Runstensvägen mellan Ösmo och
hamnen vid Djursnäs på Södertörn –
en bygdeanalys
Kandidatuppsats Hösttermin 2020
Anton Jernetz Stockholms universitet Handledare: Anders Carlsson
Innehåll
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte ... 3
1.3 Frågeställning ... 3
1.4 Metod och Teori ... 3
2 Runstensvägens runstenar ... 4
2.1 Vansta ... 5
2.2 Säby-Byggningabacken ... 7
2.3 Säby-Stymninge ... 8
2.4 Klastorp / Söderby ... 10
2.5 Andra runstenar i området ... 12
3 Gravfält vid Runstensvägen ... 17
3.1 Krällinge / Vansta ... 17
3.2 Säby / Klastorp ... 18
3.3 Nytorp ... 19
4 Gårdar och Åkermark ... 21
5 Hamnen vid Djursnäs... 23
5.1 Djursnäs ... 23
5.2 Pålarna i Fållnäsviken ... 24
5.2.1 Ösmo 734 ... 24
5.2.2 Sorunda 488:1 ... 24
6 Ösmo till Djursnäs, en slutsats ... 26
7 Sammanfattning ... 27
8 Referenser ... 28
Abstract:
This essay analyses the road Runstensvägen that connects the locality of Ösmo with
Djursnäs where, which I argue, there would have been a harbour during the Viking age. The essay deals with the roads connection to rune stones on the road and nearby, burial grounds from different time periods, and the names of nearby farms and plots in order to establish the necessity and vitality of the road for the nearby settlements. Ultimately the essay discusses the area around Djursnäs and the reasons why a harbour would be built in Djursnäs. Omslagsbild: Runsten SÖ 254, Vansta Ösmo. Södermanlands Runinskrifter
1
1 Inledning
Figur 1. Runstensvägen i relation till tätorten Ösmo och Stora Vika. Svarta linjen är vägen med de fyra runstenar på vägen, ytterligare blåa prickar är andra runstenar i området. Fornsök Riksantikvarieämbetet.
1.1 Bakgrund
Nynäshamns kommun har sammanlagt 27 runristningar vilket gör den till en av Sveriges
runstensrikaste kommuner. Men hur kommer det sig då att fyra av dessa runstenar ligger på en, ytligt sett, ointressant sträcka från tätorten Ösmo söderut förbi Västra Styran och ner till Djursnäs? Runstenvägen är en väg som ligger söder om tätorten Ösmo i Nynäshamns kommun, ca 8km från Nynäshamn. Vägen är 7,6 km lång och kopplar samman tätorten Ösmo med Djursnäs. Ösmo till norr och Djursnäs till söder. Området runt Runstensvägen har genom tiderna varit jordbruksåkrar med glesbebyggda torp.
Kartan visar vägen med de fyra runstenarna liggandes på den nordliga delen av vägen i området runt Västra Styran med orts/gårdsnamnen, som för övrigt relaterar till runstenarnas namn, Vansta, Säby,
2
och Stymninge. Vägen slingrar sig igenom ett landskap av åkermarker i norr som sedan byts till ett bergigare och skogsdominerat söder innan vägen slutar vid Djursnäs.
Området runtom Ösmo har en rik fornlämningshistoria med en mängd lämningar från stenåldern in i vikingatiden och medeltiden. I Brunn, sydväst på kartan figur 1, finns till och med en av Nordens rikaste gropkeramiska platser som redan under tidigt 1900-tal grävts ut. Området har även undgått exploatering av nybebyggelse vilket leder till att fornlämningarna, som till exempel flera av
runstenarna, är oberörda (bortsett från arkeologiska undersökningar) och står på samma plats som när de restes. Området är därför nästan identiskt med det vikingatida landskapet vilket leder till en enklare inblick i området historia.
Ösmo socken och tätort har en lång historia. Ösmo kyrka uppfördes redan under 1100-talet som en stenkyrka som sedan moderiserades under 1300-talet (Boëthius 1980: 158). Kyrkan är enligt Nynäshamns kommun ”den äldsta stenkyrkan”, de specificerar inte avgränsningarna men jag kommer anta att de räknar inom Nynäshamns kommun (Nynäshamns kommun, Kyrkor). Att Ösmo har varit en samlingsplats under vikingatiden, och troligen tidigare, är en underskattning. Jag vill mena att Ösmo har varit samlingsplats för hela området genom historien. Till och med namnet pekar på detta: ”Det har ansetts betyda ‘Uppsala öds mo’, syftande på en gammal samlingsplats på en mo, dvs sandig mark” (Wahlberg 2003: 390-391).
Styrorna är två sjöar som uppdelas i Västra och Östra.
Västra Styran är Nynäshamns kommuns näst största insjö som ligger sydväst om tätorten Ösmo och nordöst om Stora Vika. Sjön ligger ca 29 meter över havet och är rik med fiskar. Sjön har tillsammans med Östra Styran troligen agerat som källa för inte bara mat genom fiske, men även bidragit till en bättre jord för åkrarna i närheten.
Östra Styran, som namnet berättar, ligger öster om Västra Styran. Östra Styran stod i fokus under senare delen av 1800-talet då kommunen påbörjade utdikningen av sjön för att skapa nya odlings- och betesmarker. Projektet tog runt 13 år och Östra Styran stod klart att börja odla under 1890-talet. Östra Styran användes som åkermark under 50-60 år men sedan 1950-talet har kommunen låtit naturen ta över området igen och Östra Styran är nu för tiden ett våtmarksområde.
Sorunda är, precis som Ösmo, en tätort och socken i Nynäshamns kommun. Både tätorten och socknen har en liknande historia som Ösmo. Sorunda kyrka är från 1100-talet och är en av
Södermanlands största kyrkor som under 1400- och 1500-talet byggdes ut (Nynäshamns kommun: Kyrkor). Namnet ”Sorunda” byggs upp av ordet ”Sör” som betyder ”dyig, gyttjig mark”. Ordet syftar på ”ett större stråk av sankmarker, Dyarna, som ännu in på 1800-talet karakteriserade bygden” (M. Wahlberg 2003: 288). Sorunda är mycket likt Ösmo och kan ses som att ha haft en central roll på Södertörn under järnåldern, detta på grund av mängden storhögar i området, något liknande finns inte i Ösmo. Ett argument till att dessa gravformer skulle indikera Sorundas betydelse är att det ”konstaterats att de ofta ligger i anslutning till de naturliga kommunikationslederna” (de = storhögarna). Av de 14 storhögarna i Nynäshamns kommun ligger alla förutom en i eller i närheten av Sorunda. (Bratt 1983:33).
