ARBETSLINJENS HEGEMONI
EN DISKURSANALYS
LINDA LARSSON
ARBETSLINJENS HEGEMONI
EN DISKURSANALYS
LINDA LARSSON
AMANDA MAGNUSSON
Larsson, L. & Magnusson, A., Arbetslinjen hegemoniska position – hur lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning representeras inom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Examensarbete i Socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö
universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för Socialt arbete, HT 2020
Nyckelord: Arbete, arbetslinjen, arbetslöshet, diskursanalys, sjukfrånvaro, socialt arbete
THE HEGEMONIC NEW WORK
STRATEGY
A DISCOURSE ANALYSIS
LINDA LARSSON
AMANDA MAGNUSSON
Larsson, L. & Magnusson, A. The hegemonic new work strategy – unemployment, sick leave and labour represented in governmental agencies. Degree project in Social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social work. 2020.
When analysing what the concept of work has meant historically in Sweden, a complex image of shifting meanings emerge. Labour has been given meaning and value to the individual as a tool of empowerment and self-reliance and to society as a way of financing the welfare state. There has also been a conflict in how to best handle those who fall outside of the norm of labour. The history of the Swedish New Work Strategy is a history of conflict regarding whose responsibility it is to ensure the wealth and wellbeing of the persons in unemployment or on sick leave: the state, or the individual. In this study, we use Carol Bacchi’s (2009) method for discourse analysis to critically analyse how labour, unemployment and sick leave is represented in documents from two governmental agencies with close ties to both the state, the labour market, and the individual. We conclude that the current discourse surrounding labour, unemployment and sick leave is centred around the New Work Strategy and the norm of labour. The individual is categorised as a passive recipient of the governmental agencies’ programmes. The individual is represented as needing to be disciplined and controlled, shaped, and conformed to the ideal of being employable and having the ability to work full time. The goals of the governmental agencies are represented to be minimising the usage of sick leave benefits or unemployment benefits. Labour is also portrayed in the documents as the only way of financing the welfare state, and as the foremost solution to social exclusion. Analysing how problems with unemployment and sick leave is represented leads to realising that the language we use may construct and constrict the way we as individuals and as social workers understand social problems. This creates possibilities of thinking differently about what social problems are represented to be and how best to handle them.
Keywords: discourse analysis, labour, sick leave, social work, the new work strategy, unemployment
Vi vill rikta ett tack till vår handledare, Torbjörn Friberg, för både utmanande och pedagogiska synpunkter. Vi vill tacka våra partners som stöttat oss och haft stort tålamod med oss de senaste månaderna. Vi vill även tacka Emil Sjölund för den fantastiska illustrationen till försättsbladet av Axel Ebbes staty Arbetets ära. Slutligen vill vi tacka varandra för ett gott samarbete genom både skratt och tårar. Malmö, Januari 2021.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...2
1.1 Syfte och frågeställningar ...3
2. Tidigare forskning ...4
2.1 Begreppet arbete – en historisk bakgrund...4
2.2 Svensk arbetsmarknadspolitik – en historisk översikt ...6
2.3 Svensk sjukförsäkring – en historisk översikt...8
2.4 Arbetslinjens effekter på individer och yrkesutövare inom myndigheter....10
2.5 Den föreliggande studiens bidrag ...11
3. Teori och metod...13
3.1 Begreppet diskurs...13
3.2 Teoretisk utgångspunkt ...14
3.3 Diskursanalytisk inriktning ...15
3.4 Tillvägagångssätt ...16
3.5 Avvägningar i val av metod ...17
3.6 Kritiska reflektioner ...17
3.7 Etiska övervägningar...18
3.8 Empiriskt material...18
3.9 Urval av empiriskt material...19
4. Analys...21 4.1 Problemen ...21 4.1.1 Arbetsförmedlingen...21 4.1.2 Försäkringskassan ...23 4.1.3 Sammanfattning ...26 4.2 Historisk kontext ...26 4.2.1 Arbetsförmedlingen...27 4.2.2 Försäkringskassan ...28 4.2.3 Sammanfattning ...30
4.3 Kunskap och sanning ...31
4.3.1 Arbetsförmedlingen...31 4.3.2 Försäkringskassan ...33 4.3.3 Sammanfattning ...35 4.4 Exklusion ...36 4.4.1 Arbetsförmedlingen...36 4.4.2 Försäkringskassan ...37 4.4.3 Sammanfattning ...38 5. Sammanfattande slutsatser ...40 5.1 Sammanfattning ...40 5.1.1 Problem: ...40 5.1.2 Kontext:...40 5.1.3 Kunskap: ...40 5.1.4 Exklusion: ...41
5.2 Diskursen om arbete, arbetslöshet och sjukskrivning – Arbetslinjen i centrum...41
5.3 Framtida forskning...42 5.4 Avslutande reflektioner...43 6. Referenser ...44
1. Inledning
Att vara fattig har länge förknippats med moralisk brist hos individen och arbete har använts som medel för att råda bot på det moraliska förfallet (Salonen 2009). Arbetslöshet har genom historien kriminaliserats och tvångsarbete har använts som ett sätt att tvinga fram arbetsmoral hos de som av någon anledning inte kunnat försörja sig på egen hand (Junestav 2004). Den svenska synen på arbete grundar sig i den tidiga fattigvården och arbetsmoralistiska värderingar som formats allt sedan lönearbete blev norm under industrikapitalismens början (Davidsson 2015). Vid en översikt av hur synen på arbete sett ut historiskt framkommer en komplex bild av skiftande värderingar kring vad värdet av arbete är, vad samhällets och individens ansvar för medborgarnas försörjning är samt hur våra sociala trygghetsförsäkringar ska relatera till arbete (Junestav 2004; Davidsson 2015). Den här relationen, mellan statens och individens rättigheter och skyldigheter gällande arbete och välfärd, benämns ofta som “arbetslinjen”. Arbetslinjen kan beskrivas som den huvudprincip som styr välfärdssystemen utifrån premissen att arbete eller arbetsmarknadsinsatser för individen ska premieras framför ekonomisk ersättning när någon inte har ett arbete eller inte kan arbeta (Junestav, 2004; Davidsson, 2015; Salonen 2009). Salonen (2009) menar att Sverige på många sätt har haft en arbetslinje långt innan begreppet formulerats som politisk idé. De skiftande värderingar kring vad arbetslinjen innebär har handlat om ansvarsfördelningen mellan samhälle och individ. Beroende på rådande politiska och ekonomiska förutsättningar så har värderingarna skiftat mellan samhällets skyldighet att erbjuda trygghet för sina medborgare till att betona individens främsta ansvar för sin försörjning och hennes skyldighet att arbeta för att generera ekonomisk tillväxt för samhället. Konflikten har centrerats kring frågan, vilka skyldigheter har individen inför staten för att få tillgång till eventuella sociala skyddsnät? Denna centrala frågeställning som diskuterats genom historien är något som fortfarande skapar livlig debatt. Den tidigare forskning vi har tagit del av inför denna undersökning visar hur detta tar sig uttryck inom ett flertal olika områden, många av vilka är relevanta för det sociala arbetet. När arbetet med den här undersökningen tar form fastnar vi båda för hur välfärden kretsar kring just begreppet “arbete”. Senast i partiledardebatten den 9 september 2020 uttrycker statsminister Stefan Löfven följande:
Att ha ett arbete ger självrespekt. Att se sina föräldrar gå till jobbet ger framtidstro. Kampen för jobben är alltså en kamp för välfärden och jämlikheten. Det är också en kamp mot missmod, utanförskap och desperation. (Löfven 2020)
Oavsett vilka politiska strömningar som har dominerat i samhället de senaste 100 åren har arbete varit centralt, tidvis med mer betoning på rättighet och tidvis med mer betoning på skyldighet. Tora Nord, universitetslektor i arbetsvetenskap vid Borås högskola skriver i sin doktorsavhandling Arbete som rättighet eller skyldighet (2018):
Den hegemoniska position som arbete ges, i det […] arbetscentrade samhället, finns inga andra alternativ till att uppnå trygga materiella och psykologiska villkor än genom just förvärvsarbete. (Nord 2018:14)
Nord (2018) beskriver här den arbetsnorm som växt fram samtida med industrikapitalismen. Hon använder begreppet hegemoni för att beskriva den
dominerande position som arbete ges vilken utgör en makt att forma kultur och samhällsnormer. Hon betonar vidare hur arbetsnormen avspeglar dels att arbetslöshet ses som normbrytande, dels att det förklarar varför minskad arbetslöshet och minskad sjukskrivning är prioriterade politiska frågor oavsett vilken politisk ideologi som för närvarande styr. Nord (2018) lyfter att arbete ofta ses som den enda gångbara lösningen på olika typer av utanförskap. Utöver detta har principen om hjälp till självhjälp varit ett genomgående drag i diskussionen om arbetslinjen. Tobias Davidsson (2015), universitetslektor vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet skriver i sin doktorsavhandling Understödets rationalitet att relationen mellan de som söker understöd och det allmänna präglas av både kravet på motprestation och en självhjälpslogik som skulle fostra de hjälpsökande till att förstå och ta sitt eget ansvar för sin försörjning. Davidsson (2015) liknar 2000-talets debatter om bidragsberoende och utanförskap med de föreställningar om disciplinering av fattiga och arbetslösa som var aktuella redan under 1800-talet. Sedan 1990-talet har pendeln i diskursen svängt igen och åter tycks fokus skiftat från att alla ska kunna arbeta till att alla ska kunna vara anställningsbara (Garsten m. fl. 2011).
