Möjlig bronsåldersboplats? : en undersökning av platser från bronsåldern på Gotland

Möjlig bronsåldersboplats?

− En undersökning av platser från bronsåldern på Gotland

Magisteruppsats i Arkeologi Högskolan på Gotland

Vårterminen 2010

Författare: Erika Sardén Johansson Handledare: Gunilla Runesson

Possible Bronze Age Settlement?

-A study of places from Bronze Age on Gotland. Möjlig bronsåldersboplats?

- En undersökning av platser från bronsåldern på Gotland. Author: Erika Sardén Johansson

Supervisor: Gunilla Runesson

ABSTRACT

There are none known Bronze Age settlement on Gotland, although there are several excavation reports that mention that they have found a probable Bronze Age settlement. In the excavation that have been done in the study areas, there are Bronze Age dated hearths, cooking pits and post holes. These study areas have been investigated if they might be possible Bronze Age settlements.

This paper discusses about the criteria of settlements and also investigate if the study areas meet those criterias. There are many different criteria for settlement but only the criteria of FMIS are used in the study. There are also different criteria for hearths and cooking pits, what separates them from each other. There have been measures on the distance between different landscape variables in the study areas to see if there are any differences or similarities between the different study areas.

Keywords; Bronze Age, Settlements, Gotland, Hearths and cooking pits, excavation reports

Fotografiet på första sidan är från Kisslings, Fole. Platsen för boplatsen är inte synlig ovan mark idagsläget. Foto: Erika Sardén Johansson, 2010.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.INLEDNING...5

1.1.1.Syfte och frågeställningar...5

1.1.2.Källmaterial...6

1.2.TEORI OCH METOD...6

1.2.1.Teori...6

1.2.2.Metod...8

1.3.Källkritik ...10

1.3.1.Kritik mot urvalet av undersökningsområdena...10

1.3.2.Kritik mot källorna...10

1.3.3.Problem vid utgrävningarna...11

1.4.Avgränsning...11

2.TIDIGARE FORSKNING...12

2.1.Bronsåldersforskning på Gotland...12

2.2.Bronsåldersforskning utanför Gotland...14

3.BOPLATSBEGREPPET OCH PROBLEMATIKEN...16

3.1.Bronsåldersboplatser utanför Gotland...17

3.2.Andra möjliga boplatser...18

3.2.1.Fornborgar...19

3.2.2.Kulthus...19

3.3.Härdar och kokgropar...20

3.3.1.Rituella härdar och kokgropsfält...21

4.LANDSKAPET UNDER BRONSÅLDERN...22

5.PRESENTATION AV UNDERSÖKNINGSOMRÅDENA...25 5.1.Dateringar...25 5.2.Anläggningstyper...27 5.2.1.Skärvstenhögar...27 5.2.2.Härdar...28 5.2.3.Kokgropar...28 5.2.4.Kulturlager...28 5.2.5.Stolphål...29 5.3.Fynden...29 5.4.Hur de är undersökta...30

5.5.Andra prover som är gjorda på undersökningsområdena...30

6.ANALYS OCH TOLKNING...31

6.1.Undersökningsområden som uppfyller kriteriet boplats...31

6.1.1.Härd eller kokgrop...32

6.1.2.Möjliga platser för rituella härdar och kokgropsfält på Gotland...33

6.1.3.Möjliga kulthus på Gotland...34

6.1.4.Bronsåldersdaterade fornborgar på Gotland...35

6.1.6.Fastlandet och Gotland...36

7.DISKUSSION...37

8.RESULTAT OCH SLUTSATSER...41

8.1.Slutsatser...41

9.SAMMANFATTNING...43

10.REFERENSER...44

10.1.Internetadresser...47

10.2.Referenser till bilagorna...47

11.BILAGOR...49 11.1.Bilaga 1...49 11.2.Bilaga 2...50 11.3.Bilaga 3...52 11.4.Bilaga 4...60 11.5.Bilaga 5...61 11.6.Bilaga 6...62

Hur vet man om det är en härd eller en kokgrop, samt vilken defintion som är använd i utgrävningsrapporten? “Antagligen beroende på hur kall eller hungrig rapportskrivaren är. Kall så är det härd, hungrig så är det kokgrop... “

Anonym, 5 maj 2010.

1.INLEDNING

Under årens lopp har bronsålderboplatserna på Gotland behandlats i uppsatser och avhandlingar. Från bronsåldern på Gotland finns inga synliga boplatslämningar, men några försök i att spåra bronsåldersboplatser har gjorts. Problemet är hur det går att utreda om dessa platser är boplatser som har använts under bronsåldern, samt vilken metod som bör användas. Sökandet efter boplatser från bronsåldern på Gotland har bland annat skett genom att se på koncentrationer av samtida lämningar och föreslå bosättningsområden utifrån det. I samband med mina studier av utgrävningsrapporter har benämningen ”möjlig boplats från bronsåldern” påträffats, där daterade härdar och gropar, utan direkt anknytning till gravar, från bronsåldern förekom. Dessa platser har inte blivit verifierade eller falsifierade om de är bronsåldersboplatser.

Vad jag ämnar göra i uppsatsen är att undersöka om dessa bronsåldersdaterade platser kan uppfylla kriterierna att vara en boplats. I denna studie ska det även göras ett försök till att spåra, undersöka och mäta olika landskapsvariabler i förhållande till dessa platser. Dessa platser är studiens undersökningsområden. Undersökningsområdena kommer att jämföras mot exempel av bronsåldersboplatser utanför Gotland, för att se efter likheter och skillnader. Jag kommer även att föra en diskussion om härdar och kokgropar och hur de definieras.

1.1.1.Syfte och frågeställningar

Syftet är att utgå från dessa bronsåldersdaterade platser och se om de uppfyller kriterierna för att vara boplatser. Samt att även jämföra dessa områden i förhållande till andra platser, som redan är daterade.

Frågeställningarna är;

• Vilka är kriterierna för en boplats?

• Uppfyller undersökningsområdena kriterierna för att vara boplats?

• Går det att jämföra dessa undersökningsområden med kända bronsåldersboplatser utanför Gotland?

1.1.2.Källmaterial

Utgrävnings- och undersökningsrapporter utgör det primära källmaterialet därtill har även litteraturstudier använts. Materialet har valts med följande kriterier: Platser som har dateringar ifrån bronsåldern och har omnämnts som möjliga bronsåldersboplatser i utgrävningsrapporter. En del av materialet är från min kandidatuppsats, som strandlinjer, jordarter m.m (Sardén Johansson, 2009). Även information om samtida fornlämningar är hämtade från FMIS och har använts i studien av undersökningsområdena. Ett annat begrepp som omnämns och behandlas i studien är landskapvariabler. Dessa landskapsvariabler är tagna utifrån vad som kan avläsas från de geologiska kartorna och är från mitt arbete under min kandidatuppsats (Sardén Johansson, 2009). Dessa har använts i samband med de kartstudier som har gjorts. De undersökningsområden som finns i studien är tagna från platser där undersökningar har utförts och där dateringen har visat på bronsålder. Dateringarna är gjorda på material från utgrävningar som kommer från gropar, härdar, skärvstenshögar, odlingsrösen, kulturlager och åkerrensning. Det är 39 stycken undersökningsområden som är fördelade på 18 socknar (se tabell 1, bilaga 1 samt bilaga 5).

1.2.TEORI OCH METOD

1.2.1.Teori

Innan man väljer en lämplig metod bör man först fundera över vilken teoribakgrund man väljer. I denna uppsats har jag valt att varken hålla mig enbart till processuell eller postprocessuell arkeologi, utan använder båda. För en översikt om processuell och postprocessuell arkeologi, se bland annat Olsen (Olsen, 2003). Som en sammanfattning av den processuella arkeologin samt den postprocessuella arkeologin kan man se att den processuella arkeologin har mer naturvetenskapliga förklaringar. För de processuella arkeologerna är människan beroende av och påverkas av miljön och klimatet. De anser även att genom studier av dagens traditionella samhällen, kan man få förståelse för hur forntida samhällen har fungerat. Eftersom de menar att samma behov av ett visst föremål idag, har varit samma behov bakom samma föremål i forntiden (Binford, 1983). Inom den processuella arkeologin skapas generella lagar som berör människan i helhet. Att göra sådana generaliseringar var något som den postprocesuella arkeologin ifrågasatte (Hodder, 1988). De såg människan som en kulturell varelse, där föremålen skapas beroende av andra faktorer än just klimat. Om man fokuserar mer på kontexten kring föremålen, så kan man läsa dem som en text.

