i sociala fritidsaktiviteter har de kunnat hantera känslan av att vara “onormal” men de uppger också att de känt ångest och besvikelse över förälderns fängelsevistelse.

Trots att det gått relativt bra för deltagarna i studien vad gäller socialt avancemang och studieframgångar så har förälderns frihetsberövande rubbat relationen dem emellan. Deltagarna tar upp att relationen till respektive förälder blivit lidande och att de tampas med obearbetade känslor av ångest, besvikelse och till och med äckel och vissa har ingen kontakt alls med sin tidigare frihetsberövade förälder (Zhang & Flynn, 2020:893). Vid sidan av fängelsestraffets positiva och negativa effekter på de intagnas interpersonella relationer har studier av familjen som social enhet också undersökts i relation till fängslandet av en familjemedlem, i dessa är bilden klart nyanserad och flera viktiga aspekter behandlas. Dessa diskuteras under nästa rubrik.

2.3

De centrala teman som identifieras av Zhang och Flynn (2020:890,891) har att göra med familjeband som betydelsefull skyddande faktor och delas in i tre aspekter: positiva omsorgskarakteristika (positive caregiving characteristics), nära relation till primära omsorgspersoner (a close relationship with the primary caregivers) och familjestöd (family

support). Under dessa teman förklarar deltagarna att villkorslös kärlek, respekt för deras

autonomitet och goda vuxna förebilder spelat en betydande roll för deras positiva livsutveckling. Emotionellt stöd, informationellt och materiellt stöd från omsorgspersonerna under förälderns fängelsestraff har också varit avgörande för deras psykiska välbefinnande och sociala framgångar (Zhang & Flynn, 2020:891,892). Djupa familjeband har alltså varit av vital betydelse för deltagarna under förälderns frihetsberövande, både för deras sociala och personliga utveckling.

McKay, Lindquist, Feinberg, Steffey, Landwehr, och Bir (2018) har analyserat data baserade på djupintervjuer med 1482 par, bestående av en frihetsberövad man och en fri kvinna, för att söka svar på tre frågor: (1) Vilka tillgångar respektive utmaningar hade paren med sig från sin relation till upplevelsen av fängelsestraffet? (2) Vilka strategier använde paren för att upprätthålla familjebanden under fängelsestraffet och vilka hinder möttes dem av? (3) Hur sammanlöper respektive skiljer sig parternas förväntningar kring den frihetsberövade partens frigivning (McKay, et. Al, 2018:99,100). Männen som deltog i studien är alla tidigare dömda,

i genomsnitt 12 gånger under sitt liv och den genomsnittliga tiden som paren varit i en partnerrelation med varandra var sju till åtta år. Detta innebär att kvinnorna sannolikt erfarit fler än ett fängelsestraff med sina manliga partners under relationens gång. Den typiska familjesituationen innefattar delad vårdnad om två barn och 68% av fäderna bodde tillsammans med sina barn före fängelsestraffet och 91% av fäderna bidrog ekonomisk till minst ett barn (McKay et. al, 2018:101).

De flesta paren rapporterar få konflikter och att de haft det bra tillsammans innan fängelsedomens verkställande, 43% av männen och 38% av kvinnorna säger sig aldrig ha hamnat i en konflikt med sin partner om frågor gällande barnen och runt hälften av alla deltagare menar att de stod bakom den andres beslut i föräldrarollen även om de nödvändigtvis inte alltid höll med. Över hälften av deltagarna rapporterar att de njöt av att tillbringa familjetid tillsammans (Mckay et. al, 2018:102). Trots de goda förhållanden som rapporteras så framkommer också att det är vanligt med fysiskt våld i familjerna, det är endast 34% av paren som inte rapporterat om fysiskt våld i relationen de senaste sex månaderna innan verkställandet av fängelsestraffet. Det är också mer förekommande att de män som ingick i paren som rapporterat om fysiskt våld också har missbruksproblem Mckay et. al, 2018:103,104). Sammantaget framkommer att relationerna upplevs som goda, trots att våld och missbruk förekommer, samt att männen i familjen haft en försörjande roll. Detta blir tydligare när Mckay et, al (2018:104) söker svar på sin andra fråga.

En majoritet av kvinnorna, 69%, arbetade heltid och hela 82% upplevde någon form av arbetsrelaterat eller hälsorelaterat hinder under sin partners fängelsevistelse, därtill hör psykisk ohälsa, ingen tillgång till sjukförsäkring och arbetsförlust. 32% av kvinnorna hade inget eget boende. Vidare rapporterar paren hinder vad gäller upprätthållandet av relationen i form av lång distans mellan hem och fängelse, höga kostnader för telefonsamtal samt obehagliga besöksmiljöer på anstalterna. 58% av männen upplever att dessa faktorer försvårat deras kontakt med barnen (Mckay et. al, 2018:104).

När paren får skatta tillfredsställelsen i relationen under fängelsetiden på niogradig skala framkommer att männen är nöjdare i relationen än kvinnorna, siffran för män låg på 7,3 medan motsvarande siffra för kvinnor låg på 6,7 men över hälften av deltagarna i båda grupper upplever att relationen stärkts och att de kommit varandra närmre under tiden i fängelset, vilket går i linje med resultaten från Eades ovan nämnda studie (Mckay et. al, 2018:104,105). Både män och kvinnor uttrycker dock oro för barnens psykiska hälsa till följd av avsaknad av en manlig förebild och de ekonomiska problem som faderns frånvaro innebär men också för att barnens närhet i relationen med fäderna skulle påverkas negativt, alltså att det fysiska avståndet skulle skapa ett emotionellt avstånd i relationen. 64% av männen och 76 % av kvinnorna upplever att fängelsestraffet haft en negativ påverkan på relationen mellan far och barn (Mckay et. al, 2018:105) Vad gäller frågan kring parens förväntningar kring familjelivet efter frigivning så är männen generellt sett mer optimistiska medan kvinnorna oroar sig för svårigheter för den tidigare dömde att finna och behålla ett arbete, risken att falla tillbaka i missbruk och risken för att frihetsberövas igen. Männens största oro handlar om utmaningar i relationen med barnen, där 78% av männen förväntar sig svårigheter med att bygga upp barnets tillit igen (Mckay et. al, 2018:105).