Tillgången till en del av de sociala trygghetsnäten villkoras än idag av lönearbete (Davidsson 2015). Både socialpolitik och arbetsmarknadspolitik formas av regering och riksdag för att sedan omvandlas till praxis i våra välfärdsmyndigheter vilket leder till funderingar kring vad arbete innebär idag och hur detta tar sig uttryck inom de ansvariga myndigheterna. Med detta följer att vi i detta arbete vill skärskåda diskursen om arbete, arbetslöshet och sjukskrivning inom två myndigheter: Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Hur arbete framställs i myndighetsdokument kan både spegla och påverka föreställningar kring vad värdet av arbete är, vad som orsakar problem med arbetslöshet eller sjukskrivningar samt hur lönearbete framställs som en lösning på dessa problem. Den praxis som formuleras inom myndigheterna kan vara ett uttryck för de föreställningar kring arbete som präglar samhället. Vi har valt att undersöka detta med hjälp av en diskursanalys. Genom diskursanalys kan vi se de problemframställningar som görs i myndighetsdokument ur flera perspektiv: Hur framställs problem? Hur har den historiska kontexten format den nuvarande diskursen? Vilken kunskap kan anses vara tagen för givet? Vilken kunskap exkluderas?
1.1 Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med undersökningen är att analysera diskursen kring lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning i ett urval av rapporter och analyser hos myndigheterna Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Uppsatsen avser därmed att besvara följande fråga:
- Hur ser den rådande diskursen gällande arbetslöshet, sjukskrivning och lönearbete ut inom dagens välfärdsverksamheter, specifikt inom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan?
2. Tidigare forskning
Kapitlet som berör tidigare forskning är indelat i fem avsnitt. Första avsnittet innehåller en översikt kring hur begreppet arbete har definierats historiskt. Det beskriver också hur arbete har kommit att bli synonymt med lönearbete samt ett par kritiska perspektiv till detta. Andra avsnittet beskriver hur diskursen kring lönearbete har utvecklats inom den svenska offentligheten. I avsnittet presenteras forskarna Malin Junestavs (2004) och Tobias Davidssons (2015) avhandlingar som belyser hur arbete och arbetsmarknadspolitik framställts i både lagstiftning och politisk debatt under ett längre historiskt perspektiv. Deras historiska analyser av arbetslinjen speglar den offentliga synen på arbete och hur detta har kommit till uttryck i organiseringen av ekonomiska och sociala trygghetsförsäkringar samt arbetsmarknadsprogram. Med detta följer att tredje avsnittet diskuterar den svenska sjukförsäkringens historiska framväxt och hur även den påverkats av arbetslinjen. Det fjärde avsnittet vänder blicken mot ett urval av mer samtida analyser av konsekvenserna av den nuvarande organiseringen av välfärdssystemen både för individen samt för myndighetsutövare utifrån den relation de har till arbete. Slutligen sammanfattar det femte avsnittet lärdomarna från tidigare forskning och belyser relevansen av dessa lärdomar för den föreliggande studien. En genomgång av analyser av arbetslinjen och den svenska arbetsmarknads- och socialpolitiken ger en förståelse för hur den rådande diskursen om lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning har formats genom historien.
2.1 Begreppet arbete – en historisk bakgrund
Det tycks finnas konsensus bland de som tidigare studerat begreppet arbete att det skiftar i betydelse under historiens gång (Junestav 2004; Paulsen 2017; Karlsson CH 2013). Arbete som aktivitet har funnits lika länge som människan själv men begreppet arbete i sig är yngre. Om detta skriver Sociologen Jan CH Karlsson (2013) i, Begreppet arbete. Diskussionerna om vad arbete innebär och vad dess värde är har gått från att vara något diffust till att vara ett mångtydigt begrepp, till att bli odefinierbart (Karlsson 2013). I de förkapitalistiska samhällena var arbete något som förknippades med givna verksamheter såsom jordbrukarnas eller handelsmännens arbete. Sociologen Roland Paulsen (2017) skriver i Arbetssamhället: hur arbetet överlevde teknologin, att under antiken ansågs arbete vara nästintill kränkande då arbete gjorde anspråk på den verkliga meningen med livet – filosoferandet. Det är denna tankegång som anges ha gett upphov till legitimerandet av slavsamhället. Aristokraten kunde hänge sig åt filosoferandet för att på så vis nå det goda livet och det fysiska arbete som behövde utföras var en börda som slaven fick bära (Paulsen 2017). När protestantismen senare gjorde sitt intåg i Europa fick arbetet som begrepp en helt ny innebörd i början av 1500-talet genom Martin Luther, protestantismens fader. Luther menade att människor föds in i olika yrken och “kall” och arbetet var således ett uppdrag från gud att fullfölja. Arbete tillskrevs ett slags egenvärde och sågs som människans möjlighet att bidra till att skapa något gudomligt på jorden. Jean Calvin var en av 1500-talets mest betydande reformatorer vid sidan om Martin Luther och drev tesen om arbetets värde vidare genom att skandera att framgång i det jordliga livet speglade tillhörighet till de utvalda som genom predestination skulle nå paradiset. Rikedom kom så att bli eftersträvansvärt och ett tecken på att man tillhörde de utvalda (Paulsen 2017). Det var också nu som synen på fattigdom som lättja och ogudaktighet och rikedom som ett kvitto på hårt arbete och dygd föddes menar Paulsen (2017). Dessa moraliska associationer till arbete är något som flera forskare vi hänvisar till ser spår av genom historien och fram till idag (Paulsen 2017,
Junestav 2004, Davidsson 2015). Paulsen (2017) redogör vidare för hur den protestantiska läran kom att urvattna arbetsbegreppet genom att distinktionen mellan arbete och övriga livsaktiviteter blev otydlig. Den protestantiska etiken med profit som dygd och förvärvad förmögenhet som bevis på godkännande från Gud införlivas i kapitalismens anda. Detta ligger till grund för den illusion av meritokrati som konstaterar att ekonomiskt välstånd är förtjänat genom människans prestationer (Paulsen 2017). Hur protestantismen och kapitalismen har samverkat genom historien för att forma synen på arbete har debatterats under lång tid i forskningen. Davidsson (2015) beskriver att det är först med kapitalismens utbredning som arbete blev en vara, alltså att arbetet kommodifierades. Davidsson (2015) beskriver den omvandling som det kapitalistiska samhället genomgick när lönearbete blev norm och hänvisar till Karl Marx som skrev om “den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen” (Marx 1867/1974:629). Både Karlsson (2013) och Paulsen (2017) menar att det är under den här perioden som en entydig uppfattning befästs om att det är sysslan som genomförs på marknaden som är synonymt med arbete. På så sätt blev begreppet arbete synonymt med lönearbete. Denna ensidiga definition av arbete kopplat till marknaden har dock kritiserats och kritikernas främsta argument handlar om att arbete som begrepp måste expanderas till att innefatta även andra verksamheter. Kritiken tar ofta form av att försöka höja statusen på andra typer av sysslor, som reproduktivt arbete, till exempel hushållsarbete eller barnafödande, genom att inkludera dessa i begreppet arbete (Jordansson och Lane 2017).
