LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Barndom, utbildning och
samhälle
Examensarbete förskollärarutbildningen
15 högskolepoäng, grundnivåFörskolors arbete med barn i behov av
särskilt stöd
- Rektorers, specialpedagogers och pedagogers
perspektiv
Preschools work with children in need of special support
- principals, special educators and educators perspectives
Maria Jönsson
Examen och poäng: Förskollärarexamen 210 hp Examinator: Anna Jober Datum: 200107 Handledare: Hanna Sjögren
Abstract
Mitt syfte med studien är att belysa arbetet med en inkluderande undervisning för alla barn inom förskolans utbildning. Jag avser även att undersöka hur de två begreppen specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd uppfattas av rektorer, specialpedagoger och pedagoger på de aktuella förskolorna ur ett specialpedagogiskt perspektiv, samt hur dessa arbetar tillsammans som en enhet i dessa frågor.
Studien är gjord av kvalitativ art och bygger på intervjuer med två rektorer, två specialpedagoger och fyra pedagoger från två olika förskolor i samma kommun, det vill säga en rektor, en specialpedagog och två pedagoger från vardera förskolan. Fokus i intervjuerna är det arbete som bedrivs kring barn i behov av särskilt stöd i verksamheterna och hur undervisningen inkluderar alla barn. Intervjuerna är mestadels analyserade utifrån Claes Nilholms (2007) två kategorier relationellt och kompensatoriskt perspektiv. Intervjusvaren kopplas och jämförs också med forskning och litteratur.
Innehållsförteckning
Inledning ... 5 Syfte ... 7 Frågeställningar ... 7 Centrala begrepp ... 8 Specialpedagogik ... 8Barn i behov av särskilt stöd... 8
Inkludering... 9
Teorigenomgång och teoretiska perspektiv ... 10
Motivering av val... 10 Specialpedagogisk ansats ... 10 Kompensatoriska perspektivet ... 10 Relationella perspektivet ... 11 Tidigare forskning ... 12 Specialpedagogik ... 12
Barn i behov av särskilt stöd... 12
Inkludering... 13
Metod ... 15
Metodval ... 15
Urval ... 15
Valet av studiens förskolor ... 16
Förskola 1 ... 16 Avdelning A ... 16 Avdelning B ... 17 Förskola 2 ... 17 Avdelning A ... 17 Avdelning B ... 17 Deltagarna i studien ... 17 Genomförandet av intervjuerna ... 18 Intervjuguide ... 18 Transkribering av intervjuerna ... 19 Forskningsetiska principer ... 19
Rektorernas svar ... 21
Specialpedagogik ... 22
Barn i behov av särskilt stöd... 25
Specialpedagogernas svar ... 27
Specialpedagogik ... 28
Barn i behov av särskilt stöd... 29
Pedagogernas svar ... 31
Specialpedagogik ... 31
Barn i behov av särskilt stöd... 35
Diskussion ... 41
Resultat i relation till tidigare forskning ... 41
Resultatets innebörd för förskolläraryrket ... 42
Metoddiskussion ... 43 Referenslista ... 45 Bilaga 1 ... 48 Bilaga 2 ... 52 Bilaga 3 ... 54 Bilaga 4 ... 56
Inledning
Med den nya läroplanen för förskolan, Lpfö18, skärptes förskolläraruppdraget vad gäller barns rätt till likvärdig utbildning, språkutveckling och inkludering i undervisningen. I Lpfö18 poängteras vikten av att utbildningen ska vara likvärdig och ta hänsyn till barns olika behov och förutsättningar samt att den ska vara anpassad till alla barn. Detta ställer undervisningen i förskolan på sin spets och skapar dilemman då Lpfö18 vidare uppmanar att förskolan särskilt ska uppmärksamma de barn som är i behov av extra stöd, stimulans eller ledning. Det stora dilemmat i att tillgodose alla barns olika behov uppfattar jag ligga i definitionen av begreppet barn i behov av särskilt stöd och vilka barn som hamnar under denna kategori då vi alla har våra egna uppfattningar kring detta. Jag anser utifrån min yrkeserfarenhet att begreppet saknar både definition och konkretisering. För att möta dessa barn, behöver vi då inte veta vilka barn räknas som barn i behov av särskilt stöd och vem avgör isåfall det? Jag uppfattar att otydlighet av begreppets innebörd och vad som förväntas i arbetet med dessa barn även kan skapa frustration hos många pedagoger som kanske upplever en känsla av att de inte räcker till eller att rätt förutsättningar och resurser saknas. Det är svårt att kunna ge alla barn samma förutsättningar att till exempel utveckla ett verbalt språk eller kommunikativ kompetens.
Att lyfta olika stöd som ett verktyg i arbetet med barn i behov av särskilt stöd och som ett förhållningssätt känns relevant och viktigt i detta sammanhang för alla barn, inte bara på individnivå utan även på gruppnivå. Detta bland annat med anledning av att det i den aktuella kommunen finns en vision av att alla barn ska ha ett språk när det lämnar förskolan. Lpfö18 betonar att förskolan ska uppmuntra kommunikation på olika sätt och lägga stor vikt på att stimulera barns verbala utveckling i det svenska språket. Det finns även förväntningar kring detta från skolan, då de förutsätter att barnen har ett verbalt språk. Enligt Edfelt, Sjöstrand, Jahn och Reuterswärd (2019) kan kommunikation vara så mycket mer än bara det talade ordet. Med detta stärks argument om att bland annat visuella stöd ger barnet fler förutsättningar till ett alternativt kommunikationssätt. Det kan vara genom till exempel tecken (TAKK) eller genom olika former av bildstöd. Författarna poängterar även att barn har lättare att förstå det talade språket om det förstärks med visuella stöd och då barn är olika behövs det en variation av olika kommunikativa medel och verktyg. Barn i behov av särskilt stöd är oftast integrerade i den vanliga förskolan, med eller utan fastställd diagnos. Skollagen (2010:800) poängterar att barn som behöver
stöd i sin utveckling, oberoende av orsak, ska ges det stöd deras behov kräver. Jag anser dock att avsaknad av diagnos hos barn, brister i pedagogernas omdömen eller uppfattningar kring barn i behov av särskilt stöd kan påverka i vilken grad ett barns särskilda behov blir tillgodosedda. Uppfattningen är att det kan ta väldigt lång tid från det att processen kring ett barns diagnos påbörjas, till det att den är fastställd och stöd samt resurser sätts in.
Förskoletiden är en viktig del i barnets liv och utveckling, kanske går värdefull tid förlorad då det uppstår svårigheter att möta barnets individuella behov. Oavsett om ett barn i svårigheter har en diagnos eller ej så kan en inkluderande och visuell verksamhet gynna alla barn. Men för att ett barn i behov av särskilt stöd ska få en bättre grund att stå på behöver de få strategier och möjligheter att öka sin kommunikativa kompetens.
I min studie har jag valt att använda mig av tidigare forskning som är taget ur ett svenskt perspektiv. Detta av anledning för att Sverige är unikt och speciellt i detta avseende. Det finns helt enkelt inte så mycket internationell forskning att tillgå kring forskningsfältet och kring barn i behov av särskilt stöd.
Syfte
Syftet med studien är att undersöka olika föreställningar och uppfattningar av arbetet med stöd på två förskolor i samma kommun. Jag vill även i denna studie belysa rektorers, specialpedagogers och pedagogers olika uttryck och uppfattningar kring begreppen specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd samt hur utbildningen kan bli inkluderande för alla barn i verksamheten.
Frågeställningar
• Hur uppfattar rektorer, specialpedagoger och pedagoger på den aktuella förskolan begreppet specialpedagogik?
• Hur uppfattar rektorer, specialpedagoger och pedagoger på den aktuella förskolan begreppet barn i behov av särskilt stöd?
Centrala begrepp
I detta avsnitt kommer jag att presentera studiens centrala begrepp med dess betydelse och hur de används i studien. De två första begreppen används även som tema i alla intervjuer, det tredje begreppet förklaras med anledning av att det lyfts fram i de andra begreppen och därför har en betydande roll i studien. Det här avsnittet delas in i tre underrubriker som problematiserar och belyser de viktiga begreppen som är relevanta i studien. Min ambition är att beskriva och klargöra dessa i ett tidigt skede av mitt arbete eftersom det har betydelse för studiens syfte och innehåll. De centrala begreppen är specialpedagogik, barn i behov av särskilt stöd samt inkludering i förskolans utbildning.
