Sjuksköterskors möte med våldsutsatta kvinnor : En litteraturöversikt

Sjuksköterskors möte

med våldsutsatta kvinnor

Sjuksköterskans

upplevelse i mötet med

våldsutsatta kvinnor

Sjuksköterskans

upplevelse i mötet med

våldsutsatta kvinnor

HUVUDOMRÅDE: Omvårdnad

FÖRFATTARE: Lisa Eklund, Malin Eliasson och Julia Texén HANDLEDARE:Dan Malm

JÖNKÖPING 2021 maj

HUVUDOMRÅDE: Omvårdnad

FÖRFATTARE: Lisa Eklund, Malin Eliasson HANDLEDARE: JÖNKÖPING 2021 januari

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

En litteraturöversikt

Sammanfattning

Bakgrund: Våld i nära relationer klassas som ett samhällsproblem. Det är viktigt att

belysa att det finns olika typer av våld, exempelvis fysiskt, psykiskt, sexuellt samt materiellt våld. Sjuksköterskor är betydelsefulla för att identifiera våldsutsatta kvinnor och därigenom arbeta för att främja deras hälsa samt lindra lidande.

Syfte: Var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor som uppsöker

hälso- och sjukvård som blivit utsatta för våld i nära relationer.

Metod: Litteraturöversikt med kvalitativ metod där 12 artiklar samanställdes och

analyserades genom femstegsmetod enligt Friberg (2017).

Resultat: Resultatet presenterar sjuksköterskors upplevelser i mötet med kvinnor

som varit utsatta för våld i nära relationer genom tre kategorier; Sjuksköterskors

förutsättningar (Kunskap och utveckling och Erfarenheter), Förutsättningar i verksamheten (Tidsbrist, Rutiner och Teamsamverkan) samt Sjuksköterskors hanterbarhet (Reaktioner i mötet och Relationernas betydelse).

Slutsats: Genom att öka sjuksköterskors kompetens och öka resurser i

verksamheterna kan sjuksköterskor känna ökad trygghet i mötet med våldsutsatta kvinnor. Detta kan i sin tur leda till att fler våldsutsatta kvinnor identifieras och erbjuds vård av god kvalitet.

Nyckelord: Kvalitativ litteraturöversikt, livslidande, samverkan, sjuksköterskors

Abstract

Title: Nurses experiences of meeting women exposed to intimate partner violence – A

literature review

Background: Intimate partner violence is classified as a societal problem, hence the

importance to highlight different types of violence, i.e., physical, mental, sexual and material violence. The nurses play an important role in identifying the women who are exposed to intimate partner violence. Nurses work to promote health and alleviate suffering.

Purpose: The aim of the study was to describe nurses’ experiences of meeting women

who seek medical attention and have been exposed to intimate partner violence.

Method: A literature review with a qualitative approach where 12 articles were

compiled and analyzed with the five-step method according to Friberg (2017).

Results: The result showed nurses' experiences in meeting women who have been

exposed to intimate partner violence and are presented through three main categories;

Nurses’ prerequisites (Knowledge and development and Experience), Prerequisites in care facilities (Time constraints, Routines and Team collaboration) and Nurses' manageability (Reactions in the meeting and The importance of relationships).

Conclusion: Nurses’ confidence in caring for abused women can increase by

increasing nurses’ competence and expanding resources in care facilities. The identification and care of abused women can thereby improve.

Keywords: Collaboration, intimate partner violence, life suffering, nurses'

Innehållsförteckning

1

Inledning ... 1

2

Bakgrund ... 1

2.3 Sjuksköterskors professionella ansvar ... 2

2.3.1 Sjuksköterskors möte med våldsutsatta kvinnor ... 3

2.4 Teoretisk förankring ... 4

2.5 Problemformulering ... 5

3

Syfte ... 5

4

Metod och material ... 5

4.1 Design ... 5

4.2 Urval och datainsamling ... 5

4.3 Dataanalys ... 6

4.4 Etiska överväganden ... 7

5

Resultat ... 7

5.1 Sjuksköterskors förutsättningar ... 8

5.1.1 Kunskap och utbildning ... 8

5.1.2 Erfarenheter ... 8 5.2 Förutsättningar i verksamheterna ... 9 5.2.1 Tidsbrist ... 9 5.2.2 Rutiner ... 9 5.2.3 Teamsamverkan ... 10 5.3 Sjuksköterskors hanterbarhet ... 10 5.3.1 Reaktioner i mötet ... 10 5.3.2 Relationernas betydelser ... 11

6

Diskussion ... 11

7

Kliniska implikationer ... 15

8

Slutsats ... 15

9

Referenser ... 17

10 Bilagor ...

1 1 Inledning

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2021) var 20% av alla anmälda misshandelsbrott i Sverige våld i nära relationer. Det inkom 28 400 anmälningar år 2019 som berörde kvinnor över 18 år som blivit misshandlade av närstående. Det finns ett stort mörkertal då många kvinnor väljer att inte anmäla våld i nära relationer. World Health Organisation (WHO, 2012) belyste att samhället behöver minska sin acceptans för våld, öka kvinnors utbildningsmöjligheter, ändra lagar som diskriminerar kvinnor samt genomföra mer jämställd politik. Detta kan leda till minskad risk för kvinnor att drabbas av våld i nära relationer (WHO, 2012).Covid-19 som skapat en global pandemi har bidragit till ökat våld i nära relationer och bidragande faktorer till denna ökning är bland annat isolering, ekonomiska förluster, sårbarhet och arbetsförluster (Bradbury-Jones & Isham, 2020). Enligt European union agency for fundamental rights (FRA, 2014) är sjuksköterskor betydelsefulla för att identifiera och förebygga våld i nära relationer. Socialstyrelsen (2016) beskriver tecken som sjuksköterskor bör leta efter i mötet med kvinnor, dessa är bland annat fysiska skador så som synliga märken, psykisk ohälsa och undvikande beteende. Dienemann (2005) belyste att kvinnor som varit utsatt för våld i nära relationer önskade rådgivning och inte bli tillsagda vad de skulle göra. Kvinnorna önskade att sjukvårdspersonalen lyssnade på dem utan att vara dömande eller nedlåtande. Enligt WHO (2021) kommer var tredje kvinna uppleva våld i nära relationer under sin livstid. Få kvinnor väljer dock att anmäla våldet (Quigg et al., 2020). Det är därmed av stor vikt att förstå hur sjuksköterskor upplever mötet med våldsutsatta kvinnor, oberoende i vilken situation mötet sker, för att förbättra vården samt identifieringen av dessa kvinnor.

2 Bakgrund

2.1 Olika typer av våld

Sjuksköterskor bör vara medvetna om olika typer av våld i mötet med våldsutsatta kvinnor (Socialstyrelsen, 2016). Begreppet våld i nära relation innefattar ett våldsamt beteende mot en partner som utspelas i olika former. Det kan vara våldsamma fysiska och sexuella handlingar samt psykisk misshandel (Podaná, 2021). Enligt WHO (2012) finns det fyra typer av våld i nära relationer; fysiskt våld, emotionellt/psykiskt våld, sexuellt våld samt kontrollerande beteende. Enligt Socialstyrelsen (2016) finns även materiellt våld, funktionshinderrelaterat våld och försummelsevåld.

Fysiskt våld kännetecknas av att förövaren till exempel slår, sparkar, knuffar och river offret. Psykiskt och emotionellt våld kännetecknas av förnedring, hot och nedvärdering (Socialstyrelsen, 2016; WHO, 2012). Enligt de Albuquerque et al. (2015) förekommer alltid psykiskt våld vid de tillfällen fysiskt våld existerar. Sexuellt våld kännetecknas av sexuellt påtvingade handlingar samt samlag utan samtycke (Socialstyrelsen 2016; WHO 2012). Socialstyrelsen (2016) inkluderar könsstympning, sexuella trakasserier samt sexuellt kränkande språk i deras beskrivning av sexuellt våld. Stöld och förstörelse av egendom kategoriseras som materiellt våld. WHO (2012) kategoriserar detta som psykiskt och emotionellt våld. Kontrollerande beteende kännetecknas av isolering från familj och vänner samt begränsad tillgång till utbildning, arbete, sjukvård och ekonomiska resurser (WHO, 2012). Ekonomisk kontroll beskrivs av Socialstyrelsen (2016) att offret utesluts från ekonomisk insikt.

2

Funktionshinderrelaterat våld kännetecknas av våld riktat direkt mot funktionsnedsättningen och försummelse kännetecknas av nekande av behövlig hjälp. Ungefär 75 000 kvinnor i åldrarna 15–84 i Sverige utsätts årligen för någon form av våld i nära relationer.