En sådan kritik lyfter forskarna Birgitta Jordansson och Linda Lane (2017) i sin artikel “Begreppet arbete - En betraktelse över dess könade karaktär” där de ger en översikt av tidigare forskningsansatser gällande diskursen kring arbete med fokus på lönearbetets överordning över oavlönat hushållsarbete. Genom att analysera hur diskursen kring lönearbete och oavlönat arbete har förändrats över tid diskuterar de hur synen på lönearbete som överordnat annat arbete påverkar möjligheterna för att skapa ett jämställt samhälle (Jordansson och Lane 2017). De liksom Karlsson (2013) och Paulsen (2017) skriver att det var under kapitalismens intåg som lönearbete överordnades annat arbete. Jordansson och Lane (2017) visar hur lönearbete historiskt har associerats till män och hushållsarbete till kvinnor och att när ansatser att definiera arbete på ett sätt som inkluderar oavlönat hushållsarbete görs har det ofta handlat om hur hushållsarbetet eller det reproduktiva arbetet ska anpassas till lönearbetets standard. De försök att lyfta hushållsarbetets värde har gjorts genom att definiera hushållsarbetet i ekonomiska termer för att likna de tjänster som utförs i hemmet till tjänster som kan utföras på marknaden. Lönearbetets överordning har sällan lyckats ifrågasättas (Jordansson och Lane 2017). Vidare argumenterar de att för att kunna diskutera människors materiella villkor, både mäns och kvinnors, behöver den nuvarande arbetsdiskursen kasseras och nya synsätt och metoder etableras. Hur dessa skulle se ut lämnar de dock obesvarat (Jordansson och Lane 2017). För att vidare undersöka vad arbete har inneburit, med ett skarpare fokus på den svenska kontexten, och framförallt den offentliga diskursen går nästa avsnitt igenom hur synen på lönearbete har förändrats och formats genom den svenska arbetsmarknadspolitiken. Avsnittet fokuserar på arbetslinjen, ett omtvistat begrepp som har format och fortsätter att prägla den svenska arbetsmarknadspolitiken och därigenom även den offentliga synen på arbete.
2.2 Svensk arbetsmarknadspolitik – en historisk översikt
Den offentliga synen på lönearbete tar form genom arbetslinjen och vad arbetslinjen innebär har skiftat genom historien. Forskare som Davidsson (2015) och Junestav (2004) har genom att analysera debatter och lagstiftning kring fattigvård, arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar ämnat att klargöra vad arbetslinjen har påståtts vara och vem som har hävdat dess betydelse genom historien. Davidsson (2015) analyserar hur fattigvård i Sverige utformades och legitimerades under industrikapitalismens utbredning. Han fokuserar på synen på fattiga och kraven på motprestation som ställs för att få tillgång till understöd/bistånd. Davidsson (2015) drar paralleller mellan 1800-talets moraliserande fattigvård, där krav på motprestationer för att få tillgång till ekonomiskt understöd skulle fostra medborgares arbetsvilja och arbetsmoral till det tidiga 2000-talets aktiveringspolitik där arbetslösa ska kontrolleras och disciplineras för att anpassas till arbetsmarknadens villkor. Mottot är genomgående, det ska vara mer lönsamt att ha ett arbete än att utnyttja arbetslöshetsförsäkringar. Detta är grunden för arbetslinjen (Davidsson 2015). Hur arbetslinjen tar sig uttryck har varit omdebatterat och har ändrats beroende på vilka ideologiska strömningar som har dominerat under olika tidsperioder. Malin Junestav (2004) skriver vidare om detta i sin doktorsavhandling, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001. Junestav (2004) framhåller att den svenska välfärden är ett resultat av en rad olika politiska strömningar och kompromisser.
Under 1920-talet gällde principerna om arbetslinjen att det endast var den som kunde arbeta som också kunde få ekonomiskt stöd i utbyte mot någon form av motprestation. 10 år senare under 1930-talet kom socialdemokratin och LO att ansluta sig till de principerna som istället handlade om rätten till arbete. Det var under den här perioden som Sveriges riksdag röstade igenom den hårt kompromissade arbetslöshetsförsäkringen. Ansvaret att garantera social och ekonomisk trygghet för den som lönearbetade lades nu på staten. 1930-talets arbetslöshetsförsäkring är det som ligger till grund för dagens A-kassesystem (Junestav 2004). Forskarna Mattias Bengtsson och Tomas Berglund beskriver i sin artikel, “Den stora omvandlingen – Svensk arbetsmarknadspolitik under tre decennier” (2012) hur Rehn-Meidner modellen introducerades på 1940-talet och Sverige på så vis blev föregångare till det som kallas aktiv arbetsmarknadspolitik. Rehn-Meidner modellen kännetecknas av låg inflation, full sysselsättning, hög tillväxt och jämn inkomstfördelning (Bengtsson och Berglund 2012). Den här perioden kännetecknas enligt flera av undersökningarna som presenteras i avsnittet av en avkommodifiering av arbetet (Junestav 2004; Bengtsson och Berglund 2012; Fleckenstein och Lee 2017).
Det går inte att skriva om den svenska arbetsmarknadspolitiken utan att vidare nämna sociologen Gösta Esping-Andersens (1990) begrepp “välfärdsregim” i linje med tre indelningar: liberal-, konservativ- och socialdemokratisk välfärdsregim. Enligt Esping- Andersen (1990) tillhör Sverige den socialdemokratiska välfärdsregimen som bygger på en frikostig arbetslöshetsförsäkring och en omfattande aktiv arbetsmarknadspolitik. Bengtsson och Berglund (2012) ställer sig dock frågan om det inte är så att synen på Sverige som socialdemokratisk välfärdsregim borde revideras. Detta av anledningen att de åtgärder som idag vidtas är av typen som kännetecknar en mer liberal välfärdsregim.
Bengtsson och Berglund (2012) redogör för vad en aktiv arbetsmarknadspolitik är och menar att arbetsmarknadspolitiken först och främst brukar delas in i aktiv eller
passiv arbetsmarknadspolitik. Indelningen menar de görs för att kunna redogöra för de olika typer av åtgärder som ingår i den aktuella arbetsmarknadspolitiken. Kontantstöd som exempelvis arbetslöshetskassa med krav på någon form av motprestation, såsom att söka arbeten, är vad som brukar kategoriseras som passiva åtgärder. Aktiva åtgärder karaktäriseras av försök att åstadkomma högre effektivitet exempelvis genom att matcha lediga arbeten med arbetssökande, mer känt som arbetsförmedling. Andra aktiva åtgärder är försök att påverka utbudet och höja status på arbetet genom att exempelvis erbjuda arbetsmarknadsutbildning och praktik. En annan åtgärd är det som kallas efterfrågansåtgärd som syftar till att öka efterfrågan på arbetskraft via exempelvis anställningsstöd (Bengtsson och Berglund 2012).
Både Bengtsson och Berglund (2012) samt Davidsson (2015) talar om hur forskare delar upp arbetsmarknadsåtgärderna i offensiv och defensiv aktiveringsstrategi. Ur det offensiva perspektivet utgås det ifrån att individen är en aktiv varelse med rätt till stöd att utveckla resurser och färdigheter för att bli anställningsbar. Det defensiva perspektivet talar mer om att bekämpa bidragskulturer. Gemensamt för de båda strategierna är att samhället måste hjälpa till att skapa aktiva interventioner för att få människor i arbete. Skillnaderna ligger istället i synen på vilken roll som tilldelas samhället samt individens skyldigheter eller rättigheter. Aktiveringsåtgärderna beskrivs som ett sätt att motverka individers passivisering det vill säga att man vill förhindra att individer blir “bidragsberoende” via socialförsäkringarna. Målet är att ändra den arbetslöses beteende (Bengtsson och Berglund 2012; Davidsson 2015).
