1. Inledning
Det finns otaliga studier som behandlar politiska intressegruppers mobilisering, taktiska agerande, och mångfald. Vidare finns det även en mängd studier som analyserar politiska systems olika konsekvenser och effekter. Denna uppsats kommer undersöka och pröva betydelsen av den institutionella komponenten av political opportunity structures (POS), eller politiska möjlighetsstrukturer, för hur politiska intresserörelsers mobilisering och framgångar manifesterar sig. Detta samband är vida omdiskuterat inom studiet av protest- och intresserörelser, då det framhåller den specifika betydelsen av nationella politiska system inom den ram en intresserörelse figurerar. Dessa strukturer bestämmer nämligen enligt teorin, beroende på strukturens natur, politiska intresserörelsers möjligheter att uppkomma, agera och mobiliseras. Frågan är huruvida sådana strukturer enligt teorin överensstämmer med djurrättsrörelsens unika framgångar i Nederländerna och Storbritannien. Båda stater har på skilda sätt erfarit att djurrättsrörelsen antingen vunnit inflytande på statens lagstiftning eller vunnit politisk representation i det nationella parlamentet. Denna uppsats kommer att titta närmare på dessa fall, då de är utmärkta exempel på fall som beskriver en politisk intresserörelses tillväxt och framgång i två till synes olika miljöer vad gäller politiska system och följaktligen institutionella möjlighetsstrukturer. Detta är relevant då ingen tidigare prövning av betydelsen av nationella institutioners roll har gjorts på just djurrättsrörelsens speciella mobilisering i Nederländerna och Storbritannien. Studien blir därmed relevant både ur ett större perspektiv, genom prövning av teorins hållbarhet, samt ur ett mindre perspektiv, genom att underöka denna aktuella och unika situation. En närmare beskrivning av uppsatsens problem, syfte samt dess frågeställning följer i nästkommande kapitel.
1.1. Problemdiskussion och frågeställning
År 2006 vann för första gången ett politiskt enfrågeparti med djurrätt som högsta prioritet representation i ett nationellt parlament, närmare bestämt i det Nederländska parlamentets underhus. Partij voor de Dieren (PvdD), eller ”Partiet för Djuren”, är för närvarande landets snabbast växande parti1. Samtidigt kan man konstatera att även Storbritannien har erfarit stora lagförändringar till djurrättslig fördel under en lång tid efter påtryckningar från diverse 1 Party for the Animals, officiell hemsida
djurrättsorganisationer. Storbritannien är till exempel sedan 1997 det enda landet som helt förbjudit uppfödning av pälsdjur2. Trots de båda staternas stora institutionella skillnader har alltså båda erfarit framgångar från samma politiska intresserörelse, det vill säga djurrättsrörelsen. Denna situation är unik på många sätt och kräver således en närmare analys. Situationen är extra intressant för forskning kring politiska intresserörelsers uppkomst och mobilisering, vilket är den forskning denna uppsats hoppas kunna bidra till.
Tidigare studier har pekat på sambandet mellan en stats politiska möjlighetsstrukturer och mobiliseringen av politiska intresserörelser och dessas taktiska tillvägagångssätt, men åsikterna går isär i hur detta samband ser ut. De politiska möjlighetsstrukturernas omdiskuterade effekter tillsammans med den unika situationen med djurrättsrörelsens framgångar i Nederländerna och Storbritannien leder följaktligen fram till uppsatsens problem. Uppsatsen kommer att använda djurrättsrörelsens unika framgångar i dessa två europeiska stater som undersökningsunderlag för prövning av detta inte helt utforskade angreppssätt. Syftet med uppsatsen är följaktligen att pröva teorin om att en stats institutionella politiska möjlighetsstrukturer påverkar nationella politiska intresserörelsers uppkomst och mobilisering för att nå framgång genom att tillämpa teorin på djurrättsrörelsens unika framgångar i Nederländerna och Storbritannien. Huvudsyftet är således att kumulativt bidra med information om specifika möjlighetsstrukturers påverkan på politiska intresserörelser, men avsikten är även att kumulativt bidra med en beskrivning av djurrättsrörelsens unika framgångar i Nederländerna och Storbritannien med hjälp av den nämnda teorin.
För att ytterligare precisera vad uppsatsen syftar till att undersöka, kommer ett antal frågeställningar fungera som utgångspunkt. Uppsatsens kommande empiriska beskrivning och komparativa analys kommer utgå ifrån dessa grundläggande frågeställningar. Det som uppsatsen avser att besvara är följande frågeställning:
● Har – och i så fall hur - institutionella politiska möjlighetsstrukturer påverkat hur djurrättsrörelsen mobiliserats och nått framgångar i Nederländerna respektive Storbritannien?
För att avgränsa studien ytterligare följer tre preliminära och preciserade frågor som kommer att genomsyra uppsatsen och fungera som utgångspunkter:
• Vilka institutionella politiska möjlighetsstrukturer definierar Nederländerna, respektive Storbritannien?
• Hur ser Partij voor de Dieren:s och de brittiska djurrättsorganisationernas respektive mobilisering ut?
• Stämmer den funna informationen överrens med uppsatsens teori om hur en stats institutionella politiska möjlighetsstrukturer påverkar politiska intresserörelsers mobilisering?
För att möjliggöra studien inom den ram den ska utföras, avgränsar jag studien, som tidigare kanske noterat, till de politiska möjlighetsstrukturer som framför allt handlar om politiska institutioner. Politiska strukturer såsom valsystem, hur pass centraliserad den politiska makten är etc. kommer vara i fokus i denna uppsats. Av samma anledning avser jag att avgränsa Nederländernas djurrättsliga mobilisering och framgångar till det unika partiet Partij voor de Dieren (hädanefter PvdD) och Storbritanniens till en handfull djurrättsorganisationer som exempel. Dessa framgångar kommer att avgränsas till lyckade valkampanjer, protestaktioner med mera hos partiet och organisationerna som varit särskilt framträdande. Jag avser således inte att kartlägga hela den internationella djurrättsrörelsen och dess taktiska agerande överlag. Djurrättsrörelsen fungerar endast som ett exempel på en politisk intresserörelse som varit framgångsrik i två institutionellt olika stater under ungefär samma tidsintervall.
Uppsatsens problem, syfte, huvudsakliga frågeställning, samt dess avgränsningar har nu till fullo redovisats. För att få en närmare förståelse för uppsatsens teoretiska utgångspunkt som ska prövas senare i uppsatsen och således är av avgörande betydelse, följer nu ett teorikapitel. Teorikapitlet kommer att reda ut begrepp, presentera teorin och belysa de aspekter av teorin som kommer tas i särskilt beaktande fortsatt i uppsatsen.