Specialpedagogik
Enligt Skolverket (2018) ska miljön och undervisningen i förskolan anpassas utifrån de barn som vistas där och utifrån de som är i behov av extra stöd. Detta kan då ske genom att förankra ett specialpedagogiskt arbetssätt. Dock visar det sig att definiera begreppet specialpedagogik kan både vara svårt och skapa dilemman menar Björck-Åkesson (2014). Med att skapa dilemma menar författaren att det är svårt att planera en fungerande verksamhet som erbjuder en likvärdig utbildning för alla barn, men även anpassa denna utifrån varje enskilt barns individuella behov och förutsättningar. Därmed menar jag i denna studie att specialpedagogik är de verktyg eller metoder som används inkluderande för att hjälpa alla barn att hantera vardagen på förskolan.
Barn i behov av särskilt stöd
Idag används begreppet barn i behov av särskilt stöd istället för barn med behov av särskilt stöd. Sandberg och Norling (2014) förklarar att den nya benämningen har växt fram med anledning av att minska betoningen på att det är barnet som avviker och istället belysa att det är miljön och de förändringar som måste ske i den som är i fokus att barnet ska fungera i sin vardag och inkluderas i verksamheten. Även Palla (2009) poängterar att det är miljön och verksamheten som ska anpassas utifrån de barn som befinner sig där, inte tvärtom. Med begreppet barn i behov av särskilt stöd menar jag i studien är de barn som på något sätt behöver extra stöd eller handledning för att klara av sin vardag på förskolan.
Inkludering
I den nya läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) benämns begreppet inkludering i samband med förskollärarens och rektorns jämställdhetsarbete. Begreppet kan definieras och tolkas olika med anledning av att det inte finns någon tydlig förklaring för vad det innebär. Enligt Lutz (2013) innebär begreppet inkludering att skapa en utbildning som är anpassad efter varje barns behov och förutsättningar. Denna definition instämmer jag med men jag vill slå fast att begreppet inkludering i min studie vill betona att alla barn, inte enbart barn i behov av särskilt stöd har rätt till en inkluderande undervisning. Björck-Åkesson (2014) beskriver inkludering som innefattande vilket innebär att barnen är delaktiga i utbildningen på förskolan, både fysiskt och socialt.
Teorigenomgång och teoretiska perspektiv
I detta avsnitt avser jag att ge en beskrivning av de teorier och teoretiska perspektiv jag använt mig av i studien. I analysdelen används de två olika perspektiven, relationellt och kompensatoriskt perspektiv, till att belysa rektorers, specialpedagogers och pedagogers uttryck och därefter tolkas och kopplas dessa till de olika perspektiven. Syftet är att på detta sätt få syn på likheter och skillnader i deras utsagor. Inledningsvis ges en motivering kring mina val samt beskrivningar av de teorier och teoretiska perspektiv jag kommer att belysa.
Motivering av val
Jag kommer att använda mig utav en specialpedagogisk ansats med ett relationellt och ett kompensatoriskt perspektiv. Detta med anledning av att min studie vill belysa alternativa stöd och kommunikationsverktyg som gynnar barns lärande och utveckling. Anledningen för valet av båda perspektiven är även för att båda kan ses i förskolans utbildning och det finns tydliga motsatser och riktningar i dem. För att förstå det relationella perspektivet behöver man sätta det i relation till dess motsats det kompensatoriska perspektivet.
Specialpedagogisk ansats
Nilholm (2005) och Hult och Olofsson (2017) menar att synsätt från olika perspektiv på specialpedagogik kan ge olika konsekvenser för hur verksamheten ska förstås och organisera det specialpedagogiska arbetet. Därför menar jag att det är av stor betydelse att synliggöra vilket perspektiv som ligger till grund för det specialpedagogiska arbetet på de aktuella förskolorna.
Kompensatoriska perspektivet
Inom specialpedagogiken finns det ett traditionellt/individualistiskt perspektiv även benämnt kompensatoriskt perspektiv som grundar sig i medicin och psykologi. Det kompensatoriska perspektivet har historiskt haft en stark tradition inom just syftar till att det enskilda barnet är bärare för sina svårigheter (Hult & Olofsson, 2017). Det kompensatoriska perspektivet syftar till att på olika sätt kompensera för barnets
svårigheter och därigenom förlägger problematiken hos barnet enligt Nilholm (2007). Detta sätt att se på problematik har sin grund i medicin och psykologi och det talas ofta om diagnostisering enligt Ahlberg (2016).
Relationella perspektivet
I motsats till det kompensatoriska perspektivet som lägger problematiken hos barnet, lägger det relationella perspektivet vikten utanför den egna individen. Inom detta perspektiv handlar det om insatser och stöd som innebär att hela verksamheten behöver anpassas eller förändras för att stötta barnet i dennes omgivning (Nilholm, 2005 & Persson, 2013 & Lindqvist, 2017). Lindqvist (2017) beskriver att barnets svårigheter uppstår för att miljön eller omgivningen inte fungerar för barnet. Hon poängterar även att specialpedagogiska insatser främst sker i barnets ordinarie verksamhet. Flera forskare såsom Emanuelsson (2001) och Persson (2013) belyser det alternativa perspektivet som det relationella perspektivet medan Nilholm (2007) kallar det för det kritiska perspektivet. I detta perspektiv användes begreppet och det benämns barn i behov av stöd. Detta av anledningen att tydliggöra miljön och samspelets betydelse för att barnet ska få en lyckad utbildning under sin vistelse på förskolan (Hult & Olofsson, 2017).
Ett begrepp som ingår i det relationella perspektivet är inkludering, vilket dagens förskolor strävar efter gällande barn i behov av särskilt stöd. Jakobsson och Nilsson (2012) diskuterar inkludering med utgångspunkt att barn i behov av särskilt stöd är placerade i vanlig förskoleverksamhet istället för särförskolor. Dessa barn är ofta i behov av stöd både individuellt, i barngrupp samt i den aktuella verksamheten, då det pedagogiska arbetet kan behöva ändras utifrån alla barns behov och förutsättningar.
Tidigare forskning
I detta avsnitt har jag för avsikt att presentera en del av den relevanta tidigare forskning som framkommit och skett inom ämnet för min studie.
Specialpedagogik
Emanuelsson, Persson och Rosenqvist (2001) har beskrivit i sin kunskapsöversikt om specialpedagogisk forskning under 1990-talet, att de inte kunnat hitta något forskningsprojekt med inriktning på den specialpedagogiska verksamheten i förskolan. Däremot fann de många studier som behandlar träningsprogram och stödinsatser på både individ- och gruppnivå, framförallt för barn med funktionsnedsättning. I översikten delas forskningsprojekten in i två perspektiv, det kategoriska och det relationella perspektivet. Man har här funnit att forskningsprojekt med det kategoriska perspektivet i hög grad dominerar vilket konstateras är viktigt men det efterlyses mer forskning som ger kunskap i bredare pedagogiska sammanhang.
Barn i behov av särskilt stöd
Nordin – Hultman (2006) berör i sin avhandling vad det är som får oss att uppfatta ett barn på ett visst sätt. Miljö, material och situation kan ge upphov till att ett barn ses som kompetent i en situation och i behov av extra stöd i en annan. Trots läroplanens övergripande helhets- och samspelssyn verkar praktiken annorlunda. När barnet får svårigheter av något slag är det barnet som har problemet. Författaren ifrågasätter detta tillvägagångssätt och menar istället att pedagogiken, den pedagogiska miljön och organisationen av tid och rum bör ses över. Samtal i förskolan mynnar ofta ut i individuella utvecklingsplaner där barn, föräldrar och pedagoger ska arbeta extra med något som barnet behöver stöttning kring. Författaren ställer sig frågande till dessa tidiga och individuella bedömningar och dess påverkan på barnets utveckling. I kontrast till denna avhandling har Lutz (2009) gjort en fallstudie kring kategoriseringar av barn i förskoleåldern där han undersökt hur en stadsdel ordnat sina insatser för barn i behov av särskilt stöd med utgångspunkt från olika metoder som samtalsobservation och intervju med pedagoger. Studiens resultat visar att pedagoger oftast inte lägger problemen hos det enskilda barnet, utan att de anser att problemen eller svårigheterna kan ses utifrån miljö
i relation till situationer och förhållanden. De tycker sig på detta sätt veta vilka stödinsatser som behövs sättas in. Författaren påvisar att pedagogerna anser sig själva ha kompetens att stödja barnets särskilda behov på bästa möjliga sätt. Dock betonar även Lantz (2009) att även om pedagogers intentioner är goda finns det en risk att se barnet som problembärare och avvikare istället för att göra förändringar i miljö. Detta resonemang stödjer även Granbom (2011) som i sin studie vill synliggöra hur pedagoger uppfattar och talar om sin verksamhet. Genom intervjufokusgrupper samtalar och resonerar pedagogerna kring sitt synsätt i arbetet med bland annat stödinsatser. En gemensam slutsats belyser att samtliga anser att miljön ska anpassas till alla barns behov. Dock påvisar även resultatet att det finns barn som ej kan anpassa sig till förskolemiljö enligt Granbom (2011).