2.2 Våld i nära relationer

Våld i nära relation definieras av våld som utförs av en nuvarande eller tidigare partner, oberoende av partnerns könstillhörighet. Det är vanligare att kvinnor utsätts för grovt och upprepat våld i nära relationer i jämförelse med män, och klassificeras som ett folkhälsoproblem (Socialstyrelsen, 2016). FRA (2014) genomförde en undersökning på 42 000 kvinnor som visade att 22% blivit utsatta för fysiskt och/eller sexuellt våld av sin partner samt att 43% upplevt psykiskt våld av sin partner. Fem procent av de som upplevt psykiskt våld fick inte lämna hemmet, 33% av de kvinnor som ingick i undersökningen hade blivit våldtagna minst fem gånger av sin partner.

Enligt WHO (2021) är prevalensen av våld i nära relationer högre i låg- och medelinkomstländer i jämförelse med höginkomstländer. Podaná (2021) menar att de europeiska länderna skiljer sig åt, vilket inte endast beror på kulturella och normativa skillnader. Länder med lägre jämställdhet har högre grad av våld i nära relationer. En orsak till detta kan vara att kvinnorna i dessa länder har lägre förmåga att identifiera våld och lägre förmåga att agera på grund av sociala och strukturella hinder (Podaná, 2021). År 2017 utsattes 10 kvinnor för dödligt våld i nära relation i Sverige. År 2020 hade siffran ökat till 13 kvinnor (BRÅ, 2021).

2.2.1 Riskfaktorer

Riskfaktorer för våld i nära relationer hör ihop med utbildning, familjerelation, ålder och boendeform (BRÅ, 2021). Vid tillfällen då kvinnan hade ekonomiska svårigheter eller då partnern hade lägre utbildning eller tjänade mindre än kvinnan, löpte kvinnan ökad risk att utsättas för våld i relationen. Även hög alkoholkonsumtion ökade denna risk (Reichel, 2017). Enligt Hradilova Selin (2009) var partnern substanspåverkade av alkohol i 50% av fallen då kvinnorna utsattes för våld i nära relationer. Om partnern uppvisade ett våldsamt beteende utanför relationen kunde det tyda på en riskfaktor för våld i nära relationer (Reichel, 2017). Yngre kvinnor utsätts för våld i nära relationer i högre grad än kvinnor över 65 år (FRA, 2014; Hradilova Selin, 2009; Zapata-Calvente et al., 2019). Våld som uppstår i nära relationer tenderar att vara av grövre karaktär i jämförelse med andra våldsbrott (Hradilova Selin, 2009). I och med den rådande Covid-19 pandemin, där lock-down tvingar människor att stanna hemma med sina familjer, har våld mot kvinnor i nära relationer ökat. Detta bidrar till att kvinnor löper större risk att utsättas för våld av deras partner utan att bli upptäckta av utomstående (Bradbury-Jones & Isham, 2020).

2.3 Sjuksköterskors professionella ansvar

Enligt International Council of Nurses (ICN) etiska kod (Svensk sjuksköterskeförening, 2017a) grundas sjuksköterskors profession på de fyra grundpelarna främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa samt lindra lidande. Sjukvård ska ges till alla individer på lika villkor och bygga på respekt, medmänsklighet och lyhördhet. Sjuksköterskor arbetar även efter hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30), som omfattar att medicinskt förebygga, utreda samt behandla skador och sjukdomar.

3

Patienter tenderar att lita på sjuksköterskor som profession och individ, men patienters tillit baseras på deras tidigare erfarenheter av tillit i relationer (Rutherford, 2014). Patienters upplevelser av tillit är en central del i sjuksköterskors profession och beskrivs som en avgörande faktor för god vård. Tilliten kan hjälpa patienten att finna hopp och mening när livet är svårt. Det är därmed en central del i sjuksköterskors arbete att kunna inge hopp till patienter (Svensk sjuksköterskeförening, 2016).

2.3.1 Sjuksköterskors möte med våldsutsatta kvinnor

Socialstyrelsen (2016) beskriver tecken som sjuksköterskor bör leta efter i mötet med kvinnor som misstänks blivit utsatta för våld. Dessa är fysiska skador som synliga märken, gynekologiska problem och skador vid graviditet. Psykosocial ohälsa, under kort eller lång tid, kan även vara ett tecken på våld i nära relationer (Socialstyrelsen, 2016). Att bli utsatt för våld i nära relationer medför ökad risk att drabbas av depression, ångest, posttraumatiskstressyndrom, psykiska sjukdomar samt ökad suicidrisk (Soleimani et al., 2017; Tsirigotis & Łuczak, 2018). Dålig självkänsla, förändrad personlighet, tillbakadragande, utåtagerande, undvikande beteende mot personer och platser, hög alkoholkonsumtion och droganvändning kan vara tecken på att våld förekommer (Socialstyrelsen, 2016). Campbell (2002) skriver om kronisk smärta, svimning, gastrointestinala och gynekologiska symtom, hypertoni och nedsatt immunförsvar som fysiska hälsokonsekvenser av våld.

Sjuksköterskor bör erbjuda kvinnor som utsatts för våld i nära relationer vård av högsta kvalitet (Sundborg et al., 2012), där mötet bör ske i enrum (Ahlsten & Bergmark, 2019; FRA, 2014). Kvinnor som varit utsatta för våld i nära relationer kunde ha låga förväntningar när de besökte sjukvården. De trodde att de inte skulle bli tagna på allvar, upplevde en känsla av skam och skuldbelade sig själva för händelsen (Alhalal, 2020; Dienemann, 2005). De Albuquerque et al. (2015) belyste att kvinnor i våldsamma relationer önskade att sjuksköterskorna baserade sitt vårdande på öppet lyssnande, välkomnande och delaktighet i mötet. Dienemann (2005) betonade att vid tillfället kvinnorna skulle berätta för sjuksköterskorna om våld i nära relationer önskade de att deras berättelser skulle bli betrodda. Kvinnorna önskade även att de blev bemötta med en icke-dömande syn, att sjuksköterskorna skapade avskildhet, gav kvinnorna tid, och undersökte våldet. Kvinnorna önskade även att få nedskriven information och uppföljning efter några dagar. FRA (2014) beskrev att sjuksköterskor var betydelsefulla i identifieringen av våld i nära relationer då många kvinnor valde att inte anmäla. De Albuquerque et al. (2015) fann att anmälan av våldet ofta användes som en sista utväg. Flera av kvinnorna hade ursäkter till våldet för att minska partnerns skuld. Studien visade att kvinnorna önskade att sjuksköterskorna visade förståelse för deras situation, stärkte deras självkänsla samt breddade deras perspektiv till att se utanför relationen.

O’Doherty et al. (2015) belyste att screening av våld i nära relationer ökade antalet identifierade kvinnor som blivit utsatta för våld. Enligt Arkins et al. (2016) ska screeningverktyg ses som en prioritet för att ha effekt på kvinnors hälsa. WHO (2012) ger riktlinjer för hur sjukvården ska kunna engagera sig och arbeta våldsförebyggande. WHO (2012) menar att all form av våld och övergrepp behöver förebyggas för att minska våld i nära relationer. Samhället behöver minska sin acceptans för våld, öka kvinnors utbildningsmöjligheter, ändra lagar som diskriminerar kvinnor samt genomföra mer jämställd politik. Dessa åtgärder kan leda till minskat våld mot kvinnor (WHO, 2012).

4

2.4 Teoretisk förankring

Katie Eriksson (1943–2019) var en finsk omvårdnadteoretiker som studerade människan i relation till lidande, hälsa och omvårdnad (Fagerström et al., 2020). Eriksson (1994) beskrev hälsa som ett fenomen genom tid och rum, där begreppet hälsopotential är av stor vikt och där fokus ligger på människans resurser till hälsa. Hälsa uppnås främst genom att lindra lidande och bör därmed vara sjuksköterskors främsta fokus (Näsman, 2020). Lidandet kommer enligt Eriksson (1994) i olika former; sjukdomslidande, vårdlidande, och livslidande. Sjukdomslidande är relaterat till ohälsa, medan lidande relaterat till omvårdnad benämns som vårdlidande. Eriksson (1994) beskriver även livslidande som är relaterat till en existentiell dimension.

Begreppet livslidande är kopplat till en persons liv, och är unikt för var människas liv och inkluderar faktorer så som ensamhet, frågor relaterat till meningen med livet och diverse livsevent (Näsman, 2020). Livslidande kan uppstå från mönster som upprepas över tid, som att inte få bekräftelse eller att inte få visa känslor. Livslidande kan vara relaterat till trauma, sjukdom och andra livshändelser som sätter människan i en situation där hen börjar ifrågasätta sig själv, sitt liv och dess riktning. Det kan vara enstaka traumatiska händelser orsakade av andra människor, till exempel övergrepp tidigt i livet (Eriksson, 1994).