3
1.2 Syfte
Syftet med uppsatsen är att förstå Runstensvägen i relation till den vikingatida bygden.
1.3 Frågeställning
Vilken betydelse har vägen haft under vikingatiden?
Varför finns det så många runstenar på en sådan kort sträcka? Vilken betydelse har gravfälten runt Runstensvägen haft?
Hur kan gårdar/ortnamn kopplas till gravfält runt Runstensvägen?
Har det funnits en hamn vid Djursnäs under vikingatiden? Vilken om någon roll spelade Runstensvägen i samband med Ösmo och hamnen?
1.4 Metod och Teori
Jag vill analysera och tolka Runstensvägens betydelse för samhället under vikingatiden, samt vilken roll den spelat i relation till en hypotetisk hamn i Djursnäs, något som flera olika källor har nämnt men inte gått in på.
Samtliga runstensöversättningar kommer ifrån Erik Brate och Elias Wesséns bok ”Södermanlands Runinskrifter” som utgavs 1924.
Som metod för denna analys har jag valt att använda mig av landskapsanalys. Användningen av GIS-verktyg för att se strandlinjer och historiska landskapet är avgörande i analysen då frågeställningen handlar om Runstensvägens plats i landskapet. Landskapsanalys är därför användbar på grund av att den ger en helhetssyn på fornlämningen som kanske missas om man endast använder en kvantitativ metod som fokuserar mer på det statistiska, bland annat hur många gravar på ett gravfält eller hur många föremål som hittades i en grav. Jag använder även andras analyser om bland annat runstenar, spärranordningarna i Fållnäsviken, och Ösmo tätort för att kunna pussla ihop de olika delarna för att själv kunna tolka Runstensvägens roll och betydelse.
Jag vill tolka vägens användning och den hypotetiska hamnen inte ur ett makt-perspektiv, utan en samhällsprioriterat vikingabygd. Att vägen användes av boende i området och att hamnen var öppen för allmänheten. Trots att runstenarna troligen hade odalrätten i huvudfokus för gårdarna de står vid tycker jag inte att vägen och hamnen ska falla inom samma kategori. Att gravfält med över 250 gravar på sig skulle vara enbart en familjs privata gravfält är för mig inte troligt. Ett militäriskt och maktperspektiv kan dock förekomma i uppsatsens sista kapitel angående själva hamnen.
4
2 Runstensvägens runstenar
Figur 2. Runstensvägen i relation till Ösmo och Djursnäs med strandlinjeförskjutning från 1000-talet. Runstenarna utprickade med bokstäverna A-D. Med ytterligare runstenar i området även utprickade. Karta: SGU
När Mats G Larsson skriver om åkermarken i Ösmo socken uttrycker han sig följande: ”Enheten har haft ett relativt avsides läge och anslutit endast till en byväg som lett söderifrån mot Ösmotrakten i nordost” (Larsson 1997:48). Då han sätter fokus på åkermarken vid Krällinge, i närheten av Vansta, som ”Enheten” är jag mer intresserad av vägen han beskriver. En väg som anslutit sig med
åkermarken, Ösmo, och söderut Djursnäs som under vikingatiden låg inne i en vik med koppling direkt till Östersjön. Även det oskyldiga användandet av att vägen har ”lett söderifrån mot
Ösmotrakten” kan peka mot att det funnits något viktigt i närheten av Djursnäs, kan detta vara den hypotetiska hamnen? Vägen har 4 runstenar som samtliga står vid eller i närheten av gravfält. Runstenarna pekar på att vägen varit använd och betydelseful under vikingatiden. Stenen vid Säby-Stymninge har en informationsplansch som berättar om hur stenen tillsammans med närliggande runstensfynd stått vid en landsväg som förband området med en trolig hamnplats vid Djursnäs (Nynäshamns kommun, Runstensvägen: s.5).
5
2.1 Vansta
Vansta-runstenen, också benämnd: “Vansta SÖ254”, är den första runstenen på vägen från Ösmo söderut. Runstenen hittades redan 1903 i södra kanten av Östra Styran som under
vikingatiden var en grund lervattensjö men som under sena 1800-talet torrlades (Östra Styran, Nynäshamn 2019). Stenens ursprungliga plats är hittills okänd men är troligen inte långt ifrån området. Stenens dimensioner är följande: 1,49 m x 0,91 m (höjd x bredd) och är av gråsten (Brate & Wessén 1924: 222).
Texten har, enligt Södermanlands runinskrifter, tolkats som: “Sveinn/Svanr ok Steinn reistu stein at Tosta, fôður sinn, er varð dauðr í liði Ingvars, ok at Þorstein ok at Eystein, Alfhildar son”. Erik Brate och Elias Wessen har översatt detta till: “Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe, och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds son” (Brate & Wessén 1924: 222). Övervägande teorin är att Sven och Sten är bröder till Torsten och Östen och det är därför stenen har vad som verkar vara ristningar till minne av olika personer. Att Östen singlas ut som Alvhilds son kan vara på grund av att han har en annan moder.
Runstenen är den enda i Sotholms härad som är rest efter följare av Ingvarståget.
Anders Andrén skriver i sin artikel ”Re-reading Embodied texts” i ”Current Swedish Archaeology” om hur ormar på runstenar kan representera en familj och att placeringen på ristningarna i relation till inte bara djuret men även runstenen är viktigt (Andrén 2000: 13). På Vansta-stenen verkar texten börja vid svansen med ”Suan auk Stain” (Sven och Sten) som reste stenen till minne av sin fader, denna anomali förklarar Andrén genom ”… explained by comparing the iconography with the text”, han fortsätter med ett exempel på en runsten som börjar med ristningen i svansen och avslutas i huvudet, i huvudet är den dödes bror refererad. Andrén tolkar att denna omvända text kan indikera att denne levande bror var mer ”honourable” (Andrén 2000: 15).
Figur 3. Vansta-runstenen SÖ254, notera hur texten börjar i svansen och avslutas i huvudet
6
I fallet av Vansta-stenen skulle det betyda att alla namn som står på ristningen är av samma familj, på grund av att det endast är en orm. Samtidigt, trots att stenen är rest av Sven och Sten, är det namn som nämns i slutet av ristningen, Avhild, mer hedrad än Sven och Sten.
Figur 4. Vansta-runstenens exakta placering i relation till Runstensvägen samt hypotetiskt ursprungsområde för runstenen. Fornsök
Runstenens exakta position i landskapet och relation till Runstensvägen kan ses i figur 4. Kartan har även troligt ursprungsområde markerat då stenen 1903 hittades på södra kanten av Östra Styran.
