Juridiska institutionen
Vårterminen 2015
Examensarbete i processrätt
30 högskolepoäng
Maxtidsgräns för häktning -‐
En välkommen åtgärd på vägen mot att lösa problemet
med långa häktningstider?
Författare: Elfrida Andersson
Sammanfattning
Under lång tid har kritik, från både internationellt och inhemskt håll, riktats mot de långa häktningstiderna som stundtals förekommer i Sverige. Kritiken kan sägas mynna ut i att häktestiderna, speciellt i kombination med omfattande restriktioner som innebär att enskilda isoleras från sin omvärld, inte hör hemma i en rättsstat som Sverige. Till skillnad från i många andra länder inom Europeiska unionen (EU) finns ingen övre tidsgräns för hur länge någon kan sitta häktad i Sverige, varken med eller utan restriktioner. Att hålla en person häktad innebär ett frihetsberövade och att personen ifråga fråntas några av sina grundläggande fri-‐ och rättigheter. En inskränkning i enskildas fri-‐ och rättigheter medges dock om det sker med stöd i lag och särskilda principer beaktas. Vid häktning står den enskildes rättigheter mot samhällets intresse av att utreda ett brott som kan leda fram till en materiellt riktig dom där en person lagförs för det brott som har begåtts. Trots kritiken mot häktestiderna har den svenska lagstiftaren varit obenägen att göra någonting för att förbättra eller försöka lösa problemet. Denna uppsats behandlar de långa häktestiderna utifrån frågan om en maxtidsgräns för häktning bör införas. En redogörelse görs av den kritiken som lämnats, följt av en utblick till några andra länder varav några har maxtidsgränser för häktning. Dessutom lämnas förslag dels på alternativ som kan användas istället för häktning för att ändå säkerställa brotts tillförlitliga utredning dels förslag på hur en maxtidsgräns skulle kunna utformas.
Författarens slutsats är att en maxtidsgräns för häktning skulle vara en välkommen åtgärd för att förkorta dagens häktningstider och utgöra ett steg på vägen för att lösa problemet med långa häktningstider. Införandet av en maxtidsgräns skulle visa omvärlden att Sverige tar till sig av kritiken och aktivt arbetar för att leva upp till kraven som ställs på en rättsstat. Däremot bör maxtidsgränsen inte vara absolut utan förenas med möjligheter att göra undantag och förlänga tidsgränsen under vissa särskilt angivna
Förkortningslista
Art. Artikel BrB Brottsbalken (1962:700)
CAT The United Nations Committee against Torture (FN:s kommitté
mot tortyr)
CPT European Committee For the Prevention of Torture and
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (Europeiska
kommittén till förhindrande av tortyr etc.)
EKMR Den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna
EU Europeiska unionen
Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
FN Förenta Nationerna HD Högsta domstolen Jfr Jämför Kap. Kapitel
NFC Nationellt forensiskt centrum
NJA Nytt juridiskt arkiv
RB Rättegångsbalken (1942:740)
RF Regeringsformen
SKL Statens kriminaltekniska laboratorium
SOU Statens offentliga utredningar
SPT The Subcommittee on Prevention of Torture and other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (Underorgan
till FN:s kommitté mot tortyr)
St. Stycke
Prop. Regeringens proposition
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 3
Förkortningslista ... 4
Innehållsförteckning ... 5
1 Inledning ... 7
1.1 Syfte och frågeställningar ... 8
1.2 Metod och material ... 9
1.3 Avgränsning ... 10
1.4 Disposition ... 11
2 Bakgrund och utgångspunkter ... 12
2.1 Inledning ... 12
2.2 Oskyldighetspresumtion; frihetsberövad men oskyldig ... 12
2.3 Straffprocessuella tvångsmedel ... 13
2.4 Ett ingrepp i rättighetsskyddet ... 16
2.4.1 Grundlagsskydd och begränsningar ... 17
2.4.2 Konventioner ... 18
2.4.3 Principer ... 19
2.4.4 Reflektion; goda förutsättningar för en korrekt prövning ... 21
2.5 Något om häktningsprocessen ... 21
2.6 Aktuella häktningstider och något om tiden i häkte ... 23
2.7 Problematiken ... 26
2.8 Kort om orsakerna ... 28
3 Redogörelse för kritiken som förekommit ... 31
3.1 Inledning ... 31
3.2 Internationell kritik ... 31
3.2.1 Kontrollorgan avseende Sveriges internationella åtaganden ... 31
3.2.2 Andra internationella organ ... 32
3.3 Svensk kritik ... 33
3.4 Reflektion kring kritiken ... 35
4 Utblick -‐ Några andra länders häktningsregler ... 37
4.1 Inledning ... 37 4.2 Utvalda exempel ... 37 4.2.1 Polen ... 38 4.2.2 Danmark ... 38 4.2.3 Frankrike ... 39 4.2.4 Norge ... 40
5 Tillfredställande brottsutredningar med maxtidsgräns? ... 42
5.1 Inledning ... 42
5.2 De existerande alternativa tvångsmedlen i RB ... 42
5.3 Alternativ som kommit på tal genom historien ... 44
5.4 Lösning i länder som har en maxtidsgräns ... 45
5.5 Alternativa metoder ... 46
6 För-‐ och nackdelar med en maxtidsgräns ... 52
