Hatbrott : En diskursanalys av hatbrottsrättsfall

Hatbrott

En diskursanalys av hatbrottsrättsfall

Hate Crimes

A discourse analysis of hate crimes legal cases

Shadi Taha

IMER

Kandidatnivå 15 högskolepoäng VT 2020

Abstract

Hate crime is a collective name for criminal acts committed due to the offender’s prejudice or hate against an individual or a group of people. There is no explicit legal definition of “hate crime” in Swedish criminal law, but in 1994 a rule called “straffskärpningregeln” has been introduced, primarily to combat racist crime and protect vulnerable groups in society. The rule means that all types of crime may constitute hate crimes if the motive is to aggrieve a person or group of people because of race, colour, ethnic origin, creed, sexual orientation or similar circumstance (Penal Code 29 chapter 2§ 7p).The aim of this essay is to study and investigate how the Swedish judicial system handles hate crime cases, but also to describe constructions of crime victims and discuss perpetrator’s motives. In order to gain a better understanding of hate crimes in the Swedish context, the ideal victim theory has been applied. With the use of critical discourse analysis, I have identified three different discourses. The results of my study are among other findings that the Swedish legal system need to make visible how “straffskärpningregeln” is applied. The perpetrator paints a stereotypical picture of “the others” by categorizing themselves as “we” and the others as “them” and thereby constructing differentiated categories.

Förord

Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Berit Wigerfelt för all hjälp och stöd jag fått under arbetets gång, Tack för dina värdefulla och konkreta tips. Likaså vill jag tacka min familj för deras tålamod under uppsatsskrivandet.

Malmö, 2020 Shadi Taha

Innehållsförteckning

1.Inledning ... 5

1.1. Syfte och frågeställning ... 6

2. Teori ... 7

2.1. Val av teori ... 7

2.2.”Vi” och ”dom” ... 7

2.3. Det idealiska offret ... 8

3. Metod ... 9

3.1. Val av metod ... 9

3.2. Diskursanalys ... 9

3.3. Material och urval ... 13

3.4. Validitet och reliabilitet ... 14

3.5. Etiska ställningstaganden ... 15

4.Tidigare forskning... 15

5. Definition av hatbrott ... 19

6. Hatbrott i svensk straffrätt ... 20

6.1. Hets mot folkgrupp ... 21

6.2. Olaga diskriminering ... 21

6.3. Straffskärpningsregeln ... 22

7. Rättsfall ... 23

7.1. Motivet anses vara visat... 23

7.2. Motivet anses ej vara visat ... 26

8. Analys ... 28

8.1. Diskursen om det ideala offret ... 29

8.2. Diskursen om det icke ideala offret ... 32

8.3. Diskursen om grupptillhörighet ... 33

9. Slutdiskussion... 35

9.1. Resultat ... 35

1.Inledning

Alla människors lika värde och likabehandling är viktiga hörnstenenar i demokratiska stater. Det är en skyddad rätt enligt Förenta nationernas allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna och återfinns också i regeringsformen (1 Kap. 2§ RF). Det finns dock mycket som tyder på att människors rättigheter utsätts för olika typer av inskränkningar. I den svenska rättsliga kontexten handlar hatbrott om brottsliga handlingar där en gärningsperson hyser agg mot andra på grund av deras ras, hudfärg, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck (29 kap.2§ 7p BrB).

Under den så kallade flyktingkrisen 2015 hamnade hatbrottsdebatten högt på den politiska dagordningen. Flera allvarliga incidenter inträffade till följd av flyktingsituationen,

exempelvis mordbränder mot asylboenden och andra attacker mot boenden för

ensamkommande flyktingbarn (Wigerfelt & Wigerfelt, 2017). Det är uppenbart att det finns en växande tendens att måla upp invandring och mångkulturalitet som ett hot mot samhället. Rasism och fientlighet mot de som framställs som ”de andra ” har normaliserats i dagens samhälle. Upptrappning av hatbrott och hatpropaganda kan i förlängningen utgöra ett hot mot våra demokratiska värden och grundprinciper (Prop. 1993/94:101, s.15).

Utveckling av hatbrott och den utbredda rasismen i Sverige är ett problem som FN:s

rasdiskrimineringskommitté hänvisar till i sin senaste rapport 2016. Kommittén uttrycker oro över rasistiskt våld och riktar skarp kritik mot Sverige bland annat för främlingsfientlighet och hatbrott. FN-förbundet framför att Sverige behöver vidta åtgärder för att skydda sårbara grupper från brott med rasistiska motiv och efterfrågar dessutom en striktare tillämpning av lagstiftningen om hets mot folkgrupp (Human Rights Committee, 2016).

Under den senaste tiden har antalet anmälda hatbrott ökat markant enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). Enligt Brå:s senaste rapport identifierades 7090 hatbrott under 2018, vilket innebär en ökning med 11 procent jämfört med 2016 och en ökning med 29 procent jämfört med 2013. Det är bara 3 procent av de 6420 anmälda brotten under 2016 som

Rättssystemets hantering av hatmotiverad brottslighet är ett relativt outforskat område. Vad som händer med personuppklarade anmälningar i rättskedjan samt hur många av åtalsbesluten som leder till fällande domar är också oklart (Brå, 2013, s. 88). På den rättspolitiska arenan är det tydligt formulerat att hatbrott anses vara ett allvarligare brott än många andra brott

eftersom det innebär en inskränkning i rätten till likabehandling och allas lika värde (Regeringskansliet, 2016). Men i praktiken, i den rättsliga behandlingen av hatbrott, är det inte lika enkelt att skapa en bild av hur rättsläget ser ut. Hatbrottsforskare har påpekat att: ”risken blir att hatbrottslagstiftningen framställs som ett demokratiskt fallskepp, men

tillämpningen äter hål i skrovet och skeppet sjunker” (Tiby & Sörberg, 2006, s. 47).

Det förfaller därför på sin plats att ställa sig frågande till den diskrepans som finns mellan själva lagstiftningen, tillämpningen och vad som i slutändan kommer att klassas som hatbrott. Det finns således skäl att ställa frågan varför det finns så få vägledande avgöranden från svenska domstolar. Varför leder hatbrottsanmälningar sällan till fällande domar? Är det själva lagstiftningen som är otydlig och icke funktionell eller är det rättssystemets tillämpning som brister?

Eftersom hatbrott är ett samhällsproblem, där såväl samhälleliga som rättsliga aspekter kan involveras i hatbrottsdiskursen, vill jag i denna uppsats belysa detta fenomen från flera olika håll. Materialet i denna studie bygger på sju rättsfall. Det finns flera intressanta aspekter som kan utläsas av rättsmaterialet, förutom den rättsliga tillämpningen av hatbrottslagstiftningen. Grundmaterialet ger alltså en möjlighet att studera tre olika perspektiv: ett rättsligt perspektiv, ett brottsofferperspektiv samt ett gärningsmannaperspektiv. För att undersöka och analysera de här tre perspektiven genomförs en kritisk diskursanalys av rättsfallen.

1.1. Syfte och frågeställning

Det primära syftet med uppsatsen är att undersöka hur den rättsliga hanteringen av hatbrott ser ut samt hur hatbrottslagstiftningen tillämpas i svenska domstolar. Detta görs genom en

fördjupning i praxis som finns på området. I ljuset av detta kommer även problem som lagstiftningen ställs inför, och eventuella utmaningar som präglar tillämpningen, att belysas. Denna uppsats syftar också till att synliggöra konstruktionen av brottsoffer samt

gärningsmannens motiv. För att uppnå detta syfte analyseras de diskurser som framträder i rättsfallen med hjälp av följande frågeställningar:

. Hur ser implementering av straffskärpningsregeln ut? . Hur konstrueras brottsoffer i svensk rättsordning? . Vilken roll har ”vi” och ”dom” i hatbrottsammanhang?

2. Teori

I detta avsnitt presenteras de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för denna studie. Kapitlet inleds med en kort teoretisk diskussion där valet av teoretiska begrepp och perspektiv problematiseras och motiveras. Sedan kommer jag att redogöra för teorierna och andra

centrala begrepp som ska tillämpas vid analys av undersökningsmaterialet.

2.1. Val av teori

Att studera fenomenet hatbrott innebär att man rör sig inom ett tvärvetenskapligt fält,

eftersom teorierna gällande hatbrott är kopplade till flera olika ämnesområden. Forskare som Craig (2002) och Perry (2009) menar att hatbrottsforskningen saknar egna teoretiska

referensramar, och det är inte ovanligt att man använder sig av andra förklaringsmodeller, hämtade från exempelvis sociologi, psykologi och kriminologi etc. (Wigerfelt & Wigerfelt, 2017, s.15). Mot denna snabba bakgrund har teorierna och teoretiska nyckelbegrepp som färgar denna studie valts ut i ljuset av studiens centrala syfte och frågeställningar. Eftersom hatbrott är ett motivbrott som bottnar i hat och fördomar mot andra grupper är det väsentligt att belysa vilka ”de andra” är och vilken syn förövaren har på dessa ”de andra”. Jag har därför valt att definiera begrepp som ”vi” och ”dom”. Det här utgör enligt mig ett bra hjälpmedel för att förstå det bakomliggande motivet till brottet. En annan teoretisk ansats som definieras i detta kapitel är teorin om ”Det idealiska offret”. Med hjälp av denna teori vill jag rikta strålkastaren på hur konstruktionen av brottsutsatta offer sker rättspraxis.