7
2.2 Säby-Byggningabacken
Runstenen vid Säby-Byggningabacken är den andra runstenen på vägen från Ösmo söderut och hittades 1969 vid plöjningen av en närliggande åker och finns då inte med i Södermanlands Runinskrifter. Runstenen flyttades ca 175 m från sin ursprungliga fyndplats till sin nuvarande plats bredvid Runstensvägen. Bredvid runstenen ligger även gravfältet Ösmo 225:1 med över 250 gravar från järnåldern.
Ristat på stenen är följande: “Vígmarr reisti stein þenna eptir Kára, fôður sinn, ok Þóra.” som tolkats till “Vigmar reste denna sten efter Kåre, sin fader, och Tora”
(Svärdström 1970: 208). Det abrupta avslutet i meningen kan tolkas som antingen “och Tora efter sin make” eller att stenen även är rest efter Tora
(Nynäshamns kommun: Runstensvägen). Stenen är 1,5 meter hög och 0,9 m bred samt 0,37m tjock. På grund av det sällsynta namnet ”Vigmar” anser Elias Wessén att mannen som reste stenen är densamma
som nämns på ytterligare två runstenar i området: SÖ 292 och SÖ 298 (Södermanlands runinskrifter, 1936, s. 266). På stenen SÖ 292 står det: ”Vigmar lät resa denna sten efter Jörunde, sin frände och kamrat och –s broder” (Södermanlands runinskrifter, 1936, s. 265) och på stenen SÖ 298 står det: ” Håur(?) och Karl och Sighjälm och Vighjälm och Kåre lät resa denna sten efter Vigmar, sin fader” (Södermanlands runinskrifter, 1936, s. 273). Elisabet Svärdström menar i hennes publikation ”Runfynd 1970” i Fornvännen att dessa runstenar beskriver en familj genom tre generationer. Säby-stenen skulle då vara den första Säby-stenen kronologiskt som sedan följs av SÖ 292 då Vigmar reser den efter sin kamrat/broder. Den sista stenen beskriver hur Vigmars barn reser en sten till hans namn. Familjeträdet skulle då vara följande: Kåre > Vigmar > Haur, Karl, Sighjälm, Vighjälm, och Kåre. Kåre är Vigmars troligen yngsta son, då hans namn står sist på runstenen, döpt efter sin farfar som den första stenen är rest efter.
Figur 6. Säby-Byggningabacken. stenen saknar SÖ-nummer. Foto: Kulturbilder
Figur 5. Säby-Byggningabacken Fornvännen
8
Stenarna SÖ292 och SÖ298 ligger mellan 13-17 km norr om Runstensvägen, 8 km norr om Grödby och 8 km väster om Västerhaninge. Stenarna har RAÄ-nummer: Grödinge 215:1 och Grödinge 226:1 (SÖ292 & SÖ298).
2.3 Säby-Stymninge
Den tredje stenen på
Runstensvägen hittas vid Säby-Stymninge också benämnd SÖ 252. Som med runstenen vid Säby-Byggningabacken ligger även denna sten invid ett gravfält: Ösmo 239:1. Stenen återfanns 1930 under plöjning i en åker norr om nuvarande plats, samma åker som den andra Säby-runstenen hittades i (Svärdström 1970: 207). Detta antyder att stenarna redan under vikingatiden kunde ha stått nära varandra. Stenen är identisk till en sten som under 1600-talet fallit omkull och försvunnit i närheten. Övre halvan av stenen ligger troligtvis då kvar i området.
På stenen är det ristat: “... lét gera brú þessa ok reisa stein eptir Tóka, bróður sinn góðan.” Det första svårt att tyda på grund av den försvunna övre halvan. Enligt Södermanlands Runinskrifter översatts det till: ”… (lät göra denna bro) och resa stenen efter Toke, sin gode broder.” (Södermanlands Runinskrifter 1934: 220). Övre delen av runstenen var förlorad redan på 1600-talet och har tyvärr inte återfunnits. Då
runstenen omtalar en bro som var rest efter Toke menar Sven Jansson att: ”En gammal väg har alltså gått i den låglänta marken öster om Styran i närheten av den nuvarande landsvägen, nära den å, som här rinner till sjön” (Jansson 1948: s.311). För övrigt visar det som finns kvar av runstenen endast en orm som då skulle signalera att det handlar om endast en familj. Texten har som de flesta runstenar börjat i huvudet och avslutats i svansen av ormen. Vem det var som reste stenen går inte att konstatera utan den försvunna delen. Figur 7. Säby-Stymningerunstenen, notera avsaknaden av övre delen av runstenen Foto: Kulturbilder
Figur 8. Tecknade bilden från Södermanlands Runinskrifter Södermanlands Runinskrifter
9
Figur 9. Säby-Byggningabacken och Säby-Stymninge runstenarna i relation till Runstensvägen. Fornsök
Säby-Byggningabacken och Säby-Stymninges runstenars exakta placering i relation till landskapet och Runstensvägen. De två stenarna hittades i samma åker och det är inte omöjligt att stenarna därför restes i närheten av varandra under vikingatid. Namnen på runstenarna pekar dock på två olika familjer så att de skulle rests tillsammans är inte troligt. Exakt vilken åker de hittats i nämns inte och på grund av områdets rika åkermarker är exakta ursprungsområden svårt att pricka ut.
10
2.4 Klastorp / Söderby
Sista runstenen är SÖ 251 som ligger norr om torpet Klastorp. Stenen ligger på vänster sida av vägen från Ösmo mot Djursnäs. Det är troligt att runstenen ligger på ursprunglig plats vilket är endast några meter ifrån det närliggande gravfältet Ösmo 474:1 (RAÄ Fornsök). Runstenens
dimensioner är: 1 x 1,3 (höjd x bredd i meter). Stenen ligger på en sten då den saknar eget fotstycke, se figur 11. Ristningen på runstenen lyder: ” Díselfr ok Inga létu reisa stein þenna eptir Slóða, fôður sinn.” tolkats enligt Brate till ”Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader”. Två döttrar har rest stenen efter sin fader Slode. Enligt Nynäshamns kommuns tolkningar är det möjligt att Slode är begraven på gravfältet bredvid stenen men det säger jag inte är troligt då runstenar restes som ett sätt att försvara sin odalrätt, sin rätt till landet. Om han var
begraven på gravfältet skulle en runsten vara onödigt.
Som samtliga runstenar vid Runstensvägen visar Klastorps runsten endast en orm med ristningarna som startar i huvudet och avslutas i svansen.