Vad gäller fängelsestraffets inverkan på familjebanden kan en klassdimension utläsas, där de australienska universitetsstudenterna i Zhang och Flynns studie verkar haft andra förutsättningar vad gäller materiellt stöd än barnen i familjerna som ingår i Mckay et. al.s studie, som både förlorat en förälder och en försörjare under sina fäders tid i fängelset. Ett tydligare klassfokus syns i flera amerikanska studier, som ofta diskuterar relationen mellan klass, ras och socioekonomiska faktorer i relation till rättsväsendet som samhällsapparat. Denna relation diskuteras vidare i nästa underkapitel.

2.4

I USA utgör afroamerikanska män endast 6% av befolkningen men närmare 50% av landets fängelsepopulation. Det finns flera förklaringar till varför det är så men en viktig komponent är de omfattande förändringarna som rättssystemet i USA genomgick under 1980-talet, då fler resurser skulle läggas på att bekämpa handel och missbruk av droger (Perry & Bright, 2012:187,188). Lagändringarna och de hårdare tagen mot droghandeln som följd drabbade främst afroamerikaner och resulterade i en överrepresentation av folkgruppen i fängelsepopulationen, vilket i sin tur också har olika förklaringar - däribland ekonomiska förändringar som bidragit till färre arbetsmöjligheter för lågkvalificerade innerstadsbor, diskriminering på arbetsmarknaden och institutionaliserad rasism i form av fler gripanden riktade mot just svarta amerikaner (Perry & Bright, 2012:188). Andra förklaringar till överrepresentationen har att göra med “the war on drugs”, en del av 1980-talets lagändringar som riktade in sig på ringa narkotikabrott och gjorde dessa straffbara i högre skala, det innebar att även små mängder gav långa straff. Den drog som florerade mest i underpriviligerade och fattiga områden var “crack”, en billigare variant av kokain som var vanlig bland fattiga drogbrukare i socioekonomiskt utsatta områden. Tillsammans med rasprofileringen som följde av att drogen brukades av fattiga (främst svarta) är det en faktor som ofta pekas mot i diskussionen om överrepresentation (Perry & Bright, 2012:189).

Pewewardy & Severson (2003) erbjuder en komplex förklaringsmodell som angriper ideologin bakom rasdiskriminering i straffsystemet, snarare än enbart ekonomiska bakgrundsfaktorer. De menar att det centrala problemet är vitt privilegium (white privilege) som de definierar som ett system av oförtjänta fördelar och tillgångar som garanteras vita

amerikaner genom subtila och öppna rasistiska handlingar vilka upprätthåller ett förtryckande socialt stratifieringssystem (Pewewardy & Severson, 2003:54). White privilege har sina rötter

i kolonialismen och dekulturisationsprocessen som denna innebar. Dekulturisation åsyftar den process genom vilken de europeiska kolonialmakterna förstörde ursprungsbefolkningarnas egna kultur och ersatte den med sin egna. USA som nation är byggd på det koloniala arvet från den brittiska imperialismen och därför är vit överhöghet och den vita rasens privilegierade ställning en grundbult i det amerikanska samhället menar Pewewardy och Severson, (2003:54,55).

På så sätt menar Pewewarsy och Severson (2003:56) att ”white privilege”, som en form av institutionaliserad rasism inbyggd i det amerikanska rättssystemet och samhället i övrigt, både är att förstå som en bakgrund till och förutsättning för överrepresentationen av svarta fångar i amerikanska fängelser och vidare även ett hot mot friheten som sådan. Detta visar sig allra tydligast i statistiken. Risken för en svart man född 1991 att hamna i fängelse under sin livstid är 29%, motsvarande siffra för en latinamerikan är 16% och för en vit 4%. Svarta kvinnor fängslas sju gånger oftare än vita. I samma linje undersöker Zaw, Hamilton och Darity (2016) i en longitudinell kohortstudie sambandet mellan ras, socioekonomisk status och risken för studier visade resultatet att det var vanligare att svarta och latinamerikaner fängslades än vita och vidare att de med lägre ekonomiskt välstånd fängslades i större utsträckning under studiens gång. Sammantaget indikerar datan ett positivt samband mellan ekonomisk nöd och kriminalitet, ju fattigare en person är desto högre är risken att dömmas för brott (Zaw et. al, 2016:107)

Ofta tänker vi oss kanske att USA utgör ett extremfall, en nidbild av det stereotypa rasistiska samhället, något som befinner sig långt bort ifrån den svenska självbilden. Men vilken bild av

relationen klass-etnicitet-brottslighet uppenbarar sig när vi tittar närmare på den svenska statistiken? För att adressera den frågan mer generellt utifrån socio-ekonomiska faktorer har jag jämfört statistik från en av Stockholms rikaste kommuner med en av Stockholms fattigaste kommuner. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB,2020-01-29) var medianinkomsten år 2018 i Danderyds kommun 387 792 kronor, motsvarande siffra för Botkyrka kommun var 266 677 kronor, en skillnad på 121 115 kronor. Om vi dividerar skillnaden lika på alla de 20 hållplatser längs den röda tunnelbanelinjen som förbinder de två kommunerna, så försvinner 60 000 kronor i förvärvsinkomst för varje stopp som lokföraren gör. Antalet anmälda brott i Danderyds kommun år 2019 uppgick till 3334, motsvarande siffra för Botkyrka kommun var 11794. För att ge en rättvisare bild kan vi titta på antal brott per 100 000 invånare för respektive kommun, då blir antalet anmälda brott 10 096 för Danderyd och 12 523 för Botkyrka (Brottsförebyggande rådet- BRÅ, 2020). Antalet utrikes födda personer som bor i Botkyrka kommun är 40 625 personer, i Danderyd 5616 personer (SCB, 2020) och på SCB:s lista över kommuner med högst och lägst andel invånare med utländsk bakgrund hamnar Botkyrka på första plats med sina 60,3% invånare med utländsk bakgrund (SCB, 2020-03-19).