Lindqvist och Nilholm (2013) beskriver i sin artikel det ansvar och det arbetssätt som förskolechefer har när det kommer till arbetet kring barn i behov av särskilt stöd ute på våra förskolor. Syftet med studien är att undersöka förskollärarnas perspektiv och syn på arbetet med barn i behov av särskilt stöd genom en enkätundersökning. Författarna beskriver, utifrån deras forskningsresultat, att barn i behov av särskilt stöd bör integreras i vanliga förskolor och att barnens styrkor och svårigheter bör ses som tillgångar i utbildningen. Resultat påvisade att barns olika svårigheter ofta är knutna till specialpedagogers arbete med dessa barn. Författarna kom fram till att förskollärarnas och specialpedagogernas kompetens sågs som en viktig del i arbetet med barn i behov av särskilt stöd, men även för att dessa barn ska lyckas. Författarna menar att specialpedagogerna bör ha det största inflytandet i förskolans verksamhet, detta med anledning av att de kan hjälpa och stötta barnen i sin utveckling och sitt lärande. De kan kvalitetssäkra verksamheten så barnen får det rätta stödet som de behöver. Vidare belyser författarna att förskolecheferna, specialpedagoger och pedagoger ständigt möter avvikelser och dilemman om hur man ska resonera och agera kring barns svårigheter i förskolan. Det poängteras tydligt att de har ett gemensamt ansvar gentemot läroplanens riktlinjer att ge stöd åt alla barn utefter deras behöv och förutsättningar.
Inkludering
Sandberg, Lillkvist, Eriksson, Björck-Åkesson och Granlund, (2010) skriver att om en verksamhet har många barn som anses vara barn i behov av särskilt stöd, då
är sannolikheten större att pedagogerna integrerar de barnen i den dagliga verksamheten. Är det däremot färre barn då är det troligare att pedagogerna exkluderar dem från gruppen och istället erbjuder extra stödinsatser och definierar det som att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Av den anledningen kan pedagogernas uppfattning och definition om vad ett barn i behov av särskilt stöd är skilja sig åt beroende på hur många barn det finns i gruppen eller verksamheten som har speciella behov. Resultatet från studien visar även att göra organisatoriska anpassningar som att till exempel minska barnantalet i gruppen ej är lika viktigt som att pedagogerna får stöd och handledning i inkluderingsprocessen. Sandberg (2010) menar att om pedagogerna får stöd de behöver i detta arbete, kan de fokusera på hur de ska inkludera barnet eller barnen i den dagliga verksamheten istället för att försöka genomföra individuella lärsituationer som riskerar att exkludera barnet från övriga gruppen.
De teoretiska begreppen, relationellt perspektiv och kompensatoriskt perspektiv, kommer att användas som analytiska redskap för att belysa vilket perspektiv de intervjuade personerna uttrycker sig utifrån. Jag riktar blicken mot huruvida utgångspunkten är på barnet eller gruppen. Beroende på vilken utgångspunkt som står i centrum går det att koppla till något av perspektiven då det relationella perspektivet riktar sig till gruppnivå medan det kompensatoriska perspektivet har fokus på individnivå.
Metod
I följande avsnitt kommer jag att redovisa val av metod och tillvägagångssätt. Inledningsvis motiveras val av metod för datainsamling följt av en redogörelse för de urval som gjorts. Läsaren får sedan en beskrivning och en redogörelse för de två förskolorna där undersökningen skett och en presentation av avdelningarna och studiens deltagare, samt hur intervjuerna genomförts. Slutligen kommer jag att redogöra för de forskningsetiska principer jag tagit hänsyn till samt analysförfarandet.
Metodval
Genom kvalitativa intervjuer samlar jag in empiri till studien. I intervjuerna används anteckningar och ljudupptagning, detta för att fastställa att deltagarnas svar blir så korrekt transkriberade som möjligt. Eliasson (2013) menar att det är en fördel att kunna gå tillbaka till inspelningarna vid oklarheter och att det möjliggör att kunna citera den intervjuade ordagrant. Intervjupersonerna är rektorer, specialpedagoger samt två pedagoger från två olika förskolor i samma kommun. Fokus ligger i första hand på förskolornas 5-årsverksamhet, det vill säga de barn eller barngrupper som ska börja i förskoleklass efter sommaren, eftersom det finns en vision i den aktuella kommunen att barnen ska ha ett språk när de lämnar förskolan. Mitt fokus ligger även på det arbete med stöd kring barn i behov av särskilt stöd som bedrivs på de aktuella förskolorna och hur inkluderingen av alla barn i utbildningen ser ut i detta arbete.
Urval
Att rikta blicken på en specifik del av verksamheten, är ett sätt att avgränsa studien för att underlätta analysarbetet där en del består av att jämföra uppfattningar och tolkningar både inom och mellan förskolorna. Detta beskriver Eliasson (2013) och poängterar att ju större grupp eller område det är som ska undersökas, ju svårare blir det att genomföra. Därför behövs olika former av urval för att rikta fokus på ett specifikt objekt. Just 5-årsverksamheten upplever jag både relevant och intressant då barnen står inför en övergång till förskoleklass där de möts av uppnåendemål istället för förskolans strävansmål. Detta var även relevant i valet av deltagande pedagoger, då jag använt mig av pedagoger som arbetar med just dessa barngrupper. Alvehus (2019) skriver att välja ut
de personer som relaterar till forskningsobjektet är ett strategiskt urval.
Valet av studiens förskolor
De aktuella förskolorna i studien har två relevanta och skilda upptagningsområden, både socioekonomiskt och mångkulturellt. Den ena förskolan ligger i ett socioekonomiskt välbeställt område med ett fåtal elever med annat modersmål än svenska. Den andra förskolan ligger i ett mångkulturellt område där majoriteten barn har ett annat modersmål än svenska. Anledningen till att olika upptagningsområden ingår i urvalet bottnar i att kunna synliggöra likheter och skillnader samt att kunna dra paralleller mellan förskolorna och de två perspektiven. Den sammanfattade informationen om förskolorna i helhet har respektive rektor delgett mig, och sammanställningarna av avdelningarna har de pedagoger som deltar i intervjuerna gjort efter min förfrågan.
Förskola 1
Förskolan består av fem avdelningar och har i dagsläget sammanlagt nittiotvå barn. Antalet pedagoger som arbetar på förskolan är tjugo stycken, nio förskollärare, sju anställda som barnskötare och fyra anställda som resurspersoner. Några arbetar deltid vilket innebär att det kunnat anställas fler personer, så på förskolan finns det även två personer som är anställda som extratjänster. Förskolan har sex barn som fått fastställd diagnos, men ytterligare åtta barn är i behov av särskilt stöd. Förskolan är mångkulturell och har då förmånen att få ta emot barn med olika modersmål. På förskolan har åttioåtta procent av alla barn ett annat modersmål än svenska.
Avdelning A
Avdelningen består av nitton barn i åldrarna fyra till fem år, varav fyra av dessa barn har en diagnos fastställd. Ytterligare tre barn är i någon form i behov av särskilt stöd och det finns anpassningar för dessa barn i verksamheten. På avdelningen arbetar tre pedagoger och en resursperson. Tretton barn i gruppen har ett annat modersmål än svenska.
Avdelning B
Avdelningen har tjugo inskrivna barn varav ett barn har en fastställd diagnos och fyra barn är i någon form i behov av särskilt stöd som kräver anpassningar i verksamheten. Sjutton barn på avdelningen har ett annat modersmål än svenska. På avdelningen arbetar tre pedagoger och en resursperson.
Förskola 2
På förskolan finns fyra team som egentligen består av två avdelningar vardera, vilket innebär totalt åtta avdelningar. I dagsläget har förskolan nittio barn inskrivna och det arbetar arton pedagoger. På förskolan befinner det sig tre barn med fastställd diagnos men fler barn är under utredning. I dagsläget finns det ytterligare fem barn som är i behov av någon form av stöd eller anpassningar.