2.2.”Vi” och ”dom”

Som har nämnts ovan, är studier av hatbrott ett mångvetenskapligt fält som diskuteras inom flera olika forskningsdiscipliner. Frågorna kring hatbrott är därmed många och i viss mån komplexa, sortering av människor i grupper framstår dock som en gemensam närmare inom olika ämnesområden. Det är inte ovanligt att forskare som intresserar sig för hatbrott tar sin utgångspunkt i diskussionen om ”vi” och ”dom”. (Granström m.fl., 2019, s. 11). Här är det väsentligt att definiera dessa, i syfte att förstå vilken roll som kategorisering av människor spelar inom hatbrottsfältet. Den amerikanske sociologen Charles Tilly (2000) beskriver i

boken Beständig ojämlikhet, hur kategoriseringsprocessen av människor fungerar samt hur skillnader mellan grupper vidmakthålls. Han menar att gränsdragningen mellan ”vi” och ”dom ”är grundläggande i skapandet av kollektiva identiteter. En kategori består av en grupp människor som anses dela samma egenskaper. Kategorierna förenar enligt Tilly grupper som bedöms vara lika och exkludera andra grupper som bedöms vara olika. Denna process

upprätthålls genom att dela in människor i olika dikotomier som svart/ vit, muslim/ jude, man /kvinna. Med hjälp av dessa sociala kategorier kan överordnande grupper bevara sina gränser och stänga ut dem som uppfattas som annorlunda (Tilly, 2000, s. 75).

Självdefinitionen av ”vi” och ”dom” betecknar, förutom olika positioner och hierarkiska maktordningar, kontrastiva egenskaper. Det kan liknas vid dikotomier eller motsatser där vi förstår vilka vi själva är i relation till de andra. Definitionen av vem vi är, innehåller outtalade berättelser om de andra som framstå som vår spegelbild. Svenskhet kan exempelvis förstås och konstrueras när det sätts i kontrast till invandrarskap. Svenskhet behöver med andra ord en antites för att bevara den rådande maktordningen och vidmakthålla sin överlägsna ställning (De los Reyes & Kamali, 2005, s. 8).

2.3. Det idealiska offret

En annan teoretisk utgångspunkt för denna studie är ” Det idealiska offret”. Det här ett begrepp som myntades av den norska kriminologen Nils Christie (1986). Det inte ovanligt att synen på olika typer av brottsoffer varierar, vilket påverkar bedömningen av vilka individer eller grupper som får ett erkännande som brottsoffer. Uppfattningar gällande vilka som kan betraktas som brottsoffer är beroende av våra tidigare erfarenheter i livet. Syftet med denna teoretiska ansats är därför att karaktärisera vilka egenskaper den brottsutsatta förväntas ha för att lättare få legitim status som offer. Christie har utifrån detta skapat en modell som

innehåller olika kriterier som offret måste uppfylla för att betraktas som ett oskyldigt, äkta offer och därmed lättare få samhällets sympatier. I grund och botten skildras fem olika egenskaper som associeras till det ideala offret. Först och främst ska offret vara svagt i relation till gärningsmannen. Det kan handla om kvinnor, sjuka, gamla eller mycket unga personer. Andra kriteriet som måste uppfyllas är att offret ska ägna sig åt en respektabel aktivitet när brottet inträffar. Den tredje är att offret befinner sig på en plats som hon inte kan klandras för att vara på, detta kan till exempel vara att man vistas på en offentlig plats under

dagtid. Den fjärde egenskapen ställer krav på att gärningsmannen ska vara stor och ond. Den femte är att förövaren inte har någon personlig relation till offret (Christie ,1986, s.48).

3. Metod

Under denna rubrik redovisas studiens metodologiska tillvägagångssätt. Jag börjar med att motivera valet av metod, sedan redogör jag för den valda metoden samt hur det empiriska materialet har samlats in och analyserats. Slutligen förs en kortare diskussion kring validitet och reliabilitet.

3.1. Val av metod

Den metodologiska utgångspunkten som jag ämnar använda mig av i denna studie är starkt inspirerad av Carol Bacchis ”What´s the problem represented to be?”-metod (hädanefter förkortad WPR). Denna metod är en form av diskursanalys som enligt Boréus (2011) utgör en självständig gren i det diskursanalytiska trädet. Från början är metoden skräddarsydd för att analysera policy och statliga dokument. Kärnfrågan i min studie är i stort sett relaterad till rättsordningens behandling av hatbrottsärenden samt hur detta fenomen konstrueras och skapas. Mitt undersökningsmaterial består till stor del av texter, i form av dokument, domar och utredningar. Därför anser jag att Bacchis metod är väl lämpad för den här typen av analys och utgör en bra utgångspunkt för studien.

3.2. Diskursanalys

Diskurs är ett vanligt förekommande begrepp inom samhällsvetenskap. Begreppet definieras som ett bestämt sätt att tala om världen eller ett visst tema, där betoningen ligger på ”ett bestämt sätt”. Hur ett samhällsproblem beskrivs eller presenteras i ett visst sammanhang är enligt denna analysmetod beroende av den rådande diskursen. En diskurs kan betraktas som en strukturerad samtalsordning vars innehåll i form av texter och uttalanden påverkas av historiska och kulturella regler. På så sätt sätter diskursbegreppet ramarna för vad som är konkret, rimlig och socialt accepterad i vissa specifika kontexter. En annan viktig del av diskursanalysen handlar om att fundera över vad som sägs, hur det sägs samt vem som är mest kapabel, dvs. vem som har legitimitet att tala enligt den aktuella diskursen.

Diskursanalysen är därmed en forskningsmetod som handlar om att ifrågasätta och analysera essensen i en företeelse (Börjesson, 2003, s. 19–21).

Diskursanalysen är inte bara en analysmetod som används för att analysera data, utan den bygger på teoretiska och metodologiska referensramar. Inom det diskursanalytiska fältet finns det flera inriktningar som har inspirerats av Michel Foucaults tankegångar kring språkets roll i den sociala konstruktionen av världen. Teorin är därför en grundläggande del av

diskursanalysen. Man kan inte använda diskursanalysen som ett analytiskt verktyg lösryckt från de teoretiska utgångspunkterna eftersom metod och teorin är sammanflätade inom diskursanalysen (Winter Jørgensen & Phillips 2000, s.10).

Fokusområdet inom diskursanalytisk forskning är text och ord och när denna terminologi slog igenom i forskningsvärlden kallades den för ”den språkliga vändningen ”. Inom det diskursanalytiska fältet ligger tyngdpunkten på analys av texter. Boréus (2011) betonar att texter har en viktig funktion då de medverkar till att illustrera individers föreställningar gällande hur samhället framställs och hur det borde framställas. Texter påverkar även

relationer mellan människor, och särskilt mellan olika grupperingar. Inte nog med detta; texter påverkar även grupperna själva genom att de konstruerar gruppmedlemmarna. Således kan texter bidra till att upprätthålla människors identiteter. (Boréus, 2011, s. 132).

Diskursanalysen genomsyras av konstruktionistiska idéer. Det innebär att språket inte bara är ett medel för att beskriva och förstå verkligheten, utan ett sätt att konstruera den. Det som sägs eller skrivs speglar inte hela verkligheten utan innehåller en rad underförstådda förutsättningar. Syftet med diskursanalysen som metod är därför inte att synliggöra vilken verklighet en text vill måla upp, det handlar snarare om att analysera och ifrågasätta vad en text underförstår (Boréus, 2011, s. 138). Diskursanalysen kan därför vara en användbar metod för mitt arbete då den hjälper mig att förstå innebörden av hatbrott. Dessutom vill jag bygga min uppsats på en metodologisk diskurs för att klargöra hur det talas om problemet i den svenska rättsordningen.

3.2.1. What´s the problem represented to be? som metod

Den metodologiska ansats som valts i denna uppsats är Carol Lee Bacchis WTP-metod, som är en form av diskursanalys med fokus på att identifiera problemframställning av dokument, framförallt policydokument. Bacchi förhåller sig likt de övriga inriktningarna inom det diskursanalytiska fältet till filosofen Michel Foucaults tänkande kring diskursbegreppet. Foucault följer den socialkonstruktionistiska synen, som innebär att sanning är något som konstrueras diskursivt. Det är diskurserna som påverkar vår uppfattning om vad som är sant

och falskt, vilket sätter gränserna för det som är meningsskapande och tänkbart. Liknande tankegångar finns hos många av dagens diskursteoretiker, bland annat Bacchi (Winter Jørgensen & Phillips 2000, s.19).