2. Teori
2.1. Politiska intresserörelser med djurrättsrörelsen i fokus
Eftersom begreppet 'politisk intresserörelse' kommer användas frekvent i uppsatsen, varav djurrättsrörelsen i Storbritannien och Nederländerna kommer fungera som exempel, behövs en närmare precisering av vad jag menar med begreppet. Begreppet 'politisk intresserörelse' kommer i denna uppsats syfta till den definition av 'social movement' som Cyrus Ernesto Zirakzadeh presenterar i boken Social Movements in Politics: A Comparative Study från 2006. Zirakzadeh ställer i tre punkter upp egenskaper han menar definierar en social movement:
”I employ social movement whenever I discuss political phenomena that have at least three partially overlapping yet distinguishable characteristics. Firts, a social movement is a group of people who endeavor to build a radically new order. (…) Movements range widely in terms of proportion of participants who desire radical change. (…) Second, (…) I have in mind political activity by people from a broad range of social backgrounds (…) They normally lack political clout, social prestige, and enormous wealth, and their interests are not routinely articulated or represented in the political system. (…) The last distinguishing characteristic of a social movement is its confrontational and disruptive tactics, such as occupying buildings, boycotting businesses, and blockading streets. Movement activists, of course also employ scrupulously legal tactics, such as lobbying and lawsuits.”3
Zirakzadeh menar följaktligen att en 'social movement': i olika utsträckning utmanar den nuvarande samhällsordningen, inte definieras genom social bakgrund, i regel inte får sitt intresse eller fokusområde politiskt representerat i någon större utsträckning, samt utövar både lagliga och illegala taktiker. Då denna uppsats kommer använda djurrättsrörelsen som exempel på en politisk intresserörelse måste även djurrättsrörelsen kategoriseras in i denna beskrivning. Lyle Munro diskuterar i sin bok Confronting Cruelty: Moral Orthodoxy and the
Challenge of the Animal Rights Movement från 2005 vad som definierar djurrättsrörelsen
utifrån teorin om social movements. I likhet med Zirakzadehs första punkt, betonar Munro djurrättsrörelsens originella utmanande av den nuvarande, i många ögon självklara, samhällssynen på djur som mindre värda än människor och allt vad det innebär4. Detta innebär även att djurrättsrörelsens betoning på djurrätt mer än djurskydd, betyder att deras 3 Zirakzadeh, 2006, s.4-5
huvudsakliga intresse av djurrätt i regel inte är representerat i politiska sammanhang, liksom Zirakzadehs andra punkt. Munro skriver även att, i enlighet med den andra punkten i Zirakzadehs definition, att djurrättsrörelsen inte kan beskrivas utifrån klass. Dock skriver Munro att kvinnor från medelklassen är vanligast att förknippa med djurrättsrörelsen5. Till sist bekräftar Munro även uppsatsens tredje utgångspunkt rörande politiska intresserörelsers olika taktiska agerande. Enligt Munro tenderar djurrättsrörelsen att i regel bestå av en gren som utför olagliga taktiska tillvägagångssätt, samt en gren som istället bara utnyttjar lagliga taktiska medel6. Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att djurrättsrörelsen kan kategoriseras in i den breda gruppen av politiska intresserörelser med dess många variationer utöver de uppräknade punkterna.
2.2. Politiska möjlighetsstrukturer med institutioner i fokus
Uppsatsens teoretiska utgångspunkt kommer bygga på den teori som uppkom bland teoretiker inom '(new) social movement' efter 1960-talet; den så kallade politisk process-teorin7, vilken innehåller teorin om 'political opportunity structures' (POS) eller politiska möjlighetsstrukturer. Teorin är bred då den inkluderar många politiska aspekter som relevanta i ett nationellt sammanhang. Teorin om politiska möjlighetsstrukturer utgår bland annat ifrån att politisk aktivitet, såsom politiska intresserörelsers mobilisering, påverkas in i ett visst läge och ges vissa förutsättningar beroende på vilka politiska institutioner som finns i staten den politiska intresserörelsen befinner sig. Författare inom denna genre som bland annat berör denna vinkling på teorin är Hanspeter Kriesi, Ruud Koopmans, Jan Willem Duyvendak, och Mauro G. Giugni i boken New Social Movements in Western Europe från 1995. Sammanlagt tar Kriesi et.al. upp fyra olika komponenter inom teorin om politiska möjlighetsstrukturer, dessa är strukturella klyftor, institutionella strukturer, rådande strategier, och
alliansstrukturer8. Strukturella klyftor är den komponent som definierar om en stats politiska tradition är fixerad eller inte, och denna aspekts påverkan på uppkomsten av nya nationella intressen9. Institutionella strukturer är den komponent som avgör huruvida en stat är öppen eller stängd för mobiliseringen av nya intresserörelser. Den institutionella komponenten avgör även om en stat är stark och därmed tenderar att vara mer motståndskraftig mot nya rörelser, 5 s.16 ibid.
6 s.16 ibid.
7 Zirakzadeh, 2006, s.12 8 Kriesi et.al., 1995, s.xiii 9 s.4-5 ibid.
eller om en stat är svag och således mer ”sårbar” för nya intresserörelsers anspråk på politiken10. Rådande strategier definierar vilka åtgärder aktörer inom det politiska systemet i en stat tar för att motverka nya politiska intresserörelser11. Slutligen är alliansstrukturer den komponent som varierar till större delen beroende på det aktuella politiska klimatet i en stat under en viss tidpunkt. Detta kan inkludera intensiva debatter inom regeringen, folkligt missnöje gentemot regeringen, framträdande politiska intresserörelsers kampanjer eller rent av bortfall, uppmärksamhet från till exempel media på ett speciellt politiskt område etc. Alliansstrukturer som dessa kan beroende på situationen öppna upp för nya politiska intresserörelser12. Enligt Kriesi et.al. är följaktligen dessa fyra komponenter som utgör politiska möjlighetsstrukturer.
En brittisk statsvetare vid namn Herbert P Kitschelt skrev 1986 artikeln 'Political Opportunity Structures and Political Protest: Anti-Nuclear Movements in Four Democracies' vari även han berörde den institutionella betydelsen inom teorin om politiska möjlighetsstrukturer. Först nämner han dock betydelsen av olika resurser för att ha möjlighet att tillämpa intresserörelsens mobilisering och protestaktioner, dels betonar han betydelsen av politiska intresserörelsers tidsspektrum, då påverkan från andra intresserörelsers kampanjer etc. spelar in för den egna intresserörelsens uppkomst och mobilisering. Kitschelt definierar dock även betydelsen av institutionella regler, som han menar ”allow for, register, respond to and even shape the demands of social movements that are not (yet) accepted political actors. They also facilitate or impede the institutionalization of new groups and claims.”13 Följaktligen menar även Kitschelt som
Kriesi et.al. att den institutionella aspekten inom politiska möjlighetsstrukturer påverkar till vilken grad politiska intresserörelser har möjligheter att mobiliseras och få politiskt inflytande. Enligt Kitschelt påverkar institutionella strukturer politiska intresserörelsers taktiska agerande på följande sätt:
”For instance, when political systems are open and weak, they invite assimilative strategies; movements attempt to work through established institutions because political opportunity structures offer multiple points of access. In contrast, when political systems are closed and have considerable capacities to ward off threats to the implementation of policies, movements are likely to adopt
confrontational, disruptive strategies orchestrated outside established policy channels.”14 10 s.27 ibid.
11 s.33 ibid. 12 s.53 ibid.
13 Kitschelt, 1986, s.61-62 14 s.66 ibid.
Kitschelt redogör således även hur han anser politiska intresserörelser tenderar att agera för att vinna politiskt inflytande utifrån de institutionella aspekterna. Lagliga, konventionella metoder inom systemet för att nå framgång är följaktligen mer vanligt i öppna stater, medan illegala, konfronterande taktiker utanför systemet således är vanligare i stater med slutna system. Relevant i detta sammanhang är ifall även denna institutionella aspekt överensstämmer med djurrättsrörelsens form och metoder i Nederländerna och Storbritannien. Härmed kommer fokuset i denna uppsats endast vara på den institutionella komponenten av politiska möjlighetsstrukturer, som den blivit definierad av Kriesi et.al. samt även av Kitschelt. Detta eftersom det är framför allt inom den institutionella kontexten Nederländerna och Storbritannien skiljer sig så mycket åt, och det är dessas betydelse jag avser att pröva i denna uppsats.
För att kunna undersöka vilka institutionella politiska möjlighetsstrukturer Nederländerna respektive Storbritannien har, och således få fram huruvida den specifika staten är öppen,
stängd, stark, eller svag, finns ett antal punkter som borde undersökas enligt Kriesi et.al.. En
av dessa är vilket valsystem som tillämpas i den specifika staten. Sambandet mellan valsystem och politiska intresserörelsers mobilisering är till viss del utforskat. Artikeln 'The Relationship between Political Party System and Social Movements: A Test of the Political Opportunity Structure'
av S. Ilgü Özler från 2004 hävdar att antalet protest- och intresserörelser minskar ju fler politiska partier som representeras i en stats parlament med argumentet att behovet av dessa sålunda minskar när intressen istället representeras direkt genom en mångfald av partier15. Özler menar sig finna stöd i detta antagande genom att jämföra 38 länder, uppdelade mellan stater med proportionellt valsystem och stater med majoritetsvalsystem, utifrån hur stor grad av protestaktioner som har förekommit i respektive stat. Kriesi et.al. uttrycker tydligt att
”proportional representation allows for easier access than plurality or majority methods.”16, där
”access” står för hur öppen en stat är.Denna teoretiska infallsvinkel kommer att vara i fokus i uppsatsen då den refererar till en tydlig politisk institution, samt finner stöd i diverse litteratur. Zirakzadeh drar till exempel slutsatsen, efter att ha analyserat partiet Die Gruenen:s (De Gröna:s) politiska framgång i Tyskland, att det proportionella valsystemet gav avgörande strukturella möjligheter för en politisk intresserörelse att grunda ett parti och eventuellt vinna politisk representation17. Kitschelt betonar även han betydelsen av mängden partier som får
15 Özler, 2004
16 Kriesi et.al., 1995, s.29 17 Zirakzadeh, 2006, s.32
demokratisk representation i en stat18, och följaktligen betydelsen av valsystem, för politiska intresserörelsers olika möjligheter att vinna politisk makt och representation.