I begreppet arbetslinjen ryms idéer som härstammar från både konservatism, liberalism och socialism och ingen av dessa ideologier går att utpeka som exklusiva grundare av begreppet. Arbetslinjen kan förstås utifrån olika perspektiv och Junestav (2004) presenterar tre olika perspektiv genom vilka går att förstå arbetslinjen. De tre perspektiven är disciplinerings-, självhjälps- och rättighetsperspektivet. Rättighetsperspektivet är till viss del sprungen ur arbetarrörelsens motto “rätten till arbete” och att det är statens uppgift att försvara denna rätt. Under rättighetsperspektivet bygger dock rätten till ekonomiskt stöd på lönearbete och förutsätter att individen själv bidrar till välfärdsstaten. Utifrån disciplineringsperspektivet ses istället lönearbete som en plikt. Det är varje individs yttersta ansvar att se över sin egen försörjning oavsett om den är arbetslös, sjuk eller funktionshindrad och individen behöver disciplineras av staten för att förmås ta det ansvaret. Självhjälpsperspektivet utgår från devisen att arbetslinjen är ett verktyg för individen att uppnå självförsörjning. Insatser som arbetsmarknadsåtgärder vid arbetslöshet eller rehabiliterande åtgärder vid sjukskrivning ska hjälpa individen att möta de krav som arbetsmarknaden ställer för att individen ska kunna bli anställd eller återgå i arbete (Junestav 2004).
Arbetslinjen kom att bli en viktig politisk fråga under 1990-talets stora ekonomiska kris vilket mycket av den tidigare forskningen lyfter genom att analysera såväl den borgerliga regeringsförklaringen från 1991 som Socialdemokraternas propositioner och programförslag från 1990-talet. Arbetslinjen skulle upprätthållas till varje pris (Junestav, 2004; Bengtsson och Berglund, 2012; Davidsson, 2015; Nord, 2017, 2018; Fleckenstein och Lee, 2017). Den allt mer vidsträckta arbetslinjen avsåg bland annat att sysselsätta långtidssjukskrivna och arbetshindrade. Däremot problematiseras inte 1990-talets arbetslinje nämnvärt, varken av samtida forskare eller politiker (Junestav 2004). Sedan 1990-talet och särskilt efter det borgerliga
maktövertagandet 2006 har betydande inskränkningar i arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar, avregleringar av arbetsmarknaden och privatiseringar av välfärden skett. Ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen har genomgått stora förändringar. Sverige har gått från att vara ett land med höga ersättningar till ett land som inte ens når upp till genomsnittsnivåerna för OECD-länderna (Davidsson, 2015; Fleckenstein och Lee, 2017; Nord 2018). Detta menar Davidsson (2015), och Timo Fleckenstein och Soohyun Christine Lee (2017) i sin artikel, “The Politics of Labor Market Reform in Coordinated Welfare Capitalism” har lett till en kollaps av välfärdskapitalismen och en rekommodifiering av arbetskraften (Davidsson 2015; Fleckenstein och Lee 2017). Fleckenstein och Lee (2017) jämför hur arbetsmarknadspolitiken har utvecklats i Sverige, Tyskland och Sydkorea sedan 1990-talet. De tre nationerna har säregna karaktärsdrag, kopplat till Esping-Andersens (1990) tre typer av välfärdsregimer, men delar en del gemensamma drag i utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken. Trots dessa säregna drag beskriver författarna en gemensam kollaps av den välfärdskapitalism som kännetecknat alla tre länder. Välfärdskapitalism använder Fleckenstein och Lee (2017) som ett samlingsbegrepp för Esping-Andersens typer av välfärdsregimer, då de alla tre verkar under ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Författarna lyfter en mängd olika faktorer som kan ha haft inflytande i denna kollaps, bland annat nyliberalism som ledande politisk strategi, globalisering, arbetsgivarnas ökade inflytande i arbetsmarknadspolitiken samt fackens minskade inflytande på arbetsmarknaden (Fleckenstein och Lee 2017).
2.3 Svensk sjukförsäkring – en historisk översikt
Sjukersättning i Sverige består idag av två delar: den allmänna sjukförsäkringen och avtalsbestämda sjukersättningar. Avtalsbestämda sjukersättningar kan bestå av tillägg till sjukpenningen som arbetsgivaren betalar för att kompensera för karensdagar, skriver forskaren Per Gunnar Edebalk (2007) i sin artikel “Sjukförsäkring och sjuklön – Om statliga beslut och arbetsmarknadens organisationer 1955–1992”. Rikstäckande, obligatorisk allmän sjukförsäkring infördes 1955 men innan dess fanns sjukförsäkring i andra former. I det här avsnittet beskrivs en kortfattad historik över sjukförsäkringens utveckling, från små, lokala och yrkesspecifika kassor till den allmänna sjukförsäkringen så som den ser ut idag.
I sin avhandling Fast i det förflutna - Institutioner och intressen i svensk sjukförsäkringspolitik 1891–1931 beskriver forskaren Peter Johansson (2003) hur de första sjukkassorna utvecklades från medeltida gillen och skrån där små grupper av lokala yrkesutövare gick samman för att gemensamt mildra de ekonomiska effekterna av att bli sjuk eller få en arbetsskada. Johansson (2003) beskriver hur sjukkassorna kan ses som ett sätt att omfördela de risker som lönearbetet bar med sig. Det var dock inte möjligt för alla arbetare att ansluta sig till en sjukkassa, då de krävde att medlemmarna skulle ha stadigvarande inkomst och kunna betala avgiften. Därmed lämnades de som var i störst behov av understöd utan ersättning och medlemmarna bestod främst av övre skiktet av arbetarklassen och lägre medelklass.
Edebalk (2010) beskriver att det redan 1919 presenterades ett förslag av Sjukförsäkringskommissionen om allmän obligatorisk sjukförsäkring men interna konflikter mellan olika riksorganisationer för sjukkassor samt deflationskrisen i början av 1920-talet medförde att det dröjde till 1955 innan förslaget kom att genomföras. Den allmänna sjukförsäkringen innebar att efter tre karensdagar skulle
sjukpenning utbetalas. Sjukpenningen organiserades efter inkomstbortfallsprincipen och uppgick till cirka 65 procent av den förlorade arbetsinkomsten (Edebalk 2010). Sjukersättningen var skattefri. Före reformen 1955 fanns även en del sjukförmåner som reglerades i avtal mellan arbetsgivare och arbetare. Dessa var ofta i form av sjuklön där arbetsgivaren ansvarade för att betala ut en del av lönen vid sjukdom. Sjukpenningen höjdes 1966 och att sjukpenningen var skattefri fick effekter som uppmärksammades i samband med detta. Efter en utredning beslutade riksdagen att sjukpenningen skulle beskattas och höjde den samtidigt till att täcka 90 procent av den förlorade inkomsten (Edebalk 2010). Det är först efter dessa förändringar som sjukfrånvaron började beskrivas som ett politiskt problem. Sjukfrånvaron ökade under 1970-talet och Edebalk (2010) beskriver konflikter mellan parterna på arbetsmarknaden om huruvida sjukfrånvaron berodde på bristande arbetsmoral, generösa ersättningar eller bristande arbetsmiljö. Sjukfrånvaron blev också en kostnadsfråga för staten i större utsträckning än tidigare. Sjukpenningkommittén inrättades 1978 och genomförde därefter utredningar om för- och nackdelar med olika typer av sjukförsäkring, eventuellt införande av sjuklön och utformning av självrisk i form av karensdagar. Fackförbunden kritiserade förslagen om sjuklön med argumentet att det skulle sätta arbetare i en större beroendeställning till arbetsgivare (Edebalk 2007, 2010).
1990-talets ekonomiska kris ledde flera åtstramningar och förändringar inom sjukförsäkringen. Två veckors sjuklön infördes 1991 och en dags karensdag infördes året efter. Besluten togs utan arbetsmarknadens parter, och 1990-talet kom att visa på ett systemskifte där staten begränsade avtalsfriheten som tidigare funnits mellan arbetsgivare och arbetare. Genom att införa självrisker som inte kunde avtalas bort önskade staten både minska kostnaderna för sjukförsäkringen och motverka överutnyttjande (Edebalk 2007, 2010). Forskarna Ida Seing (2014) och Junestav (2009) beskriver hur sjukfrånvaron som politiskt problem utvecklades under den senare delen av 1990-talet och början av 2000-talet. De centrala frågorna som debatterades under perioden var hur den höga arbetslösheten skulle hanteras, hur kostnaderna för både sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen skulle minska samt hur ohälsotalet, mängden personer som mottar ersättning, skulle minska. Junestav (2009) beskriver hur en förskjutning i debatten från tidiga 1900-talet till 2000-1900-talet skedde, från medborgarnas behov, till deras skyldigheter. Seing (2014) poängterar hur aktivering utvecklades till en central princip inom sjukförsäkringen sedan 1990-talet, i takt med aktiveringspolitiken blev en del av arbetslinjen. Junestav (2009) beskriver också hur debatterna om sjukförsäkringen kom att fokusera på begreppet arbetsförmåga, en individs förmåga att genomföra ett lönearbete, framförallt på heltid. Forskarna Per Lytsy, Ann-Sophie Hansson och Ingrid Anderzén (2009) beskriver i en artikel ur Socialmedicinsk tidskrift hur bidragsfusk eller överutnyttjande av socialförsäkringarna i mitten av 2000-talet fick allt större fokus i den politiska debatten och även ledde till ett förändrat fokus inom Försäkringskassan. Standardiserade bedömningsprocesser och striktare bedömning resulterade nu i allt fler avslag. Den politiska regleringen av sjukförsäkringen har också påverkats av det nya striktare fokuset på arbetslinjen, där sänkta ersättningsnivåer och skärpta krav på aktivering och snabb återgång i arbete anses fungera som incitament för människor att arbeta (Lytsy m.fl. 2009; Junestav 2009). Idag är arbetsförmågan i centrum för sjukförsäkringen. För att få rätt till ersättning i form av sjukpenning är ett krav att en individs arbetsförmåga ska vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Arbetsförmågan bedöms också mot olika bedömningsgrunder efter standardiserade tidsramar om 90, 180 och 365 dagar.