Att lindra lidande är en central del i sjuksköterskors arbete (Eriksson, 1994; Näsman, 2020; Svensk sjuksköterskeförening, 2017a). Foss och Nåden (2009) betonade att våga stödja den lidande människan och lade stor vikt vid sjuksköterskans roll i att vara närvarande och lyssna. Människan kan fastna i ett hållbart lidande om hen inte vårdas på ett uppmärksammat sätt för att uppnå en vändpunkt (Eriksson, 1994; Rhensfeldt & Eriksson, 2004). Rhensfeldt och Eriksson (2004) uppmärksammade vikten av att ge extra tid till människor med livslidande. Fysisk närhet samt konfrontation kan hjälpa människan att se sitt lidande. När det kommer till de våldsutsatta kvinnorna har de antagligen redan frågat sig själva de svåra frågorna. Att få uttrycka svaren kan hjälpa kvinnorna att sätta ord på lidandet. Eriksson (1994) förklarade att sjuksköterskor bör vara närvarande, förmedla hopp och stöd, vara ärliga och öppna upp för samtal, men inte nödvändigtvis fråga utan visa trygghet genom välkomnande närvaro och bekräftelse. Det är av vikt att uppmuntra patienter att våga möta lidandet, för att kunna komma bortanför lidandet. En lidande människa han ha svårigheter att lita på andra människor, känna rädsla, skuld och ensamhet. Omvårdnaden baseras på att lindra lidande samt främja liv och hälsa (Eriksson, 1994). Eriksson beskrev att omvårdnadsprocessen baseras på fem steg för alla patienter med något lidande; identifiering av lidande, planering, utförande av omvårdnad, utvärdering och planering inför fortsatt omvårdnad (Kärkkäinen & Eriksson, 2004).

Lindra lidande är en central del i sjuksköterskeprofessionen (Eriksson, 1994; Svensk Sjuksköterskeförening, 2017a).Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer upplever ett livslidande där sjuksköterskor har en viktig roll i att identifiera och erbjuda stöd utifrån Erikssons omvårdnadsteori (Näsman, 2020). För att kunna erbjuda god omvårdnad krävs att sjuksköterskor är medveten om kvinnors livslidande, samt våga stödja kvinnor i deras lidande (Foss & Nåden, 2009). Rhensfeldt och Eriksson (2004) betonar att lidande människor kan fastna i ett hållbart lidande, mer vikt läggs därmed på sjuksköterskor att både kunna och våga identifiera livslidande hos människor de möter.

5

2.5 Problemformulering

Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem (Socialstyrelsen, 2016), enligt FRA (2014) har sjuksköterskor en viktig roll i att identifiera och förebygga våld i nära relationer bland kvinnor de vårdar. Sjuksköterskor har också en viktig roll i bemötandet av människor med ett livslidande (Eriksson, 1994), vilket även ingår i ICN:s etiska kod för sjuksköterskor (Svensk sjuksköterskeförening, 2017a). Att leva i ett destruktivt förhållande samt bli utsatt för våld i nära relationer medför ett livslidande. Sjuksköterskors agerande samt kunskap vid mötet med dessa kvinnor är av stor vikt (Näsman, 2020). Det är därför av vikt att undersöka hur sjuksköterskor upplever detta möte. På så sätt kan sjuksköterskors grund för att erbjuda så god vård och bemötande som möjligt förbättras. Det är av ytterligare vikt att sjuksköterskor kan medföra ett bra bemötande då det ännu är ett stort mörkerantal av kvinnor som väljer att inte anmäla våldsbrott i nära relationer (BRÅ, 2021).

3 Syfte

Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor som uppsöker hälso- och sjukvård och blivit utsatta för våld i nära relationer.

4 Metod och material

4.1 Design

Litteraturöversikten genomfördes kvalitativt genom femstegsmetod enligt Friberg (2017). Utgångspunkten var induktiv då slutsatser drogs från datainsamlingen (Priebe & Landström, 2017). Kvalitativ metod kännetecknas av att studera människors upplevelser av ett fenomen (Henricson & Billhult, 2017) och sammanställa forskningsresultat till en ny helhet (Friberg, 2017). En kvalitativ litteraturöversikt var lämplig då syftet var att sammanställa sjuksköterskors upplevelser av att möta våldsutsatta kvinnor.

4.2 Urval och datainsamling

Inklusionskriterier som användes i urvalsprocessen var artiklar av kvalitativ metod som berörde sjuksköterskors upplevelser i mötet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Artiklar som berörde primär- samt sjukhusvård inkluderades. Artiklar exkluderades om de berörde våld mot barn och män, samt enbart andra professioner än grundutbildade sjuksköterskor. Inklusionskriterium var att resultatartiklarna ska ha genomfört undersökningen i Europa, Nordamerika eller Oceanien. Val av databaser gjordes utifrån det aktuella syftet (Karlsson, 2017). Sökningen avgränsades till databaserna CINAHL och PubMed. Databasen CINAHL innehåller material inom komplementär medicin, fysioterapi, arbetsterapi, palliativ omvårdnad, rehabilitering samt tal- och språkterapi. Materialet i CINAHL kommer från år 1985 och framåt och är huvudsakligen på engelska (Elton B. Stephens Company [EBSCO], 2021). Databasen PubMed innehåller material inom hela det biomedicinska området, är huvudsakligen på engelska och sträcker sig från 1966 och framåt (National Library of Medicine [NLM], 2019). Artiklarna till denna översikt sträckte sig från år 2001 till år 2020. Området för den aktuella studien är omvårdnad och sökningen genomfördes på engelska. Därför ansågs dessa databaser lämpliga till litteratursökningen. Två söksträngar i varje databas användes. Den första söksträngen som användes var ((MH “Battered Women”) OR (MH “Intimate Partner Violence”) OR domestic violence OR

6

intimate partner violence) AND (Nurs*)) AND (primary care OR primary health care OR primary health care) (Bilaga 1). För att öka antalet träffar användes booleska termer. Sökningen gav 135 träffar i CINAHL och 357 träffar i PubMed. Den andra sökningen genomfördes med söksträngen ((MH “Battered Women”) OR (MH “Intimate Partner Violence”) OR domestic violence OR intimate partner violence) AND (Nurs*)) AND (hospital OR acute setting OR inpatient OR ward OR ER) som gav ytterligare 159 träffar i CINAHL. Samma söksträng användes i PubMed med tillägg av sökorden (experiences or perceptions or attitudes or views) för att begränsa sökningen till 387 träffar (Bilaga 1). Totalt framkom 177 dubbletter som räknades manuellt. Urvalsprocessen bestod av att samtliga artiklars titlar lästes och de som bedömdes ej svara på syftet valdes bort (Rosén, 2017). I nästa steg lästes kvarstående 497 artiklar på abstraktsnivå och även här sorterades artiklar bort som var irrelevanta för syftet (Rosén, 2017). Kvarstående 121 artiklar lästes i fulltext och sorterades utifrån inklusions- och exklusionskriterier (Rosén, 2017). Slutligen kvalitetsgranskades 23 artiklar, efter kvalitetsgranskningen behölls 10 artiklar (Friberg, 2017). Denna process genomfördes med hjälp av “Protokoll för kvalitetsbedömning av studier med kvalitativ metod”, framtaget av Avdelningen för omvårdnad, Hälsohögskolan i Jönköping (Bilaga 2). Artiklar inkluderades om samtliga frågor i Del I kunde besvaras med Ja. Artiklar som kunde besvara 7–8 frågor med Ja i Del II bedömdes ha hög kvalitet. Artiklar som kunde besvara 6 frågor eller färre med Ja i Del II bedömdes ha låg kvalitet och exkluderades. Samtliga artiklar som inkluderades efter kvalitetsgranskningen uppvisade hög kvalitet. Sökningen resulterade i 5 artiklar i CINAHL, respektive 5 artiklar i PubMed efter kvalitetsgranskning. Då kravet på antal resultatartiklar inte uppfylldes genomfördes manuella sökningar. De manuella sökningarna genomfördes genom att granska referenslistor samt granska litteraturöversikter inom ämnet för att hitta lämpliga resultatartiklar av hög kvalitet. Detta resulterade i tio resultatartiklar genom databassökning, samt två resultatartiklar genom manuell sökning vilket genererade totalt 12 resultatartiklar.