Kriesi et.al. tar även upp betydelsen av skillnaden mellan disciplinerade eller odisciplinerade partier i en stat. Politiska intresserörelser tenderar enligt Kriesi et.al. att ha större möjligheter till politisk påverkan i stater med odisciplinerade partier. Stater med ett odisciplinerat antal partier innefattar nämligen många heterogena partier vid regeringsmakten utan något klart dominerande parti vilket tenderar att göra beslutsprocesser tröga och staten svag. En stat med disciplinerade partier innefattar istället antingen ett dominerande parti, eller ett fåtal stora partier i stark konsensus, och har således förmågan att agera effektivt, vilket gör staten stark19. Andra punkter som anses viktiga är hur pass centraliserad en stat är, samt hur pass separerad makten är mellan lagstiftande församling, verkställande församling, och domstolsväsendet. Kriesi et.al. skriver: ”The greater the separation of power between the different arenas (…) as well as within arenas, the greater the degree of formal access and the more limited the capacity of the state to act.”20. På samma sätt skriver de: ”The greater the degree of decentralisation, the wider is the degree of formal access and the smaller the capacity of any one part of the state to act.”21Även Kitschelt
betonar på ett liknande sätt betydelsen av dessa punkter för att kategorisera en stats institutionella politiska möjlighetsstrukturer22.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att variablerna valsystem, grad av disciplin hos
sittande partier, grad av centraliserad politisk makt, samt grad av separation av makt de som
tagits upp som väsentliga i denna teoretiska framställning. Dessa bestämmer huruvida en stat är öppen eller stängd, stark och därmed effektiv, eller svag och därmed långsam i de politiska processerna. Variablerna är nära förankrade med vilket politiskt system som råder i en specifik stat, vilket knyter tillbaka till uppsatsens avgränsning till politiska institutioner som möjlighetsstrukturer. Speciell tyngdpunkt kommer att läggas på om staten tenderar att ha ett öppet eller stängt system. Detta eftersom tidigare studier pekat på den speciella betydelsen av dess påverkan på vilken form och taktik en politisk intresserörelse tenderar att anta, och det blir således extra intressant att bygga på denna tankegång när jag prövar teorin. Alla de nämnda variablerna kommer dock att tas i beaktande.
18 Kitschelt, 1986, s.63 19 Kriesi et.al., 1995, s.30 20 s.28 ibid.
21 s.28 ibid.
Uppsatsens teoretiska utgångspunkt utifrån institutionella möjlighetsstrukturers påverkan på politiska intresserörelsers mobilisering och möjlighet till framgång har nu till fullo redovisats. Jag kommer i följande kapitel att redogöra för den metod jag valt att använda till min komparativa analys av uppsatsens teoretiska utgångspunkt. Även val av material redovisas i följande kapitel.
3. Metod
Som metod till undersökningen har jag valt att utföra en komparativ analys av den kvalitativa informationen som finns att tillgå kring Nederländernas och Storbritanniens nationella djurrättsliga framgångar. Detta dels eftersom Nederländerna och Storbritannien institutionellt står långt ifrån varandra bland liberala demokratier. Dels eftersom båda länder har erfarit att ”samma” politiska intresserörelse, nämligen djurrättsrörelsen, har varit framgångsrik på ett nationellt plan. Detta är aspekter vilket tillhandahåller lovande förutsättningar för en komparativ analys av uppsatsens teoretiska utgångspunkt. Till detta tillkommer samtidigt det faktum att de lagstiftade, sociala, och kulturella skillnader som finns i de båda länderna trots allt inte är väsensskilda av sitt slag. Båda länder är europeiska, demokratiska, och medlemmar i EU, vilket eliminerar faktorer såsom stora skillnader i djurrättslig utgångspunkt, eftersom båda stater måste följa de riktlinjer EU har stadgat vad gäller djurskydd23. Detta gör en komparativ analys lättare, då reella skillnader och likheter blir tydligare, samt orsaker och samband likaså.
Komparativa analyser finns i olika varianter och tillvägagångssätt. Ett är att använda en åtskillnadsmetod eller överensstämmelsemetod för att testa variabler såsom till exempel valsystem. Åtskillnadsmetoden används när man avser att hitta det som skiljer två till synes lika fall åt, medan överensstämmelsemetoden används när man avser att hitta vad två till synes olika fall har gemensamt. Någon av dessa två metoder skulle kunnat ha gjorts gällande för uppsatsens syfte, men då både den oberoende och den beroende variabeln i dessa metoder antingen behöver överensstämma eller skilja helt24 blir det svårt att tillämpa detta på Nederländerna och Storbritannien. Detta eftersom de båda staterna, som jag tidigare 23 Kontroll av medlemsländer görs av organet Food and Veterinary Office (FVO), källa: Djurens Rätt, officiell
hemsida
konstaterat, har en framgångsrik djurrättsrörelse men är olika institutionellt vari uppsatsens fokus kommer att ligga, vilket gör att minst en variabel överensstämmer staterna emellan och att en troligtvis skiljer dem åt. Följaktligen är det svårt att kategorisera de båda fallen som ”två lika” eller ”två olika”, då jag avser att analysera två olika fall som överensstämmer vad gäller djurrättslig framgång, men på olika sätt utifrån samma teori. Det är denna skillnad vad gäller politiska möjlighetsstrukturer jag menar att visa på, inte vad de kan tänkas ha gemensamt eller inte. Att istället ställa upp en åtskillnads- eller överensstämmelsemetod med andra länder som passar bättre i detta syfte ger även det upphov till problem. Att kategorisera stater som ”negativa” i djurrättslig framgång är svårt, då en tydlig linje är svår att dra i en sådan definition.
Den komparativa metod som passar bättre till detta syfte och som jag istället kommer att använda mig av är den som Skocpol och Somers kallar ”parallell demonstration av teori”25. Metoden fungerar som en demonstration och prövning av en specifik teori. Om teorin är riktig, borde den gå att applicerad på specifika historiska fall som är passande till den valda teorin. Dessa fall får gärna variera på något sätt, eftersom teorins prövning blir mer trovärdig ifall den går att tillämpa på två skilda fall. Om den däremot inte går att tillämpa på två skilda fall borde teorins giltighet således ifrågasättas. Generellt dock, är denna metods syfte att just bevisa en viss teoris riktighet genom att framgångsrikt tillämpa den i en komparativ analys. Detta görs genom en kvalitativ beskrivning av respektive valt fall, för att sedan komparera den funna informationen om fallen med varandra, samt utifrån den valda teorin analysera resultatet. Eftersom denna uppsats är väldigt centrerad kring teorin om institutionella politiska möjlighetsstrukturer och huruvida den även stämmer in på djurrättsrörelsens framgångar i Nederländerna och Storbritannien, passar denna komparativa metod bäst. Jag kommer följaktligen att kvalitativt kartlägga staternas respektive, för uppsatsen relevanta institutionella politiska möjlighetsstrukturer, samt PvdD:s och de brittiska djurrättsorganisationernas mobilisering, framångar, och metoder för att sedan komparera och analysera denna information utifrån uppsatsens teori.