Min kontrastering av de två kommunerna utgör knappast ett New york i miniatyr men jag vill ändå påstå att Sverige, liksom USA inte är befriat från sin koloniala historia. Trots att vi hellre diskuterar i termer av klass än etnicitet/ras så vill jag hävda att dessa ingår i ett nära förbund. Precis som vi kan förstå kolonialism, imperialism och kapitalism i relation till varandra bör vi kunna förstå relationen klass och etnicitet/ras. I BRÅ:s rapport “Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet” från 2005 hävdar Holmberg och Martens (2005:12) att de sociala faktorer som ökar risken för brott är vanligare bland invandrare eftersom gruppen har sämre sociala förutsättningar än majoritetssvenskar. Tills dessa risker hör olika socioekonomiska förutsättningar, det är exempelvis 6,1 gånger vanligare att registreras för brott om man är uppväxt i en familj som erhållit socialbidrag och 5,7 vanligare om man enbart har förgymnasial utbildning (Holmberg & Martens, 2005:35). Resultaten från BRÅ:s rapport går i linje med resultaten som Zaw et. al presenterar och speglar även de argument som Perry och Bright, samt Pewewardy och Severson framför. Samtliga studier fäster stor vikt vid socioekonomisk utsatthet men också vid strukturell rasism och diskriminering, både inom rättsväsendet men också i samhället i stort. Resultaten från den svenska statistiken kan alltså förstås mot bakgrund av dessa förklarings-och analysmodeller.

2.5

Den tidigare forskningen som redovisats ovan belyser olika sätt att förstå frihetsberövandets/ fängelsestraffet och dess inverkan på de självvalda interpersonella relationerna, samt betydelsen av socioekonomiska faktorer i relation till kriminalitet. Å ena sidan kan fängelsestraffet förstås gynna de självvalda interpersonella relationerna, å andra sidan kan det förstås ha skadlig effekt på dessa. Vad gäller sambandet mellan socioekonomiska faktorer och kriminalitet pekar resultaten från den tidigare forskningen på att dessa faktorer är viktiga att ta i beräkning eftersom de utgör en grogrund för levnadssituationer som möjliggör själva erfarenheten av fängelset. För att förstå upplevelser av fängelsestraff är det alltså viktigt att förstå vilka bakgrundsfaktorer som föranleder dessa. Den tidigare forskningen centreras främst kring fängelsestraffets effekter på de självvalda mellanmänskliga relationerna och till viss del på de självvalda interpersonella relationernas inverkan på upplevelsen av fängelsestraffet, men det saknas studier som belyser betydelsen av de interpersonella relationerna till medintagna och personal på anstalten för upplevelsen av fängelsestraffet. Det saknas också studier som belyser både effekten av fängelsestraffet på de interpersonella relationerna i och utanför fängelset och effekten av dessa relationer på upplevelsen av fängelsestraffet, samt samspelet mellan dessa

upplevelser. På så sätt är denna studie unik, då den söker fånga upp både de interpersonella relationernas betydelse för upplevelsen av fängelsestraffet men också fängelsestraffets betydelse för de interpersonella relationerna, till medintagna, kriminalvårdare och anhöriga.

3

METOD – DET HERMENEUTISKA PERSPEKTIVET OCH

DESS GRUNDANTAGANDEN

I kapitlet nedan kommer jag att redogöra för de begrepp och tankemodeller som är centrala för den hermeneutiska metodansatsen och motivera metodvalet i förhållande till studiens frågeställning. I samband med detta kommer min förförståelse i förhållande till ämnet att beröras i och med att det adresserar en del av de epistemologiska grunderna för kunskapsinhämtning. Här diskuteras också urval och tillvägagångssätt. Slutligen kommer jag att diskutera tillvägagångssättet i relation till olika forskningsetiska principer.

Vetenskapen är generellt sett ofta styrd av positivistiska principer, vilka återfinns i den kvantitativa forskningen, där frågor om generaliserbarhet är centrala. Fokus ligger oftast på antal mätningar och huruvida måtten mäter det de avser att mäta. Att angripa ett fenomen på det sätter förutsätter att det finns en objektiv sanning om en yttre verklighet, oberoende av vår tolkning och upplevelse av den, som kan avslöjas med rätt instrument. Inom kvalitativ forskning är det dominerande synsättet istället att flera möjliga sanningar om den sociala verkligheten existerar parallellt och kan förstås på olika sätt (Bryman, 2016:464). Symon och Cassell (2012:205) hävdar att objektivitet varken är nåbar i kvalitativ forskning och för den delen inte heller särskilt eftersträvansvärd. Inom hermeneutiken talar man istället om olika sätt att förstå och att ett fenomen kan betraktas från olika perspektiv.Bryman (2016:484) framför vidare att en potentiell svaghet i kvalitativa studier är att de inte är generaliserbara och inte heller replikerbara men att detta sällan är ett problem i utvärderingen av kvalitativa studier, eftersom syftet sällan är att fastslå absoluta sanningar, vilket går i linje med Symon och Cassells resonemang.