4.3 Dataanalys

Artiklarna analyserades systematiskt. För att svara på syftet analyserades data med utgångspunkt i Fribergs (2017) femstegsmetod av kvalitativ forskning. Analysen kan beskrivas som att gå från helheten till delarna, och sedan till en ny helhet som utgör resultatet. I första steget av analysarbetet lästes resultatartiklarna i sin helhet enskilt. Detta gjordes flertalet gånger för att få god förståelse för texten och studiernas resultat. Enligt Friberg (2017) ska artiklarna läsas i sin helhet med öppenhet och följsamhet. I nästa steg lades fokus på resultatet i varje enskild studie där resultaten bearbetades enskilt och identifierade fynd som relaterades till litteraturöversiktens syfte. Meningsbärande enheter och citat som svarade på syftet plockades ut och lades i ett gemensamt dokument för en tydligare överblick av resultatet. Kontinuerligt diskuterades fynd för att uppnå en gemensam förståelse. Enligt Friberg (2017) ska citat ses som värdefull information. I det tredje steget sammanställdes studiernas resultat för att skapa en överblick över vad som skulle studeras, här är det enligt Friberg (2017) viktigt att skapa en översikt över det material som ska analyseras. I det fjärde steget identifierades likheter och skillnader i resultatartiklarna genom att diskutera fynden. Syftet fanns nedskrivet och under hela analysprocessen och resultatartiklarna jämfördes mot syftet. Enligt Friberg (2017) är det viktigt att syftet finns med i tankarna under hela analysprocessen. I det femte steget skapades nya kategorier och subkategorier genom att likheterna sammanställdes gemensamt i ett dokument. Enligt

7

Friberg (2017) ska analysen presenteras på ett tydligt och läsbart sätt och under hela analysprocessen ska den tänkta läsaren finnas med i åtanke. Denna process resulterade i tre huvudkategorier och åtta subkategorier.

4.4 Etiska överväganden

I litteraturöversikter skall etiskt övervägande framgå och vara beskrivet i samtliga resultatartiklar (Kjellström, 2017). Enligt Kjellström (2017) har varje studie etiska konsekvenser som bör reflekteras över. För att en studie skall vara etiskt hållbar finns det vissa aspekter som bör beaktas; den skall ha väsentliga frågeställningar, god vetenskaplig kvalitet och vara genomförd på ett etiskt korrekt sätt (Kjellström, 2017). Detta togs i beaktning vid val av artiklar då samtliga artiklar redovisade etisk granskning av en kommitté, samtliga artiklar har även genomgått peer review för att säkerställa vetenskaplig relevans. En viktig aspekt i samtliga artiklar var att alla deltagare har kunnat välja att dra sig ur undersökningen utan konsekvenser. Helsingforsdeklarationen (2018) syftar till att individens välbefinnande alltid ska gå före vetenskapliga intressen. Litteraturöversikten anses belysa ett samhällsviktigt ämne att studera då resultatet bidrar till en förbättrad vård och identifikation av våldsutsatta kvinnor vilket ger en positiv inverkan på individ, familj och samhälle. Helsingforsdeklarationen (2018) syftar till vilka försiktighetsåtgärder forskarna bör ta i relation till deltagarna där etiskt samtycke är ett krav. Vid de tillfällen då samtycke inte är möjligt att efterfråga ska studien godkännas av en etisk kommitté (Helsingforsdeklarationen, 2018). För att öka säkerhet, rättighet och välbefinnande hos deltagarna kan de etiska principerna ses som en grund. Respekt för personen uppfylls genom att deltagaren deltar frivilligt, är välinformerad och visas respekt för privatlivet (Kjellström, 2017). Det uppmärksammades att författarna hade viss förförståelse inom ämnet innan litteraturöversikten påbörjades, vilket kan påverka studiens resultat negativt genom att färga författarnas tolkning av resultatartiklarna och på så sätt bidra till en ny tolkning av resultatet. Tolkning av en text kommer alltid färgas av läsarens egen förförståelse, vilket kan vara annan än artikelförfattarnas mening. För att motverka negativ påverkan diskuterades studiens resultat och analys kontinuerligt inom gruppen men även vid fyra separata handledartillfällen för att minimera förförståelsens inverkan på studien. Det framkom även ett etiskt dilemma där studiens resultatartiklar inläses på engelska då författarnas första språk är svenska. Detta kan ha negativ påverkan på författarnas förmåga att tolka engelsk litteratur på korrekt sätt, för att motverka feltolkningar diskuterades meningsenheter och begrepp gemensamt i gruppen.

5 Resultat

Det valdes ut 12 resultatartiklar av god kvalitet, artiklarna presenteras i artikelmatrisen (Bilaga 3) samt med asterisk i referenslistan. Resultatartiklarna presenterade sjuksköterskors upplevelser i mötet med kvinnor i våldsamma relationer, där resultatet presenteras genom tre kategorier; Sjuksköterskors förutsättningar (Kunskap och

utveckling och Erfarenheter), Förutsättningar i verksamheten (Tidsbrist, Rutiner och Teamsamverkan) samt Sjuksköterskors hanterbarhet (Reaktioner i mötet och Relationernas betydelse).

8

5.1 Sjuksköterskors förutsättningar

Resultatartiklar beskrev sjuksköterskors upplevelser av deras egna förutsättningar relaterat till att möta kvinnor i våldsamma relationer. Förutsättningarna byggdes upp genom subkategorierna Kunskap och utbildning och Erfarenheter.

5.1.1 Kunskap och utbildning

Sjuksköterskor upplevde bristande kunskap i att bemöta, hantera och identifiera kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Cox et al., 2001; Dowd et al., 2002; Furniss et al., 2007; Jack et al., 2017; Robinson, 2010; Tower et al., 2012). De beskrev att de saknade kunskap (Jack et al., 2017) samt adekvat utbildning (Robinson, 2010) i vilka frågor som bör ställas, vad de bör leta efter och vem de ska kontakta (Jack et al., 2017; Robinson, 2010). Nyexaminerade sjuksköterskor förklarade däremot att våld i nära relationer ingick i deras grundutbildning, däremot saknades element om bemötande och screening vilket resulterade i att de kände sig dåligt förberedda (Wyatt et al., 2019). Sjuksköterskor uppgav förslag på utbildning de önskade. De önskade utbildning från personal på kvinnojouren (Dowd, et al., 2002), exempel på manuskript att utgå ifrån (Jack et al., 2017), samt simulerade situationer under grundutbildningen (Wyatt et al., 2019). Robinson (2010) och Cox et al. (2001) beskrev tydliga tecken som sjuksköterskor observerade hos kvinnor och deras partners för att kunna identifiera våld i nära relationer. För att kunna identifiera subtila tecken och minimera risken att förbise kvinnor som utsatts för våld i nära relationer önskade sjuksköterskor ytterligare kunskap (Cox et al., 2001, Jack et al., 2017).

Resultatartiklar belyste även kunskapsbrist relaterat till hanterandet och bemötandet av kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Furniss et al., 2007; Jack et al., 2017; Robinson, 2010; Tower et al, 2012). Sjuksköterskor upplevde att de undvek att fråga om våld i nära relationer då de saknade kunskap om hur de skulle hantera ett positivt svar (Robinson, 2010). De visade däremot på kunskap om hur bemötandet av kvinnor i våldsutsatta relationer bör se ut (Cox et al., 2001; Jack et al., 2017; Tower et al., 2012). Sjuksköterskor upplevde att de saknade kunskap om adekvat hjälp de kunde erbjuda kvinnor i våldsutsatta relationer (Dowd et al., 2002; Jack et al., 2017; Furniss et al., 2007). De upplevde att de hade kunskap om vad de kunde erbjuda kvinnorna som varit utsatta för våld i nära relationer (Cox et al., 2001; Robinson, 2010; Yeung et al., 2012). 5.1.2 Erfarenheter

Sjuksköterskor beskrev vikten av erfarenhet i bemötandet av kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Wyatt et al., 2019; Yeung et al., 2012). De som kände sig trygga i mötet med kvinnor i våldsutsatta relationer uppgav samtidigt att de hade tidigare arbetslivserfarenhet av att möta våldsutsatta kvinnor (Yeung et al., 2012). Sjuksköterskor upplevde trygghet i att kunna diskutera situationer gällande våldsutsatta kvinnor med mer erfarna sjuksköterskor med specialistkunskap inom våld i nära relationer (McGarry & Nairn, 2015). Nyexaminerade sjuksköterskor ansåg sig vara obekväma i att fråga kvinnor om våld i nära relationer, men de upplevde att det blev enklare med tiden att ställa dessa frågor (Wyatt et al., 2019).

Att kunna identifiera våldet ansågs essentiellt. Sjuksköterskor uppgav att de önskade kunskap i att identifiera våld i nära relationer hos kvinnor (Jack et al., 2017). Samtidigt förklarade sjuksköterskor att deras magkänsla flera gånger sa att något stod fel till och valde därför att fråga om relationen (Jack et al., 2017; Olive, 2017; Wyatt et al., 2019). Sjuksköterskor upplevde dock att kvinnor i våldsutsatta relationer kan förbises om de bedömts av oerfaren personal (Olive, 2017). Nyexaminerade sjuksköterskor upplevde

9

däremot att de hade god förmåga att identifiera kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Wyatt et al., 2019).