Figur 10. Klastorps runsten Foto: Södermanlands Runinskrifter
11 Figur 12. Klastorps runsten i relation till Runstensvägen. Fornsök
Klastorps runsten är den enda på vägen som troligtvis står på ursprungsplats. Stenen och Klastorp ligger nära gården vid ”Söderby”. Namnet är en trolig sammandragning av Klas och Torp. Klas kan ha varit personen som anlade torpet och ordet Torp betyder ”nybygge” och är sentida. Söderby är sammansättning av vädersträcket ”Söder” och ”By/Gård”. Troligtvis menades ”Söder” i relation till Ösmo som ansetts vara samlingsplatsen i området sedan järnåldern/vikingatiden. Ordet Söderby har använts i andra områden i Sverige sedan 1300-talet och har då troligtvis även här använts sedan dess om inte tidigare. (Wahlberg 2003: 310).
12
2.5 Andra runstenar i området
Anledningen till varför jag vill uppmärksamma andra runstenar i området är för att jag vill förstå varför och var dessa runstenar är resta. Runt vilka vägar står dessa minnesstenar till de döda? Och varför? Ytterligare kan dessa stenar avslöja något om de stenar som står vid Runstensvägen, kanske de har gemensamma personer omnämnda, eller så kanske de beskriver samma händelser.
Figur 13. Kartan visar runstenar öster och väster om Runstensvägen. I blått visas de två runstenarna Älby och Lidatorp (SÖ 256 och SÖ 258). Grön pil visar Blistahällen med tre runristningar (SÖ 219-221). Svart Pil är Runstenen vid Berga. Och markerad med röd pil är Björsta-runstenen (SÖ 248). Fornsök
13
Björsta
Stenen markerad på kartan är Björsta-stenen också benämnd SÖ 248. Stenen har varit känd sedan 1600-talet då den omtalas
i ”Rannsakningarna”. Ristningen lyder: ”[Anund... Olev]och Torsten och Unn, de läto (hugga hällen) efter Tjustulv, sin fader ”. Runstenen berättar om några bröder som gjorde minnesmärket till minne av sin fader. (Brate 1924: 217)
Stenen har inte ett kristet kors utan ”en starkt sammanflätad ormkropp” (Brate 1924: 217) som även förekommer på en av ristningarna vid Blista (SÖ 221). Och av ormslingan att tolka så är det möjligt att samma person ristat både Björsta (SÖ 248) och en av ristningarna vid Blista (SÖ 221). Trots att stenen inte har det kristna korset så är det intressant att notera att Nynäshamns
kommun skriver på sin hemsida att ”alla runstenar i vår kommun är kristna” (old.nynäshamn.se)
Älby och Lidatorp
Runstenarna vid Älby (SÖ 256) och Lidatorp (SÖ 258) står tillsammans endast ett tiotal meter ifrån varandra. I
Södermanlands Runskrifter skrivs det om ytterligare en runsten, SÖ 257, som är försvunnen. Runstenarna står i en gårdsbacke bredvid gravfältet Ösmo 489:1. Gravfältet har över 230
gravformer. Framför allt 10 gravhögar, cirka 200 stensättningar, och resta stenar. Dateringen pekar mot att gravfältet anlagts under järnåldern och använts ända in till vikingatiden på grund av gravformerna på
gravfältet.
På Älby-stenen (SÖ 256) står: ”Svarthövde och Vidfare och Vibjörn och Önundir reste denna sten efter Faruki fader sin”. Se figur till vänster.
På Lidatorp-stenen (SÖ 258) står: ”Färd-Kåre reste denna sten efter Gudbiorn sin son” ristat. Ristningen på
stenen ”är grund och illa huggen” och är därför svårläst och svår att tolka (Brate 1924: 225). Se figur till höger.
Figur 14. Björsta runstenen. Södermanlands Runinskrifter
Figur 15. Älbys runsten Södermanlands Runinskrifter
Figur 16 Lidatorps runsten Södermanlands Runinskrifter
14
Den försvunna runstenen, SÖ 257, ska enligt
Södermanlands Runinskrifter beskriva hur ”Gunnvar lät … efter Alvkel, (sin) brorson” (Brate 1924: 224). Det saknade ska troligtvis vara ’resa denna sten’. Se figur 17, en ritning av stenen. Var stenen ska ha stått i relation till de andra två är inte heller känt, men ett antagante av att den borde stått i närheten kan göras.
Kommentarer:
Runstenarna vid Älby och Lidatorp (och den förlorade runstenen) står troligtvis så nära varandra på grund av att de rests vid samma gravfält men av olika familjer. Inga av namnen överlappar med varandra och det finns inga ytterligare underlag för att det skulle vara samma familj. Situationen liknar den vid Blistahällen iochmed att det är tre ristningar i närheten av varandra resta till olika personer. Figur 17. Den försvunna tredje stenen som
skall stå i närheten av Älby och Lidatorp. Södermanlands Runinskrifter
Figur 19. Björstas runsten. Fornsök
Figur 18. Runstenarna Älby och Lidatorp i relation till gravfältet de gränsar. Notera storleken på gravfältet. Fornsök
15
Hällen i Blista
Blistahällen (SÖ 219, SÖ 220, SÖ 221) är tre runristningar på ett berg bredvid vägen mellan Ösmo och Sorunda väster om Runstensvägen. Ristningarna har varit kända sedan 1880-talet och undersöktes under 1885 av Boije.
Inskrifter:
SÖ 219: ”Agute lät hugga dessa märken efter Froste, sin broder. Hägvid gjorde stenen”
SÖ 220: ”Kvick och Elev de läto hugga märke efter Rodger, sin gode fader”
SÖ 221: ”Stenfast lät hugga detta märke efter Sämund, sin fader. Gud hjälpe”
Ristningarna är, trots att man skulle tro att tre ristningar bredvid varandra på samma häll är till minne av samma släkt, resta till minne av tre olika män. Ristaren är dock, enligt Brate själv, den samma för samtliga: Hägvid, som ristat flera
runstenar i området med liknande ornamentering, bland dessa är Björsta-stenen österut. (Brate 1924: 196-197)
Det omtalas ytterligare en ristning på samma berg åt väster enligt A. W. Lundberg, men ristningen har aldrig, trots upprepade undersökningar, hittats (Brate 1924: 196-197).