Att använda sig av enbart ett paradigm som grund då man tolkar möjliga bronsåldersboplatser på Gotland, ser jag som riskfyllt. Eftersom då riskerar man att inte använda sig av flera olika metoder för att testa om de nämnda ”möjliga boplatser från bronsåldern” verkligen är bronsåldersboplatser. Om man använder sig enbart av processuell arkeologi så är risken stor att man inte får med de regionala skillnaderna och likheterna som förekommer på platser. Medan om man utesluter den processuella arkeologin och väljer den postprocessuella arkeologin, kan man missa sådant som att använda sig av klimat och geologi och även etnoarkeologin som hjälp till tolkningar av föremålen. Ian Hodders etnoarkeologiska studier är inte att förglömma, som t ex ”Symbols in Action” från 1982 (Hodder, 1982 i Olsen, 2003). Samt även det naturvetenskapliga förhållandet till föremål som kanske gör att man är mer precis i beskrivningar.

För att undersöka om de nämnda ”möjliga boplatser från bronsåldern” är bronsåldersboplatser, måste de kunna verifieras eller falsifieras genom olika metoder. De metoder som verkar vara användbara i mina undersökningsområden är bland annat att studera jordart, närhet till vatten och försöka se vilket klimat det var under bronsåldern. Samt även göra som Hallin (2002) där hon har tagit med skärvstenhögar och bronsåldersgravar i beräknandet av bronsåldersboplatster. Denna metod använder även Larsson och Lundmark sig av i sökandet efter järnåldersboplatser i Uppland, då enbart gravarna från samma tid är kända (Larsson & Lundmark, 1982). Kontextuell arkeologi, är en användbar metod, om man ska studera hur undersökningsområdena skiljer sig emellan varandra, samt om de har några likheter. Dock bör man se lite kritiskt till beräkning enbart efter ekologiska förutsättningar för boplatser, då dessa enbart kan användas om det ekologiska systemet har varit oförändrat sedan boplatserna var i bruk (Dewar & McBride, 1992, s.231ff). För Dewar och McBride är det inte längre ur ett ”dots-on-a-map” perspektiv som boplatsmönster ska ses, utan mer i sitt sammanhang. (Dewar & McBride, 1992, s.236ff).

Den senaste arkeologiska forskningen har börjat fokusera på det symboliska landskapet, där man ser landskapet på ett annat sätt. Jag tycker att det kan vara nyttigt att se på landskapet med nya ögon, men samtidigt bör man vara vaksam över att landskapet har och har alltid haft en praktisk betydelse. Det symboliska kan vara något som ändras medan landskapets klimat och miljöförutsättningar oftast skapar samma behov. Ytterligare ett ämne som börjar beröra allt fler arkeologer idag, är överföringar och spridningar i form av migration och resor . Detta är något som man inom arkeologin inte tidigare har velat behandla, sedan man tog avstånd ifrån det med den processuella och den postprocessuella arkeologin (Kristiansen & Larsson, 2008). Liksom Hallin tror jag inte att det går att hitta enbart renodlade boplatser från bronsåldern utan boplatserna bör man söka där andra lämningar från bronsåldern finns (Hallin, 2002, s.78).

1.2.2.Metod

De metoder som har använts i studien är litteraturstudier, observationer på undersökningsområdena (UO) och komparativa analysmetoder. Då jag inte uppfattar arkeologi som enbart humanistiskt eller naturvetenskapligt, kommer inte heller metoderna att vara helt humanistiska, utan även vara åt det naturvetenskapliga hållet. Eftersom både mätningar och tolkningar kommer att utföras, vilar den vetenskapliga grundhållningen i denna studie mellan den positivistiska och hermeneutiska. Problemformuleringen är gjord som en hermenutisk spiral, där en frågeställning och mer kunskap har skapat en ny fråga. Denna uppsats är upplagd efter en s.k fallstudiemodell, där relationer mellan variabler kommer att studeras som en del av helheten, dvs. undersökningsområdena i jämförelse med varandra.

Urvalet av undersökningsområdena, har skett genom litteraturstudier och studier av utgrävningsrapporter. Dessa utgrävningsrapporter valdes ut genom sökningar i FMIS, med sökorden; bronsålder, boplats och datering. Sedan antecknades vilka diarienummer som var på rapporterna och sökning efter dessa i Gotlands länsmuseum arkiv för att se om de innehöll något intressant. För uppsatsen gjordes det även litteraturstudier i sökandet efter vad andra forskare hade hänvisat till och gick till deras källor (dvs. utgrävningsrapporter). Troligtvis finns det fler bronsåldersdateringar i andra utgrävningsrapporter, men dessa är ”osynliga”, då de inte kan framkomma i annat sökande än systematiskt sökande från pärm till pärm.

Mätningar har gjorts av olika landskapsvariabler i undersökningsområdena. Avstånden mellan landskapsvariablerna i undersökningsområdena, har jämförts med varandra för att se likheter eller skillnader. Då jag har varit intresserad över hur boplatserna kan ha legat i landskapet, har jag lagt ned tid för att se över topografin och naturlandskapet. Stor vikt har lagts på våtmarkerna och strandlinjerna som har tagits fram för att kunna avspegla hur landskapet torde ha sett ut under bronsåldern. Dessa våtmarker och strandlinjer gjordes under min kandidatuppsats (Sardén Johansson, 2009). Strandlinjerna finns i två olika beräkningar, en som Hansson tillämpade (skapade) för att gälla bronsåldern, och en komplettering av strandlinjen som jag beräknade utifrån Uggarderojr i Rone. Våtmarkerna är skapade utifrån den information om torvmark som finns på den geologiska kartan, och även dessa är gjorda 2009 (Sardén Johansson, 2009). Jag har även gjort besök på undersökningsområdena, för att göra observationer på plats. Dessa besök var till för att kunna närma sig och bättre förstå landskapet. Tyvärr gick det inte att se så mycket på en del av ställena då många av undersökningsområdena var mer eller mindre bortschaktade. Därav är inte observationerna med i studien.

Som metod har jag samlat in fakta från undersökningsområdena och denna information har sorterats in i tabeller för att lättare kunna se på undersökningsområdenas anläggningar. Denna kvantitativa metod är för att senare kunna se om det går, att få ut en form av statistik av informationen från undersökningsområdena. Undersökningsområdena ska jämföras mot kriterier för boplats, för att se om de uppfyller kriterierna. Det är en del av själva analysmetoden av informationen som finns, den komparativastudien. Jämförelserna är gjorda genom typologiska studier på härdarna och kokgroparna, samt observationer av vad som finns på varje undersökningsområde, för att se om de innehar och uppfyller kriterierna för boplats. En mindre jämförande studie har gjorts mellan Gotland och bronsåldersboplatser utanför Gotland, i sökandet efter likheter och olikheter. Denna jämförande studie är utifrån de kriterier som har ställts på boplatser, samt kriterier för härdar och kokgropar.

1.3.Källkritik

1.3.1.Kritik mot urvalet av undersökningsområdena

Urvalet av de olika undersökningsområdena har varit genom sökningar i FMIS, för att det annars skulle ta månader och år i anspråk att gå igenom mappar på arkivet. Om det hade skett en närmare sökning, och om det hade funnits en bättre databas att söka i för gamla rapporter skulle urvalet av undersökningsområdena sett annorlunda ut. Eftersom det mest troligen hade kunnat påträffats fler bronsåldersdateringar.

Utgrävnings och undersökningsrapporter från senare än 2006 finns på Gotlands länsmuseums hemsida (Länsmuseet Gotland, 9 maj 2010), samt finns det företaget Arkeodok (Arkeodok, 9 maj 2010) som har lagt ut sina rapporter sedan 2002 på internet. De utgrävningar som är gjorda tidigare finns inte registrerade eller tillgängliga vid sökning via internet, utan all studie måste ske i arkivet. Även skall det nämnas att FMIS har sin begränsning då det inte går att söka på allt beroende på fritextproblemet.

Urvalet av undersökningsområdena med dateringar till bronsåldern resulterade i även undersökningsområden som saknar datering. De undersökningsområden som inte hade någon datering valdes ut pga. att de hade stolphål, kokgropar, härdar och kulturlager funna på platsen. Det innebär inte direkt att de har en tillhörighet till bronsåldern, men de skulle kunna tillhöra bronsåldern, därför är de kvar i studie för att kunna studera dem (se vidare i diskussion kapitel 7).

1.3.2.Kritik mot källorna

En annan begränsning som främst återspeglar sig i litteraturen är att de har en tendens till att göra studier och forskning på artificiella uppdelade områden. Där områdenas gränser inte är synliga i landskapet och troligtvis inte existerade under forntiden. För att nämna exempel från litteraturen Streiffert, 2001 (Halland), M. Pettersson, 2006 (Östergötland), Olausson, 1995 (Uppland), Skoglund, 2005 (Småland), dessa områden som de har studerat är bundna till dagens landskapsgränser, som är skapade av människan. Det kan finnas naturliga gränser i form av vatten, berg och floder, men även här kan man börja fundera om de verkligen är nog som gränser när det handlar om utbyten och spridningar av idéer (se Kristiansen och Larsson, 2008).