3.1. Material
För att kartlägga staternas respektive politiska möjlighetsstrukturer består det empiriska materialet till stor del av litteratur som beskriver det specifika politiska system som råder i Nederländerna och Storbritannien. Här passar Comparative European Party Systems: An
Analysis of Parliamentary Elections since 1945 från 2000 av Alan Siaroff till exempel bra.
Boken är en bred redogörelse för betydelsen av olika partisystem i de olika länderna i Europa. Även Kriesei et.al. fungerar även här då boken delvis behandlar Nederländerna samt i viss mån även Storbritannien. Information rörande Storbritannien hämtas även från Britain in
Close-Up: An In-depth Study of Contemporary Britain från 1999 av David McDowall. Där
denna information inte räcker till används de nationella ambassaderna och regeringarnas respektive hemsidor, samt även de svenska ambassaderna i respektive land, för närmare information om statens politiska system. Denna information, givet att den är hämtad från ingående och aktuella verk och hemsidor, borde inte vara tvivelaktig som material till uppsatsen.
För att kartlägga PvdD:s och brittiska djurrättsorganisationers mobilisering, framgångar och taktiska metoder består även det empiriska materialet av den information partiet och organisationerna själva tillhandahåller genom sina hemsidor på Internet. Deras information borde vara av empirisk nytta, då källan är själva undersökningsområdet. Även källor såsom den svenska djurrättsorganisationen Djurens Rätt kan komma att fungera bra när de beskriver djurrättsliga framgångar i Europa och nyheter inom djurrättsrörelsen. Djurens Rätt definierar sig själva som politiskt oberoende och utför sitt arbete i nära relation med internationella organ. Den information de tillhandahåller tenderar således att vara saklig och därmed valid. I viss mån används även arkiv inom internationell press som har rapporterat om eventuella lagändringar som har berott på relevant djurrättsrörelse.
Uppsatsens problem, teori och metod, och därmed uppsatsens första del, har nu redovisats. Nästa kapitel kommer presentera den empiriska fakta som relaterar till uppsatsens frågeställning. Nederländernas och Storbritanniens institutionella politiska möjlighetsstrukturer, djurrättslig form, dess framgångar, samt dess metoder kommer alla redovisas var för sig för att sedan leda fram till den vetenskapliga analysen.
4. Nederländerna och Storbritannien – en institutionell beskrivning
Det första kapitlet i uppsatsens empiriska del kommer att behandla Nederländernas och Storbritanniens institutionella politiska möjlighetsstrukturer som tidigare har presenterats.
Valsystem, disciplingrad hos sittande partier, grad av centraliserad politisk makt, samt grad av separerad makt kommer följaktligen att definieras var för sig utefter respektive stat. På
grund av bristande utrymme kommer endast en översiktlig beskrivning av respektive möjlighetsstrukturer redovisas i detta kapitel. Kort historisk bakgrund kommer att redovisas när det är relevant för förståelse av dagens strukturer samt vid betydelse för eventuella slutsatser.
4.1. Institutionella politiska möjlighetsstrukturer i Nederländerna
Nederländernas valsystem är känt för att vara ett av världens mest öppna proportionella valsystem. Efter det nationella valet 1956 har Nederländerna endast haft en procentgräns på 0,667 procent för politisk representation i parlamentets underhus26. En så låg procentgräns gör det extra lätt för många små politiska partier att ta sig in i det Nederländska parlamentet som tidigare har konstaterats i uppsatsens föregående kapitel. Vad som också är utmärkande för Nederländernas valsystem är att hela landet formar en enda valkrets när de nationella valen hålls27. Detta bidrar också till den höga graden av proportionalitet i det Nederländska valsystemet.
Vad gäller Nederländernas disciplingrad hos sittande partier är svaret relativt i relation till vilka andra stater man jämför med. Nederländerna har som följd av sitt väldigt öppna valsystem traditionellt ett mångpartisystem28 med ideologiskt relativt spridda partier, vilket borde göra disciplingraden låg generellt sett. Dock figurerar ett antal av de Nederländska partierna som traditionellt återkommande partier, och någon större variation i vilka partier som vinner säten är inte gällande. Detta borde istället göra disciplingraden hög, då den nationella politiken blir fixerad när samma partier återkommer i samma nationella maktpositioner.
26 Siaroff, 2000, s.360
27 s.360 ibid.; Kriesi et.al., 1995, s.29 28 Siaroff, 2000, s.359
Sedan valet 2006 sitter tio partier i parlamentets underhus, varav fyra politiskt spridda partier dominerar något i representation29. Dessa fyra partier är, i storleksordning, det kristdemokratiska Christen Democratisch Appél (CDA), det socialdemokratiska Partij van der Arbeid (PvdA), det vänsterorienterade Socialistische Partij (SP), samt det högerliberala Volkspartij voor Vrijheid en Democratie (VVD). De mindre sittande partierna består av en liknande ideologisk spridning mellan religiösa, liberala, vänsterorienterade, och ideologiskt mindre definierbara partier såsom PvdD30. I den aspekten kan man betrakta Nederländerna som en stat med ett odisciplinerat antal sittande partier, då partierna är så pass heterogena att koalitioner varierar och inget enskilt parti är överlägset dominant över de andra31.
Traditionellt råder dock en maktbalans och konsensus mellan de sittande partierna32 i Nederländerna och landet har en relativt stark politisk tradition. Den nationella politiska bakgrunden karaktäriseras av många religiöst grundade eller socialt orienterade partier då landet från början var splittrat på religiösa och sociala grunder33. Numera bibehåller man dock, och poängterar betydelsen av, en maktbalans mellan olika existerande intressen. Det finns även tre ideologiskt skilda så kallade nyckelpartier i Nederländerna som flera decennier figurerat i olika regerande koalitionerna. Dessa är det kristdemokratiska CDA, det socialdemokratiska PvdA, och det högerliberala VVD34. I denna aspekt är Nederländerna istället en stat med någorlunda disciplinerade sittande partier, då det förekommer vissa nyckelpartier i landet som traditionellt är återkommande vid den regerande makten.
Sammanfattningsvis väljer jag att klassa Nederländernas disciplingrad hos de sittande partierna som medel, eftersom den är svag i termer av att inget parti är dominant, men stark i termer av en traditionell konsensus i den nationella politiken. Landet lutar dock mot en svagare disciplingrad snarare än en starkare, eftersom partierna just är så pass många och heterogena i sin sammansättning, även i regeringen, vilket verkar som bromsklossar för att en stat ska inneha kapaciteten att agera enhetligt som en stark och handlingskraftig stat.
Nederländerna kan vidare kategoriseras som en centraliserad politisk makt då den huvudsakliga politiska makten är placerad i den centrala nationella regeringen i Haag. 29 Election Resources on the Internet
30 The Dutch House of Representatives, officiell hemsida; Siaroff, 2000, s.361-362 31 Kriesi et.al., 1995, s.30-31
32 Siaroff, 2000, s.359; Sveriges ambassad Haag, officiell hemsida 33 Siaroff, 2000, s.360-361
Visserligen är Nederländerna även uppdelat i lokala provinser och kommuner, men dessa har bara en begränsad grad av autonomi och kan till exempel inte formulera egna lagar. Provinsernas och kommunernas övergripande uppgift är nämligen att lokalt implementera och verkställa lagar och förordningar som den centrala regeringen har utfärdat. De provinsiella och kommunala styrena har utöver detta ett lokalt ansvar för områden såsom till exempel skola, sjukvård och det kulturella livet etc. Inom dessa områden kan landets provinser och kommuner forma sina egna riktlinjer och regleringar, men dessa kan aldrig motsäga de nationella lagarna35.
Vidare innehar Nederländerna ytterligare en specifik demokratisk enhet som är specialiserad på vattnet i landet, då stora delar av landets yta ligger under havsytan. Dessa är de lokala så kallade Vattennämnderna, vilka är direkt ansvariga för all vattenhantering i landet såsom till exempel regleringen av vattennivån, underhållningen av dammar och slussar, samt kontrollerandet av vattnets kvalitet36. Dock måste denna enhet betraktas som speciell, då Nederländernas geografiska förutsättningar har skapat ett behov av dessa specifika vattennämnder. Överlag styrs Nederländerna trots allt av den centrala regeringen, vilket gör Nederländerna till ett klassiskt exempel på en stat med centraliserad politisk makt.