Det finns en viss problematik med den positivistiska traditionens ontologiska och epistemologiska ståndpunkter som berörs av Edmund Husserl. Problematiken ligger i separationen av vetenskapen från vardagslivet, eller världen som den upplevs i vardagen. En sådan separation riskerar att resultera i att vetenskapen förlorar sin betydelse för människor i deras livsvärld. Lösningen blir då att vardagslivet, livsvärlden och upplevelser av den bör vara grunden för vetenskapen (Dahlberg, Dahlberg & Nyström,2008:29,30,31). Även Gadamer (1989:21) berör problematiken kring vetenskapliga praktikers separation från livsvärlden och hävdar att tolkning och förståelse inte alls är reserverade för vetenskapen, utan ska förstås som mänskliga praktiker som är intimt förbundna med upplevelsen av livsvärlden - en upplevelse som transcenderar vetenskapens besatthet av metodologiska regler. Gadamer (1989:23) hävdar också att det inte finns en enda sanning, utan otaliga upplevelser av sanning, vilket han illustrerar med ett exempel som berör upplevelsen av konst. Vi kan skolas i olika traditioner, lära oss allt om färgkartor, tekniker och penseldrag men konsten i sig kan inte förstås rationellt utan är något som upplevs - med hela vårt vara. Således kan ett konstverk upplevas oändligt många gånger och varje upplevelse är då en upplevelse av sanning (Gadamer, 1989:25,33). Sanningen ses därmed uppleveld i den hermeneutiska förståelsen.

Inom fenomenologin, som ontologiskt och epistemologiskt ligger nära hermeneutiken, är den praktiska lösningen på problemet med separationen av vetenskapen från vardagslivet att “gå till tingen själva” för att få kunskap om dem. Detta innefattar ett fokus på världen som något som upplevs, både av den som lever i den och den som studerar den och målet med studiet av världen som livsvärld är således att förstå människans levda erfarenhet (Dahlberg, et. al, 2008:32,36,37). ”Att gå till tingen själva” är således ett praktiskt sätt att få fram så nyanserad kunskap om tingen och den levda erfarenheten som möjligt, vilket är ett av grundantagandena för hermeneutiken. Ett centralt grundantagande inom hermeneutiken är att världen och dess företeelser kan förstås på olika sätt, beroende på vilket perspektiv betraktaren har, vilket också korresponderar med den nyanserade tolkningen. Det innebär följaktligen att egentliga objektivitetsanspråk inte kan göras, eftersom vi oundvikligen är en del av den värld vi söker kunskap om. Hur mycket vi än distanserar oss från det vi betraktar, så är och förblir vi tolkande varelser och vår tolkning är både historisk och kulturellt situerad (Ödman, 2007:14-15). En av hermeneutikens uppgifter är att förena olika förståelsehorisonter, olika perspektiv och sätt att förstå, till en ömsesidig förståelse. Det handlar alltså om att mediera mellan olika sätt att tolka och förstå världen och vad som sker i den, att föra samman dem och generera ett utbyte av förståelser (Ödman, 2007:23). Hermeneutiken, tolkningsläran, handlar alltså om att förstå genom tolkning (Dahlberg, et. al, 2008:65). Föremålet för tolkning utgörs framför allt av texter, men kontexten som texterna är del av spelar också en betydande roll för den djupare förståelsen som söks genom och är tolkningens mål (Fejes & Thornberg,2009:65). Materialet angrips med genuint intresse men också en reflexiv medvetenhet kring forskarens egna förförståelse och dess betydelse vilket ökar forskarens möjligheter att se bortom sin egen förståelsehorisont (Fejes & Thornberg,2009:70).

Förförståelsen kan bäst beskrivas som vår erfarenhetsbaserade kunskap. Inom hermeneutiken är det av vital betydelse att förstå att vi angriper världen utifrån vår erfarenhet av den och att vår erfarenhet av världen både är sprungen ur och beroende av vårt sociokulturella sammanhang (Dahlberg et. al.,2008:135,137). För att nå förståelse är det därför oundgängligt att först bli varse om sin förförståelse, för att kunna kliva ur sin egen kontext och kliva in textförfattarens livsvärld (Dahlberg et. al.,2008:67).

I relation till syftet i denna studie, som är att nå en fördjupad förståelse av upplevelsen av fängelsestraff, så har jag tagit till vara på dessa grundantaganden genom att jag vänt mig till de tidigare frihetsberövade själva för att ta fasta på deras berättelser, som ett sätt att ”gå till tingen själva”, men också genom att jag medvetandegjort min förförståelse för att möjliggöra för mig själv att överskrida min egen förståelsehorisont och kliva in i deltagarnas livsvärld.

3.1

Valet av en hermeneutisk metodansats grundar sig i två aspekter, dels hermeneutikens ontologiska och epistemologiska ståndpunkter och dels i studiens syfte. Eftersom syftet är att nå en djupare förståelse av interpersonella relationers betydelse för positiva och negativa upplevelser av fängelsestraffet som socialt fenomen utgör den hermeneutiska metodansatsen, som jag nämnde inledningsvis, den lämpligaste vägen till denna förståelse. Det är genom att “gå till tingen själva” som vägen till den fördjupade förståelsen tar sin början, i den genuina dialogen med de som erfarit fängelsestraffet och dess effekter kan föreningen av våra förståelsehorisonter ta form. Genom den spiralliknande tolkningsprocessen som är kännetecknande för hermeneutiken kan vi slutligen landa i en av flera möjliga förståelser av upplevelsen av fängelsestraffet och de interpersonella relationerna i och utanför anstalten. I det följande beskriver jag närmare den hermeneutiska spiralen och dialogens centrala roll för att nå en förståelse genom den hermeneutiska tolkningens tre faser.