Bacchis syn på socialkonstruktivism går ut på att staters regeringar har en aktiv roll i

konstruktionen av ett problem. Hon menar att det finns flera tävlande representationer av ett samhällsproblem och här är det väsentligt att ställa sig frågande till vilken representation som dominerar och får utrymme. Bacchi hävdar att regeringar spelar en viktig roll och befinner sig i en priviligierad position eftersom deras förståelse av problem är formulerade i lagtexter, statliga rapporter och andra liknande dokument. Dessa dokument används som medel för att styra landet. De besitter därmed en verklig effekt som påverkar som påverkar människors liv i realiteten (Bacchi, 2009, s. 33–34).

Bacchis analysverktyg WRP består av sex olika frågor och fungerar som ett hjälpmedel i analysen av ett dokument. Frågorna är inte begränsade till en viss form av analys utan kan anpassas efter det område man vill studera närmare. Bacchi arbetar vanligtvis med

policydokument, och eftersom det är rättsfall som analyseras här har jag anpassat Bacchis analysfrågor så att de bli mer lämpliga för min specifika studie. Med hjälp av WRP kan man med kritiska glasögon ifrågasätta innehållet i ett dokument genom att belysa hur problemet presenteras samt hur det kunde ha presenterats. (Bacchi & Eveline ,2010, s. 116). De sex frågorna som WRP bygger på lyder:

1. What’s the problem represented to be in a specific policy?

2. What presuppositions or assumptions underlie this representation of the problem? 3. How has this representation of the problem come about?

4. What is left unproblematic in this problem representation? Where are the silences? Can the problem be thought about differently?

5. What effects are produced by this representation of the problem?

6. How and where has this representation of the problem produced disseminated, and defended? How could it be questioned, disrupted and replaced? (Bacchi, 2009, s. 2).

Utifrån studiens syfte har jag valt att fokusera på de frågor i Bacchis modell som jag uppfattat som bäst lämpade för min analys, och uteslutit andra. Frågorna som har valts ut är fråga 1 och 2. När det gäller resterande frågor så har de valts bort av flera anledningar. För det första

anses frågorna inte vara till hjälp för att besvara studiens centrala syfte. För det andra handlar det om tidsbrist då vissa frågor, till exempel fråga 6, består av flera delfrågor och kräver en djupgående historisk genomgång av hur problemet historiskt sett konstrueras. Frågorna som har valts kommer att diskuteras nedan.

3.2.2What’s the problem represented to be in a specific policy?

Denna fråga är till för att tydliggöra vad som egentligen sägs om problemet samt på vilket sätt det representeras i det aktuella dokumentet (Bacchi, 2009, s. 2). Det som är centralt inom WRP är att policydokument är skapande så att de kan visa hur man tänker om ett problem genom att studera hur förslagen i ett policydokument är representerade. Bacchi menar att man kan identifiera implicita problem genom att analysera lösningsförslag i policydokument (Bacchi, 2009, s. 2). I denna fråga är det enligt Bacchi väsentligt att utmana hur man vanligtvis tittar på policy. Hon menar att man, enligt det traditionella synsättet, brukar

betrakta ”policy makers” som problemlösare. Inom WPR brukar man istället arbeta baklänges utifrån konkreta fall för att visa hur problem konstrueras i en policy (Bacchi, 2009, s. 3). Bacchi framhåller att policy kan innehålla flera problempresentationer som kan vara

motsägelsefulla och stå i konflikt med varandra. Dock är det viktigt att skapa en bild av hur problem representeras. Syftet med denna fråga är därmed att identifiera implicita

problemrepresentationer i en specifik policy (Bacchi, 2009, s. 4).

3.2.3 What presuppositions or assumptions underlie this representation of the problem?

När man har identifierat problemrepresentationer i fråga 1 blir nästa steg att undersöka vilka antaganden eller förutsättningar som ligger till grund för en problemrepresentation. Dessa självklara antaganden ska förstås som ”bakgrundskunskap”, vilket handlar om vad som tas för givet i problemrepresentationen. Genom att undersöka vad som förutsägs och antas kan man identifiera vilka konceptuella premisser, ”logiker”, som understödjer en specifik

problemrepresentation, vilket är målet med denna fråga. Begreppet ”konceptuella logiker” associeras i detta sammanhang till meningar för en viss problemrepresentation som måste finnas för att representationen ska vara vettig (Bacchi, 2009, s. 5). Policy handlar i mångt och mycket om meningsskapande, och vår uppgift är att ta reda på hur meningen skapas. Här blir det aktuellt att lyfta fram Foucaults diskursbegrepp, betonar Bacchi. Hon menar att diskurser är en form av meningssystem och handlar om mycket mer än enbart språk (Bacchi, 2009, s. 7).

För att kunna besvara frågan föreslår Bacchi några analysverktyg, vilka är: binärer, kategorier och nyckelbegrepp. Binärer betecknar enligt Bacchi ett motsatsförhållande som kan uppstå mellan två saker, där det ena är helt uteslutet från det andra. Ett binärt system bygger alltså på ett ömsesidigt exkluderande. Det innefattar även ett hierarkiskt system, där exempelvis ”A” kan vara mer priviligierad än ”icke A” (Bacchi, 2009, s. 8). Det andra analysverktyget som Bacchi hänvisar till är kategorier. Inom WPR spelar kategorier en central roll när det gäller hur reagerande tar sig uttryck. Kategorier kan till exempel vara ålder, sjukdom, kön, sexualitet osv. Dessa kategorier är inte bara deskriptiva utan används för att skapa en fördjupad

förståelse för hur de ger mening åt problemrepresentationen (Bacchi, 2009, s. 9).

Bacchi menar att det tredje analysverktyget, policy, kan bestå av abstrakta begrepp som kräver tolkning, vissa nyckelbegrepp är relativt mer öppna än andra. Begreppen fylls med flera meningar och kan ha olika betydelser för olika personer. Frågan som aktualiseras här är vems tolkning som ska gälla. Bacchi betonar att innebörden av begreppen är relaterat till politiska visioner (Bacchi, 2009, s. 8).

3.3. Material och urval

Det empiriska material som ligger till grund för denna studie består av sju rättsfall, varav ett togs upp av Högsta domstolen och resterande rättsfall stannade i hovrätten. De vanligaste kränkande motiven i domarna är ras, hudfärg och etniskt ursprung, men även trosbekännelse och sexuell läggning. Rättsfallen utgör inget representativ urval, utan har valts för att

exemplifiera hur rättstillämpningen sker i praktiken samt för att belysa domstolarnas

resonemang kring straffskärpningsregeln. Meddelade domar är offentliga handlingar och vem som helst har rätt att ta del av dem. Problemet med hatbrottspraxis är att det finns få fall och de är svåra att söka fram på ett systematiskt sätt. Det här är en del av problematiken som jag kommer diskuterar i kommande avsnitt. Det finns hittills bara ett prejudicerande fall från högsta dömande instans, Högsta domstolen, där straffskärpningsregeln använts, viket jag kommer att ta upp. De allra flesta hatbrottsavgöranden publiceras av lägre instanser. Det är inte alltid domstolarna gör en laghänvisning i domskälen, vilket försvårar sökningen efter rättsfall.

Tingsrättens domar publiceras inte efter brottstyp eller lagrum, utan sorteras efter vilken avdelning som dömt i målet samt när domen avkunnats. Att söka efter mål genom att ange lagrum eller genom fritextsökning i juridiska databaser kan därför vara en tidskrävande process. Urvalet i denna studie har tagits fram utifrån den sammanställning av domarna som åklagarmyndigheten genom utvecklingscentrum i Malmö redovisat i form av

rättspromemorior. Två av fallen är hämtade från hatbrottslitteratur, då jag med hjälp av målnumren kunnat söka fram rättsfallen i databasen lagen.nu. På det viset fick jag tillgång till rättsfallen i sin helhet. Det handlar om mål där hatbrottsbestämmelser som hets mot

folkgrupp, olaga diskriminering, ofredande och straffskärpningsregeln har tillämpats. Av tidsskäl har jag valt ut sju rättsfall med varierande hatbrottsmotiv för närmare analys. De presenterade rättsfallen ger en inblick i hur domstolen beaktar hatbrottmotivet. Jag valde att lägga fokus på att synliggöra domstolarnas ställningstaganden när det gäller den försvårande omständigheten samt hur det påverkat straffvärdet, i syfte att besvara studiens frågeställning.

