”Det är svårt, svårt för att det är nytt och det borde inte vara nytt” - En kvalitativ studie över hur socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd arbetar med barnperspektiv

Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet

15 hp Hälsa och samhälle

”Det är svårt, svårt för att det är nytt och

det borde inte vara nytt”

En kvalitativ studie över hur socialsekreterare inom ekonomiskt

bistånd arbetar med barnperspektiv

Abstract

Author: Beatrice Fridholt

Title: It is hard, hard because it is new and it should not have to be new – a qualitative study about how social workers within economic aid work with a child´s perspective

Supervisor: Mats Högström Assessor: Malin Lindroth

The aim of this study was to research whether social workers within economic aid found themselves seeing to the child´s best regarding existing policies and new policies. The study was based on semi-structured interviews made with four different social workers from a larger city in Sweden. During the interviews an interview guide was used to make sure that the interviews were kept to the themes. The study´s result shows upon a work in progress regarding the child´s perspective within the work with economic aid. Although, the result also shows upon a lack of knowledge regarding the guidelines and policies considering how to see to the child´s best. Despite the lack of knowledge there is a great ambition to learn more, but because of wanting education there is still more work to do. The result also shows upon a great responsibility put upon the social workers regarding finding out about the guidelines, something that makes it harder to really respect the child´s perspective. In summary, there is work to do, but the work is in progress.

Keywords: child perspective, economic aid, financial assistance, social workers,

Förord

Jag vill inleda detta förord med att tacka min handledare Mats, som bidragit med allt från konstruktiva tips till små kommentarer om att något varit bra.

Vidare vill jag rikta ett stort tack till de informanter som ställt upp för intervjuer, trots hög arbetsbelastning tog ni er tid för mig. Utan er hade det bokstavligt talat inte blivit någon uppsats, alternativt en väldigt kort sådan.

Jag vill även passa på att tacka mina vänner som ställt upp på att läsa min text och som kommit med ovärderliga tips när jag blivit alltför hemmablind. Tack

Amanda, Emma och Nettan.

Slutligen vill jag tacka Simon, som oavbrutet visat en nästintill irriterande tilltro till att det jag gör är bra nog utan att någonsin faktiskt veta hur jag ligger till. Tack!

Innehållsförteckning

1. Problemformulering

s. 1

2. Syfte

s. 3

2.1 Frågeställningar

s. 3

3. Kunskapsläge

s. 4

3.1 Barnperspektiv

s. 4

3. 2 Barnkonventionen

s. 5

3.3 Barnets synliggörande inom ekonomiskt bistånd

s. 5

3.3.1 Dokumentation

s. 6

3.3.2 Tolkning av begrepp

s. 6

3.4 Barn som del av en enhet

s. 6

3.5 Exkludering

s. 7

3.6 Arvet av bistånd

s. 8

4. Teoretiskt perspektiv

s. 9

4.1 Mytperpspektiv och nyinstitutionell teori

s. 9

4.1.1 Organisatoriskt fält

s. 10

4.1.2 Legitimitet

s. 10

4.1.3 Adoptering

s. 10

4.1.4 Implementering

s. 10

4.2 Sammanfattning

s. 11

5. Metod

s. 12

5.1 Forskningsansats

s. 12

5.2 Urval

s. 13

5.3 Genomförande

s. 13

5.4 Analys

s. 14

5.5 Forskningsetik

s. 14

5.6 Tillförlitlighet

s. 15

6. Resultat och analys

s. 16

6.1.1 Tvångsmässig adoptering

s. 16

6.1.2 Normativt baserad adoptering

s. 17

6.2 Implementering

s. 17

6.2.1 Särkoppling

s. 18

6.2.1.1 Dokumentation

s. 19

6.2.1.2 Brist på utbildning/kunskap

s. 19

6.2.1.3 Luddiga definitioner

s. 20

6.2.1.4 Riktlinjer

s. 21

6.2.2 Frånstötning

s. 21

6.3 Legitimitet

s. 22

6.4 Sammanfattning s.

23

7. Avslutande diskussion

s. 24

7.1 Metodologiska konsekvenser för resultatet

s. 25

Källförteckning

s. 27

Bilaga I – Intervjuguide

s. 29

1. Problemformulering

I socialtjänstlagens 4 kapitel 1 § fastställs att den som själv inte kan tillgodose sina behov, eller få dem tillgodosedda på annat sätt, är berättigad bistånd av socialnämnden för sin försörjning samt för sin livsföring i övrigt. Om den enskilde inte kan försörja sig på egen hand men kan arbeta ska hen stå till

arbetsmarknadens förfogande för att vara berättigad ekonomiskt bistånd. Genom biståndet ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Socialtjänsten ska enligt socialtjänstlagens 5 kapitel 1 § även verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Vidare menar socialtjänstlagens 1 kapitel 2 § att vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa alltid beaktas (SFS 2001:453). I föräldrabalkens 6 kapitel 2 § 2 stycket framgår dock att det är barnets

vårdnadshavare som är ytterst ansvarig för barnets personliga förhållanden samt för att se till att barnet får tillfredställande försörjning och utbildning (SFS 1949:381).

Ekonomiskt bistånd är villkorat av en rad olika krav. Den enskilde ska till exempel utröna alla andra möjligheter till inkomst, hushålla med sina egna resurser och följa den planering som upprättas i samband med socialtjänsten (Socialstyrelsen 2013). Den som inte lever upp till dessa krav riskerar att få ett avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd. Detta eventuella avslag grundas i det den sökande, det vill säga den vuxne, har gjort. Det är dock inte enbart den vuxne som drabbas, utan hela familjen (Näsman 2012).

Enligt Socialstyrelsen (2013) ska ett barnperspektiv beaktas när det finns barn i ett hushåll. Barnperspektiv beskrivs av Socialstyrelsen som att socialsekreteraren i fråga ska kunna se till barnets perspektiv, och inte enbart till den sökandes (Socialstyrelsen 2013). Socialstyrelsens riktlinjer är dock allmänt utformade och det framgår inte helt klart hur barnperspektivet ska behandlas inom

handläggningen av ekonomiskt bistånd. Det saknas även rutiner kring hur

barnperspektivet rent konkret ska belysas inom arbetet med ekonomiskt bistånd i form av till exempel rutiner och dokumentation (Stridh 2010). Denna något oklara situation skapar ett handlingsutrymme för kommuner att själva arbeta fram rutiner och även för socialsekreterare att etablera egna bedömningar. Denna övergripande ram bidrar till att barnperspektivet kan uppfattas olika av olika socialsekreterare, trots att de har samma lag och samma riktlinjer att förhålla sig till. Att

barnperspektivet ska beaktas innebär vidare inte ett automatiskt bifall om det finns barn med i bilden. Det viktiga är enligt Socialstyrelsen (2013) att barnet har synliggjorts av socialsekreteraren.

Under år 2018 levde 139 356 barn i hushåll som erhöll ekonomiskt bistånd. 50 031 av dessa barn levde i familjer som erhöll långvarigt ekonomiskt bistånd, det vill säga bistånd i 10 månader eller mer (Socialstyrelsen 2019a). Rädda Barnens årsrapport för år 2018 visar även att barn som lever i familjer som

erhåller ekonomiskt bistånd utifrån en svensk kontext anses leva i barnfattigdom. I nämnda årsrapport definieras barnfattigdom som det de barn som lever i familjer med antingen låg inkomststandard, försörjningsstöd eller en kombination av både

låg inkomststandard och försörjningsstöd. Denna fattigdom kan komma att

påverka de berörda barnen negativt, både på kort och på lång sikt (Näsman 2012). Från och med den första januari 2020 är FN:s konvention om barns rättigheter lag, en lag som är tänkt att kunna stärka barns ställning i Sverige (Regeringen 2016). Enligt konventionens 26:e artikel ska barn ha rätt till social trygghet och stöd genom staten, oavsett om deras föräldrar saknar tillräckliga resurser och enligt konventionens 27:e artikel ska varje barn ha rätt till en skälig levnadsstandard i form av till exempel boende, kläder och mat. Trots detta kan avslagsbeslut avseende ekonomiskt bistånd motiveras med att det i slutändan är föräldern som är den som har huvudansvaret för barnen och att detta ansvar anses väga tyngre än kommunens.