Att det ska finnas en separation av makterna i Nederländerna är inskrivet i statens konstitution sedan 184837. De lagstiftande och verkställande befogenheterna är separerade mellan regeringen och parlamentet. Den lagstiftande församlingen består i huvudsak av det Nederländska parlamentet, som är uppdelat i ett övre och ett undre hus. En av parlamentets huvudsakliga uppgifter är att kontrollera att lagstiftningen inte bryter mot konstitutionen. Det är vidare det undre huset, den så kallade Tweede Kamer eller House of Representatives, som har den största makten vad gäller lagstiftning. Det undre huset kan på egen hand även formulera egna lagförslag, eller ändra på lämnade lagförslag. Båda husen måste dock godkänna en lag innan den sänds vidare för godkännande i den verkställande församlingen. Den verkställande församlingen består av landets regering som innefattar den rådande monarken, samt statens kabinett. Monarken fungerar mest som ett formellt statsöverhuvud av politisk tradition, medan kabinetten består av de ministrar som utgör regeringen. Regeringen står alltid svarande inför parlamentet, som i sin tur inte kan verkställa en lag utan monarkens
35 Embassy of the Kingdom of the Netherlands in Stockholm, officiell hemsida 36 ibid.
och kabinettens slutgiltiga godkännande38. Vidare har Nederländerna ett helt separat domstolsväsende. Nederländernas högsta domstol har som uppgift att kontrollera att nationella lagar implementeras korrekt i enlighet med lagen, men har inte makten att dra tillbaka lagar som parlamentet föreslagit39. Separationen av makt mellan olika församlingar och en stark lagstiftande församling är överlag en kännetecknande egenskap av det Nederländska politiska systemet.
Sammanfattningsvis har Nederländerna således ett extremt proportionellt valsystem, en disciplingrad hos sittande partier på medelnivå, en centraliserad politisk makt, samt en separation av maktbefogenheterna skriven i konstitutionen. Nu kommer fokuset istället riktas på Storbritanniens något olika institutionella politiska möjlighetsstrukturer.
4.2. Institutionella politiska möjlighetsstrukturer i Storbritannien
Storbritanniens valsystem är på många sätt totalt motsatt till Nederländernas generösa proportionella valsystem. Storbritannien har ett majoritetsvalsystem, där endast ett politiskt parti vinner hela regeringsmakten40. En liten majoritet och en stor majoritet är i detta system likvärdigt då en majoritet alltid leder till hela regeringsmakten. Varje valkrets i Storbritannien röstar fram en representant som blir Member of Parliament i det nationella parlamentet41. Detta system tenderar att gynna endast redan stora och etablerade partier, och således missgynna små partier med säregna intressen42. Detta gör Storbritannien till ett perfekt exempel på en stängd stat som gör det svårt för mindre politiska intresserörelser att vinna representation i det nationella parlamentet genom dess strikta form av valsystem.
Storbritanniens disciplingrad hos sittande partier kan följaktligen kategoriseras som väldigt hög som en naturlig följd av det rådande strikta majoritetsvalsystemet. Traditionellt finns tre stora partier i Storbritannien, the Conservative Party, det nuvarande regerande Labour Party, och Liberal Democrats43. Eftersom det alltid är ett parti som vinner hela regeringsmakten i Storbritanniens nationella val behöver detta parti således inte bilda koalition med andra 38 ibid.
39 ibid.
40 Siaroff, 2000, s.466 41 McDowall, 1999, s.30 42 Karvonen, 2008, s.84
mindre partier för att få en dominerande makt. Ett enda dominerande parti betyder i regel en hög disciplingrad som tidigare redovisats. Avgörande beslut rörande landets policys ligger som en följd av detta till största delen i det regerande partiets kontroll, vilket ökar disciplingraden ytterligare då regeringen kan handla starkt och effektivt.
Storbritannien styrs huvudsakligen av en centraliserad politisk makt placerad i Westminster i London, men har även avgörande inslag av decentraliserad makt i form av olika grader av regional autonomi. Historiska politiska kontroverser gällande graden av autonomi hos statens lokala styren44 och det faktum att Storbritannien består av tre konstitutionella länder, Nordirland borträknat, gör Storbritanniens grad av centraliserad politisk makt komplicerad att kategorisera.
Under den konservative Margaret Thatchers regering på 1980-talet genomfördes en omfattande centralisering av den politiska makten i Storbritannien. De regioner som tidigare hade viss lokal autonomi gentemot den centrala regeringen, försvagades avsevärt gällande dess maktbefogenheter under denna tid45. När sedan Labour Party tog regeringsmakten på slutet av 1990-talet sattes nya reformer i bruk som skulle gynna decentralisering i Storbritanniens skilda nationer och regioner46. I Skottland infördes till exempel det regionala styre som skulle få flest maktbefogenheter under den centrala regeringen, nämligen ett regionalt parlament med säte i Edinburgh. Skottlands parlament har bland annat autonom befogenhet att etablera bindande lagar regionalt utan tillstånd från Westminster, men endast inom lokala områden som den centrala regeringen i England låtit delegera47. Även Wales fick under decentraliseringen viss autonomi, med en egen representantförsamling48. Dock väljer jag att sätta en centraliserad stämpel på Storbritannien som helhet snarare än en huvudsakligen decentraliserad sådan. Detta gör jag eftersom den centrala regeringen i Westminster innefattar den enskilt suveräna makten att dra tillbaka den delegering av regional autonomi som genomförts om den så önskar. Alltså innehar Westminster en suverän kontroll även över de regionala parlamenten och styrena49. Den centrala regeringen i Westminster är således fortfarande den centrala makt som i slutändan styr över till exempel det regionala parlamentets i Skottland och representantförsamlingens i Wales maktbefogenheter.
44 McDowall, 1999, s.68-72 45 s.70-72, ibid.
46 s.72, ibid. 47 s.136, ibid. 48 s.132, ibid.
Storbritanniens politiska system innefattar även en separation av makterna i den nationella regeringen. Den högst befattade lagstiftande församlingen i Storbritannien består av det centrala parlamentet beläget i Westminster. Det brittiska parlamentet består av två hus, House of Commons och House of Lords. Lagförslag måste passera båda husen för godkännande innan de kan verkställas. Den verkställande församlingen består i sin tur av regeringen och monarken. Regeringen i form av en kabinett med statliga ministrar, och monarken mer som ett formellt statsöverhuvud av politisk tradition. Dessa är under uppsyn och kontroll av parlamentet, vilket regeringen alltid står ansvarig inför50. Storbritanniens domstolsväsende är i sin tur separerat från regeringen och parlamentet. England och Wales har ett domstolsväsende separat från Skottland, som i sin tur har en egen domstol51.
4.3. En sammanfattning
För att sammanfatta kapitlet ställs nu de institutionella politiska möjlighetsstrukturerna som har redovisats upp tillsammans med dessas effekter i två tabeller. Valsystem och disciplingrad avgör huruvida ett samhälles politiska system tenderar att vara öppet för nya politiska intresserörelser, eller stängt för desamma. Graden av centralisering och separation av politisk makt avgör i sin tur hur pass stark en stat är i effektivitet och kontroll. Följande tabeller kommer följaktligen att sammanfatta dessa institutionella politiska möjlighetsstrukturer i Nederländerna och Storbritannien.