3.4. Validitet och reliabilitet

När det kommer till studiens validitet och reliabilitet bör det framhållas att begreppen har fått en annan innebörd i kvalitativa studier. Begreppen värderas inte på samma sätt jämfört med kvantitativa studier, eftersom kvalitativ forskning handlar om att tolka, förstå och beskriva samhällsföreteelser. Det är således svårt att upprepa resultatet för att det är byggt på forskarens egna tolkningar av materialet. För att skapa en god validitet och reliabilitet förväntas begreppen färga hela forskningsprocessen. Detta ställer krav på forskaren att argumentera tydligt för sin förståelse i studiens samtliga delar, för att därmed säkerställa tillförligheten (Patel & Davidson, 2003, s.103). Med det i åtanke har jag försökt redogöra för hur materialet har samlats in och bearbetats, i syfte att öka trovärdigheten i analysen. Jag har också varit tydlig och transparent i hur slutsatserna har nåtts. Den metodologiska ansatsen för denna studie är en diskursanalys som innebär att materialet är kontextbunden, det talar aldrig för sig själv utan behöver presenteras och problematiseras av forskaren (Börjesson, 2003, s.22). Resultatet av denna studie är alltså relaterat till mitt teoretiska ramverk och min metod. Analysen skulle kunna komma fram till ett annat resultat om valet av teori och metod varit annorlunda.

3.5. Etiska ställningstaganden

I grund och botten handlar denna studie om människor som blivit utsatta för hatbrott. Att hantera material som berör sårbara grupper bjuder på en del svårigheter, och därför bör det studeras med försiktighet. Ämnet känsliga karaktär gör det nödvändigt att ta hänsyn till forskningsetiska frågor. Det är såldes viktigt att forskaren tydliggör hur studien är tänkt att genomföras utifrån de etiska principerna (Vetenskapsrådet, 2017, s.15). Mot denna bakgrund finner jag en skyldighet att beakta vissa etiska aspekter. Även om jag inte kommer att lyfta fram offrens upplevelser är det viktigt att man reflekterar över de etiska kraven, vilket Vetenskapsrådet (2017) understryker. Fokus i mitt arbete kommer att ligga på att studera hatbrott ur ett rättsligt perspektiv. Att intervjua brottsutsatta personer är därför inte av intresse. Mitt examensarbete kommer att baseras på en kvalitativ diskursanalys av

hatbrottspraxis, lag, propositioner och offentliga utredningar. Det är därmed osannolikt att personliga uppgifter röjs, eftersom materialet jag kommer analysera är offentliga handlingar enligt Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Skulle personliga uppgifter, såsom namn eller personnummer, framkomma i domarna så kommer de att anonymiseras.

4.Tidigare forskning

I detta avsnitt kommer jag att ge en översikt över hatbrottsforskning. Kapitlet kommer innehålla en redovisning av empirisk forskning och den kunskap som finns inom

forskningsfältet. Jag har inte för avsikt att uttömmande presentera studier inom området, utan kommer istället att belysa forskning som jag bedömer relevant för min egen studie.

Forskning kring hatbrott är ett stort och etablerat fält som diskuteras flitigt inte minst inom akademin. Det finns således en hel del forskare som intresserat sig för detta fenomen såväl på ett nationellt som internationellt plan. Eva Tiby, en forskare verksam vid Stockholms

universitet, har ägnat en stor del av sin forskning åt hatbrott i Sverige. Hennes avhandling från 1999 ”Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott ” anses vara startskottet för svensk hatbrottsforskning. Den handlar om hatbrott mot hbt- personer på grund av deras sexuella läggning. Avhandlingen bygger på en offerstudie av homo- och bisexuella personer i syfte att belysa brottsoffrens upplevda utsatthet. Motiven bakom brotten samt vilka problem som präglar hatbrottslagstiftningen är ett ytterligare tema som Tiby uppmärksammat i sin avhandling. Resultatet av denna studie visar att var fjärde person som ingick i denna undersökning upplevde utsatthet för hatbrott på grund av sin sexuella läggning,

flera uppgav att de blivit utsatta upprepade gånger vilket påverkat deras liv och vardagliga rutiner negativt (Tiby, 1999)

I en svensk rättslig kontext kan nämnas Görel Granströms forskning om hatbrott. I boken

Viktimologisk forskning (2012) undersöker hon tillsammans med andra forskare brottsoffrets

möte med rättsväsendet samt belyser lagregleringen av hatbrott och hur lagstiftningen tillämpas i praktiken. Hon undersöker om regeln om straffskärpning fungerarar som lagstiftaren har tänkt, och detta görs genom en granskning av ett antal rättsfall. I en artikel

”Hur hanteras hatbrott i juridiska system?” skriven av Granström framhåller hon att den

rättsliga hanteringen av hatbrott är präglad av brister. Hon menar att rättsväsendets olika aktörer behöver komma till rätta med problemet genom tydliga och gemensamma strategier. Hon visar också att hatbrott inte längre är en prioriterad fråga, varken av rättsväsendet eller regeringen (Granström, 2010).

I kunskapsöversikten Hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv ger forskarna Berit och Anders Wigerfelt en översikt över den svenska och internationella hatbrottsforskningen. Strålkastaren riktas särskilt på brott med främlingsfientliga och rasistiska motiv, men även antisemitiska och islamofobiska hatbrott diskuteras. Inledningsvis behandlar forskarna

definitionsproblematiken av begreppet hatbrott samt belyser hatbrott ur ett rättsligt perspektiv och redogör för lagstiftningens framväxt både i Sverige och USA. De hävdar att Sverige har påverkats av hatbrottslagstiftningsdebatten i USA, men även händelser på hemmaplan, såsom angrepp mot minoritetsgrupper utförda av den så kallade vit makt-rörelsen, har lett till att hatbrott hamnat på den politiska dagordningen (Wigerfelt & Wigerfelt, 2017, s. 11–12).

Konsekvenserna av hatbrott berörs också i denna forskningsöversikt. Detta görs genom att hänvisa till forskning inom hatbrottsfältet. En del forskare hävdar att hatbrott är ett slags budskapsbrott som drabbar en hel grupp av människor. Utifrån detta synsätt har forskare påstått att innebörden av hatbrott uppvisar likheter med terrorism, då både två går ut på att utsätta stora befolkningsgrupper för skräck. Många forskare har därför betonat att brott med hatbrottskaraktär är betydligt allvarligare än vanliga brott utan underliggande motiv, eftersom de kan medföra skador inte bara för offret utan för hela den grupp som offret tillhör. Det kan det leda till livsbeståande skador. Hatbrott kan dessutom hindra sårbara grupper och individer att leva sina liv precis som alla andra. Rädslan för att bli drabbad av brott kan tvinga vissa individer att dölja sin identitet, brottsoffers sociala liv kan även inskränkas genom att man

exempelvis inte vågar vistats på allmänna platser eller undviker vissa aktiviteter. (Wigerfelt & Wigerfelt, 2017, s. 9).

Kunskapsöversikten visar att misstro och rädsla gentemot polisen resulterar i färre anmälda brott. Därför bör både polisen och politikerna jobba aktivt för att skapa förtroende hos utsatta grupper. När det gäller svårigheten att fastställa motivet bakom ett brott framhåller Wigerfelt och Wigerfelt att polisens insatser är av stor vikt. De menar att polisens förmåga att utreda hatbrott måste förbättras och rättssystemet måste ha rätt verktyg för att hantera den här typen av brottslighet. Därför bör rättsväsendets olika aktörer utbildas och specialiserade

hatbrottsenheter inrättas. Den här kunskapsöversikten tyder på att orsakerna bakom hatbrott är många och komplexa. Men det handlar i grund och botten om historiska och kulturellt djupt förankrade fördomar och hat mot grupper och personer som betraktas som avvikande från ”normen”. Eftersom fördomar kopplas till maktrelationer anser forskarna att effektivare lagstiftning inte löser problemet. Snarare behövs det effektiva och långsiktiga åtgärder för att motverka brott med hatmotiv. De betonar också vikten av institutionella och strukturella åtgärder i kampen mot hatbrott (Wigerfelt & Wigerfelt, 2017, s.60–61).

I en empirisk studie av Hall (2012) uppmärksammas hatbrott genom en analys av en rad policydokument, praxis samt en granskning av polisens och andra involverade aktörers arbete mot hatbrott. Hall understryker att hatbrottsfrågor handlar mycket om tillit till rättsväsendet. Individer som av olika anledningar faller offer för hatmotiverad brottslighet har viljan och benägenheten att anmäla brotten. Polisen behöver dock bygga upp sitt förtroende, både hos brottsutsatta och hos allmänheten. I denna studie synliggörs också intervjudeltagarnas upplevelser i samband med att de gör en anmälan. En sammanställning av intervjuerna visar att polisens bemötande av de utsatta inte alltid varit positivt och att offren inte fått tillräckligt med stöd. Det framkommer också att informationen man får i många fall är bristfällig, såväl vid anmälan som under utredningens gång. Bristande kunskap om hur man anmäler hatbrott påverkar också viljan att anmäla sin utsatthet.

