Genus och evidensbaserade instrument och
tekniker i socialt arbete: En pilotstudie av
motiverande samtal
Christian Kullberg
Professor
Akademin hälsa och samhälle
Högskolan Dalarna
E-post:
cku@du.se
Marcus Herz
Lektor i socialt arbete
Malmö Högskola
Institutionen för socialt arbete
E-post:
marcus.herz@mah.se
Abstract
Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka vilken inverkan användandet av
motiverande samtal i socialt arbete har för hur klientens genus behandlas. Metoden utgörs av kvalitativa analyser av instanser av motiverande samtal i sex autentiska samtal inom den kommunala individ- och familjeomsorgen. Resultaten visar att tillämpandet av motiverande samtal bidrar till att samtalen om olika samtalsämnen styrs av de samtalstekniker som socialarbetarna tillämpar. Detta bidrar i sin tur till att samtalen får likartade förlopp oavsett vilket kön klienten har. Resultaten visar också att de professionellas fokus på de samtalstekniska sidorna av samtalet också medför att klienternas egna perspektiv på det som avhandlas ges stort utrymme. Utöver detta visar resultaten också att det uteslutande är socialarbetarna som har kontroll över introduceringen och byten av samtalsämnen. Resultaten tyder på att de ämnesval som görs och de perspektiveringar som dessa ämnen får bidrar till att bibehålla en dikotom uppfattning om könen som är genustraditionell och oreflekterad.
Inledning
Föreställningen om att evidensbaserad praktik kan förbättra insatserna i socialt arbete har vunnit terräng under de senaste två decennierna. Detta koncept har inte varit oomstritt inom socialt arbete, varken internationellt eller i den svenska kontexten (se t ex Bergmark, A., Bergmark, Å. & Lundström, 2011: 47-50). Striden kring begreppet och företeelsen gäller bland annat vad som skall kunna omnämnas evidensbaserade
instrument, tekniker alternativt insatser och metoder samt vilken roll de kan ha i socialt arbete. 1
Utifrån en strikt tolkning av evidensbegreppet kan man hävda att instrument och tekniker endast kan sägas vara evidensbaserade när det finns belägg för att
användandet av dem bidrar till en skillnad i de insatser som görs och att denna skillnad förbättrar klientens situation på ett signifikant sätt samt att denna skillnad går utöver inverkan av sådana gemensamma faktorer (eng. common factors) som också andra liknande metoder kan bidra med. I detta sammanhang har det ifrågasatts om några av de instrument eller tekniker som idag används i socialt arbete uppfyller sådana högt ställda evidenskrav (se t ex Bergmark, A., Bergmark, Å. & Lundström, 2011: 65-73). I praktiken tycks det oftast istället endast kring denna typ av tekniker finnas allmän konsensus (forskare eller praktiken i socialt arbete emellan) om att de instrument eller tekniker som förespråkas och används verkligen fungera så som förväntas eller så finns det i bästa fall sådana belägg för evidensen som inte sträcker sig längre än att bekräfta att metoden förmodligen bidrar till samma grad av förändring som även användandet av andra jämförbara instrument tekniker gör.
Motivational interviewing (MI), som i svenska sammanhang ges beteckningen Motiverande samtal, har i flera sammanhang visat sig vara en användbar teknik (MI
Nordic, 2012; Socialstyrelsen, 2012a). Mycket tyder dock på att den inte uppfyller de striktaste kraven på evidens (Smedslund, Berg; Hammerstrøm; Steiro; Leiknes, Dahl &
1 Vi gör i texten en distinktion mellan å ena sidan instrument och tekniker, och å andra sidan insatser och metoder. Insatser och metod är i vår föreställningsvärld vad socialarbetarna faktiskt åstadkommer när de utför socialt arbete. Instrument (som till exempel Addiction severity index [ASI] med fler) och tekniker (som till exempel sådana konkreta steg för att motivera till förändring som föreskrivs i Motiverande samtal [MI]) och så vidare är de redskap eller verktyg som socialarbetaren väljer att komponera sina
Karlsen, 2011). Trots detta har motiverande intervjuer liksom flera andra instrument och tekniker som gör anspråk på att vara evidensbaserade under en relativt kort tidsperiod fått genomslag inom socialtjänst (Holm Ivarsson, Ortiz & Wirbing, 2010; Socialstyrelsen, 2009). Eftersom det förhåller sig på det sättet är intressant att studera vilka konsekvenser användandet av de instrument och tekniker som nu introduceras får för de insatser som ges till klienterna. Forskning på detta område är än så länge inte särskilt omfattande. De studier som finns visar dock, kanske inte helt överraskande, att dessa stöd för en evidensbaserad praktik inte används i på det sätt och i den omfattning som varit avsett (Alexanderson, 2006; Engström & Armelius, 2005). Mer osäkert är forskningsläget när det gäller hur och om användandet av de aktuella instrumenten och teknikerna stödjer eller interfererar med socialarbetares uppmärksamhet av andra relevanta dimensioner i arbetet med klienterna än vad de aktuella instrumenten och teknikerna har designats för. Sådana dimensioner rör till exempel klientens genus eller etnicitet.
Syftet med föreliggande studie är att undersöka vilken inverkan användandet av
motiverande samtal i socialt arbete har för hur klientens genus behandlas.
Tidigare forskning
Genus i samtal och bedömningar i socialt arbete
Hanteringen av genus i socialt arbete har i flera olika studier, både nationellt och internationellt, kritiserats för att vara oreflekterad och för att det saknas tillräcklig kunskap. Forskning har pekat på att kön eller genus tenderar att få status som något statiskt och att praktiken dessutom stärker dessa drag (se t.ex. Herz, 2012; Orme, 2003; Zufferey, 2009). Kön behandlas ofta som något dikotomt och komplementärt, det vill säga att män och kvinnor är varandras motsatser och förväntas komplettera varandra på olika sätt. Forskning rörande socialarbetares bedömningar blottlägger denna komplementära syn.
Studier från det svenska försörjningsstödet visar till exempel att socialarbetare knyter behovet av socialt stöd närmare kvinnor och behovet av utbildning och arbete närmare män (Kullberg 1994, 2004a, 2004b, 2006) samt att män bedöms ha ett större
personligt ansvar än kvinnor för de ekonomiska och arbetsrelaterade problem de har (Kullberg 2005). Även det sociala nätverkets betydelse värderas olika beroende på klientens kön. Kvinnliga klienter bedöms ha större behov av ett mer omfattande socialt stöd av fler grupper, medan fokus på manliga klienter hamnar på behovet av en
stadigvarande relation till en partner av annat kön (Kullberg, 2004). Forskning från den svenska individ- och familjeomsorgen visar även att mäns faderskap och ansvar för familjeförhållanden tenderar att få lägre prioritet än vad kvinnors motsvarande ansvar inom detta område får (Kullberg, 1994, 1996; Kåhl, 1994).