6.1 Inledning ... 52
6.2 Fördelar med en maxtidsgräns ... 52
6.3 Nackdelar med en maxtidsgräns ... 54
6.4 Samlat omdöme; införa maxtidsgräns eller inte? ... 56
7 Hur skulle en maxtidsgräns kunna utformas i Sverige? ... 58
7.1 Inledning ... 58
7.2 I förhållande till brottets straffskala ... 58
7.3 Beroende på brottstyp -‐ kapitel i BrB ... 60
7.4 Absolut eller semi-‐absolut tidsgräns? ... 61
7.5 Synpunkter gällande maxtidsgränsens utformning ... 62
7.5.1 Det bästa alternativet och var regeln bör införas ... 62
7.5.2 Maxtiden vid flerfaldig brottslighet ... 63
7.5.3 Semi-‐absolut tidsgräns; när får den förlängas? ... 64
7.6 Framtidsscenario ... 65
8 Avslutande kommentar ... 67
Käll-‐ och litteraturförteckning ... 69
Offentligt Tryck ... 69 Litteratur ... 69 Rättsfall ... 70 HD ... 70 Europadomstolen ... 70 Rapporter/Statistik ... 70Svenska myndighetspublikationer etc. ... 70
Internationella rapporter ... 71
Internetkällor ... 71
1 Inledning
Under de senaste åren har flertalet fall uppmärksammats i media där en misstänkt har suttit häktad under en väldigt lång tid, i några fall upp till fyra års tid, i väntan på rättegång. Vid en första anblick är det lätt att tro att de aktuella rubrikerna gäller förhållanden i ett avlägset och mindre välutvecklat land, men faktum är att rubrikerna speglar verkligheten för ett antal personer i Sverige som är misstänkta för att ha begått brott. Att sitta häktad innebär att vara berövad sin frihet trots att man enligt artikel 6 punkt 2 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) ska anses oskyldig till dess att man har fått sin sak prövad i en oberoende domstol. Det är anmärkningsvärt att Sverige har fall där brottsmisstänkta, som ska betraktas som oskyldiga, sitter inlåsta och många gånger näst intill isolerade i flera år.
Vi vill gärna se vårt land som en ultimat rättsstat där individer och deras rättigheter värnas till fullo. Det finns dock brister varav de långa häktningstiderna är en, och kritik avseende tiderna har riktats mot Sverige ett flertal gånger från bland annat organ inom FN och EU som arbetar mot tortyr och andra inhumana förhållanden. Till skillnad från många andra länder inom EU finns det i Sverige ingen maxtidsgräns för hur länge en person som är misstänkt för ett brott kan sitta häktad. Förutom att tiderna föranleder att Sverige får mottaga kritik innebär de långa häktningstiderna också att staten åläggs stora kostnader och de långa tiderna i häkte är inte minst en stor påfrestning för de enskilda individer som drabbas. Stundtals yttras kritik även från aktörer inom det svenska rättsväsendet. En vanlig synpunkt är att de långa häktningstiderna rimmar illa med bilden av Sverige som en rättsstat, speciellt när häktningen förenas med restriktioner som innebär att den misstänkte isoleras från kontakt med omvärlden. Ämnet långa häktningstider är ständigt aktuellt, det rör upp känslor och skapar debatt och varje dag sitter människor häktade utan att veta hur lång tid de kommer behöva sitta i häktet innan deras mål tas upp i rättegång. I min uppsats kommer jag diskutera häktningstidernas längd och om vi bör införa en bestämmelse i svensk rätt som reglerar den maximala tiden för hur länge en person kan sitta häktad. En diskussion som synes påkallad och intressant med hänsyn till det ovan anförda.
1.1 Syfte och frågeställningar
Vad jag vill uppnå med min framställning är att utreda huruvida en maxtidsgräns för häktning bör införas i Sverige. Skulle en maxtidsgräns föra med sig fördelar till den brottsutredande verksamheten, minska kostnader för samhället och kunna eliminera viss av den kritik vi fått från internationella organ gällande hur vi behandlar brottsmisstänkta? Intressant att diskutera är vilka för och nackdelar det finns med en maxtidsgräns och frågan hur man säkerställer att brott utreds tillfredsställande för det fall en maxtidsgräns införs. Brottsutredningars tillförlitlighet är av betydelse eftersom det är viktigt att tillräcklig bevisning kan uppnås och presenteras inför rätten för att materiellt riktiga domar ska kunna meddelas och lagföring för brott kunna ske. Det blir därmed aktuellt att utröna vilka andra medel som står till buds att använda istället för häktning för att upprätthålla en effektiv utredning av brott. En annan central fråga är hur en maxtidsgräns skulle kunna utformas. För att underlätta min framställning och bibehålla fokus har jag utformat tre huvudsakliga frågeställningar som jag ska försöka besvara i det kommande:
-‐ Bör det införas en bestämmelse om maxtidgräns för häktningstider i Sverige? -‐ Vilka för-‐ och nackdelar finns det med en tidsgräns?
-‐ Hur kan man upprätthålla effektiva och tillfredsställande brottsutredningar om en maxtidsgräns införs?