I en annan intervjustudie, av Culotta, undersöks vilka faktorer som har betydelse för anmälningsbenägenheten. En viktig slutsats är att okunskap om hatbrottslagen är en faktor som gör att vissa individer inte vet om de brottsliga handlingar de utsätts för klassas som hatbrott eller inte. Detta kan ligga till grund för att de inte rapporterar sin utsatthet. Misstro för

polisen och andra myndigheter utgör ytterligare en faktor som påverkar benägenheten att anmäla. I likhet med Hall anser Culotta att polisen behöver skapa förtroende hos brottsutsatta genom att utreda hatbrottsfallen på ett effektivt sätt, vilket i sin tur kan öka

anmälningsbenägenheten (Culotta, 2005).

En stor del av svensk hatbrottsforskning publiceras i form av rapporter. Forum för levande historia, Brottsförebyggande rådet och Folkhälsoinstitutet är bland de framträdande aktörerna som producerar kunskap om hatbrott (Tiby, 2010, s. 177). Hatbrott, En uppföljning av

rättsväsendets insatser är namnet på en rapport som Karin Lönnheden och Lena Schelin

skrivit på uppdrag av Brottsförebyggande rådet (Brå). Syftet med rapporten är att granska rättsväsendets arbete mot hatbrott samt att följa upp hatbrottsfall från polisanmälan till åtal. Rapporten lägger tonvikt på att besvara frågeställningen om i vilken utsträckning domstolarna har tillämpat straffskärpningsregeln och om de främlingsfientliga/rasistiska samt homofobiska motiven tagits i beaktan. Enligt säkerhetspolisen anmäldes 4284 brott med hatbrottsmotiv under år 2000. Studien visar att 344 av dessa anmälningar lett till åtal, vilket är åtta procent. Motivet homofobi identifierats i 17 av fallen, och av dem har det straffskärpande motivet åberopats i nästan hälften av fallen. Totalt har straffskärpningsregeln resulterat i skärpta straff i 46 fall (Brå, 2002, s.6–7).

I rapporten betonas också att det i första hand är polisen och åklagarmyndigheten som har störst möjligheter att genom effektiva åtgärder påverka utvecklingen av hatmotiverad

brottslighet. Resultaten visar att rättsväsendet i allmänhet och polisen i synnerhet har problem när det gäller hantering av hatbrottsärenden. Insatserna mot hatbrott bör effektiveras genom en ökad kunskap om hatbrott samt genom att höja kompetens och ambitionsnivå inom polisen. Polismyndigheten har själv påtalat att egna attityder och värderingar bör

problematiseras i utbildningen om hatbrott och att mer tid och kraft bör läggas på utredning. Vidare ges i rapporten konkreta exempel på hur polisen kan förbättra sitt arbete, det föreslås bland annat att polisväsendet inför särskilda koder för hatbrott i sitt datasystem för att främja uppföljningen av hatmotiverad brottslighet. Rapporten poängterar vikten av samarbete mellan olika myndigheter, till exempel polisen och åklagarmyndigheten, för att kunna klara upp fler hatbrottsanmälningar. Även samarbetet mellan rättsväsendet och minoritetsorganisationer tycks vara viktig som ett led i bekämpandet av hatbrott (Brå, 2002).

Utöver offerstudier har Eva Tiby dessutom skrivit ett antal rapporter om hatmotiverad brottslighet i syfte att öka kunskapen om fenomenet hatbrott. I studien Homofoba hatbrott i

Sverige, som Tiby tillsammans med Anna Maria Sörberg författat på uppdrag av Forum för

levande historia, ligger fokus på att studera förövarnas relation till de utsatta, var brotten utspelar sig samt hur hanteringen av homofobiska hatbrott ser ut inom rättsväsendet. Svaren söktes genom att analysera olika uppgifter från åklagarmyndigheten, säkerhetspolisens anmälningar för 2004, domar samt ett antal intervjuer. Studien visar att det råder en

åldersspridning bland de utsatta, medan 50 procent av de misstänkta för brotten var under 20 år. Ungefär 80 procent av såväl offren som förövarna är män. Arenorna där brotten utspelar sig är framför allt allmänna platser men även angrepp i hemmiljö, skolan och nöjeslivet är vanligt förekommande. När det gäller relationen mellan den misstänkta och den utsatte framhäver Tiby och Sörberg att angriparen verkar vara bekant med offret i hälften av fallen (Tiby & Sörberg, 2006, s. 17). Rättsväsendets hantering av brott med hatbrottsmotiv är ytterligare ett område som undersökts. Genomgången av utvalda anmälningarna visar att det är få fall som går vidare till åtal. Antalet anmälda brott som gick vidare till åtal utgör ungefär en tiondel av alla anmälningar. Totalt ledde det till 24 domar, och det konstateras att

hatbrottsmotivet endast behandlades i fem av de 24 fallen (Tiby & Sörberg, 2006).

5. Definition av hatbrott

För att kunna diskutera hatbrott är det väsentligt att ta hänsyn till svårigheten att definiera själva begreppet. Hatbrott är ett väletablerat begrepp som numera återfinns i samhällsdebatt och diskussion men inte i lagregel. I Sverige introducerades begreppet för första gången av kriminologen Eva Tiby under slutet av 1990-talet (Tiby, 1999). Definitionen av begreppet är fortfarande lika diffus efter drygt 20 års forskning. Än idag väcker begreppet kontroversiella frågor om huruvida brottet bottnar i hat gentemot andra eller om det snarare har med

stereotypa fördomar att göra. Både på det nationella och internationella planet råder oenighet om vad som egentligen avses med hatbrott. En gemensam nämnare är dock att hatbrott i grund och botten handlar om bristande respekt för mänskliga rättigheter och allas lika värde (Brå, 2019, s.15).

Genomgången av litteratur och forskning som behandlar detta fenomen visar att definitionen av begreppet är präglat av komplexitet. Det finns ingen enhetlig och vedertagen juridisk definition av begreppet. Trots avsaknaden av en allmänt accepterad definition har termen använts i svenska rättsliga kontexter sedan slutet av 1990-talet, exempelvis i offentliga

utredningar och propositioner. Hatbrott används för att beteckna brottsliga handlingar mot personer som av förövaren uppfattas som avvikare från det som förövaren definierar som normen. Det är denna avvikelse som utgör grunden till brottet och förklarar utsattheten. Brottsligheten kan ta sig olika former, allt från kränkande uttryck till grova våldsbrott (Granström m.fl., 2016, s.24).

Definitionsproblematik föreligger även när det kommer till rättens hantering av hatmotiverad brottslighet. Länder har skilda uppfattningar om hatbrott. I exempelvis England och Wales har man börjat använda begreppet ”biased motivated crime” istället för hatbrott. Definitionen kan också variera mellan olika myndigheter i ett och samma land, i Sverige definieras begreppet olika inom rättsväsendets myndigheter. Det här är ett problem som försvårar bedömningen av hatbrott. I försök att skapa konsensus kring tolkning av begreppet har Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att i samarbete med åklagarmyndigheten och Brå verka för att komma fram till en praktisk tillämpning inom berörda myndigheter. De involverade aktörerna enades om en gemensam definition. Den nya definitionen fastställer att hatbrott utgörs av följande tre bestämmelser i brottsbalken:

-Hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) -Olaga diskriminering (16 kap. 9 § BrB) -Straffskärpningsregeln (29 kap. 2 § p. 7 BrB) (Brå, 2019, s.14).

Dessa bestämmelser kommer att diskuteras i nästa avsnitt. När begreppet hatbrott används i denna uppsats avses brott som enligt den myndighetsgemensamma definitionen ovan anses vara hatbrott.

6. Hatbrott i svensk straffrätt

Som tidigare nämnts, finns inte specifikt lagrum i svensk lagstiftning som kriminaliserar just hatbrott. Begreppet används som ett samlingsnamn för olika brottsrubriceringar som finns i brottsbalken. Hatbrott utgörs av två lagrum, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Till hatbrott räknas även straffskärpningsregeln, och tillsammans reglerar dessa bestämmelser det som vi i dagligt tal benämner hatbrott. I detta avsnitt kommer jag främst att belysa valda delar av förarbetarna som tar upp hatbrottsbestämmelserna. Avsnittet inleds med en beskrivning av hets mot folkgrupp, olaga diskriminering och straffskärpningsregeln, för att framhäva de rättsliga och i viss mån historiska kontexter som bestämmelserna tillkommit i. Fokus ligger särskilt på straffskärpningsregeln, för att sedan kunna illustrera hur tillämpningen ser ut.