Forskning visar också att socialarbetare och andra professionella i vissa fall och avseenden tenderar att knyta klienters problem till orsaker och insatser som av tradition, det vill säga av historiska och kulturella skäl, starkare associeras med
socialarbetarens egen könsposition (Blomqvist & Wallander, 2005; Hamberg, Risberg & Johansson, 2004; Fäldt & Kullberg, 2012; Kullberg och Fäldt, 2008; Risberg 2004). Ett exempel på detta är att manliga socialarbetare framhåller ensamstående arbetslösa kvinnors och mäns avsaknad av kompetens och utbildning som mest beaktansvärt medan kvinnliga socialarbetare istället i högre grad uppmärksammar klientens brister i det sociala nätverket (se Kullberg & Fäldt, 2008). När den professionelle och klienten har samma kön förstärks denna skevhet ytterligare (Hamberg, Risberg & Johansson, 2004; Fäldt & Kullberg, 2012).
MI som metod inriktar sig på samtalet mellan behandlare, utredare eller rådgivare och klient och kan därmed jämföras med samtalsinriktad forskning från socialt arbete. Sådan forskning (Kullberg (1994, 1996, 1997, 2006) visar att sådana samtal förlöper på ett sådant sätt att de skapar en segregerad och skev syn på de problem och hjälpbehov som klienterna har. Det leder till att förgivettagna föreställningar därför reproduceras i arbetet. Kullberg (1994) visar till exempel att kvinnliga socialsekreterares samtal om ekonomiskt bistånd med ensamstående fäder och mödrar förlöper på mycket olika sätt beroende på klienternas kön. Detta avspeglas både i samtalens språkliga struktur och i deras innehåll. När till exempel samtal kring klienternas förvärvsarbete avhandlas med män har socialsekreterarna initiativet. Socialsekreterarna styr interaktionen och en stor del av samtalen upptas av socialarbetarnas frågor, direktiv och påståenden och männens svar om sin arbetslöshet och de ansträngningar de gjort för att ta sig ur den. I samtalen
med kvinnorna är förvärvsarbetet ett mer sparsamt förekommande samtalsämne. Socialsekreterarna ställer få frågor och samtalen har snarare en påstående–påstående-karaktär än en fråga–svar-påstående–påstående-karaktär. Detta innebär att socialarbetarna inte lika ofta ställer direkta frågor till de kvinnliga klienterna utan i stället med påståenden konstaterar hur deras förvärvsarbetssituation ser ut. Detta sker i dialog med de kvinnliga klienterna som gör nya påståenden om sin situation. I samtalen med kvinnorna förekommer inte heller samma grundliga prövning av orsakerna till
bidragsberoendet som i samtalen med männen. Socialsekreterarna tenderar i stället att undersöka frågan på ett mer formellt sätt och håller sig i högre grad till den ekonomiska beräkningen utan att pröva de legitima grunden för bidragsbehovet.
Även i Kullberg (2006) framkommer att samtal med manliga och kvinnliga försörjningsstödsklienter skiljer sig åt, dels beträffande hur mycket tid som ägnas de båda samtalsämnena förvärvsarbete samt kompetens och utbildning, dels beträffande vilken karaktär som talet om de båda ämnesområdena har. De båda samtalsämnena ägnas mer tid med manliga klienterna än vad som är fallet med kvinnorna. Studien visar också att samtal med manliga och kvinnliga klienter har olika karaktär. Socialarbetares kontroll av hur talet om förvärvsarbetet initieras samt utifrån vilket perspektiv det avhandlas är framträdande i samtalen oavsett vilket kön klienten har. Vilket perspektiv som anläggs på förvärvsarbetet och vilka strategier som väljs för att få till en förändring i klientens beteende, varierar dock avsevärt beroende på klientens kön. Två olika
strategier förekommer: att söka styra klienten till förändring alternativt att ge verbalt
stöd för att understödja förändring. Den högsta graden av styrning från socialarbetarnas
sida utsätts de manliga klienterna för, medan den lägsta graden av styrning förekommer i samtalen med de kvinnliga klienterna. Socialarbetarnas sätt att influera de manliga klienterna att förändra sina handlingsmönster sker med hjälp av uppenbara och förbehållslösa påtryckningar och övertalningsförsök. Motsvarande försök att få
inflytande över de kvinnliga klienterna görs med hjälp av mer subtila och mindre tydliga interventioner, vilka innebär att innehållet i konversationen styrs utan att det på ett tydligt sätt argumenteras för varför detta görs.
Genus i tillämpningen av evidensbaserade tekniker och metoder i
socialt arbete
Herz (2012) påvisar att även de instrument som används inom ramen för en evidensdiskurs (som t ex BBIC och ESTER) reproducerar kvinnors och mäns som
statiska, binära och komplementära kategorier. Det är ofta en individualiserad syn på de sociala problemen som behandlas i arbetet och ansvaret för den uppkomna situationen eller problemen förläggs inte sällan till den enskilde klienten.
Herz pekar på två saker som sker som ett resultat av hur de aktuella instrumenten används i praktiken. För det första tenderar sociala problem att tolkas i individuella termer. För det andra förskjuts individcentreringen till att betraktas som objektiva fakta. Vidare pågår det enligt Herz en rutinisering av arbetet, som innebär att
socialsekreterarna kan hänvisa till verktygen i sina bedömningar utan att behöva reflektera över deras konstruktion eller användning. Instrumenten bidrar därmed med ett gemensamt och normaliserat språk som inte kräver ytterligare förklaring eller analys annat än genom att hänvisa till just instrumenten själva. Teoretiska implikationer av problemhypoteser eller lösningar av sociala problem behöver på så sätt inte
uppmärksammas eftersom de så att säga antas vara inskrivna i instrumenten.
Instrumenten får på detta sätt status av att vara oberoende eller neutrala. De aktuella instrumenten kan på detta sätt reproducera könsmönster och maktasymmetrier mellan könen utan att socialarbetare behöver (eller kan) ta ansvar för det. Man skulle kunna påstå att instrumenten på det sättet skapar vad som har benämnts en social produktion av avstånd (Bauman, 1989). Med detta avses att ett avstånd upprätthålls mellan
definitionen av sociala problem, som i det här fallet sker i instrumenten eller i
förarbetena till dem, och beslutet som fattas på rationell-teknisk väg, genom exempelvis olika bedömningsformulär (Herz, 2012).
Socialarbetarna i Herz (2012) studie har en strävan efter ett ideal där kön inte ska behöva spela någon roll för det arbete som utförs. Trots detta blir konsekvenserna av användningen av de aktuella instrumenten att klienter, insatser och sociala problem oreflekterat könas i olika hög utsträckning samtidigt som idealet att alla bör behandlas lika fortfarande upprätthålls.