Avdelning A
Avdelningen har tjugosju inskrivna barn. På avdelningen arbetar fem pedagoger och det finns ingen resursperson i nuläget. Det finns ett barn som har utredd diagnos och ytterligare sex barn har olika former av anpassningar. På avdelningen befinner det sig fyra barn med annat modersmål än svenska
Avdelning B
Avdelningen består av tjugosex barn varav sju barn har ett annat modersmål än svenska. Där arbetar fyra pedagoger, varav en är barnskötare och tre är förskollärare. I dagsläget finns det ingen extra resurs för något barn i gruppen. Två av avdelningens barn har fastställda diagnoser och tre barn är under utredning för diagnos. Det finns stöd eller anpassningar för ytterligare tre barn på avdelningen.
Deltagarna i studien
En rektor, en specialpedagog och två pedagoger från två olika förskolor i samma kommun har deltagit i intervjuerna. Det totala antalet intervjuade är åtta personer, två rektorer, två specialpedagoger och fyra pedagoger. Anledningen till den ojämna fördelningen är helt
enkelt att pedagogerna är fler än rektorerna och specialpedagogerna rent organisatoriskt. Då det ligger i mitt intresse att studera förutsättningar till integrering av olika stöd i verksamheten och inkludering av alla barn i detta arbete samt tolkningar kring detta, har det dock varit högst relevant att intervjua rektor, specialpedagog och pedagoger från samma förskola. Detta för att få en helhetsbild av hela verksamheten, från topp till golv. Aktuella pedagoger har förskollärarutbildning och rektorer samt specialpedagoger är behöriga för sin profession.
Genomförandet av intervjuerna
Det första steget var att få godkännande från de två aktuella rektorerna att utföra studien på respektive förskola. Därefter skickades det ut samtyckesblanketter till samtliga och information kring studiens ämne och syfte till specialpedagoger och pedagoger. Samtliga intervjuer, förutom med två pedagoger som genomfördes på aktuell förskola, genomfördes digitalt via kommunens plattform Teams som är säkerhetsanpassad. Intervjuerna gjordes även under deltagarnas arbetstid. Tiderna för intervjuerna planerades in efter pedagogernas scheman och hur det passade deras verksamhet. Tidsramen på cirka 30 minuter, som det informerats om hölls, med undantag av ett par intervjuer som varade lite längre. Intervjuerna spelades in med en diktafon. Anledningen till valet att använda diktafon grundar sig på en strävan av mig att kunna ge ett exakt och korrekt återskapande av intervjupersonernas redogörelser, samt en större möjlighet att kunna fokusera på den personen jag intervjuar. Alvehus (2019) styrker detta resonemang då han belyser svårigheten att anteckna tillräckligt fort och samtidigt vara en god lyssnare i intervjun.
Intervjuguide
Samtliga intervjuer utgår från tre olika teman, men som senare begränsades till två i transkriberingen av empirin. Dessa två teman kan kopplas direkt till både syfte och frågeställningarna:
• Specialpedagogik
• Barn i behov av särskilt stöd
Samtliga deltagare blev informerade om dessa teman. Detta av anledning att de skulle få en möjlighet att fundera och reflektera kring dessa inför intervjun. Jag valde helt enkel att
vara öppen med dessa för att ge deltagarna lite framförhållning. Dessutom intervjuades inte alla pedagoger i arbetslagen, utan en representant från varje avdelning som arbetar med de äldsta barnen. På detta sätt fick alla pedagoger möjligheten att bli hörda och komma till tals genom att arbetslaget kunde diskutera och de övriga bli representerade i intervjuerna. I rektorernas och specialpedagogernas intervjuformulär tillkommer det dessutom temat organisation. Detta för att få en överblick av förskolan och för att det finns relevanta organisatoriska frågor vilket endast rektorerna kan svara på. Rektorerna blev även tillfrågade innan intervjuerna om att delge mig formell och övergripande information kring förskolorna, bland annat storlek, antal avdelningar, barnantal, antal pedagoger, antal resurspedagoger, antal barn med annat modersmål än svenska, antal barn med diagnos, antal barn utan diagnos men i behov av särskilt stöd eller anpassningar. Detta val var av anledningen för att spara värdefull tid under intervjuerna. Denna information är även värdefull och relevant i skapandet av den övergripande bilden av förskolorna och verksamheterna för att förstå deras förutsättningar i arbetet kring stöd och för att kunna göra relevanta jämförelser mellan de aktuella förskolorna och de intervjuade. Även pedagogerna på respektive avdelningar fick göra en sammanställning av sina avdelningar med liknande uppgifter. Denna sammanställda bild kan påvisa behovet av olika stöd samt förutsättningarna att införliva det i verksamheten.
Transkribering av intervjuerna
De åtta intervjuerna transkriberas av mig och kommer återges genom skriftspråk, för att underlätta läsbarheten och analysarbetet. Empirin sorteras därefter, där relevant information plockas ut för senare analys. Mitt fokus kommer i första hand vara på intervjuernas innehåll, inte på hur innehållet förmedlas. Deltagarna, nämnda barn och fysisk plats avidentifieras av sekretess- och integritetsskäl.
Forskningsetiska principer
Vad avser de forskningsetiska principerna har jag bland annat använt aktuella samtyckesblanketter som omfattas av GDPR och dess principer. Med detta menas att de är ändamålsenliga, riktiga och förvaras skyddade. Samtyckesblanketterna kommer att sparas på universitetet om de är i fysisk form, annars lagras de på ett säkert sätt i sex
månader. Därefter raderas blanketterna i samband med studiens avslutande och när examensarbetet blivit godkänt. För att skydda informanternas integritet beaktas även individskyddskravet som enligt Vetenskapsrådet (2011) kan sammanfattas i fyra olika forskningsetiska principer:
● Informationskravet
Denna princip innebär att informanterna ska vara informerade om studiens syfte. Detta krav har jag uppfyllt genom att vid tillfrågande om deltagande i min studie även skickade ut ett informationsbrev som beskrev mig, studiens syfte och tillvägagångssätt.
● Samtyckeskravet
Innebär att informanterna ska ges möjlighet att bestämma över sin egen medverkan och kan dessutom avbryta den när som helst. Detta krav blev uppfyllt då jag lämnade ut samtyckesblankett (se bilaga 1) och även muntligen betonade att medverkan var frivillig och att de hade rätt att avbryta sitt deltagande när helst de önskade.
● Konfidentialitetskravet
Detta omfattar konfidentialitet och sekretess i offentliga sammanhang. Kravet omfattar även information om hur personuppgifter ska behandlas. Detta krav uppfylldes genom att alla deltagare garanterades anonymitet. Detta krav innebär att samtliga rektorer, specialpedagoger, pedagoger samt förskolornas namn har avkodats.
● Nyttjandekravet
Denna princip innebär information kring att alla insamlade personuppgifter endast får användas för forskningsändamål. För att uppnå detta kravet var jag extra noga med att informera intervjupersonerna om att allt insamlat material skulle endast förvaras och behandlas av mig som utförde studien, samt att handledare och examinator har tillgång till det.
Resultat och analys
Detta kapitel är indelat i tre olika avsnitt. Det första avsnittet redogör för rektorernas uttryck kring de två frågeställningarna på organisationsnivå, tillsammans med min tolkning av dessa med kopplingar till litteratur i förhållande till det relationella och det kompensatoriska perspektivet. I det andra avsnittet belyses specialpedagogernas uppfattningar och uttryck kring frågeställningarna ur deras handledande roll, med mina tolkningar i relation till de två perspektiven. I sista och tredje avsnittet ger pedagogerna sin syn och sina uttryck kring samma frågeställningar ur ett verklighetsnära perspektiv, det vill säga deras syn som verksamma ute i verksamheten och i direkta möten med barnen. Även i detta avsnitt tolkar jag deras uttryck som sedan ställs i relation till de två olika perspektiven.
Rektorernas svar
I detta kapitel ger de båda rektorerna från de aktuella förskolorna sina uppfattningar och uttryck kring de två tema som intervjuerna handlade om: specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd. Följande frågor har varit vägledande i transkriberingsarbetet av empirin: Hur definierar du specialpedagogik och vad betyder det för dig? Vad har du för förväntningar på en specialpedagog? Vad innebär barn i behov av särskilt stöd för dig? Vad anser du krävs för att ett barn ska vara ett barn i behov av särskilt stöd? Finns det kriterier? Om du fick bestämma, hur skulle inkludering av barn i behov av särskilt stöd se ut? Jag har därefter sorterat och plockat ut det som är relevant eller direkt kopplat till de två frågeställningarna som jag belyste i studiens början.