6.1. Hets mot folkgrupp

Behovet av att kriminalisera brottet hets mot folkgrupp betonades under andra världskriget och detta kom i uttryck i två riksdagsmotioner (SOU1944:69), (Prop.1948:80). Syftet med lagen handlade huvudsakligen om att skydda vissa etniska och religiösa grupper från

antisemitisk propaganda. Lagen utvidgades sedan år 1970 till att även omfatta andra grupper i termer av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung och trosbekännelse. Efter

lagregleringen år 2003 omfattades också hets på grund av sexuell läggning av lagen, och år 2019 blev könsöverskrikande identitet eller utryck en skyddad grund (Granström m.fl., 2019, s. 27).

Bestämmelsen återfinns i 16 kap.8§ BrB och det används för att döma personer som i ett

”uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller utrycker missaktning för folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskrikande identitet eller uttryck ” Påföljden kan bli fängelse i högst två år eller böter, om brottet är ringa. Av

förarbetena konstateras att skyddet omfattar kollektivt bestämda grupper, dvs. folkgrupper, vilket innebär att angrep mot enskilda individer eller familjer kopplas till andra

straffbestämmelser, till exempel olaga hot eller ofredande. (Prop. 2001/02:59, s.15).

Tillämpningsområdet för Lagen om hets mot folkgrupp begränsas så att inte varje uttalande som innehåller missaktning mot en viss grupp är straffbelagt. Det konstateras i förarbetena att uttryck av förnedrande natur tydligt måste överskrida gränsen för en saklig diskussion för att den ska falla inom ramen för straffbarhet. Vidare måste gärningen alltid bedömas i sin kontext och det underliggande motivet måste beaktas vid bedömningen av ett brott (Prop. 2001/02:59, s. 41).

6.2. Olaga diskriminering

Bestämmelsen om olaga diskriminering infördes i brottsbalken år 1971, i samband med att Sverige ratificerade FN:s rasdiskrimineringskonvention om avskaffandet av all form av rasdiskriminering. Man ansåg att det fanns ett behov av att komplettera lagen om hets mot folkgrupp med ett lagrum som specifikt behandlar rasdiskriminering inom näringslivet (SOU 1968:68). Avsikten med införandet var att markera samhällets öppna erkännande av

homosexualitet. Lagstiftning skulle enligt utredning bidra till att motarbeta fördomar samtidigt som man signalerar att homosexuella individer är likvärdiga medborgare (Prop. 1986/87:124, s. 36). Lagen om olaga diskriminering återfinns idag i 16 kap. 9§ i BrB och har följande lydelse:

” 9 § En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck genom att inte gå personen till handa på de villkor som näringsidkaren i

sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, ska dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år”.

6.3. Straffskärpningsregeln

Utöver bestämmelserna hets mot folkgrupp och olaga diskriminering är det möjligt att vid all form av brottslighet att ta hänsyn till hatbrottmotivet när ett brott begåtts. Detta kan bli aktuellt genom att lyfta fram försvårande omständighet vid straffmätning. Det framgår i förarbetena att bestämmelserna om försvårande respektive förmildrande omständigheter infördes i slutet av 1980. Domstolen hade i princip stort utrymme att döma ut ett visst straff med ett visst straffvärde utan att ange någon motivering i domskälen, vilket ansågs vara olyckligt. Grundtanken var att domstolen skulle använda straffskärpningsregeln som ett medel för att tydliggöra hur avvägningen gick till, i syfte att öka förutsägbarheten och enhetligheten i utformandet av domen. Det påpekades också att domstolen behöver redovisa sina

överväganden så att parterna ges möjligheten att få en inblick i hur domstolen förhållit sig till olika faktorer i sin dom. (Prop. 1987/1988:120, s.40). Detta sker genom att tillämpa den så kallade straffskärpningsregeln som återfinns i 29 kap.2§ 7p i brottsbalken. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som

gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.”

Det framgår av propositionen till lagen att motivet för en viss brottslig handling inte behöver vara det enda eller huvudsakliga motivet för att frågan om försvårande omständighet ska bli aktuell, utan samtliga fall där gärningsmannens motiv går ut på att åstadkomma en kräkning ska omfattas (Prop. 1993/94:101, s.26).

7. Rättsfall

I detta kapitel redovisas studiens utvalda rättsfall. Jag har valt att dela in rättsfallen i två kategorier; en där motivet anses vara styrkt och en där motivet inte anses vara det. Syftet är att skapa en tydlig struktur och underlätta för läsare att ta del av hur domstolarna resonerar i både fallen samt att förstå vilka underlag domstolarna bygger sina beslut på. Eftersom det finns få domar från svenska domstolar avseende hatbrott valde jag att inte begränsa mig till någon specifik hatbrottskategori, utan kommer istället använda mig av rättsfall som tar upp brott riktade mot olika grupper.

Domarna diskuteras för att illustrera hur rättstillämpning av straffskärpningsregeln sker. Detta görs för att besvara den uppställda frågeställningen: Hur ser implementering av

straffskärpningsregeln ut? Intressant i detta sammanhang är att lyfta fram det så kallade ”Klippanmordet”, dels för att det är ett prejudicerande fall och dels för att det fick så väl politisk som medial uppmärksamhet. Urvalet som presenteras nedan handlar om olika motiv och berör olika skyddade kategorier som omfattas av lagen, som ras, hudfärg, etnicitet, trosbekännelse och sexuell läggning. I några rättsfall går det att utläsa flera motiv i ett och samma fall.

7.1. Motivet anses vara visat

Under denna rubrik redovisas tre rättsfall där domstolarna identifierat ett hatbrottmotiv och använt straffskärpningsregeln. Först ges en kort beskrivning av händelseförloppet, därefter belyser jag delarna som visar rättens resonemang kring straffskärpningsregeln och delarna som är viktiga för att förstå denna tillämpning.

NJA 1996 s. 509

Fallet handlar om mordet på den 22-åriga P.N. av två ungdomar. Natten till den 9 september 1995 inträffade det så kallade ”Klippanmordet”. En 22-årig man vid namn P.N. hade kommit med nattbuss från Helsingborg till Åbyplan i Klippan för att besöka en vän. När han klev av bussen blev han på grund av sin hudfärg uppmärksammad av en grupp ungdomar med

nazityska åsikter. Två av ungdomarna, P.L. 16 år och K.A. 18 år, var beväpnade med varsin kniv och bestämde sig för att följa efter honom. Sedan har 16-åringen knivhuggit P.N. i bröstet. Knivhugget vållade dödliga skador men P.N. har kunnat springa från platsen och hamnat i ett buskage där han senare hittats avliden. Enligt tingsrätten bedömning har sextonåringen gjort sig skyldig till mord, då han utan någon provokation från offrets sida knivhuggit P.N. till döds. Motivet för angreppet har varit att kränka P.N. på grund av hans hudfärg. Enligt tingsrättens dom dömdes 16-åringen till sex års fängelse och 18-åringen till fem år för medhjälp till mord (Dom, Klippans Tingsrätt, 960 322, NR DB 57).

Både åklagare och de tilltalade ungdomarna överklagade beslutet till hovrätten. Efter nya förhandlingar kom hovrätten fram till att brottet var av ett allvarligt slag och har rasistiska motiv. Trots att brottet har rasistiska motiv som utgjorde en sådan försvarande omständighet som påverkar straffvärdet fann hovrätten att 16-åringen inte kan dömas till fängelse på grund av sin ålder. Han överlämnades till vård inom socialtjänsten och P.N:s släktningar fick inget skadestånd.

Riksåklagaren överklagade domen till Högsta domstolen och yrkade att de tilltalade skulle få fängelsestraff eftersom brottet var brutalt. Den 2 oktober 1996 meddelade Högsta domstolen att motivet har varit att kränka P.N. på grund av hans hudfärg eller etniskt ursprung. Detta har lett till fyra års fängelse och skadestånd till offrets anhöriga. Straffskärpningsregeln har tillämpats i målet.

Hovrätten för Övre Norrland B 125–06

Rättsfallet handlar om två unga män med homofobiska åsikter som vid två tillfällen kastat in molotovcocktailar i lokaler tillhörande Riksförbundet för homosexuella, bisexuella och transpersoners rättigheter (RFSL). Luleå tingsrätt dömde de två gärningsmännen i januari 2006 för mord och försök till mordbrand. Resultatet blev fängelse i fyra år och sex månader (Mål nr B 2737–05).