5.2 Förutsättningar i verksamheterna

Resultatartiklar beskrev sjuksköterskors upplevelser av vilka förutsättningar som fanns i verksamheterna relaterat till att möta kvinnor i våldsamma relationer. Sjuksköterskors förutsättningar i verksamheterna byggdes upp genom subkategorierna Tidsbrist, Rutiner och Teamsamverkan som presenteras nedan. 5.2.1 Tidsbrist

Sjuksköterskor upplevde det tidskrävande att fråga kvinnor om de var utsatta för våld i nära relationer (Dawson et al., 2019; Furniss et al., 2007; McGarry & Nairn, 2015). I resultatet framkom att sjuksköterskor upplevde att det fanns tid att identifiera våldsutsatta kvinnor, men inte tid för följdfrågor (Dawson et al., 2019). Det ansågs också svårt att få ensam tid med kvinnor då deras partner ofta var närvarande (Furniss et al., 2007). Sjuksköterskor upplevde även att det var mycket arbete med att lyssna på kvinnors historier och reda ut deras situation (McGarry & Nairn, 2015; Robinson, 2010; Tower et al., 2012). Det framkom att sjuksköterskor såg det som slöseri med tid att försöka identifiera våld hos kvinnor som de vårdade (Furniss et al., 2007; Robinson, 2010).

Sjuksköterskor upplevde tidsbrist i verksamheterna (McGarry & Nairn, 2015; Robinson, 2010; Wyatt et al., 2019). Brist på resurser (Cox et al., 2001; Furniss et al., 2007) och hög arbetsbelastning (Dowd et al., 2002; Wyatt et al., 2019) var upplevelser som sjuksköterskor beskrev. Detta gjorde att sjuksköterskor undvek att fråga kvinnor om de var utsatta för våld (Dowd et al., 2002; McGarry & Nairn, 2015; Wyatt et al., 2019). Sjuksköterskor valde att lämna över uppgiften att identifiera våld i nära relationer till en annan profession (Tower et al., 2012). Det framkom att sjuksköterskor upplevde skuldkänslor över att de inte gav så god vård som de önskade till följd av tidsbrist. Tidsbristen resulterade i att sjuksköterskor accepterade svar från kvinnor som de egentligen inte trodde var sanna vid identifieringen av våld i nära relationer (McGarry & Nairn, 2015).

5.2.2 Rutiner

Sjuksköterskor var inte medvetna om screeningsverktyg och rutiner som fanns att tillgå i verksamheterna gällande kvinnor i våldsamma relationer (Dawson et al., 2019; McGarry & Nairn, 2015; Robinson, 2010). De upplevde även brist på screeningsverktyg i verksamheterna (Furniss et al., 2007). Sjuksköterskorna upplevde att de inte ställde rätt frågor till kvinnorna (Wyatt et al., 2019). Det framkom att sjuksköterskor upplevde att screeningsverktyg underlättade mötet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Jack et al., 2017). Andra viktiga aspekter för att kvinnor skulle våga berätta om sin situation var att sjuksköterskor skulle fråga vid rätt tid (Dowd et al., 2002), och ställa rätt frågor (Cox et al., 2001). De beskrev att deras egna fördomar kunde göra att de inte följde rutiner för screening av våld (Robinson, 2010). Det framkom att sjuksköterskor som själva hade varit utsatta för våld inte screenade kvinnor för våld i nära relationer (Olive, 2017). Sjuksköterskor beskrev strategier som kunde få kvinnorna att prata om våld, som aktivt lyssnande, öppna frågor samt att skapa en konversation med kvinnorna (Jack et al., 2017). Sjuksköterskor belyste även vikten av att screena vid flera tillfällen eftersom kvinnornas situation kunde förändras (Jack et al., 2017; Robinson, 2010). Det framkom även att det ansågs viktigt att upprepa

10

information om vart kvinnorna kunde vända sig för att få stöd om de önskade det (Watt et al., 2008).

5.2.3 Teamsamverkan

Sjuksköterskor upplevde att det var viktigt att kunna diskutera och samarbeta med andra professioner i mötet med våldsutsatta kvinnor (Dawson et al., 2019; McGarry & Nairn, 2015; Watt et al., 2008; Yeung et al., 2012). De upplevde att det var en trygghet med specialistutbildade sjuksköterskor inom våld i nära relationer i verksamheterna (McGarry & Nairn, 2015). Sjuksköterskor beskrev vikten av stöd från kollegor, de berättade för sina kollegor när de skulle åka till patienter där deras egen säkerhet riskerades (Cox et al., 2001). Säkerhet sågs som en viktig aspekt av flera sjuksköterskor, varför polis kontaktades när de upplevde att kvinnors säkerhet riskerades (Watt et al., 2008). Sjuksköterskor upplevde osäkerhet om det var deras uppgift att hjälpa våldsutsatta kvinnor (Furniss et al., 2007; Robinson, 2010; Tower et al., 2012; Yeung et al., 2012). Det framkom att sjuksköterskor kände sig osäkra på sin roll i förhållande till andra yrkeskategorier (Olive, 2017). De upplevde dock att det var viktigt att hänvisa våldsutsatta kvinnor till andra professioner samt erbjuda andra kontakter när de inte kunde hjälpa dessa kvinnor (Dawson et al., 2019; McGarry & Nairn, 2015; Watt et al., 2008; Yeung et al., 2012).

5.3 Sjuksköterskors hanterbarhet

Resultatartiklar beskrev sjuksköterskors känslor som uppstod relaterat till att möta kvinnor i våldsamma relationer. Sjuksköterskors hanterbarhet byggdes upp genom subkategorierna Reaktioner i mötet och Relationernas betydelser som presenteras nedan.

5.3.1 Reaktioner i mötet

Sjuksköterskor beskrev att de upplevde frustration (Cox et al., 2001; Jack et al., 2017; Robinson, 2010; Watt et al., 2008) och hjälplöshet (Cox et al., 2001; McGarry & Nairn, 2015; Robinson, 2010) i bemötandet av kvinnor i våldsamma relationer. Dessa känslor baserades främst på att inte kunna erbjuda kvinnor tillräcklig hjälp (McGarry & Nairn, 2015; Robinson, 2010). Tillfällen då kvinnor nekade hjälp resulterade i att sjuksköterskor drog sig för att fråga (Robinson, 2010). Sjuksköterskor upplevde skuldkänslor över att inte uppmärksammat våldsutsatta kvinnor då det framkom i ett senare skede att de varit utsatta under en längre period (Jack et al., 2017).

Våld i nära relationer beskrevs som tabubelagt, vilket bidrog till att sjuksköterskor kände sig obekväma att fråga om våld i nära relationer (Wyatt et al., 2019). Sjuksköterskor valde även att dokumentera våldet som ’överfall av partner’ i stället för ’våld i nära relationer’ trots att de medgav att det var våld i nära relationer (Olive, 2017). Sjuksköterskor upplevde misstro till kvinnor (Robinson, 2010; Furniss et al., 2007; Tower et al., 2012), och att kvinnor uppgav felaktig information (Furniss et al., 2007; Robinson, 2010). Sjuksköterskor upplevde även att kvinnor förvred sanningen eller förvärrade skador för att bli trodd på eller få bättre vård (Tower et al., 2012). Vid tillfällen kvinnor berättade om våldet, men nekade erbjuden hjälp, ansågs de vara uppmärksamhetssökande (Watt et al., 2008). Sjuksköterskor uppgav även rädsla för att bli inblandade (Robinson, 2010).

Det framkom att sjuksköterskor kände sig obekväma med att fråga om våld i nära relationer (Dawson et al., 2019; Robinson, 2010; Tower et al., 2012; Wyatt et al., 2019). Manliga sjuksköterskor uppgav även att de trodde det var enklare för kvinnor att

11

berätta om våld i nära relationer för kvinnliga sjuksköterskor än för manliga (Dawson et al., 2019; Robinson, 2010). Sjuksköterskor uppgav samtidigt att det kändes bra när de lyckats hjälpa våldsutsatta kvinnor (Wyatt et al., 2019). Det ansågs viktigt att lyssna på våldsutsatta kvinnor och få dem att känna sig trygga (Tower et al., 2012), få dem att förstå allvaret i situationen (Watt et al., 2008), att en relation kan fungera utan våld samt prata om vardagliga ämnen (Jack et al., 2017).

5.3.2 Relationernas betydelser

Relationen mellan sjuksköterskor och kvinnor hade stor betydelse för mötet. Artiklar beskrev både positiva (Cox et al., 2001; Jack et al., 2017; Yeung et al., 2012), samt negativa aspekter (Cox et al., 2001; Yeung et al., 2012). Det ansågs positivt att bygga upp en relation med våldsutsatta kvinnor, samt inge att det är en trygg plats att berätta om våldet (Jack et al., 2017). Kontinuitet i vården underlättade att bygga upp relationen, och sjuksköterskor upplevde frustration när kvinnor behövde byta medicinsk enhet då kontinuiteten och relationen bröts (Cox et al., 2001). Det underlättade även att ha en relation med kvinnorna för att kunna möta dem på offentliga platser, för att minimera misstankar från partnern (Cox et al., 2001). Det kunde även upplevas som negativt då sjuksköterskor ibland kände paren privat (Cox et al., 2001; Yeung et al., 2012). Detta kunde hindra kvinnor att berätta om våldet (Yeung et al., 2012), eller att sjuksköterskor tvingades bära på information om relationerna i privatlivet (Cox et al., 2001).