I dagsläget präglas det ekonomiska biståndet av ett vuxenperspektiv och huruvida barnets perspektiv har beaktas lämnas ofta odokumenterat. Enligt de riktlinjer som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd har att följa från Socialstyrelsen (2013) ska socialsekreterare få instruktioner angående hur barnperspektiv ska/kan

beaktas, ha möjlighet att bevilja högre biståndsnivåer för barnfamiljer samt information om att utgå från en helhetsbild vid bedömning av barnets bästa. Trots detta vittnas det om avsaknaden av ett barnperspektiv inom området. Till detta hör att barn, enligt barnkonventionens 26 artikel, har ”rätt till social trygghet samt statligt stöd, i de fall föräldrar eller annan vårdnadshavare saknar tillräckliga resurser” och enligt konventionens 27 artikel har ”barn rätt till skälig

levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat” (UNICEF 2009). Det finns indikationer på att det finns det stora skiljelinjer mellan dagens

lagstiftning och barnkonventionen. Ekonomiskt bistånd är som tidigare nämnt ett bistånd som präglas av ett vuxenperspektiv och att den vuxne sökande inte gjort vad hen skulle gjort för att följa sin upprättade planering kan leda till ett avslag på en hel ansökan.

Utifrån ovan inledning kan vi se att det finns ett problem i form av att

socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd inte har fasta riktlinjer, utan snarare en ram av riktlinjer att röra sig inom, vilket kan komma att innebära att olika

socialsekreterare fattar olika beslut avseende samma företeelse. Socialsekreterare förväntas vara tillräckligt pålästa inom området för att kunna fatta beslut rörande barn. Det blir dock problematiskt när det inte finns tillräckligt med svar i de dokument som är tänkta att vara till hjälp. Även begreppet barnperspektiv har visat sig vara något problematiskt då det finns flertalet definitioner.

2. Syfte

Studiens syfte är att undersöka huruvida socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd anser att barnets bästa går att beakta utifrån de riktlinjer som finns till hands samt eventuellt nya riktlinjer som kan väntas komma i samband med att barnkonventionen blir svensk lag.

2.1 Frågeställningar

Hur uppfattar socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd att barnets bästa beaktats utifrån de riktlinjer som finns?

Vilka förändringar väntas ske till följd av implementeringen av barnkonventionen som lag avseende riktlinjer inom handläggningen av ekonomiskt bistånd utifrån att se till ett barnperspektiv?

3. Kunskapsläge

I detta kapitel kommer tidigare forskning relevant för studiens syfte och

frågeställningar redovisas. Trots att forskningen inom området är något begränsad anser jag mig ha funnit relevant data för att kunna svara på studiens syfte och frågeställningar utifrån både omfattning och tidsram. För att på bästa sätt kunna besvara studiens syfte har jag valt beskriva kunskapsläget under följande rubriker:

Barnperspektiv, Barnkonventionen, Barnets synliggörande inom ekonomiskt bistånd, Barn som del av en enhet Exkludering samt Arvet av ekonomiskt bistånd.

I syfte att få en överblick över hur forskningsläget ser ut har litteratursökningar gjorts via relevanta databaser, genom Libsearch och Sociological Abstracts. Sökord som använts är bland annat ekonomiskt bistånd, barnperspektiv,

försörjningsstöd, financial assistance, welfare, economic welfare och child perspective. Som ovan nämnts var resultatet begränsat och de olika sökorden har

provats i otaliga olika kombinationer för att hitta relevant forskning, både på svenska och på engelska. Ytterligare en svårighet kom att bli att hitta relevant internationell forskning på området, något som finns men i begränsad upplaga till skillnad från dess svenska motsvarigheter.

3.1 Barnperspektiv

Hur begreppet barnperspektiv definieras beror på vem du väljer att fråga. Cederborg (2012) definierar begreppet barnperspektiv som ”analyser som

innefattar barns livssituationer och förutsättningar, barns röster, samt möjliga risk- och skyddsfaktorer kopplat till forskningsbaserad kunskap oavsett myndighetens ansvarsområde och rättsliga utgångspunkter” (2012:6). Enligt Sveriges regering proposition 96/97:124 innebär ett barnperspektiv att barnet både hörs i sina egna synpunkter samt ses av vuxna. Ett barnperspektiv innebär således även att vuxna i ett barns omgivning ger barnet möjlighet att uttrycka sina åsikter, lyssnar till dessa och ser dem. Barnperspektivet avseende ekonomiskt bistånd lyftes i

socialtjänstlagen först i nämnda proposition 96/97:124 och fastställer att barnets situation ska ges uppmärksamhet även när vuxna vänder sig till socialtjänsten avseende ekonomiskt bistånd eller annat bistånd (Proposition 96/97; Helmer och Palme 2015).

Enligt socialtjänstlagens 1 kapitel 2 § ska barnets bästa alltid beaktas vid åtgärder som rör barnet. Det samma återfinns i 3 artikeln i FN:s barnkonvention (SFS 2001:453, UNICEF 2009). Ekonomiskt bistånd har dock en tradition av att ha ett vuxenperspektiv, något som gör att barnets perspektiv ofta hamnar i skuggan. Även dokumentationen inom socialtjänstens verksamhet för ekonomiskt bistånd tenderar att rikta sitt fokus gentemot den vuxne, trots att socialsekreterare enligt Socialstyrelsen (2013) har ett ansvar att dokumentera huruvida barnets bästa tas i beaktande. Barns behov anses inte väga lika starkt som den vuxnes ansvar varpå barn kan ses som exkluderade från sin rätt att göra sin röst hörd (Heimer och Palme 2015). Barnets bästa ska enligt Socialstyrelsen (2013) dock alltid tas i beaktande. Socialstyrelsen (2013) menar vidare att vid ett negativt beslut kan det exempelvis göras en analys av vilka konsekvenser barnet kan lida till följd av beslutet.

3.2 Barnkonventionen

Den första januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag. Redan år 1990 ratificerades dock barnkonventionen i Sverige utan några reservationer (SOU 2016:19; proposition 1989/90:107). Konventionen omfattar samtliga typer av mänskliga rättigheter i form av medborgerliga, politiska, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Innan implementeringen av konventionen som svensk lag har dock flertalet åtgärder redan vidtagits för att få svensk rätt att stämma överens med konventionen. Stora delar av konventionen är med andra ord sedan tidigare implementerad i svensk lag (Leviner 2018; Åhman 2011). Enligt Leviner (2018) har konventionen fyra stadganden som brukar ses som dess grundpelare; rätten till icke-diskriminering (artikel 2), principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) samt barnets rätt att uttrycka sina åsikter och att bli hörd (artikel 12). Att implementera barnkonventionen i svensk lag kommer dock inte löpa på utan hinder (Heimer och Palme 2015). Ett stort hinder kan enligt Heimer och Palme (2015) ses vara det starka vuxenperspektiv som återfinns inom bland annat socialtjänsten samt en problematik i att barns rättigheter kan uppfattas som motstridiga. Till exempel kan barnets behov av skydd komma att påverka barnets rätt till deltagande, vilket medför att barnet inte får möjlighet att uttrycka sin egen ståndpunkt och dess bästa bestäms av någon annan. Mer om detta nedan.

3.3 Barnets synliggörande inom ekonomiskt bistånd

Sverige anses vara en föregångare när det kommer till att se till barns rättigheter och ses ofta som en av de mest barnvänliga välfärdsstater i världen (Heimer och Palme 2015). Trots Sveriges höga ställning avseende barnrätt finns det brister i hur barnperspektivet beaktas, inte minst inom socialtjänstens arbete med

ekonomiskt bistånd. Socialstyrelsen (2013) fastslår att beakta ett barnperspektiv innebär att även barnets situation ska uppmärksammas när vuxna ansöker om ekonomiskt bistånd. Även Ringbäck Weiktoft, Hjern, Batljan och Vinnerljung (2008) menar att barnets perspektiv ska medräknas när det kommer till

utbetalning av ekonomiskt bistånd.

Fernqvist (2011) har undersökt domstolsdokument rörande överklagan av beslut avseende ekonomiskt bistånd. Resultatet visar på att barnperspektivet sällan tas i beaktande och i flertalet domar saknas dokumentation avseende huruvida

barnperspektivet har beaktats eller inte. Fernqvist (2011) menar vidare att en snabb överblick av de överklagade beslut som hon tagit del av visar på att barn i många fall helt är frånvarande från de beslut som fattats. Ringbäck Weiktoft med flera (2008) skriver att barnets perspektiv sällan tas i beaktande. Enligt

barnkonventionens 12 artikel har varje barn rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (UNICEF). Trots detta präglas det ekonomiska biståndet av ett

vuxenperspektiv, fastän rätten att bli hörd är en av grundstenarna i FN:s

barnkonvention (Heimer och Palme 2015; UNICEF). Fernqvist (2011) menar att ytterligare en anledning till att barns rätt att uttrycka sin åsikt och att deras deltagande åsidosatts beror på att begreppet barnomsorg inom kontext för socialt arbete blivit synonymt med skydd av barn. Barnets bästa fastställs av andra vuxna då barnet i första hand ses som sårbart och den vuxnes primära plikt därmed anses vara att skydda barnet. Heimer och Palme (2015) tydliggör detta genom att

medför att barnets bästa fastställs av någon annan än barnet själv. Trots barnets rätt till någon mån av självbestämmande hamnar de i en maktlös position gentemot hur deras föräldrar eller vårdnadshavare agerar (Harju och Thoröd 2011).