Under den första perioden, dag 1–90, bedöms arbetsförmågan mot arbetarens tidigare arbetsuppgifter, sedan, dag 90–180 mot anpassade arbetsuppgifter hos samma arbetsgivare för att efter 180 dagar bedömas mot ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Om särskilda skäl finns kan bedömningarna mot normalt förekommande arbete skjutas upp, dock inte längre än till dag 365 (Försäkringskassan 2020a). Detta kallar rehabiliteringskedjan och infördes 2008 som en ansats att omdefiniera sjukskrivning som en process där en individ snarare än att hålla sig borta från arbete för att kunna bli frisk, ska om full arbetsförmåga inte återfås inom bestämda tidsramar ställa om till att hitta ett nytt arbete som individen kan utföra med eventuell kvarvarande arbetsförmåga (Seing 2014). 2.4 Arbetslinjens effekter på individer och yrkesutövare inom myndigheter
Utöver historiska översikter har tidigare forskning fokuserat på individers upplevelse av att stå i motsats till arbete, genom att “vara arbetslös” eller “vara sjuk”. Som vi kan se av tidigare genomgång går det att konstatera att socialförsäkringssystemen ständigt förändras och att dessa förändringar beror på en rad olika politiska och ekonomiska faktorer. Nord (2018) poängterar att de ekonomiska skillnaderna mellan den som arbetar och den som är arbetslös är betydligt större nu än vad de varit fram till 1990-talet. Forskare har även funnit att det finns ökad benägenhet att ställa mer krav och utöva större kontroll av den som är arbetslös eller sjukskriven samtidigt som möjligheterna att disciplinera den som inte når kraven har ökat (Nord 2018).
I artikeln “Paradigmskifte inom den svenska arbetslinjen - effekter för arbetsförmedlarnas yrkesutövning och yrkesroll” beskriver Tora Nord (2017) hur regelverket för arbetsförmedlingens organisation styrs av den rådande politiska strategin, grundad i arbetslinjen, vilken kan agera både möjliggörande och begränsande för arbetsförmedlarnas professionella utövande. Nord (2017) lyfter hur ansvarsförskjutningen mellan strukturella och individuella orsaker till arbetslöshet och anställningsbarhet påverkar den institutionella logiken och praktiken det utmynnar i. Genom intervjuer med arbetsförmedlare ämnar Nord (2017) visa på konsekvenserna av politisk reglering av yrkesutövning. Mekanismer för kontroll och sanktion har integrerats i arbetsförmedlingens organisation för att styra den arbetslösas handlande. Hon kopplar formandet av individuella arbetslösa efter ett ideal av anställningsbarhet till governmentality-principer. Governmentality är ett begrepp myntat av Filosofen Michel Foucault som innebär att politisk styrning kan integreras i individen och utövas av henne (Nord 2017). Hon menar att arbetsförmedlare spelar en viktig roll i processen att forma individen efter de ideal av anställningsbarhet som präglar den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Utöver detta identifierar hon hur nyliberal politisk styrning och organisationstrender som New Public Management har kommit att förändra arbetsförmedlingen som institution. Hon beskriver hur en förändring skett där själva organisationen har gått från att ge individuella arbetsförmedlare stor autonomi, till ett system av tydlig hierarki och interna kontrollfunktioner (Nord 2017). I avslutningen lyfter Nord (2017) dock att vid tidpunkten för studien hade den politiska styrningen nyss skiftat färg och en del arbetsförmedlare uppgav att de anade en vändning tillbaka mot mer autonomi, men att det var för tidigt att se några konkreta förändringar inom organisationen.
Forskarna Erika Wall, John Selander och Jonny Bergman (2019) har gjort en diskursanalys både av myndighetsdokument och av utsagor från kvinnor i rehabiliteringsprocessen. De har undersökt hur personer som har varit eller är
sjukskrivna kategoriseras i mötet med rehabiliteringsprocessen med särskilt fokus på tid. I “Makt och motstånd i rehabiliteringsprocessen: Sanningen om tidig återgång i arbete utmanad” skriver de att rehabiliteringsprocessen utifrån beredningar och dokument hos Försäkringskassan utgår ifrån lönearbete som norm, och att snabb och tidig återgång i arbete efter en sjukskrivning är ett viktigt mål för att förhindra passivitet hos individen. De skriver:
Genom fokus på tidig rehabilitering framstår det att ambitionen med rehabiliteringsprocessen är att foga avvikande individer (det vill säga kroppar vilka helt eller delvis avviker från förmåga till lönearbete) för att närma sig normen, att arbeta. Vår analys visar att dessa processer genom diskursiva praktiker objektifierar individer vilka avviker från den norm som präglar diskursen. I materialet blir två roller särskilt tydliga: den passiva mottagaren och den långsamma. (Wall m.fl. 2019:300)
Wall m.fl. (2019) lyfter hur sjukskrivna individer kategoriseras som passiva mottagare av rehabiliteringsåtgärder och att de som inte lyckas följa normen om snabb återgång i arbete kategoriseras som långsamma som måste hanteras. De lyfter att myndighetsdokument talar om att sjukskrivna utan tidiga rehabiliteringsåtgärder “går in i en sjukroll”. Eftersom sjukskrivna kategoriseras som passiva mottagare förväntas de kunna följa normen om tidiga rehabiliteringsåtgärder. Det resulterar i ett dubbelt avvikande för de som kategoriseras som långsamma, då de föreskrivna normerna om i vilket tempo som rehabiliteringen bör ske, inte fungerar för alla (Wall m.fl. 2019). Utöver detta menar författarna att de diskursiva praktiker som formar normerna inom Försäkringskassan även formar hur sjukskrivna uppfattar sin situation. Enligt studien identifierar även de sjuka lönearbete som norm och har som mål att kunna återgå, men fokus på snabb återgång menar författarna har gett upphov till motstånd hos de sjuka. Detta motstånd menar författarna tar form i hur personer i rehabiliteringsprocessen positionerar sig själva i förhållande till normen för tidig återgång samt lönearbete som norm i stort. Individerna identifierar tid som en avgörande faktor och påpekar att det ibland är kravet på snabbhet och tidig återgång i arbete som skapar stress i rehabiliteringen och försvårar för personerna att bli friska (Wall m.fl. 2019).
2.5 Den föreliggande studiens bidrag
I första avsnittet har en översikt getts av hur begreppet arbete och dess definition växt fram. Den tidigare forskningen har visat att arbete som begrepp är svårfångat och har haft skiftande betydelse. Arbetet och dess värde har även det skiftat genom historien. Från att ha varit en ovärdig syssla till att vara ett bevis på dygd. I dagens diskurs är arbete i stor utsträckning synonymt med lönearbete. Försök att uppvärdera andra typer av arbete har gjorts genom att försöka lyfta dem mot lönearbetets ekonomiska standard.
I det andra avsnittet har arbetslinjen som benämning för svensk arbetsmarknadspolitik redogjorts för ur ett historiskt perspektiv. Den historiska överblicken har visat hur värdering av mänskligt värde och arbetets värde sammanlänkas. En annan viktig poäng som lyfts är hur ansvarsfördelningen mellan stat och individ har skiftat genom historien. Även om ideologiska strömningar har lett till skilda värderingar kring huruvida staten har ett ansvar för medborgarnas ekonomiska trygghet eller om individen själv har en skyldighet att både arbeta för sin egen försörjning och för uppbyggandet av staten, så har arbetsnormen, att alla som kan arbeta ska arbeta varit genomgående. Avsnittet har även beskrivit och
förklarat en mängd olika arbetsmarknadsinsatser, som har utgjort och delvis fortfarande utgör en del av den nutida arbetsmarknadspolitiken.