Motiverande samtal som metod i socialt arbete
MI härrör från William R. Millers och Steve Rollnicks arbeten. MI har sitt ursprung inom den humanistiska psykologin och inriktar sig på klientens motivation och möjlighet att förändras. Tekniken började utvecklas som ett sätt att bemöta och samtala med
personer med alkoholproblem (Miller, 1983; Miller & Rollnick, 1991). MI har förmodligen fått relativt stort genomslag i socialt arbete (se Holm Ivarsson, Ortiz & Wirbing, 2010). Ett exempel på det är att en majoritet av landets ungdomsmottagningar vid en genomgång säger sig använda MI (Socialstyrelsen, 2009).
MI beskrivs som en klientcentrerad metod till vilket det finns vissa nyckelbegrepp kopplade. Dessa begrepp består av empati, reflektion, att rulla med motstånd (det vill säga att inte argumentera mot motståndet utan istället visa att man som behandlare förstår och reflekterar över klientens respons) samt att stärka klientens tro på sin egen
förmåga att förändras. MI presenteras som en del i evidensbaserad praktik och har visat
relativt goda resultat framförallt avseende behandling av klientens alkohol- och narkotikaberoende (MI Nordic, 2012; Socialstyrelsen, 2012a).
Det finns ett antal forskningsöversikter, så kallade metastudier, som visar att MI kan anses fungera (Lundahl; Kunz, Brownell; Tollefsson & Burke, 2010; Socialstyrelsen, 2007). Ett sådant exempel är en studie från institutet Campbell Collaboration som genomfört en systematisk översikt av 59 studier med högt ställda metodkrav. Den visar personer som får MI-insatser missbrukar i mindre utsträckning (Smedslund, Berg; Hammerstrøm; Steiro; Leiknes, Dahl & Karlsen, 2011). Däremot tycks inte MI fungerar bättre än andra metoder. Enligt Socialstyrelsen är dessutom den aktuella
forskningsöversikten behäftad med vissa metodologiska problem och den kan inte heller på ett enkelt sätt översättas till svenska förhållanden (Socialstyrelsen, 2012b).
I MI bedömer rådgivaren klientens motivation till förändring. Utifrån detta ställs sedan öppna frågor inriktade på förändring, på hur hinder kan avhjälpas och på befintliga positiva sidor hos klienten (Holm Ivarsson, Ortiz & Wirbing, 2010; Statens Folkhälsoinstitut 2009). I MI utgår man ifrån att det är klienten och inte behandlaren som är expert på sitt eget liv. I MI fokuseras det som är manifest och explicit, påtagligt i det pågående samtalet. Det är formaspekterna eller de tekniska aspekterna av samtalet som fokuseras, det vill säga med vilka samtalstekniker utsagor från klienten bör
bemötas för att få önskade följder. Även om användandet av MI som teknik, liksom alla metoder i socialt arbete, implicerar föreställningar om det människa som ska svara på frågorna så fokuserar det tekniska genomförandet helt och hållet på det manifesta samtalet. Faktorer som rör makt, sociala förhållanden, status, kön, etnicitet och så vidare inkluderas därför sällan i litteratur om MI.
Teoretiska utgångspunkter
Som framgår av avsnittet tidigare forskning ovan tyder mycket på att genus i det sociala arbetets praktik inte sällan uppmärksammas på relativt genustraditionella eller skevt sätt. I det följande avsnittet redogörs för de ansatser som finns för att förstå detta förhållande. I det följande redogörs därför för vad som utmärker arbete som ur genussynpunkt är stereotypt, blint, neutralt samt medvetet.
Insatser i socialt arbete kan genomföras på ett sådant sätt att det vidmakthåller
könsstereotypa uppfattningar om genus och sexualitet (se t ex Fäldt & Kullberg, 2012).
Detta innebär att mer eller mindre förlegade eller på andra sätt skeva uppfattningar på ett oreflekterat sätt vidmakthålls i arbetet genom att kvinnligt och manligt
kategoriseras som dikotoma och låsta kategorier. Deskriptiva stereotyper kopplade till arbetslivet finns till exempel om vad som i samhället i stort anses karaktärisera
manlighet eller kvinnlighet samt de aktiviteter eller arbetsuppgifter som de båda könen antas vara lämpade för eller klara av.
Ett annat förhållande är då professionella har en könsblindhet i sitt tänkande och agerande. Denna hållning kännetecknas av en låg grad av eller fullständig frånvara av medvetenhet om genus i organisationen och bland medarbetarna. Herz & Kullberg (2012: 116-120) beskriver vad denna hållning riskerar leda till. för det första finns risken att socialarbetare ”reifierar”, det vill säga att till exempel vetenskapliga rön om skillnader mellan de båda könen inom ett område eller inom en kontext (t ex de problem som kvinnor med missbruksproblem har), tas som utgångspunkt för arbetet med de båda könen inom ett annat område (t ex arbetet med kvinnor och män inom försörjningsstödet). Antagandena och slutsatserna rörande de båda könen blir på detta sätt överdrivna, förvanskade, tagna ur sina sammanhang och behandlade som ett slags ”absoluta sanningar”. För det andra finns risken att socialarbetarna hemfaller till en
”naiv realism” (se Herz & Kullberg, 2012: 116-120). Detta innebär att biologiska skillnader mellan könen tas som intäkt för de sociala problemens art samt hur dessa skall kunna åtgärdas. Ett exempel på vad detta kan innebära är den omtvistade frågan om så kallad ”kemisk kastrering” av män som genomfört upprepade sexuella övergrepp mot kvinnor. Våld och sexuella övergrepp är i grunden sociala fenomen som handlar om att upprätthålla en viss typ av maskulinitet, att ha en skev verklighetsuppfattning och medverka i en skev fördelning av makten mellan könen och så vidare. Detta betyder att även om en insats på biologisk nivå kan hjälpa de enskilda individerna så kan de inte komma till rätta med övergreppsproblematiken som socialt fenomen eftersom detta kräver sociala insatser (se även Kullberg, 2012: 16-19).
Könsneutralitet som koncept har en uppenbar lockelse eftersom det implicerar en
strävan efter att vara opartisk och objektiv. Man kan också se att en sådan hållning i många sammanhang, som till exempel jämställdhetsutbildningar, inom juridiska sammanhang och så vidare, betraktas som ett ideal (se även nedan om ett
rättighetsperspektiv som en beståndsdel av genusmedvetet socialt arbete). Empiriska
resultat från många olika områden i samhället (som till exempel förskola, skola, socialtjänst, sjukvård och så vidare) visar dock att sammanhang och aktiviteter i vilka man har uppfattningen att man agerar könsneutralt inte alls gör det. Istället
genomsyras de av föreställningar om genus som i högsta grad styr verksamheten, utan att de professionella är medvetna om det. Det finns starka belägg för att köns- eller genusneutralitet i allmänhet leder till könsblindhet. Att det förhåller sig på det sättet beror på att den sociala världen inte är möjlig att beskrivas utifrån ett neutralt
perspektiv. Detta eftersom det helt enkelt inte finns någon neutralt utgångsläge som är möjlig att inta för att betrakta kvinnors och mäns positioner i ett samhälle eller det ”görande” av genus som ständigt pågår. Ur ett teoretiskt perspektiv är det istället mest adekvat att betrakta den sociala världen som ett komplext spektrum av olika
betraktelsesätt som får sin särskilda betydelse och logik beroende på vilket perspektiv samhället och kvinnor respektive män betraktas utifrån.