1.3.3.Problem vid utgrävningarna

I många fall har utgrävningarna skett under pressade tidsplaner, dålig väderlek och i många fall har även fornlämningar varit skadade. Utgrävningarna i Kisslings, Fole gjordes i dålig väderlek februari 2001, detta medförde enligt Gunilla Wickman-Nydolf stor brist i dokumentationen (Wickman-Nydolf, 2003a). I Duss 1:4, Bro socken, fick man stoppa en påbörjad grustäckt i februari 2005, då man påträffade mörkfärgade fläckar. Vid det laget hade redan en 280 m lång och 40-50 m bred yta tagits bort (Wennersten, 2005). I Gimbrings 1:6, Havdhem hade markägaren redan tagit grus från området på ca 720 m² av det totala 1300 m² stora området som undersöktes. Vid starten av undersökningen var redan matjorden avschaktad och ca 20 anläggningar hade kommit i dagen (Wickman-Nydolf, 2006). Stig Rydh uttalar sig 1964 om en förstörd boplats i St. Vikers, Lärbro, där Olof Arrhenius hittade fosfatindikation av en boplats (Rydh, 1964). Gunilla Wickman-Nydolf tror att tidigare kabeldragning har infiltrerat en förhistorisk härd och kontaminerat dateringen (Wickman-Nydolf, 2008, s.12). Anna-Lena Gerdin argumenterar för att man borde ha haft antikvarisk kontroll under avschaktning av områdena vid Terra Nova i Visby, då få lämningar är synliga ovan mark. Samt hon antar att många av lämningarna har blivit skadade då de inte har varit synliga (Gerdin, 1981, s.185).

Många utgrävningar har varit klart tidsbegränsade och en del är dåligt dokumenterade. Samt, som Pettersson, nämner är alla arkeologer ute i fält inte alls objektiva. Den reflexiva arkeologin användes redan ute i fält innan Ian Hodder kom med begreppet. Redan i fält förekommer det bedömningar och tolkningar, t ex vad är en anläggning och hur stor är koncentrationen. Pettersson anser att det inte finns några neutrala primära tolkningar gjorda i fält (Pettersson M., 2006, s.11ff). Om arkeologen som är ute i fält har sin inriktning i järnålder, är det mer troligt att denna tidsperiod blir bättre redovisad och dokumenterad än de andra perioderna.

1.4.Avgränsning

Geografiskt är avgränsningen Gotland, denna avgränsning är naturlig i egenskap av Gotland som ö. Men för en ytterligare begränsning, eller mer som en närstudie är de undersökningsområden som är utvalda, 39 stycken till antalet. Gotland kommer att vara den stora avgränsningen där vissa paralleller kommer att göras till olika platser. Undersökningsområdena valdes ut genom studier av utgrävningsrapporter på Gotlands

länsmuseum, Fornsalen, men även genom sökningar i FMIS där kriterierna bronsålder, datering och boplats fanns bland sökorden. De som hade en intressant rapport har jag studerat vidare, dvs. där bronsåldersdatering finns eller att det fanns boplatsindikationer. Den kronologiska avgränsningen är bronsåldern, men dock bör det nämnas att det är en skapad tidsperiod, vilket ibland märks att jag har med dateringar som inte helt är enbart bronsålder. Uppsatsen kommer inte att beröra bronsålderssamhället eller tolkningar kring det, då det redan finns redovisat i andra uppsatser, avhandlingar etc.

2.TIDIGARE FORSKNING

Den översikt av den tidigare forskningen nedan berör både bronsåldersforskning på Gotland, men även bronsåldersforskning utanför Gotland. Den bronsåldersforskning som ska beröras är främst den som inriktat sig på boplatsområden på Gotland och utanför Gotland.

2.1.Bronsåldersforskning på Gotland

Bronsåldersforskningen har inte berört bebyggelseproblematiken lika mycket som bronsåldersgravar. Det är först nu på senare år som det har kommit flera uppsatser och avhandlingar kring sökandet efter bosättningsområden från bronsåldern. Den första större avhandlingen kring bronsåldern var Harald Hanssons ”Gotlands Bronsålder” som kom ut 1927. Hansson presenterade att det fanns tre bosättningsområden på Gotland under bronsåldern. Dessa områden hade Hansson studerat utifrån en beräkning av koncentrationer av lämningar (rösen, skeppssättningar och depåfynd) från bronsåldern. Hansson såg att rösen och skeppssättningar i många fall är knutna till de gamla strandlinjerna (Hansson, 1927, s.96f). Kulturgeografen Dan Carlsson har behandlat kulturlandskapets utveckling från bronsåldern och framåt. Tyngdpunkten i hans avhandling ligger i järnåldern, men då han även har med bronsåldersdateringar på åkersystem är hans forskning intressant (Carlsson, 1979). Enligt Carlsson kan man inte förstå ett tidslandskap om man inte känner till det föregångna tidslandskapet (Carlsson, 1979, s.159).

Från några studentuppsatser kommer ytterligare forskning och undersökningar kring bebyggelseproblematiken under bronsåldern. Den första av dem är Per-Erik Nilsson, B-uppsats i kulturgeografi, som gjorde förslag till möjliga bronsåldersbosättningsområden beräknade utifrån bronsåldersgravar (Nilsson, 1981). Den andra var Åke Johanssons beräkning av möjliga bronsåldersbosättningsområden, beräknade utifrån skärvstenslokaler, depåfynd och lösfynd, han skapade även isaritmkartor (Johansson, 1985). Varken Nilsson eller Johansson har haft med möjlig strandlinje och våtmark som den kan ha varit under bronsåldern. I Kristin Parknerts uppsats behandlar hon själva problematiken kring bronsåldersbebyggelsen, och uppmanade till en bättre forskning på bebyggelsen (Parknert, 1995).

Gunilla Hallin har i sin avhandling sett på skärvstenhögar som boplatsindikationer från bronsåldern. Då Hallin presenterar olika platser där det finns antydan om bronsåldersboplatser har hon väckt en fråga, om de verkligen finns på dessa platser. Hon har skapat en karta där hon har haft med rösen, skärvstenshögar och våtmarker på Gotland (Hallin, 2002, s.31). Hallins teoretiska del bygger på bland annat kritisk arkeologi samt kontextuell arkeologi. Hallin har diskuterat vad som definierar en boplats, något som bör specificeras mer i sökandet efter dem (Hallin, 2002).

Annan forskning som är gjord på Gotland och som kan ha stor betydelse för boplatsernas tolkning är hur själva landskapet såg ut under bronsåldern. Detta går att få fram genom olika metoder, bland annat pollenanalyser. Pollenanalyser har genomförts på Lojstaområdet av Ingemar Påhlsson (Påhlsson, 1977), Broträsk och Stangsmyr. I dessa undersökningar framkommer det vilka träd samt vegetation, som fanns under bronsåldern. Påhlsson vill även markera att hans provtagningsområde ligger ovanför ancylusvallen och har aldrig blivit omrörd av någon regressionsfas av de olika sjöarna (Påhlsson, 1977, s.10ff). Förutom de 14

C-dateringar som finns i utgrävningsrapporterna återfinns det även i andra verk. De 14_C

dateringar som har utförts på Gotland är gjorda av bland annat Gösta Lundqvist, som daterade några fornborgar (Lundqvist, 1965).

2.2.Bronsåldersforskning utanför Gotland

De olika undersökningar som har skett i Sverige har bland annat varit exploaterings-undersökningarna vid Öresundsbrons byggande, och andra liknande grävningar, där man har avbanat stora områden och kunnat påträffa boplatser med flertal hus. Hus har tidigare varit ganska okända för bronsåldern, bland de första upptäckta är Boda, Bred socken (Victor, 2002, s.54). Även bör det nämnas om Apalle, Hallunda och bronsåldershusen i Danmark. Bronsålderns lämningar skiljer sig mellan de olika landskapen. T ex skiljer sig bronsåldersboplatser som har hittats i Uppland, med dem i Småland; i Uppland var förflyttningar viktiga pga landhöjningen.

En som har sett att materiell kultur kan vara likartad över områden, trots olikheter i landskapet är Peter Skoglund. Han menar att landskap är unika och ändras med årstiderna (Skoglund, 2005, s.103ff). Detta praktiska och funktionella synsätt har Skoglund fått, genom studier gjorda på bebyggelsekontinuiteten från senneolitikum till bronsålder i Småland, genom beräkning av gravar. För Skoglund är det viktigt att studera det lokala i en liten skala, inte göra som många arkeologer och se likheter i den materiella kulturen i stora områden (Skoglund, 2005). Att fornlämningarna kan skilja sig mellan olika landskap menar Skoglund inte enbart beror på geologi, utan även att människor valde att uttrycka sig olika (Skoglund, 2005). Halland är likt Gotland då bronsåldersboplatserna är osynliga, medan gravarna är det enda som syns från den tiden. Jörgen Streiffert har ställt upp en hypotes om att bronsåldern inte hade någon regelbunden hushållsstruktur. Denna hypotes jämförde han mot olika undersökningsområden, där han verkade kunna verifiera att härdar, gropar och fynd låg spridda över stora områden (Streiffert, 2001).