Figur 21. Blistahällen med sina tre olika inristningar om tre olika män. Södermanlands Runinskrifter
Figur 20. Blistahällen i relation till Ösmo åt öster och Runstensvägen. Notera hur hällen ligger bredvid vägen mellan Ösmo och Sorunda. Fornsök
16
Nynäshamns kommun skriver på ett informationsblad vid Östra Styran om tre byar: Lyngsta, Blista, och Vansta som ligger runtom sjön som, som namnet antyder, borde vara anlagda mellan järnålder och vikingatid. Rent namnmässigt delar namnen efterleden –sta, något som benämner ett område där folk har bosatt sig. Namnet Blista är Sammandragning av Bli- och –sta. I Det Medeltida Sverige står namnet som ”Blystae” omkring 1330. Vad namnet kommit från och betyder är svårt att säga. Lyngsta bestående av sammandragning av förleden ”Lyng” och efterleden –sta. Lyng kan tolkas komma från växten ”Ljung” som kan ha vuxit i området. Ortnamnet Vansta(d) har använts under 1300-talet då det kallades ”watnstath” betydandes ” 'vattensamling, vattningsställe” något som kan kopplas till Västra och Östra Styran (Det Medeltida Sverige).
De tre byarna har alla även stora gravfält till sina ägor, som kronologiskt verkar vara samtida på grund av de gravformer som hittats. Bland annat finns det ett flertal gravhögar på samtliga gravfält runtom Lyngsta, något som pekar på en datering till vikingatid. Samma gravform hittas på gravfältet liggandes precis vid Blistahällen, en gravhög med 13m diameter och en höjd på 1,3m. Gravfälten runt runstenen vid Vansta uppvisar en liknande kronologi med gravhögar, något jag återkommer med i nästa kapitel.
Det Blistahällen har som står ut över Vansta och Lyngsta dock är att det är tre ristningar som berättar om tre olika familjer och mysteriet över varför de är ristade på samma häll. Jag menar att hällen står på början av en vikingatida väg som går förbi de tre –sta gårdarna i området: Blista, Lyngsta, och Vansta som korsar Runstensvägen från väster, som en vägvisning.
Trots att runstenarna öster eller väster om Runstensvägen troligtvis inte har en stark koppling till runstenarna eller gårdarna på Runstensvägen har kopplingar mellan runstenar ändå gjorts. Bland annat har Blistahällen och Björsta stenen ristats av samma ristare: Hägvid. Detta pekar på en viss ristningskultur och i området, att gårdar flera kilometer mellan varandra anlitar samma ristare visar en gemenskap för området. För det andra liknar Älby och Lidatorp Blistahällen. Båda platserna har 3 (även om en runsten vid Älby och Lidatorp är försvunnen) ristningar resta, eller i alla fall ristade, bredvid ett gravfält från järnåldern/vikingatiden. I fallet av Blista är ristningarna på en häll och inte stenar. Även detta pekar på en viss runstenskultur där olika familjer eller gårdar kan ha delat ett område eller häll för ristningarna för att det fanns en gemenskap mellan familjerna.
Figur 22. Karta över Blistahällen i relation Lyngsta och Blista, två möjliga gårdar som anlitade ristningarna. Fornsök
17
3 Gravfält vid Runstensvägen
Runstensvägen har en mängd gravfält utmed sinsträcka. Dock majoriteten av dessa är i den norra delen av sträckan. Enligt fornsöks egen sökning räknas 21 gravfält av olika storlekar och åldrar. De största och äldsta gravfälten är i området öster om Styran, bland dessa ligger många runtom Runstensvägen.
3.1 Krällinge / Vansta
På den nordligaste delen av Runstensvägen (se markerat med svart cirkel och med bokstaven A på figur 23). Namnet Krällinge har ingen
historisk läggning, betydelsen av Vansta är, som tidigare nämnt, troligtvis från
namnet ”watnstath” betydandes ”
'vattensamling, vattningsställe” på grund av närheten av sjöarna Styrorna. I området ligger
det 5 gravfält. I ordning från Riksantikvarieämbetet ligger:
Ösmo 218:1 med cirka 90 fornlämningar från huvudsakligen järnålderstid men med några gravhögar av normalstorlek som pekar på att gravfältet
använts in till vikingatid.
Ösmo 222:1 & Ösmo 223:1 är två, troligen
sammanhängande, gravfält som ligger vid kanten av Östra Styran som under vikingatiden var en grund sjö. Sammanlagt har de två gravfälten runt 160 lämningar av huvudsakligen äldre järnålderstyp men det finns även spår av yngre järnåldersaktivitet. Viktigt att nämna är att Ösmo 222:1 innehåller en hög med diametern 14 m, en stor treudd på 16 meters sidor samt enligt äldre källor en skeppssättning 7 x 1,5 m, detta pekar på att även detta gravfält har använts under vikingatid.
Ösmo 225:1 ligger sydligast av dessa 4/5 gravfält och är hem till 15 fornlämningar vilket även gör det till det minsta. Gravfältet har 3 gravhögar med diametrar på 14-16 meter och 12 stensättningar.
Ösmo 226:1 liggandes direkt söderut om Ösmo 218:1 har 35 lämningar bestående av bland annat stensättningar och resta stenar vilket pekar på ett användande från äldre järnåldern.
Figur 23. Runstensvägens gravfält med mina egna avskiljningar för att göra det enklare att sammanställa. Fornsök
Figur 24. Krällinge / Vansta gravfälten runtom Runstensvägen, vägen är markerad med en svart linje. Vansta-stenen markerad. Fornsök
18
3.2 Säby / Klastorp
Mittersta delen av vägen ligger vid vad jag kommer kalla Säby-Stymninge som samlingsterm då det är den största bebyggelsen i närheten. Namnet består av sammandragningen av ”Sä” som ursprungligen kommit från ordet ”Sae” eller ”Sjö”, namnet syftar troligtvis på Östra och Västra Styran endast några hundra meter nordväst om Säby. Andra delen av namnet, ”By”, tros ursprungligen ha
betytt ”'beredning, anordning' och mer konkret 'jordområde där man gjort anordningar (hus, röjning, odling)” (Wahlberg 2003:52). Detta område är markerat med en röd cirkel och bokstaven B på figur 23. I området ligger det 13 gravfält. I ordning från Riksantikvarieämbetet ligger:
Ösmo 238:1 ligger inne i skogen åt öster om Åby-tomt med 35 lämningar, majoriteten av dessa är övermossade stensättningar med ett fåtal stenkretsar och resta stenar. Gravfältet dateras till äldre järnålder.
Ösmo 239:1 liggandes precis bredvid Runstensvägen och runristningen SÖ 252 och består av 10 lämningar bland annat resta stenar och stensättningar. Är i samband med 469:1 och 470:1 ett komplex av gravfält med tillsammans runt 270 fornlämningar.
Ösmo 243:1 ligger precis invid Säby-bebyggelsen och Ösmo 239:1 och består av 10 stensättningar, dateringen osäker men troligtvis järnålder.