3.2

Jag vill påstå att hermeneutikens orientering mot förståelse genom tolkning innefattar en paradox. Om vi tänker oss att tolkningen å ena sidan är en subjektiv gärning som oundvikligen är beroende av det tolkande subjektets kontextualitet, och å andra sidan en ständigt pågående process eftersom allt vetande är föremål för oändliga omtolkningar, kan vi då verkligen nå verklig förståelse? Om vi också har Gadamers tidigare nämnda resonemang i åtanke så följer ytterligare en fråga: kan vi verkligen tolka oss fram till sanningen? Samtidigt hävdar Gadamer (1989:27) att hela vår existens är en hermeneutisk tolkning, en tolkning av vår erfarenhet av varandra, av vår givna plats i världen och av världen själv som tillsammans utgör ett hop av sanningsanspråk. Om sanning är upplevd sanning och tolkningen i sin tur utgör både destinationen och vägen dit, hur kommer vi dit?

Svaret på dessa frågor ringar in den hermeneutiska spiralen. Ödman (2007:100) förklarar den hermeneutiska spiralens omlopp som det dialektiska förhållandet mellan del och helhet vilken han i sin tur, något förenklat, liknar vid att lägga pussel. När vi lägger pussel är varje bit viktig för den slutgiltiga bilden och bilden ger i sin tur betydelse åt alla delar. På liknande sätt kan vi tänka oss tolkningsprocessen, delarna är lika väsentliga för helheten som helheten är för delarna, de är inseparabla. En annan aspekt av den hermeneutiska spiralen är att ingen tolkning är definitiv, det finns ingen klar början och ingen absolut och slutgiltig tolkning eftersom alla tolkningar är föremål för vidare omtolkning (Ödman, 2007:106), vilket speglar hermeneutikens ontologiska ståndpunkt - det finns inga absoluta sanningar utan bara olika sätt att förstå världen, eller som Gadamer hade uttryck det, olika upplevelser av sanning. Den ständiga rörelsen mellan del och helhet utgör därför själva grundbulten i den hermeneutiska spiralen.

Om vi lämnar den filosofiska diskussionen och söker klargöra tolkningsprocessens natur, kan vi tänka oss att den är en ständigt pågående process. Denna process bör förstås som en oändlig spiral menar Ödman (2007:107), vilket sammanfaller med Dahlberg m.fl. (2007:282) beskrivning av den hermeneutiska spiralen, där forskaren pendlar mellan delar och helhet för att låta nya delar uppenbara sig, som i sin tur ska förstås mot en större helhet. Detta sammanstämmer också med den tidigare nämnda nyanserade tolkningen som bygger på en syn på världen som upplevelsevärld vilken inom fenomenologin angrips genom att “gå till tingen själva” för att få kunskap om dem. Detta har jag gjort genom att tala med tidigare frihetsberövade och anhöriga till tidigare frihetsberövade och på så sätt sökt göra upp med separationen mellan vetenskapen och livsvärlden som jag diskuterat tidigare. Den hermeneutiska spiralen rör sig dock på flera nivåer. På den lägre nivån handlar det om att söka mening i texten, vad det är som sägs och inte. Teorianvändning är viktigt men det är också en balansgång - teorin får inte komma in för tidigt eftersom forskaren då riskerar tunnelseende. På denna nivå är det texten som får tala och meningen framträder genom en öppen tolkning (Dahlberg m.fl.,2007:284).

I denna studie har jag tagit fasta på denna princip genom att först läsa de transkriberade intervjuerna i sin helhet för att sedan gå tillbaka och läsa om texten utifrån de teoretiska begrepp som jag redogör för i teoriavsnittet: Jag gör detta för att eliminera risken att endast de delar av berättelserna som passar ihop med de teoretiska modellerna utläses. De högre nivåerna rör abstraktionsnivån. För att nå en högre abstraktionsnivå behövs en djupare tolkning, här gäller det att fånga in både diskontinuiteter och större teman i materialet, vilket kan göras genom att jämföra olika delar med varandra. I detta steg är det fruktbart att låta teorin komma in för att ge tolkningsarbetet en riktning (Dahlberg m.fl., 2007:285). Ett sätt att lyfta tolkningens abstraktionsnivå är genom totalisering. Totalisering innebär att genom upprepad tolkning fördjupa tolkningen vilket resulterar i en högre abstraktionsnivå. Den första tolkningen omsluts av den andra som i sin tur omsluts av den tredje, syftet är att fånga in så många delar av helheten

som möjligt (Ödman, 2007:67). På så sätt är resulterar analysen inte bara i en förklaring eller

beskrivning av fenomenet, utan en djupare förståelse.

För att höja tolkningens abstraktionsnivå har jag, efter den inledande tolkningen, gjort en tematisk tolkning där textens generella drag och teman identifierats och slutligen har jag inkorporerat teorierna jag valt för analysen av deltagarnas upplevelser av fängelsestraffet och dess betydelse för deras interpersonella relation. Detta ska alltså förstås som en totalisering, där den inledande tolkningen omsluts av den tematiska tolkningen som i sin tur omsluts av den teoretiska analysen.

3.3

Som tidigare nämnt är hermeneutikens största, och kanske viktigaste uppgift, att förena olika förståelsehorisonter. Det handlar i grunden om att göra olika tolkningar förståeliga genom att sätta dem i dialog med varandra. Vad är då en dialog i hermeneutisk mening? Binding och Tapp (2008:23) beskriver i enlighet med Gadamers filosofiska hermeneutik dialogen som det genuina samtalet, vilket kännetecknas av en öppenhet inför det som sägs och för den andres perspektiv samt för möjligheten att ens eget perspektiv kan komma att förändras som konsekvens (Binding & Tapp, 2008:25). Här uppmärksammar Gadamer (1989:379) dialogens existentiella bieffekter, vägen till förståelse genom dialog handlar inte om att försätta sig i en situation där man kan utvärdera det man redan vet, utan om att transformeras i en gemenskap där vi inte längre är de vi brukade vara. Dialogen i Gadamers mening överskrider alltså konversationen som den utgörs av och går in i vårt vara, vår existens. Den skakar vår världsbild, för att uttrycka det aningen dramatiskt, och lämnar oss med delar som kan och bör bilda en ny helhet. En naturlig följd av detta är att dialogen, eller det genuina samtalet inte kan kontrolleras och sällan blir som vi tänkt oss.

