Titel · 1
Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 119 1998
R E D A K T I O N S KO M M I T T É:
Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson
Lund: Per Rydén, Margareta Wirmark, Eva Hættner Aurelius Stockholm: Ingemar Algulin, Anders Cullhed
Uppsala: Bengt Landgren, Johan Svedjedal, Torsten Pettersson
Redaktörer: Hans-Göran Ekman (uppsatser) och Claes Ahlund (recensioner)
Inlagans layout: Anders Svedin
Distribution: Svenska Litteratursällskapet,
Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 UPPSALA
Utgiven med stöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 Uppsala. Samtliga insända uppsatser granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall lämnas först i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogrammen Word for Windows eller Word Perfect.
isbn 91–87666–14–6 issn 0348–6133
Printed in Sweden by Gotab, Stockholm 1999
Ringens härskarinna · 29
”ditt Minne jag bereder”
Om retorisk tradition och poetisk egenart i Bellmans gravdiktning
Av S T E FA N E K M A N
tes ökade.4 En ökning som fortsatte fram till
1770-talet, då produktionen plötsligt sjönk markant. Vid 1800-talets början förlorade tillfällesdiktning-en det allmännas intresse, ävtillfällesdiktning-en om diktformtillfällesdiktning-en kan sägas ha överlevt in på 1900-talet, men då som privat verksamhet.5
I beskrivningar av tillfällesdiktningen ses den oftast som en enhet, inget nämns om att den skul-le ha genomgått några större former av konstnär-lig utveckling eller förändring mellan slutet av 1600- och 1700-talet. Per S. Ridderstad nämner visserligen, med hänvisning till en artikel av Jo-seph Leighton, att det individuella momentet är det som driver en tillfällesdikt. Individualiteten gäller dock objektet för dikten, snarare än förfat-tarens poetiska kunnande eller egenart. Det indi-viduella ställs i relation till ett annat nyckelord för tillfällesdiktningen, nämligen den oVentliga re-presentativiteten.6 Diktaren hade att underordna
sig den speciella uppgiften han hade att utföra. Tillfälleslitteraturens funktion var i första hand social, vilket ses som ytterligare en orsak till att den inte betraktas som innehållande någon större poetisk egenart. Kurt Johannesson kallar tillfälles-diktningen för ”ceremoniernas diktning” och me-nar att den var en viktig del i de oVentliga ceremo-nier som ingick i strävandet efter att bevara en en-hetlig samhällsstruktur och världsbild i det svens-ka 1700-talssamhället.7 I den egenskapen Wnns det
heller inget som uppmuntrar till förnyelse av vare sig form eller innehåll. Tillfällesdikten blir då en del i bevarandet av en social struktur, sanktione-rad av de styrande i samhället. Denna funktion står i motsatsställning till det personliga poetiska skapandet.
Samma enhetliga syn på tillfällesdiktningen återWnns i Christina Dalhedes fallstudie av sex personskrifter, skrivna mellan 1699 och 1769. De avgörande skillnaderna mellan dikterna sägs där ligga i personernas familjebakgrund, deras ålder och personfaktorer. Hon poängterar att samtliga dikter skrevs i enlighet med de rådande poetiska Den samlade forskningsinsatsen kring Bellmans
texter är minst sagt omfattande. Störst intresse har ägnats den del av diktningen som uppfattats som levande litteratur: Fredmans epistlar och i viss mån Fredmans sånger. Under de senaste decennierna har även andra delar av Bellmans omfattande diktning uppmärksammats, såsom Bacchi Tempel, Bacchi Orden-kapitlen, den religiösa diktningen och de tidiga dryckesvisorna. Den omfångsrika tillfällesdiktningen har emellertid inte ägnats nå-gon större uppmärksamhet, utan endast gett upp-hov till spridda iakttagelser i samband med andra analyser.1
Den forskare som visat något större intresse för denna diktart är Carl Fehrman och då för den del av Bellmans tillfällesdiktning som gravdikterna utgör. Han anser att dessa dikter ”hör till litteratu-rens stereotypt konventionella genrer” och att man endast ”med lyhördhet [kan] urskilja person-liga tongångar och nyanser”.2 Fehrman anser
vis-serligen att det går att spåra förändringar i fråga om stil och innehåll i de tillfällesdikter som Bell-man skrev under närmare fyra decennier, men på-pekar samtidigt att diktarten inte ger utrymme för den känslans dubbelhet och de stämningsbryt-ningar som Wnns i framför allt epistel- och ordens-diktningen.3 Denna syn på tillfällesdiktningen,
som i stort sett statisk och utan större intresse för litteraturvetenskapliga analyser är, med få undan-tag, den allmänna uppfattningen.
Tillfällesdiktningen och Bellmans förändring
som diktare
Den svenska tillfällesdiktningen genomgick un-der en dryg hundraårs-period en förändring som skulle kunna beskrivas som en litteraturforms uppgång och fall. Det stora genombrottet kom mellan 1650- och 1670-talet. Detta skedde genom att man då generellt gick över från att skriva på la-tin till svenska, samt att antalet dikter som
tryck-reglerna och att den bakomliggande principen var tillämpningen av socialt decorum.8 Det vill säga
att dikten utformades efter adressatens kön, ålder, börd och sociala ställning.9
Dessa beskrivningar av tillfällesdiktningen pe-kar implicit på att det inte skulle Wnnas någon större skillnad mellan en gravdikt skriven i början på 1700-talet och en skriven i slutet av århundra-det. När man talar om utveckling i fråga om till-fällesdiktningen, är det kvantitet man menar.10
I Bellmanssällskapets utgåva av Bellmans skrifter Wnns ett fyrtiotal gravdikter, skrivna mellan 1760 och 1794. Jag anser att man utifrån detta material kan ge en mer bestämd och positiv syn på föränd-ringar i Bellmans gravdiktning än vad som tidiga-re framkommit och att förändringarna går att be-skriva i förhållande till den klassiska retoriken och till de sena epistlarna. Enligt min mening Wnns det betydande skillnader mellan Bellmans tidiga och sena gravdikter.
Utgångspunkten är idén om att de tidiga grav-dikterna inte i någon större utsträckning avvek från den klassiska retorikens mönster för hur man skulle komponera gravdikter och att de utforma-des i linje med det accepterade sättet att lyfta fram och beskriva den dödes sociala position. Bellmans sena gravdiktning innebär å andra sidan ett fjär-mande från den klassiska retoriken, ett poetiskt närmande mellan gravdiktningen och de epistlar som tillkom i anslutning till publicerandet av Fredmans epistlar 1790. De sena gravdikterna blir mer personliga och mindre ceremoniella, de är mer individualiserade och innehåller mindre av den oYciella panegyriken.