Ösmo 246:1 är ett litet gravfält till väster om Säby bebyggelse med 50 fornlämningar med 3 gravhögar, en rest sten och en skeppsättning på 14x 4 m. Resten av fornlämningarna är varierande stensättningar. Troligen har gravfältet anlagts under järnåldern och används in i vikingatiden.
Ösmo 247:1 & Ösmo 248:1 liknar Ösmo 222:1 och 223:1 då dessa två gravfält ligger bredvid varandra och är troligen samma. Gravfälten har sammanlagt 45 lämningar av bland annat 7 gravhögar, över 30 stensättningar och en rest sten. Gravfältet har troligtvis använts börjat användas runt järnåldern och använts in igenom vikingatiden.
Ösmo 469:1 ligger som tidigare nämnt i samma område som Ösmo 239:1 och 470:1 och innehåller bland annat ett femtiotal resta stenar, fyra gravhögar med diametrar upp till 17 meter, ett fåtal stenkretsar och upp emot 200 stensättningar bland annat en treudd. Datering av användning görs till äldre järnålder och vikingatid.
Ösmo 470:1 ligger tillsammans med Ösmo 239:1 och 469:1 vid Säby, gravfältet består av 11 fornlämningar med bland annat resta stenar och stensättningar. Gravfältet dateras till äldre järnåldern.
Ösmo 472:1 består av 15 fornlämningar mest anmärkningsvärt tre gravhögar med den största en diameter på 15 meter. Utöver gravhögarna finns en rest sten och resten stensättningar. Dateras till yngre järnåldern, med inslag av vikingatiden.
Figur 25. Gravfälten runtom vägen vid Säby-Stymninge. Med Säby-runstenarna och Klastorp-runstenen utprickade i relation till gravfälten de står vid. Fornsök
19
Ösmo 473:1 ligger strax söderut om Ösmo 246:1 och är ett av områdets minsta gravfält med endast 6 fornlämningar, endast två resta stenar och fyra stensättningar finns på gravfältet och dateras därför till järnåldern.
Ösmo 474:1 ligger i anknytning till Klastorp-runstenen (SÖ 251) och består av 13
fornlämningar bland annat två gravhögar, vilket antyder på att gravfältet troligen varit under användning då runstenen ristades och restes, samt 11 stensättningar av varierande form.
Ösmo 476:1 är det sydligaste gravfältet i detta område och består av 4 fornlämningar vilket gör detta till områdets minsta gravfält. Gravfältet är delvis förstört på grund av
bortschaktning och fältet har ursprungligen troligen varit större med flera gravar. Det som finns kvar är en gravhög och tre stensättningar.
Ösmo 486:1 ligger söderut om Ösmo 238:1 och består av 10 stensättningar.
3.3 Nytorp
Den sydligaste delen av Runstensvägen är hem till tre gravfält runtom Nytorp. I området finns det inte någon runsten som i tidigare områden. Namnet kommer troligtvis från Ny och Torp sammandraget för att bilda: ”det nya torpet (nybygget)”. Eftersom området saknar gravfält från järnåldern och vikingatiden har troligen detta torp anlagds under medeltiden eller senare. Markeras med grön cirkel i figur 23 och bokstaven C.
Ösmo 76:1 är ett litet gravfält som ligger på andra sidan Långsjön bredvid Runstensvägen och består endast 5 lämningar med bland annat två rösen och tre stensättningar. Dateringen är troligen mellan bronsåldern och järnåldern.
Ösmo 84:1 består av sex stenrösen och dateras då troligen till mellan bronsåldern och järnåldern.
Ösmo 93:1 är det nordligaste gravfältet i området och består av ett röse och fem stensättningar, även detta gravfält anlades troligen under bronsåldern.
Kommentar
Gravfält är inte de enda lämningarna som finns runtom Runstensvägen, men gravfälten är viktiga för att berätta historien om området. Tack vare dessa gravfält vet vi att området har haft en stor betydelse redan under järnåldern. Runstenarna som rests utmed vägen och bredvid några av dessa gravfält pekar på att vägen har stått i centrum i århundraden.
Enligt Nynäshamns kommuns egen hemsida räknas gravfälten 239:1, 469:1 och 470:1 som ett och samma vilket gör detta till kommunens största gravfält ( https://old.nynashamn.se/Kultur-natur-och-fritid/Natur-och-friluftsliv/Naturreservat-och-friluftsomraden/Ostra-styran-.html)
20
Det verkar som att den nordliga delen av Runstensvägen, den delen med de fyra runstenarna som jag undersöker, endast har gravfält från äldre järnåldern och vikingatiden. Samtidigt visar den sydliga delen av Runstensvägen, runt Nytorp som inte har några runstenar, gravfält från bronsåldern och övergången till järnåldern. Anledningen till detta tror jag är på grund av sjöarna Västra och Östra Styrans plats i landskapet samt landskapet höjdprofil. Denna diskussion återkommer i kapitel 4.2.
21
4 Gårdar och Åkermark
Figur 27. Häradsekonomisk karta på Runstensvägen från 1901-1906. Med Runstenarnas placeras utprickade. Karta: Lantmäteriet Historiska Kartor ©
22
Krällinge, och då troligen den norra delen av Runstensvägen i allmänhet, har enligt ”Från
stormannagård till bondby” haft ”åkermark runt 30-35 meter över havet och har således frilagts före bronsåldern” (M. Larsson 1998: 48). Marken har alltså funnits redan flera tusen år innan runstenarna har rests i området. Krällinge som ligger norr på vägen kan vi se på figur 27 att ha en mängd
åkermark runtom sig, en viktig del av den vikingatida bygden som sedan fortsätter in till modern tid. Åkermarken har enligt mig varit avgörande för den vikingatida bygden runtom vägen. Som jag tidigare visade är gravfälten vid den norra delen av vägen, runt gårdarna där även runstenarna ligger, till exempel Vansta och Säby från järnåldern och vikingatiden medans de sydliga gravfälten runt Nytorp är från bronsåldern.
Så vad är anledningen till denna skillnad av arkeologiska fynd, inte bara geografiskt men även kronologiskt, endast några hundra meter mellan varandra på samma väg? Jag argumentera att en blandning av Västra och Östra Styrans plats i landskapet samt områdets skiftande miljö (bergigt och slätt) har influerat hur, och var, den vikingatida bygden utvecklats i området runt Runstensvägen och
därefter var gravfälten från järnåldern och vikingatiden ligger.