Tabell 1: Institutionella politiska möjlighetsstrukturer som bestämmer graden av öppet samhälle
Land Valsystem: Disciplingrad: System:
Nederländerna Extremt proportionellt Medel Öppet
Storbritannien Strikt majoritetsvalsystem Hög Stängt
50 UK Parliament, officiell hemsida 51 McDowall, 1999, s.55
Tabell 2: Institutionella politiska möjlighetsstrukturer som bestämmer graden av statlig styrka
Land: Politisk makt: Separerad makt: Styrka:
Nederländerna Centraliserad Ja Medel
Storbritannien Centraliserad Ja Medel
Baserat på teorin om institutionella politiska möjlighetsstrukturer är således Nederländerna en
öppen och medelstark stat. Eftersom Nederländerna har en så pass hög grad av
proportionalitet inbakat i sitt valsystem minskar betydelsen av att disciplingraden ligger på en medelnivå. Utgången blir att staten har ett öppet system för politiska intresserörelsers möjligheter att vinna politiska representation. Vidare på grund av statens relativt självständiga lagstiftande församling, minskar betydelsen av att staten är så pass centraliserad i sin politiska makt. Utgången blir därför att Nederländerna innehar en statlig styrka på medelnivå, dock med en tendens åt det svagare hållet då de största partierna är så pass heterogena.
Storbritannien blev utifrån teorin om institutionella politiska möjlighetsstrukturer en stängd och medelstark stat. Eftersom Storbritannien har ett så strikt majoritetsvalsystem och en hög disciplingrad hos regeringen blir utgången tydlig i att staten har ett stängt system för politiska intresserörelsers möjligheter att vinna politisk representation. Även om staten är stark i sin centralisering, jämnar det utefter teorin ut sig eftersom de skilda makterna inte är centraliserade, utan separerade. Storbritanniens styrka landar därmed på en medelnivå, dock med en tendens åt det starkare hållet då den centrala regeringen historiskt har visat sin styrka och kapacitet.
Nederländernas och Storbritanniens institutionella politiska möjlighetsstrukturer har nu till fullo redovisats för en översiktlig bild av deras olika politiska system. En närmare analys av dessa strukturers speciella betydelse för djurrättsrörelsens framgångar i dessa stater kommer att redovisas senare i uppsatsen. Nu kommer fokuset istället att vändas till Nederländernas och Storbritanniens nationella djurrättsliga framgångar. Detta i syfte att översiktligt visa i vilken form Nederländernas och Storbritanniens respektive djurrättsrörelse har, vilka reella
framgångar Partij voor de Dieren respektive de brittiska djurrättsorganisationerna har nått
5. Djurrättsrörelsens mobilisering i Nederländerna och Storbritannien
5.1. Partij voor de Dieren – en politisk framgångssaga
Den Nederländska politiska debatten har under 2000-talet fokuserat på framför allt den nationella ekonomin, men även den inre säkerheten i landet. Även integrationspolitiken blev ett återkommande tema i debatten inför valet 200652. Trots detta har politiska intressen skilda från de traditionella hittat sin väg in bland parlamentets mindre partiskara. Ett sådant traditionellt skilt intresse är djurrätt. Jag kommer i följande delkapitel redogöra för PvdD:s mobilisering och väg in till parlamentet efter valet 2006. I de två senare delkapitlen kommer jag att redogöra för vilka visioner PvdD verkar för, samt hur de agerar för att försöka nå dessa politiska framgångar.
5.1.1. Bakgrund
Enligt PvdD föddes idén om ett politiskt parti med djurrätt som högsta prioritet redan 1992, då en kommande medlem av PvdD, Niko Koffeman, ansåg att den djurrättsliga förändringen i landet med fördel behövde komma inifrån det styrande systemet. Detta eftersom han ansåg att de nationella djurrättsorganisationerna upprepat misslyckades med att åstadkomma en djurrättslig förändring. Tio år senare, år 2002, bildades till sist PvdD av Marianne Thieme, Lieke Keller, samt Ton Dekker53. Partiet placerade sig från början inte på en höger-vänster skala, utan genererade medlemmar och väljare från en bred ideologisk bakgrund54. Enligt PvdD självt grundades partiet på grund av ett tidigare obetydligt utrymme för djurrätt och djurskydd i den Nederländska lagstiftningen, samt ett ointresse hos de sittande partierna att förbättra djurens situation i landet som PvdD ansåg låg under all kritik. PvdD:s huvudsakliga strävan är att få in djurs rättigheter i den Nederländska grundlagstiftningen55. PvdD har idag 7000 medlemmar och är Nederländernas snabbast växande politiska parti56.
52 Sveriges ambassad Haag, officiell hemsida 53 Party for the Animals, officiell hemsida 54 ibid.
55 ibid. 56 ibid.
5.1.2. Snabba valframgångar
PvdD ställde redan två månader efter partiets bildande upp vid valet 2003 och fick överraskande många röster med tanke på hur ungt partiet var, samt hur pass lite resurser de haft till sin befogenhet till valkampanjen57. De missade på gränsen en plats i parlamentets undre hus med knappt 47 800 röster vid valet 2003, vilket placerade partiet på 0,5 på procentgränsen58. Detta överraskade många rivaliserande partier, då PvdD som nykomlingar mottagit mycket ifrågasättande kritik. Vid det Nederländska nationella valet den 22 november 2006, efter att den tidigare sittande regeringen upplösts, överraskade PvdD ännu en gång genom att vinna två säten i parlamentets direktvalda underhus Tweede Kamer59. Totalt fick partiet knappt 180 00060 röster, vilket således var mer än det tredubbla röstantalet 2003. Partiet skrev således historia genom att vara det första politiska partiet med djurrätt som högsta prioritet som vann representation i ett nationellt parlament.
Partiet självt menar att framgången under båda dessa val till stor del påverkades av endast existensen av ett parti som diskuterade djurrätt. Detta eftersom de etablerade partierna då blev konfronterade till att visa var de stod ideologiskt gällande nationell djurrätt, vilket de också blev mer eller mindre tvungna att debattera i media och press. Tidigare fanns ingen sådan debatt eller politiskt intresse i Nederländerna, menar PvdD61.
5.1.3. Taktiska metoder
PvdD är på sin hemsida noga att poängtera att deras taktiska agerande för att skapa förändring i nationella lagar och policys endast består av lagliga metoder62. PvdD arbetar huvudsakligen inom parlamentet, men har även verksamhet som är inriktad på att påverka opinionen i landet, samt få medias uppmärksamhet. Sådan verksamhet kan bestå av demonstrationer anordnade av ungdomsförbundet PINK!, eller dokumentärfilmer lanserade av partiets vetenskapliga byrå63.
57 ibid.
58 Election Resources on the Internet 59 Party for the Animals, officiell hemsida 60 Election Resources on the Internet 61 Party for the Animals, officiell hemsida 62 ibid.
Partiets taktik inom den parlamentariska makten är att lägga så många skrivna frågor som möjligt för behandling hos framför allt jordbruksministern. Skrivna frågor lämnas i Nederländerna från parlamentet till passande minister i kabinetten. Eftersom partiet endast innehar två säten av 150 i parlamentets underhus anser de att denna metod är den mest effektiva de kan använda sig av eftersom en minister är skyldig att besvara alla skrivna frågor denne mottar64. PvdD benämner ofta sig själva som en ”pacemaker” i det Nederländska parlamentet, som aktivt driver den interna politiska agendan mot ämnen som berör djurskydd65.
PvdD:s form och bakgrund, valframgångar, samt taktiska metoder har nu översiktligt redovisats. Nu kommer fokuset vändas till Storbritanniens något annorlunda djurrättsrörelse, där mobiliseringen är mycket mer mångfacetterad och mer varierad.
5.2. Storbritanniens uppsjö av djurrättsorganisationer – en högljudd skara aktivister I Storbritannien är det England som är mest framträdande vad gäller mängden djurrättsorganisationer och djurrättsaktivister. En minst sagt bred skara av olika organisationer specialiserade på specifika områden och grundade på olika nivåer, figurerar alla sida vid sida som Storbritanniens gemensamma djurrättsrörelse. Faktum är att över tre miljoner människor i Storbritannien beräknas tillhöra skaran av vegetarianer eller veganer, en siffra som ständigt växer66. Denna siffra visar bara delvis omfånget av medborgare den brittiska djurrättsrörelsen möjligtvis nått ut till. Jag kommer i det första delkapitlet kort presentera ett antal av dessa, då en presentation av alla brittiska djurrättsorganisationer inte får plats i det begränsade utrymmet i denna uppsats. Organisationernas framgångar och taktiska agerande beskrivs i de två senare delkapitlen. Följande delkapitel syftar till att visa bredden på den brittiska djurrättsrörelsen, men även att presentera de mest framgångsrika och framträdande organisationerna.