Frågorna är intressanta att besvara eftersom ämnet om långa häktningstider är och har varit aktuellt under en lång period i vårt land. Många är ense om att det är ett problem eftersom det handlar om icke dömda individer som är att anse som oskyldiga men som trots detta frihetsberövas och dessutom ofta även beläggs med omfattande restriktioner gentemot sin omvärld. Kritik har riktats mot Sverige från bland annat organ inom FN och röster mot de oskäligt långa häktningstiderna och den omfattande användningen av restriktioner har även väckts här i landet. Trots detta har lite hänt rent konkret och med denna framställning vill jag undersöka utrymmet för en förändring. Kanske är det så att en maxtidsgräns för hur länge en misstänkt kan sitta häktad är den bästa lösningen för att komma till bukt med problemet. Eller så är en maxtidsgräns omöjlig med hänsyn till intresset av en effektiv rättsprocess, från anmälan till avkunnad dom, som har en framträdande roll i vårt land. Alternativt så finns det andra alternativa åtgärder att vidta
istället för häktning som kan bidra med både förkortade häktningstider och minskad restriktionsanvändning men som inte innebär försämrade brottsutredningsmöjligheter.
Jag vill påpeka att jag inte strävar efter att nå ett fullödigt svar på alla frågor uppsatsen behandlar. Snarare är det angreppssätt, med vilket jag tagit mig an uppgiften, att väcka tanke och fundering hos mina läsare kring ämnet som sedermera kanske kan leda fram till en konkret lösning på längre sikt. Min tanke bakom denna uppsats är att tillföra något nytt till ämnet och föra den rådande debatten framåt. Uppsatsens målgrupp är sakkunniga och juriststudenter som, likt mig själv, är i slutfasen av utbildningen då den förutsätter att man som läsare har vissa förkunskaper om häktning och några andra tvångsmedel. Vidare är min förhoppning att uppsatsen kan vara av intresse för åklagare, försvarare och domare som innehar huvudroller i straffprocessen. Vid en sökning i ämnet hittar man ett antal uppsatser som handlar om häktningstiders förenlighet med EKMR, om restriktionsanvändning vid häktning och om ersättningsfrågan vid felaktigt frihetsberövande. Emellertid har, såvitt jag kunnat finna (i maj 2015), häktning och frågan om en maxtidsgräns bör införas inte tidigare diskuterats utifrån just mina frågeställningar varken i uppsatsform eller i doktrin.
1.2 Metod och material
Metoden jag valt att använda för att söka svar på mina frågor och föra min diskussion framåt är en blandning som framförallt består i rättspolitisk metod men som också har vissa inslag av den rättsdogmatiska, traditionella juridiska metoden. Det innebär att jag till viss del kommer utgå från gällande rätt och andra rättskällor men utöver det kommer använda material av annan karaktär såsom artiklar och rapporter som diskuterar och kritiserar det aktuella läget vad gäller häktning. Metoden får till följd att jag analyserar och utvärderar rätten utifrån mer politiska mål och syften snarare än att tolka gällande rätt. En del av det material jag använder mig av har inget eller begränsat rättskällevärde men används för att få ett bra underlag. I viss mån kommer jag även använda statistik men den kommer inte att analyseras på så sätt som annars är vanligt i framställningar på andra vetenskapliga områden. Jag finner inte anledning att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter eller den statistik som jag använder som
härstammar från rapporter från myndigheter eller internationellt erkända organisationer. För att bredda mitt resonemang och ha något att jämföra med görs en utblick till några närliggande länder varav några har maxtidsgräns för häktning för att se hur dessa länder har löst frågan och eventuellt utformat och påverkats av en maxtidsgräns. Det är dock inte fråga om ett alltigenom komparativt avsnitt.
1.3 Avgränsning
Uppsatsen behandlar häktning som är ett av de straffprocessuella tvångsmedel som står till buds under en förundersökning enligt rättegångsbalken (RB). Det finns omfattande regler för hur och när häktning får användas, de så kallade häktningsgrunderna, men reglerna kommer endast beröras kortfattat då en omfattande genomgång av reglerna inte är av intresse för min framställning. Detsamma gäller de andra tvångsmedel jag kommer att nämna. Det är syftet med och vad som kan åstadkommas genom tvångsmedlet som är av intresse snarare än hur regelverket bakom användningen är uppbyggd. Vidare är det ofrånkomligt när det kommer till häktning att inte prata om restriktioner; det är ju en än mer ingripande del av häktning som kommer ifråga relativt ofta. Däremot kommer inte regelverket bakom restriktionsanvändningen att diskuteras. För den som är intresserad finns reglerna klart och tydligt uppställda i RB respektive häkteslagen (2010:611) och mycket finns skrivet därom inte minst i verk av Ekelöf och Bylund.1
De bakomliggande orsakerna till de långa häktningstiderna vi ser i Sverige brukar beskrivas som flera.2 Bland annat utredningars komplexitet och omfattning, att det ibland krävs inblandning från flera myndigheter, att tekniska provsvar behöver inväntas och att vittnen stundtals är svåra att få tag på. Även omedelbarhetsprincipen som gäller vid huvudförhandling i domstol anförs som en av anledningarna till att häktning drar ut på tiden. Orsakerna är intressanta att diskutera men eftersom en grundlig genomgång av dem inte tillför något av direkt värde för mitt syfte kommer jag inte avhandla dem
1 Se exempelvis Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III och Bylund, T, Tvångsmedel I.
2 Se t.ex. Åklagarmyndighetens rapport om Häktningstider och restriktioner, publicerad i januari 2014, s.
mer ingående. Däremot ställs orsakerna i relation till en maxtidsgräns för att visa på att de inte förändras även om en tidsgräns införs. Något jag inte heller kommer att behandla är frågan om häktning i avvaktan på att rätten ska avkunna dom efter huvudförhandling eller häktning vid överklagande till högre instans.