Jag menar att man kan se en förändring i Bell-mans gravdiktning som har en motsvarighet i epistlarna med kyrkogårdsanknytning, att den ka-rakteristik som bl.a. Fehrman och Johannesson gör av de sena epistlarna, delvis även gäller för Bellmans gravdikter från samma tid. Fehrman ta-lar om en förgängelsekänsla, i de s.k. kyrkogårds-elegierna, d.v.s. epistlarna 54, 56 och 81, samt sång 32, som är mer personlig och lyrisk, såväl som mer innerlig och gripande än i de tidigare dikterna.11
Johannesson pekar på tre ”pastorala” epistlar, 71, 80 och 82, som exempel för att styrka antagandet om den dragning mot idyll, det privata livet och
det estetiska som han anser att Bellmans diktning hade kring 1790.12
Orsakerna till nyorienteringen i episteldikt-ningen har spårats i Bellmans förändrade situa-tion, både socialt och konstnärligt, samt inte minst i hans ambition att bli en erkänd poet, att bli accepterad av den samtida litterära smaken.13
Det Wnns även de som sett en spirande förroman-tik som satt sina spår i diktningen i form av en ökad subjektivitet och känslosamhet.14
Ur ett sådant perspektiv är det uppenbart att tillfällesdiktningens starka band till de sociala till-fällen den var en del av, vilket manifesteras i dikt-formens reglerade form och inriktning på objek-tet, står i motsatsställning till Bellmans ändrade poetiska riktning, ambition och faktiska erkän-nande.
Att Bellman i sina sena gravdikter har ett friare förhållande till gravdiktningens konventionella form och innehåll, kan då ses som ett ändrat syn-sätt från Bellmans sida och/eller ändrade förvänt-ningar från de som hörde eller läste dikterna. Det-ta innebär även att fokus XytDet-tas från diktens socia-la funktion till att bli ett exempel på personlig diktkonst, att det inte i första hand är en gravdikt som ska framföras, utan en dikt av Carl Michael Bellman.
Det Wnns givetvis ett antal möjliga orsaker till dessa förändringar. Förutom Bellmans förändrade sociala situation och position som diktare, ökade till exempel antalet gravdikter som trycktes i tid-ningarna i stället för att tryckas separat vid slutet av 1770-talet.15 Det är givetvis så att den ändrade
framförandeformen och det faktum att begrav-ningsbesökarna ersattes av en läsekrets, kom att påverka dikternas form och innehåll.
Sådana orsaker Wnns det dock inte utrymme att utveckla i den här artikeln. Jag kommer att fort-sättningsvis koncentrera diskussionen på att det faktiskt skedde en betydande förändring i Bell-mans gravdiktning, och visa hur denna förändring blir tydlig i förhållande till de retoriska reglerna och den sena episteldiktningen.
Fem gravdikter av Bellman
Två tidiga gravdikter, från 1767 respektive 1775, kommer att jämföras med tre från åren 1788–89.
”ditt Minne jag bereder” · 31 Dikterna är skrivna över personer av båda könen,
med delvis olika social bakgrund, vilka dog i olika åldrar. Detta för att i möjligaste mån undvika att poetisk egenart ska behöva misstas för en variant av decorum.
Samtliga dikter är emellertid skrivna över per-soner som kan sägas ha tillhört borgerligheten, d.v.s. det merkantila borgerskapet eller ämbets-mannakåren. Men inom denna heterogena grupp Wnns både välbärgade och de vars situation i mycket liknade Bellmans egen ekonomiskt kata-strofala.16 Det är också värt att notera att Bellman
hade varit bekant med eller umgåtts i samma kret-sar som de han skrev dikterna över. Detta är inte något speciellt för just dessa personer. Av det drygt sextiotal grav- och bröllopsdikter som åter-Wnns i standardupplagan, hade Bellman någon form av social kontakt med eller förhållande till majoriteten av adressaterna.
Den första av de tidiga gravdikterna är skriven 1767 över prostinnan Carlenias, som avled i en ål-der av 55 år och uppges ha varit vän till Bellmans föräldrar.17 Den andra dikten är skriven över den
30-årige läkaren Österdam, en av Bellmans jämn-åriga vänner, som avled 1775.18
De tre sena gravdikterna skiljer sig inte bara åt ifråga om adressaternas ålder, kön, samhällsställ-ning och vilket förhållande Bellman som person hade till dem, utan också i hur dikterna är utfor-made.19
Den första är en dikt över Maria Eleonora Ge-orgii (född Chapman), som avled 1788, endast 24 år gammal. Enligt uppgift var Bellman antagligen vän till familjen Georgii och hade träVat Maria Eleonora. Familjen Georgii beskrivs som en ”apo-tekardynasti” som tillhörde den växande, välbe-medlade borgerligheten.20
Den andra dikten är skriven över en ämbets-man vid namnet Uhrström, som uppges ha levt ”ett glanslöst liv” som mönsterskrivare vid Kung-liga Artilleriregementet från 1767 fram till sin död 1789, vid 51 års ålder. Det Wnns inga uppgifter om att han skulle ha umgåtts med Bellman.21
Den sista av gravdikterna från slutet av 1780-talet är adresserad till den förmögne hovdragaren Widman, som tillhörde Bellmans bekantskaps-krets under 1780-talet. Bellman umgicks i det Widmanska hemmet och det Wnns ett Xertal
dik-ter riktade till familjemedlemmar och andra som beskriver naturen kring familjens lantställe Elfvik på Lidingö. Petter Widman avled i lungsot den 15 januari 1790, 54 år gammal.22
Kompositionsmönster och decorum
Stina Hansson visar i sin avhandling om Lucidors bröllops- och gravdiktning hur 1600-talets grav-dikter komponerades i enlighet med den klassiska retorikens regler, där den första delen av dikten ägnades åt lovprisning av den döde, den andra de-len innehöll klagan och sorg över dödsfallet, den avslutande delen bestod av tröst åt de överlevan-de.23
Hansson påpekar att det, enligt de retoriska reglerna för gravskrifter, var mindre lämpligt att lovprisa sådana företräden som hänger samman med yttre omständigheter som utseende och rike-dom, då detta inte betraktades som något sant be-röm.24 De samhälleliga insatserna betonades
starkt, i fråga om män, liksom lärdom samt prak-tiska insikter och färdigheter.