Gadamer (1989:383) menar istället att det genuina samtalet inte är något som utförs utan något vi faller in i, vi blir existentiellt involverade och vi kan aldrig veta vad som slutprodukten blir eller hur vi själva kommer ut från samtalet. Detta synliggör vidare risken med för tidig teorianvändning och det monokulära seendet som kan bli dess yttersta konsekvens, därför har jag som tidigare nämnt inkorporerat teorin först vid tolkningens tredje fas. Här är återigen öppenhet inför möjligheten att skakas om som existentiell varelse ytterst viktig. Men vad är det som eftersöks genom dialogen om vi aldrig kan styra den? Det centrala inte är den andres upplevelse i sig, utan det är förståelse kring fenomenet som söks (Binding & Tapp, 2008:24). Den andres berättade upplevelse blir då den brygga som ska sammanlänka våra förståelsehorisonter av fenomenet. Vi förstår då genom den andres upplevelse och inte om den. Den röda tråden som möjliggör hela den hermeneutiska processen är då den genuina öppenheten. Denna förutsätter en medvetenhet kring den egna förförståelsen eftersom vi är historiska varelser och, liksom vår förståelse, formade av vår kontext. Vi går alltså in i samtalet som historiska subjekt, först när vi är medvetna kring vår startpunkt kan vi vara öppna inför det framkommer i dialogen med den andre (Binding & Tapp, 2008:23,24). Under nästa underrubrik kommer jag därför att redogöra för min egen förförståelse.

3.4

Som tidigare nämnt så betraktar vi världen från olika perspektiv beroende på vår historia och vår plats i världen. Således är jag, precis som deltagarna i denna studie, inte på något sätt förskonad från min subjektiva historia och dess inverkan på perspektivet varigenom jag tolkar

min omvärld. För att möjliggöra för den öppenhet som det genuina samtalet kräver så vill jag här presentera min egen startpunkt och diskutera denna i relation till studiens frågeställning och syfte. Jag har i ärlighetens namn kämpat hårt med detta underkapitel i denna uppsats, dels för att jag lägger stor vikt vid den transparens och reflexivitet som är så central i den hermeneutiska metoden, men också för att jag i denna del ska belysa min egna utgångspunkt och på så sätt blotta mig. Jag kan inte gömma mig bakom en ridå av påstådd objektivitet när jag precis har diskuterat vikten av att förstå sig själv som del av den värld som man väljer att studera. Min första instinkt var att inkludera allt, ge en full, öppen och nästan biografisk översikt över mitt vara-i-världen. Slutligen har jag dock landat i slutsatsen att det är tre faktorer som är av särskild vikt för denna studie av upplevelser av fängelsestraff, vilka i kronologisk ordning är: bildningsnivån i min hemmiljö, de yttre socioekonomiska faktorerna i området jag är uppväxt i, samt min beteendevetenskapliga utbildning.

Jag är dotter till högutbildade politiska flyktingar som i och med flykten till Sverige har gjort en nedåtgående klassresa. Det innebär att jag har växt upp i ett bildat men fattigt hem där ett högt kulturellt kapital har fått kompensera för bristen på ett ekonomiskt sådant. I bokhyllorna trängdes Marx och Engels med Tolstoj och Adonis och vid middagsbordet var den kritiska samhällsanalysen en återkommande och familjär gäst. I och med mina föräldrars nedåtgående klassresa är jag också uppvuxen i ett socioekonomiskt utsatt och segregerat miljonprogramsområde som präglats av mångkultur, socialt utanförskap och knappa ekonomiska resurser. Det har inneburit att jag omgivits av många personer som hamnat i kläm med lagen, men för mig har de aldrig varit skrämmande och på intet sätt heller främmande. De har varit mina grannar, bekanta och till och med vänner. De har hjälpt områdets äldre damer bära hem matkassar, men samtidigt också försett ortens missbrukare med sina dagliga doser av olika substanser. De har bjudit områdets barn på glass vissa somrar medan vissa somrar de har varit frånvarande då de tillbringat en tid i fängelse. Eftersom jag spenderat stora delar av mitt liv med dessa personer så har jag aldrig kunnat relatera till nyhetsrapporteringen och brottsstatistiken. Min utgångspunkt har därför också varit att bakom statistiken finns verkliga livsöden och upplevelser, personer som bär matkassar och leker med barnen på min gård, de finns mellan svarta siffror på vita papper där det också finns en gråskala där livet utspelar sig. För mig har det handlat om pojkar och män, mina skolkamrater och grannar, som sitter inlåsta på institutioner stora delar av sina liv. Det har handlat om mödrar som, om dem har tur, förlorar sina söner till rättssystemet och om inte till en våldsam död. Det har handlat om fängelser och gatuvåld och om tomrummet som blir kvar efter att en nära vän går bort. Trots att jag växt upp i ett underprivilegierat område så har det gått ”bättre” för mig än för många av mina skolkamrater, vilket förmodligen har att göra med bildningstraditionen i min egen hemmiljö. Bildningsidealet som följt mig genom livet resulterade i att jag valde att läsa det beteendevetenskapliga programmet, som nyanserade min världsbild och utmanade min nästintill dogmatiska inställning till marxismen. Min utbildning har försett mig med en verktygslåda av teorier och begrepp som breddat den kritiska samhällsanalysen som varit så central i de ”levda” diskussionerna i min hemmiljö.