Av domskälen framkommer att de tilltalade, P och D, har planerat att attackera RFSL tillsammans. P uppgav under huvudförhandlingar att han har en negativ inställning till

homosexuella personer och anser att homosexualitet går i strid med naturlagarna. Hans avsikt var att ”visa homosexuella individer att de inte är accepterade”. D betonade i sin tur att han

inte haft något motiv med sin gärning. Tingsrätten gör ingen åtskillnad mellan de två gärningsmännen när det gäller straffmätning och anser att de har planerat och utfört allt tillsammans. Tingsrätten tog i beaktan två faktorer vid straffmätningen, för det första handlar det om upprepad brottslig handling, för det andra att motivet för brottet varit att kränka en grupp personer på grund av deras sexuella läggning.

Domen överklagades till hovrätten för Övre Norrland. I likhet med tingsrättens resonemang ansåg hovrätten att det bakomliggande motivet påverkar straffmätningen. Men straffet har ändå sänkt eftersom det endast var lokaler som riskerades. I domslutet dömdes P till tre års fängelse och D till två år och sex månaders fängelse.

Svea Hovrätt B 1619–09

B.T. befann sig på en tunnelbanestation och väntade utanför spärrarna när J kom uppför rulltrappan. J gick fram till B.T. och sa ”Vad gör du din svartskalle i mitt land?” och började sedan slå B.T. i huvudet tills han föll omkull och svimmade. Övervakningskameror på platsen visar att J gjorde Hitlerhälsning samtidigt som han skrek ”Sieg Heil” upprepade gånger före och under misshandeln. När ordningsvakterna kom till platsen och grep honom sa han till den ena ordningsvakten ”Jag ska döda dig din svartskalle”. Under huvudförhandlingarna berättar J att han var berusad och har i vanliga fall inget emot personer med utländsk bakgrund.

Stockholm tingsrätt dömde J för misshandel, hets mot folkgrupp, hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd till fängelse i tio månader. Tingsrätten konstaterar att det är uppenbart att det finns ett hatbrottsmotiv, då motivet för misshandeln varit att kränka B.T. på grund av hans ras. Den försvårande omständighet har dock inte åberopats vid straffmätningen utan har enligt tingsrättens resonemang beaktats genom att betrakta misshandeln som grov.

Åklagaren överklagade domen till Svea Hovrätt och hävdade att förövaren skulle dömas till betydligt längre fängelsestraff. Hovrätten yrkade att det är en självklarhet att angreppet mot B.T. skulle definieras som grov misshandel oavsett det aktuella motivet. Vidare betonade hovrätten att hatbrottsmotivet skulle ligga till grund för tillämpningen av den försvårande omständigheten vid bedömningen av straffvärdet. Mot denna bakgrund dömdes J till fängelse i ett år och sex månader.

7.2. Motivet anses ej vara visat

Här kommer fyra rättsfall där rätten gjorde bedömningen att motivfrågan inte kunde bevisas och grunder för att tillämpa straffskärpningsregeln saknas.

RH 1997:1

Ett uppmärksammat rättsfall där en ungdom blev misshandlad till döds av fyra pojkar med öppna nazistiska åsikter. Natten till den 16 augusti 1995 inträffade det så kallade

”Kodemordet”. J.H. skulle tillsammans med sin vän C.G. tälta vid en sjö. Men fyra pojkar fick syn på dem och begav sig iväg för att ”slå ihjäl dem och ge J.H. en smäll”. J.H. misshandlades i flera omgångar och tvingades säga att han gillar nazister. Pojkarna utsatte J.H. för brutalt våld och berövade honom livet genom att kasta ner honom i vattnet. Åklagaren gjorde klart att det förelåg rasistiska motiv för brottet då de tilltalade har nazistiska åsikter och anförde följande:

”Samtliga av de tilltalade är influerade av nazistisk ideologi och har till följd därav en positiv inställning till våld. Hade de varit vanliga ungdomar utan denna inställning hade de inte begått brottet” (Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B1576-95, s. 15).

Vid bedömningen av straffvärde konstaterar hovrätten att det inte framkommit att motivet för angreppet mot J.H. varit att kränka honom på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Enligt hovrättens mening saknas tillräckliga skäl för att tillämpa regeln om försvårande omständighet 29 kap. 2 § 7 i

brottsbalken.

Svea Hovrätt B 9768–08

Fallet handlar om M som ringt och skickat sms med rasistiska och hotfulla innehåll till M.Q, vid flera tillfällen. Via både samtal och sms har M uttalat ”din jävla arab, muslimidiot,

hustrumisshandlare som importerat din fru och analbögande arab”.

Tingsrätten konstaterade att dessa uttalande med anspelning på M.Q:s ras och religion har ett förhöjt straffvärde. Hovrätten ansåg att det inte är fastställt att motivet för brottet varit att kränka M.Q. på grund av dennes ras eller liknande. Av denna anledning fann hovrätten att det saknas synnerliga skäl att tillämpa straffskärpningsregeln. En av nämndemännen i målet var

skiljaktig vad gäller bedömningen avseende motivfrågan och ansåg att ordvalet tyder på att M har som motiv att kränka M.Q. på grund av dennes etniska härkomst och religion.

Hovrätten för västra Sverige B 1087–16

Fallet rörde en attack utförd av en kvinna mot en tiggare med romskt ursprung. K gick till angrepp mot D som stod utanför en butik och tiggde. D fick motta flera sparkar i bröstet och blev knuffad av K så att denne ramlade. K dömdes för misshandel. Tingsrätten konstaterade att det är klarlagt att D varit frustrerad och har enligt vittnesmål yttrat:

”Att D skulle betala skatt och att svenskar är dumma som tillåter tiggeri på detta sätt.”

(Hovrätten för västra Sverige B 1087–16 s. 3.)

Hovrätten framhöll att straffskärpningsregeln inte är direkt tillämplig i detta fall och uppgav följande motivering:

”Åklagaren har inte mot Ks bestridande visat att hennes syfte med gärningen var att kränka D på grund av hennes etniska härkomst som rom. Det finns nämligen andra tänkbara orsaker till K agerande, t.ex. att hon var irriterad för att D tiggde utanför butiken. Under sådana förhållanden ska straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 p. BrB brottsbalken inte tillämpas.”

(Hovrätten för västra Sverige B 1087–16, s. 4).

Hovrätten över Skåne och Blekinge B 2268–08

Fallet som var föremål för prövning gäller en misshandel av ett homosexuellt par. Domstolen dömde O till villkorligt dom och samhällstjänst för misshandel av ett homosexuellt par. Bakgrunden till misshandel var när paret C och L var på väg hem från ett nyårsfirande. I trapphuset mötte de O som frågade ”Är ni sådana?”. C upplevde uttalandet som förnedrande och svarade ”det heter homosexuella eller gay”, vilket gjorde O förbannad och han knuffade C så att hon föll ner på trappan och slog huvudet. Sedan tog han struptag på C och började misshandla henne när hon låg på trappan. Under huvudförhandlingarna berättade han att det var C och O som plötsligt gick till attack mot honom, han utpekade C, som var berusad, som mest aktiv i misshandeln. Han uppgav att han inte hade något emot homosexuella.

Tingsrätten gjorde klart att den tilltalades berättelse ska beaktas och ligga till grund för rättens bedömning av brottsmålet (Malmö Tingsrätt, mål nr B 2132–08).

Domen överklagades till hovrätten av åklagaren som gjorde gällande att motivet för misshandeln varit att kränka C på grund av hennes sexuella läggning, därför finns det

synnerliga skäl att beakta detta vid straffmätning. Hovrätten dömde i sin tur den tilltalade till villkorligt dom och samhällstjänst istället för fängelse. En av ordförandena i rätten var

skiljaktig och menade att straffskärpningsregeln är ett straffmätningsmedel som är tillämplig i det här fallet, då brottsmålet handlade om homosexuella som blev misshandlade på grund av sin sexuella läggning.

8. Analys

I detta kapitel analyseras studiens utvalda rättspraxis med hjälp av Bacchis analysmodell. Som tidigare nämnts har jag först utgått från Bacchis första analysfrågan som lyder: Vad är problemet representerat att vara? Bacchi menar att första steget i en analys är att ställa sig frågande till hur representationen av problemet konstrueras, eftersom varje dokument enligt Bacchi innehåller implicita representationer. Denna fråga används som ett analytiskt redskap för att identifiera underförstådda representationer och klargöra vad det egentliga problemet är. Detta görs genom att arbeta baklänges och undersöka lösningsförslagen (Bacchi, 2009, s. 2– 3). Problemet som diskuteras i rättsmaterialet är hatbrott, som bekämpas bl.a. med hjälp av regeln om straffskärpning. Denna fråga är därför relaterad till studiens första frågeställning: Hur ser implementering av straffskärpningsregeln ut?