Hur uppfattar rektorerna på de aktuella förskolorna begreppet
special-pedagogik?
I denna första del redovisas de resultat som framkom ur intervjuer med rektorerna kring min första frågeställning. I transkriberingsarbetet har följande frågor från intervjuerna varit vägledande: Hur definierar du specialpedagogik och vad betyder det för dig? Vad har du för förväntningar på en specialpedagog?
Specialpedagogik
När det talas om barn i behov av särskilt stöd är det nästan omöjligt att inte koppla det till specialpedagogik ur ett övergripande organisatoriskt perspektiv, dock med olika fokus enligt min tolkning. Båda rektorerna resonerar kring ett kompensatoriskt perspektiv då bådas utsagor kring ämnet avslutas med uttryck av att specialpedagogiken ska användas eller implementeras för barnet utefter dess behov. Historiskt sett menar Nilholm (2007) att specialpedagogiken uppstod då den vanliga pedagogiken inte passade alla grupper av barn. I den ena intervjun framgick det att specialpedagogik är en pedagogik som används när den vanliga pedagogiken i verksamheten inte räcker till. Det uttrycks att det är en pedagogik som är specialiserad och att det är barnets behov som står i fokus. Rektor 1 uttryckte det så här:
Då tänker jag specialiserad pedagogik, som kan vara lite nischad beroende på vad behovet är hos barnet.
Jag tolkar att rektorn i detta fall ger uttryck för att specialpedagogik är en pedagogik ut över den vanliga pedagogiken som är riktad direkt till det enskilda barnet, vilket jag anser är en syn som kan kopplas till det kompensatoriska perspektivet. Den riktar sig till individ, ej till grupp eller verksamhet utan är anpassad efter barnet med fokus på dess behov. Detta uttryck grundar sig i ett kompensatoriskt perspektiv med koppling till Nilholms (2007) beskrivningen av att den grundläggande idéen inom detta perspektiv är just att kompensera barnet för dess svårigheter eller problem. Även Olsson och Olsson (2013) menar att problemen förläggs hos barnet utifrån detta perspektiv och att man aktivt söker orsaker hos barnet för de problem eller svårigheter det har. Utdrag från intervjun med rektor 2 påvisar att det finns liknande resonemang kring specialpedagogik och dess innebörder, dock finns här ett fokus riktat till att specialpedagogik ska verka som ett stöd och handledning åt pedagogerna. Rektor 2 säger:
En specialkompetens kan man säga, som ska kunna stötta och handleda pedagogerna på förskolorna i arbetet med barnen, och hjälpa när man kört fast eller behöver det där lilla extra så ska man kunna få den handledningen.
Här gör jag en tolkning att rektorn uppfattar att specialpedagogik är hjälpinsatser eller ett redskap som ges till pedagogerna för att använda när den vanliga pedagogiken inte räcker
eller når fram. Nilholm (2007) beskriver att specialpedagogik, inom det kompensatoriska perspektivet, används i de situationer då den ”normala” pedagogiken inte är tillräckligt för att tillgodose barnens behov i verksamheten. Han menar även vidare att de specialpedagogiska insatserna riktar sig till specifika grupper av barn eller individer. Denna specialkompetens som uttrycks av rektorn ges i form av handledning till pedagogerna som de sen använder till barnen. Härmed tolkar jag att specialpedagogiken inte huvudsakligen är direkt riktat till barnet utan främst till pedagogerna som sedan för det vidare till barnet/barnen. Dock kan det vara det enskilda barnet som i slutändan får insatserna vilket jag tolkar som ett kompensatoriskt perspektiv. Görs det däremot anpassningar på gruppnivå eller i den yttre miljön, då tolkar jag det som ett relationellt perspektiv. Olsson och Olsson (2013) anser att ett relationellt perspektiv ser barns svårigheter som faktorer vilka ej nödvändigtvis behöver vara knutna till barnet, utan det kan handla om samspelet mellan barnet och gruppen eller hur förskolan hanterar barns olikheter.
I samtalen kring specialpedagogik, dess syfte och innebörd blev det naturligt att lyfta specialpedagogens roll i detta arbete kring ämnet. I en organisation eller pedagogisk verksamhet finns det enligt min tolkning många olika aktörer som bör samverka, och när det gäller barn i behov av särskilt stöd är denna samverkan med specialpedagogen extra viktig. Hur detta samarbete ser ut kan dock se lite väldigt olika ut, vilket även framkom från de båda rektorerna. Det som även lyftes fram mest var de förväntningar som rektorerna har på specialpedagogerna på de aktuella förskolorna. Rektor 1 poängterade sina förväntningar på följande sätt:
Mina förväntningar på henne är för det första att hon och jag ska ha en öppen och ärlig dialog, andra förväntningar är att hon ska handleda personalen så att dom kan få rätt verktyg att arbeta med barnen och utveckla dem.
I detta resonemang betonar rektorn vikten av samarbetet dem emellan genom ett nära arbete. Hon belyser här att det finns förväntningar av att stöttning och handledning ska ges åt personalen när det kommer till frågor om barn i behov av särskilt stöd. Här finns även inslag av att de rätta verktygen tycks kunna användas på gruppnivå, inte bara på det enskilda barnet. Enligt Olsson och Olson (2013) ansvarar specialpedagogen för att pedagoger och barn får den stöttning och hjälp som behövs för att de barn som är i behov
av särskilt stöd får förutsättningar för en fullvärdig utbildning. Detta tolkar jag vara ett resonemang som kan kopplas till det relationella perspektivet. Även rektor 2 uppges ha förväntningar på ett ömsesidigt samarbete med specialpedagogen. Men hon uppger även att relationen mellan specialpedagogen och barnen samt verksamheten hade kunnat vara starkare och mer naturlig. Här uppfattar jag det som att det finns en önskan om att specialpedagogen ska arbeta i verksamheten kontinuerligt, inte bara när pedagogerna uttrycker att det finns en problematik. Hon uttrycker specifikt att:
Mina förväntningar är ju ett nära arbete, alltså ett operativt arbete kan man säga. Jag hade ju velat ha att man var mer spontant ute i verksamheten, där man hade kanske kunnat göra små observationer eller lära känna sin verksamhet, lära känna barnen och inte i det här konstlade.
Rektorns resonemang tolkar jag bottnar i att specialpedagogen bara ser en liten del av barnet eller barnens vardag i förskolan, att hennes möten med barnen är alldeles för få och att dessa möten bara belyser en situation eller en händelse kring barnet. När helheten saknas eller om man inte är medveten om hur omgivningen påverkar barnet/ barnen, kan det tolkas som att det är lätt att barnet blir bärare av problemet eller svårigheten. Dessutom har barnet/ barnen ingen relation till specialpedagogen vilket i sin tur kan leda till att mötet inte blir naturligt och avslappnat, utan att det blir en konstlad situation precis som rektorn menar i sin utsago. Emanuelsson, Persson och Rosenqvist (2001) beskriver att det relationella perspektivet belyser det som händer i interaktionen eller samspelet mellan olika individer. Här syftar det till interaktionen mellan barnen och specialpedagogen, det som händer i mötet dem emellan.
Hur uppfattar rektorerna på de aktuella förskolorna begreppet barn i behov
av särskilt stöd?
I denna andra del redovisas de resultat som framkom ur intervjuerna kring min andra frågeställning. Vägledande frågor i transkriberingen av insamlat empiri har varit: Vad innebär barn i behov av särskilt stöd för dig? Vad anser du krävs för att ett barn ska vara ett barn i behov av särskilt stöd? Finns det kriterier? Om du fick bestämma, hur skulle inkludering av barn i behov av särskilt stöd se ut?