Mina föräldrars höga utbildningsnivå har tillsammans med min sociologiska utbildning fungerat som en analytisk lins varigenom jag beskådat min uppväxtmiljö och de socioekonomiska faktorer som den bestått av, men jag har också på grund av dessa haft bättre förutsättningar än många av mina kamrater från området. Jag bor inte längre kvar i området ifråga, men erfarenheten av att vara uppvuxen där har hjälpt mig i utförandet av denna studie på olika sätt. Dels så har jag med lätthet kunnat hitta och få tillgång till deltagare till studien, dels så har samtalen upplevts som naturliga eftersom vi förstår varandra utifrån våra delade erfarenheter av våra uppväxtmiljöer, men också för att det funnits en maktbalans i samtalen eftersom deltagarna kan relatera till mig utanför min forskarroll, vilket möjliggjort för genomförandet av genuina dialoger. Deltagarnas tillgänglighet i förhållande till mig, urvalskriterierna och intervjuernas utformning presenteras vidare under nästa rubrik.

3.5

För att ta fasta på den fenomenologiska principen, ”att gå till tingen själva” så har jag använt mig av ett ändamålsenligt urval, det är alltså fenomenet som varit min kompass i genomförandet av datainsamlingen inför denna studie. Fördelen med det är att det möjliggör vägar till fördjupad förståelse eftersom det som eftersöks är informationsrika källor (Patton, 2002:230). För att nå dessa har ett kriteriestyrt urval använts vilket, i enlighet med Pattons (2002:238) beskrivning av urvalsstrategin, innebär att deltagarna uppfyller ett eller flera utav forskaren förutbestämda kriterier. Kriterierna för deltagande i denna studie har för de före detta frihetsberövade varit att de ska ha suttit frihetsberövade i ett svenskt fängelse och för de anhöriga att de ska ha haft en relation till någon som varit frihetsberövad. Anhöriga definieras i denna studie som släktingar och romantiska partners.

Urvalet är också ett snöbollsurval vilket, i enlighet med Pattons (2002:236) definition, innebär att flera intervjupersoner blivit tillgängliga för mig genom att de känner andra deltagare och därigenom tackat ja till att medverka i min datainsamling. Urvalet är också ett bekvämlighetsurval, vilket Bryman (2016:498) förklarar, innebär att deltagarna väljs ut på grund av sin lättillgänglighet för forskaren. Bekvämlighetsurvalet gjorde sig gällande för denna studie eftersom jag känner flera av intervjupersonerna och är bekant med andra.

Ovan beskrivna strategier resulterade först i ett urval bestående av tre tidigare frihetsberövade och tre anhöriga. Totalt utfördes sex semistrukturerade intervjuer som varierade i tid (45-70 minuter), vilka spelades in och transkriberades. Urvalets relativt knappa storlek kan diskuteras, men enligt Patton (2002:245) är urvalets relevans för frågan viktigare än dess storlek i kvalitativ forskning.

Eftersom deltagarna utgör informationsrika källor i förhållande till studiens frågeställning så spelar storleken mindre roll. Samtliga tidigare frihetsberövade är män i varierande åldrar och de anhöriga var alla kvinnor. Könsfördelning oroade mig för att jag skulle få ett ensidigt material, dels eftersom de anhöriga alla var kvinnor och dels för att de var i en romantisk relation till sin frihetsberövade anhörige. Jag valde därför att utföra ytterligare en intervju med en anhörig som är bror till en av de tidigare frihetsberövade. Bortsett från denne deltagare så har de anhöriga i denna studie ingen relation till de tidigare fängslade deltagarna. Detta beslut grundar jag dels i mina funderingar kring könsfördelningen men också i del/helhetsprincipen, där jag ansåg att den helhet som uppenbarade sig i slutet av transkriberingen kunde nyanseras genom ytterligare en intervju med en anhörig som haft en annan relation till den frihetsberövade än resterande deltagare. Vidare presentation av deltagarna ges i resultatavsnittet, där deras ålder, nuvarande livssituation och sociala bakgrund framgår.

Metoden för datainsamling i denna studie har varit semistrukturerade intervjuer2_{, vilket}

innebär att deltagarna getts möjlighet att ta upp det de själva tycker är relevant men också att jag ställt frågor som ger en viss avgränsning och syftar till att fånga upp specifika aspekter av fenomenet. Denna strategi har jag sett som väsentlig för att ta fasta på dialogens centrala roll för denna hermeneutiska studie av upplevelser av fängelsestraff. Tillvägagångssätt går också i linje med Binding och Tapps (2008:25) diskussion kring att sätta sig själv i en position av ovetande och låta frågan generera ett svar som kanske är oförväntat. Samtidigt är frågan i sig en reflektion av frågarens perspektiv eftersom den förutsätter ett sökande efter svar som åsyftar att uppenbara något som forskaren identifierat och här har min förförståelse haft en avgörande roll i formuleringen av relevanta frågor.

3.6

De inspelade intervjuerna har transkriberats och i transkriberingen har jag även inkluderat icke-verbala moment som gester och händelser i omgivningen3. Jag har även inkluderat skratt, harklingar och talpauser. För att nyansera detaljerna i det genuina samtalet har även talpausernas längd angetts. Anledningen till att jag valt att ta med dessa har att göra med de icke-verbala momentens betydelse för genereringen av en rik text, vilket betonas i relation till den hermeneutiska forskningsmetoden av Dahlberg et. al, (2008:234).

Tolkningsprocessens utformning utgör en uppåtgående rörelse genom den hermeneutiska spiralen genom att jag först gör en inledande helhetstolkning, där materialet läses som helhet för att sedan brytas ned till sina beståndsdelar och textens generella drag identifieras. I nästa tolkningsfas kommer jag att tematisera de generella dragen och exemplifiera de med utdrag ur intervjuerna.