6 Diskussion

6.1 Metoddiskussion

För att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att möta våldsutsatta kvinnor och få en överblick från flertalet länder i Europa, Nordamerika och Oceanien valdes kvalitativ litteraturöversikt. I översikten inkluderades resultatartiklar från Australien, Storbritannien och USA. Enligt Rosén (2017) och Östlundh (2017) väljs databaser efter vilken fråga som skall besvaras och det är vanligt att flera databaser används. För att uppnå detta användes två databaser, CINAHL och PubMed, det gjordes även en sökning i PsychINFO där inga relevanta artiklar kunde identifieras. Det ansågs positivt att använda fler databaser då olika databaser har olika funktion, därmed kunde fler relevanta artiklar identifieras (Karlsson, 2017). Det framkom svårigheter att hitta relevanta artiklar då de behövde uppnå flertalet inklusionskriterier. Samtliga resultatartiklar beskrev grundutbildade sjuksköterskors upplevelser av att möta våldsutsatta kvinnor där det tydligt framkom vad sjuksköterskor delgivit. Flertalet artiklar exkluderades som berörde andra professioner, vilket ansågs irrelevant för studiens syfte. Då det uppkom svårigheter att hitta relevanta artiklar inom de senaste 10 åren, inkluderades artiklar från år 2001–2020. Det kan ses som en svaghet att använda ett tidsspann på 20 år då äldre artiklars aktualitet behöver reflekteras (Karlsson, 2017). Resultatet visar likheter i sjuksköterskors upplevelser från äldre och nyare forskning. Det långa tidsspannet ansågs därför inte påverka resultatet, utan sågs som positivt då resultatet visade att sjuksköterskor haft liknande upplevelser under en längre tidsperiod. Detta kan tolkas som att lite förändring har skett samt att grundutbildade sjuksköterskors upplevelser bör studeras mer. För att stärka resultatet inkluderades även manuella sökningar som kan vara nödvändigt om man kört fast i sin sökning (Friberg, 2017). Manuella sökningar bidrog med två resultatartiklar. Det kan ses som en svaghet att använda manuella sökningar då det försvårar studiens replikerbarhet. Det anses även vara en styrka att använda manuella sökningar då det

12

breddar litteraturöversiktens resultat vilket stärker studiens trovärdighet. Det kan även ses som en styrka att alla resultatartiklar tydligt presenterade grundutbildade sjuksköterskors upplevelser då detta var ett viktigt inklusionskriterie för litteraturöversikten.

Översikten önskades begränsas till Europa samt primärvård. Det uppkom svårigheter att hitta resultatartiklar som svarade på syftet med dessa begränsningar. Det bidrog till att Nordamerika, Oceanien samt sjukhusvård och akutsjukvård inkluderades i sökningarna. För att öka litteraturöversiktens omfång inkluderades endast artiklar skrivna på engelska. Att engelska inte är författarnas förstaspråk kan ses som negativt då feltolkningar och missförstånd vid inläsning kan uppstå. Detta motarbetades genom kontinuerlig diskussion inom gruppen om tolkningar av texten. Det anses positivt att söka efter engelsk litteratur då majoriteten av akademiska artiklar är skrivna på engelska (Karlsson, 2017) och ökar därmed omfånget av artiklar. Det upplevdes positivt att undersöka sjuksköterskors upplevelser inom både primär- och sjukhusvård. Det bidrog till bredare förståelse för hur sjuksköterskor upplevde mötet med kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Översiktens resultat skulle kunna generaliseras mot svensk sjukvårdskontext, då litteraturöversikten belyser ett globalt fenomen (WHO, 2021). Dessutom kunde ingen anmärkningsbar skillnad noteras i artiklarna baserat på deras ursprung. Att vårda kvinnor som utsatts för våld i nära relationer är en kunskap som flera i samhället kan ha nytta av då dessa kvinnor finns överallt i samhället. Förhoppningen med denna studie är att resultatet ses som överförbart till andra som kommer i kontakt med dessa kvinnor i sitt arbete (Mårtensson & Fridlund, 2017). Överförbarheten stärks då det är ett globalt samhällsproblem, det är därmed relevant att ha bred kunskap om hur bemötandet upplevs av sjuksköterskor. I de artiklar som inkluderade fler professioner än sjuksköterskor valdes endast uttalanden från grundutbildade sjuksköterskor. I de fall det var svårt att avgöra vilken profession som uttalat sig exkluderades uttalandet. I artiklar av mixad metod valdes endast den del som bestod av kvalitativa data till denna litteraturöversikt. Litteraturöversikten har granskats av medstudenter och handledare vid fyra handledningstillfällen. Universitetsbibliotekarie bidrog med stöttning i litteratursökning, vilket sågs som en möjlighet att bygga upp den egna kunskapen inom litteratursökning (Karlsson, 2017; Östlundh, 2017). Det kan ses som en styrka att flertalet utomstående har granskat översikten under arbetets gång, eftersom detta leder till att textens innehåll och kvalitet kan förbättras (Henricson, 2017a; Henricson, 2017b). Samtidigt kan det ses som en svaghet att detta varit nödvändigt för arbetet. Det fanns viss förförståelse inom ämnet hos författarna, det kan ses som både en möjlighet och ett hinder (Friberg & Öhlén, 2017). För att minska risken att studien formas efter den egna förförståelsen diskuterades resultatet samt de artiklar som inkluderades till studien under hela processen. Det kan bidra till att resultatet inte färgas efter egna tankar och studiens bekräftelsebarhet och pålitlighet stärks (Mårtensson & Fridlund, 2017).

6.2 Resultatdiskussion

Litteraturöversiktens syfte var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor i våldsamma relationer. Diskussionen utgår från resultatet, Sjuksköterskors

13

I resultatet framkom Sjuksköterskors möjligheter och brister. Sjuksköterskor beskrev att de upplevde brist på utbildning och träning i mötet med kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Det är ett känt problem som styrks av andra studier inom ämnet (Davidov et al., 2021; Ibrahim et al., 2021). Studier visar även att specialistutbildade sjuksköterskor och andra professioner inom hälso- och sjukvård saknar adekvat kunskap och utbildning om kvinnor i våldsamma relationer (Efe & Taşkin, 2012; Finnbogadóttir & Dykes, 2012; Goicolea et al., 2015; Henriksen et al., 2017; Ruiz-Pérez et al., 2018; Sundborg et al., 2015; Wendt et al., 2011). Hur ofta sjuksköterskor kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor varierar och det kan påverka hur sjuksköterskor väljer att agera (Häggblom & Möller, 2006). Resultatet visar att sjuksköterskor med mer erfarenhet av att bemöta våldsutsatta kvinnor känner sig mer trygga i att fråga. Då människor i lidande riskerar att hamna i ett hållbart lidande (Eriksson, 1994) är det viktigt att sjuksköterskor hjälper kvinnor att identifiera våldet. Även FRA (2014) och Shavers (2013) styrker att sjuksköterskor har en central roll i att identifiera våld i nära relationer. Shavers (2013) och O’Doherty et al. (2015) trycker på att bristande screening och identifiering kan bidra till att flertalet kvinnor i våldsutsatta relationer inte identifieras. Enligt Arkins et al. (2016) ska screeningsverktyg ses som en prioritet. Levi (2019) nämner att det finns effektiva screeningsverktyg, som bör utvärderas och anpassas till svensk sjukvård för att bekräfta dess effektivitet. Genom att sjukvårdspersonal ställer rutinfrågor till kvinnor som besöker sjukvården kan identifiering av våld i nära relationer öka. Detta resultat belyser behovet av ökad kompetensutveckling bland sjuksköterskor inom att fråga, identifiera, bemöta och assistera kvinnor i våldsamma relationer.

I resultatet framkom att sjuksköterskor kände sig osäkra i mötet med våldsutsatta kvinnor, att de inte visste vad kvinnor önskade i mötet, vilket resulterade i att sjuksköterskor undvek att fråga. Sjuksköterskor beskrev även hur ett möte med våldsutsatta kvinnor borde se ut. Dienemann (2005) beskrev hur våldsutsatta kvinnor önskade att mötet med sjukskörskor såg ut. De önskade avskildhet, att bli betrodda och bli lyssnade på med icke-dömande syn. Bradbury-Jones et al. (2011) beskrev att sådant bemötande ökade kvinnors tillit till sjuksköterskor. Kvinnors möjligheter att våga berätta skulle därmed kunna öka. Svensk sjuksköterskeförening (2016) lyfter att patienters upplevelse av tillit är en viktig aspekt i sjuksköterskors arbete för att kunna uppnå god vård. I stort tenderar patienter att lita på sjuksköterskor som profession, men det baseras även på patienters tidigare erfarenheter av tillit (Rutherford, 2014). Eriksson (1994) beskrev att det kan vara svårt för en lidande människa att lita på andra människor. Våldsutsatta kvinnor kan därmed ses som en patientgrupp där tillit kan vara svårt att uppnå. Det är av stor vikt att ge gott bemötande genom öppet förhållningssätt, lyssna på kvinnornas berättelse samt vara medveten om sina egna reaktioner gentemot dessa kvinnor. Detta för att få deras tillit och öka möjligheterna för kvinnorna att våga berätta om sina upplevelser.