Begreppen gender-sensitive, gender-informed eller gender-aware används i engelskspråkig litteratur för att beteckna verksamheter som utformas på ett sådant sätt att de medvetet och reflekterat söker ta hänsyn till sådana kunskaper som finns om
kvinnors och mäns särskilda behov (jfr Norman & Wheeler 1996). I svenska
sammanhang har begreppet könsmedvetet socialt arbete använts (se Herz & Kullberg, 2012). Herz och Kullberg menar att detta begrepp är övergripande och därmed innefattar både ett jämställdhetsperspektiv och ett feministiskt perspektiv. Dessutom innefattar ett genusmedvetet sociala arbete även en pedagogisk dimension.
Jämställdhetsperspektivets huvudsakliga fokus är att följa rättsliga normer och riktlinjer
som till exempel förbjuder diskriminering samt att arbeta på ett ”rättsrådigt” sätt så att båda könens skall kunna får lika eller likvärdiga möjligheter till genusanpassade
insatser. Det feministiska perspektivet skall enligt författarna fokusera på att medvetet och reflekterat utforma de sociala insatserna på sådana sätt att de motverkar mäns makt och de tendenser som den har att begränsa kvinnors möjligheter att forma sina liv (Jfr Dominelli, 2002). Detta föreslår författarna till exempel kan innebära att
kvinnliga klienter ges sådana insatser som bidrar till att de kan ta sig ur positioner (t ex ekonomiskt beroende) som gör att de är underordnade män och att män får insatser som hjälper dem med problem som förknippas med traditionell eller hegemonisk maskulinitet. Insatser som riktas till män bör samtidigt underlättar eller åtminstone inte bidrar till att försvåra för kvinnor att bryta sin underordning. Den pedagogiska
dimensionen slutligen innefattar att ha en kritisk reflexiv hållning till sitt arbete och till
hur genus behandlas i arbetet. En sådan hållning innefattar både ett teoretiskt ställningstagande och att använda olika tekniker som underlättar genomförandet av det genusmedvetna sociala arbetet. Den först aspekten innebär bland annat att göra analyser av genusfrågan på flera olika analysnivåer samtidigt (strukturell, positionell, relationell och upplevelsenivån) och förstå hur dessa nivåer samverkar eller motverkar varandra. Detta innefattar till exempel att förstå klienten som en del av de olika
grupper han eller hon tillhör, att först klienten som en produkt av interaktionen med andra och de sociala sammanhang hon eller han befinner sig i. Vidare innefattar denna aspekt att kunna förstå klienten som en unik individ och som en människa som alla andra. Den andra aspekten av den pedagogiska dimensionen kan till exempel handla om att organisera arbetet på ett sådant sätt att det främjar lärande och reflektion.
Målet med ett genusmedvetet socialt arbete bör vara att det bidrar till
ifrågasättande av och en öppen inställning till förändring av de könstraditionella positioner som de båda könen tilldelas och tar i samhället (Jfr Norberg, 2005).
Metod
Studien har en flerfallsstudiedesign med en teoriutvecklande ansats och rör hanteringen av genus inom det svenska försörjningsstödet. Metoden utgörs av kvalitativa analyser av instanser av motiverande samtal i sex autentiska samtal inom den kommunala individ- och familjeomsorgen i Sverige.
Population, urval och material
Populationen består av socialarbetare verksamma inom det svenska
försörjningsstödet. Inom den kommunala försörjningsstödshanteringen arbetar uppskattningsvis XX socialarbetare (referens). Sammanlagt ansöker XX personer om försörjningsstöd under 2012 (referens). Av dessa är XX kvinnor och XX män (referens). Det empiriska materialet har hämtats från XX försörjningsstödsenheter som finns inom XX kommuner i Storstockholmsregionen. Det material som studerats utgörs av sex utdrag ur samtal mellan socialarbetare och klienter. Gemensamt för samtliga samtal är att socialarbetarna initierar dem för att stödja förändring i klientens situation och att de tillämpade MI som samtalsteknik.
Tillvägagångssätt
Samtalsutdragen samlades in och transkriberades av verksamma socialarbetare i de kommuner som ingick i det så kallade KNUT III-projektet som är ett utvecklingsprojekt genomfört i region Stockholm och riktat mot försörjningsstödet. Materialet som
utgjordes av transkriptioner av samtal ändes till forskarna i elektronisk form.
Transkriptionerna erhålls i avidentifierat men med uppgifter om socialarbetarens och klientens kön. Av materialet framgick även samtalsutdragens längd samt hur
samtalsutdragen kodats enligt en mall för motiverande intervjuer (referens på denna kodning behövs).
Analyser
Den övergripande utgångspunkten för analyserna har varit det dialektiska perspektivet att samtal bör förstås som både socialt konstruerande av den sociala verkligheten och samtidigt formade och begränsade av den sociala strukturen (Fairclough, 1992: 62). I överensstämmelse med denna utgångspunkt har analyserna gjorts i en växelverkan mellan tre nivåer (se Fairclough, 1992: 62-100). Den första av dessa är en mer begränsad eller lokal, deskriptiv nivå eller (”text”) som de inspelade autentiska samtalen sker inom (viken t ex redovisas i form av vilka samtalsämne som introduceras samt vem som introducerar dem). Den andra nivån är den sociala praktikens nivå (”discursive practice”). Denna innefattar det sociala arbetets och försörjningsstödets praktik, en mer övergripande global och ”tolkande” nivå på vilken de aktuella samtalen kan förstås. Den tredje nivån slutligen, rör den övergripande samhälleliga kontexten (”social practice”). Denna nivå rör den vidare sociala
samhälleliga kontext eller ram inom vilket försörjningsstödet som praktik skall förstås. Denna nivå innefattar bland annat den samhälleliga ram som försörjningsstödet
praktik skall förstås som en del av.