Undersökningar har gjorts på själva boskapsskötseln av Maria Pettersson. I sin studie har Pettersson gjort makro- och mikroanalyser på Östergötland. Bland djurbensmaterialet har Pettersson försökt att se om det har funnits olika statuskategorier på vilka djur man hade. Hon konstaterade att det förekom olika djur på olika platser och har tolkat detta som statusmarkeringar (Pettersson M., 2006, s.37ff). Anna Gröhn har vid sina studier av bronsålderhus i Skåne sett på deras kronologi och typologi, genom kontextuell analys. Dessa hus har en bred datering, detta gör det svårare att se vilka hus som är samtida (Gröhn, 2004,

s.258ff). För Gröhn har den processuella arkeologin uteslutit människan från landskapet, då enbart landskapet och ekologin blev studerade (Gröhn, 2004, s.54ff). Det finns andra sätt att se på bronsåldersbebyggelsen, dessa sätt skulle vara att se på andra typer av platser, som rituella. Helena Victors studier av kulthus under bronsåldern har lett till resultatet att hon finner dessa i närhet till vatten och gravar. Hon ser inte att dessa hus har behövt ha samma form som ett hus, utan kan ha haft det metaforiskt (Victor, 2006). Andra typer av bebyggelser är fornborgar, något som tidigare har varit kopplat till järnåldern. Michael Olausson har flyttat bakåt första byggnadsfasen för fornborgarna till bronsåldern. Fornborgarna, enbart höglandsborgarna, som Olausson har behandlat ligger i Uppland där det inte finns många synliga boplatser från bronsåldern samt där det förekommer mycket våtmark (Olausson, 1995, s.159ff). Enligt Olausson var det vanligt med höjdbosättningar under mellersta bronsåldern och yngre bronsåldern i västra och östra Europa, därav ser han det inte som skäligt att anta att alla fornborgar var befästa, utan att se på vallens uppbyggnad för att förstå funktionen (Olausson, 1995, s.12ff).

I det kulturella landskapet finner man med Serena Sabatinis studier av husurnor, som hon menar skapades i samverkan med ett kulturellt landskap. Sabatini tolkar frånvaron av husen på hällristningarna som ett tecken på att de var en del av landskapet. Husurnorna har även en närhet till vatten har Sabatini observerat (Sabatini, 2007, s.22ff). Då husurnorna har en cirkulär form, vilket få av de påträffade bronsåldershusen har, har Sabatini tolkat detta som avbildningar av kulthus (Sabatini, 2007, s.37). Två arkeologer som har ställt upp hypoteser och gjort tolkningar kring kommunikationen under bronsåldern är Kristian Kristiansen och Thomas Larsson. De vill uppmana forskare till att se interaktioner i forntiden igen, interkontextuell arkeologi, sedan de processuella och postprocessuella arkeologerna har tagit avstånd från den tidigare kulturarkeologins studier om diffusioner i forntiden. De tror inte på den tidigare tolkningen om att bronsålderns bonden var orörlig (Kristiansen och Larsson, 2008, s.2ff och s.32ff).

3.BOPLATSBEGREPPET OCH PROBLEMATIKEN

”plats där man under förhistorisk tid vistats och där föremål, råämnen för bearbetning, byggnadslämningar, byggmaterial och/eller avfall lämnats kvar på marken.” (Riksantikvarieämbetet, 26 oktober 2009).

I FMIS definition av en boplats finns även en underrubrik med som egenskapsvärden, dessa är vad boplatsen kan innehålla.

”Egenskapsvärden: Ben/horn, Bränd lera/lerklining, Flinta, Glas, Grönsten, Hälleflinta, Keramik, Kulturlager, Kvarts, Kvartsit, Metall, Skiffer, Skärvsten, Trä, Ev. i beskrivningen, Övrig bergart/mineral, Övrigt” (Riksantikvarieämbetet , 12 maj 2010).

När man söker efter boplatser, bör även dessa egenskapsvärden återfinnas på platsen som undersöks. I FMIS definition av vad en boplatslämning övrig är, innefattas enstaka stolphål, härdar, kokgropar och skärvstenshögar, dessa har ingen direkt koppling till andra lämningstyper. Medan Boplatsområde (sammansatt) kan vara anläggningar på en plats som verkar ha ett samband till varandra, där antalet är minst två och avståndet mellan dem inte får överstiga 20 m. Även här återfinns härdar, kokgropar, skärvstenshögar, men även hägnader, stenröjdytan etc (Riksantikvarieämbetet, 12 maj 2010).

En annan definition som har gjorts kring boplatser är Gunilla Hallins definition som lyder;

”Ett bosättningsområde definierar jag som ett avgränsat område där människor under den aktuella tiden lämnat fysiska spår i landskapet samt dateringar och fynd som styrker antagandet att människor även bodde inom dessa områden. Själva boplatsläget kan däremot ha flyttas inom området.” (Hallin, 2002, s.9).

Kring boplatsbegreppet har Maria Pettersson diskuterat, hon har noterat att många forskare ofta använder sig av begreppet utan reflektion, dessutom varierar kriterierna oftast för vad som är en boplats (Pettersson M., 2006, s.20ff). Petterssons definition av en boplats är; minst ett hus på platsen och detta är ett bostadshus (Pettersson M., 2006, s.170ff). Jörgen Streiffert har tagit Mobergs definition av en boplats: i dagligt tal en plats där människor bor på, inte bara där man sover, utan även äter och arbetar (Moberg, 1969 i Streiffert, 2001, s.14). Av dessa begrepp och definitioner går det att urskilja att de är ganska olika varandra. Av dessa definitioner som går att applicera på det gotländska materialet, bör Petterssons definition väljas bort, då hennes definition inbegriper att det ska finnas ett bostadshus, något som inte är påträffat på Gotland. FMIS definition har en bred bas, där nästan allt går att förknippa med boplats, medan Hallin har gjort en mer definierat begrepp av boplats utan att göra som

Pettersson och totalt utesluta alla lämningar utan hus som icke-boplatser. I denna uppsats har jag valt att utgå från boplatsbegreppet som FMIS har utformat. Varför jag har valt att utgå ifrån FMIS definition av boplats, beror på att det borde vara denna definition som arkeologer främst bör använda i fält.

3.1.Bronsåldersboplatser utanför Gotland

Bronsåldersboplatser utanför Gotland har olika strukturer beroende på var de ligger. Som ett exempel av detta går att nämna de halländska bronsåldersboplatserna som Jörgen Streiffert har undersökt. I sin studie har han ställt upp en hypotes om att bronsåldern har en oregelbunden hushållstruktur med härdar, gropar och fynd spridda över stora områden (Streiffert, 2001, s.55ff). Streiffert fann att 5 av 9 stycken boplatser bland de jämförande undersökningsområdena hade spår av bronsåldershus, men dessa bronsåldershus var svårtydda. Det som också gick att se var att husen hade varit stationära, förflyttningar skedde oftast i närområdet och oftast byggdes det nya huset även på det gamla. Husen var placerade invid slänter, på berg eller på förhöjningar, på begränsad yta. Anläggningar går sällan att knyta till bronsåldershusen och det går inte heller att koppla dessa till ett visst tidsskede pga områdena sällan är helt utgrävda (Streiffert, 2001, s.95ff). Stora fyndkoncentrationer påträffades utanför husen, medan inne i konstruktionerna fanns inga synliga kulturlager (Streiffert, 2001, s.22ff). Den vanligaste orienteringen på husen i Halland var öst-västlig under bronsåldern samt de redskap som användes mest under bronsåldern var knackstenar, skrapor, slipstenar och malstenar (Streiffert, 2001, s.55ff). I Öresundsundersökningarna framläggs det att den tidigare diskuterade att den tidigare indelningen av husen efter bredden är något som inte kunnat ha setts i Öresundsförbindelsematerialet, där ingen av husen följde denna hypotes att bredden minskar utefter tiden (Björhem & Magnusson Staff, 2006, s.57).På platsen påträffades ungefär 25-30 stycken bronsålderslånghus, sedan fanns det ytterligare 20 stycken hus från bronsåldern utan denna konstruktion. De antog att byggnaderna hade olika användningsområde beroende på utseendet (Björhem & Magnusson Staff, 2006, s.65ff). Björhem och Magnusson Staff har inte studerat något kontinuitetsbrott mellan huskonstruktionerna mellan senneolitikum och äldre bronsålder. Kontinuitetsbrottet var mellan mellanneolitikum och senneolitikum (Björhem & Magnusson Staff, 2006, s.147).

En annan variant på bronsåldersboplatser är de uppländska boplatserna som har flyttats efter strandlinjen, där de uppvisar en bebyggelsekontinuitet från bronsåldern till järnåldern i samma område men en förflyttning närmare kustlinjen. Då man verkade ha en tendens att vilja bo närmare vatten (Larsson & Lundmark, 1982, s.162f). Dessa järnåldersboplatser i Uppland saknar, likt boplatserna på Gotland, synliga boplatslämningar som går att se utan avschaktning av gräset, för att studera boplatser får man studera gravmaterial (Larsson & Lundmark, 1982, s.161).