Barn i behov av särskilt stöd
Precis som dialoger och samtal kring barn i behov av särskilt stöd väcker dialoger kring specialpedagogik, så väcks även det motsatta. När vi talade om specialpedagogik i förskolan blev det även relevant vilka barn som innefattas av denna specifika pedagogik och vilka barn som i själva verket anses vara ett barn i behov av särskilt stöd. I dessa samtal med rektorerna var de överens om att det innefattar alla barn, att det är barn som av någon anledning behöver hjälp och stöttning för att klara sin vardag på förskolan. Så här uttrycker rektorerna sig:
Det är egentligen mer eller mindre alla barn om man tittar generellt. Särskilt stöd för mig är dom som behöver lite extra stöttning på ett eller annat sätt. (rektor 1)
Spontant så är det ju liksom att alla barn ska lyckas, alla barn ska erfara att lyckas, och vissa av de här barnen har stort behov av stöd, kanske då får erfara det även om de har en svårighet kanske. Och hur vi då kan vidga verksamheten för att möta dessa barn som många gånger behöver väldigt speciella kanske anpassade miljöer? Och egentligen kanske inte så speciella miljöer men just anpassningar att där ska vara lite färre barn eller vad det nu kan vara. Och det är ju sällan vi kan erbjuda det på en förskola idag. (rektor 2)
Även om alla barn står i fokus när det kommer till frågor kring barn i behov av särskilt stöd, uppfattar jag även att rektorn 2 kastar ljus på den fysiska miljön och vad den kan erbjuda barnen, vilket jag tolkar är ett uttryck med direkt koppling till det relationella perspektivet. Persson (2011) uttrycker att förändringar och anpassningar i barnets miljö eller omgivning kan påverka förutsättningarna att uppnå vissa mål, sett ur ett relationellt perspektiv. Här tolkar jag att det blir relevant att tala om barn i svårigheter, istället för barn med svårigheter, då svårigheter har att göra med relationen mellan barn och utbildningsmiljö. Även om båda rektorerna lyfter att barn i behov av särskilt stöd kan röra sig om alla barn på ett eller annat sätt tolkar jag att det finns en antydan om att det kan förekomma underliggande kriterier i vissa resonemang. Detta uppfattar jag speciellt i rektor 2 sätt att uttrycka sig:
Ja rent krasst egentligen så är det ju om det får en diagnos, det är ju nästan bara autism.
Här verkar rektorn anse att det krävs en fastställd diagnos för att innefattas av att vara ett barn i behov av särskilt stöd, vilket är motsatsen till samma resonemang av rektorn där hon tidigare talar om att det kan röra sig om många olika behov av stöd och att det kan innefatta vilket barn som helst. Nilholm (2007) menar att ett kompensatoriskt perspektiv har en utgångspunkt inom specialpedagogik att avgränsa diskreta grupper, däribland barn med diagnoser. Vidare menar samma författare att det ar av vikt att koppla problem till distinkta grupper. I detta uttalande förnimmer jag en koppling till att rektor 2 anser att det gäller de barn som är inskrivna i verksamheten som barn i behov av särskilt stöd eller att det är de barn som verksamheten får extra pengar för som ska gå till resurser eller andra insatser. Detta blir mer tydlig i frågan om de barn som har svårigheter men saknar diagnos då rektor 2 fortsätter:
Ja, dom faller ju egentligen utanför skulle jag vilja säga.
Enligt Palla (2011) kännetecknas det kompensatoriska perspektivet bland annat av att blicken riktas mot barnet och på så vis att det skapar barn med svårigheter eller behov. Svårigheter eller problematik fastslås ofta av diagnoser och ses som specifika egenskaper eller avvikelser hos barnet. I rektorns uttryck gör jag en tolkning och koppling till det kompensatoriska perspektivet. Däremot tolkar jag att rektor 1 uttrycker sig ur ett relationellt perspektiv där hon beskriver att problemen eller svårigheterna även kan ligga utanför barnet. Hon menar i motsats till rektor 2:
Egentligen inte, inte så att man kan dela in dem i olika steg eller fack. Det kan liksom vara allt, temporärt och permanent. (rektor 1)
Inkludering är något som belyses i frågor om hur verksamheten ska organiseras för att alla barn ska vara delaktiga och få sina behov tillgodosedda, och rektorerna delade med sig av sina visioner av hur det skulle kunna se ut om de fick bestämma utan ramar och begränsningar. I deras utsagor finns fokus på miljö, budget och gruppstorlekar. Mycket pekar på det relationella perspektivet där de yttre omständigheterna och förutsättningarna
Min vision är att vi har en miljö som är anpassad så att alla barn kan komma till sin rätt, att vi har sådana strukturer så att som gör att man inte behöver något extra stöd, det är så pass förtydligat och förenklat och konkretiserat på varje avdelning, i varje grupp, så barnen dom finner sin plats och kan utvecklas och lära sig saker. (rektor 1)
Med detta tolkar jag att det i huvudsak är den fysiska miljön och verksamhetens struktur som är det avgörande. Rektorn betonar att det ska anpassas så att det gynnar alla barn, att omgivningen ska anpassas utefter barnen inte tvärtom. Detta synsätt är tydligt relaterat till det relationella perspektivet som just poängterar detta. Denna tolkning kopplar jag även till Emanuelsson, Persson och Rosenqvist (2001) som anser att just detta synsätt kan innebära att anpassningar i den yttre miljön och omgivningen möjliggör en påverkan på barnens förutsättningar att leva upp till vissa mål och uppställda krav.
Men om jag då skulle få ett sådant drömscenario, då hade inte jag behövt ta hänsyn till budgeten. jag säger inte att lösningen är att bara minska grupperna men haft lite större frihet att faktiskt tillsammans med pedagogerna kunna bedöma om att vi inte fixar att ha 16 i denna grupp, vi kan ha 14. Då tror jag att vi hade kunnat anpassa våra lärmiljöer på annat sätt. (rektor 2)
Här uppfattar jag en frustration i att rektorn känner sig begränsad av budgeten. Med detta menar hon att budgeten styr hur barngrupperna ser ut och möjligheterna att påverka och göra förändringar. Här uttrycks även en önskan om att kunna anpassa miljöerna utan att budget och barngruppsstorlekar ska vara hinder. Jag tolkar att en anpassad miljö är nyckeln till en inkluderande verksamhet för alla barn, vilket jag kan koppla till ett relationellt perspektiv. Olsson och Olsson (2013) poängterar att det är av stor vikt att ha gynnsamma miljöer för att skapa en inkluderande undervisning och som ger de bästa förutsättningarna för barnens lärande.
Specialpedagogernas svar
I detta kapitel ger de båda specialpedagogernas, från de aktuella förskolorna, sina uppfattningar och sina uttryck kring de två tema som intervjuerna handlade om:
Specialpedagogik och Barn i behov av särskilt stöd. Följande frågor har varit vägledande i transkriberingsarbetet av empirin: Hur definierar du specialpedagogik och vad betyder det för dig? Vad har du för förväntningar på en specialpedagog? Vad innebär barn i behov av särskilt stöd för dig? Vad anser du krävs för att ett barn ska vara ett barn i behov av särskilt stöd? Finns det kriterier? Om du fick bestämma, hur skulle inkludering av barn i behov av särskilt stöd se ut?
Hur uppfattar specialpedagogerna på de aktuella förskolorna begreppet
specialpedagogik?
I denna första del redovisas de resultat som framkom ur intervjuerna med specialpedagogerna kring min första frågeställning. I transkriberingsarbetet har följande frågor från intervjuerna varit vägledande: Hur definierar du specialpedagogik och vad betyder det för dig?
Specialpedagogik
Enligt Nilholm (2007) skulle specialpedagogik kunna definieras som en pedagogik utöver den vanliga pedagogiken. Han menar även att specialpedagogik kan härledas till en tanke om att det syftar på ett undervisningsämne eller speciella verksamhetsformer. Men det handlar inte bara om metoder, strategier eller insatser utan det framkom att mycket handlar om förhållningssättet gentemot både barn och vuxna.
Att ha en medveten förhållning om hur man ska kunna hjälpa barnen, men också ett medvetet förhållningssätt mot pedagoger, Sen också att man måste anpassa miljön. (Specialpedagog 1)
Specialpedagogen talar, som jag tolkar det, ur ett relationellt perspektiv och lyfter även vikten av att den fysiska miljön är anpassad till barnen. Min tolkning är just som Olsson och Olsson (2013) uttrycker att gynnsamma miljöer är en förutsättning för barns lärande. Specialpedagogen lägger ett fokus på att anpassa omgivningen för barnen istället för att anpassa barnen till miljön vilket är ett tydligt relationellt perspektiv. Hylander och Guvå (2017) styrker detta genom att betona att det relationella perspektivet lägger stor vikt vid att miljön kring barnen är stödjande för utveckling och att det barnen gör sker i relation till andra individer och omgivningen runt omkring.
Hur uppfattar specialpedagogerna på de aktuella förskolorna begreppet
barn i behov av särskilt stöd?
I denna andra del redovisas de resultat som framkom ur intervjuerna kring min andra frågeställning. Vägledande frågor i transkriberingen av insamlat empiri har varit: Vad innebär barn i behov av särskilt stöd för dig? Vad anser du krävs för att ett barn ska vara ett barn i behov av särskilt stöd? Finns det kriterier? Om du fick bestämma, hur skulle inkludering av barn i behov av särskilt stöd se ut?