Begreppet ”gudsfruktan” användes främst när det inte fanns några andra dygder att hänvisa till, vilket tillämpades i högre grad i gravskrifter över ofrälse än adelsmän.25 I fråga om kvinnor rörde
det sig om att framhäva andra sidor. Där omfatta-de begreppet dygd egenskaper som förstånd, kyskhet, godhet och vänlighet, helt andra områ-den än för vad som gällde för männen. Trots att utseende och rikedom inte ansågs lämpliga att framhäva, kunde man göra undantag för kvinnor, speciellt då ifråga om skönhet, eftersom deras ställning ofta gjorde att det inte gavs mycket ut-rymme för den form av lovprisning som var knu-ten till samhällsgärningar.26
Bellmans två tidiga gravdikter, den sex strofer långa över Carlenias från 1767 och de fem strofe-rna över Österdam från 1775, ansluter nära till det retoriska kompositionsmönstret. Lovprisning (laus), klagan/sorg (luctus) och tröst (consolatio) Wnns uttalade och i den ordningen i bägge dikter-na. Även berättarens betraktelse och tilltal följer i stort denna tredelning. I lovprisningen talar berät-taren i vi-form och börjar dikten med en hög-stämd betraktelse, för att sedan i följande strof/
strofer konkretisera bilden, och ur ett jag-perspek-tiv beskriva den sorg han ser personiWerad i sörjan-de familjemedlemmar vid graven, som i följansörjan-de exempel ur dikten över Carlenias:
Men ack! jag ser här jämte båren Och bredevid den Dödas graf En gammal man med gråa håren,
Som gjuter ut ett tårehaf: Han sörjer djupt en värdig Maka,
Som all dess ro och glädje var, Som han af hjertat älskat har Och blifvit älskad af tillbaka.
Dikten över Carlenias betonar tydligare den dö-das dygdighet och gudsfruktan än dikten över Ös-terdam, vilket är i linje med principen om deco-rum, om hur kvinnor kunde hyllas i gravdikterna. Österdams insats inom sitt yrke som läkare berörs, men Bellman beskriver mest utförligt hans sätt att vara, ur vän-perspektivet. Detta stämmer inte helt med vad som var eftersträvansvärt ur retorisk syn-vinkel, men det kan bero på att Österdam gick bort endast 30 år gammal och alltså inte hunnit göra någon mer omfattande karriär, eller att Bell-man blivit ombedd att beskriva honom som den vän han uppenbarligen var till diktaren.
Dikten över Carlenias avslutas med en återgång till den högstämda betraktelsen, där subjektet åter blir ett ”vi” som till tröst för sorgen uppmanas att tänka på att den döda nu återWnns ”Ibland Guds Helgon uti Höjden”. I dikten över Österdam innebär den avslutande strofen att diktaren med-delar att han inte kan fortsätta sjunga den dödes lov, eftersom ämnet är honom ”alt för ömt”, åter en anspelning på vänskapen med den döde, denna gång i en högstämd ton som ligger i linje med tra-ditionen för gravdikternas avslutning.
Min pensel kunde högre måla Den bild, hvars värde jag berömt; Men ämnet är mig alt för ömt, Och hjertat kan ej handen tåla I denna teckning bilda mer. Med Xit min konst jag nu förglömmer; Men den min matta sång berömmer
Åt dygd och sanning låf-ord ger.
Det retoriska uppbyggnadsschemat och skiftet av perspektiv Wnns inte lika uttalat, eller försvinner helt, i de sena dikterna. Dikten över Maria
Eleo-nora Georgii från 1788 är endast tre strofer lång. Den innehåller inget uttalat berättarsubjekt och har inte strukturen att gå från det högstämda till det konkreta och sedan tillbaka till det högstäm-da. De två första stroferna är komponerade som två parallella bilder, där den första strofens rena naturbeskrivning av en blomma som sluter sig för natten och öppnar sig för solens strålar på morgo-nen, följs av en parallell i andra strofen där ”Her-dinnan” dör för att sedan föras upp till himlen. Denna variant på förgängelsetemat ersätts i den tredje strofen av ett direkt tilltal av den döda.
Till minne af din dygd, dig och din Ätt till heder Sjelf Oskuld dig i dag en ärestod bereder,
Då hon i sorgen djup utbrister vid din färd: Ditt namn ej afund röner
Vid den cypress dig kröner, Ty du var älskansvärd.
Lovorden över Georgii är i linje med de som åter-Wnns i dikten över Carlenias och med hur kvinnor skulle beskrivas, men det går inte lika lätt att di-rekt peka ut anknytningen till den struktur som gravdikterna generellt hade och som återWnns i dikterna från 1767 och 1775. Bellman har här komprimerat lovorden och sorgen i en enda strof. Det Wnns heller inte någon uttalad tröst till de sör-jande, helhetsintrycket är ett av sorg och saknad.27
Man kan möjligen tänka sig de två raderna om den dödas uppstigande till himlen som en tröst, men då kommer trösten före lovprisandet, vilket även detta skulle bryta mot den konventionella ordningen.28
Dikten över Uhrström från 1789 är även den endast tre strofer lång, men här Wnns från början mer av de sociala dygder som kännetecknar grav-dikter över män. Då Uhrström inte hade någon högre ställning i samhället eller tillhörde adeln, blir det mer av en beskrivning av hur han verkade i sitt yrke och förvånande nog mycket om hans inre egenskaper.29 Uhrström benämns som en
sann ”Menskjo-Vän”, om hans yrkesutövande sägs att:
Ty i hans åtgärd låg ej Skalken: Att plundra Åbon vid sin strand; Tvärtom förmildrade hans hand Hvar prick uti Utsöknings-Balken.
”ditt Minne jag bereder” · 33 Det är bilden av en personlig dygd, som diktaren
och, kan man förutsätta, läsarna upplevde som en positiv egenskap. Det är alltså inte de samhällsin-satser som vanligtvis hyllas som fokuseras i dikten. På samma sätt som i dikten över Georgii, åter-ges inte här någon tröst för de sörjande. Lovpri-sandet och sorgen Wnns med, inte uppdelat som i de tidiga dikterna, sorgen ligger interfolierad i den lovprisning/beskrivning av Uhrström som sträck-er sig fram till diktens två avslutande radsträck-er. Det är också där som berättarjaget för första gången ger sig till känna:
Godt hjerta, hjelpsamhet och heder, Som nu vår Verld så sällan ser, Jag fruktar med dig myllas ner, Just då ditt Minne jag bereder.
Det är en avslutning som inte bara visar upp dik-taren i färd med att avsluta sin dikt, utan också kan ses som en manifestation av diktarens sympati för den döde och den person han var, såsom det målas upp i dikten.