3.3.1 Dokumentation

Enligt JO:s ämbetsberättelse för 2006/2007 ska socialtjänsten dokumentera huruvida barnets bästa, och därmed även barnens intressen, tagits i beaktning. I denna dokumentation ska överväganden som gjorts framgå. Det ska även framgå hur beslut i slutändan kan komma att påverka barnet i fråga. Till följd av att socialtjänstens arbete med ekonomiskt bistånd har kommit att präglas av ett vuxenperspektiv hamnar barnperspektivet ofta i skuggan av den vuxne. Heimer och Palme (2015) menar att dokumentationen inom socialtjänstens verksamhet för ekonomiskt bistånd har ett stort vuxenfokus trots att socialsekreterare enligt Socialstyrelsen (2013) har ett ansvar att dokumentera huruvida barnets bästa tas i beaktande.

3.3.2 Tolkning av begrepp

Vidare lämnas ofta begrepp som barnets bästa, barnperspektiv och barnets behov odefinierade vilket medför en tolkningssvårighet avseende vad som egentligen åsyftas. Dessa begrepp kan ses som centrala för riktlinjers innehåll men utan klara definitioner eller exempel urholkas begreppen och blir i grunden något som enbart används för att det ska finnas med. Att öppna upp för tolkning bidrar till flertalet olika tolkningar, vilket i längden kan komma att påverka beslutens rättssäkerhet (Fernqvist 2011).

Oavsett hur svårdefinierade ovan nämnda begrepp är fastslår Socialstyrelsen (2013) att socialsekreterare ska ha adekvat kunskap avseende sådant som rör barn och hur barn påverkas.

3.4 Barn som del av en enhet

Ytterligare ett problem avseende att beakta ett barnperspektiv inom

handläggningen av ekonomiskt bistånd har visats vara att barns behov inte anses väga lika tungt som den vuxnes ansvar, varpå barn kan ses som exkluderade från sin rätt att göra sin röst hörd (Heimer och Palme 2015). Till detta hör att även ansvaret för barnets materiella välstånd främst åligger föräldern (Harju och Thoröd 2011). Socialtjänstens fokus tenderar rent generellt att ligga på den vuxne och följs därefter av familjen som en enhet, vilket tyder på att barnet i någon mån osynliggörs eller inräknas som enbart en del av en större enhet. Socialstyrelsen (2013) fastslår att barnets situation ska uppmärksammas när den vuxne vänder sig till socialtjänsten för att ansöka om ekonomiskt bistånd. Trots detta fortsätter barn att vara osynliga i handläggningen av just ekonomiskt bistånd. Även om det ofta krävs kontakt samt möjlighet för att uttrycka sina subjektiva åsikter för att få sina behov tillgodosedda träffar socialsekreterare sällan barn (Heimer och Palme 2015). När barn under handläggning av ekonomiskt bistånd inte uppmärksammas som enskilda individer med unika tillstånd och egna behov blir de en egenskap

eller ett objekt hos familjen (Harju och Thoröd 2011). Detta till trots att det i proposition 96/97:124 (proposition 96/97:124) framgår att utgångspunkten i barnperspektivet ska vara barndomens egenvärde och att barn inte ska ses som ett bihang till sina föräldrar. När barns villkor främst framgår som en egenskap hos ett hushåll riktas fokus mot de vuxnas villkor snarare än barnens. Om barnet däremot kan ses som en enskild enhet stärks barnets ställning som individ men även i samhället (Näsman 2005).

3.5 Exkludering

Enligt Ringbäck med flera (2008), Bäckman och Nilsson (2010) samt Rädda Barnen (2019) är Socialstyrelsens riksnorm att anse som en indikator för nivån av ekonomisk utsatthet/fattigdom. Riksnormen upprättas av regeringen och avgör nivån för försörjningsstödet. Normen utgör summan av det berörda hushållets kostnader för samtliga av hushållets medlemmar samt gemensamma kostnader. Riksnormen täcker kostnader för livsmedel, kläder och skor, fritid och lek,

hygien, barn- och ungdomsförsäkring, förbrukningsvaror, dagstidning och telefoni (Socialstyrelsen 2019b).

Ekonomiskt bistånd är tänkt som en tillfällig lösning och är samhällets yttersta skyddsnät (SFS 2001:453). Biståndet ska villkora den sökande en skälig levnadsnivå. Dock menar Bäckman och Nilsson (2010) att ekonomiskt bistånd innebär att den sökande och dennes familj kommer att leva under mycket knappa omständigheter. Fernqvist (2011) pekar även på att barn som lever i familjer som erhåller ekonomiskt bistånd inte har samma möjligheter avseende sådant som kan anses vara ”normalt” för barn som inte lever i hushåll som erhåller ekonomiskt bistånd. Fritidsaktiviteter, semestrar och skolaktiviteter är exempel på sådant som anses vara normalt för ett barn i Sverige, men för ett barn som lever i en familj som erhåller ekonomiskt bistånd är detta något de exkluderas från. Dessa barn kan även ses som exkluderade från en del av det sociala liv barn som inte lever på gränsen till fattigdom har. En så pass basal sak som kläder spelar för många barn stor roll i hur en identitet skapas. För barn som lever i familjer med begränsad ekonomi finns inte denna möjlighet (Harju och Thoröd 2011). Dessa ”normala” möjligheter kan i Sverige även vara rätten att välja skola, som vårdnadshavare enligt Skollagens 10 kapitel 30 § har rätt att välja (SFS 2010:800). Fernqvist (2011) exemplifierar detta med en familj som blivit meddelade avslag på sin ansökan om ett busskort till ett av barnen som satts i en skola längre hemifrån. Avslaget motiverades med att behovet kunde tillgodoses på annat sätt, genom de skolor som fanns i familjens närmiljö. Vad som låg till bakgrund för familjens beslut att låta barnet gå i en annan skola var att familjen nyligen flyttat till Sverige och att den nya skolan var en engelskspråkig skola. Familjen hade, i samråd med skolan, kommit fram till att detta skulle gynna barnet och att barnet skulle kunna påbörja studier i rätt årskurs direkt. Harju och Thoröd (2011) menar att just rätten till skola och upplevelsen av att inkluderas är viktig för barnet. Genom att se till att barn inkluderas i skolan minskar risken för att barn hoppar av skolan och står utan utbildning. Stannar barnen kvar i skolan ökar deras möjligheter till

3.6 Arvet av ekonomiskt bistånd

Stenberg (2000) menar att behovet av ekonomiskt bistånd är något som kan gå i arv från generation till generation. Vad detta beror på kan variera mellan en rad olika faktorer. En av faktorerna är föräldrars syn på ekonomiskt bistånd. Deras syn kan i sin tur leda till att mottagandet av bistånd normaliseras och att barnen i dessa familjer kan komma att bli mindre avskräckta från att själva ansöka om ekonomiskt bistånd i vuxen ålder. Föräldrar som erhåller ekonomiskt bistånd har mindre möjlighet att investera i sina barns framtid vilket leder till att nämnda barn möter vuxenlivet med knappare resurser än andra vars föräldrar inte försörjt sig genom ekonomiskt bistånd. Enligt Näsman (2012) kan ett barnperspektiv beaktas genom att identifiera risk- och skyddsfaktorer hos barn till föräldrar som erhåller ekonomiskt bistånd. Riskfaktorer är enligt Näsman (2012) att anse vara risken för att ärva sina föräldrars sätt att försörja sig på, det vill säga genom

försörjningsstöd. Genom att se till barnen och prata med barnen om deras framtid menar Näsman (2012) att dessa risker kan minskas, eller neutraliseras genom socialsekreteraren som en skyddsfaktor.

Bäckman och Nilsson (2010) menar att det finns ett samband mellan att växa upp i en familj som erhåller ekonomiskt bistånd och att längre fram i livet själv hamna utanför arbetsmarknaden. Den som växer upp i en familj som uppbär ekonomiskt bistånd löper två till tre gånger så stor risk att själv hamna utanför

arbetsmarknaden eller att själv uppbära ekonomiskt bistånd jämfört med de som växer upp i en familj som kan försörja sig utan samhällets stöd. Samma studie visar på att 13 procent av alla män och 15 procent av alla kvinnor som växt upp i familjer som erhåller ekonomiskt bistånd själva förväntas uppbära ekonomiskt bistånd i mitten av livet, jämfört med de 3 procenten som växt upp i familjer som inte erhållit ekonomiskt bistånd (Bäckman och Nilsson 2010).