Barn i behov av särskilt stöd
Med en naturlig övergång gick samtalen över till att belysa begreppet barn i behov av särskilt stöd. Även detta är ett svårdefinierat begrepp men specialpedagogerna gav snarlika uttryck för sina uppfattningar då de talade om att det inte finns kriterier utan det handlar om de barn som i någon form är i behov av extra stöttning. Specialpedagog 1 uttrycker sig så här:
Att man ska få det stödet man behöver för att man ska kunna klara sig…ingå i en grupp och även enskilt. För mig finns det inga sådana kriterier, utan det är det barnet som behöver stöd.
Det är ju när vardagen inte är begriplig för dom, och deras reaktioner på det. Alla barn, under någon period i sitt liv är barn i behov av särskilt stöd. Det ingår ju liksom i utvecklingen. (specialpedagog 2)
Här tolkar jag inslag av både kompensatoriskt och relationellt perspektiv då det både enligt min tolkning är inkluderande på så sätt att det kan röra sig om vilket barn som helst och vilka behov som helst, men även exkluderande då dessa barn ses som en egen kategori barn utanför den vanliga barngruppen. Specialpedagogerna talade även om att förskolorna arbetar inkluderande där barn i behov av särskilt stöd är delaktiga utefter deras förutsättningar, men att det inte alltid finns en gemensam samsyn kring detta arbete vilket leder till att avdelningar gör olika. En specialpedagog beskriver att hon kan se att det finns visuella stöd i form av bilder uppsatta på vissa avdelningar, men att dom inte används. Hon förklarar detta vidare:
Men sen är det återigen, har jag ett barn som behöver det och jag ser att det gör nytta för det, då är det lättare att få människor att göra det än om man inte har det. Då har man kanske inte sett vinsten med det. Och sen finns det människor som inte ska göra det som specialpedagogen säger också. En specialpedagog kan ju inte komma in och lösa problemen, den kan bara ha en dialog med olika saker som man kan göra. (specialpedagog 1)
Här blir det tydligt att uppfattningarna mellan specialpedagog och pedagogerna går isär, enligt specialpedagogen. Medan specialpedagogen trycker på att de är stöttepelare och bollplank till pedagogerna så de kan utföra ett specialpedagogiskt arbete med barnen, tolkar jag att det kan finnas en uppfattning av att pedagogerna känner och uppvisar frustration av att specialpedagogen ger direktiv när det är pedagogerna som känner och möter barnen varje dag. Därav kan det tolkas att det uppstår meningsskiljaktigheter då pedagogerna känner att de vet bäst och då hittar egna lösningar och anpassningar i stället för att samverka, lyssna, göra eller ta till sig av de råd som specialpedagogen säger eller ger. Dock har båda specialpedagogerna visioner kring hur de skulle vilja att det var ute i verksamheterna. Ett gemensamt fokus är pedagogernas förhållningssätt och ansvar. Det finns tydliga tecken på relationellt perspektiv, enligt mina tolkningar, då båda anser att alla ska arbeta med dessa barn och att barnet eller barnen ej ska avgränsas från gruppen. Så här uttrycker specialpedagogerna sig:
Att det skulle finnas pedagoger som är intresserade av detta, för det finns pedagoger som tycker att det är någon annan som ska ta hand om dom här barnen… det gör ont i hjärtat på mig. (specialpedagog 1)
Att alla tar sitt ansvar kring dom barnen, att man inte lämnar över det till någon i arbetslaget, absolut inte till den personen som är resurs på avdelningen. För om man har en resursförstärkning på en avdelning, målet är ju att den personen inte ska behövas, att man ska hitta arbetssätt som gör att man fixar det själv. Att man jobbar på det viset att alla tar ansvar, och bidrar till arbetet kring de här barnen, det ser jag som mest framgångsrikt. (specialpedagog 2)
pedagoger förväntar sig att någon annan ska arbeta kring dessa barn. En tolkning skulle kunna vara att det finns en uppfattning från specialpedagogerna att pedagogerna önskar att insatser ska riktas till barnet på individnivå för att kompensera det eller att någon sitter och arbetar med barnet enskilt. Jag tolkar detta som att specialpedagogerna uppfattar ett kompensatoriskt perspektiv från pedagogerna medans de själva talar utifrån ett relationellt perspektiv då specialpedagog 2 poängterar att alla ska arbeta med barnet, i gruppen, inte enbart resurspersoner. Jag tolkar även en önskan om att ändra pedagogernas förhållningsätt och synsätt kring barn i behov av särskilt stöd. Detta lyfter Hylander och Guvå (2017) när de förklarar att ur ett relationellt perspektiv är det en viktig uppgift för specialpedagoger att försöka ändra pedagogernas förhållningssätt till dessa barn istället för att försöka förändra barnen. Detta resonemang tolkar jag blir tydligt i båda specialpedagogernas uttryck kring ansvar, pedagogers förhållningsätt och engagemang kring arbetet med barnen.
Pedagogernas svar
I detta avsnitt ger jag de fyra pedagogernas, från de aktuella förskolorna, uppfattningar och uttryck kring de två teman som intervjuerna handlade om: specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd. Följande frågor har varit vägledande i transkriberingsarbetet av empirin: Hur definierar du specialpedagogik och vad betyder det för dig? Vad har du för förväntningar på en specialpedagog? Vad innebär barn i behov av särskilt stöd för dig? Vad anser du krävs för att ett barn ska vara ett barn i behov av särskilt stöd? Finns det kriterier? Om du fick bestämma, hur skulle inkludering av barn i behov av stöd se ut?
Hur uppfattar pedagogerna på de aktuella förskolorna begreppet
specialpedagogik?
I denna första del redovisas de resultat som framkom ur intervjuer med pedagogerna kring min första frågeställning. I transkriberingsarbetet har följande fråga varit vägledande: Hur definierar du specialpedagogik och vad betyder det för dig?
Specialpedagogik
I det dagliga arbetet i förskoleverksamheten är det oundvikligt att på något sätt inte komma i kontakt med specialpedagogik. I intervjuerna framkom det uttryck om att
specialpedagogik är en pedagogik som löper parallellt med den vanliga pedagogiken, det vill säga att det är en speciell pedagogik som används som ett komplement när till den vanliga pedagogiken behöver förstärkning. Pedagog 4 menar att specialpedagogik är när man har speciella kunskaper och andra metoder. Att man besitter mer utbildning, som är med till exempel bildstöd och strategier, än vad man som förskollärare har. Då tänker man inte lika brett eller individuellt, till exempel vad behöver just detta barn? Det gör enligt pedagogens uppfattning en specialpedagog.
Specialpedagogik det är ju isåfall dom som har den där lite speciella utbildningen, dit vi ska kunna vända oss om vi behöver hjälp, vad ska man kunna säga, kanske lite speciella barn, barn med språksvårigheter eller med andra svårigheter. (pedagog 2)
Nilholm (2007) menar i detta sammanhang att en kärna i specialpedagogiken skulle kunna vara att det man gör på något sätt är annorlunda eller speciellt i relation till den normala pedagogiken. Här finns enligt min tolkning ett kompensatoriskt uttryck där man delar upp barnen, kategoriserar eller identifierar det avvikande från det ”normala”. Nilholm (2007) förklarar att man i detta perspektiv lokaliserar egenskaper hos barnet/barnen som är avvikande eller i någon form är problematiska hos barnet. Det lyfts uppfattningar i intervjuerna om att specialpedagogik är metoder, insatser eller strategier.
Jag använder mig mycket av bildstöd, bilder, jag kör mycket genom den tydliggörande pedagogiken till exempel att barnen ska sitta på samma plats, att barnen ska vara medvetna om vad som sker för då slipper dom oroa sig. Det ska vara tydligt och klart för barnen vad som ska ske. (pedagog 3)
Men i intervjuerna lyfts det även fram en uppfattning av att specialpedagogik är kopplat till specialpedagogerna, att de förväntas vara mer delaktiga och närvarande i arbetet kring barn i behov av särskilt stöd. Två pedagoger förklarar så här:
För mig betyder det egentligen att man kan ha, att få stöd utav någon personal som har mer kunskap inom specifika inlärningsområden.