I det tredje avsnittet har svensk sjukförsäkring beskrivits ur ett historiskt perspektiv. Sjukförsäkringen utvecklades från små frivilliga kassor som minimerande riskerna som lönearbetet bar med sig för medlemmarna till en obligatorisk allmän sjukförsäkring bestående av sjukpenning från Försäkringskassan och sjuklön som betalas ut av arbetsgivare. Avsnittet beskriver också hur arbetslinjen, genom aktiveringsprinciper och fokus på arbetsförmåga, har influerat sjukförsäkringens utformning.
Slutligen i det fjärde avsnittet lyfts ett par perspektiv på de effekter som den nuvarande arbetsmarknadspolitiken kan resultera i. Nord (2017) lyfter hur arbetsmarknadspolitiken har lett till ett fokus på formandet av arbetslösa efter arbetsmarknadens ökade kompetenskrav samt hur nyliberala styrningsideal har bidragit till minskad autonomi för arbetsförmedlares yrkesutövning. Wall m.fl. (2019) har lyft hur arbetsnormen påverkar sjukskrivna personer i rehabiliteringsprocessen. Hon påpekar hur kategoriseringen av sjukskrivna som snabba eller långsamma reflekteras i sjukskrivnas självbild samt hur fokus på snabb återgång till arbete kan resultera i stress hos de sjukskrivna individerna.
För denna undersökning ligger fokus på diskursen kring arbete, arbetslöshet och sjukskrivning samt hur dessa framställs i myndighetsdokument. Den tidigare forskning som presenterats ovan lyfter fram hur arbete har blivit synonymt med lönearbete samt hur lönearbete har blivit en rådande samhällsnorm. Den har också visat hur arbetsnormen påverkar hur arbetsmarknadspolitiken utformas, vilka lösningar på problem med exempelvis sjukskrivningar och arbetslöshet som utformas och vad det har för effekter på individer och yrkesutövare. Vad både den historiska och nutida forskningen indikerar är att diskursen kring lönearbete som norm fortsatt står utan problematisering. Med valet av diskursanalys som teori och metod som diskuteras i nästa avsnitt menar vi att en genomgående analys av hur välfärdsmyndigheter, genom språket kan bidra till att skapa och upprätthålla en diskurs kring lönearbete som norm i välfärdsstaten. Vi menar att en sådan diskursanalys behövs för att ge en klarare bild av myndigheternas roll i att forma förutsättningarna för hur både individer och yrkesutövare anpassas till lönearbetets norm samt vilka eventuella konsekvenser det har för hur de sociala och ekonomiska trygghetssystemen organiseras. Vi vill synliggöra de perspektiv som framstår som självklara i diskursen och lyfta fram de perspektiv som förblir osynliga.
3. Teori och metod
Kapitlet är uppdelat i nio avsnitt. Det första avsnittet diskuterar begreppet diskurs. I det andra avsnittet presenterar vi en genomgång av den teoretiska utgångspunkten för diskursanalys. Det tredje avsnittet beskriver vår valda diskursanalytiska inriktning. Avsnitt nummer fyra beskriver vårt tillvägagångssätt. Avsnitt fem presenterar de avvägningar vi gjort i val av metod. Det femte avsnittet avhandlar kritiska reflektioner kring val av teori och metod. Det sjätte avsnittet diskuterar etiska övervägningar. Det sjunde avsnittet presenterar det empiriska materialet. Kapitlet avslutas med ett avsnitt som diskuterar urvalet av det empiriska materialet. Då syftet med föreliggande undersökning är att undersöka hur diskursen lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning framställs i myndighetsdokument har vi valt att göra en diskursanalys, vilket är en kvalitativ metod med fokus på diskurser genom analys av text eller tal. Det är en metod som tidigare forskare har använt sig av för att undersöka hur arbetsmarknadspolitik, arbetslinjen och arbete framställs och kan förstås. Kommande kapitel syftar till att redogöra för hur diskursanalys bör förstås som både teori och metod. Det tycks inte finnas ett rådande konsensus om vad diskursanalys är och Forskarna Marianne Winther Jörgensen & Louise Phillips (2000) menar i sin bok, Diskursanalys som teori och metod, att man inte bör använda diskursanalysen enbart som en analysmetod fristående från den teoretiska och metodologiska grunden utan att en bör se på diskursanalysen som en paketlösning. Vi anser att upplägget passar bra för uppsatsens syfte. Det teoretiska ramverket vilar på en socialkonstruktionistisk grund och den metodologiska utgångspunkten vi använder oss av är statsvetaren Carol Bacchis (2009), diskursanalytiska modell.
3.1 Begreppet diskurs
Olika diskursanalytiska inriktningar har gett begreppet diskurs olika betydelser. Gemensamt för de olika betydelserna är att de syftar på en social praktik gällande språkbruk eller andra teckensystem kopplat till sociala sammanhang. Forskarna Göran Bergström och Kristina Borèus (2018) beskriver i Textens mening och makt, sociala praktiker som de handlingsmönster, konventioner och vanor som människor utövar, vilka följer mer eller mindre uttalade regler. De sociala praktiker som rör språkbruket eller bruket av andra teckensystem kallas semiotiska praktiker. Bergström och Boréus (2018) beskriver att språkbruket är centralt i människors sociala praktiker. En diskurs utgörs av semiotiska praktiker vilka ses som aspekter av bredare sociala praktiker. Vidare beskriver de tre generationer av definitioner av begreppet diskurs. Den första generationen definierar diskurser enbart som skriven eller talad text. Den andra generationens diskursdefinition breddas till att inkludera fler aspekter än de strikt textuella, men dessa studeras fortfarande separat. Den tredje generationen av diskursdefinition är den som föreliggande studie utgår ifrån. Bergström och Boréus (2018) beskriver att den tredje generationen anser att alla sociala fenomen omfattas av diskurser. Termen diskurs innefattar här både språkliga och icke-språkliga aspekter av sociala praktiker. Forskarna Göran Bergström och Linda Ekström (2018) beskriver i Tre diskursanalytiska inriktningar hur det samhällsvetenskapliga fältets forskning kring diskurser utgår från språket som konstituerande. Detta innebär att olika tolkningar av objekt, subjekt eller fenomen utgör grunden för människans förståelse om dessa. De har alltså ingen inneboende mening, utan meningen av fenomen skapas genom diskursen, alltså genom de semiotiska praktikerna (Bergström och Ekström 2018). Den teoretiska grunden till diskursanalys diskuteras i följande avsnitt.
3.2 Teoretisk utgångspunkt
Winther Jörgensen och Phillips (2000) redogör för att de diskursanalytiska angreppssätten inte bara är en metod för att analysera text utan att de bör ses som en teoretisk och metodologisk helhetslösning. Det innebär bland annat en filosofisk utgångspunkt av språkets roll i den sociala konstruktionen av världen. Det innehåller också teoretiska modeller och metodologiska riktlinjer för hur man kan ta sig an ett forskningsområde och särskilda tekniker för språkanalys. Många av de diskursanalytiska perspektiven bygger på en socialkonstruktionistisk grund. Den socialkonstruktionistiska grunden baseras på hur människor skapar kunskap utifrån sociala sammanhang för att förstå världen (Winther Jörgensen och Phillips 2000). De påpekar att det finns många socialkonstruktionistiska angreppssätt vilket omöjliggör att specificera vad som kännetecknar dessa under en gemensam definition men redogör för Professor Vivien Burrs karakteristik av socialkonstruktionismens fyra nyckelpremisser. Den första premissen bygger på att forskaren bör förhålla sig kritisk till vad Burr kallar “den självklara kunskapen”. Den självklara kunskapen skapas genom hur vi som individer kategoriserar världen och hur den på så sätt blir vår verklighet. Den självklara kunskapen kring arbete kan exempelvis förklaras genom hur definitionen av arbete har skiftat genom historien, beroende på hur människor vid olika tidpunkter har tillskrivit arbetsbegreppet olika betydelser. Verkligheten bör därför inte ses som en objektiv sanning, då människans förståelse om sin omvärld är föränderlig (Winther Jörgensen och Phillips 2000). Den andra premissen redogör för hur människan är en historisk och kulturell varelse och hur vår kunskap om världen präglas av detta. Att människan är historisk innebär alltså att vår förståelse, eller vår kunskap om världen förändras över tid. Ett exempel på detta är hur begreppet arbete innan industrikapitalismens inträde enbart hade betydelsen jordbrukarens arbete eller handelsmannens arbete. Det är först vid en senare tidpunkt som arbete kom att definieras som lönearbete på marknaden. Att människan är kulturell innebär att vår kunskap om världen förändras beroende på plats. Arbete kan vid samma tidpunkt ha haft olika innebörder för samhällen och individer i olika delar av världen. Den tredje premissen handlar om hur människans sätt att uppfatta världen bygger på sociala processer. Sociala processer, exempelvis politiska diskurser om arbete eller arbetslöshet, skapar den kunskap som utgör en gemensam sanning i ett samhälle. En sådan gemensam sanning kan vara att arbete antingen är individens rättighet eller att den arbetslöse är lat och behöver disciplineras. Den fjärde premissen lyfter sambandet mellan kunskap och social handling. Beroende på människans olika världsbilder blir olika sociala handlingar, som att vara arbetande eller vara arbetslös, socialt accepterade och andra bedöms som oacceptabla (Winther Jörgensen och Phillips 2000).