1.4 Disposition
Uppsatsen har disponerats för att vara lättillgänglig för läsaren genom att de olika kapitlen bygger på varandra för att skapa en röd tråd och det föreligger ett naturligt samband mellan de olika kapitlen och avsnitten. Följaktligen läggs den upp så att i första kapitlet presenteras ämnet och uppsatsens syfte, frågeställningar och metoden som används. Kapitel två ger en bakgrund med redogörelse för relevanta regler och principer som ligger bakom användningen av häktning. I kapitel tre presenteras kritiken som riktats mot Sverige från både internationellt och svenskt håll angående de långa häktningstiderna och andra häktningsrelaterade förhållanden. Därefter följer en utblick av några andra länders regler kring häktning i kapitel fyra innan kapitel fem behandlar vilka alternativ som finns till häktning och hur man säkerställer att brott kan utredas på ett tillfredsställande sätt med en maxtidsgräns. I kapitel sex lyfts för-‐ och nackdelar med en maxtidsgräns fram följt av ett slutligt omdöme av om ett införande bör ske eller inte. Hur en utformning av en maxtidsgräns skulle kunna se ut diskuteras i kapitel sju som även innehåller en spekulation kring framtiden och hur troligt det är att en maxtidsgräns kommer att införas i Sverige. Avslutande kommentarer i kapitel åtta sätter punkt för uppsatsen.
2 Bakgrund och utgångspunkter
2.1 Inledning
I det följande kapitlet ska jag på ett övergripande plan ta upp lite allmänt om straffprocessuella tvångsmedel. Fokus kommer att ligga på häktning: Vilket är syftet med tvångsmedlet och vilka regler samt principer finns det som ligger bakom användningen? En överblick av reglerna på detta sätt sätter in häktning i sitt sammanhang och visar på problematiken som uppstår så fort häktning används och inte minst när den blir långvarig. Kapitlet skapar därmed en bakgrund till mitt kommande resonemang, även om det är långt ifrån en fullständig redogörelse av ämnet.
2.2 Oskyldighetspresumtion; frihetsberövad men oskyldig
Det som kanske är mest iögonenfallande när det kommer till häktning är att tvångsmedlet berövar individer en så grundläggande rättighet som deras frihet. Förvisso är det inte främmande i sig; personer har berövats friheten av statsmakter sedan långt tillbaka i historien och i nutid sker det dagligen att personer döms till fängelse för brott de begått. Dock finns det en skillnad mellan personer i vårt land som blivit dömda i domstol inför rätten i laglig ordning och personer som är misstänkta för ett brott. Denna skillnad vill jag lyfta fram redan så här inledningsvis: För brottsmisstänkta gäller nämligen en oskyldighetspresumtion som finns uttryckt i EKMR art. 6 punkt 2; som anger att varje person som anklagats för brott ska anses som oskyldig fram tills det att hans eller hennes skuld blivit fastställd genom ett lagligt förfarande. En person som sitter häktad är med andra ord berövad sin frihet trots att han eller hon ska anses som oskyldig. Oaktat att de inte är dömda eller ens har fått sin sak prövad är de fråntagna sin frihet och vissa andra rättigheter och det är framförallt det som jag, och säkert många med mig, tycker är besvärande när det kommer till häktning. Förvisso har jag full förståelse för att häktning kan behövas för att utreda ett brott så fullständigt som möjligt men beaktat att det handlar om oskyldiga personer är det av vikt att det bara används när det är nödvändigt och bara i sådan omfattning som krävs. Med hänsyn till att misstänkta ska behandlas som oskyldiga anfördes det vid
häktningsreglernas nuvarande utformning att väldigt starka allmänna intressen ska föreligga för att någon ska få frihetsberövas genom häktning innan skuldfrågan är avgjord.3 Denna utgångspunkt är bra att ha i åtanke under fortsatt läsning av uppsatsen.