Lindra lidande är en central del i sjuksköterskors arbete och en av sjuksköterskors fyra grundläggande ansvarsområden (Svensk sjuksköterskeförening, 2017a). När kvinnor utsätts för våld medför det ett livslidande och sjuksköterskor är viktiga för att ge kvinnor den vård och stöd de är i behov av (Eriksson, 1994). Våld i nära relationer ger ökad risk för att drabbas av depression, ångest, posttraumatiskstressyndrom, psykiska sjukdomar samt ökad suicidrisk (Tsirigotis & Łuczak, 2018). I resultatet påvisades bristande kunskap samt osäkerhet hos sjuksköterskor gällande hur de ska agera då de möter kvinnor som varit utsatta för våld i nära relationer. I resultatet framkom att

14

sjuksköterskor upplevde att dessa kvinnor förvred sanningen eller på egen hand förvärrade skadan för att bli betrodda. Sjuksköterskor försökte få våldsutsatta kvinnor att inte skuldbelägga sig själva för händelsen. Misstro, otrygghet, svårt att känslomässigt distansera sig, hjälplöshet samt frustration var några av de känslor sjuksköterskorna upplevde i mötet. Det är viktigt att uppmuntra patienter att våga möta sitt lidande, detta kan hjälpa dem att komma ut ur sitt lidande (Eriksson, 1994). På så sätt kan det vara av vikt att sjuksköterskor vågar möta sitt eget lidande i form av hjälplöshet och frustration, för att kunna hantera mötet med våldsutsatta kvinnor på individuell nivå.

Alhalal (2020) och Dienemann (2005) belyste att kvinnor önskade att bli tagna på allvar och bli betrodda när de kontaktade vården. I litteraturöversiktens resultat framkom att sjuksköterskor kunde misstro kvinnor och deras berättelser. Misstroheten baserades främst på att sjuksköterskorna såg kvinnorna som uppmärksamhetssökande alternativt att de ville få snabbare och bättre vård. ICN:s etiska kod (Svensk sjuksköterskeförening, 2017a) belyser att all sjukvård ska ges på lika villkor och bygga på respekt och medmänsklighet. Då tillit är centralt för att uppnå god vård (Svensk sjuksköterskeförening, 2016) är det av stor vikt att all sjukvårdspersonal litar på kvinnors berättelser om våld i nära relationer. Detta för att bidra till ökad identifiering och anmälan av våld i nära relationer (FRA, 2014). Enligt de Albuquerque et al. (2015) var det en viktig aspekt för att kvinnor skulle våga anmäla våldet. Rhensfeldt och Eriksson (2004) betonade vikten av att hjälpa kvinnor att se lidandet. Vikt bör läggas vid att tro på kvinnors berättelse då Eriksson (1994) beskrev att en människa i ett lidande kan ha svårt att lita på andra människor. Det är därmed essentiellt för kvinnorna att deras historier blir betrodda när de uppsöker sjukvård. Detta kan öka identifiering av våld i nära relationer, öka tilliten till sjukvården för den lidande människan, öka antalet polisanmälningar av våld i nära relationer, samt ge våldsutsatta kvinnor god vård.

Resultatet beskriver även Verksamheternas möjligheter och brister. Det framkom tydligt i resultatet att sjuksköterskor upplever tidsbrist i verksamheterna. Detta komprimerar sjuksköterskors arbete med våldsutsatta kvinnor då det är en tidskrävande uppgift att bemöta kvinnor i våldsutsatta relationer. Att sjuksköterskor upplever tidsbrist styrks även av Efe och Taşkin (2012), Häggblom och Möller (2006) och Ibrahim et al. (2021). Eriksson beskrev att det är av stor vikt att ge människor med livslidande extra tid (Rehnsfeldt & Eriksson, 2004), vilket försvårar bemötandet då sjuksköterskor upplever tidsbrist i verksamheterna. Davidov et al. (2021) styrker att identifiering av kvinnor i våldsutsatta relationer främjas om sjuksköterskor har adekvat tid. Detta bekräftas av litteraturöversiktens resultat där sjuksköterskor beskrev att de ibland undvek att fråga om våld då de saknade adekvat tid. Andra sjuksköterskor beskrev att de i stället valde att lämna över uppgiften till en annan profession.

Litteraturöversikten visade att teamsamverkan var en central del i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Det framkom att sjuksköterskor ofta hänvisade kvinnor till andra professioner när de upplevde att de ej kunde erbjuda adekvat hjälp inom den egna professionen. Detta ställer sig i motsats till ett resultat som Ibrahim et al. (2021) presenterade där sjuksköterskor kände sig obekväma med att skicka kvinnor vidare. Detta baserades främst på bristande tillit att en annan profession skulle kunna erbjuda kvinnan adekvat hjälp. Teamsamverkan, eller samverkan i team, beskrivs av Svensk

15

sjuksköterskeförening (2017b) som en av sjuksköterskans kärnkompetenser och kan därmed ses som en central aspekt i sjuksköterskans professionella arbete.

7 Kliniska implikationer

Våld i nära relationer är ett samhällsproblem som ger ökad belastning på vården och kan leda till psykisk, fysisk samt social påverkan för individen, familjen och samhället. Då kvinnor som utsatts för våld i nära relationer ofta kommer i kontakt med vården är det essentiellt att sjuksköterskor är trygga i mötet. Litteraturöversiktens resultat bidrar till ökad förståelse för hur sjuksköterskor upplever mötet med våldsutsatta kvinnor. Resultatet ger även ökad förståelse för kunskapsläget och förutsättningar som verksamheterna har. Genom att belysa styrkor och svagheter i mötet med våldsutsatta kvinnor ökar möjligheterna att förbättra vården som erbjuds dessa kvinnor, både på systemnivå och på personlig nivå. Litteraturöversiktens resultat ger sjuksköterskor, verksamheter och utbildningsväsenden kunskap om var fokus bör läggas för att förbättra vården för våldsutsatta kvinnor. Det blev tydligt genom hela resultatet att sjuksköterskor är i behov av ökad kunskap i mötet med kvinnor och i hanteringsprocessen för att kunna hjälpa dem. Av verksamheterna krävs även fler resurser, tydligare rutiner i omhändertagandet och screeningsprocessen samt mer tid. Vidare forskning inom ämnet med fokus på grundutbildade sjuksköterskors upplevelser krävs för att skapa en tydligare och mer komplex bild av ämnet. Detta krävs för att skapa en förbättrad vårdsituation och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor, oberoende av vårdkontext. Vidare forskning krävs även inom våld i HBTQI+ partnerrelationer och funktionshindrade partnerrelationer då författarna noterade att dessa grupper var underrepresenterade i forskningen om sjuksköterskors upplevelse av att möta våldsutsatta kvinnor. För att uppnå ett representativt resultat av verkligheten och kunna förbättra vården för våldsutsatta kvinnor krävs både kvantitativ och kvalitativ forskning inom ämnet. Den kvantitativa forskningen kan bland annat genomföras med enkätstudier i flertalet verksamheter för att få bredare kunskap om hur omfattande problematiken är i verksamheterna och även kunna belysa skillnader mellan olika verksamheter inom både primärvård och på sjukhus.

8 Slutsats

Det finns bristande kunskap inom området våld i nära relationer. Resultatet visar att det är en tidskrävande uppgift att handlägga och identifiera kvinnor i våldsamma relationer. Flera av resultatartiklarna bekräftade att tidsbrist var en anledning till att sjuksköterskor valde att inte screena kvinnor för våld i nära relation. Vården för dessa kvinnor kan förbättras genom att verksamheter utökar sina resurser och arbetar för att öka kompetensen hos sjuksköterskor inom detta ämne. Detta kan öka sjuksköterskors trygghet i att bemöta våldsutsatta kvinnor. Litteraturöversikten bekräftar även vikten av teamsamverkan. Samarbetet behöver ske över professionsgränserna för att dessa kvinnor ska ges så god vård som möjligt. Det är därför av stor vikt att verksamheterna implementerar rutiner som ger förutsättningar till detta. Med hjälp av resultatet är förhoppningen att sjuksköterskor kan känna ökad trygghet i mötet med kvinnor i våldsamma relationer samt få ökad förståelse för hur dessa kvinnor skall bemötas. Litteraturöversiktens resultat belyser problematiska områden på flertalet nivåer där förändringar bör ske för att kunna förbättra vården för kvinnor som lever i våldsutsatta relationer. Olika utbildningsväsenden bör tydliggöra och förbättra utbildningsnivån i identifiering, bemötande samt handläggning av kvinnor i våldsamma relationer.