Filosofen och idéhistorikern Michel Foucault är en av de som främst influerat olika diskursanalytiska inriktningar och har haft stort inflytande på Carol Bacchis analysmodell, vilken vi använder oss av för undersökningen. Foucault utgår från en socialkonstruktionistisk grund och fokuserar på diskursens roll i formandet och upprätthållandet av maktrelationer (Bergström och Boréus 2018). Alla sociala praktiker, både språkliga och icke-språkliga, skapar mening enligt Foucault och diskurser handlar om hur kunskap skapas genom språket enligt honom. Foucault menar, i enighet med socialkonstruktionismens tredje premiss, att den kunskap som skapas i sociala interaktioner bygger gemensamma sanningar. Det är dessa gemensamma sanningar som utgör diskurser. Foucault menar vidare att diskurser bestämmer och begränsar vilken kunskap vi skapar kring olika fenomen, hur vi
förstår fenomen samt hur vi diskuterar dem. På detta sätt skapar diskurser samhälleliga normer och värderingar. Diskursens makt eller hegemoni över människors förståelse av sin omvärld skapar därigenom maktrelationer. Foucault menar att det finns en spänning mellan den kunskap som tas för given och sann och de perspektiv som stängs ute, vilket speglar socialkonstruktionismens fjärde premiss (Winter Jörgensen och Phillips 2000; Bergström och Boréus 2018). Boréus (2015) belyser vidare i kapitel 12: Diskursanalys ur Handbok för kvalitativa metoder att diskursanalys enligt Foucault utgår från att hur människan uppfattar fenomen i sin omgivning varierar mellan samhällen och tidsepoker i linje med socialkonstruktionismens andra premiss. Socialkonstruktionistisk diskursanalys som influeras av Foucault ämnar analysera hur sociala praktiker, både språkliga (semiotiska) och icke-språkliga, påverkar hur människan tolkar samhället och världen. Den bör också belysa hur världen i sig, de materiella, platsbundna eller tidsbundna aspekterna, påverkar hur människan agerar och använder språket för att förstå sin omvärld (Boréus 2015).
3.3 Diskursanalytisk inriktning
Då vi vill undersöka hur diskursen kring lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning framställs i välfärdsmyndigheter har vi valt att utgå från Statsvetaren Carol Bacchis (2009, 2012) diskursanalytiska modell som här benämns som WPR, dvs. en förkortning av ’What’s the problem represented to be?’. WPR är en metod som är utformad för att analysera hur policydiskurser formas av och formar dess omgivning. Det Bacchi undersöker är problemrepresentationer, hur problem framställs och vilka effekter det kan få för samhället och individen. Målet med WPR är att kritiskt granska föreställningar om sociala och politiska problem (Bacchi 2009, 2012). Forskarna Göran Bergström och Linda Ekström (2018) beskriver i Tre diskursanalytiska inriktningar hur WPR har sin teoretiska grund i socialkonstruktionistisk filosofi och sina rötter i poststrukturalistisk policyanalys, vilken ämnar synliggöra och dekonstruera inneboende logik i policydokument. Detta kan göras genom att undersöka vilken kunskap som antas fungera som sanning och vilka perspektiv som utelämnas i representationen av problemet en policy försöker åtgärda (Bergström och Ekström 2018). Bacchi (2009, 2012) utgår från att samhällsproblem samt dess åtgärder aldrig är självklara utan kan förstås genom olika och ofta konkurrerande uppfattningar. Dessa uppfattningar menar Bacchi (2009, 2012) är sprungna ur olika diskurser. Hon använder begreppet diskurs i Foucauldiansk anda och använder det för att beteckna gemensamma sanningar som skapas genom språkanvändning. Hon påpekar dock att det i ett samhälle kan finnas konkurrerande diskurser, som förklarar fenomen med hjälp av olika kunskap. Olika sätt att formulera vad som är ett problem, vilka orsaker som ligger bakom samt vilka lösningar som behövs får fundamentalt olika effekter för samhället och för individen. Exempelvis skulle förmodligen en socionom och en ekonom komma fram till olika slutsatser om vad arbetets värde är, beroende på vilka diskurser som personen tar del av och deltar i (Bacchi 2009,2012).
Hur problem representeras positionerar även de berörda subjekten, på olikartade sätt. Detta innebär att de berörda subjekten tillskrivs olika egenskaper, till exempel, passiva, långsamma, snabba, lätta att hantera, motiverade eller liknande. I förlängningen menar Bacchi att positioneringen av subjekt i språk och i policydokument kan skapa eller upprätthålla normers hegemoniska positioner i samhället. Detta härleds till de socialkonstruktionistiska filosofiska antaganden som presenterats i tidigare kapitel, om hur människans förståelse av sin omvärld skapas genom språket. Språket har enligt Bacchi, likt Foucault, en konstituerande
och normerande makt (Bacchi 2009). Hennes analysmodell är från början en modell avsedd för analys av policydokument, men har under senare år kommit att användas på ett bredare forskningsfält och med andra typer av material är just policydokument, skriver Bergström och Ekström (2018). WPR är en användbar modell när en analyserar hur sociala problem framställs och hur åtgärder formuleras i myndighetsdokument (Bacchi 2009).
Bacchis analysmodell består av sex analysfrågor. Första frågan handlar om hur problemet klassificeras och generellt förstås. Det handlar om vilken typ av problem det är som den analyserade policyn försöker åtgärda. Andra frågan rör hur olika rationaliteter i texten förklarar hur problemet representeras samt vilken bakgrundskunskap som tas för givet. Den tredje frågan gäller hur den historiska kontexten har bidragit till den aktuella problemformuleringen som det enda rimliga förhållningssättet. Fjärde frågan behandlar vilka perspektiv som inte kommer fram i representationen av problemet. Femte frågan har fyra underkategorier och rör vilka effekter som den nuvarande problemrepresentationen kan innebära; diskursiva-vilka handlingar som är rimliga baserat på hur problemet klassificeras, subjektifierande - hur individer och grupper positioneras, levda effekter - hur dessa individer och grupper påverkas samt vilka materiella effekter problemrepresentationen kan generera. Den sista frågan handlar om vilken kritik mot problemrepresentationen som uppkommit samt om det finns konflikt mellan diskurser på samma fält (Bacchi 2009, 2012; Bergström och Ekström 2018).
3.4 Tillvägagångssätt
För att avgränsa undersökningen till utrymmet för den här uppsatsen har vi valt att fokusera på fyra av Bacchis sex analysfrågor. Dessa är enligt följande:
- Vad är problemet enligt texten, hur är det representerat? - Hur har den historiska kontexten format diskursen i texten? - Vilken kunskap tas för givet i texten?
- Vad exkluderas ur representationen av problemet? Vilken kunskap saknas?
Vi har valt att ändra ordningen på frågorna två och tre för att tydliggöra hur den historiska kontexten leder till hur kunskap tas för given idag. De sex analysfrågor som Bacchi (2009) presenterar är inte tänkt att användas strikt. Frågorna används för att ta sig an och bearbeta ett material och vi har således kunnat plocka ut de frågor som vi anser vara relevanta för vår frågeställning. Vår analys presenteras således under de fyra rubrikerna Problemen, Historisk kontext, Kunskap och sanning samt Exklusion.