När identifiering av problemet är klar följer det andra steget i granskningen: Vilka antagande ligger till grund för synen på problemet? Eftersom problemet som representeras i rättsfallen är hatbrott förfaller det på sin plats att undersöka självklara antaganden och bakomliggande faktorer som ligger till grund för detta problem, i detta fall hatbrott. Målet med denna fråga är att belysa det som tas för givet, för att skapa en bättre förståelse av problemrepresentationen. Här blir Foucaults diskursbegrepp aktuellt, då diskurser är meningsskapande och innehåller mer än enbart text. De handlar om tolkningsföreträde samt pekar ut vem som har auktoritet att tala. (Bacchi, 2009, s. 5). För att besvara denna fråga menar Bacchi att begreppet binärer är viktig, då det kastar ljus på hierarkier mellan olika grupper, i detta fall offret och

gärningspersonen. Ett annat viktigt begrepp för att förstå problemrepresentation är kategorier, så som kön, ras, sexuell läggning etc. (Bacchi, 2009, s. 8–9). Jag har därför anpassat Bacchis fråga till min analys genom att formulera följande frågeställningar: Hur ser konstruktionen av brottsoffer ut? Vilken roll har ”vi” och ”dom” i hatbrottsammanhang? Med hjälp av WTP har tre centrala diskurser identifierats: diskusen om det ideala offret, diskursen om det icke ideala

offret och diskusen om grupptillhörighet. För att belysa och granska föreställningar bakom hatbrott har studiens teoretiska ansatser, det idealiska offret och begreppen ”vi” och ”dom” också applicerats.

8.1. Diskursen om det ideala offret

Här undersöker jag hur konstruktionen av det ”idealiska offret” sker i rättspraxis samt hur domstolen resonerat kring straffskärpningsregeln. Med idealiska offret avses inte personer eller grupper som löper större risk att drabbas av brott, utan personer och grupper som lättare få legitim status som offer när de viktimiseras (Christie, 1986, s.47). Till den här diskursen räknas rättsfall där hatbrottsmotivet kunde styrkas, vilket innebär att målsäganden fått ett erkännande av domstolen som ett offer. Det kanske mest uppmärksammade fallet, och det enda som tagits upp av Högsta domstolen, är det så kallade Klippanfallet. I det här fallet ser man tydligt hur ett typiskt offer gestaltas, då dennes status som offer inte går att ifrågasätta. Offret i detta rättsfall var en mörkhyad 22-årig man. Utifrån Christies modell skulle han beskrivas som ett idealt offer. Till att börja med så var han ensam och försvarslös, vilket har påpekats av domstolen:

”det faktum att P.N. var ensam, försvarslös och oförberedd samt, i synnerhet, att han dödats

för sin hudfärgs skull - är försvårande och gör att brottet måste bedömas som mord och ej dråp.”

Brottsoffret var på väg till sin vän, det vill säga att han sysslade med legitima aktiviteter, och befann sig på en legitim plats där han inte kan klandras för att vara på. Dessa är

grundläggande egenskaper som ett brottsoffer bör inneha enligt Christie (1986). Ett annat kriterium som Christie lägger vikt vid i konstruktionen av ett idealt brottsoffer är att

gärningsmannen är stor och ond. I detta rättsfall är det uppbenbart att de två gärningsmännen, trots sin unga ålder, var onda, våldsamma och berövade offret sitt liv på ett brutalt sätt. Av utredningar framgår också att offret var okänd för gärningsmännen. Det ovan sagda tyder på att offret har flera idealtypiska egenskaper, vilket kan ha gjort det lättare för domstolen att identifiera hatbrottsmotivet. Citatet ovan innehåller också domstolens resonemang kring den försvårande omständigheten, det betonas att offrets ställning och dennes hudfärg var den framträdande orsaken till brottet.

Det framgår tydligt av utredningar i målet att gärningsmännen hade rasistiska åsikter:

”P. är såväl enligt egen som andras uppgift fientligt inställd till mörkhyade invandrare. […] På eftermiddagen d 8 sept. 1995 har P. hörts fälla uttalanden om att han skulle ut och döda "blattar". Under kvällen samma dag har P. hörts säga att han skulle döda en neger. […] När beskedet om G :s död nådde P yttrade denne, att "fan, vad gott att han dog". När han såg nyheterna om händelserna på text-TV sträckte P upp händerna i luften och skrek "wow". Dennes yttranden och handlingssätt […]. låter sig svårligen förklaras av att han inför sina kamrater har velat visa en tuff attityd” (NJA 1996 s. 509, s 519–520).

Av citatet ovan går det att utläsa flera yttringar som avslöjar gärningsmannens rasistiska inställning till andra grupper i samhället. Det mest intressanta i detta citat är hur förövaren uttrycker sin fientlighet mot andra grupper som anses vara avvikande från vithetsnormen. Han sorterar in människor i grupper om vi och dem genom att skapa sociala kategorier som ”mörkhyade invandare”, ”blattar” och ”neger”. Dessa sociala kategorier framställs som måltavla för brott på grund av deras avvikelse i form av, ras, etniskt ursprung och hudfärg. Med hjälp av Bacchis analysbegrepp binärer och kategorier går det att kartlägga antaganden som ligger till grund för kategorisering av människor. Begreppet binärer är av stor vikt då det synliggör exkluderingsprocessen. Det hierarkiska system som Bacchi framhållit blir här alltmer tydligt då positionen ”vi” framträder som normaliserad och önskvärd samtidigt som ”dom”, som inte delar samma egenskaper, framställs som ett problem och exkluderas.

Domstolen slog fast att de två ungdomarna som utförde dådet var influerade av nazistisk ideologi och var verksamma i ett gäng ungdomar med öppna rasistiska åsikter. Den ”tuffa” attityd som en av dessa ungdomar velat visa inför gruppen genom att döda ”en neger” blottlägger den brutalitet och extremism som finns i rasistiska ungdomsmiljöer, där våld och rasism anses vara faktorer som förenar gruppen. Med andra ord förstärks ”vi”-känslan genom att andrafierar ”de andra”. Av de rättsfall jag gått igenom i denna studie är det tydligast här att utläsa det bakomliggande motivet, vilket enligt mig kan vara en anledning till att Högsta domstolen tillämpade straffskärpningsregeln utan att ge en utförlig redovisning av sitt resonemang.

Ett annat exempel på ett idealt brottsoffer är rättsfallet Svea Hovrätt B 1619–09, där offret attackerades oprovocerat av en främmande man på en tågstation. Brottsoffret karaktäriseras som idealt brottsoffer utifrån Christies teori (1986) då den har varit försvarslös, ägnat sig en respektabel aktivitet och befunnit sig på en offentlig plats. Dessutom har förövaren och offret aldrig träffats tidigare. När det kommer till motivfrågan finner vi liknande mönster i

Klippanmordet. Rättsfallet illustrerar hur ett ”typisk” hatbrott ser ut. En misshandel utfördes av en man som skrek nazistiska och rasistiska skällsord som ”Sieg Heil ” och ”vad gör du din svartskalle i mitt land?” samtidigt som han gjorde Hitlerhälsningar. Rättsfallet innehåller flera intressanta moment vad gäller domstolarnas resonemang. Både tingsrätten och hovrätten konstaterade att motivet ses som försvårande omständighet. De har dock använt det på olika sätt. Tingsrätten tog straffskärpningsregeln i beaktan vid bedömningen av själva misshandeln som grov. Hovrätten underkände tingsrättens resonemang och betonade att den istället ska påverka straffvärdet. Det här skulle kunna tyda på oenigheten i tolkning av

straffskärpningsregeln. Här ges också ett exempel på svårigheten att tillämpa reglerna om straffskärpningsregeln, även om det handlar om erfarna domstolsjurister.

Ett sista exempel på rättsfall där straffskärpningsregeln har tillämpats är målet hovrätten för Övre Norrland B 125–06. De tilltalade har attackerat RFSL:s lokaler med molotovcocktailar. Christies tankegångar om det idealiska offret har inte applicerats i detta fall, dels på grund av brist på information i domen och dels för att det inte finns några fysiska personer som

drabbades direkt av attentatet. Hovrättens resonemang kring straffskärpningsregelns

tillämpningsområde och bedömningen av eventuella hatbrottsmotiv är intressant. Rätten har, i enlighet med det som framgår i propositionen, slagit fast att samtliga fall där motivet för brottet varit att åstadkomma en kränkning bör omfattas av skyddet.

Det innebär att bestämmelsen om försvårande omständighet bör beaktas, även om

målsäganden inte är den som förövarens velat kränka. Det räcker med att gärningsmannens motiv har varit att åstadkomma en skada eller kränkning genom exempelvis att sätta en lokal som RFSL nyttjar i brand, i syfte att kränka homosexuella personer. Här går det att koppla domstolens resonemang till propositionen som jag tidigare tagit upp i denna uppsats. Av propositionen framgår bland annat att en förutsättning för att bestämmelsen om

straffskärpningsregeln ska beaktas dock är att motivet för den brottsliga gärningen är av det slag som straffskärpningsregeln avser (Prop. 1993/94:101, s. 23).