Bäckman och Nilsson (2011) menar vidare att det kan medföra negativa konsekvenser för barnet om barnets situation, eller barnperspektivet, inte uppmärksammas. Dessa konsekvenser avser bland annat barnets hälsa,

livssituation och sociala utveckling. Det finns även ett samband mellan barn som växer upp i familjer som erhåller ekonomiskt bistånd och social utsatthet i vuxen ålder. Bäckman och Nilsson (2011) menar vidare att om en som socialsekreterare har barns levnadssituation i åtanke kan socialsekreterare genom det dagliga arbetet i längden motverka varaktig social utsatthet för berörda barn.

Genom Rädda Barnens årsrapport för år 2018 framgår dock att arbetet med den vuxne är ett viktigt arbete, då det genom arbetet med den vuxne skapar bättre förutsättningar för barnen. Genom att skapa förutsättningar för föräldrar avseende arbete, försäkringsskydd och delaktighet i samhället skapas långsiktigt hållbara förbättringar för barnen.

4. Teoretiskt perspektiv

I detta kapitel presenteras den teoretiska tolkningsram som ligger till grund för analysen av det material som samlats in. Studiens utgångspunkt är att undersöka huruvida uttalade riktlinjer efterlevs avseende barnperspektiv inom ekonomiskt bistånd. Valet av teori har därmed landat i mytperspektivet med inslag av den nyinstitutionella teorin, för att till exempel kunna följa upp det som sägs göras med vad som faktiskt görs. Vidare har valet av teori grundats i att

barnkonventionen blivit lag år 2020, och att arbetet med detta borde ha varit i full gång på informanternas arbetsplats i slutet av år 2019. Genom mytperspektivet och den nyinstitutionella teorin får jag möjlighet att analysera hur antagandet av ett nytt arbetssätt ser ut och hur arbetet i praktiken faktiskt ser ut.

4.1 Mytperspektiv och nyinstitutionell teori

Mytperspektivet har sin grund i den nyinstitutionella skolan och ett av

nyckelresonemangen är att organisationer befinner sig i så kallade institutionella omgivningar, genom vilka de konfronteras med socialt skapade normer avseende hur de borde vara utformade (Christensen, Laegreid, Roness och Rövik 2005; Grape, Blom och Johansson 2006). De socialt skapade normerna kallas för myter, därav namnet mytperspektiv. Utifrån den nyinstitutionella teorin likriktas

organisationer genom anpassning till omvärldens normer och värderingar för att vinna legitimitet. Olika handlingar, sätt att tänka och språkbruk uppfattas som bra eller legitima beroende av hur de ligger i linje med nämnda normer och

värderingar, vilket i sin tur skapar kontroll och ordning (Ineland, Molin och Sauer 2013). Tidigare nämnda normer är något som organisationer behöver förhålla sig till för organisationsskapande och försöker inkorporera och reflektera utåt. Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att verksamheten blir mer effektiv, något som tidigare har kunnat ses i reformprocesser i Sverige. Ovan nämnda normer bidrar även till att organisationer utåt sett blir mer lika varandra (Christensen m fl. 2005).

Ett centralt begrepp inom mytperspektivet är recept. Ett recept inom det mytiska perspektivet är att liknas lite med dess motsvarighet när det kommer till att baka, en rad ingredienser som behövs för att uppnå något särskilt. Enligt Christensen med flera (2005) kan ett recept till exempel avse legitimitet eller självklarhet. Nämnda myter sprids genom imitation och fungerar ofta som ett skyltfönster. Till exempel kan ledare vid reformer prata på ett sätt som gör att omvärlden tror att organisationen håller på att genomgå reformen och att ledningen gör vad de kan för att få igenom den, medan verkligheten kan vara att det inte görs överdrivet mycket för att reformen ska antas eller fullt ut implementeras. Att skilja mellan det som sägs och faktisk handling kallas ofta för hyckleri (Christensen m fl. 2005).

4.1.1 Organisatoriskt fält

En samling av organisationer som tillsammans skapar en summa av erkända institutioner benämner DiMaggio och Powell (1983) som ett organisatoriskt fält. Ett organisatoriskt fält avser ett verksamhetsområde inom vilket lokala

organisationer med snarlika målgrupper och uppgifter ingår. Grape, Blom och Johansson (2006) samt Morén, Perlinski och Blom (2015) ger ett konkretiserande exempel i form av arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassa. Framväxt och strukturering av ett organisatoriskt fält ses vara ett resultat av aktiviteter kopplade till olika uppsättningar (set) organisationer samt homogeniseringen av dessa när fältet är etablerat. En större organisation kan dock helt dominera sin omgivning istället för att anpassa sig till omgivningen (DiMaggio och Powell 1983).

4.1.2 Legitimitet

Parson (1956) var en av de första som hävdade att organisationer inte enbart kan överleva på att vara effektivitetsorienterade, utan menade att de måste söka legitimitet från omgivningen. Om en organisation vill bli accepterad av

omgivningen måste de visa att de kan leva upp till rådande (västerländska) normer avseende förnyelse, rationalitet och kontinuerliga framsteg.

Olika delar av en organisation kan vara riktade mot, samt beroende av, legitimitet från diverse externa aktörsgrupper som till exempel banker, media, professioner och andra intellektuella. En organisation behöver med andra ord förhålla sig till olika recept för legitima strukturer och procedurer över hur organisationen ska handla och se ut. En så kallad myt är med andra ord ett legitimerat recept över hur avsnitt eller delar av en organisation bör utformas (Christensen m fl. 2005).

4.1.3 Adoptering

När ett rationaliserat recept ska antas inom en organisation kallas det för adoptering. Att ett recept är rationaliserat innebär att det med hjälp av

vetenskaplig argumentation skapats bevis för att receptet i fråga är en effektiv väg för att nå ett specifikt mål (Christensen m fl. 2005). DiMaggio och Powell (1983) menar att det finns tre olika former av adoptering; tvångsmässig adoptering, normativt baserad adoptering och mimetisk adoptering. Tvångsmässig adoptering innebär att en organisation genom till exempel lag eller föreskrift uppmanas införa ett särskilt recept, en adoptering som organisationen egentligen inte har något annat val än att anta. Normativt baserad adoptering innebär den spridning och adoptering som sker till följd av olika professioner och yrkesgruppers

gemensamma normer och värderingar. Mimetisk adoptering avser organisationer som i osäkra situationer provar att efterlikna andra organisationer, som uppfattas vara framgångsrika.

4.1.4 Implementering

Att recept formellt adopteras är inte att likställa med att de implementeras och får styrande effekt på aktiviteter inom organisationen. Utfallet kan enligt Christensen med flera (2005) bli på tre olika sätt. Det optimala utfallet, snabb tillkoppling,

innebär att metoden implementeras snabbt och att utfallet blir det förväntade. Snabb tillkoppling kan även avse reformer som sprider sig snabbt och brett, samtidigt som de kan försvinna relativt snabbt. Ett annat utfall är det som kallas

frånstötning och som innebär att organisationen är väldigt komplex och

motståndskraftig gentemot förändringen. Recepten framställs ofta som förenklade och populariserade, och när dessa ska implementeras i de komplexa

organisationerna passar de helt enkelt inte in (Christensen m fl. 2005).

Särkoppling, ett av den nyinstitutionella teorins nyckelbegrepp, avser ett dilemma

för moderna organisationer avseende att å ena sidan ta hänsyn till effektivitet som ofta tyder på att behålla väl inarbetade lösningar, och å andra sidan att ta till sig de recept som anses moderna och kan ge organisationen extern legitimitet. En

lösning avseende detta problem har blivit att anamma dessa koncept samtidigt som de hålls något frikopplade så att de inte får en styrande effekt på aktiviteter. Det moderna som sägs anammat blir på så vis ett skyltfönster utåt, som ska visa omgivningen att organisationen är modern utan att i praktiken ha förändrat särskilt mycket (Christensen m fl. 2005; Di Maggio och Powell 1983). Särkoppling har även sagts vara synonymt med begreppet hyckleri, det vill säga en diskrepans mellan retorik och praktik. Med andra ord, en skillnad i det som sägs och det som faktiskt görs (Grape, Blom och Johansson 2006). Vidare kommer begreppet särkoppling användas.

4.2 Sammanfattning

Jag har valt att plocka ut några begrepp utifrån ovan teoribeskrivning att grunda min analys i då jag ansåg de vara mest relevanta. De begrepp som kommer användas i nedan analys är främst adoptering i form av tvångsmässig adoptering och normativt baserad adoptering, implementering i form av särkoppling och frånstötning samt legitimitet. Andra begrepp utifrån teoribeskrivningen ovan kommer att förekomma men det är inte de som jag ansett vara mest relevanta för studiens analys, störst fokus kommer ligga på ovan listade begrepp.