16

Verksamheterna bör fortbilda personalen för att säkerställa att kunskapen håller sig färsk och uppdaterad. Verksamheterna bör även implementera och uppmuntra användandet av rutinmässiga screeningsverktyg, samt bistå med resurser och kontakter för sjukvårdspersonal för att kunna gå vidare med ärendet. Viktigt är även att sjuksköterskor på organisatorisk nivå ges mer tid till att handha kvinnor i våldsamma relationer. I studien har hinder inom verksamheterna belysts, både i Europa, Nordamerika och Oceanien. En förändring inom verksamheterna är nödvändig så kvinnor som lever i våldsutsatta relationer kan få den hjälp och stöd de är i behov av.

17 9 Referenser

*Resultatartiklar

Ahlsten, C., & Bergmark, G. C. (2019). Regionalt vårdprogram - våld i nära

relationer. Region Stockholm.

https://vardgivarguiden.se/globalassets/kunskapsstod/vardprogram/vald-i-nara-relationer-190314.pdf?IsPdf=true

Alhalal, E. (2020). Nurses’ knowledge, attitudes and preparedness to manage women with intimate partner violence. International Nursing Review, 67(2), 265– 274. https://doi.org/10.1111/inr.12584

Arkins, B., Begley, C., & Higgins, A. (2016). Measures for screening for intimate partner violence: a systematic review. Journal of Psychiatric and Mental

Health Nursing, 23(3–4), 217–235. https://doi.org/10.1111/jpm.12289 Bradbury-Jones, C., Duncan, F., Kroll, T., Moy, M., & Taylor, J. (2011). Improving the

health care of women living with domestic abuse. Nursing Standard

(through 2013), 25(43), 35–40.

Bradbury-Jones, C., & Isham, L. (2020). The pandemic paradox: the consequences of COVID‐19 on domestic violence. Journal of Clinical Nursing, 29(13/14), 2047–2049. https://doi.org/10.1111/jocn.15296

Brottsförebyggande rådet. (2021). Våld i nära relationer.

https://www.bra.se/globala-sidor/sok.html?query=våld+i+nära+relationer+statistik

Campbell, J. C. (2002). Health consequences of intimate partner violence. The

Lancet, 359, 1331-1336.

*Cox, H., Cash, P., Hanna, B., D'Arcy-Tehan, F., & Adams, C. (2001). Risky business: stories from the field of rural community nurses' work in domestic violence.

The Australian Journal of Rural Health, 9(6), 280–285.

Davidov, D. M., Coffman, J., Dyer, A., Bias, T. K., Kristjansson, A. L., Mann, M. J., Vasile, E., & Abildso, C. G. (2021). Assessment and response to intimate partner violence in home visitation: a qualitative needs assessment with home visitors in a statewide program. Journal of Interpersonal Violence,

36(3-4), NP1762–1787NP. https://doi.org/10.1177/0886260518754869

*Dawson, A. J., Rossiter, C., Doab, A., Romero, B., Fitzpatrick, L., & Fry, M. (2019). The emergency department response to women experiencing intimate partner violence: insights from interviews with clinicians in Australia.

Academic Emergency Medicine: Official Journal of the Society for Academic Emergency Medicine, 26(9), 1052-1062. https://doi.org/10.1111/acem.13721

18

de Albuquerque Netto, L., Vasconcelos Moura, M. A., Fernandes e Silva, G., Garcia Penna, L. H., & Lenho de Figueiredo Pereira, A. (2015). Women in situation of violence by their intimate partner: making a decision to seek a specialized violence support service. Revista Gaucha de Enfermagem, 36, 135–142. https://doi.org/10.1590/1983-1447.2015.esp.54361

Dienemann, J. (2005). Survivor preferences for response to IPV disclosure intimate partner violence including commentary by Cash P. Clinical Nursing

Research: An International Journal, 14(3), 215–237.

https://doi.org/10.1177/1054773805275287

*Dowd, M. D., Kennedy, C., Knapp, J. F., & Stallbaumer-Rouyer, J. (2002). Mothers' and health care providers' perspectives on screening for intimate partner violence in a pediatric emergency department. Archives of Pediatrics &

Adolescent Medicine, 156(8), 794–799.

https://doi.org/10.1001/archpedi.156.8.794

Efe, Ş., & Taşkın, L. (2012). Emergency nurses’ barriers to intervention of domestic violence in turkey: a qualitative study. Sexuality and Disability, 30(4), 441– 451. https://doi.org/10.1007/s11195-012-9269-1

Elton B. Stephens Company. (2021). CINAHL with full text.

https://www.ebsco.com/products/research-databases/cinahl-full-text Eriksson, K. (1994). Den lidande människan. Liber AB.

European Union Agency for Fundamental Rights. (2014). Våld mot kvinnor: en

undersökning omfattande hela EU.

https://fra.europa.eu/sites/default/files/fra-2014-vaw-survey-at-a-glance-oct14_sv.pdf

Fagerström, L. M., Hemberg, J., Koskinen, C., Östman, L., Näsman, Y., Nyholm, L., & Santamäki Fischer, R. (2020). The core of Katie Eriksson’s caritative caring theory - a qualitative study from a postdoctoral perspective. Scandinavian

Journal of Caring Sciences. https://doi.org/10.1111/scs.12942

Finnbogadóttir, H., & Dykes, A-K. (2012). Midwives’ awareness and experiences regarding domestic violence among pregnant women in southern Sweden.

Midwifery, 28, 181–189. https://doi.org/10.1016/j.midw.2010.11.010

Foss, B., & Nåden, D. (2009). Janice Morse’ theory of suffering -- a discussion in a caring science perspective. Nordic Journal of Nursing Research & Clinical

Studies / Vård i Norden, 29(1), 14–18.

Friberg, F. (2017). Att bidra till evidensbaserad omvårdnad med grund i analys av kvalitativ forskning. I F. Friberg (Red.), Dags för uppsats - vägledning för

litteraturbaserade examensarbeten (s. 129–140). Studentlitteratur.

Friberg, F., & Öhlén, J. (2017). Fenomenologi och hermeneutik. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom

19

*Furniss, K., McCaffrey, M., Parnell, V., & Rovi, S. (2007). Nurses and barriers to screening for intimate partner violence. The American Journal of Maternal

Child Nursing, 32(4), 238–243.

https://doi.org/10.1097/01.NMC.0000281964.45905.89

Goicolea, I., Vives-Cases, C., Hurtig, A-K., Marchal, B., Briones-Vozmediano, E., Otero-García, L., García-Quinto, M., & San Sebastina, M. (2015).

Mechanisms that trigger at good health-care response to intimate partner violence in Spain. Combining realist evaluation and qualitative comparative analysis approaches. Plos One, 10(9).

https://doi.org/10.1371/journal.pone.0135167

Helsingforsdeklarationen. (2018). World medical association declaration of Helsinki

– ethical principles for medical research involving human subjects. World

Medical Association. https://www.wma.net/policies-post/wma-declaration-

of-helsinki-ethical-principles-for-medical-research-involving-human-subjects/

Henricson, M., & Billhult, A. (2017). Kvalitativ metod. I M. Henricson (Red.),

Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s.

111–119). Studentlitteratur.

Henricson, M. (2017a). Diskussion. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och

metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s. 411–419).

Studentlitteratur.

Henricson, M. (2017b). Opponentskap och försvar. I M. Henricson (Red.),

Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s.

475–482). Studentlitteratur.

Henriksen, L., Garnwiedner-Holme, L.M., Thorsteinsen, K.K., & Lukasse, M. (2017). ‘It is a difficult topic’ - a qualitative study of midwives’ experiences with routine antenatal enquiry for intimate partner violence. BMC Pregnancy and

Childbirth, 17(165). https://doi.org/10.1186/s12884-017-1352-2

Hradilova Selin, K. (2009). Våld mot kvinnor och män i nära relationer. Brottsförebyggande rådet.

https://www.bra.se/globala-sidor/sok.html?query=våld+mot+kvinnor+och+män+i+nära+relationer Häggblom, A. M. E., & Möller, A. R. (2006). On a life-saving mission: Nurses’

willingness to encounter with intimate partner abuse. Qualitative Health

Research., 16(8), 1075–1090. https://doi.org/10.1177/1049732306292086

Ibrahim, E., Hamed, N., & Ahmed, L. (2021). Views of primary health care providers of the challenges to screening for intimate partner violence, Egypt. Eastern

Mediterranean Health Journal = La Revue de Sante de la Mediterranee Orientale = al-Majallah al-Sihhiyah li-Sharq al-Mutawassit, 27(3), 233–

241. https://doi.org/10.26719/emhj.20.125

*Jack, S. M., Ford, G. M., Davidov, D., MacMillan, H. L., O’Brien, R., Gasbarro, M., Olds, D., Johnston, C., Coben, J., Scribano, P., Stevens, J., Wathen, N., &