64 ibid. 65 ibid.
5.2.1. Den brittiska djurrättsrörelsen
Storbritanniens och världens äldsta nationella djurrättsorganisation är Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA), vilken grundades redan 1824 och blev kunglig 1840. I skrivandets stund är Storbritanniens drottning Elisabeth organisationens högsta beskyddare, och styrs vidare av valda vice-presidenter i perioder om tre år. Organisationen är totalt beroende av donationer som finansiering och får inget statligt stöd. RSPCA:s huvudsakliga mål är att ”by all lawful means, prevent cruelty, promote kindness to and alleviate suffering of animals”67.
Från att kort ha presenterat världens äldsta nationella djurrättsorganisation, vänder jag mig nu till världens största internationella djurrättsorganisation, nämligen People for the Ethical Treatment of Animals (PETA). PETA grundades i USA 1980, men har bland annat även säte i England där organisationen är stark68. Organisationen består av över två miljoner frivilliga aktivister och medlemmar. På grund av dess storlek är PETA en av de djurrättsorganisationer som syns och hörs mest i Storbritannien69.
En gammal brittisk djurrättsorganisation är även British Union for the Abolition of Vivisection (BUAV) som grundades 1898. BUAV arbetar mot djurförsök i alla dess former, och organisationen betraktas som en auktoritär och respekterad röst i Storbritannien. BUAV är endast finansierad genom donationer för att kunna utföra sitt arbete70. Övriga brittiska djurrättsorganisationer är bland annat The Coalition to Abolish the Fur Trade (CAFT) som grundades 1997 och har spelat en stor roll för djurrättsliga framgångar i Storbritannien inom arbetet mot pälsindustrin. Även CAFT är beroende av donationer, och är grundad på gräsrotsnivå av djurrättsaktivister71. Inte så mycket en djurrättsorganisation utan snarare en enande kampanj för djurrättsaktivister mot djurförsök är Stop Huntingdon Animal Cruelty (SHAC) som skapades 199972. Andra brittiska djurrättsorganisationer är Hunt Saboteurs Association, London Animal Rights, Stop the Primate Laboratory at Oxford University (SPEAK), samt Vegetarians International Voice for Animals (Viva!)73 för att endast nämna
67 RSPCA Online, officiell hemsida 68 PETA Media Center, officiell hemsida 69 Djurens Rätt nr.5/6, 2008, s.10-16 70 BUAV, officiell hemsida
71 The Coalition to Abolish the Fur Trade, officiell hemsida 72 SHAC, officiell hemsida
några.
5.2.2. Åstadkomna lagförändringar
Frågor såsom uppfödning av pälsdjur, pälsförsäljning, och den brittiska rävjakten är områden som har genererat särskild uppmärksamhet inom regeringens arbete för djurrättslig lagstiftning i Storbritannien. Den brittiska djurrättsrörelsen har definitivt fungerat som drivande bakom lagändringarna inom dessa områden.
Inför det nationella valet 1997 arbetade Labour Party intensivt för att lyckas överta regeringsmakten från en närmare tjugo år lång konservativ regering74. Samtidigt hade den brittiska djurrättsrörelsen fört en intensiv kampanj mot pälsindustrin i flera år riktad mot dess pälsfarmer och pälsbutiker. Det brittiska folket konfronterades med fakta om uppfödning av pälsdjur, vilket ledde till att allt fler britter ställde sig kritiska emot pälsfarmer och pälsbutiker. Labour Party valde att bemöta djurrättsrörelsens krav på totalt upphörande av pälsindustrin i landet, genom att lova att ett totalförbud mot pälsfarmer skulle träda i kraft om de kom till regeringsmakten. Då Labour Party sedan vann valet 1997, förbjöds följaktligen pälsfarmer och uppfödning av pälsdjur i Storbritannien. Ett förbud mot pälsbutiker genomfördes dock aldrig, men på grund av drivande djurrättsaktivister finns idag endast ett obetydligt antal butiker som fortfarande säljer päls, och inga renodlade pälsbutiker, i Storbritannien75.
Den i grunden väldigt brittiska traditionen av rävjakt är ännu ett område där den brittiska djurrättsrörelsen har vunnit avsevärda framgångar gällande lagförändring i Storbritannien. Detta område torde vara kulturellt svårare att kritisera i Storbritannien då det är en gammal historisk tradition. Här blev dock djurrättsrörelsen i Storbritannien de slutgiltiga segrarna. Idén om ett förbud av rävjakt kom redan 1997 från Labour Party, men genererade så mycket protester att förslaget drogs tillbaka. 1999 tillkännagav Tony Blair återigen planer på ett förbud. Sedan dess har olika varianter på en lag som helt eller delvis förbjuder rävjakt lagts fram76. Generellt bestod de som ville införa ett förbud av Labour-anhängare i underhuset, medan de till överhängande delen konservativa laglorderna77 i parlamentets övre hus ständigt
74 McDowall, 1999, s.8-9 75 Djurens Rätt nr.5/6, 2008, s.14 76 CBC News Online
fördröjde lagförslaget78. Debatten mellan djurrättsorganisationerna och rävjaktsförespråkarna var intensiv, och i september 2004 möttes våldsamma demonstranter från båda sidor samma dag som parlamentet annonserat att de skulle debattera om lagförslaget79. Trots en omfattande brittisk mobilisering av rävjaktsförespråkare, som genom olika aktioner kämpat emot ett förbud, genomfördes ett totalförbud av rävjakt med hund den 18 november 2004. Detta kunde endast ske genom att parlamentet tvingade igenom lagen trots att laglorderna inte givit sitt godkännande, en möjlighet underhuset väldigt sällan använder sig av80.
Förbud mot pälsfarmer 1997 och rävjakt med hund 2004 är två exempel på stora lagförändringar som den brittiska djurrättsrörelsen hjälpt till att driva igenom med taktiker såsom högljudda protester och kampanjer. Hur dessa taktiska metoder tenderar att se ut bland djurrättsorganisationer i Storbritannien diskuteras i följande delkapitel.
5.2.3. Taktiska metoder
De brittiska djurrättsorganisationerna har en lika bred variation på olika taktiska metoder som bredden av den nationella djurrättsrörelsen till att börja med. Legala institutionella medel såsom lobbyverksamhet bedrivs av de flesta organisationerna, men även illegala metoder såsom vandalisering och störande verksamhet är relativt vanliga i den brittiska djurrättsrörelsen81. Den utåt sett vanligaste metoden verkar bestå av konfronterande metoder, såsom högljudda protestaktioner och demonstrationer. Dessa är inte nödvändigtvis illegala aktioner, men kan även manifesteras som sådana.
RSPCA betonar som tidigare citerat att de endast använder sig av lagliga metoder, vilket är föga förvånande då organisationen leds av självaste monarken och flera medlemmar i parlamentet. RSPCA:s metoder består bland annat av lobbyverksamhet, och att genom olika institutionella medel påverka regeringen i Storbritannien, samt även EU, att stifta lagar som förbättrar för djurs välfärd82. Faktum är att de flesta brittiska djurrättsorganisationerna även använder sig av lobbyverksamhet och konventionella medel, men ofta utesluter de inte därmed metoder som är direkt konfronterande eller illegala.