3.2.Andra möjliga boplatser

Själva problematiken kring osynliga boplatser på Gotland, finns även för de som studerar förromersk järnålder. Det som menas med osynliga boplatser, är att inga boplatslämningar kan synas ovan mark, utan möjligen går det att se vid utgrävning. Anna Arnberg problematiserar kring det outforskade förromerska landskapet på Gotland, där hon i sin studie har påträffat bronsåldersdateringar. Ännu har det inte framkommit några förromerska järnåldershus, däremot ser Arnberg på stolphålen, härdarna och groparna som spår av dem (Arnberg, 2007, s.69). Detta ser Arnberg som ett resultat över att boplatserna inte har varit det primära i tidigare undersökningar och utgrävningar, i stället var det gravar och åkrar. Hon ser även att detta har skett på Gotlands bronsålder och järnålder. Arnberg har uppmärksammat att stengrundshusen ofta överlagrar äldre bebyggelse (Arnberg, 2007, s.70f). Vid benämnandet av boplatser bör det även nämnas att det inte finns något som skulle kunna utesluta andra typer av boplatser. Hur var det med bronsåldersboplatserna på Gotland, var det permanenta eller rörliga boplatser?

Om man ser hur mycket spår som blir kvar av en permanent i jämförelse till en rörlig bosättning, finns det mer spår av den sistnämna (Chang, 1992, s.69ff, Dewar & McBride, 1992, s.236ff). Av forskningsgrävningarna vid Bronsåldersröset i Bönde, Lau socken, har Inger Österholm uttalat sig om att det finns få boplatslämningar från bronsåldern på grund av böndernas stora rörlighet i landskapet, de lämnade sällan spår (Österholm, 1991, s.262). Till kända boplatstyper, inte direkt förknippade till boplatser, hör Crannogs och fornborgar. Crannogs är befästa bosättningar, uppbyggda med pålverk som kunde vara gjorda på konstgjorda och befästa öar. Dessa var särskilt vanliga på Irland under bronsålder till tidig järnålder, och alla hade en närhet till vatten (Burenhult, 2005, s.17f). En typ som inte är boplatstyp är de mer uppmärksammade kulthusen, de rituella platserna.

3.2.1.Fornborgar

I senare tids forskning har det framkommit att de tidigare förmodade järnåldersfornborgarna kanske inte alls uppfördes under järnåldern, utan under bronsåldern. Michael Olaussons forskning på de uppländska fornborgarna, har gjort att han har ändrat dateringen på första anläggandet av borgarna, istället för folkvandringstid ser Olausson att de tillhör bronsåldern till yngre järnåldern (Olausson, 1995, s.8ff). I Olaussons undersökningsområden finns mycket våtmark och knappt några synliga boplatser från bronsåldern (Olausson, 1995, s.159ff). Olausson har sett hur många arkeologer har sett fornborgarna som ett homogent fenomen, där alla har varit till för försvar, detta är dock något som Olausson vill komma bort ifrån. Enligt honom bör man söka efter fornborgens funktion, i hur den var uppbyggd (Olausson, 1995, s.12ff). Anna Arnberg nämner att Kersin Cassel har visat på att flatmarksborgar och höjdborgar är från olika byggnadsfaser, varvid den förstnämnda börjar vid bronsåldern (Cassel, 1998 i Arnberg, 2007, s.128). Arnberg har även sett att många myrborgar verkar ha samma datering som flatmarksborgarna (Arnberg, 2007 s.128).

3.2.2.Kulthus

På vissa platser ska det även ha funnits vissa kulthus, som inte liknar de andra bostadshusen, kanske även rituella härdar som ligger en bit från boplatsen. En av dem som har problematiserat kulthusen är Helena Victor. Victor ser inte husen som en direkt avbildning av ett hus, utan det kan vara en metaforisk avbildning. Dessa hus påträffas aldrig på boplatser, utan på gravfält. Dessa hus finns oftast vid vatten i rika bronsåldersbygder. De är uppdelade i två grupper, stora stengrundshus och stolphålshus. Stengrundshusen har en enorm storlek mellan 10-45 m långa och sparsamt med fynd och sällan ingångar (Victor, 2006, s.114f). Stolphålshusen är daterade till den yngre bronsåldern, och de har oftast en c- eller d-form, ofta med fynd och brandgravar i sig (Victor, 2006, s.116). Hon nämner hyddhuset i Boda, Bred sn. som troddes vara det första bronsåldershuset, idag benämner hon det för kulthus. Victor nämner även att det finns få hus kända från äldsta bronsåldern (Victor, 2002, s.54).

I en studie av dörrposter på rundhus har en symbolisk koppling mellan de levande och döda hittats på placeringen av dörrposten. Den tidigare förklaringen var funktionalistiskt uppbyggd och menade att placeringen av dörrposten var för att man ville få in solen, dock har Richard Bradley visat att med den orienteringen kommer inte morgonsolen in, och orienteringen är mer lik de runda begravningshögarna som har samma orientering (Bradley, 1998, s.149ff).

Även bör det nämnas om de husurnor som finns när man nämner kulthus. Serena Sabatinis studier av husurnor har visat på att dessa blev skapade i ett kulturellt landskap, de finns i närhet till vatten och ser inte ut som de hus som påträffas runt om på utgrävningar. Husurnorna är runda, inte rektangulära och därför har hon tolkat detta som avbildningar av kulthus (Sabatini, 2007, s.37). Då det återfinns få hällristningsbilder av hus under bronsåldern, har Sabatini tolkat det som att husen var en del av landskapet, speciellt kulthusen (Sabatini, 2007, s.34ff).

3.3.Härdar och kokgropar

Kokgropar och härdar är två komplicerade begrepp, då de inte är begränsade utan är väldigt omfattande, sedan är det även frågan hur dessa är förknippade med boplatser. Enligt Raimond Thörn är antalet kokgropar under bronsåldern stort. I Malmö stötte Thörn på ett stort antal kokgropar, 131 stycken, dessa hade medelvärde av diametern på 1,2x1,8 m och var 0,6 m djup, med ca 200 skörbrända stenar, även knack- och malstenar förekom. Thörns definition av en kokgrop; ”...en anläggning med en nedgrävning helt fylld med stenar, eller innehållande ett eller flera lager med ett stort antal stenar, där sot och/ eller träkol bör förekomma. Djupet är stort.” (Thörn, 2001, s.68).

Härdarna i Malmö hade ett medelvärde på 0,65x0,80 m i diameter och 0,2 m djup, med mindre än 100 stenar. Thörns definition på en härd är; ”...en anläggning med sot och/eller träkol, vilken antingen är helt fylld med stenar, eller som innehåller ett lager med mycket sten. Dessa stenar är oftast skörbrända och djupet är relativt ringa.” (Thörn, 2001, s.68).

Definitionen som går att hämta på FMIS om en härd är ”avgränsad eldplats.”, medan kokgropen är ”grop med tät stenpackning av företrädesvis skörbränd sten.” (Riksantikvarieämbetet, 26 oktober 2009). Om man ser till dessa definitioner verkar det som det är enbart djupet på anläggningen som bestämmer dess funktion i Thörns mening, medan FMIS har en svagare definition som knappt går att tolka. I Jörgen Streifferts undersökningområde påträffades gropar 1m2_-4m2 _{stora, och härdar 1m}2_-6m2 _{stora (Streiffert,}

2001, s.35ff). Dessa skillnader i diameter urskiljer inte direkt och säger om det är en härd eller en kokgrop enligt Thörns definition. Maria Pettersson skiljer på härdarnas innehåll, form och konstruktion. Beroende på härdens djup kan de ha använts för olika ändamål, exempelvis grunda för värme och djupa för matlagning. Björn Myhres studie av eldstäder (Myhre, 1980 i Pettersson M., 2006) sa att härdgropar innehöll sten och kol, medan kokgropar bara innehöll sten, denna indelning är Pettersson lite skeptisk mot. Till skillnad mot Thörn menar

Pettersson att fyllning och lagerföljd är det viktigaste att studera för att få veta om härdarnas användning (Pettersson M., 2006, s.144ff).

En typindelning på härdar gjordes av Gunilla Wickman-Nydolf, vid en utgrävning i Norrbys, Lärbro. Där urskiljs 3 typer av härdar med olika ändamål.

Typ 1, har ett till två lager med skörbränd sten och en fyllning av sotig jord.

Typ 2, har en sot- eller kolhorisont under ett eller två lager skörbrändsten. Stenarna i typ 2 och 1 kan ha placerats ovanpå elden för att åstakommit en bädd av varma stenar.

Typ 3, innehåller mindre skörbränd sten blandat med sot och kol. De varma stenarna har tagits ur elden för att användas på en annan plats.

Vanligast på utgrävningsplatsen var typ 1 med 16 stycken härdar, sedan kom typ 2 med 6 stycken, medan typ 3 var 5 stycken (Gunilla Wickman-Nydolf, 2000).