5. Metod

I detta kapitel redogörs för studiens utformning avseende val av forskningsansats, urval, genomförande av datainsamling, analys av det insamlade materialet, forskningsetiska överväganden och studiens tillförlitlighet. I denna inledning anser jag det även relevant att lyfta min förförståelse i ämnet i form av att själv ha gjort min verksamhetsförlagda utbildning på socialtjänsten inom just ekonomiskt bistånd. Därefter har jag även arbetat inom ekonomiskt bistånd en tid. Detta har kommit att påverka min objektivitet i ämnet. Trots att jag önskat en helt opartiskt bild har min förförståelse emellanåt kommit mellan. Fastän jag försökt bibehålla en helt opartisk syn har jag insett att jag ibland till exempel missat att ställa följdfrågor för att jag trott mig veta vad intervjupersoner menat i en del avseenden. Min förförståelse har även bidragit till ett intresse avseende hur barnperspektivet beaktas och vad som faktiskt finns att förhålla sig till. Grunden går dock att återfinna i en objektivitet och det är en opartsik syn jag eftersträvat under mina intervjuer och vidare analys.

5.1 Forskningsansats

Studien är gjord utifrån en kvalitativ metod med syfte att undersöka huruvida socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd anser att barnets bästa går att beakta utifrån befintliga och nya riktlinjer. Valet att använda just kvalitativ metod föll sig på sätt och vis självklart då jag söker förklara hur något är och sker, och inte på kvantifiering vilket en kvantitativ studies ansats varit (Bryman 2011; Kvale och Brinkmann 2014).

Valet av informationsinsamling kom att landa i enskilda, semistrukturerade intervjuer då jag ville få möjlighet att kunna följa de som intervjuades samt för att ge intervjupersonerna möjlighet att utveckla sina svar på egen hand. En

semistrukturerad intervju innebär att den som driver studien utgår från en lista över de teman som ska beröras, en så kallad intervjuguide, men har möjlighet att avvika från denna lista för att bättre kunna följa intervjupersonen samt för att kunna ställa följdfrågor. Intervjupersonen får genom en semistrukturerad intervju även möjlighet att på egen hand utforma sina svar, jämfört med en helt

strukturerad intervju (Bryman 2011). Intervjuguiden är uppbyggd av frågor som ska kunna besvara studiens syfte och frågeställningar (Kvale och Brinkmann 2014). Denna studies intervjuguide är uppbyggd utifrån huvudsakliga teman med underkategorier, som ett stöd för den som intervjuar, se bilaga I. Frågorna har varit formulerade i hopp om att väcka tankar hos den intervjuade samt för att kunna besvara studiens frågeställningar. Tanken har varit att använda

huvudkategorierna och låta intervjupersonen prata utifrån dessa men med ett understöd av underkategorier för att kunna leda intervjupersonen in på rätt bana om hen skulle sväva iväg. Utöver intervjuer har det gjorts en litteratursökning för att komplettera samt underbygga den insamlade empirin rent kunskapsmässigt.

5.2 Urval

För att kunna besvara mina frågeställningar har jag valt att använda mig av ett målstyrt urval. Ett målstyrt urval innebär enligt Bryman (2011) att välja ut intervjupersoner som anses vara relevanta för de forskningsfrågor som har formulerats. Valet av ett målstyrt urval fråntar studien ett generaliserbart resultat, något som dock aldrig var tanken sett till studiens ringa storlek. Valet av

informanter landade på socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd som aktivt arbetar eller har arbetat med barnfrågor. Vidare är urvalet begränsat till ett

socialtjänstområde i en större stad i Sverige. Valet av intervjupersoner grundar sig i att det var de jag förväntade mig kunna få bäst svar av då det är de som i

grunden är de som aktivt arbetar med barnfrågor. Till en början kontaktade jag de tilltänkta personer för intervjuerna, vilka även rekommenderade mig vidare till kollegor som arbetade med samma sak men på andra sätt. Detta kan även ses som ett snöbollsurval, även kallat kedjeurval. Ett snöbollsurval innebär att forskaren kommer i kontakt med ett antal människor inom det område som önskas

undersökas och använder därefter dessa för att komma i kontakt med/få upplysningar om andra relevanta intervjupersoner (Bryman 2011).

Målet var till en början att utföra intervjuer med fem olika socialsekreterare. Jag skickade ut informationsbrev till de jag funnit relevanta att intervjua för studien, se bilaga I. Till en början fick jag bekräftat att fem intervjuer skulle utföras samt en som kunde ställa upp som reserv, men till följd av sjukdom och

arbetsbelastning landade det till slut i fyra utförda intervjuer.

5.3 Genomförande

Intervjuerna genomfördes på informanternas arbetsplatser under perioden den 28 november till den 13 december 2019, detta efter överenskommelse med

intervjupersonerna. Bryman (2011) menar att det är viktigt att intervjupersonerna känner sig bekväma under intervjusituationen, något som en välbekant omgivning kan bidra med. Kvale och Brinkmann (2014) menar vidare att det är viktigt att i rollen som forskare inleda intervjun med en orientering över hur intervjun

kommer gå till samt intervjuns syfte. Jag inledde varje intervju med att presentera studiens syfte samt de teman som skulle gås igenom, detta för att ge

informanterna en bild av hur den kommande intervjun skulle se ut. Intervjun utfördes utifrån en intervjuguide, se bilaga I. Vidare inledde jag intervjudelen med att låta informanten presentera sig själv och sin roll som socialsekreterare för att skapa en trygghet i form av frågor som inte kräver alltför mycket tankekraft. Intervjuerna kom att vara i 30-40 minuter vardera. Frågorna ställdes utifrån intervjuguiden men kom ändå att se något olika ut, beroende på hur mycket informanten själv pratade och vad de valde att lyfta fram som viktigt. Jag valde vidare att främst följa det informanterna sade, snarare än att hålla mig helt till min intervjuguide, något jag upplevde skapade ett bättre flöde i våra samtal och en större trygghet hos informanterna. Varje intervju avslutades med att ge

informanten möjlighet att tillägga något som hen inte upplevde hade fått

tillräckligt utrymme, något som Kvale och Brinkmann (2014) menar är viktigt för att få ett ordentligt avslut.

Samtliga intervjuer spelades in efter samtycke av informanterna, se avsnitt 5.5 om forskningsetik. För att på bästa sätt kunna ta del av det insamlade materialet har

samtliga intervjuer lyssnats igenom en gång efter intervjutillfället och ytterligare en gång vid transkribering. Möjligheten att spela in intervjuerna gör det inte enbart smidigare för mig som intervjuar, utan ger mig även möjlighet att under intervjun lägga allt mitt fokus på den jag intervjuar och det denne säger (Bryman 2011). Angående transkribering har jag transkriberat samtliga intervjuer på egen hand, detta för att påminna mig själv om vad som sagts i intervjuerna.

5.4 Analys

Det insamlade materialet avseende transkriberingar har gåtts igenom vid flertalet tillfällen i olika omgångar. De svar som jag ansåg var intressanta och relevanta för studien har markerats och sammanställts i en tematisk analys. Enligt Bryman (2011) innebär en tematisk analys att forskaren tematiserar det material som samlats in utifrån de teman som tagits upp under insamling av empiri, i detta fall genom intervjuer. Efter att intervjuerna transkriberats har intervjuerna gåtts igenom vid flertalet tillfällen för att kunna tematiseras. Genom att tematisera mitt material fann jag att det blev enklare att orientera mig i den data som samlats in och därmed koppla det till ett vidare resultat.

Därefter har det tematiserade materialet skrivits ihop med stöd av det teoretiska ramverk som valts för studien. Analys och resultat har således vävts ihop, detta då jag fann det enklare att samla allt under relevanta kategorier och för att texten inte skulle hoppa för mycket fram och tillbaka. Avsnittet återkopplar även till kapitlet om tidigare forskning. Valet av teori, det mytiska perspektivet, bidrar med en förståelse för skillnaden i vad som sägs göras inom en organisation och vad som i praktiken verkligen görs, samt varför det är på detta vis.

5.5 Forskningsetik

En viktig del när det kommer till studier av andra människor är de etiska

principerna. Enligt Vetenskapsrådet (2017) innebär forskningsetik hur uppgifter som samlats in från andra människor ska skyddas från skada och kränkning. Bryman (2011) menar att det finns fyra olika principer att ta hänsyn till avseende etik; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och

nyttjandekravet. Samma punkter finns att återfinna hos Vetenskapsrådet (2017)

under beteckningarna sekretess, tystnadsplikt, anonymisering/avidentifiering samt

konfidentialitet.

Informationskravet innebär att forskaren informerar informanten i fråga om studiens syfte. I detta ingår även att informanten medvetandegörs att hens deltagande i studien är frivilligt och att hen när som helt kan avbryta sitt deltagande. Samtyckeskravet innebär att deltagarna i studien själva har rätt att bestämma över sin medverkan. Konfidentialitetskravet innebär att alla uppgifter om de som medverkat i studien ska hanteras med största möjliga konfidentialitet och nyttjandekravet innebär att all information som informanter lämnar enbart får användas i forskningsändamålet.

Samtliga av ovanstående punkter informerade jag muntligt om innan jag

påbörjade intervjuerna samt framgick i det informationsbrev jag skickade ut inför intervjuerna. Inför samtliga intervjuer har även en samtyckesblankett lämnats till

informanten för underskrift, för att säkerställa samtycke. Det har i min hantering av de uppgifter som inkommit varit grundläggande att hantera dessa med

försiktighet å de intervjuades sida. Det har även varit viktigt att tydliggöra för informanterna vilka rättigheter de har för att göra deras medverkan så trygg som möjligt.

5.6 Tillförlitlighet

Då en vetenskaplig studie börjar ge resultat ska resultatets tillförlitlighet bedömas. Det är en viktig del av undersökningen och en viktig aspekt för att bedöma

studiens kvalitet (Vetenskapsrådet 2017). Tillförlitlighet består av fyra

delkriterier; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka

och konfirmera. Trovärdighetskriteriet utgår från att en social verklighet kan

förstås och beskrivas på mer än ett sätt. Det som kommer avgöra hur trovärdig min studie anses vara beror med andra ord på hur accepterad min förklaring av verkligheten kommer vara i andras ögon. Att skapa ett trovärdigt resultat innebär att en som forskare har säkerställt att studien utförts i enlighet med aktuella regler samt att rapportera resultat till de som berörs av studien för att de ska kunna bekräfta om det stämmer (Bryman 2011). Studien kommer skickas ut till de som deltagit men till följd av kort om tid kommer de inte kunna bekräfta eller

dementera det jag återgett i tid innan studien publiceras.

Överförbarhet handlar om huruvida resultatet kan överföras till en annan kontext.

Enligt Bryman (2011) återger kvalitativ forskning ofta rika beskrivningar av en unik kontext, något som går att applicera på min studie. Dock menar Bryman (2011) att avgörandet om en studies överförbarhet är en empirisk fråga i sig och att generaliserbara slutsatser bör dras med försiktighet.

Pålitlighetskriteriet innebär att som forskare inta ett granskande synsätt. Detta

innebär att säkerställa att det skapas en redogörelse över samtliga av studiens faser, från problemformulering till färdigt resultat. En transparent framställning av forskarens tillvägagångssätt ökar studiens pålitlighet. På så vis kan

undersökningen ses som upprepbar och de slutsatser som dragits kan förstås genom att gå tillbaka i studiens process (Bryman 2011).

Till sist kommer kriteriet avseende möjlighet att styrka och konfirmera. Att kunna styrka och konfirmera innebär enligt Bryman (2011) att forskaren försöker

säkerställa att hen agerat i god tro. Med andra ord ska det framgå att studien inte bygger på forskarens egna åsikter och personliga värderingar. Genom studiens gång har jag varit noggrann med att utgå från det jag antingen läser eller det material som samlats in via intervjuer. Jag har försökt hålla mig opartisk, till detta hör dock att tolkningar av materialet som samlats in gjorts och där kommer nog ingen undan med att ses som helt objektiv.

6. Resultat och analys

I detta kapitel presenteras resultatet av intervjuerna samt det material som

insamlats under studiens gång. I studien har jag valt att citera respondenterna i den mån som varit relevant i förhållande till svaren, detta för att få en så tydlig

återgivelse som möjligt. Resultatet och analysen har vävts samman för att ge en mer enhetlig bild av det som framkommit. Kapitlet är sorterat utifrån valet av teori med tillhörande underrubriker. Detta för att få en så enkel och tydlig överblick som möjligt, samt för att enkelt kunna koppla det till den valda teorin. Trots att rubrikerna inte har sin utgångspunkt i frågeställningarna anser jag att dessa besvarats, detta kommer jag återkomma till i slutdiskussionen. För att förtydliga resultatet har, som ovan nämnts, en sammanfattning upprättats i kapitlets slut genom vilken svar på studiens frågeställningar framkommer.

6.1 Adoptering

Som ovan nämnt blir barnkonventionen lag år 2020. Till följd av detta väntar en rad olika reformer avseende hur arbetet med barn ska se ut, inte minst inom socialtjänstens olika verksamheter. Detta innebär nya arbetssätt och nya riktlinjer att ta hänsyn till, och även om allt inte är helt nytt väntar ett nytt sätt att beakta saker på som tidigare gått att kopiera från ett dokument till ett annat. Intervjuperson B tydliggör detta genom att säga att ”vi har haft en tradition av

att copy-pastea motiveringar och det vill man komma bort från nu”.

6.1.1 Tvångsmässig adoptering

Den adopteringsstrategin som kanske låg närmast till hands då jag analyserade mitt material var den tvångsmässiga adopteringen. Som nämnts i teoriavsnittet innebär tvångsmässig adoptering att en organisation inte har något annat val än att införa ett särskilt recept. I och med att barnkonventionen nu blir lag kan ett nytt sätt att beakta barnperspektivet ses som en tvångsmässig adoptering i och med att det är en lagändring, något som enligt Christiansen med flera (2005) symboliserar en tvångsmässig adoptering. Oavsett vad organisationen i grunden anser kommer de behöva implementera ett nytt recept. Trots denna något tvångsmässiga förändring verkar de jag intervjuat inte se det som något avsevärt stort. Intervjuperson A uppger att hen inte tror det kommer bli någon större skillnad då barnkonventionen redan är inkorporerad i de lagar som används; ”allting finns ju redan i lagar, det är bara att det finns på olika

ställen men nu blir det mer fokus på det”. Intervjuperson D är något mer

osäker på vad som faktiskt kommer hända och säger följande ”jag tror att alla

är medvetna om att något kommer ske men att ingen riktigt vet vad som kommer hända”. Intervjuperson A och D menar på att de inte tror att det

kommer ske någon stor förändring, samtidigt som Heimer och Palme (2015) menar att implementeringen av barnkonventionen inte kommer ske smärtfritt. De båda författarna menar snarare att det kan väntas en större förändring med tanke på det stora vuxenperspektiv som råder idag, och det barnperspektiv som kommer att ”tvingas” in i arbetet med ekonomiskt bistånd. Det är omöjligt att säga vem som har rätt i dagsläget, det är något som framtiden får visa.

6.1.2 Normativt baserad adoptering

Även om den tvångsmässiga adopteringen kanske är den som vid en första anblick känns mest applicerbar i denna studies fall kan en även argumentera för den normativt baserade adopteringen. Christiansen med flera (2005) beskriver

normativt baserad adoptering som något som sker till följd av olika professioners och yrkesgruppers gemensamma normer och värderingar. I samhället i stort finns en önskan att barn ska ha det så bra som möjligt och faktum är att

barnkonventionen inte är ett helt nytt fenomen i svensk lag. Barnkonventionen är inkorporerad i många av de befintliga lagtexterna (Leviner 2018; Åhman 2011), vilket intervjuperson A klargör med citatet ”allting [avser barnkonventionen]

finns ju redan i lagar”. Detta medför även att det finns en norm inom det

organisatoriska fält som socialtjänstens verksamhet för ekonomiskt bistånd tillhör, att se till barnet och barnets bästa. Då verksamheten för ekonomiskt bistånd går under socialtjänsten finns en norm att följa och upprätthålla, varpå även normativ adoptering kan anses ligga till grund för synliggörandet av barnperspektivet. Intervjuperson B uttrycker att ”jag tänker att mycket är igång men det är mycket

som vi väntar på”. Intervjuperson C svarar att de arbetat ”lite i skymundan […], de som inte är med i gruppen ser inte allt som händer även om vi försöker […] presentera det som hänt”.

Ytterligare en sak som tyder mer på den normativt baserade adopteringen än den tvångsmässiga varianten är arbetet med barnkonsekvensanalyser. Socialstyrelsen (2013) menar att vid ett eventuellt avslagsbeslut avseende ekonomiskt bistånd kan en analys av vilka konsekvenser detta kan få för barnet göras. Intervjuperson D säger följande:

Vi kommer börja göra barnkonsekvensanalyser och det innebär att vi måste ifrågasätta hur det kan påverka barnet och vad det kan få för konsekvenser på olika håll.

Detta uttalande tyder på att adopteringen till viss del är igång, samtidigt som arbetet inte är helt klart. Intervjuperson C säger:

Själva ordet [barnkonsekvensanalys] är mer komplext än vad det behöver vara, vi siktar inte på att göra barnkonsekvensanalyser som barn och familj gör.

Intervjuperson C:s uttalande visar på att något har adopterats,

barnkonsekvensanalyserna, och att det är önskvärt att detta implementeras. Dock behöver de inte göras i samma utsträckning som i en verksamhet vars direkta målgrupp är just barn.

6.2 Implementering

Särkoppling är det begrepp som jag själv anser går att applicera på stora delar av det material som samlats in. Precis som Christensen med flera (2005) samt Di Maggio och Powell (1983) skriver innebär särkoppling ett dilemma mellan att å ena sidan behålla väl inarbetade lösningar och å andra sidan ta till sig de nya recepten för att ge organisationen extern legitimitet. I detta fall kan vi se en särkoppling avseende de riktlinjer som Socialstyrelsen går ut med, jämfört med hur detta tas in i organisationen och hur det appliceras i socialsekreterares faktiska arbete. Nämnda särkoppling går att koppla till både Socialstyrelsen och

socialtjänstens verksamhet för ekonomiskt bistånd. Särkopplingen går även att återfinna i andra aspekter, mer om detta nedan.

Jag skulle dock vilja lyfta frånstötning som ett annat aktuellt begrepp och beroende på hur en tolkar den empiri som samlats in kan begreppet bli

applicerbart. Jag har vidare valt att inte gå närmare in på snabb tillkoppling då jag anser att det inte är applicerbart för denna studie. Detta då studiens resultat visar på att det inte skett en snabb tillkoppling avseende implementeringen utan att utfallet varit mer komplext. Intervjuperson A fastslår att ”jag tycker att det är spännande att se att det pågår mycket arbete här, men att det kanske är lite sent på. Det sattes upp en plan redan 2017 att försöka jobba på under de här tre åren”, vilket jag anser pekar på att det inte skett en snabb tillkoppling.

6.2.1 Särkoppling

Avseende de riktlinjer som finns att ta del av från Socialstyrelsen (2013) framgår att barnets bästa och barnperspektivet ska beaktas och dokumenteras. Det finns dock få dokument och riktlinjer inom området och dessa är ofta utformade inom respektive kommun. Intervjuperson C menar dock att det finns en del att ta del av men att ett stort ansvar ligger på socialsekreterarens eget ansvar:

Det finns ju mycket information att få, och ibland blir det en nackdel när det finns för mycket information och få för då vet man inte vilken ände man ska börja i riktigt. Så att informationen finns, sen är jag inte helt säker på om den har implementerats på det sättet som den bör ha gjorts. Just för man lägger ett väldigt stort ansvar på socialsekreterare.

Intervjuperson A och D menar vidare att det som finns är svårt att sätta sig in i med tanke på den höga arbetsbelastning som åligger dem. Intervjuperson A uttrycker det som att ”jag vet att det finns en mapp, men jag har faktiskt inte

hunnit dit än” och intervjuperson D uttrycker det som att ”jag har inte prioriterat det då det hela tiden finns annat som verkar mer akut”.

Vidare kan vi se en särkoppling mellan hur socialtjänstens organisation för ekonomiskt bistånd säger sig inneha ett barnperspektiv och hur det egentligen ser ut. Utifrån de intervjuer som gjorts framkommer bland annat brister i

dokumentation av barnperspektivet och kunskap hos socialsekreterare, en

förvirring kring vad barnets bästa faktiskt är och hur arbetet med barnperspektivet faktiskt ska se ut. Genom barnkonventionen som svensk lag är det sagt att barnets bästa kommer ges större utrymme, men den faktiska förberedelsen och det

faktiska tillvägagångssättet är desto svagare förankrat hos de som arbetar inom organisationen. Detta konkretiseras av intervjuperson D som säger att ”jag vet ju

att det händer grejer, jag vet bara inte vad”.

Av studien framkommer att socialtjänsten genomgår en form av reformation i samband med att FN:s barnkonvention blir svensk lag år 2020. Samtliga

intervjupersoner vittnar om att det pågår ett arbete med hur kommande arbete ska utformas för att uppnå konventionens artiklar. Trots en enad bild av att ett

reformationsarbete pågår har de en mer splittrad bild av hur arbetet ser ut och hur det kommer se ut framöver. Denna splittring går att koppla till det som Heimer och Palme (2015) skriver om hur implementeringen av barnkonventionen som lag inte kommer bli en dans på rosor, utan kommer kunna stöta på patrull allteftersom tiden går.

6.2.1.1 Dokumentation

Enligt Socialstyrelsen (2013) har socialsekreterare ett ansvar att dokumentera hur barnets bästa tas eller har tagits i beaktande. Trots detta visar tidigare forskning att socialtjänsten tenderar ha ett vuxenfokus och att detta även återspeglas i deras dokumentation (Heimer och Palme 2013; Fernqvist 2011). Intervjuperson C säger:

Vi för ju diskussioner hela tiden här om vad som är barnets bästa om det finns barn med i bilden, men jag tror inte att vi är så bra på att dokumentera det utan det är mer en diskussion som finns mellan kollegor och oss.

Liksom intervjuperson C vittnar om förs diskussioner avseende hur barnets bästa ska beaktas, däremot brister det då detta inte dokumenteras. Intervjuperson C fortsätter:

Sen är det inte nödvändigtvis att man dokumenterar det och det är kanske där någonstans problemet blir, för någonstans handlar att ha ett barnperspektiv också om att barn när de blir äldre ska kunna läsa hur vi landat i en viss bedömning att inte bevilja till exempel, och det kanske vi tappar.

Ovan citat visar på en typ av särkoppling mellan de riktlinjer som satts upp av Socialstyrelsen (2013) i form av instruktioner om att barnets perspektiv ska dokumenteras och det faktiska arbetet som utförs. Socialstyrelsen har för 7 år sedan fastslagit att det ska finnas dokumentation avseende hur barnets bästa har beaktas, något som ovan citat från intervjuperson C visar på inte helt infriats. Det går vidare att koppla till det som Heimer och Palme (2013) samt Fernqvist (2011) beskriver när det kommer till just dokumentation inom socialtjänsten i allmänhet och ekonomiskt bistånd i synnerhet; det är ett stort fokus på den vuxne individen vilket leder till att barnet kommer i skymundan. Ett sätt att synliggöra barnet är genom just dokumentation. Ovan citat av intervjuperson C visar dock på att dokumentationen inte ger en rättvis bild av barnets synliggörande, utan att det förs diskussioner kring detta utan att dessa nödvändigtvis dokumenteras.

6.2.1.2 Brist på utbildning/kunskap

En sak som samtliga intervjupersoner är överens om är bristen på utbildning och att det aktuella kunskapsläget inte är på en önskvärd nivå. Detta illustreras av bland andra intervjuperson B:s citat ”jag tror att vi alla har efterfrågat mycket

utbildningar”. Socialstyrelsen (2013) fastslår att adekvat kunskap avseende just

barnperspektiv ska finnas hos socialsekreterare.

Jag tror att de flesta av mina kollegor tycker att det är ganska oklart för att, som sagt, vi är en månad bort i tiden typ när barnkonventionen ska bli lag. Vi är nog flera stycken som är osäkra på hur vi faktiskt ska jobba i framtiden, för att inte tala om att vi inte har koll på allt idag heller. Idag blir barnen mer som en del av hela familjen, då vi inte vet riktigt hur vi ska bemöta enbart dem.

Ovan citat är hämtat från intervjun med intervjuperson A, som ett svar på frågan om vad som förväntas ske inför implementeringen av barnkonventionen som svensk lag. Citatet tyder på att det finns en osäkerhet omkring vad som faktiskt förväntas ske och att saker och ting är långt ifrån självklara för de som arbetar inom organisationen. Citatet går även att koppla till det som Harju och Thoröd (2011) lyfter avseende att barn som inte uppmärksammas som individer med egna behov och unika egenskaper enbart blir en egenskap hos en enhet, i detta fall familjen. Denna okunskap som intervjuperson A vittnar om tar ifrån barnet en

stärkt ställning i samhället, något som Näsman (2005) menar är väsentligt för barnets fortsatta utveckling.

Både intervjuperson A och B lyfter problemet med att det inte getts möjlighet till tillräcklig utbildning. Intervjuperson A menar att ”man behöver utbildning men

problemet är att våra utbildningar ligger under nästa år när barnkonventionen redan är lag, så det blir mycket efter hand”. Intervjuperson B säger att ”sen finns det utbildningar som enheten kan anmäla sig till, men det har inte varit

obligatoriskt och har kanske inte prioriterats till följd av arbetsbelastning”.

Intervjuperson A och B problematiserar bristen på utbildning, något som enligt Socialstyrelsen (2013) ska tillhandahållas. Intervjuperson B lyfter även en viktig aspekt i det hela genom att peka på att utbildningarna i någon mån kommer att behöva tävla med socialsekreterares arbete, något som till följd av en hög arbetsbelastning lätt blir bortprioriterat. Även intervjuperson D uttrycker problemet i att det försvinner lite bland annat som ska hinnas med, som citerats ovan ” jag har inte prioriterat det då det hela tiden finns annat som verkar mer

akut”.