78 CBC News Online 79 Mail Online 80 CBC News Online
81 Djurens Rätt nr.5/6, 2008, s.10-16 82 RSPCA, officiell hemsida
PETA, CAFT, och SHAC med flera representerar den del av den brittiska djurrättsrörelsen som även till stor del använder sig av konfronterande metoder. Dessa kan bestå av högljudda protestaktioner, i vissa fall vandalisering, samt olika slags sabotage. Därmed inte sagt att konfronterande metoder inte till stor del kan vara helt legala, och att djurrättsorganisationer som använder dessa metoder kan driva helt laglig verksamhet. PETA är till exempel den organisation som drar i alla trådar den kan, dock talas det inte om illegala metoder, utan snarare uppmärksamhetsbringande och konventionella metoder av alla slag83. Dock är djurrättsaktivister som använder sig av illegala metoder relativt vanliga i Storbritannien. Kampanjen SHAC säger sig inte använda illegala metoder84, men många av dess aktivister sitter idag i fängelse85. Vidare var djurrättsrörelsens kampanj mot pälsindustrin på 1990-talet extra intensiv. Bland annat använde de sig av lagliga metoder såsom demonstrationer och offentliggörande av material som avslöjade förhållandena för djur i pälsindustrin. De illegala metoder som användes var till exempel nattliga brandbomber i en rad pälsbutiker, samt andra liknande sabotage86. Gemensamt för de intensiva kampanjerna i Storbritannien är att de tenderar att vara konfronterande och högljudda.
5.3. En sammanfattning
För att sammanfatta kapitlet ställs den redovisade informationen om djurrättsrörelsen i Nederländerna respektive Storbritannien upp i tabell 3. Vilken form djurrättsrörelsen har, vilken slags nationell framgång de fått, samt vilken kategori dess taktiska medel för att nå framgång tenderar att tillhöra sammanställs således kortfattat.
Tabell 3. Djurrättsrörelsens yttrande i Nederländerna och Storbritannien
Land: Form: Framgång: Medel:
Nederländerna Politiskt parti Parlamentarisk representation Konventionella
Storbritannien Organisatorisk
verksamhet
Lagförändringar Konventionella och konfronterande
83 PETA, officiell hemsida 84 SHAC, officiell hemsida
85 Djurens Rätt nr.5/6, 2008, s.14-15 86 s.14-15 ibid.
Som framgår av tabellen skiljer sig den framgångsrika djurrättsrörelsen avsevärt från land till land. Som tidigare antytts består det Nederländska exemplet av ett politiskt parti, medan Storbritanniens exempel består av utomparlamentarisk organisatorisk verksamhet. Även framgångarna är av olika art, då PvdD:s huvudsakliga framgång än så länge består av partiets snabba tillväxt och inträde i parlamentet, och således möjlighet att driva djurrätt på den politiska agendan. Detta medan den brittiska djurrättsrörelsen lyckats åstadkomma betydande lagförändringar i landet. Djurrättsrörelsens taktiska metoder skiljer sig även åt, då PvdD endast ägnar sig åt lagliga metoder, och då huvudsakligen inomparlamentariska strategier. Den brittiska djurrättsrörelsen är här mycket mer mångfacetterad, då konventionella, lagliga medel används frekvent, men det som definierar den brittiska djurrättsrörelsen är dess högljudda och konfronterande protestaktioner.
Djurrättsrörelsens form och mobilisering i Nederländerna och Storbritannien har nu redovisats översiktligt. Detta leder fram till uppsatsens komparativa analys av respektive stats institutionella politiska möjlighetsstrukturer och dess betydelse för den nationella djurrättsrörelsens mobilisering och framgång.
6. Komparativ analys
Några särskilda likheter gick inte att finna mellan respektive nationell djurrättsrörelse i Nederländerna och Storbritannien som beskrevs utifrån PvdD och ett antal brittiska djurrättsorganisationer. De institutionella likheter som blev tydliga när fakta rörande staternas institutionella politiska möjlighetsstrukturer presenterades var de variabler som utifrån teorin avgjorde om en stat tenderade att vara stark och således effektiv, eller svag och därmed ineffektiv. Dessa variablers kartläggning resulterade i att både Nederländerna och Storbritannien hamnade på en medelnivå. Båda länder hade en tydlig och väldigt lik variant av separation mellan makterna, vilket enligt teorin ”försvagar” staten. Dock skilde staterna sig åt gällande formen av centralisering av den politiska makten i landet, trots att de i slutändan fick samma generella resultat. Nederländerna hade ett klassiskt system av en centraliserad politisk makt, medan Storbritannien hade ett mer komplicerat system av både centralisering och decentralisering som följd av historiska kontroverser. En så pass hög grad av centralisering var ändå gällande i Storbritannien, vilket ledde till att både Nederländerna och Storbritannien benämndes som centraliserade och således enligt teorin starka i denna aspekt. I vilket fall som helst verkar inte dessa specifika strukturers överensstämmelse ha haft någon större betydelse på hur djurrättsrörelsen mobiliserats i respektive stat, då djurrättsrörelsens mobilisering snarare skilde sig avsevärt åt mellan staterna. Alltså borde det vara andra institutionella strukturer som enligt teorin påverkat denna skillnad.
De institutionella skillnader som i den empiriska beskrivningen blev uppenbara mellan staterna var istället de institutionella politiska möjlighetsstrukturer som enligt teorin avgör huruvida en stat har ett öppet eller ett stängt politiskt system. Särskilt de vitt skilda valsystemen staterna emellan utmärkte sig, där Nederländerna hade ett extremt proportionellt sådant och Storbritannien ett strikt majoritetsvalsystem. Resultatet blev att Nederländerna enligt teorin hade ett öppet politiskt system för nya politiska intresserörelser, och Storbritannien följaktligen hade ett stängt politiskt system för politiska intresserörelser.
Beskrivningen av PvdD och de brittiska djurrättsorganisationerna i det föregående kapitlet visade på hur den framgångsrika djurrättsrörelsen i Nederländerna och Storbritannien skiljer sig avsevärt åt gällande dess form, mobilisering, och taktiska agerande. Det Nederländska PvdD var ett politiskt parti som vann representation i det nationella parlamentet kort efter dess
bildande, och kan således agera internt i parlamentet för politisk framgång genom konventionella medel. De brittiska djurrättsorganisationerna arbetar istället utanför den politiska makten och är framgångsrika tack vara dess storlek och högljudda och konfronterande taktiska metoder. Dessa skillnader överensstämmer med hur ett öppet respektive ett stängt politiskt system påverkar politiska intresserörelsers mobilisering och taktiska agerande för att nå framgångar enligt uppsatsens teori. Denna skillnad i de institutionella politiska möjlighetsstrukturerna återfanns som tidigare redovisats i Nederländerna och Storbritannien, där Nederländerna hade ett öppet system och Storbritannien ett stängt sådant.
6.1. Slutsatser
Institutionella politiska möjlighetsstrukturer verkar enligt den funna empirin haft betydelse för hur djurrättsrörelsen mobiliserats och agerat för att nå framgångar i Nederländerna och Storbritannien. Men endast de möjlighetsstrukturer som just avgjorde huruvida en stat har ett öppet eller stängt system verkar i enlighet med teorin ha påverkat djurrättsrörelsens skilda form och mobilisering i de valda staterna. Nederländernas särdeles öppna politiska system gjorde att den nationella djurrättsrörelsen på ett framgångsrikt sätt kunde bilda ett politiskt parti istället för att arbeta utanför den politiska makten, och även väldigt snabbt vinna representation i parlamentet. PvdD har heller inget behov att använda konfronterande eller illegala metoder, då det politiska systemet varit så pass öppet så partiet haft möjlighet att istället påverka politiken med konventionella medel inom parlamentet. Storbritanniens stängda politiska system gjorde att den nationella djurrättsrörelsen istället fått mobilisera sig i en mängd olika djurrättsorganisationer. Dessa har även till stor del använt sig av konfronterande metoder för att påverka opinionen och indirekt den politiska makten, då möjligheter att själva representeras i det nationella parlamentet är obefintliga på grund av det stängda politiska systemet. Slutsatsen blir därmed att de institutionella politiska möjlighetsstrukturerna valsystem och grad av disciplin hos sittande partier verkar ha påverkat
hur djurrättsrörelsen mobiliserats och agerat i Nederländerna och Storbritannien, då dessa
empiriska aspekter överensstämt med denna del av teorin. Syftet att pröva teorin har således resulterat i att specifika delar av teorin gick att tillämpa på djurrättsrörelsens olika sätt att mobiliseras i två institutionellt olika stater. Dock kunde inte de två strukturerna graden av