2.3 Straffprocessuella tvångsmedel
Processuella tvångsmedel finns av skiftande karaktär men när man pratar om straffprocessuella tvångsmedel åsyftas endast de som kan komma i fråga under en förundersökning som bedrivs med anledning av ett begånget brott.4 Straffprocessuella tvångsmedel kan definieras som lagliga tvångsingripanden som en myndighet kan vidta gentemot en person eller en persons egendom mot dennes vilja för att uppnå ett visst syfte under förundersökningen.5Reglerna som finns är på så sätt framförallt handlingsregler för de brottsbekämpande myndigheterna, dvs. polis och åklagare, för när och hur medlen kan användas.6 Vilka tvångsmedel som står till myndigheternas förfogande och hur de får användas är tydligt reglerat i lag. Lagstöd krävs eftersom det rör sig om myndighetsutövning som begränsar medborgares grundläggande fri-‐ och
rättigheter. 7Häktning, som denna uppsats behandlar, är det mest ingripande
straffprocessuella tvångsmedel som finns att tillgå för svenska åklagare i deras arbete.8
Eftersom häktning och övriga straffprocessuella tvångsmedel aktualiseras under förundersökning ska först något kort sägas om den. En förundersökning aktualiseras så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Förundersökningen syftar enligt RB 23:2 till att utreda om det finns någon person som är skäligen misstänkt för brottet samt att bereda målet inför huvudförhandling så att utredningen kan presenteras på ett koncentrerat sätt inför rätten. Viktigt att påpeka är att det i RB 23:4 st. 2 även uttryckligen anges att förundersökningen ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna i det enskilda fallet tillåter. Förundersökningen kan ledas av polisen men tas som huvudregel över av en åklagare så fort det finns en person
3 Prop. 1986/87:212 om anhållande och häktning m.m., s. 27. 4 Lindberg, G, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 6.
5 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 42. 6 Lindberg, G, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 11.
7 Prop. 1988/89:124 vissa tvångsmedelsfrågor, s. 20 samt RF 2:20 till 2:24. 8 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 51.
som är skäligen misstänkt för brott enligt RB 23:3 st. 1. En åklagare har åtalsplikt (RB 20:6) och som huvuduppgift att realisera straffhotet för det allmännas räkning. Åklagare ska säkra verkställighet av brottmålsdomar genom att väcka och utforma åtal samt lägga fram utredningen inför rätten.9 Vidare ska det nämnas att åklagare är bundna av objektivitetsprincipen som stadgas i regeringsformen (RF) 1:9 och att de under förundersökning även ska ta tillvara bevis som är till fördel för den misstänkte enligt RB 23:4.
I Sverige liksom övriga rättsstater är det viktigt med en effektiv lagföring av brottslingar. I detta ligger att misstänkta personer under tiden utredningen om brottet fortgår måste kunna frihetsberövas för att säkerställa en effektiv och säker utredning.10 Anledningen till att någon behöver frihetsberövas kan vara att brottslingen annars undandrar sig lagföring, förstör eller påverkar utredningen negativt genom att kontakta vittnen, förstör bevis eller dylikt eller eventuellt sysselsätter sig med fortsatt brottslighet. Nu nämnda anledningar utgör häktningsskälen i huvudregeln i RB 24:1 st. 1 och brukar med andra ord kallas för (i den ordning som de nyss räknades upp) flyktfara, kollusionsfara samt recidivfara. Användningen av tvångsmedel som innebär en inskränkning eller ett totalt berövande av någons frihet kräver att starka skäl föreligger men bevisningen behöver inte nå upp till samma nivå som krävs för en fällande dom.11 Dessutom ska, för möjlighet att häkta någon, misstanken mot personen vara av en speciell grad och vidare ska brottet som personen misstänks för vara av mer allvarlig art.12 Till de allvarligare brotten hör exempelvis rån och grov misshandel men inte snatteri eller att cykla utan lyse. Tvångsmedel medges för att kunna säkerställa bevisning under förundersökningen som sedermera kan leda fram till att en misstänkt lagförs för ett brott.13 Lagföring av brottslingar ligger i samhällets intresse dels för att straffa den enskilde som gjort fel men också för att verka brottspreventivt och avskräcka andra.14 Samtidigt ska man komma ihåg att en misstänkt person ännu inte är dömd och bevisad skyldig utan att oskyldighetspresumtion gäller, som jag nämnde ovan i avsnitt 2.2.
9 Lena Landström, Åklagaren som grindvakt, s. 53 f.
10 Prop. 1986/87:212 om anhållande och häktning m.m., s. 25.
11 Prop. 1986/87:212 om anhållande och häktning m.m., s. 25 & Bylund, T, Tvångsmedel I, s. 66 f. 12 Prop. 1986/87:212 om anhållande och häktning m.m., s. 27.
13 Lindberg, G, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 9. 14 Bylund, T, Tvångsmedel I, s. 36.
Samhällets intresse av en effektiv rättsprocess, från uppdagat brott till fällande dom, kräver som jag varit inne på att det finns verksamma medel för polis och åklagare att ta till under processens gång. Åklagare ska bara väcka åtal i fall där de bedömer att bevisningen är tillräcklig för att bevisa för rätten att en person som är misstänkt för ett brott också är skyldig.15 Åklagaren ska på objektiva grunder kunna förvänta sig en fällande dom med den bevisning som finns tillgänglig för att få väcka åtal. Det säger sig självt att det kan vara svårt att nå den graden av bevisning utan hårt arbete och effektiva hjälpmedel. Polisens och åklagares lagliga tillgång till tvångsmedel i brottmålsprocessen innebär att det uppstår en snedfördelning mellan parterna.16 Denna snedfördelning uppstår inte i tvistemål där bägge parter är likställda och har tillgång till samma medel. Polis och åklagare kan med andra ord sägas ha blivit tilldelade en fördel av lagstiftaren i förhållande till den misstänkte som gör att parterna inte är jämbördiga. Snedfördelningen tillåts eftersom det krävs för att säkerställa effektiva brottsutredningar.17 Här ska man dock komma ihåg att åklagaren har den fulla bevisbördan i rätten och måste kunna styrka att den misstänkte begått brottet till den grad att det är ställt utom rimligt tvivel.18 Den misstänkte å sin sida har inte någon sanningsplikt under förundersökningen eller vid huvudförhandling i rätten utan den misstänkte kan tiga och till och med motarbeta åklagaren.19 En misstänkt har dessutom laglig rätt att ta hjälp av en försvarare som kan hjälpa till med den misstänktes försvar och vid frihetsberövande ska den misstänkte tillförordnas en försvarare om han eller hon begär det.20
Det är viktigt att likställdheten mellan parter i en rättegång inte inskränks mer än nödvändigt, men som sagts behövs metoder för att kunna styrka åtal och presentera tillräcklig bevisning i en rättegång mot misstänkta och på så sätt kunna hålla en person ansvarig för ett brott.21 Utan möjlighet till bevissäkring genom tvångsmedel skulle många brott sannolikt sluta ouppklarade och rendera i att ingen blev lagförd. Det sagda
15 Fitger, P, m.fl., kommentaren till RB 20:6, Zeteo. 16 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 37. 17 Bylund, T, Tvångsmedel I, s. 47.
18 Se t.ex. NJA 1980 s. 738, NJA 1982 s. 116, och NJA 1989 s. 862. 19 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 45 f.
20 Se RB 21:3 och 21:3a.
kan således appliceras på häktning; vissa brottsutredningar skulle vara utan värde om misstänkta inte kunde kontrolleras. Fanns inte möjligheten att häkta skulle vi förmodligen se många fall där en brottsmisstänkt förstörde alla bevis, manipulerade vittnen eller rentutav flydde landet. Straffprocessens syfte sägs ofta vara att uppfylla ändamålet bakom strafflagstiftningen.22 Med ett system helt utan tvångsmedel, och de möjligheter till bevissäkring användningen av dem innebär, skulle vi ha en brottsbalk som var uddlös eftersom straffhoten sällan skulle komma att realiseras genom en dom. En kraftlös strafflag skulle stundtals vara oanvändbar och det rimmar illa i en rättsstat där det för säkerheten i samhället är av vikt att brott klaras upp och att någon hålls ansvarig.23 Med det sagt vill jag dock poängtera att jag inte anser att alla medel ska tillåtas i straffprocessen till fördel för staten och till nackdel för den enskilde. Istället lär en fungerande straffprocess; från det att det finns en misstänkt till att någon lagförs för ett brott, innebära att hitta en balans mellan brottsbekämpning och rättssäkerhet.24 En avvägning måste därmed göras mellan samhällets intresse av säkerhet, en effektiv brottsutredning och lagföring å ena sidan samt brottsmisstänkta individers integritet och intresse av att inte vara berövad friheten å andra sidan.
2.4 Ett ingrepp i rättighetsskyddet
Användning av ett straffprocessuellt tvångsmedel innebär ett ingrepp i någons rättssfär. Häktning är som sagt det mest ingripande tvångsmedel som kan företas av staten mot en individ i en rättsstat och det innebär en inskränkning i flera av en persons grundläggande fri-‐ och rättigheter.25 Att det vid häktning handlar om personellt tvång, det vill säga ett ingrepp mot den enskildes vilja säger sig självt men bör för tydlighets skull påpekas.26 Sverige är en rättsstat och individer tillförsäkras rättigheter och skyddas i lag mot bland annat påtvingade kroppsliga ingrepp och mot att frihetsberövas. Utöver rättighetsskyddet som finns stadgat i lag finns andra skyddsmekanismer som värnar enskildas rättigheter och nedan följer en uppräkning av dessa mekanismer. Det
22 Bylund, T, Tvångsmedel I, s. 36.
23 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 37 f.
24 Prop. 1986/87:212 om anhållande och häktning m.m., s. 25. 25 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 51.
ska erinras om att oskyldighetspresumtionen, som redan behandlats ovan, är en sådan skyddsmekanism som också vilar över brottmålsprocessen.
2.4.1 Grundlagsskydd och begränsningar
Viktigast att nämna för min framställning är RF samt EKMR som också är införlivad i svensk lag genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen. Flera bestämmelser i respektive lag är intressanta med hänsyn till att de aktualiseras vid häktning men jag väljer att här enbart nämna några. Samtliga bestämmelser jag nämner i det följande rör fri-‐och rättigheter som inskränks eller på annat sätt aktualiseras när någon häktas. I EKMR vill jag lyfta fram art. 2 (rätt till liv), art. 3 (förbud mot tortyr), art. 5 (rätt till frihet och säkerhet), art. 6 (rätt till en rättvis rättegång) och art. 8 (rätt till skydd för privat-‐ och familjeliv).27 Av särskilt intresse är att den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som bevakar efterlevandet av EKMR har klargjort att art. 5 punkt 3 ska förstås så att den innefattar en rätt till skälig häktningstid även om det inte framgår direkt av ordalydelsen.28 När det kommer till svensk rätt ska framförallt RF 2:1 (bland annat skydd för yttrande-‐ och informationsfrihet), 2:6 (skydd mot kroppsligt ingrepp) och 2:8 (skydd mot frihetsberövande) nämnas.
För både EKMR och RF gäller att begränsningar i rättigheterna är acceptabla under vissa förutsättningar som också stadgas tydligt i respektive författning. Det är på grund av dessa förutsättningar som de inskränkningar häktning och övriga tvångsmedel innebär i rättighetsskyddet trots allt kan göras. Enligt RF 2:20 kan begränsningar göras i lag avseende vissa rättigheter, bland annat de jag nämnt i föregående stycke. Begränsningarna måste dock göras under de vidare förutsättningar som anges i RF 2:21. Förutsättningarna är att begränsningar endast görs för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och inte överstiger vad som är absolut nödvändigt i förhållande till ändamålet. Begränsningar får vidare inte sträcka sig så långt att de hindrar den fria åsiktsbildningen och de får inte göras enbart på grund av politiska, religiösa, kulturella eller andra sådana åskådningar. Brottsutredning och
27 Westerlund, G, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 9 ff.
brottsbekämpning ligger i samhällets intresse för att upprätthålla säkerhet och ordning, således är en åtgärd som innebär en begränsning av någons frihet möjlig att göra så länge det är nödvändigt för att uppnå ändamålet att utreda brott.29 I EKMR är begränsningarna något annorlunda utformade än i RF eftersom förutsättningarna för en godtagbar begränsning räknas upp i varje enskild artikel. Exempelvis sägs i art. 5 att någon kan berövas friheten när åtgärden har stöd i lag och frihetsberövandet är lagligt eftersom en person är skäligen misstänkt för ett brott och ska ställas inför behörig rättslig myndighet. Den frihetsberövade ska i dessa fall vara berättigad till rättegång inom skälig tid samt ha rätt till prövning inför domstol om huruvida frihetsberövandet är lagligt och annars få det upphävt; se art. 5 punkt 4.
Bryter ett land mot EKMR kan det medföra att staten ifråga måste betala skadestånd till den eller de enskilda individer som drabbats av överträdelsen. Sanktionsmöjligheten stadgas i art. 41 i EKMR och döms ut av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som har i uppgift att säkerställa att de länder som anslutit sig till konventionen följer dess förpliktelser, se art. 19 EKMR. I RF finns ingen motsvarande möjlighet till skadestånd men juridiskt ansvar kan komma ifråga för den som agerat fel utifrån RF enligt särskilda bestämmelser i RF eller enligt straffrättsliga stadganden.30 Enskilda tjänstemän kan dessutom drabbas av arbetsrättsliga följder som att omplaceras eller avskedas och har en regel tillkommit på fel sätt och skadat enskilda kan skadestånd för staten komma i fråga.31 En enskild individ som upplever att hon blivit kränkt kan också vända sig till Justitieombudsmannen, Justitiekanslern eller Diskrimineringsombudsmannen som är statliga skyddsorgan som finns till för att granska och kontrollera myndigheters verksamhet. När de nationella rättsmedlen tömts ut kan enskilda klaga till Europadomstolen enligt art. 34 och 35 i EKMR.
2.4.2 Konventioner
Utöver de nu nämnda regelverken har Sverige även ratificerat internationella konventioner som aktualiseras vid häktning. I kapitel tre nedan redogörs för kritik som kommit från vissa håll och bland annat från kontrollorgan till de konventioner som nu
29 Westerlund, G, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 20 ff. 30 Bull, T & Sterzel, F, Regeringsformen -‐ en kommentar, s. 44 f. 31 Bull, T & Sterzel, F, Regeringsformen -‐ en kommentar, s. 44 f.
omnämns. Det innebär att konventionerna förtjänar att nämnas trots att de kan verka mindre betydelsefulla än vår egen grundlag och EKMR.
Sverige har bland annat ratificerat den europeiska konventionen för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Konventionen trädde i kraft år 1989 och är även kallad Europarådets tortyrkonvention. För upprätthållandet av denna finns det speciella organet ”the European Committee For the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment”, förkortat
CPT. CPT har befogenhet att besöka häkten och andra institutioner i konventionsländerna och ska efter ett besök lämna en rapport till det aktuella landet om eventuella brister samt komma med förslag på förbättringsåtgärder som kan bidra till bättre skydd för frihetsberövade.32Vidare är Sverige som bekant medlem i FN och har
ratificerat flertalet FN-‐konventioner som ger människor skydd mot att exempelvis bli frihetsberövade och utsättas för tortyr. Framförallt FN-‐stadgan om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna från år 1948, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 samt tortyrkonventionen från 1984 ska nämnas. Tortyrkonventionen har två kontrollorgan knutna till sig; dels FN:s kommitté mot tortyr även kallad CAT och dels en underkommitté som kallas SPT. Underkommittén har likt CPT möjlighet att besöka olika nationella institutioner och övervaka och lämna rapporter över hur konventionsstaterna följer de åtaganden som konventionen innebär.33 Därutöver är FN:s barnkonvention viktig att nämna och även om min framställning inte är riktad mot barn eller unga händer det att personer under 18 år häktas och de har således ett ännu bättre skydd än vuxna i och med barnkonventionens långtgående regler. Sverige är bunden av barnkonventionens regler i och med att vi ratificerat den och av art. 37 och art. 40 följer att varje land i så stor utsträckning som möjligt ska sträva efter att inte frihetsberöva barn.