6.2.1.3 Luddiga definitioner

Vidare kan vi se en särkoppling på begreppsnivå, där två centralt återkommande begrepp är barnrättsombud och barnperspektiv. Intervjuperson D beskriver begreppet, och rollen, som barnrättsombud enligt följande:

[Rollen som barnrättsombud] var otydligt tidigare vad vi var och vad vårt ansvar var […], jag kan tycka att det är lite luddigt fortfarande […] men vi har fått en liten beskrivning.

Intervjuperson C svarar dock att det finns en uppdragsbeskrivning avseende vad rollen som barnrättsombud innebär och uttrycker inte att hen upplever det vara några otydligheter kring det. Vidare är även ett begrepp som barnperspektiv något oklart. I början av varje intervju ombads varje deltagare att definiera begreppet barnperspektiv. Svaren skilde sig åt mellan de olika deltagarna.

Intervjupersonernas egna definitioner skilde sig även gentemot de definitioner som listats under kapitlet Tidigare forskning. Det är ingen nyhet att begreppet barnperspektiv är svårdefinierat och att det inte riktigt är fastställt vad begreppet betyder. Intervjuperson D uttrycker det som att

Det är något vi alla använder, men jag tror att du hade fått två olika svar beroende på vilka två du frågar […] och en del personer är nog lite osäkra på vad det faktiskt betyder och vad man ska göra, och det är ju såklart inte bra för barnet.

Även om intervjuperson D menar att samtliga socialsekreterare använder

begreppet barnperspektiv i sitt arbete finns det variation i hur tolkas samt de som faktiskt är osäkra på vad begreppet innebär. Denna osäkerhet avseende just hur ett barnperspektiv ska tolkas kan medföra att det glöms bort. Precis som Bäckman och Nilsson (2010) skriver kan det medföra negativa konsekvenser för barnet om dess situation inte uppmärksammas i form av till exempel negativ påverkan av barnets hälsa och sociala utveckling.

Begreppen ovan har jag valt ut då de är centrala för det arbete som utförs inom ekonomiskt bistånd. När centrala begrepp lämnas öppna för tolkning skapas ett utrymme för att handläggningen blir tolkningsbar, vilket kan leda till att det

organisationen ger sken av utåt sker på flera olika sätt internt. Organisationen kan komma att styras av ett ”såhär har vi alltid gjort”-tänk snarare än att styras av vad lag och riktlinjer säger. Organisationen kan på så vis visa upp en yta av det som ska göras, i detta fall att beakta ett barnperspektiv och använda barnrättsombud, men genom svårdefinierade begrepp som lämnas utan direkta definitioner saknas ett underlag som visar på vad som faktiskt ska göras. Det skapas en särkoppling mellan de instruktioner som sägs finnas och vad som egentligen görs, mycket till följd av att olika tolkningar skapar olika utfall. Intervjuperson B menar dock att

”det är det man vill bortse från [en helt detaljstyrd lagstiftning] för vi är ju ändå utbildade socionomer och då tänker jag att det inbegriper att vi ska kunna göra den bedömningen på ett rättssäkert sätt” vilket tyder på att ett visst

tolkningsutrymme är önskvärt.

6.2.1.4Riktlinjer

Som framkommer under kapitlet för tidigare forskning har Socialstyrelsen (2013) satt upp riktlinjer för hur barnperspektivet ska beaktas inom ekonomiskt bistånd. Dock kan dessa riktlinjer uppfattas som vaga och öppna för tolkning.

Intervjuperson A menar att ”riktlinjerna finns ju, men jag vet inte alltid hur de ska

gå att applicera på mitt arbete”. Intervjuperson B fortsätter på samma bana och

menar att ”det finns en del riktlinjer, men det lämnar väldigt mycket öppet för mig

att tolka”.

Till skillnad från intervjuperson A och B menar dock intervjuperson C att det finns flertalet riktlinjer och styrdokument att ta del av, bara en vet var en ska leta och om tiden finns:

Ja, vi har ju en mapp i Sharepoint under enheten som heter barnperspektiv. Det finns ju mycket information att få, och ibland blir det en nackdel när det finns för mycket information och få för då vet man inte vilken ände man ska börja i riktigt. Så att informationen finns, sen är jag inte helt säker på om den har implementerats på det sättet som den bör ha gjorts. Just för man lägger ett väldigt stort ansvar på socialsekreterare, och inte på mig som barnombud men att det finns information på barnombudets hemsida, UNICEF, och allt sånt, att man har ett eget ansvar för att hålla sig uppdaterad på sånt som rör ens arbete.

Ovan resultat visar på två olika sidor av frågan angående riktlinjer, dock

framkommer det att det finns riktlinjer men att dessa kan vara svåra att tyda och att det kan vara tidskrävande att hålla sig uppdaterad i ämnet. Intervjuperson A, B och C säger egentligen alla tre att det finns riktlinjer och att det kanske inte är bristen på dessa som är problemet. Problemet visar sig snarare vara huruvida dessa ska tolkas och appliceras i deras arbete.

6.2.2 Frånstötning

Frånstötning innebär, som ovan beskrivits, att ett recept som försöker

implementeras är för enkelt för att kunna appliceras på en komplex organisation (Christensen m. fl 2005). Det går att argumentera för att Socialstyrelsens (2013) anvisningar avseende hur ett barnperspektiv inom ekonomiskt bistånd ska beaktas är för enkelt beskrivna, då de egentligen bara är riktlinjer för hur en som

socialsekreterare kan tänka. Beskrivningarna kan även ses som förenklade och inbegripa flera olika av socialtjänstens verksamheter.

Jag tänker att BoF [Barn- och familjeenheten], deras uppdrag är ju att se till barnets bästa, så de kommer ju i kontakt med barn hela tiden och gör sina utredningar på barnen, vi på ekonomiskt bistånd vi kommer inte i kontakt med barnen på samma sätt utan där är det föräldrarna vi träffar och jag kan tänka mig att det är lite samma med [socialtjänstens enhet för] vuxen.

Ovan citat är hämtat från intervjun med intervjuperson D och framhäver att arbetet med barnets bästa ser olika ut beroende på vilken enhet en som

socialsekreterare arbetar inom. Socialtjänstlagen kan ses gälla rent generellt för socialtjänsten vilket medför att samma lagtext ska gälla för olika verksamheter. Genom att använda frånstötning som en förklaringsmodell kan svårigheter med att implementera ett ordentligt arbete avseende barnperspektivet förstås genom att receptet för implementeringen är för enkelt avseende den komplexa organisation som socialtjänsten kan anses vara. Ovan tyder på att implementeringen av barnkonventionen som lag inte är helt enkel att genomföra. Heimer och Palme (2015) kopplar denna svårighet avseende implementeringen av konventionen till att socialtjänsten har ett stort fokus på den vuxne och att barns rättigheter därmed kan uppfattas som motstridiga. Ovan kan utifrån teorin om frånstötning tolkas som att det tilltänkta receptet inte är anpassat för socialtjänstens verksamhet för ekonomiskt bistånd, utan kanske snarare för socialtjänsten i stort. Något som inte fungerar då socialtjänstens olika verksamheter är olika varandra och att receptet behöver vara med komplext för att kunna implementeras smidigare.

6.3 Legitimitet

Som nämns i inledningen av detta kapitel är en viktig del för en organisation

legitimiteten. För att anses vara en legitim organisation är det viktigt att hänga

med i och anamma de utvecklingar och nya metoder som för organisationen anses vara relevanta (Christensen m fl 2005). För denna studie blir det mest intressanta att titta på barnperspektivets växande betydelse och hur den aktuella

organisationen, socialtjänstens verksamhet för ekonomiskt bistånd, anpassar sig efter denna. Ingen av intervjupersonerna ger uttryck för att barnperspektivet är viktigt för att i huvudsak ge legitimitet åt organisationen i stort, dock kan detta bero på att jag har intervjuat socialsekreterare som arbetar i organisationen och inte de som styr. Det framkommer dock av intervjuerna att ledningen har ett stort ansvar i frågan och att de arbetar med det, till exempel säger intervjuperson D att ”tidigare var vårt [barnombudens] ansvar luddigt, men nu har det släppts mer på cheferna och uppåt”. Även intervjuperson A menar att cheferna alltid finns med vid möten avseende just barnperspektivsfrågan; ”sen sitter det alltid med en

sektionschef vid dessa möten”.

Legitimitet uppnås genom att följa trender och de normer som är aktuella för organisationen i fråga (Christensen m fl 2005). Bortser vi från ovan om att aktivt söka legitimitet från ledningens sida, då det inte är det denna studies fokus ligger på, kan till exempel nya metoder vara något som ger en organisation legitimitet. Barnkonsekvensanalys kan ses som ett exempel på fenomen som ses öka

legitimiteten, detta då det är något som förväntas av organisationen. Trots att intervjuperson D menar att ingen riktigt vet vad som ska göras, är det viktigt för