Dikten över Widman är även den endast tre strofer lång. De två första beskriver hur Charon ror in i den vik där Widman bodde och hur natu-ren, såväl som den döende mannen, motvilligt böjer sig inför naturens gång. Även om ett religi-öst tema och hustruns sorg Wnns inXätat i strofe-rna, är det bilden av Charon i den svenska vin-ternaturen som dominerar.
Till den tredje strofen koncentreras sedan Wid-mans dygder, vilka beskrivs med fokus lagt på den personliga dygden. I detta liknar den dikten över Uhrström, men med tanke på Widmans sociala och ekonomiska ställning är det förvånande att inget nämns om hans yrkesverksamhet eller hans samhällsinsatser. De Wnns inte ens antydda, vilket direkt strider mot tillämpningen av decorum.30
Detta minskar det ceremoniella draget i dikten och fjärmar den från det retoriska uppbyggnads-schemat, men ger å andra sidan dikten en mer personlig ton.
Vår Vän är lagd på bår,
Hans anlet mer ej ses oss muntra och förnöja, Hans bröst ej mera hörs sin sjuka lunga höja,
Hans hand at göra godt i tiden mer ej rår. Den Arma må nu sjelf aftorka ögats tår
Och Widmans saknad röja,
Med den välsignelse han af min skugga får.
Raderna fyra till sju kan läsas som att Widman hjälpte de behövande och mindre bemedlade. Man kan tänka sig att Bellman räknade sig själv till den gruppen och då blir den sista raden i stro-fen klarare, där diktaren ger sig till känna.31
I likhet med de båda andra dikterna från perio-den 1788–90, följer gravdikten över Widman inte det retoriska mönstret med lovtal, sorg och tröst. Man kan ana dem i stroferna två och tre, men då antydda och i en annan ordning än vad traditio-nen bjöd, mer personligt använda och underord-nade den poetiska formen.
Dikternas religiösa tema
Det religiösa temat i dikterna avviker inte från ti-dens konventioner, även om det går att peka på skillnader i utformningen mellan tidiga och sena dikterna.
I den tidiga dikten över Carlenias är det Guds outgrundliga vägar och förtröstan på livet efter detta som är framträdande. Rådet till de sörjande är att de ska sluta gråta, eftersom ”Vi böra Herran råda låta / Och alting Wnna oss uti”. I stället för att sörja den döda, borde åhörarna vara lyckliga över att den döda nu fått ”En säll och oförgänglig lott / Ibland Guds Helgon uti Höjden”. Det är ord av tröst som borde ha varit extra passande med tanke på att änkemannen var prost, även om de inte är mer än varianter inom konventionens gränser.
Den bärande religiösa tanken i dikten över Ös-terdam är livets förgänglighet,32 vilket redan i den
inledande strofen presenteras genom raderna: ”Och med sin bortgång oss påminner, / Hur all vår glans förgänglig är” Även om Guds närvaro kan ses som underförstådd, nämns inte Gud eller något om livet efter detta i dikten. Förgängelse-temat utvecklas enbart i den liknelse mellan natu-ren och människolivet, som utgör strof tre av sex i dikten.
I de sena dikterna Wnns en större poetisk varia-tion, även om avvikelserna från konventionen inte kunde bli alltför stora, med tanke på kopplingen till de kyrkliga ceremonierna.
Förgängelsetemat är det allt överskuggande i dikten över Georgii. Här är det dock kopplat sam-man med en försonande förtröstan på livet efter
döden. Temats utläggning genom blomstermeta-foriken slutar inte som i dikten över Österdam med att blomman dör, här sluter den bara sina blad för kvällen och när morgonen kommer öpp-nar den dem igen. I den andra strofens parallell till dessa rader heter det: ”Men dagens morgon randas, / Hon Änglars sällhet andas / I Evighetens sky”. En bild av det eviga livet, där döden reduce-ras till en passage, en tillfällig sömn mellan två världar. Några andra direkta hänvisningar till den hinsides världen eller kristna gestalter görs inte.
Förgängelsetemat återWnns även i dikten över Widman, här kopplat till naturen under natten såväl som vintern. Den underliggande religiösa tanken i bilden med Charons besök i vinterland-skapet är att allting i naturen fått sitt liv och sin prakt till låns. Det är nu dags för Widman att be-tala tillbaka det lånet, vilket Bellman i första strof-ens avslutande rader låter Charon uttrycka genom att direkt tilltala den döende med orden: ”Natu-rens skuld betala / Och återbär ditt lån uti den Högstas hand!”. Här nämns alltså Gud, till skill-nad mot i dikten över Georgii, vilket sker en an-dra gång i samband med att Widmans sörjande änkan beskrivs med orden ”Ett tåligt bröst beslu-ter / At trösta sig i Gud och vörda hans behag”.
Direkta hänvisningar till Gud och livet efter döden saknas däremot i dikten över Uhrström. Temat är att den döde nu kommit till vila efter ett tröttsamt liv:
Skymd af en trög och fängslad Lycka På Ärans väg fullt femti år Vår trötta Vandringsman nu går Att låta Vänner graf-dörrn trycka
Med fasta riglar tungt igen.
Det nämns inget i dikten om vad som händer vandringsmannen efter döden. I stället slutar dik-ten med att berättaren uttrycker fruktan för att de sällsynta dygderna gott hjärta, hjälpsamhet och heder ska följa med den döde ner i mullen. Dik-ten innehåller överhuvudtaget inte något uttalat religiöst tema, vilket är anmärkningsvärt då det handlar om en gravdikt.
Med avsaknaden av hänvisning till en tillvaro efter döden, ligger dikten över Uhrström närmare epistlarna 81 och 54, där döden ses som slutet, inte som början på något nytt.33 Även vännernas akt
att stänga gravdörren om den döde Uhrström kan ju sägas ha sin motsvarighet i epistel 81, där Fred-man uppFred-manar ”Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf / Grafsten öfver vår Syster”.34
Stilistiska grepp och poetisk egenart?
Den vissnande blomman tillhör de vanligaste för-gängelsemetaforerna i 1600- och 1700-talets dikt-ning.35 Det är också den bild som är mest frekvent
i Bellmans diktning i samband med förgängelsete-mat.36
Det verkar troligt att det är med hänvisning till de dödas ringa ålder som detta tema utvecklas i den tidiga dikten över Österdam och den sena över Georgii. I dikten över Österdam utsträcks metaforen till en fristående strof:
Men som en blomma bladen slutar Vid afton-rodnans kalla Xäkt, Tills oförmärkt dess sköna drägt Förvissnad ner till jorden lutar
På samma sätt vårt svaga lif: Ett ögnablick dess väsen glimmar, Det ser sig kring – om några timmar
Så slöts dess glada tids-fördrif.