Att påträffa fynd i härdar är vanligast förekommande vid boplatser (Pettersson M., 2006, s.159ff). En hypotes är gjord att det ska ha anlagts stora kokgropar under bronsåldern, under äldre järnåldern var det fler härdar som användes medan den yngre järnåldern inte har spår efter dessa lämningar (Aspeborg, 1997 i Pettersson M., 2006, s.34).

3.3.1.Rituella härdar och kokgropsfält

Inom sin studie av Malmöundersökningen såg Thörn att kokgroparna verkade vara strukturerade i parallella rader, oftast med anslutning till våtmark, detta har han tolkat som rituellt festande (Thörn, 2001, s.69). Jes Martens har behandlat kokgropsfält. Han ser att definitionen av ett kokgropsfält består av att de måste ha en viss täthet, minst ett visst antal, samt se ut att höra samman. Kokgropslokaler har påträffats i Danmark, Syd-Norge, Syd-Sverige och norra Tyskland. Dateringen av dessa fält har Martens satt till yngre bronsålder – äldre järnålder (Martens, 2001, s.37ff). Martens ser att beskrivningen av kokgroparna och kokgropsfälten varierar, så även form och innehåll. Han ser att de som har en rektangulär form med flat botten är ett senare stadie av kokgrop som påträffas tidigast i förromersk järnålder (Martens, 2001, s.40f). Något som är viktigt menar Martens är att se hur kokgropsfälten ligger i förhållande till boplatser och hus (Martens, 2001, s.53).

Enligt Thörn har det funnits rituella härdar under bronsåldern. Dessa har han valt ut då de har uppvisat skillnad mot andra härdar, de ligger på platser nära vatten, de har varit mer än 30 stycken på en plats, de innehåller få fynd och de har haft mer än 100 m till närmsta boplats (Thörn 1993 och 1994 i Pettersson M., 2006, s.136f). Även Streiffert har observerat att stora härdar med annorlunda form inte ligger i närheten av husen, detta har han tolkat som att de hade annan funktion än att vara matlagningshärdar (Streiffert, 2001, s.35ff).

4.LANDSKAPET UNDER BRONSÅLDERN

Var boplatserna var placerade i landskapet beror även till vilken typ av ekonomi som fanns på platsen. Var de bönder eller herdefolk på Gotland? För att ha en förståelse för var boplatserna låg kräver det en lite djupare förståelse för hur landskapet såg ut under bronsåldern. Håkan Fågelfors har sett hur utvecklingen av bosättningar från den yngre stenåldern, då marken användes under korta perioder och bosättningarna flyttade, till mer permanenta bosättningar där ett trädes-växelbruk används på markerna, med ca 20-50 år emellan trädan (Fågelfors, 1997, s.56f). Det som styr odlingen är tillgången på kväve, fosfor och kalium. Införandet av ny teknik kan få jordar att ge mer tillbaka, därmed höja en plats ”carrying capacity”. Enligt Urban Emanuelsson ska bronsålderslandskapet haft röjgödsling för att höja halten av näringsämnen. På grund av urlakning, ytavrinning och denitrifikation, ser han dock åkrarna som tillfälliga under bronsåldern (Emanuelsson, 1997, s.47ff). Under bronsåldern ska betesmarkerna ha öppnats upp, sett via pollendiagram, och allt fler boplatser flyttats mot marginalområden (Göransson 1989 i Pettersson, 2006, s.24f). I boskapen under den senare delen av bronsåldern går det att utskilja en minskning av nötkreatur, till förmån för får/getter. Detta ska ha hänt i stora delar av Sverige men speciellt på Gotland (Carlsson, 1979 i Pettersson M., 2006). Pettersson har sett, att en hög andel av svin på en plats kan visa på ett rituellt festande (Pettersson M., 2006, s.37ff).

Den subboreala tiden, från ca 4000 f Kr-500 f Kr, hade ett kyligare klimat än den tidigare perioden (Burenhult, 2003, s.365ff). Under den yngre bronsåldern blev klimatet fuktigare och våtmarkerna bredde ut sig under denna tid (Stenberger, 1945, s.72). Den torv som idag finns på Gotland har tolkats som gammal insjöbotten av bl a Munthe, von Post och Ernhold (Munthe, von Post & Ernhold, 1925, s.78). Genom de pollendiagram som är gjorda på Gotland går det att studera hur vegetationen har sett ut under bronsåldern. Ingemar Påhlsson gjorde 1977 pollendiagram på prover från Broträsk och Stangsmyr i Lojsta (Påhlsson, 1977, s.11). Under början av den subboreala perioden dominerar tall, medan hassel, ek och björkbeståndet ökar. Albeståndet är oförändrad under hela den subboreala perioden. Det går att se en röjningsfas i pollendiagramen samtidigt då ekbeståndet minskar. I mitten av den sub-boreala perioden ändras sammansättningen på skogen. Tallen och enen ökar på björkens bekostnad och fler ljuskrävande växter kommer in såsom, en och asp (Påhlsson, 1977, s.27). Under denna period dokumenteras även första fynden av svartkämpar som är flerårig ört, som tycker om öppna ytor, samt malört och örnbräken ökar. Mot slutet av den subboreala perioden blev lind och alm ovanligt, samt hasseln hade börjat minska (Påhlsson, 1977, s.16, 24f). Påhlsson ser att det var mer boskapsskötsel mot slutet av den subboreala perioden då det var öppnare landskap. Under perioden efter den subboreala perioden, den subatlantiska perioden, ökar björken, avenbok och eken, medan tall, en och asp minskar. Rågen finns i samma mängd som under tidigare period (Påhlsson, 1977, s.28).

I min kandidatuppsats beräknades möjliga strandlinjer för bronsåldern. Av Harald Hanssons studier framgick det att under bronsåldern var strandlinjen på Gotland ca 20 % av litorinagränsen, dvs. litorinamaximum (Hansson, 1927, s.90ff). Det gjordes en uträkning av denna information och det framgick då att strandlinjen skulle ha varit ca 5 m ö h i norr, 4-3 m ö h i mitten och 3-2 m ö h i syd. Denna strandlinje ansåg jag verkade vara för låg för att gälla bronsålderns strandlinje. Därav gjordes en beräkning utifrån bronsåldersröset Uggarde rojr (RAÄ nummer; Rone 10:1). Uggarde rojr ligger ca 7,5 m ö h, och detta är ca 47 % av Litorinagränsen som i samma område ligger på 16 m ö h. Med beräkning av 47 % av litorinagränsen framgick det att det var ca 12 m ö h i norr, 9-7 m ö h i mitten och 7-4 m ö h i syd. Dessa finns med i kartorna som Strandlinje Hansson, respektive Strandlinje Uggarde.

Slutsatsen i min kandidatuppsats var att strandlinje Hansson mest troligen tillhörde bronsålderns senare del (Sardén Johansson, 2009). Landhöjningen i dagsläget är mellan 1-2 mm/år på Gotland, störst i norr minst i söder (Svensson, 2003, s.168f). En beräkning gjordes utifrån dagens landhöjning, resultatet av denna uträkning i södra Gotland 3,7 m i bronsålderns början i landhöjning och vid yngre bronsålderns slut, 2,5 m i landhöjning. Medan i norr var 7,4 m i landhöjning under den äldre bronsåldern och 5 m i landhöjning under den yngre bronsåldern. Detta är dock endast landhöjningen och inte vedertaget med själva havsnivån som har ändrats under årtionderna i Östersjön (Sardén Johansson, 2009).

I kandidatuppsatsen gick det även att spåra att fornlämningarna hade en tendens till att ligga koncentrerade på platser som vid dåtidens strandlinjer, vattendrag och våtmarker. Vid beräkning av avståndet till de platser som undersöktes, framgick det att det aldrig var mer än 3 km till närmsta vattendrag. Även undersöktes det hur det såg ut med jordartsfördelningen på platserna, där den vanligaste jordarten var grus med ca 46 %, på andra plats kommer moränmärgel med 27 % (Sardén Johansson, 2009).

5.PRESENTATION AV UNDERSÖKNINGSOMRÅDENA

De undersökningsområden som finns är (se tabell 1, bilaga 1 samt bilaga 5) utvalda genom sökningar i FMIS efter orden; bronsålder, datering och boplats i fritexten. Sedan har det även gjorts studier av undersökningsrapporter i arkivet på Gotlands länsmuseum, Fornsalen. Många av undersökningsområdena har dateringar som tydligt visar på bronsålder, medan andra saknar absolut datering och innehar enbart datering genom fynd, sedan finns det även platser utan någon datering alls. Undersökningsområdena har i det flesta fall blivit undersökta i och med exploatering och täktverksamhet. I ett fåtal fall är det inventering och seminariegrävningar som står bakom undersökningarna. Sammanlagt är det 39 platser som berörs i undersökningsområdena. På många av undersökningsområdena finns inga dateringar, eller så är dateringarna gjorda på anläggningar som det är osäkert om de tillhör ett boplatsområde.

Vid besöket av några av undersökningsområdena framgick det att de flesta undersökningsområdena redan är borttagna, förstörda och svåra att se hur det först såg ut vid undersökningen. Tanken var att besöka platserna för en bättre bild över hur landskapet ser ut på platsen. Men pga hur platserna såg ut idagsläget är gjorda observationer medtagna i uppsatsen.

5.1.Dateringar

Av de 39 undersökningsområdena finns det sammanlagt 16 stycken dateringar med tidsintervallet bronsåldern, både av termoluminiscens och 14_{C-dateringar. Sedan finns det}

ytterligare 4 stycken dateringar som är gjorda genom föremål och keramik. Sedan fanns det även 3 stycken dateringar till precis efter bronsåldern runt ca 390 f Kr. På undersökningsområdena finns det 18 stycken som inte har datering, det skulle vara fler med ingen datering om man skulle räkna de enskilda anläggningarna.

Det finns en begränsning i dateringar, pga att alla inte görs samtidigt med själva utgrävningen och inte publiceras i samma rapport. Dateringarna är på kol, ben och skörbränd sten från anläggningar tagna i sluten kontext. I något fall har det framkommit yngre dateringar nästan nutida. Gunilla Wickman-Nydolf skriver i sin rapport (2008) om en datering på en härdgrop som såg ut att vara från förhistorien, blev daterad till 170±40 BP, troligtvis hade dateringen

blivit felaktig. Detta förklarar Wickman-Nydolf genom att en tidigare kabeldragning kan ha kontaminerat härdgropen med kol från nyare tid (Wickman-Nydolf, 2008, s.12). I andra fall där proverna har gett en yngre datering har proverna gjorts i de grundaste anläggningarna, se t ex Wennerstens datering av anläggning 1 på Duss 1:4, Bro socken, som gav dateringen 805 e Kr (Wennersten, 2005).

Vid datering genom fynd går det bland annat att nämna keramik och föremål. I St. Bjärs, Stenkyrka, hittade Greta Arwidsson en bronsskära som daterades till yngre bronsåldern. Skäran och den keramik som påträffades på platsen gav dateringarna till yngre bronsåldern. Denna plats menar Ulla Silvén går att tolka till en bronsåldersboplats (Silvén, 1954, s.19ff). Vid undersökningarna på Terra Nova i Visby daterade keramikskärvorna funna i härdar på Kv. Buntmakaren, platsen till bronsålder (Nydolf, 1986, s.1). I Gotlands Allehandla 5 november 1976, presenterades en arkeologisk sensation från Fardhem, Gardarvfe, där arkeologerna hade påträffat ett depåområde med bronsföremål samt stolphål, det talades om att en bronsgjutarverkstad skulle ha funnits på platsen. Fynden daterade platsen till ca 700 f Kr (Öst, 1976). I väldigt få rapporter står det exakta stället från var provet till dateringen är taget, samt hur de är tagna. I några fall är de fynd som daterar anläggningar till senare tid påträffade i sållningen, eller funna som lösfynd utan någon kontext.

Maria Pettersson ser själva dateringen på bronsåldern lite problematisk, då den gamla indelningen av bronsåldern menar att bronsåldern startar 1600 f Kr (Hedvall, 1995 i Pettersson M., 2006) medan den yngre dateringen och mer vedertagna dateringen säger att bronsåldern redan startade 1700 f Kr (Kristiansen, 1998 i Pettersson M., 2006). En datering som Olausson ser som bra och trovärd är TL-dateringsmetoden, då 14_{C kan ha en egenålder i}

det träslag som kolet kommer ifrån, medan TL-datering alltid talar om den sista uppvärmningsperioden. Även menar Olausson, att man bör sträva mot att alltid få två sigma på en intervall vid användning av 14_{C datering (Olausson, 1995, s.16ff). Även bör det nämnas}

att vissa av dateringarna är kalibrerade medan andra inte är det, detta kan i sin tur ge vissa skillnader mellan dateringarna. Även finns det dateringar som ligger på gränsen mellan bronsåldern och järnåldern, dessa har även tagits med (se bilaga 6).

5.2.Anläggningstyper

De anläggningar som är funna på undersökningsområdena är mestadels; härdar, kokgropar och stolphål. Även kulturlager, avfallsgropar, skärvstenhögar, skärvstenskoncentrationer, odlingsrösen, åderspår, gropar och mörkfärgningar förekommer. I nästan alla rapporter skiljer det sig vad de olika arkeologerna menar med just ”sin” anläggningstyp. Anläggningstypen härd skiljer sig mellan många av rapporterna, med bland annat benämningen, härd, härdgrop, grop var eld har funnits etc. I Inger Österholms rapport beskriver hon hur det har framkommit hundratals gropar på fastigheten Duss 1:4, Bro socken, de största groparna hade en 2,5-3 m i diameter och 0,7m djupa, varav alla innehöll skörbrändsten och kol (Österholm, 1982). Några år senare upptäcks 11 stycken svarta fläckar vid fastigheten Duss 1:3, dessa betecknar Malin Lindquist och Gunilla Wickman-Nydolf som kokgropar. Dessa hade olika storlekar, och de innehöll skörbrändsten och sot (Lindquist och Wickman-Nydolf,1987, s.1). En anläggning som enligt Carlsson har blivit betecknad till en hydda, påträffades i Bönde, Lau. Denna var 4-5 m i diameter i cirkelform, med skärvsten och sot. Carlsson tolkade det till en hydda på grund av det tunna kulturlager som fanns och själva storleken (Carlsson, 1979). Denna antagna hydda visade sig dock under grävningar 1991 att vara en härd, inte en hydda (enligt skriftlig uppgift, Runesson, 21 maj 2010). Nedan redovisas de generella typerna av anläggningar på undersökningsområdena, deras storlek och innehåll.

5.2.1.Skärvstenhögar

De skärvstenshögar som har undersökts är bland annat de tre skärvstenshögar som fanns på Hallins utgrävningsområde i Alskog (Hallin, 2002). I skärvstenshögarna kunde det ses olika avgränsningar på högarna i form av kantkedjor. Fosfatprover visade på en liten förhöjning i fosfaterna innanför de yttre kantkedjorna (Hallin, 2002, s.38ff). Den första skärvstenshögen som undersöktes 1994 och 1995 innehöll skörbrända stenar, kulturpåverkad jord, kol och sot. De fynd som fanns var keramikskärvor, ben, flinta, lerklining och frökärnor (Hallin, 2002). Det mått som finns angivet på skärvstenshögen var 6 m i diameter och 0,7 m hög (Hallin, 2002). Dessa skärvstenshögar är förövrigt de enda som finns med på undersökningsområdena, då det inte påträffades någon skärvstenshög på någon av de andra utgrävningarna.

5.2.2.Härdar

Härdarna på de olika undersökningsområdena är mellan 0,25-7 m i diameter och har ett medelvärde kring 1,4 m i diameter. Djupet på härdarna är mellan 0,02-0,65 m, med ett medelvärde på 0,3 m djup. De har oftast en fyllning med skärvsten, i de flesta fall förekommer det även sot och kol i härdarna. I många rapporter står det även att härdarna har ett till flera lager av skärvsten. I beräkning av de uppgifter som finns, är det ca 176 härdar fördelade över undersökningsområdena. I härdarna påträffades fynd som flinta, ben, och i ett fåtal djurtänder och keramik.

5.2.3.Kokgropar

Till de som är benämnda som kokgropar hör ca 192 st från undersökningsområdena. De ligger mellan 0,3-3 m i diameter och är mellan 0,2-1,15 m djupa. Medelvärdet på dem är på 1,46 m i diameter och 0,5 m djup. Den vanligaste fyllningen är skärvsten, dock finns inte skärvsten i alla gropar men de flesta innehar sot och kol. I något enstaka fall har det även påträffats lera. Fynden i kokgroparna var djurtänder, kol, keramik, hasselnötskal och flintavslag.

5.2.4.Kulturlager

De som är benämnda som kulturlager i utgrävningsrapporterna har alla en mörkfärgning. I något fall har det påträffats åderspår under kulturlagret mot mineraljorden, Anningsåkra, Hablingbo och Havdhem socknar (Carlsson, 1979). I några fall har det påträffats keramik, ben och kol i kulturlagret. Även skärvstenslager är ett förekommande fenomen i utgrävningsrapporterna. På Kisslings 1:11, Fole, påträffades ett område på 18 m med skärvsten och lera med fynd som djurben (Gunilla Wickman-Nydolf, 2003a). I Bönde, Lau, undersöktes ett kulturlager med keramik, ben och kol. Kolen tolkade Carlsson som rest från brandröjningen (Carlsson, 1979).