Bergström och Ekström (2018) betonar vikten av att läsa valda texter noggrant och flera gånger vid diskursanalys. Vi har läst texterna flera gånger för att markera meningar eller stycken efter ovanstående teman. Först har vi läst vardera två rapporter från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi markerade de stycken och meningar som relateras till ovanstående analysteman. De urval av meningar och stycken som vi markerat diskuterades och analyserades sedan tillsammans. Varje tema skrevs utifrån var myndighet för sig, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och avslutas med en gemensam diskussion. Problemet vi utgår ifrån är diskursen om lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning och vilket värde diskursen ges i rapporterna. Den historiska kontexten har vi gett en översikt
över i avsnittet om tidigare forskning och analysen fokuserar i det andra avsnittet på hur den historiska kontexten kan spåras i myndighetsdokumenten. Under det tredje temat analyseras vilken kunskap som anses fungera som sanning och självklart i diskursen för att i nästa tema diskutera vilka perspektiv som exkluderas ur representationen. Genom diskursanalys kan vi synliggöra hur förvärvsarbete ges värde i välfärdsmyndigheternas rapporter, vilken kunskap som underbygger hur problem framställs inom myndigheterna samt vilka perspektiv som saknas i myndigheternas rapporter. Gällande arbetsfördelning har vi gemensamt skrivit och arbetat med alla delar av undersökningen.
3.5 Avvägningar i val av metod
Värt att notera är att många socialkonstruktionister ser på sina egna arbeten som diskursiva konstruktioner. Det vill säga att det inte bara finns en sann utgång. Andra forskare med samma material kan komma att nå andra slutsatser än det som de själva presenterar. Resultatet blir bara ännu en version av det diskursiva flödet inom det aktuella fältet. En kritik som framförs mot diskursanalysen som metod är hur svårt det kan vara att se diskurserna som analyseras som just diskurser (Winther Jörgensen och Phillips 2000). Eftersom vi själva, i egenskap av socionomstudenter, är en del av den kultur som vi studerar kan många självklarheter som ligger i det empiriska materialet för undersökningen, vilket presenteras i ett senare avsnitt, bli svåra att identifiera. För det är trots allt självklarheterna som vi ämnar synliggöra med hjälp av vår valda metod. Frågan vi måste ställa oss är: Hur kan vissa sanningar uppstå helt utan ifrågasättande medan andra sanningar blir ifrågasatta? (Winther Jörgensen och Phillips 2000). En annan kritik som riktas från den kvantitativa forskningen är att den kvalitativa forskningens validitet alltså trovärdighet, ifrågasätts som mindre logisk och konsekvent. När samhällsvetenskaplig forskning sker på en grund av socialkonstruktionism, är det viktig att belysa forskarens roll i skapandet av kunskap. Forskaren kan inte studera samhällsvetenskapliga fenomen som en utomstående observatör utan begränsas till sin egen förförståelse (Bergström och Boréus 2018). Vi som uppsatsförfattare tolkar vårt empiriska material, genom både de teoretiska perspektiv vi utgår från, den metod vi valt samt vår förförståelse som kan ses som ett resultat av de diskurser vi tagit del av. Winther Jörgensen och Phillips (2000) menar att det finns tillvägagångssätt som ökar validiteten i den kvalitativa forskningen. Ett sätt att öka validiteten är att låta analytiska påståenden ge diskursen ett sammanhang. Genom att i analysen tydligt citera från det empiriska materialet och binda samman analysen under olika teman hoppas vi kunna bidra på ett trovärdigt sätt till diskursen om lönearbete, arbetslöshet och sjukskrivning. Vi kommer också att relatera analysen till den historiska kontexten och tidigare forskning för att ge vår analys en kontext. Detta då Winter Jörgensen och Phillips (2000) menar att om analysen inte sker sammanhängande i den diskursanalytiska redogörelsen är sannolikheten för att andra ska godkänna analysen som färdig och trovärdig inte särskilt hög.
3.6 Kritiska reflektioner
Bergström och Ekström (2018) beskriver kritiken mot Bacchis variant av diskursanalys. Kritiken består av att fokus på språk och representationer av problem överskuggar och osynliggör de konsekvenser som fenomen kan skapa. Ett sätt att bemöta denna form av kritik menar de är att analys av hur problem framställs snarare öppnar upp för möjligheter till nya förklaringar och lösningar på de problem som studeras (Bergström och Ekström 2018). Bacchi (2009) poängterar att hennes metod inte ignorerar de effekter som policy har på individers och gruppers levnadsförhållanden, utan snarare synar etablerade förklaringar till rådande
samhällsproblem. En diskursanalys utifrån WPR-ansatsen menar vi syftar till att synliggöra perspektiv på problemrepresentationer som genom rådande diskurs betraktas som naturliga. Därigenom vill vi öppna upp för att synliggöra andra möjliga omständigheter. Andra kritiker menar att poststrukturalistisk analys har öppnat upp för relativism i framförallt samhällsdebatten där vi inte längre kan skilja på fakta och lögn (Bergström och Ekström, 2018). Bergström och Ekström (2018) skriver att poststrukturalister svarar på denna kritik genom att påstå att just poststrukturalistisk analys är det bästa verktyget för att förstå och hantera den här typen av relativism.
3.7 Etiska övervägningar
Samhällsvetenskaplig forskning vilar vanligtvis på fyra forskningsetiska principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. De behandlar hur personlig information och deltagande i undersökningar bör behandlas (Vetenskapsrådet 2017). Då vi enbart analyserar officiella rapporter i text och inte använder intervjuer, enkäter eller andra berättelser som direkt påverkar individer, är etiska övervägningar kring de fyra principerna irrelevanta. De rapporter vi har valt att analysera är tillgängliga för allmänheten och innehåller ingen information som går att härleda till enskilda individer. Vi vill dock belysa att undersökningen trots det analyserar hur individer och utsatta grupper framställs. Ur ett mer allmänt etiskt perspektiv är det därför viktigt att reflektera över vilken påverkan föreliggande studie har. Vi har ämnat att fokusera på hur en diskurs framställs, vilket innefattar hur enskilda och grupper i utsatta positioner i samhället framställs inom myndigheter. Vi menar att genom att fokusera på myndigheternas diskurs och därigenom framställningar av individer och grupper kan undersökningen belysa etiska frågor kring myndigheternas påverkan på samhällsdiskursen kring utsatta grupper gällande undersökningens ämne. Då vi tolkar ett redan allmänt tillgängligt empiriskt material är det därför forskaretiken som står i fokus för de etiska övervägningar som gjorts inför undersökningen. Forskaretik alltså forskarens roll i producerandet av kunskap är ett av de viktigaste etiska perspektiven att belysa i den här typen av undersökning (Vetenskapsrådet 2017). Vi är medvetna om att objektivitet, i den betydelsen att författarna står helt oberoende av det fenomen som studeras, är en position som är svår att uppnå inom en samhällsvetenskaplig analys av rådande diskurs. Vi är även medvetna om att vi redan på förhand har en del förväntningar, föreställningar och även en del starka värderingar om samhället och fenomenet vi undersöker (Winther Jörgensen och Phillips 2000). Vi är också medvetna om att det kan påverka våra val av material och metod. Genom att vara transparenta kring vår urvals- och analysprocess ökar förutsättningarna för att vår analys kan anses ha en högre grad av trovärdighet (Bergström och Ekström 2018). Den etiska diskussion som genomförts är framförallt riktad mot oss som författare, då diskursanalys innebär en tolkning av det empiriska materialet. Den förkunskap vi innehar är därmed viktig att diskutera som ett etiskt perspektiv inför studien. Vi har ovan försökt att tydliggöra hur valet av metod och teori har gått till. I följande avsnitt argumenterar vi för hur urvalet av material kan synliggöra perspektiv som annars kan förbli förgivettagna.
3.8 Empiriskt material
De rapporter vi har valt att utgå från är dels lägesrapporter som skildrar myndigheternas verksamhet och de utmaningar eller problem de står inför, dels analyser om de effekter som nuvarande insatser eller åtgärder har på individen. Vi menar att detta ger oss perspektiv på hur problem framställs samt vilka åtgärder