De analytiska enheter som använts på den lokala deskriptiva nivån kan i vid mening betraktas som tillhörande de diskursorienterade och dialogorienterade traditionerna av samtalsanalys (se t ex Schiffrin, 1994; Linell, 1998). På denna nivå har för det första en analys av förekommande samtalsämnen gjorts (jfr Adelswärd, 1988; Linell, kap 10). Detta innebär att samtalen analyserats med utgångspunkt i vilka samtalsämnen som förekommer i samtalen samt vilket innehåll dessa samtalsämnen har. För det andra har samtalen analyserats utifrån en viktig aspekt av dimensionerna kontroll över
samtalsämnen (jfr Fairclough, 1992: 154). Detta innebär att samtalen analyserats med
utgångspunkt i vilka av samtalsparterna som introducerar de samtalsämnen som förekommer (jfr Fredin, 1993: 143-175; Linell, 1998: 40-43). På den sociala praktikens nivå och den nivå som rör den mer övergripande samhälleliga kontexten har
analyserna gjorts utifrån det perspektiv som de olika samtalsämnena behandlas. De teoretiska utgångspunkterna för analyserna av de aktuella perspektiven redovisas i avsnittet Teoretiska utgångspunkter.
Analysen skedde helt och hållet med hjälp av transkriptionerna och utfördes i två steg. Det första steget bestod av att genomföra en ämnesindelning. Detta gjordes genom att identifiera olika segment av intervjuerna och kategorisera dem efter ämne. Anteckningar om vilken av samtalsparterna som introducerade samtalsämnena och vad som mer specifikt diskuterades i varje ämne gjordes även i detta skede. I det andra steget av analysen gjordes de ämnen som identifierades föremål för mer ingående analyser. Detta innebar att de lästes igenom flera gånger för att kunna kategorisera ur vilket perspektiv i termer av en genusförståelse som ämnet diskuterades.
Validitet och reliabilitet
Det faktum att det material som studerats utgörs av autentiska samtal i vilket
forskningspersonerna inte i förhand kände till att genusanalyser skulle genomföras på har förmodligen stärkt studiens ekologiska validitet, det vill säga att det empiriska materialet ur genushänseende är i överensstämmelse med den faktiska arbetssituation som förekommer inom det svenska individ- och familjeomsorgen. För att stärka
validiteten har granskningar av metoden och de analytiska instrumenten skett vid seminarier i socialt arbete. För att ytterligare säkerställa validiteten har analyserna av data triangulerats. Detta uppnåddes genom att de båda forskarna efter att ha
genomfört egna oberoende tolkningar av data i diskussioner samordnade sina analyser.
För att säkerställa studiens reliabilitet medbedömdes kategoriseringen av
samtalsämnena samt kategorisering av perspektiven i sin helhet. Den genomsnittliga nivån för medbedömarreliabiliteten från dessa tester var XXX % för
ämneskategoriseringen och XXX % för kategoriseringen av perspektiv.
Resultat
En sammanfattande karaktäristik av de sex samtal som ingår i det empiriska underlaget ges i tabell 1. Av tabellen framgår att de ursprungliga samtalens längd varierar mellan 24-39 minuter och att samtliga excerpt som transkriberats är 10 minuter långa. I fyra av samtalen är klienterna kvinnor och i två är de män. De samtalsämnen som avhandlas
varierar. Vanligast förekommande i de sex samtalen är samtal om drog- eller missbruk. Övriga samtalsämnen tar upp sociala relationer och känslor samt förvärvsarbete.
Den fortsatta resultatpresentationen fokuserar de perspektiv som samtalsämnena avhandlas utifrån samt kontrollen över samtalen det vill säga de aspekter av samtalen som i avsnittet Metod pekats ut som studiens analysenheter.
Tabell 1. Samtal, klienter och samtalsämnen.
Samtal Samtalens ursprungliga längd Excerptens längd (i min) Kön (S) Kön (K) Ålder Huvudsakliga samtalsämnen 1 - 10 - Kvinna - Förvärvsarbete 2 - 10 - Man - Droganvändning
3 - 10 - Kvinna - Känslor, att hamna i
konflikt
4 24 10 Kvinna Kvinna 17 Att bli mer social, att ta
kontakt med människor
5 30 10 Man Kvinna 23 Multiproblemsituation
och droganvändning
6 39 10 Kvinna Man 71 Droganvändning
S = Socialarbetare, K = Klient
Samtalsämnenas förlopp: Tekniken och formens betydelse för de
perspektiv i vilka samtalsämnena avhandlas
På ett manifest plan styrs samtalsämnenas förlopp till stor del av de samtalstekniker som socialarbetarna tillämpar. Under det att samtalsämnena förlöper så arbetar socialarbetarna med en typ av ”reflexivt lyssnande” som innebär att göra
upprepningar, omformuleringar och tolkningar av det klienten säger. Hur detta
förlöper framgår av exempel 1 som hämtats från samtal 6 i vilket den manliga klientens återfall i missbruk avhandlas.
Exempel 1 (från samtal 6)
K Jo jag gick, jag tog ingen Antabus på beroende då har jag för mig S Du gjorde ett uppehåll med din antabus?
K Ja det gjorde jag. Så var det S Hur långt var det uppehållet då?
K Jag vet inte, det var några veckor var det. Jag minns inte riktigt S Du hade haft ett uppehåll?
K Ja S Ett tag
K Ja en längre, det var väl en månad
S Och hur tänkte du kring det då att du hade haft ett uppehåll?
K Jag tänkte så här; man kan väl ta några öl å sen är det bra men nej vete sjutton hur det där gick till
S Ja vad var det som hände?
K Jag har ingen aning, jag kan inte förklara det, jag vet inte S Nej
K Jag vet inte
Som framgår så styr samtalstekniken det pågående samtalet. Det är tekniska aspekterna eller formaspekterna i samtalet som fokuseras av socialarbetaren. Det förefaller därmed som MI som teknik fungerar så som är tänkt. De inlägg som socialarbetarna gör fungerar stödjande och motiverande för att klienterna skall uppmuntras till att själva vilja tala om förändring av sin situation.
På grund av fokus på de tekniska aspekterna kan MI framstå som perspektivlöst ur genushänseende. Det är nämligen uppenbart i de samtalssekvenser som studerats att MI inte ger socialarbetarna något särskilt stor möjlighet att ”perspektivera” samtalen på ett ”genusreflexivt” sätt. Med detta menas att de inte kan öppnar upp för att klienten skall förstå och ifrågasätta och vissa öppenhet för förändring av hur denne konstruerar genus i förhållande till samtalsämnena. Inte heller ges socialarbetarna möjlighet att styra mot ”genusmedvetenhet” i den betydelse som redogjorts för i avsnittet Teoretiska
Att genusperspektivet saknas är mycket tydligt i åtminstone tre av de studerade samtalen, nämligen nummer 1, 5 och 6. I samtal 1 avhandlas en kvinnlig klients förvärvsarbetssituation, i samtal 5 avhandlas en kvinnlig klients multiproblem- och missbrukssituation och samtal 6 är det samtal med en man med missbruksproblem som redovisas i exempel 2 ovan.