Även om man kan se det som att Österdams död i unga år här får en poetisk gestaltning i tanken om att livet endast glimmar några timmar, innan det släcks, så avviker inte strofen i någon högre grad från det traditionella utformandet av förgängelse-temat genom blomstermetaforik.
Ett mer originellt sätt att framställa temat på återWnns i dikten över Georgii, vilken till två tred-jedelar består av en mer utarbetad poetisk gestalt-ning. Dikten börjar med en strof med förgängel-semetaforik i form av en blomma som sluter sig för kvällen och öppnar sig när morgonen kom-mer. Strof två fortsätter temat, och utgör en paral-lell bild till den första strofen, men här har blom-man ersatts av en herdinna och de konventionella uttrycken ”I blomman av sin vår” och ”fägrings prakt” får sin betydelse som bildspråk accentuerad genom den dubbelexponering som ges av att de två strofernas innehåll och uppbyggnad är lika.
En blomma, hög och skön, när emot natten lider, Hon med en lutad knopp sin stjelk till marken vrider
”ditt Minne jag bereder” · 35
När dagen tändes åter, Hon sina blad upplåter
Till ett förnyadt lopp.
Så syns vid lifvets quäll en from och täck Herdinna I blomman af sin vår ur tidens grus försvinna
Och all dess fägrings prakt i jordens gömma Xy. Men dagens morgon randas,
Hon änglars sällhet andas I Evighetens sky.
Läser man båda stroferna som beskrivning av den döda, blir den första en återgivning av den unga kvinnans yttre ”hög och skön”, ålder ”där nyss hon runnit opp”, död ”sin stjelk till marken vri-der” och hennes inträde i himlen ”Hon sina blad upplåter / Till ett förnyadt lopp”. I strofernas två parallella sätt att beskriva samma sak, går påver-kan växelvis.
Det Wnns korresponderande ord, stroferna ige-nom, som ytterligare bidrar till att skapa en en-hetskänsla mellan dem; motsatsparet natt–dag i första strofen har sin motsvarighet i kväll–morgon i andra, vidare motsvaras ”marken” och den yttre beskrivningen ”hög och skön” i första strofen av ”tidens grus” och beskrivningen av de inre egen-skaperna ”from och täck” i andra strofen. Naturbeskrivningen i dikten över Georgii skiljer sig från den tidiga dikten över Österdam i det att man här återWnner anspelningar på de arkadiska landskap som allt oftare omger Bellmans Wgurer i diktningen, från Bacchi Tempel fram till de sena ”pastorala” epistlarna.37 Metaforiken utgår inte
enbart från bilden av den enskilda blomman, som i dikten över Österdam, utan det Wnns ett om-givande fält och den döda beskrivs i strof två som ”en from och täck Herdinna”. Ett epitet som blev vanligare i Bellmans beskrivning av kvinnliga ge-stalter i den sena episteldiktningen.
Naturen spelar en framträdande roll även i dikten över Widman, men den är här på ett helt annat sätt förankrad i tid och rum än i de övriga grav-dikterna. I första strofen anges en faktisk plats, Elfviken, där Widmans lantställe låg, som den plats till vilken Charon styr sin båt. Vidare sägs det i samma strof att Charon är ”Uppdagad i sin rodd af midnatts-stjernans brand”, en rad som an-tas anspela på att Widman dog mellan tolv och ett
på natten.38 Slutligen Wnns en hänvisning i tredje
strofen till den sjukdom som Widman led av: ”Hans bröst ej mera hörs sin sjuka lunga höja”. Förankringen av dikten i de faktiska förhållande-na förstärker det personliga intrycket.
Naturens stillhet och dess förmänskligade ac-ceptans av dödens oundviklighet och sorg över Widmans öde i raderna ”Inom dess frusna skär, vid all Naturens dvala” och ”All Nejden bugar sig och öma suckar gjuter.” visar på ett förhållande till naturen i linje med det sena 1700-talets elegi-diktning. Detta står också i kontrast till de kon-ventionella naturbeskrivningarna i gravdiktning-en, när sådana förekommer. Det är då inte sällan naturkatastrofer som utgör bakgrunden till mötet med döden. En konvention vars inspirationskälla ursprungligen var de naturkatastrofer som åter-Wnns i beskrivningen av Kristi lidande och död.39
Det speciella med dikten över Widman är be-skrivningen av hur Charon seglar in i mot stran-den vid Elfvik för att hämta Widman och hur na-turen reagerar på detta besök.
Mot Elfviks mulna strand,
Inom dess frusna skär, vid all Naturens dvala Syns Charon i sin båt sig närmre stranden hala.
Uppdagad i sin rodd af midnatts-stjernans brand Han för sitt gamla språk, med åran krökt i sand:
Naturens skuld betala
Och återbär ditt lån uti den Högstas hand! Bestört af denna Lag,
All Nejden bugar sig och öma suckar gjuter. Ett lyckligt ägta band på några få minuter
Upplöses och förstörs vid hjertats tunga slag. Men sänkt i tårars Xod på en så sorglig dag
Ett tåligt bröst sig besluter
At trösta sig i Gud och vörda hans behag.
Att det är Charon som kommer för att hämta Widman, betyder att han har tagit den plats som normalt tillkommer Döden/Liemannen i grav-diktningen.40 Det är intressant att notera den
kon-kreta form som Charon har i dikten över Wid-man; att färjekarlen här inte enbart har en symbo-lisk eller utsmyckande funktion, utan ingår som en del av den realistiska vinternattsbild som de två första stroferna målar upp. Charon blir också syn-lig för blotta ögat genom ”midnatts-stjernans brand” och åran kröks av sand när han når fram
till Elfvikens strand. Det realistiska inslaget i dik-tens bild av den materialiserade mytologiska Wgu-ren Charons ankomst till Elfvik får ytterligare kontur av de ovan nämnda personliga, konkreta detaljerna om Widman. Här kan man se det som att tillfällesdiktaren Bellman möter den Bellman som skapat epistlarnas värld, genom att bilden av Charon blir alltmer lik den som Wnns i en sen ”elegisk” epistel som nr 81.
Övergången från livet direkt ner i Charons båt, utan Dödens förmedling, har en motsvarighet i Xera epistlar.41 I epistel 79 framställs en scen där
”Charon ror alt hvad han hinner” för att komma fram till Fredman som sitter på krogen och gör upp räkningen (bokstavligt talat!) med krögarma-damen. I epistelns avslutande strof har Fredman slutligen lämnat livet; ”Nu står jag midt i båten / Kors, hvad det roret gnislar”. Likheten i formule-ringen med den tidiga epistel nr 3 är slående; ”Full och våt / Står jag i Charons båt”. Båda dessa sce-ner utspelas på krogen, och kan ses som variatio-ner inom dryckesvisans genre.42 Charon och hans
båt blir här en omskrivning för livets slut, utan att vara knutna till mer utarbetade tankar om livets förgänglighet eller dödens oundviklighet.
Dikten över Widman liknar i detta fall mer epistel 81. Båda dikterna ger en bild av Charon som aktiv part i övergången från livet till döden. I dikten över Widman beskriver de två första strofe-rna Charon på väg för att utföra sitt uppdrag, att hämta Widman, och hur naturen reagerar på det-ta. I epistel 81 sker samma sak, även om Charon här redan har utfört uppdraget, att hämta Löf-bergs maka. Fredman ser honom på väg till döds-riket när han vinkar farväl, eller på återseende, till de sörjande på kyrkogården.
Det Wnns dock en viktig skillnad i bilden av Charon mellan epistlarna och dikten över Wid-man. I epistlarna innebär övergången från liv till död också steget över i mytologin, i det att det är ”vid Charons Älf ” (ep. 79) och ”från sin brusande älf ” (ep. 81) som Charon gör sig påmind och syn-lig. Han styr där sin båt på Styx, mytologin och Wktionen dubbelexponeras i dikten, vilket inte är fallet i dikten över Widman, där Charon har läm-nat mytologin och ror in i den stockholmska skär-gården för att hämta den döende Petter Widman. I dikten över Uhrström är det anmärkningsvärt hur konsekvent Bellman genomför en speciell
be-skrivning av den döde. De tidigare kommentera-de rakommentera-derna om kommentera-den dökommentera-des dygkommentera-der, gott hjärta, he-der och hjälpsamhet, får en särskild innebörd ge-nom det sätt på vilket Uhrström framställs. Detta sker dels genom en anhopning av uttryck som var konventionella inom gravdiktningen; ”en from-sint Man”, ”en Menskjo-Vän” och ”Som hjelpsam Vän, som ärlig Man” och ”Vår trötta Vandrings-man”, dels genom mer originella formuleringar som ”Uti sin svepning sofver han” och Uhrström beWnner sig nu ”I stillhet gömd från tid och öden”. Oansenligheten fokuseras i första strofens slutrader: ”Tycks nu hans lilla aska värd / Ett litet minne efter döden”.
Dessa skildringar av och epitet till den döde skapar en bild av en oansenlig, trött men vänlig man, som nu äntligen kommit till vila efter ett liv i en tillvaro där hans egenskaper inte var gångba-ra. En beskrivning som strider mot retorikens an-visningar för decorum, men som ger en intim, sympatiskapande och personlig ton i dikten. En ton som även återWnns i dikterna över Georgii och Widman, men som saknas i dikten från 1767 och endast delvis kan återWnnas i dikten från 1775.
De sena gravdikterna kan beskrivas med de ti-digare citerade raderna från Fehrman, vilka är en beskrivning av hur Bellmans utformade de sena epistlarna, de s.k. kyrkogårdselegierna: ”en helt annan, personlig, lyrisk, innerlig och gripen art”.43
Det friare förhållandet till retoriken
Det är uppenbart att Bellman i gravdikterna från 1788–90 har ett friare förhållande till det retoriska uppbyggnadsschemat för gravdikter.
I de sena dikterna har det schematiska utfor-mandet övergetts, det som innebär att börja med lovprisning, för att sedan gå över till klagan/sorg och avsluta med tröst till de sörjande. I linje med de ovan redovisade beskrivningarna av episteldikt-ningens inriktning under samma tid, framträder en mer personlig ton i de sena gravdikterna. Ett direkt brott mot decorum är exempelvis beskriv-ningen av den dödes livsverk som ett socialt miss-lyckande, och där de inre egenskaperna och för-hållandet till andra människor, på det personliga planet, ställs fram som främsta egenskaper. Iden-tiWkationen har förskjutits från de sörjande till de
”ditt Minne jag bereder” · 37 döda, sorgen har blivit mindre uttalad och
utpe-kande och närmare knuten till författarens fram-ställningskonst. I stället för att peka på de sörjan-de vid kistan och med ord beskriva sörjan-den sorg han ser, gestaltar diktaren känslorna i dikten.
Uttrycket ”ditt Minne jag bereder” kan tolkas på olika sätt, beroende på om det appliceras på Bell-mans tidiga eller sena gravdikter.
För de tidiga dikterna menar jag att ’bereda’ innebär en nära anknytning till den traditionella gravdiktningen, där Bellmans skaparförmåga står tillbaka för hantverket att utforma dikterna för deras sociala och ceremoniella funktioner och i enlighet med det retoriska uppbyggnadsschemat. Avvikelserna från gravdiktningens konventioner är inte uppseendeväckande.
De sena gravdikterna är skapade av en diktare väl förtrogen med hantverket och som tar sig konstnärliga friheter gentemot normerna. Det är en diktare vars namn blivit erkänt och vars övriga poesi tagit en ny riktning, vilket även avspeglas i de dikter han skriver för att framföras i bestämda sociala situationer, där diktens funktion i första hand var att fungera som en del i ceremonierna, men där poetens namn och rykte är några av de möjliga orsakerna till att det ges utrymme för större variation och ett större inslag av poetisk egenart än vad som var fallet under de tidiga åren. Man kan säga att det sker en förskjutning i innebörden av begreppet ”bereda” för de sena gravdikterna, där det inte bara sker en förändring ifråga om beskrivningen av den dödes livsgärning, utan också att den som författat dikten hamnar i fokus på ett nytt sätt. Det är en dikt av Bellman som presenteras, något som i vissa fall blir synligt i texten och som gör det meningsfullt att läsa grav-dikterna mot andra dikter och texter författade av Bellman under motsvarande period.
N OT E R
1 I Bellmanssällskapets standardutgåva av Bellmans skrifter fyller dikter till enskilda personer sex av de nitton volymerna. Se Bellman, Carl Michael, Carl
Michael Bellmans skrifter. Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet, volymerna VIII–XII som
innehål-ler dikter till enskilda, samt vol. VII som består av dikter till och om kungafamiljen. (Standardutgåvan
kommer hädanefter att anges som StU). Sammanlagt Wnns det ett fyrtiotal gravdikter och ungefär hälften så många bröllopsdikter av Bellman i dessa volymer. Re-sonemang kring Bellmans gravdiktning Wnns främst i Carl Fehrmans ”Bellman på kyrkogården” i Kring
Bellman (utg. L.-G. Eriksson), Stockholm 1964. Se
även Nils Afzelius Myt och bild i Bellmans värld, (an-dra omarbetade upplagan) Stockholm 1965, s. 28, 31 V., 37, 43, 45 V., James Larsons artikel ”Epistel 52 och genrernas litteratur” (övers. K. Johannesson) i Ur
Bellmans värld och Fredmans, Stockholm 1991, samt
Alf Kjelléns Bellman som bohem och parodiker, Stock-holm 1971, s. 124 V.
2 Båda citaten hämtade från Fehrman, ”Bellman på kyrkogården”, s. 142.
3 Ibid.
4 Ridderstad, Per S, ”Vad är tillfällesdiktning? En kort översikt.”, Personhistorisk tidskrift 1980, s. 31 f. Det Wnns avvikelser mellan forskarnas åsikter om tid-punkter och antal tillfällesdikter, men dessa frågor är inte direkt relevanta för mina frågeställningar. Se t.ex. Olsson, Bernt, Bröllops beswärs Ihugkommelse. II, Lund 1970, s. 23. Olsson sätter där en gräns vid c:a 1655, vilket är då antalet tillfällesdikter på svenska för första gången är Xer än de som är skrivna på latin. 5 Ridderstad, s. 33.
6 Ibid., s. 40.
7 Johannesson, Kurt, ”Bellman och ceremonierna” i Tio
forskare om Bellman. Föredrag vid Vitterhetsakademi-ens symposium 15–17 september 1976 (red. H. Engdahl),
Stockholm 1977, s. 97 f.
8 Dalhede, Christina, ”Tillfälleslitteratur i poetikens skola. En fallstudie av sex personskrifter mellan 1699 och 1769” i Personhistorisk tidskrift 1990, s. 110. 9 Hansson, Stina, ”Bröllopslägrets skald och bårens” En
studie i Lucidors tillfällesdiktning, Göteborg 1975, s.
44 f.
10 Se till exempel avsnittet om tillfällesdiktningens ut-veckling i Hanssons ”Privatlivets litteratur”, i Den
svenska litteraturen Från forntid till frihetstid (red. L.
Lönnroth och S. Delblanc), Stockholm 1987, Bernt Olssons ”Bröllopsdikt och gravdikt” i Litteraturens
historia i Sverige (red. B. Olsson och I. Algulin),
(an-dra upplagan) Stockholm 1993, s. 71 V. eller inled-ningskapitlen i Magnus von Platens Yrkesskalder fanns
dom? Om tillfällespoeternas försörjningsfråga. Del I,
Umeå 1985.
11 Fehrman, ”Bellman på kyrkogården”, s. 146, 160. 12 Johannesson, s. 110.
13 Se bl.a. Nils Afzelius ”Bellman och Wallenberg” i Ny
illustrerad svensk litteraturhistoria (red. E. N.
Tiger-stedt), (andra upplagan) Stockholm 1967, s. 287, Jo-hannesson, ”Bellman och ceremonierna”, s. 110 f., Lars Lönnroths ”Den bacchanaliska musan -Bellman och hans efterföljare” i Den svenska litteraturen
Upp-lysning och romantik 1718–1830 (red. L. Lönnroth och
S. Delblanc), Stockholm 1988, s. 93, 96, eller Lars Lönnroths Den dubbla scenen. Muntlig diktning från
Lönn-roth ansluter sig till Fehrmans syn på kyrkogårdsele-gierna och kompletterar med åsikten att diktningens ändrade inriktning hör ihop med Bellmans ändrade sociala situation yrkesmässigt och publikt, att fram-trädandena i borgerliga salonger krävde en annan ’kommunikationsform’, d.v.s. sång eller enskild de-klamation av vers, än de bacchanaliska upptågen och sceniska parodierna under 1760-talet.
14 Johannesson, ”Bellman och ceremonierna”, s. 110 f. 15 Se Gunnar Sahlins Författarrollens förändring och det
litterära systemet 1770–1795, Stockholm 1989, s. 57 f.
Sahlin hävdar där att bröllops- och gravdikterna allt-mer började publiceras i tidningarna i stället för att framföras vid begravningen. Möjligheten att dikterna både skulle ha framförts som en del av begravningsce-remonin och publicerats i tidningarna tar Sahlin inte upp. Han hävdar, utan något belägg för detta eller nå-gon diskussion kring orsakerna till påståendet, att bruket att framföra dikterna vid begravningen skulle ha upphört.
16 Det förekommer inte många grav- eller bröllopsdik-ter i StU som är riktade till högadliga personer, men exempel är gravdikten ”Öfver Stats-Commissarien och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden Välborne Herr Bengt Rudenskiölds död den 22 April 1760.”, StU VIII, s. 7–10, samt bröllopsdikten till baronen Claes Rålamb och grevinnan von Düben, som vigdes 18 maj 1794, StU XII, s. 26–27. Anmärkningsvärt för båda dessa dikter, som tillhör de första respektive de sista Bellman skrev, är att de båda är traditionella på så sätt att de är skrivna helt i linje med tankarna om decorum för högadliga personer.
17 Det Wnns ett tiotal bevarade gravdikter återgivna i StU från tiden fram till 1775. De avviker inte nämn-värt från de två tidiga gravdikterna som jag använder mig av i fråga om innehåll eller i förhållandet till den klassiska retorikens uppbyggnadsschema.
18 ”Vid Probstinnan Anna Caisa Carlenias graf uti Hof-va kyrka den 17 December 1767” StU VIII, s. 58 V. och ”Vid Kongl. Maj:ts Lif-Chirurgi Herr Abraham Österdams död, som timade den 27 December 1775, uti en ålder af 30 år och 4 månader”, StU IX, s. 20 V. Båda dikterna tryckta separat. Om Bellmans personli-ga relation till Carlenias respektive Österdam, se StU VIII, kommentardelen, s. 64, respektive StU IX, kommentardelen, s. 40. Samtliga texter i de kom-mentardelar som den här artikeln hänvisar till (StU VIII–XI) är skrivna av Olof Byström.
19 ”Vid Fru Maria Eleonora Georgii graf ”, StU X, s. 146 f., ”Vid Ombudsmannen och Mönsterskrifvarens vid Kongl. Artillerie-Regementet Välädle Herr Uhr-ströms graf, den 11 Julii 1789” StU X, s. 184 f., samt ”Öfver Konglig Hof-Gulddragaren Herr Petter Wid-man då han jordfästes den 20 Januarii 1790” StU XI, s. 14 f. Dikten över Georgii tryckt separat, dikterna över Uhrström och Widman publicerades i Dagligt Allehanda 24 juli 1789, respektive 29 januari 1990. 20 Se StU X:s kommentardel, s. 118.
21 StU XI:s kommentardel, s. 147.
22 Dikter till familjen Widman Wnns bl. a. i StU IX, s. 139–140 (bröllopsskrift vid Petter Widmans och Hele-na Margaretha Schmitz’ giftermål 1780), StU X, s. 64 (”Till Makarna Widman på Elfvik den 6 juni 1788”), s. 199 (avskedsdikt till Fru Widman på Elfvik vid Bell-mans återresa till Stockholm). Uppgiften om Petter Widmans död hämtad från StU XI:s kommentardel s. 15 f. Widmans liv beskrivs även kortfattat i StU IX:s kommentardel s. 154.
23 Se Hansson, ”Bröllopslägrets skald och bårens”, s. 56, om uppbyggnadsschemat av 1600-talets begravnings-dikter. De tre delarna; lovprisning, klagan/sorg och tröst, kommenteras också kortfattat av James Larson, a.a., 52. Kjellén, s. 124 f, ser Bellmans gravdikter, eller ”sorgekväden” som han kallar dem, som en enhetlig grupp och gör ingen skillnad mellan tidiga och sena dikter. Han beskriver deras uppbyggnad som tre-delad. Kjellén benämner delarna ”sorgen”, ”dygdeför-klaringen” och ”trösten”.
24 Hansson, ”Bröllopslägrets skald och bårens” s. 57. 25 Ibid., s. 94.
26 Ibid., s. 95, samt s. 57 f.
27 Enligt Hansson, ”Bröllopslägrets skald och bårens”, s. 65, borde gravdikter över unga personer endast inne-hålla ett kort trösteavsnitt, eftersom idealet var att de skulle vara så sorgliga som möjligt.
28 Larson menar att beskrivningen av hur den döda kommer till himlen kan ses som tröstedel, a.a., s. 51. 29 Hansson, ”Bröllopslägrets skald och bårens” s. 75, där
sorgen i Lucidors gravskrifter över två ofrälse män an-knyter till deras yrkesområden.
30 Ibid., s. 45 f. samt s. 75.
31 Något som styrks av en passage i StU IX:s kommen-tardel, s. 156, där det omnämns att Widman dels hade hjälpt Bellman med pengar, dels hade öppnat sitt hus för Bellman och andra diktare, bl.a. Bengt Lidner. 32 Fehrman pekar på att detta var ett vanligt och
åter-kommande tema i Bellmans gravdiktning, från de första dikterna på 1760-talet till de sista, drygt trettio år senare, ”Bellman på kyrkogården”, s. 139, samt s. 141.
33 Tillkomsten av epistel 81 dateras av Gunnar Hillbom till tiden för dikten över Uhrström, dvs. slutet av 1780-talet, Hillbom menar att episteln möjligen kan vara skriven så sent som 1790. Se Bellman, Carl Mi-chael, Fredmans epistlar II, (textred. G. Hillbom, me-lodired. J. Massengale) Stockholm 1990, s. 339 f. Epis-tel 54 anses vara skriven någon gång mellan 1773 och 1780, s. 283. f.
34 Denna versrad är omdiskuterad inom Bellmanforsk-ningen. Fehrman menar i ”Bellman på kyrkogården”, s. 157, att ”Grafsten” är dubbeltydigt och att episteln därigenom får karaktären av ett epitaWum. Lars Hul-dén anger i den av honom kommenterade utgåvan av
Fredmans epistlar, Stockholm 1965, s. 335, uttrycket
”hvälv Grafsten” som ett schablonartat uttryck för att deltaga i begravningen. Gun Widmark framför i ”Fredmans epistlar – en sorg i rosenrött?” i Saga och
epis-”ditt Minne jag bereder” · 39
telns andra strof. Oavsett om uttrycket ska tas bok-stavligt eller bildligt, är likheterna mellan fraserna i de båda dikterna slående och förekommer inte, mig ve-terligen, på andra ställen i Bellmans diktning än i dik-ten över Uhrström och epistel 81, två i tiden närlig-gande dikter med olika funktioner.
35 Se Carl Fehrmans Diktaren och döden, Stockholm 1952, kapitlet ”Förgängelsemetaforerna”, särskilt s. 365 V.
36 Fehrman, ”Bellman på kyrkogården”, s. 141. Nils Af-zelius menar att gravdikterna överlag inte innehåller mycket inlevelse från Bellmans sida och att Döden med alla dess attribut är stereotypt framställd, se Af-zelius, Nils, Myt och bild., s. 34, samt s. 41 för jämfö-relse mellan framställningen av Döden och Charon. 37 Se bl.a. Lönnroth, ”Den bacchanaliska musan
-Bell-man och hans efterföljare”, s. 93 V. 38 StU XI, kommentardelen, s. 16.
39 Se L-G. Eriksson, ”Fredmans död” i BLM 1959, s. 591 f., Åke Janzon ”Den obeveklige Charon” i SvD 1960-07-25, samt Gun Widmark ”Charon i luren tutar” i Saga och sed 1986, s. 76 f.
40 Fehrman tar upp utbytet av Döden mot Charon som exempel på en av de få förändringarna han ser i Bell-mans gravdiktning, utan att gå in närmare på Cha-rons ändrade funktion, och menar att Charon efter hand ersätter ”barockikonograWns dödsbild”, d.v.s. det med pilar utrustade benranglet, se Fehrman, ”Bellman på kyrkogården”, s. 142.
41 Datering av dikterna bygger på Hillbom, a.a. Epistel 3 dateras där till mars–maj 1770 (s. 168 f.) epistel 79, vars tillkomst förläggs till mellan 1785 och 1790 (s. 336), samt epistel 81, som anses ha tillkommit i slutet av 1780-talet eller en kort tid innan utgivningen av
Fredmans epistlar 1790 (s. 339).
42 Att betrakta epistel 79 som en variant av dryckesvisan är inte något oomstritt påstående inom Bellmanforsk-ningen. Idén förs dock fram på ett övertygande sätt, i polemik mot andra forskares syn, av Gun Widmark i artikeln ”Charon i luren tutar”, se särskilt s. 87 V. 43 Fehrman, ”Bellman på kyrkogården”, s. 146.