5.2.5.Stolphål

Det finns ca 106 st stolphål på undersökningsområdena. Deras diameter är mellan 0,12-0,9 m och deras djup mellan 0,10-0,76 m. Medelvärdet på dem är 0,53 m i diameter och 0,41 m djup. De har i många fall stenskodda kanter. I några stolphål har det även påträffats fynd som keramik och rester av själva stolpen. På några undersökningsområden finns det rader med stolphål. Det är 0,3-0,7 m mellan varje stolphål. Bland annat påträffades en sådan rad med 3 stycken på ca 6 m Terra Nova, kv. Kakelugnsmakaren (Wickman-Nydolf, 1987a). I St. Vikers, Lärbro påträffades en stolphålsrad på 11 m med en nord-sydlig riktning (Rydh, 1964).

5.3.Fynden

De fynd som har framkommit på de olika undersökningsområdena har varit främst, keramik, ben och kol. Men det finns även frökärnor, lerklining, olika sorters bronsföremål och flinta bland fynden. I Liffride 1:8, Alskogs socken, påträffades det i en skärvstenshög keramik, ben, flinta, lerklining och frökärnor. Frökärnorna var rester av målla och trampört. Keramiken är av typen rabbat gods (Hallin, 2002, s.36ff). På Terra Nova har knackstenar, slipstenar, flinta och krukskärvor påträffats (Gerdin, 1981, s.187). Förutom den bronsskära som Greta Arwidsson påträffade i St. Bjärs, har det även framkommit ett knappformigt öra från en keramikbit, som ger bronsåldersdatering, samt även påträffades det hasselnötskal i en kokgrop (Silvén, 1954, s.19ff). I Bönde, Lau, på det område som betecknas som boplatsen i Dan Carlssons bok, nämner han att det påträffades ett skärvstenslager med ben, keramik och kol. Även en krumkniv i brons och en bronsknapp påträffades. Knappen var enligt Carlsson likt Montelius figur 1378, och är därmed från yngre bronsåldern (Carlsson, 1979, s.61f). På Ryftes 1:3 och Prästgården 1:1 i Fole socken framkom det en mörkfärgning på 0,3 m i diameter, sot och en bit lera med pinnavtryck från flätverk. Detta menar Ann-Marie Pettersson att det tyder på boplatsindikationer (Pettersson, 1996, s.5f). Fynden från Gardarfve i Fardhem socken, bestod av hängkärl i brons, bronsprydnadsnålar och bronshängen, det mesta var olika delar i en smyckesuppsättning (Öst, 1976).

5.4.Hur de är undersökta

De flesta undersökningsområdena är undersökta under sk. exploateringsutgrävningar, det är kabeldragningar, avschaktning för byggande av hus, grustäkter och cykelvägar etc. De flesta av dessa undersökningar är till större delen maskingrävda, ibland hela området, där arkeologen har stått på sidan av schaktet och sett efter anläggningar. Det finns några utgrävningar som är gjorda i samband med kurser, som seminariegrävningar, samt även forskningsgrävningar. Utgrävningar i Liffride i Alskog har pågått i ett flertal år sedan 1994, samt Vinarve i Rone, Bönde i Lau och Anningsåkra i Hablingbo, Havdhem. De sistnämnda är forskning av kulturgeografer som började i början av 1970-talet med att se på de Gotländska fossila åkersystemen.

5.5.Andra prover som är gjorda på undersökningsområdena

Förutom dateringar genom 14_{C och TL-dateringar, har även vissa undersökningsområden}

genomgått fosfatkartering, jordprover, metalldetektor, vedartsanalyser samt pollenanalyser. På en utgrävning har det även genomförts KCL och KCSN prover, för att se om det gick att finna spår efter stolphål, dock visade proverna inte på något stolphål (Österholm, 1982). Fosfatproverna har i ett fåtal fall visat på en förhöjning i fosfathalten på platserna, men oftast visar det inget. Vedartsanalyserna har gett resultatet tall, oxel/rönn och hassel i härdarna. De pollenanalyser som är gjorda har visat på att det finns spår av målla och trampört. Av makroanalys har även hasselnöts-skal framkommit. Många av proverna var inte färdiganalyserade när rapporten skrevs.

6.ANALYS OCH TOLKNING

I detta kapitel kommer själva undersökningsområdena att analyseras utifrån om de kan uppfylla kriteriet av att vara boplats. I bilaga 4 (tabell 4, bilaga 4) återfinns tabeller för vilka som uppfyller kriteriet av att vara boplats enligt FMIS kriterier. De olika undersökningsområdena har behandlats genom tabellindelningar för att lättare kunna få fram vad som finns på de olika platserna. Något som framkom under studien var att alla undersökningsområdena uppfyller FMIS kriterier för boplats. Det gjordes även jämförelser mot vilka av dessa platser som kan vara möjliga rituella platser, med rituella härdar och kokgropsfält. Även har begreppet härd och kokgrop studerats närmare.

6.1.Undersökningsområden som uppfyller kriteriet boplats

Komparativa studier på undersökningsområdena har gjorts för att kunna se om de är boplatser eller inte. I tabell (tabell 4, bilaga 4) står det vilka av undersökningsområdena som uppfyller FMIS kriterier för att vara en boplats. Kriteriet för att vara en boplats är nämnt i tidigare kapitel (se kapitel 3), den metod som har använts i tabellen för att urskilja boplatser från inte boplatser är en komparativ studie, där morfologin på platserna ligger till grunden för om de är boplats eller inte.

De som stämmer in under boplatsdefinitionen är alla av undersökningsområdena. Detta eftersom de alla innehar någon anläggning som kan tolkas som boplatsanläggning, det förekommer fynd, avfall etc. FMIS kriterier är väldigt generella och omfattande av vad som är en boplats. Utgår man ifrån deras definition omfattar detta alla undersökningsområden. I några fall har härdar påträffats nära gravfält, vilket är frågan om dessa härdar verkligen är spår utav en boplats, eller om platsen kan ha haft en mer rituell betydelse. På St. Vikers i Lärbro finns det omnämnt en stolphålsrad på 11 m, i nord-västlig riktning, kanske skulle denna kunna tolkas som ett hus (Rydh, 1964).

Även de undersökningsområden som inte har någon datering till bronsåldern uppfyller kravet för att vara boplats. Sedan går det alltid att diskutera vilken sorts boplats de kan tillhöra. Det urval som gjorde att de togs med i början berodde på att de innehade anläggningar som stolphål, kokgropar, härdar och kulturlager. Dessa anläggningar är enligt FMIS definition

boplatsanläggningar. De anläggningar som har en datering som inte är bronsålder (se bilaga 6), kan antas att de tillhör den tidsperiod som dateringen och kanske även boplats tillhör samma tid som dateringen. Det är däremot inte helt uteslutet att boplatsen kan vara tillhörande bronsåldern trotts ingen datering finns, eller en datering inte verifierar det. Troligtvis har det funnits platser där nya boplatser har överlappat gamla. Det går inte att direkt falsifiera vilka undersökningsområden som inte är bronsåldersboplatser, däremot är det lättare att verifiera undersökningsområden till bronsåldersboplatser.

6.1.1.Härd eller kokgrop

För härdar och kokgropar fanns det som tidigare nämnts olika definitioner och kriterier som skiljer dem åt. Kriteriet för vad som är en härd respektive vad som är en kokgrop var enligt Thörn djupet på anläggningen, samt att härden innehar mer sot och kol än själva kokgropen (Thörn, 2001)(Myhre, 1980 i Pettersson M., 2006). Även Myhre delade den uppfattningen om att härden hade mer sot och sten än själva kokgropen som bara hade sten (Myhre, 1980 i Pettersson, 2006). Pettersson ser dock inte att fyllningen är det som bestämmer användningen, utan själva lagerföljden (Pettersson M., 2006, s.144ff). FMIS definition av härd respektive kokgrop, gör ingen skillnad på vilken fyllning de olika anläggningarna har.

Ser man till storleken på anläggningarna härd och kokgrop från undersökningsområdena, ser man att det inte skiljer nämnvärt mellan de olika anläggningarnas storlek och djup. Härdarna har en storlek på 0,25-7m i diameter, 1,4 m i medel, och ett djup mellan 0,02-0,65 m, med medel på 0,3 m. Medan kokgroparna är mellan 0,3-3 m i diameter med 1,46 m i medel och djup mellan 0,2-1,15 m djup med 0,5 m i medel. Det skiljer ca 0,13 m mellan medelvärdet på diametern och 0,2 m i mellan på medelvärdet på djupet. Kanske ska detta ändå tolkas som en nämnvärd skillnad, dock bör det tänkas på hur det skulle sett ut om man slår ihop härdarna och kokgroparna till en grupp, går det då att urskilja härdarna från kokgroparna? Räknar man ihop dem får man ett medelvärde på 1,4 m i diameter och 0,36 m djup. Kokgropsgruppen från undersökningsområdena var aldrig mindre än 0,2 m i djup, medan härdgruppen har 4 stycken fall som mindre än 0,2 m i djup. Sedan går det även att se att ingen härd har ett större djup än 0,65 m, medan det finns kokgropar med 1,5 m djup.