I samtal 1, som delvis också redovisas i avsnittet Introduceringen och byten av
samtalsämnen, önskar klienten en förändring i sin förvärvsarbetssituation. Hon talar
själv om att kunna få möjlighet att gå kurser genom Arbetsförmedlingen för att förbättra sina möjligheter att få anställning i relativt okvalificerade serviceyrken (servering). I samtal 5 redogör klienten för en komplicerad social situation som innebär tidigare misshandel och hot om fortsatt misshandel från en man som hon inte frigjort sig från. Av samtalet framkommer också att denna kvinna har ett eget pågående narkotikamissbruk och en medberoendeproblematik till den aktuelle mannen som även han har missbruksproblem. I inget av dessa samtal tar socialarbetaren något initiativ till att tala om eller på annat sätt initiera förändringar som skulle kunna bidra till att förbättra de aktuella kvinnornas situation (till exempel att stärka den ena kvinnans underordnade position på arbetsmarknaden eller att bryta den andra kvinnans destruktiva relation till den aktuella mannen som bland annat misshandlat henne). Inte heller i samtal 6 görs några reflektioner som sträcker sig utanför den snäva samtalstekniska kontext som MI föreskriver. Detta medför att den aktuella mannens situation betraktat ur perspektiven genus och maskulinitet och hans brister i sitt sociala nätverk helt lämnas åt sidan.
Socialarbetarnas fokusering på de samtalstekniska aspekterna medför att
samtalsämnenas perspektivering lämnas över till klienterna. Med detta menas det är klienterna som bestämmer hur samtalsämnena skall avhandlas och hur de skall förstås. Hur detta kan ta sig ut åskådliggörs med exempel 2 från samtalen 1 nedan i vilket klienten talar om sin förvärvsarbetssituation. Under det att klienten talar gör
socialarbetaren inte några försök att kommentera eller sätta den kvinnliga klientens ansträngningar eller position på arbetsmarknaden i ett sammanhang.
K: Ja, ja…jag har sökt jobb, jag har anmält mig på arbetsförmedlingen, men genom det här jobbsökandet har jag ju då kommit fram till som jag sa förut att jag har kört fast i det här med personlig assistent. Det är den enda erfarenheten jag har och därför vill inte något annat jobb ha mig. Eh, så därför så är ju då min plan som sagt att jag ska ta den här kursen på arbetsförmedlingen för att få liksom en liten knuff i rätt riktning.
S: Vad var det för kurs?
K: Det fanns olika kurser, det fanns kurser för lagerjobb, baristakurs som jag nämnde förut.
S: Vad är det för något?
K: Det är såhär där man lär sig blanda, kaffe, capuccino och sådär, maskiner och sånt, så man kan till exempel på espresso house och sådär jobba på så, för de kräver att man har gått en sån där baristakurs.
S: Ja.
K: Och det är lite… lite sådana där saker, sådana där basgrejor, men som inte så många har, och därför så har man mycket större chans att få dem jobben sen, för det är inte alla som har gått en baristakurs, så därför hamnar du ganska högt upp på deras prioritetslista om du skriver det på ditt cv. Det är i alla fall tanken, om jag förstått rätt. Och så har jag gått på möte hos arbetsförmedlingen också.
S: Mm…så du har sökt jobb, på egen hand. K: Japp
Av exemplet framgår att den kvinnliga klienten har en egen strategi för att förbättra sin situation på arbetsmarknaden. Hon tänker sig att genom arbetsförmedlingen kunna få en kurs för att få kunskaper om ”barista”, det vill säga om hur man brygger och blandar kaffe. På så sätt menar hon att hon skall kunna få ett bättre utgångsläge i konkurrensen om att få arbete i serveringsbranschen. Ur ett genusteoretiskt perspektiv skulle man kunna hävda att ett sådant arbete som klienten vill eftersträva förmodligen inte ger någon särskild fast förankring på arbetsmarknaden. Detta eftersom trender inom restaurang- och cafébranschen städigt växlar, och risken därför är stor att hon får en fortsatt svag och oberäknelig position på arbetsmarknaden, något som tidigare
forskning med eftertryck kunnat visa är ett av de största problemen för kvinnor på arbetsmarknaden.
Kontroll över introduceringar och byten av samtalsämnen
Även om samtalsämnenas förlopp, så som påvisats i det föregående resultatavsnittet till stor del styrs av socialarbetarens användning av samtalstekniker som syftar till att stödja klientens motivation till förändring så förekommer även en annan typ av styrning i samtalen och denna står socialarbetarna för. Det är nämligen uteslutande
socialarbetarna som har kontroll över introduceringen av och byten till nya samtalsämnen. När det gäller hur dessa byten av samtalsämnen sker i samtal med kvinnor respektive män kan det sägas att detta görs på ett sätt som knyter an till traditionella dikotoma föreställningar om manligt alternativt kvinnligt. Drog- och missbruk är närmare kopplat till en traditionellt manlig position medan känslomässiga frågor och kommunikation med andra är knutet till traditionella föreställningar om det kvinnliga (se t ex Risberg, 2004). Studerar man de samtalsämnen som redovisas i tabell 1 finner man att sådana förväntningar i viss mån bekräftas i det empiriska materialet. Detta eftersom båda de samtal som rör känslodimensionen och kommunikation med andra företas med kvinnliga klienter medan klienterna är män i två av de tre samtal som handlar och droganvändning eller missbruk.
Den absoluta inledningen av den del av samtal 4 som är transkriberat visar socialarbetarnas kontroll över valet av samtalsämne på ett tydligt sätt.
Exempel 3 (från samtal 4)
L: Men... jag är lite nyfiken på vad du tänker om liksom att lära känna nya människor överhuvud taget. Inte bara här utan...
Av exempel 3 ovan framgår att socialarbetaren är den som initierar valet av det som skall avhandlas med den kvinnliga klienten nämligen hennes initiativförmåga att ta kontakt med andra människor i skolan och på fritiden.
Socialarbetarnas kontroll av samtalsämnen är också uppenbar i övergångar mellan samtalsämnena. Denna kontroll kan exemplifieras med det byte till samtalsämnet
klienten har redogjort för sina prioriterade önskningar, också det något som sker på socialarbetarens uppmaning (S: Om du skulle försöka, prioritera, sätta en
prioriteringsordning på de här tre sakerna.) Exempel 4 (från samtal 1)
S: M m. Så jobb är det som känns viktigast just nu K: Ja
S: Ja. Tycker du att det ska kunna vara okej att vi ska prata om det här idag nu? K: Javisst
Som framgår av exempel 4 så är det socialarbetaren som har initiativet till att byta samtalsämne, det vill säga till att gå från att prata om sådana förhållanden som den kvinnliga klienten vill ändra på till att fokusera på ett av dessa, förvärvsarbetet.