Ja där är en specialpedagog kopplad till förskolan, samarbetet är väl lite si och så, den är väl inte här riktigt så ofta som vi önskar. Som jag sa så förväntar jag mig att hon ska komma och arbeta med de barnen också, berätta för oss att så och så ska ni arbeta med det barnet. (pedagog 2)
Här belyses enligt min tolkning ett kompensatoriskt perspektiv då det läggs fokus på att man ska arbeta med det enskilda barnet. En tolkning skulle kunna vara att pedagogerna har en föreställning av att specialpedagogen har ansvar för dessa barn och att det därför blir det ett missnöje när specialpedagogerna inte lever upp till dessa förväntningar. Här upplever jag att det finns en uppfattning eller en förväntan av att personal eller i detta fall specialpedagogen har de svar eller de lösningar som behövs för att åtgärda de eventuella problemen eller svårigheterna barnet/barnen uppvisar. Detta kan även kopplas direkt till specialpedagogernas utsagor kring ansvarsfrågan och huruvida pedagoger anser att någon annan ska arbeta med dessa barn. Hylander och Guvå (2017) belyser att det finns otydlighet i specialpedagogrollen just för att det ofta finns motstridiga förväntningar mellan dem och pedagogerna. Vidare anser även författarna att det riskerar uppstå en spänning mellan specialpedagoger och pedagoger om de utgår från olika perspektiv. Denna spänning tolkar jag finns på de aktuella förskolorna och blir synligt i både specialpedagogernas och pedagogernas utsagor. Pedagogerna på en av förskolorna upplever att specialpedagogen borde vara ute i verksamheten mer och ibland till och med att arbeta enskilt med specifika barn. Så här uttrycker de sig i frågan:
Dels har hon ett ansvar för att, tycker jag, att komma ut och ta ett extra ansvar för de barnen, sen behöver hon kanske också sätta sig ner och arbeta en stund med de här barnen, det är kanske lättare för henne i en en till en situation att kunna göra det. (pedagog 1)
Hon ska bidra, kunna lyssna av, bidra med förslag och tips så vi ska kunna jobba vidare. Att hon ska faktiskt kunna sätta sig ner och arbeta med de barnen, i alla fall till en början. (pedagog 2)
Här blir det tydligt att ansvaret läggs över på specialpedagogen och jag tolkar uttrycken tagna ur ett kompensatoriskt perspektiv då pedagogerna talar för att exkludera barnet eller
barnen genom att plocka ut det från gruppen för att arbeta enskilt. Nilholm (2007) lyfter att karaktäristiskt för det kompensatoriska perspektivet är att problemen uppfattas ligger hos barnet och det behöver då kompenseras för detta på något sätt. Min tolkning är att insatser därför riktas direkt till det enskilda barnet i form av undervisning på individnivå. En av pedagogerna säger så här om sina förväntningar på specialpedagogen och dess delaktighet:
Specialpedagogerna är oerhört viktiga stöd för oss som jobbar med barnen varje dag, för det gör ju inte dom. Ibland kan jag känna att det gör ingen skillnad om dom kommer och spelar det spelet den lilla stunden, utan det är vi som ska lära oss och handleda oss att göra dom uppgifterna som dom egentligen ska göra. (pedagog 4)
Här lyser ett starkt relationellt perspektiv fram då det uppmärksammas att insatserna ska ske i barngruppen och i verksamheten med gemensamt ansvar i arbetslaget. Det uppfattas att specialpedagogen ger stöd och verktyg så att pedagogerna kan införliva det i arbetet och verksamheten. Ett litet inslag av kompensatoriskt perspektiv skulle kunna tolkas som en underliggande åsikt om att det egentligen är specialpedagogen som ska utföra vissa uppgifter, och då kanske även på individnivå. Pedagog 2 gav uttryck att specialpedagogik är en specialkompetens, då man i vissa fall kan vända sig till någon med specialutbildning i frågor kring barn som är i behov av särskilt stöd. Så här uttrycks det:
Specialpedagogik det är ju isåfall dom som har den där lite speciella utbildningen, dit vi ska kunna vända oss om vi behöver hjälp. (pedagog 2)
Att det är ett bra samarbete mellan habilitering, hemmet och förskolan. Specialpedagogen är ju länken där emellan. Hon ska även stötta oss i arbetslaget för att göra det bästa för barnen. (pedagog 3)
Hur uppfattar pedagogerna på de aktuella förskolorna begreppet barn i
behov av särskilt stöd?
innebär barn i behov av särskilt stöd för dig? Vad anser du krävs för att ett barn ska vara ett barn i behov av särskilt stöd? Finns det kriterier? Om du fick bestämma, hur skulle inkludering av barn i behov av särskilt stöd se ut?
Barn i behov av särskilt stöd
Alla pedagoger från de aktuella förskolorna uppger att de möter barn i behov av särskilt stöd dagligen på sina avdelningar, dock i olika stor utsträckning då en förskola har fler fastställda diagnoser och många barn med annat modersmål än svenska. Brodin och Lindstrand (2010) skriver att det har ägnats lite uppmärksamhet kring vad som menas med behov av särskilt stöd. Inte minst kan det ses av att definiera vad ett barn i behov av särskilt stöd är, vilket upplevs svårt av samtliga pedagoger på en av de aktuella förskolorna. Så här uttrycker en pedagog sig kring begreppet och vad eller vilka barn det innefattar:
Det kan vara så olika, vi pratade häromdagen om anpassningar och en av personalen sa att man inte ska skriva så många anpassningar, men anpassningar för mig kan vara att just Pelle han behöver bildsstöd och hjälp till bordet för att kunna veta vilka rutiner vi har. Ja för det var nån som sa…ja, specialpedagogerna har sagt att det ska vara sånt som gynnar hela barngruppen, ja men hela barngruppen behöver inte det för de andra barnen kanske behöver träna sig genom talet som en muntlig instruktion. Men just Pelle han behöver sitt stöd med bilder. (pedagog 1)
Här upplevs meningsskiljaktigheter i det egna arbetslaget och mellan specialpedagogen som förespråkar gruppanpassningar ur ett relationellt perspektiv och pedagogen som lyfter individuella anpassningar. Pedagogen uttrycker enligt min tolkning att barn kan ha behov av individuella stöd och då inte gynnas av stöd på gruppnivå, snarare tvärtom. Dessa individuella anpassningar skulle kunna tolkas ur kompensatoriskt perspektiv som
Nilholm (2007) belyser med förklaringen att eftersom svårigheten kopplas till barnet, så är det till det anpassningar eller åtgärder sätts in.
Ja tänker man helt klar så är det ju dom barnen som har särskilda behov, konkreta, men sen har vi ju många barn som man säger i den vanliga barngruppen som har vissa särskilda behov, men det kan ju faktiskt vara barn som faktiskt har behov även om dom anses inte ha behov. Jag vet inte hur jag ska förklara det, barn som du inte tänker på…svårt att ta kontakt med andra barn, svårt att leka…dom barnen glömmer man kanske bort eftersom dom barnen som är satta att har särskilda behov behöver mer hjälp. (pedagog 2)
I detta uttalande tolkar jag att vikten av en diagnos lyfts. Med detta tolkar jag att det finns en antydan om att det är kriterier som påvisar att det är de barnen som behöver mest stöd och därför får mer än andra barn i behov av extra stöd. Detta synsätt uppfattar jag kan kopplas till ett kompensatoriskt perspektiv med kategoriska drag som är riktat mot det enskilda barnet. Pedagog 4 poängterar att hon upplever att antalet diagnoser och antalet barn i behov av stöd har ökat drastiskt sedan hon började sin yrkesprofession. Det är helt enkelt fler barn generellt på kommunens förskolor som är i behov av någon form av stöd. Ur ett kompensatoriskt perspektiv menar Nilholm (2017) att diagnostisering är central. En tolkning kan därför vara att antalet diagnoser ökat i svenska förskolor och skolor då det kompensatoriska perspektivet länge varit dominerande inom skolväsendet. Nilholm (2017) poängterar att detta perspektiv har varit och är fortfarande till stor del dominerande inom specialpedagogiken. En av pedagogerna på den andra aktuella förskolan talar om pedagogernas arbetssätt och vikten av att vara närvarande. De uppger att det handlar om att det ska finnas ett behov av att ha vuxenstöttning under hela dagen.
Att en vuxen behöver vara i närheten hela tiden. Att barnet behöver den vuxnes stöd i det vardagliga. Det kan vara vem som helst som behöver stöttningen. Vi har ingen resurs nu, för vi är fem i arbetslaget på 27 barn. Vi delar upp oss och det är alltid en vuxen närvarande någonstans. Man vet vilka barn man behöver ha extra koll på. (pedagog 3)