Därefter kommer den tematiserade tolkningen att knytas an till de teoretiska begreppen som jag redogör för i teoriavsnittet för att slutligen mynna ut i huvudtolkningen tillfällig tillspetsning

av relationernas karaktär och livslinjens cementering. Syftet med de tre tolkningsfaserna är att

nå en högre abstraktionsnivå genom totalisering, där den inledande tolkning omsluts av den tematiserade tolkningen som i sin tur omsluts av den teoretiska analysen. Den dialektiska rörelsen mellan del och helhet innebär i denna studie att intervjupersonernas berättelser utgör både delar och helheter. Berättelserna förstås dels som delar deltagarnas kontextuella verklighet, och dels som delar av fenomenet. I linje med den hermeneutiska forskningsmetodansatsen bör huvudtolkningen också ses som en del av det dialektiska samspelet mellan del och helhet, där tolkningen aldrig är slutgiltig. Detta innebär att intervjuerna tillsammans deltagarnas bakgrund utgör den kontext mot vilken deras berättelser analyseras och därför kommer jag först att redogöra för intervjupersonernas sociala bakgrund, för att tydliggöra den kontext som tolkningsprocessen tar avstamp ifrån.

3.7

De forskningsetiska kraven utgörs av informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002). Informationskravet innefattar att deltagarna ska upplysas om studiens syfte, samt om deras rätt att lämna studien när de vill utan att behöva förklara sig. Samtyckeskravet innebär att forskaren behöver inhämta deltagarnas samtycke till deltagande i studien och att se till att de är medvetna om att de själva bestämmer över sin medverkan. Konfidentialitetskravet innebär att forskaren ska skydda deltagarnas personuppgifter och behandladessa med konfidentialitet. Nyttjandekravet innebär att de insamlade uppgifterna enbart får användas för forskningsändamålet (Vetenskapsrådet, 2002).

Eftersom denna studie berör ett känsligt ämne och deltagarna är särskilt utsatta i relation till det normativa samhället, eftersom kriminalitet i allmänhet ses som en avvikelse mot samhällsnormerna, men också i relation till de kriminella nätverk som de lämnat bakom sig, så har de etiska aspekterna spelat en viktig roll. Flera deltagare lever med en hotbild och det har därför varit viktigt att skydda deras integritet. Jag har därför varit noga med att både verbalt och via utskick göra deltagarna medvetna om på vilket sätt jag förhåller mig till de forskningsetiska riktlinjerna4 . Jag har även varit noga med att återkomma till mitt förhållningssätt om deltagarna

3 _{Teckenförklaring finns under ‘BILAGOR’} 4 _{Informationsbrev finns under ‘BILAGOR’}

på något sätt uppvisat oro eller osäkerhet kring deras deltagande. En annan faktor som spelat in är också det sociala stigmat som ett kriminellt belastningsregister utgör. Flera deltagare har avvecklat sin kriminella verksamhet och försökt återintegrera sig i samhället, att skydda deras integritet har därför varit av särskild vikt för att ge dem en ärlig chans till att börja om. De olika etiska kraven har mötts genom att deltagarna erhållit ett informationsbrev som vi också gått igenom tillsammans för att säkerställa att de är medvetna om sina rättigheter och mina skyldigheter.

Störst vikt har dock lagts på konfidentialitetskravet och nyttjandekravet, vilka har mötts genom att deltagarna fått välja egna pseudonymer som inte kan kopplas till deras riktiga identitet samt att jag censurerat specifika händelser och geografiska platser som nämns i intervjuerna. En annan möjlig risk, som är kopplad till ämnets känsliga natur, är risken för psykiskt lidande då deltagarna ombeds återerinra traumatiska händelser. I flera intervjusituationer har mycket känsliga uppgifter framkommit och i vissa fall har intervjupersonen i fråga uttryckt obehag kopplat till det. Enligt Nygren (2012:30) är ett sätt att hantera risken för psykiskt lidande från forskarens sida att diskutera med intervjupersonen var den kan vända sig för samtalsstöd. I de fall där risken för psykiskt lidande varit uppenbar har jag i direkt anslutning till intervjusituationen följt upp den känsliga informationen med intervjupersonen och diskuterat och hänvisat till olika former av anpassat samtalsstöd. Generellt sett har risken för psykiskt lidande berörts i dialog med deltagarna där vi gemensamt kommit fram till att jag själv ska utgöra samtalsstödet i det fall det blir aktuellt eftersom jag redan har insyn i deras historia och för att det blir påfrestande för deltagarna att börja om på nytt med någon de inte är bekanta med.

Ett annat problem med att studera stigmatiserade grupper är att studien som sådan kan bidra till att cementera stigmat ytterligare, detta menar Nygren (2012:31) dock inte ges särskild relevans i etikprövningssammanhang men jag vill ändå beröra detta eftersom det innefattar ett ojämlikt maktförhållande. Det ojämlika maktförhållandet ligger dels i min position som utförare av studien i kontrast till deltagarna som föremål för studium och dels i att den publik som denna studie i slutändan är avsedd för förmodligen aldrig kommer att behöva bekanta sig med det stigma som präglar deltagarnas liv och de upplevelser som det genererar. Denna risk har övervägts men förlorat sin signifikans när den satts i relation till studiens potentiella samhälls- och forskningsnytta.

4

TEORI

I detta avsnitt kommer jag att presentera det teoretiska ramverk som kommer att användas i analysen av det empiriska materialet. Här berörs först existensfilosofiska idéer om att

vara-i-världen för att sedan mynna ut i en presentation av livsvara-i-världen och dess aspekter och slutligen

begreppet livslinjer.

I metodavsnittet diskuterade jag hermeneutikens helhetssyn på världen som upplevd livsvärld, men vad är då livsvärlden och vad utgörs denna av? Livsvärlden ska förstås som vår sammantagna upplevelse av en gemensam värld som föregår vår reflektion och vars olika delar får sin betydelse i relation till varandra (Dahlberg et. al,2008:38,39). Eftersom vi alla ingår i en gemensam värld så är vi förbundna med varandra och världen och alla våra personliga handlingar och beteenden är följaktligen ett resultat av vår plats i denna delade värld (Dahlberg et. al,2008:39). I grunden handlar detta om att vara-i-världen, ett koncept som är hämtat från