Socialarbetarna kontrollen över att introducera och byta samtalsämnen innebär att har kontroll över om och hur samtalsämnen som knyta an till traditionella dikotoma föreställningar om manlighet alternativt kvinnlighet skall introduceras och behandlas i samtalet. Man kan säga att denna kontroll, så att säga, kontrasterar den kontroll över ”perspektivering” som klienterna har under förlopp av samtalsämnena (se
Samtalsämnenas förlopp: Tekniken och formens betydelse för de perspektiv i vilka samtalsämnena avhandlas).
Socialarbetarnas kontroll över val av samtalsämnen är också tydlig i de få förekommande fall i de aktuella samtalsutdragen när socialarbetarna väljer andra samtalstekniker än att stödja, motivera, eller uppmuntra klienterna att själva tala om förändring av sin situation. Sådana mindre ofta förekommande instanser utgör till exempel tillfällen då socialarbetarna informerar klienten om något specifikt (se exempel 5 från samtal 2 nedan).
Exempel 5 (från samtal 1)
K: I så fall får jag ta konsekvenser för det senare, i så fall får jag väl sluta innan det blir för sent liksom
V: Det låter ändå som att du har mycket tankar kring det, och du kan se både negativa och positiva saker, och mycket utav det som du säger det är sånt som man pratar om när
man handlar om sådant här nikotinmissbruk och så. //Och ja…om det är okej så kan jag ju berätta lite mer om just nikotinet och sådär, och om hur det påverkar och sådär eftersom vi ändå pratar om hälsa och sådär.
K: Ja gör det.
Exemplet som rör samtal kring en manlig klients snusande visar tydligt hur
socialarbetaren har kontroll över ett byte av samtalsämne från klientens bruk och vanor till att informera den manliga klienten om nikotin. Även om detta sätt att kontrollera samtalet förekommer är det inte särskilt vanligt. Intressant ur ett genusperspektiv är att inga av dessa initiativ från socialarbetarna att byta samtalsämne används på ett sådant sätt att det som talas om ”perspektiveras” på ett ”genusreflexivt” eller
genusmedvetenhet” sätt. Det vill säga att det öppnar upp för klienten att förstå och ifrågasätta och vissa öppenhet för förändring av sitt sätt att manifestera sitt genus. Inte heller försöker socialarbetarna få klienterna att förändra sig i riktningen mot ett mindre dikotomt och traditionellt handlande.
Diskussion
Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka vilken inverkan användandet av
motiverande samtal i socialt arbete har för hur klientens genus behandlas. Resultaten bygger på ett begränsat empiriskt material som samlats in under specifika förhållanden. Detta betyder att försiktighet bör iakttas när det gäller möjligheterna att kunna generalisera till andra kontexter i socialt arbete eller till socialarbetare eller socionomer som grupp. Den viktigaste begränsningen i detta avseende är att forskarna själva inte haft kontroll över de samtalsutdrag som utgjort det empiriska underlaget samt att endast delar av de aktuella samtalen varit
tillgängliga för analys.
Resultaten visar att tillämpandet av motiverande samtal bidrar till att
samtalsämnenas förlopp till stor del styrs av den samtalsteknik som socialarbetarna tillämpar. Detta medför att samtalen får likartade förlopp oavsett vilket kön klienten har. Det innebär också att samtalen inom de samtalsämnen som avhandlas fungerar stödjande, motiverande och uppmuntrande för både kvinnor och män att tala om
förändring av sin situation, att avhjälpa hinder och att stärka positiva sidor i sitt beteende.
Resultaten visar också att de professionellas fokus på de samtalstekniska sidorna av talet om de olika samtalsämnena medför att klienternas egna perspektiv på det som avhandlas ges stort utrymme. Socialarbetarna ”perspektiverar” inte de ämnen som avhandlas på ett ”genusreflexivt” sätt. Med detta menas att socialarbetarna inte bidrar till samtalen på ett sådant sätt att klienterna kan förstå, ifrågasätta och vissa öppenhet för förändring av hur de konstruerar genus i förhållande till de olika samtalsämnena. Inte heller styr socialarbetarna samtalen mot en ”genusmedvetenhet” när det gäller den situation som klienterna befinner sig i.
Resultaten visar också att det uteslutande är socialarbetarna som har kontroll över introducering och byten av samtalsämnen. De samtalsämnen som introduceras knyter an till en traditionella tudelad föreställning om manligt alternativt kvinnligt. Män styrs mot att tala om mer manligt konnoterade ämnen som till exempel droganvändning eller missbruk. Kvinnor styrs mot mer traditionellt kvinnligt ämnen som till exempel har med känslor och kommunikation med andra att göra. Socialarbetarna har också kontrollen över byten av inriktning på samtalen, till exempel genom att ta initiativ till att informera klienterna. Sådana byten är dock sällsynta och inga sådana initiativ från socialarbetarnas sida bidrar till att de aktuella samtalsämnena talas om på ett
”genusreflexivt” eller ”genusmedvetenhet” sätt.
Tekniken motiverande intervjuer tar i sig inte ställning till klientens genus. Trots det framstår det som uppenbart att de studerade samtalen med kvinnor och män i socialt arbete präglas av implicita, outtalade föreställningar och idéer om kvinnor och män. Sådana föreställningar handlar om vilken kontext klienterna befinner sig i, hur de bör agera och så vidare. Dessa föreställningar tycks inte kunna överskridas eller
överskyla av den aktuella samtalstekniken (Jfr Herz & Johansson, 2012).
En slutsats från studien är att MI tycks kunna bidra till en viss likformighet i samtal i socialt arbete. Detta eftersom denna samtalsteknik bidrar till att samtalen får en mer förutbestämd, tydlig och enhetlig struktur. MI tycks därmed i detta avseende kunna leda till socialtjänstens brukare eller klienter får ett mindre könstraditionellt eller dikotomt bemötande. Resultaten tyder emellertid även på att de ämnesval som görs
och de perspektiveringar som dessa ämnen får trots allt bidrar till att bibehålla en syn på könen som är genustraditionell och oreflekterad.
Med andra ord betyder det att de löften om könsneutralitet som ges med sådana tekniker och instrument som idag introduceras som evidensbaserade inte uppfylls i det praktiska sociala arbetet. Istället bidrar användning av dessa instrument till vad som kan betecknas som en könsblind praktik. Den praktiska implikationen av studien är därför att såväl den analytiska förmågan som användandet av olika tekniker i arbetet som bidrar till genusmedvetenhet behöver förstärkas i socialt arbete.
Författarnas tack
Genomförandet av föreliggande studie har möjliggjorts av medel som erhållits från
KNUT III som är ett utvecklingsprojekt genomfört i region Stockholm och som
Referenser
Alexanderson, K. (2006). Vilja, Kunna, Förstå. Om implementering av systematisk
dokumentation för verksamhetsutveckling i socialtjänsten. Örebro studies in social
work 7. Örebro.