Västra och Östra Styrans avrinningsområde kan ses i figur 29 och 28 respektive. Om man jämför avrinningsområdena på båda kartor med hur åkermarkerna ser ut från tidigt 1900-tal, se figur 27, kan vi enkelt se hur Styrorna förser vatten till de närliggande platta markerna som användes till åkrar. Gravfälten vid södra delen av vägen visar att området söder på vägen har använts under bronsåldern, men som jag övergavs för att bosätta sig mer permanent närmare Styrorna för att naturen där var mer tillgänglig.
Runstensvägen slingrar sig igenom en skiftande miljö. I början av vägen, ungefär där våra runstenar ligger, är området fördelaktigt för jordbruk på grund av det släta landskapet. Söder på vägen, runt Nytorp, är landskapet bergigare vilket kan vara anledningen till varför ett av områdets vanligaste gravform är rösen, troligtvis från bronsåldern.
Figur 28. Östra Styrans avrinningområde runt Runstensvägen. Nynäshamns kommun
Figur 29. Västra Styrans avrinningsområde. Nynäshamns kommun
23
5 Hamnen vid Djursnäs
5.1 Djursnäs
Djursnäs, liggandes vid slutet av Runstensvägen (söderut), är en herrgård/gods/säteri i Ösmo socken, Nynäshamns kommun. Området var under medeltiden troligen ett kyrkligt gods då en del av området under senare halvan av 1600-talet kallades ”Biskopsgården” (Historiskt-geografiskt och statistiskt Lexikon 1856-1870: 121). Godset har sedan medeltiden ägts av flertalet olika adliga och borgerliga släkter som: Yxkull, Hildebrand, och Löwen.
Notera på figur 30, som visar Djursnäs året 1788 under Hildebrands ägande, hur nära Djursnäs ligger sjön Maren söderut. Sjön hade under vikingatiden, på grund av strandförskjutning, direkt kontakt med Östersjön. Läget för Djursnäs, menar jag, var inte av slump, det var på grund av betydelsen området hade för den
vikingatida bygden som området fortsatte ha en betydelse fram till de adliga
släkterna.
Namnet Djursnäs är troligtvis en
sammansättning av orden Djaur och Näs. Djaur betydandes vattendrage, se figur 31 hur viken där Maren/Djursnäs nu ligger. Och ordet Näs, något som den andra viken i området, FållNÄSviken, också har i sitt namn. Ett näs betecknar oftast
Figur 30. Karta på Djursnäs gods 1788. Lantmäteriet©
Figur 31. Strandlinjekarta vid Djursnäs under 1000-talet. Sveriges Geologiska Undersökning
24
en ”landremsa som förenar två större landområden” (NE). Men ordet kan även användas för att beskriva en halvö, och ett område där till exempel en vik smalnar till vid en punkt, se figur 31 precis över namnet ”Stäket” och under ”Djursnäs” på kartan där vikarna smalnar till och skapar som en naturlig öppning till vikarna som kan övervakas. Något som återkommer senare.
Namnet kan även ha kommit från ”Djuzeng” bestående av ”Djuz” och ”Äng” som användes från 1539 som benämning för en äng under Biskopsgården. Vad Djuz kan ha betytt är svårt att säga (Det Medeltida Sverige). Djaur kan också ha koppling till ”Tjus” syftandes på våldsamt brusande vatten, dock är det inte troligt då vattnet i området är lugnt (DMS 226).
Namnet Stäket, liggandes över viken västerut, avslöjar även det om pålspärrar då ett stäk är ”ett system av pålar i vatten för att spärra av en farled”
5.2 Pålarna i Fållnäsviken
5.2.1 Ösmo 734 är den första spärranordningen in mot Fållnäsviken. Anordningen är 2-3 meter
bred med oregelbundet placerade pålar.
Dateringen av pålspärrarna skiftar beroende på vem du frågar, enligt lokalbefolkningen gjordes spärrarna under 1700-talet som försvar mot Rysslands härjning. Men enligt C-14 analys gjord på en påle kan dateringen göras till 1140+-75.
5.2.2 Sorunda 488:1 är den andra spärranordningen in mot Fållnäsviken. Sju av pålarna är C-14
daterade till mellan 675 – 1170 (+- 25-35 år) detta enligt Riksantikvarieämbetets hemsida. En järnring har hittats i berget ”Marstaudden” ca 15 meter över havet och enligt lokalbefolkning har det funnits en liknande på andra sidan viken.
Användningen av dessa ringar är diskuterade och två möjliga
användningsområden står mot varandra. Första är att en järnkedja har spänts över viken som ett försvar mot den ryska flottan genom att förhindra inseglingen av skepp, medan Westerdahl menar att vid järnringen skall det funnits en varvplats från 1700-talet och ringen användes till hjälp av riggning av skepp (Gill, Hagberg, Johansen 1995: 17).
Figur 32. Djurnäs och de två spärranordningar vid öppningen till Fållnäsviken. Karta: Fornsök
25
”Den allmänna uppfattningen om syfte med en pålspärr är att den är till för att avbryta fiendens framfart för att försvararna själva ska hinna samla sig till försvar” skriver Alex Gill, Björn Hagberg och Odd Johansens i sin artikel ” Pålspärr och kastal i Fållnäsviken”. Jag vill därför argumentera att det är just därför de två pålspärrarna finns i början av Fållnäsviken, för att skydda viken mot fiender. I samma artikel publicerad i Marinarkeologisk Tidsskrift refereras Harry Alopeus för sin tolkning om tre olika funktioner en spärranordning har beroende på var den är belägen. Landskapsspärr som är till för att skydda landskapet bakom spärren. Den andra är liknande landskapsspärren men ligger närmare boplatsen, och den sista är självförsvars- eller närskyddsanläggningen som är till för att skydda någon som är inom räckhåll för de försvarandes vapen (Gill, Hagberg, Johansen 1995: 17-18). Eftersom spärrarna ligger i början av Fållnäsviken och saknar boplatser i området argumenterar jag att pålspärrarna är av det första slaget, landskapsspärrar.
De två pålspärrarna ligger i början av Fållnäsviken innan viken öppnar upp sig. Om man jämför platsen jämfört med SGUs strandlinjekartor från vikingatiden ser man hur vattnet har gått hela vägen upp till där sjön Maren nu ligger. Det är inte av slumpen att pålspärrarna ligger där de ligger i relation till hur Östersjön såg ut under vikingatiden. Att Runstensvägen länkar samman Ösmo, en tätort med en lång historia, med Djursnäs, som till och med Nynäshamns kommun själva har konstaterat att det troligtvis funnits en hamn vid, är inte heller en slump.
Vad har hamnens betydelse varit? Hamnen vid Marens vik blandat med pålspärrarna vid början av Fållnäsviken hade betytt att hamnen har varit avgörande för södra Södertörns tillgång till Östersjön utan att behöva öppna upp Fållnäsviken som kan ha försvagat områdets defensiva kapacitet. Figur 33. Djursnäs och öppningen till Fållnäsviken i relation till
Runstensvägen, markerad med svart linje. Även här används Strandlinjeförskjutningskarta från SGU från 1000-talet. Sveriges Geologiska Undersökning
26
6 Ösmo till Djursnäs, en slutsats
Att Runstenstensvägen har fyra runstenar på en sådan kort sträcka pekar på hur viktig vägen har varit och hur mycket den användes under vikingatiden. Tyvärr finns det ingen märkbar koppling med andra runstenar i området, som Björsta, Älby, Lidatorp, eller Blistahällen. Att samma ristare har gjort Blistahällen och Björsta är intressant, men inget som har någon betydelse för runstenarna på
Runstensvägen. Runstenarnas betydelse ligger inte i ristningarna, i alla fall för de frågeställningarna jag har, utan var de står och varför de står där är det viktiga.
Mängden gravfält och lämningar på gravfälten visar inte bara hur befolkat området har varit och den kanske mer kulturella betydelsen vägen har haft, men skillnaden mellan gravfält runtom vägen berättar om kronologin för området.
Kopplat till Runstensvägen är även de två Styran-sjöarnas betydelse för åkrarna och sedermera bebyggelse som gårdar, till exempel Säby eller Vansta, i området. Genom jordbrukskartor kan de utsträckta åkrarna som passivt bevattnas av Styrornas avrinningsvatten iakttas och genom detta kan en inblick i vikingatidabygden erhållas. Genom Styrorna och den hjälpsamma geografin är det inte svårt att förstå varför Ösmo kunde ses som samlingsplatsen för södra Södertörn under vikingatiden. Pålspärrarna och SGUs strandlinjekartor från 1000-talet avslöjar en vik som var blockerad för de flesta skepp och en mindre vik som nu under 2020-talet är insjön Maren. Den hypotetiska hamnen menar jag då har legat uppe i Maren bredvid Djursnäs. Detta låter det vikingatida Ösmo bo ha
tillgång till Östersjön utan att behöva vara rädda för att Fållnäsviken, som går långt in i landskapet ska vara mottaglig för invaderande krafter. Hamnen vid Maren skulle därför vara det smartaste sättet för att bibehålla handel och tillgång till Östersjön utan att behöva öppna upp kusten från Djursnäs till Stora Vika.
Kombinationen av dessa slutsatser leder mig till slutsatsen att Runstensvägen har länkat ihop tätorten och samlingsplatsen Ösmo med en hamn som legat vid Djursnäs och Maren som har agerat som Ösmo sockens koppling till Östersjön.
Vilken betydelse har vägen haft under vikingatiden?
Vägen har kopplat samman Ösmo och Djursnäs och har tillåtet ösmobor att ha tillgång till Östersjön.
Varför finns det så många runstenar på en sådan kort sträcka?
På grund av vägens betydelse för området. Vägen har länkat samman Ösmo och Djursnäs och tanken att resa stenar runtom vägen kan ha ansetts vara extra hedrande.
Vilken betydelse har gravfältet runt Runstensvägen haft?
Gravfälten är bevis på att vägen har använts genom järnåldern och vikingatiden, och på grund av mängden gravar i området påvisas ett relativt bebott område. Ytterligare bevisar var runt vägen gravfälten ligger också vart människorna har bott.
Hur kan gårdar/ortnamn kopplas till gravfält runt Runstensvägen?
Gravfälten ligger på gårdar och namnen på dessa gårdar är förhistoriska.
Har det funnits en hamn vid Djursnäs under vikingatiden? Vilken om någon roll spelade Runstensvägen i samband med Ösmo och hamnen?
Ja, på grund av Fållnäsvikens blockerande av pålspärrarna är en hamn vid Maren/Djursnäs det mest troliga. Vägen länkade samman och gjorde resan mellan Ösmo och Östersjön enklare och var därför avgörande för den vikingatida bygden vid Ösmo.
27
7 Sammanfattning
Denna uppsats har hanterat Runstensvägen, en väg på södra Södertörn i Ösmo socken, och dennas relation till runstenar på vägen, gravfält runtom vägen, och gårdar omkring vägen under vikingatiden. Den har diskuterat vägens betydelse för tätorten Ösmo och den hypotetiska hamnen vid Djursnäs. Vägen har troligtvis länkat samman tätorten med hamnen, och tack vare pålspärrningar tidigt i Fållnäsviken har bebyggelse i området under vikingatiden haft tillgång till Östersjön utan att behöva öppna upp landskapet till hot utifrån.
Vansta runstenen (SÖ 254) är den första stenen på vägen från Ösmo söderut. Stenen hittades 1903 i Östra Styrans södra kant, en sjö väster om Runstensvägen. Ristat på stenen är ”Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe, och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds son”. Stenen är speciell av två anledningar, för det första så är det en så kallad Ingvarssten som restes till minne av folk som dött under Ingvar den vittfarnes vikingatåg, denna sten är den enda i Sotholms Härad. För det andra börjar texten i svansen och avslutas i huvudet, något som tyder på personen som nämnts i huvudet är mer hedrad än de som reste stenen. i detta fall är Avhild mer hedrad än Sven och Sten. Stenen ligger i närheten av gravfältet: Ösmo 218:1.
Säby-Byggningabacken runstenen är den andra stenen på vägen, stenen hittades 1969 vid plöjningen av en närliggande åker och saknar då SÖ nummer. Ristat på stenen är ”Vigmar reste denna sten efter Kåre, sin fader, och Tora”. Vigmar är ett namn som nämnts på flera runstenar i närheten. Det abrupta avslutet gör det svårt att förstå vem Tora faktiskt var, mor eller maka? Runstenen är rest bredvid gravfältet: Ösmo 225:1.
Säby-Stymninge (SÖ 252) runstenen är den tredje runstenen på vägen. Stenen hittades 1930 i samma åker som Säby-Byggningabacken runstenen. På stenen är ”… (lät göra denna bro) och resa stenen efter Toke, sin gode broder” ristat. Det första är svårt att tyda på grund av att stenen saknar sin övre del. Stenen är rest bredvid gravfältet Ösmo 239:1.
Klastorp runstenen (SÖ 251) är den sista stenen på vägen. Stenen är den enda på vägen som troligen ligger på ursprungsplats upphöjd av ett stenblock. Stenen är rest invid gravfältet: Ösmo 474:1. På stenen är ”Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader” ristat.
28