2.4.3 Principer
Utöver det starka skydd i lag och konventioner som finns mot påtvingade kroppsliga
32 Prop. 1997/98:104 behandlingen av häktade, s. 31.
ingrepp och frihetsberövande finns det även vissa principer som aktualiseras vid häktning. Som framgått ovan får inskränkningar i rättigheterna som påverkas vid häktning göras om det finns klart stöd i lag, se till exempel RF 2:21 och EKMR art. 8 punkt 2. Lagstöd är något som krävs vid all myndighetsutövning och kommer bland annat till uttryck i RF 1:1 st. 3 där det stadgas att all makt utövas under lagarna. Nu nämnda legalitetsprincip är kanske som allra starkast när det kommer till straffprocessen och att inget straff får komma ifråga utan lag uttrycks i 5 § i promulgationslagen till BrB.34 Utöver nu nämnda rättsgrundsats finns ett antal olika principer som måste beaktas vid användning av tvångsmedel i allmänhet och då såklart vid häktning eftersom det är mest ingripande av alla.35 Det ska även sägas att dessa principer i stort sett alltid beaktas och är av intresse vid myndighetsutövning mot enskilda.
Principerna av störst betydelse för häktning är behovsprincipen, ändamålsprincipen samt proportionalitetsprincipen.36 I korthet innebär principerna i förhållande till just häktning följande: Behovsprincipen innebär att häktning endast får ske om det finns ett påtagligt behov av att häkta samt att någon mindre ingripande åtgärd som kan uppnå samma resultat inte kan användas istället.37 Ändamålsprincipen innebär att det är ändamålet för vilket häktningen har beslutats som anger vilken befogenhet myndigheten har att använda tvångsmedlet. Ändamålet med häktning framgår klart i lagtexten, exempelvis kollusionsfara, och utgör ett nödvändigt rekvisit för att bestämmelsen ens ska få tillämpas; används det på annat sätt kan det bli fråga om brott vid myndighetsutövning.38 Proportionalitetsprincipen innebär att för att få använda ett tvångsmedel måste skälen för användningen uppväga det intrång eller men som det skapar för den enskilde eller andra motstående intressen. Med andra ord ska vid häktning inskränkningen av någons frihet uppvägas av skälen därtill. Den senare principen är den enda som finns direkt uttalad i RB 24:1 medan de andra utarbetats i praxis samt går att hitta på andra håll i lagstiftningen. Behovsprincipen kommer till exempel till klart uttryck i 8 § polislagen (1984:387).
34 Lag (1964:163) om införande av brottsbalken.
35 Prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor, s. 28. 36 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 48 f.
37 Ekelöf, Bylund, Edelstam, Rättegång III, s. 48.
2.4.4 Reflektion; goda förutsättningar för en korrekt prövning
Med beaktande av att häktning innebär ett så pass stort ingrepp mot en enskild person från en myndighets sida är det viktigt att reglerna är tydligt formulerade och bidrar till rättssäkerhet och att den enskildes frihet och övriga rättigheter inte inskränks mer än vad som är absolut nödvändigt. Häktning är underkastad omfattande reglering i RB och åklagaren, samt övriga inblandade, är dessutom skyldiga att ta hänsyn till de principer som nämnts ovan. Vidare ska det belysas att åklagaren inte själv beslutar om någon ska häktas utan det ankommer på rätten enligt RB 24:5. I och med att befogenheterna delas mellan åklagaren och rätten skapas fler garantier för en rättssäker prövning, eftersom fler än en part är med och beslutar om den enskildes öde.39 Utöver det har den misstänkte som tidigare nämnts rätt till en försvarare som också får närvara och yttra sig vid häktningsförhandling, se RB 24:14 st. 2. Sammantaget synes det som om lagreglerna och principerna skapar en god grund för att häktning bara används på ett korrekt och lagenligt sätt. Min uppsats ifrågasätter heller inte de befintliga reglerna men eftersom långa häktningstider förekommer och ofta i kombination med omfattande restriktioner är frågan hur väl eller strikt dessa regler och principer faktiskt tillämpas i praktiken.
2.5 Något om häktningsprocessen
Jag tänkte nu lite kort beskriva vad som krävs för att få en misstänkt person häktad och hur processen i huvuddrag går till därefter vilket är den tid som är av störst intresse för min framställning.40 Först och främst måste det föreligga ett brott som hör under allmänt åtal för vilket någon är misstänkt och eventuellt även anhållen. Därefter måste åklagaren framställa ett yrkande till rätten om att den misstänkte ska häktas och kunna förebringa tillräckligt med bevis för att häktningsskäl föreligger i det enskilda fallet inför rätten vid följande häktningsförhandling. Vad som utgör häktningsskäl stadgas i huvudregeln i RB 24:1 men även RB 24:2 och 24:3 kan ligga till grund för häktning. Åklagaren måste således göra gällande att rekvisiten i den tillämpliga bestämmelsen är uppfyllda. Huvudregeln är att den misstänkte måste vara på sannolika skäl misstänkt för
39 Prop. 1986/87:112 om anhållande och häktning, s. 36.