Bauman, Z. (1989). Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos.
Bergmark, A., Bergmark, Å. & Lundström, T. (2011). Evidensbaserat socialt arbete: teori,
kritik, praktik. Stockholm: Natur & kultur.
Dominelli, L. (2002). Feminist social work theory and practice. Basingstoke: Palgrave. Engström, C. & Armelius, B.Å. (2005). Implementeringen av en strukturerad intervju
(ASI) i missbruksvård och kriminalvård. Socialvetenskaplig tidskrift. 1, 27-42. Fairclough, N. (1992). Discourse and Social Change. Cambridge: Polity Press.
Fredin, E. (1993). Dialogen i socialt arbete. Linköping University: Department of Communication.
Fäldt, J, & C. Kullberg. (2012a). Genusskapande processer i det sociala arbetets praktik. I Kullberg, C., M. Hertz., J. Fäldt., V. Wallroth, & M. Skillmark. Genus i socialt arbete. Malmö: Liber.
Fäldt, J. & Kullberg, C. (2012). Implications of male and female same-gender dyads for social workers’ assessments of clients. Journal of social service research, 38:5, 1-15. Hamberg, R., Risberg, G. & Johansson, E. E. (2004). Male and female physicians show
different patterns of gender bias: A paper case-study of management of irritable bowel syndrome. Scandinavian journal of public health, 32, 144–152.
Herz, M. (2012). Från ideal till ideologi: konstruktioner av kön och etnicitet inom
socialtjänsten. Örebro: Örebro universitet. Örebro Studies in Social work 13.
Herz, M. & Johansson, T. (2012). Del I. Modernitet, identitet och makt. I Herz, M. (red.)
Kritiskt socialt arbete. Malmö: Liber.
Herz, M. & Kullberg, C. (2012). Genusmedvetet socialt arbete. I Kullberg, C., Hertz, M., Fäldt., J., Wallroth, V. & Skillmark, M. Genus i socialt arbete. Malmö: Liber.
Holm Ivarsson, B.; Ortiz, L. & Wirbing, P. (2010). MI – Motiverande samtal. Praktisk
Kullberg, C. (1994) Socialt arbete som kommunikativ praktik. Samtal med och om
klienter. Linköpings Universitet: Linköping Studies in Arts and Science, 115.
Kullberg, C. (1996) Swedish Fathers and the Welfare State Institutions. I: Björnberg, U. & Kollind, A-K. (red.) Men’s Family Relations. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Kullberg, C. (1997) Arbete eller socialbidrag? Socialsekreterares samtal med och om kvinnliga och manliga klienter. I: Bladh, C., Cedersund, E. & Hagberg, J-E. (red.)
Kvinnor och män som aktörer och klienter. En antologi som skildrar tidigt 1800-tal och framåt. Stockholm: Nerenius & Santérus Förlag.
Kullberg, C. (2004). Work and social support: Social workers’ assessment of male and female clients’ problems and needs. Affilia 19: 199–210.
Kullberg, C. (2005). Differences in the seriousness of problems and deservingness of help: Swedish Social workers’ assessments of single mothers and fathers. British
Journal of Social Work 35, 373–386.
Kullberg, C. (2006). Paid work, education and competence. Social workers’ interviews with male and female clients applying for income support. European Journal of
Social Work, 9, 339–355.
Kullberg, C, and J. Fäldt. (2008). Gender differences in social workers’ assessments and help-giving strategies towards single parents. European Journal of Social Work 11: 445–458.
Kullberg, C. (2012). Inledning: Genus i socialt arbete. I Kullberg, C., Hertz, M., Fäldt., J., Wallroth, V. & Skillmark, M. Genus i socialt arbete. Malmö: Liber.
Kåhl, I. (1995). Socialarbetarkåren – den lindansande professionen. Lund: Bokbox förlag. Linell, P. (1998) Approaching Dialogue. Talk, Interaction and Contexts in Dialogical
Perspectives. Amsterdam: John Benjamin Publishing.
Lundahl, B.W.; Kunz, C.; Brownell, C.; Tollefsson, D. & Burke, B. L. (2010). A Meta-Analysis of Motivational Interviewing: Twenty-Five Years of Empirical Studies.
Research on Social Work Practice, vol. 20(2): 137-160.
MI Nordic (2012). Sammanfattning av viktiga moment. Hämtat 2012-12-05 20:00 från http://www.motiverandesamtal.org/miwiki/viktiga%20moment
Miller, W. R. (1983). Motivational interviewing with problem drinkers. Behavioural
Psychotherapy, 11, 147-172.
Miller, W. R., & Rollnick, S. (1991). Motivational interviewing: Preparing people to
change addictive behavior. New York: Guilford Press.
Nordberg, M. (2005). Jämställdhetens spjutspets?: Manliga arbetstagare i kvinnoyrken,
jämställdhet, maskulinitet, femininitet och heteronormativitet. Göteborg: Göteborgs
universitet.
Norman, J. & Wheeler, B. (1996). Gender-sensitive social work practice: A model for education. Journal of Social Work Education.32:2, 203–213.
Orme, J. (2003). It's feminist because I say so! Feminism, social work and critical practice. Qualitative Social Work, 2:2, 131-153.
Risberg, G. (2004). “I am solely a professional – neutral and genderless”: on gender bias
and gender awareness in the medical profession. Umeå: University.
Schiffrin, D. (1994) Approaches to Discourse. Oxford: Blackwell Publishers.
Smedslund, G.; Berg, R.C.; Hammerstrøm, K.T.; Steiro, A.; Leiknes, K.A.; Dahl, H.M. & Karlsen, K. (2011). Motivational interviewing for substance abuse. Campbell Systematic Reviews, 2011:6.
Socialstyrelsen (2007) Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2009) Ungdomsmottagningarnas metoder för att förebygga psykisk
ohälsa. En nationell inventering. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2012a) Motiverande samtal. Hämtat 2012-12-05 20:00 www.socialstyrelsen.se
Socialstyrelsen (2012b) Motiverande samtal i missbruksvård. Socialstyrelsen sammanfattar systematiska översikter – effekter av metoder i socialt arbete. Stockholm: Socialstyrelsen.
Statens Folkhälsoinstitut (2009) Somra – Samtalet om riskbruk av alkohol. Hämtat från www.somra.se den 21 juni 2009.
Wallroth, V. & Herz, M. (2012). Organisation och kön. I Kullberg, C., Herz, M., Fäldt, J. & Wallroth, V. (red.). Genus i socialt arbete. Malmö: Liber.
Zufferey, C. (2009). “Making gender visible. Social work responses to homelessness”.
Affilia. 24:4, 382-393.
Wallander, L. & Blomqvist, J. (2005). Vad styr vårdvalen? En faktoriell survey av faktorer
som predicerar val av insats inom socialtjänstens missbrukarvård Stockholm:
