Feministisk konstforskning

NUMMER 1 1992

De kvinnliga konstnärerna

och konstvetarna blir fler och fler

och det offentliga samtalet om konst, kön

och kunskap har intensifierats. 1 detta nummer

analyseras konstforskningens framtid och dekonstrueras

den svenska konstkritiken. Läs också om

diskussionen angående konstens teori

och praktik och om kvinnliga

konstnärers visuella rum!

Kvinnovetenskaplig tidskrift utges av Föreningen Kvinnovetenskap-lig tidskrift.

Ansv utg Maud Landby Eduards. Kvinnovetenskaplig tidskrift ut-kommer med 4 nummer om året. Prenumeration för 4 nr kostar 190 skr. Stödprenumerationer å 250 skr eller m e r mycket välkomna. Prenumei^iörter Mtom Skandina-vien köstaf 50 skr extra.

Postgiro 88 41 78-5.

Författarna ansvarar själva för in-nehållet i sina artiklar.

För insända ej beställda manu-skript ansvaras ej.

Eva Lena Bergström (bild), Maud Landby Eduaids, Hillevi Ganetz, Ingrid Holmquist, Tove Holm-qvist, Kristina Lundgren, Ulla Manns, Karin Wahlström, Laurie Weinstein (engelsk fackgransk-ning), Ebba Witt-Brattström, An-nika ö h r n e r (bild).

REFERENSGRUPP

Johanna Esseveld, Anita Göntni' son, Birgitta Holm, Anna GjÖnaa-döttir, Ulla Tebelius, Gertrud Åström. ADRESS Kvinnovetenskaplig tidskrift Kungsgatan 95 903 31 Umeå Tel 090-13 55 90

Forteckning över tidigare utkomna temanummer och samtliga artiklar kan erhållas från redaktionen.

Grafisk form: LeifThollander Vinjetter: Ewy Palm

Teckningar: Marie Falksten Sättning, originalmontering: IKH AB, Gysinge

Printed in Sweden by Williamssons Offsettryekeri AB, Solna

Tryckt på miljövänligt papper © Författarna och Kvinnoveten-skaplig tidskrift

ISSN 0348-8365

Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Kulturrådet, Universitets- och högskoleämbetet.

Nr 1 • 1992 • Årg 13

Från redaktionen 1

GRISELDA P O L L O C K

Generationer och geografier - feministisk teori och konsthistorisk praktik 3

MARGARETA G Y N N I N G

Ett ambivalent perspektiv — en porträttstudie 17

EVA H A L L I N

Det feminina konstnärslynnet 29

EVA H A L L I N A N N I K A Ö H R N E R

Konst, kön och kunskap - om den konstnärliga praktiken 42

LEIF DAHLBERG

Kvinnoperspektiv - intervju med Linda Nochlin 54 Krönika 58 Recensioner 76 Notiser 84

Jenny Holzer, från »The Survival Series», 1987, elektrisk ljusreklamskylt. Installation på idrottsarenan Candle Stick Park, San Fransisco.

Del har nu gått tio år sedan KVTs förra tema-n u m m e r om kotema-nst, tema-n r 4/1981, kom ut. När vi som final på KVTs redaktionstid i Stockholm ( f r o m n r 2/1992 återfinns redaktionen i Umeå) nu återkommer till konsten, är vår tanke att n u m r e t ska fungera som underlag för att stämma av och reflektera över feministisk konst-forskning de senaste tio åren. Vi ser det också som en inbjudan till diskussion om feministisk konstforsknings framtid. För att tydliggöra ka-raktären av avstämning har vi i viss gad utfor-mat det nya konstnumret som en p e n d a n g till det från 1981.

I A n n a Lena Lindbergs förord till KVT 4/ 1981, konstaterar hon att systervetenskaperna inom feministisk forskning kommit längre än konstvetenskapen inom det feministiska fältet. Detta kan sägas gälla fortfarande; sedan 1981 har en enda avhandling med kvinnoperspektiv, nämligen Irja Bergströms Ester Henning

—konst-närinna på hospital, lagts fram i Sverige. Under

80-talet skedde få aktiviteter på området, och ä n n u har exempelvis inget svenskt eller nor-diskt forskningssymposium med kvinno- eller feministiskt perspektiv på konsten hållits.

Skälen till detta kan vara många: konstveten-skap är ett jämförelsevis litet ä m n e med relativt låg forskarrekrytering och d ä r m e d låg genom-strömning av nya idéer. Inom ä m n e t är såväl det manliga genibegreppet som det klassiskt borgerliga bildningsidealet helt förhärskande. Ämnets objektsvärld, dvs museerna som dess-utom för de flesta konstvetare är den enda alter-nativa karriärvägen vid sidan av forskarvärlden, är institutionella och traditionsbevarande till sin karaktär.

Samtidigt vore det oriktigt att säga att forsk-ningsfältet för en tynande tillvaro i Norden. På flera håll har kurser med kvinnoperspektiv kunnat integreras i grundutbildningen. I Fin-land har ett mångårigt forskningsprojekt ge-nomförts vilket bildat jordmån för flera

avhand-Från redaktionen

lingar som snart ska läggas fram och u n d e r Gri-selda Pollocks besök i Sverige i oktober 1991 bil-dades ett nätverk för feministisk konstforsk-ning. För att ge en så mångsidig översikt över fältet som möjligt, bad vi fem rapportörer att skriva om utvecklingen i det egna landet (se krö-nike- och recensionsdelen) som vi härmed över-lämnar till våra läsare f ö r e g e n b e d ö m n i n g av si-tuationen.

Vi inleder detta n u m m e r med en artikel av Griselda Pollock. 1981 publicerade KVThennes då helt nyskrivna artikel »Vision, röst och makt» som sedermera givits ut på engelska och fått stor genomslagskraft i feministisk konstforsk-ning även internationellt. Få andra teoretiker kan mäta sig med Griselda Pollocks betydelse för nordisk feministisk konstforskning. 1 detta n u m m e r har vi återigen glädjen att presentera en opublicerad artikel av henne, skriven utifrån ett föredrag, »The Politics of Theory», särskilt utformat för den skandinaviska forskningsmil-jön, som Pollock höll i Stockholm i oktober

1991. I sin artikel diskuterar hon feminismens utveckling och g r u n d e r n a för en feministisk praktik inom konsthistorien. H o n talar också för ett tydligare ställningstagande i teoretiska frågor i syfte att göra kvinnoforskningen femi-nistisk och åstadkomma en femifemi-nistisk politik. Griselda Pollocks teoretiska betydelse för den feministiska konstforskningen avspeglas inte minst i Margareta Gynnings artikel, där Pol-locks rumsteorier intar en f r a m t r ä d a n d e plats. Margareta Gynning analyserar två konstverk av H a n n a Pauli och Eva Bonnier från 1880-talet. G e n o m att rekonstruera konstnärinnomas his-toriska subjektposition, lokaliserar Gynning också deras visuella perspektiv.

Dekonstruktionen av den svenska konstkriti-ken och -historien, som den ä n n u lärs ut på våra universitet, har bara inletts. Eva Hallins artikel är en del av det projektet. Hon presenterar en analys av genusfigurationerna i mellankrigsti-dens svenska konstkritik. De kvinnliga konstnä-rerna bedöms helt klart efter en manlig norm och Eva Hallin varnar för att reproducera den-na mekanism även i nutida kritik. Att så är fallet visar Barbro Anderssons forskning om den

nu-tida konstkritiken — den manliga normen tycks fortfarande vara förvånansvärt vital i bedöm-ningen av konst och konstnär.

Leif Dahlberg har särskilt för KVTs räkning intervjuat den amerikanska konstprofessorn Linda Nochlin. I intervjun förhåller hon sig till den essä, »Why H a v e T h e r e Been No Great Wo-men Artists?», med vilken man kan säga att fe-ministisk konstforskning inleddes 1971. H u r ser hon på d e n n a artikel idag och vad anser hon är viktiga projekt att ta itu med i framtiden? H o n ger också svar på en del av den kritik hon utsattes för av Griselda Pollock, en kritik som va-rit utgångspunkten för en konstdebatt u n d e r åttiotalet mellan brittisk, marxistiskt orienterad feminism och amerikansk, mer liberalt inriktad feminism.

1981 fokuserades den feministiska realismen av både forskare och konstnärer. Det gångna de-cenniet kännetecknas av en långtgående diffe-rentiering inom feministisk teori. I den konst-närliga praktiken har problematiseringar av t ex kön och makt presenterats av konstnärer som inte nödvändigtvis annonserar sig som fe-minister, utan som är intresserade av relationer, tolkning och betydelseproduktion. Olika språk-liga strategier, kommentarer till massmediala uttryck och även inre processer som förmedlas med ett abstrakt formspråk, lever sida vid sida.

Vi har låtit fem konstnärer — Ann Edholm, Maya Eizin, Marianne Lindberg De Geer, Eva Löfdahl och Sophie Tottie — visa sina bilder på var sitt uppslag i tidskriften. I samtal med var och en av d e m återges deras syn på kunskap och det kvinnliga konstnärskapets villkor idag.

I och med detta n u m m e r är KVTs tid i Stock-holm slut. Tidskriften vandrar nu vidare till Umeå, där en ny och kompetent redaktion tar hand om den. Vi önskar den nya redaktionen lycka till och vi vill passa på att tacka alla er som på olika sätt stött och u p p m u n t r a t oss u n d e r de fyra år tidskriften varit i huvudstaden! Ett sär-skilt tack vill vi också rikta till alla våra extra fack-redaktörer som hjälpt oss med sina ämneskun-skaper — Gunilla Carlstedt, Elisabeth Sundin, Rita Foss-Fridlizius, Madeleine Kleeberg, Maria Pleiborn och Aleksandra Alund.

3

G R I S E L D A P O L L O C K

Generationer och geografier —

feministisk teori

och konsthistorisk praktik

Med hjälp av begreppen

feminismens geografi och generationsmetaforen

diskuterar Griselda Pollock här grunderna

för ett feministiskt sätt att utöva konsthistoria. Hon efterlyser

också en djupare analys av relationerna mellan teori

och metod för att åstadkomma en

feministisk politik.

D e n n a artikel bygger på ett f ö r e d r a g som j a g hållit vid C e n t r u m f ö r k v i n n o f o r s k n i n g vid Stockholms universitet.1 Det ä r ett bidrag till

d e b a t t e n o m den feministiska analysen av själva k v i n n o f o r s k n i n g e n . Perspektivet ä r d ä r f ö r n å g o t a n n o r l u n d a ä n o m d e t rört sig o m e n kritik av konsthistorisk m e t o d eller en diskus-sion o m h u r feminister skulle k u n n a gå till väga för att o m o r g a n i s e r a k u n s k a p e n o m vå-ra kulturers historia. H ä r h a n d l a r d e t o m en kritisk v ä r d e r i n g av oss själva och vår praktik s o m forskare i n o m d e n feministiska rörelsen m e n också som forskare m e d i n r i k t n i n g på fe-m i n i s fe-m e n s historia och konsthistoria.

Rosalind D e l m a r h a r skrivit e n artikel d ä r h o n inledningsvis p å p e k a r h u r s ö n d e r b r u -ten och h e t e r o g e n f e m i n i s m e n — eller det som n u samexisterar u n d e r d e t t a paraply — h a r blivit."' Att b e n ä m n a d e n n a m å n g f a l d av kvinnors sociala och politiska initiativ som »feminism» ä r e n sen företeelse, h ä v d a r h o n . Ty d e n våg av aktivism som bröt f r a m i slutet av 1960-talet var till e n b ö r j a n k ä n d u n d e r be-t e c k n i n g e n kvinnorörelsen (Womens [Liration] Movement). Klyftan mellan d e två be-n ä m be-n i be-n g a r be-n a f å r D e l m a r att ifrågasätta att d e t skulle r å d a n å g o n a u t o m a t i s k identitet mellan d e m trots att s a m b a n d e t och d e n ö m -sesidiga p å v e r k a n d e m e m e l l a n ä r ett karak-tärsdrag hos d a g e n s feminism. D e n h a r tidvis kallat sig »den a n d r a vågen», eftersom d e n

följde på 1800-talets a k t i v i s t k a m p a n j e r f ö r kvinnlig rösträtt. Det f a k t u m att f e m i n i s m kan vara n å g o n t i n g skilt f r å n kvinnorörelsen är b å d e ett teoretiskt p r o b l e m , som j a g strax ska diskutera utförligare, och ett historiskt fe-n o m e fe-n . O m 70-talet vafe-nligtvis f r a m b r i fe-n g a d e en feminism i f o r m av k a m p a n j e r och konfe-renser, så h a r 80-talet o f t a r e sett f e m i n i s m e n h u s e r a i tidskrifter och på akademiska kur-ser.5 U p p k o m s t e n av d e n synbarligen fritt

fly-t a n d e fly-t e r m e n »feminisfly-tisk fly-teori» är efly-tfly-t fly-tecken p å d e n n a ä n d r a d e b e t o n i n g .

D e l m a r i f r å g a s ä t t e r emellertid d e n p o p u -lära u p p f a t t n i n g enligt vilken feminism utes l u t a n d e ä r utesocial aktiviutesm. H o n a r g u m e n t e -rar f ö r att f e m i n i s m e n historiskt är en tradi-tion av i d é e r o m » k v i n n o f r å g a n » som inte all-tid sammanfallit m e d d e n politiskt organise-rade k a m p e n för att f ö r ä n d r a kvinnors soci-ala ställning. Feminism ä r istället ett svar på d e n filosofiska f r å g a n o m k ö n / g e n u s , m e n d e n h a r e n historia som s a k n a r kontinuitet d ä r f ö r att f r å g a n o m k ö n / g e n u s f o r m u l e r a t s olika b e r o e n d e på d e f ö r tillfället d o m i n e r a n -d e politiska och filosofiska -d i s k u r s e r n a . Så-l u n d a artikuSå-lerades d e n feministiska f r å g a n i 1700-talets revolutionära ögonblick i n o m e n naturrättslig upplysningsdiskurs. De som deltog i r ö s t r ä t t s k a m p a n j e r n a vid 1800-talets mitt h ä v d a d e att d e a r b e t a d e i n o m d e n tradi-tion som deras f ö r m ö d r a r f r å n 1700-talet

gi-vit u p p h o v till. Ä n d å ä r d e t ett f a k t u m att de-ras ideologiska r a m a r h ä r r ö r f r å n borgerliga b e g r e p p o m ä g a n d e r ä t t som i a r g u m e n t e n o m kvinnors rösträtt implicerade existensen av klasshierarkier. D ä r f ö r höll borgerliga fe-minister inte nödvändigtvis m e d o m kravet på allmän rösträtt, u t a n h ä v d a d e i likhet m e d sina borgerliga b r ö d e r och f ä d e r sin legitimi-tet som representanter f ö r sina systrar f r å n ar-betarklassen. Så f o r m a d e s också borgerliga feministers rasistiska diskurser.

D e n n a insikt fordrar av oss att vi n u skär-s k å d a r d e ideologiskär-ska r a m a r i n o m vilka vår e g e n tids f e m i n i s m h a r formulerats. I sin strä-van att stärka sina positioner ser 1900-talsfe-m i n i s 1900-talsfe-m e n tillbaka p å e n historisk tradition av k v i n n o k a m p och politiska strider samtidigt s o m d e n organiserar sig själv på ett helt an-n o r l u an-n d a sätt. Språket h a r t ex f ö r ä an-n d r a t s . Frigörelse h a r ersatt e m a n c i p a t i o n , kollekti-visrn h a r ersatt individualism, radikala poli-tiska ideologier och sociologiska teorier h a r lett till allianser m e d vänstern och till delta-g a n d e i d e n anti-rasistiska k a m p e n . Istället för att fokusera p å traditionellt d e f i n i e r a d e politiska mål h a r vår typ av feminism m y n t a t t e r m e n sexualpolitik och slagordet det

personli-ga är politiskt.

Kroppen som tecken

D e n nya feministiska vågen ä r e n reaktion på det f a k t u m att s å d a n a ekonomiska och poli-tiska r e f o r m e r som g e n o m f ö r d e s på 1800talet i realiteten inte f ö r ä n d r a d e k ö n s u p p d e l -n i -n g e -n s d j u p s t r u k t u r e r . D e -n -nya femi-nis- feminis-m e n k r ä v d e e n psykologisk eller snarare kul-turell revolution och drivkraften b a k o m d e t t a var (och b i d r o g i sin t u r till) det intresse f ö r det kulturella, ideologiska och subjektiva som karakteriserat radikal kritisk teori och kulturell praktik u n d e r d e senaste trettio åren. Nyckelordet f ö r d e n feministiska versio-n e versio-n av d e versio-n versio-n a m e r o m f a t t a versio-n d e diskurs är k r o p p e n . Rosalind D e l m a r skriver: »Inrikt-n i »Inrikt-n g e »Inrikt-n på f r å g o r o m k v i »Inrikt-n »Inrikt-n o k r o p p e »Inrikt-n och dess sexuella behov h a r blivit u t m ä r k a n d e f ö r n u t i d a feminism.» (s 27) D e n nya feminis-m e n ä r e n k r o p p e n s politik sofeminis-m k o feminis-m feminis-m e r till uttryck i k a m p a n j e r k r i n g hälsa och i kraven p å rätt till sexualitet, i k a m p e n m o t våld och

m i s s h a n d e l liksom m o t p o r n o g r a f i , i f r å g a n o m m o d e r s k a p och å l d r a n d e t s p r o b l e m . D e n nya politiken artikulerar kvinnlighetens egenart särskilt n ä r d e t gäller k r o p p e n s p r o b l e m a -tik: k r o p p e n betraktas inte som något biolo-giskt f e n o m e n , u t a n s o m e n psykolobiolo-giskt k o n s t r u e r a d bild s o m tillhandahåller en ort och ett bildspråk åt d e t o m e d v e t n a s proces-ser, f ö r b e g ä r och fantasi. K r o p p e n är en k o n s t r u k t i o n , en f r a m s t ä l l n i n g s f o r m , en plats d ä r könsskillnadens m a r k e r i n g a r är in-skrivna. K r o p p e n s karaktär av tecken är också skälet till att d e n i feministisk politik bli-vit så betydelsefull som symbol och som plats f ö r vårt m o t s t å n d . För detta slag av feminis-tisk teori ä r k r o p p e n just en transaktions-p u n k t mellan d e t sociala systemet och subjektet, mellan vad som traditionellt b r u k a r f r a m ställas s o m ett inre och ett yttre. I sin e g e n -skap av figur i d e n politiska retoriken s u d d a r d e n semiotiserade k r o p p e n ut distinktionen mellan det inre och d e t yttre.

U n d e r 1800-talet g j o r d e det borgerliga samhället kön till e n central social skiljelinje och f ramställde socialt k o n s t r u e r a d könsskill-n a d som ekönsskill-n absolut klyvkönsskill-nad mellakönsskill-n d e t offentliga och det privata. D e n symbolisera-des av strängt åtskilda kroppar, Man och Kvinna. D e n n a polarisering s p o r r a d e bor-gerliga k v i n n o r att strida f ö r att vinna inträ-d e i inträ-d e n offentliga sfären (arbetarklasskvin-n o r (arbetarklasskvin-n a b e f a (arbetarklasskvin-n (arbetarklasskvin-n sig r e d a (arbetarklasskvin-n d ä r och b e t a l a d e pri-set f ö r d e t skenbara g r ä n s ö v e r s k r i d a n d e t ge-n o m att bli b å d e ekoge-nomiskt och sexuell ut-nyttjade) och f ö r r ä t t e n att beskrivas som del av d e n — som m e d b o r g a r e , som k o n s u m e n -ter, som nyttjare av det offentliga o m r å d e t . I fullständig motsats till d e n n a position står

1900-talets feministiska slagord »det person-liga ä r politiskt», s o m u n d e r s t r y k e r att det s k privata i själva verket r e d a n ä r ett offentligt r u m , vilket i n n e b ä r att d e t inte ä r i m m u n t m o t m a k t . D e n privata sfären ä r inte e n per-sonlig tillflyktsort u t a n e n plats f ö r våld och u t n y t t j a n d e som t r ä n g e r in i k r o p p e n s mest i n t i m a p o r e r hos det kvinnliga subjektet.

Ge-nom att h ä v d a att d e n offentliga och d e n

pri-vata sfären ä r ömsesidigt b e b l a n d a d e h a r fe-m i n i s fe-m e n effektivt d e k o n s t r u e r a t d e t t a fe- mot-satspar och skapat ett specifikt o m r å d e f ö r sitt eget politiska och teoretiska projekt.

Låt m i g n ä r m a mig d e n n a p u n k t f r å n en a n n a n vinkel. P r i o r i t e r i n g e n av d e n köns-p r ä g l a d e k r o köns-p köns-p e n och frigörelsens s köns-p r å k ä r inte unikt f ö r f e m i n i s m e n . Det ä r g e m e n -samt f ö r ett brett s p e k t r u m av radikala revol-ter s o m ä g d e r u m u n d e r 1960-talet, b l a n d s t u d e n t e r liksom b l a n d d e m som k ä m p a d e mot rasism och kolonialism. Vad som gav u p p h o v till 60-talets västerländska kulturre-volutioner var viktiga revideringar av tidiga-re u p p f a t t n i n g a r o m j a g e t , en identitetsför-ä n d r a n d e politik, ett n y t identitetsför-ä n k a n d e som r ö r d e synen p å k o n s u m t i o n och n j u t n i n g . Frigörel-sens diskurs placerades i n o m e n klassisk bor-gerlig politisk teori och d e f i n i e r a d e s i t e r m e r av ett subjekt som strävade e f t e r att bli fritt f r å n sociala b e g r ä n s n i n g a r , som ett inre j a g som var nedtryckt och förtryckt av ett socialt yttre. Poststrukturalistisk kritisk teori förkas-tade s å d a n a f o r m u l e r i n g a r till f ö r m å n f ö r teorier i vilka språk, diskurs och subjektivitet är nyckeltermer i en teoretisk f o r m u l e r i n g av ö v e r l a p p n i n g e n mellan subjektet och det so-ciala — d e t d e c e n t r e r a d e , t a l a n d e subjektet. Språket ä r det t e r r i t o r i u m d ä r b å d e det soci-ala och subjektet f r a m b r i n g a s . Mot d e n lingvistiska m e t a f o r e n s makt och dess b e n ä g e n -het att s a m a r b e t a m e d d e n sociala o r d n i n g e n h a r emellertid psykoanalysens insikter an-vänts f ö r att u n d e r g r ä v a status q u o just ge-n o m att uge-nderstryka att d e t d e c e ge-n t r e r a d e subjektet i själva verket är ett delat eller splitt-rat subjekt; ett subjekt som ä r f o r m a t —både som medvetet och som o m e d v e t e t — av d e t r a u m a n det i n n e b ä r att bli ett mänskligt subjekt m e d tillgång till ett språk som lyder u n -d e r en fällocentrisk lag. Psykoanalysen h a r p r o b l e m m e d d e t kvinnliga som tycks destabi-lisera d e n n a lag; m e n d ä r i g e n o m h a r d e n också k u n n a t e r b j u d a e n teoretisk f o r m u l e -r i n g av kvinnligheten som en del av d e t soci-ala systemet r e d a n f r å n b e g y n n e l s e n — samti-digt som d e n stänsamti-digt överskrider det.

Det g å r s å l u n d a att påvisa ett historiskt så-väl som teoretiskt s a m b a n d mellan semiotik, poststrukturalism och psykoanalys å e n a si-d a n och f e m i n i s m e n å si-d e n a n si-d r a si-d ä r f ö r att d e i n n e b ä r e n u t m a n i n g m o t d e n borgerliga politikens h e g e m o n i (ett a u t o n o m t jag, ett j a g definierat av klyvnaden mellan offentligt

och privat, dvs ett maskulint jag), i n o m vars

5

r a m a r aktuella feministiska f r å g o r inte läng-re kan ställas. Feministisk teori, s o m ofta läng- refe-rerar till f o r m u l e r i n g e n av f r å g a n o m kön/ge-n u s i ljuset av dessa tre akön/ge-nalytiska p a r a d i g m , måste d å förstås som politiskt o f ö r e n l i g m e d d e n u t i d a f o r m e r av feministiskt t ä n k a n d e och feministisk praktik som ä n n u dväljs i e n borgerlig 1800-talsproblematik - lika rättig-heter. Det ä r e n p r o b l e m a t i k som i realiteten inte bara undertrycker f r å g o r s o m r ö r klass-makt, u t a n som g e n o m att undertrycka varje begrepj) o m subjektivitet p å ett a v g ö r a n d e sätt u t e s l u t e r d e n centrala f r å g a n : f r å g a n o m könsskillnad.

Kristevas medvetandebegrepp

K o m b i n a t i o n e n av semiotik och psykoanalys, s o m Julia Kristeva betecknat s o m semanalys, ä r g r u n d a d på d e t d u b b l a f ö r k a s t a n d e t av b å d e d e t cartesianska arvets subjekt, vilket b e f i n n e r sig u t a n f ö r språket/samhället i kraft av ett suveränt m e d v e t a n d e , och d e n marxis-tiska traditionens subjekt, s o m är o u t p l å n l i g t socialt e f t e r s o m dess (falska) m e d v e t a n d e ä r fullständigt d e t e r m i n e r a t av strukturella krafter som sociala relationer och ekono-misk;! betingelser. En h e t e r o g e n f o r m e r i n g av ett splittrat mänskligt subjekt i språket, ett historiskt och t a l a n d e subjekt m e d e n k r o p p , är det som f ö r Kristeva skapar villkoren såväl f ö r d e b e g r ä n s a n d e k r a f t e r n a i d e n sociala o r d n i n g e n som för d e krafter som destabilise-rar d e n symboliska o r d n i n g e n g e n o m att överskrida d e n i syfte att förnya eller f ö r ä n d -ra d e n n a o r d n i n g .

I essän »Womens Time» f r å n 1979, g r u b -blar h o n över f e m i n i s m e n s historia och dess olika f o r m u l e r i n g a r av och o m kvinnlighet. D e n historiska skillnad D e l m a r identifierade mellan f e m i n i s m e n s intellektuella historia och kvinnorörelsens historia o m f o r m u l e r a r

Kristeva g e n o m generationsallegorin.4 H e n

-nes sätt att a n v ä n d a t i d s b e g r e p p e t h a r vikti-ga å t e r v e r k n i n g a r f ö r oss alla, särskilt f ö r d e m som ä r i n b e g r i p n a i d e n speciella verk-s a m h e t e n att p r o d u c e r a hiverk-storiverk-ska kulturverk-stu- kulturstu-dier, konsthistoria.

Kristeva i n l e d e r sin essä m e d e n analys av d e tidsmodaliteter s o m feminister b å d e ärver och modifierar. Där f i n n s d e n lineära,

kursi-va, historiska tiden, n a t i o n e r n a s och deras hi-storiers tid, politikens och r ä t t i g h e t e r n a s tid. Kristeva n a m n g e r en första g e n e r a t i o n av fe-minister som h a r sina r ö t t e r i 1800-talet m e n f o r t f a r a n d e ä r aktiva i n o m lika-rättighets-fe-m i n i s lika-rättighets-fe-m e n , och vars strävan e f t e r att vinna in-t r ä d e p å o f f e n in-t l i g h e in-t e n s o m r å d e som poliin-tis- politis-ka subjekt och att f ö r b ä t t r a kvinnors sociala och ekonomiska villkor n u kan läsas som en ö n s k a n o m att t r ä d a in i historiens lineära tid. D e n ä r del av e n identifikationslogik, e n ön-skan o m att vara o m inte lika så å t m i n s t o n e o m att b e h a n d l a s som jämlik i n o m dess defi-nitioner.

Å a n d r a sidan finns d e t en m i n n e s t i d , e n tidsform som är n ä r m a r e f ö r k n i p p a d m e d kvinnors specifika e r f a r e n h e t av cykler, perio-diska u p p r e p n i n g a r och m e d d e n mycket långa varaktigheten i kvinnors f ö r h å l l a n d e till r e p r o d u k t i o n e n och b e s k r i v n i n g a r n a av d e n . I vår tidsperiod kan vi identifiera e n post-1968-generation av feminister som för-kastade d e n politiska m å l s ä t t n i n g e n att vin-na i n t r ä d e i d e n offentliga sfären och dess hi-storisk-nationella tid och s o m istället v ä n d e sig till d e n kvinnliga psykologins och dess symboliska f r a m s t ä l l n i n g s f o r m e r s e g e n a r t i en strävan e f t e r »att ge röst åt d e intersubjek-tiva och kroppsliga e r f a r e n h e t e r som tidigare förblev s t u m m a i kulturen.» (s 194) Kristeva t ä n k e r u t a n tvivel på författare och skriben-ter s o m M o n i q u e Wittig, A n n i e Leclerc och H é l é n e Cixous, vilka vi likställer m e d f r a n s k f e m i n i s m . Vad som definieras som specifikt nytt m e d n u t i d a feminism är hittills neglige-rade o m r å d e n f ö r t i l l ä m p n i n g av radikala — eller o m f o r m u l e r a d e — idéer o m »politisk» praktik, n ä m l i g e n kultur, psyke och d e n kvinnliga eller m o d e r l i g a k r o p p e n .

Feministisk konsthistorias dilemma

Kan vi inte, o m vi g å r b o r t o m f e m i n i s m e n s a l l m ä n n a historier, också läsa d e n feministis-ka konsthistoriens d i l e m m a n i d e n n a modell f ö r generationskonflikt i n o m f e m i n i s m e n ? Vi ö n s k a r å t e r i n f ö r a g l ö m d a kvinnliga konstnä-rer i e n konsthistorisk berättelse som ä r line-ä r och vars skolbildningar line-är nationalistiska (den franska skolan, a m e r i k a n s k konst, tysk k u l t u r etc) i likhet m e d dess diskursiva m e t o

-d e r (-den västerlän-dska civilisationens utveck-ling, stil, p e r i o d i s e r i n g etc). Vi vill utrusta d e m m e d d e n k a n o n i s e r a d e konstnärliga e g e n s k a p e n att vara subjekt (subjecthood) som gillas av m ä n och a n v ä n d e r oss av en identifi-kationslogik f ö r att försöka framställa kvinn-liga k o n s t n ä r e r på s a m m a sätt s o m m ä n , åt-m i n s t o n e i t e r åt-m e r av e r k ä n n a n d e och re-spekt. O c h ä n d å k o m m e r i n n e b ö r d e n av kvinnors a r b e t e n att bli levande f ö r oss bara i t e r m e r som tillåter oss att tala o m deras olik-het och att beteckna helt a n d r a t i d s f o r m e r än d e som r ö r stil, rörelser, avantgardistiska in-novationer etc. Vi söker e f t e r sätt att tala o m »kvinnlighetens r u m » och dessa subjektiva t i d s f o r m e r i r y t m e r n a hos kvinnors livserfa-r e n h e t i n o m och mot könsskillnadens hielivserfa-ralivserfa-r- hierar-kier. Kan vi p å ett riktigt sätt f o r m u l e r a kvinnliga kulturella inskriptioners e g e n a r t i t e r m e r av konsthistoriens r å d a n d e t e m p o r a -la historiska diskurs? J a g tror inte det. Men att b e t o n a kvinnors särart u t a n f ö r historiens d o m i n e r a n d e t e r m e r i n n e b ä r e n risk för att vår fortsatta p l a c e r i n g i m a r g i n a l e n bara ses s o m tecken på »skillnad». Vi måste d ä r f ö r f öl-ja Kristeva ä n d a f r a m till h e n n e s dialektiska lösning o m vi ska u p p t ä c k a g r u n d e n f ö r ett

feministiskt sätt att utöva feministisk

konsthi-storia.

Trots att Kristevas essä h a r r u b r i k e n »Kvinnors tid» och trots att b o n a n v ä n d e r ge-n e r a t i o ge-n s m e t a f o r e ge-n , skiftar h o ge-n i slutavsge-nit- slutavsnit-tet f r å n kvinnlighetens och f e m i n i s m e n s tids-f o r m e r och d e tids-f i n i e r a r o m d e m i t e r m e r av r u m .

Min användning av ordet »generation» implice-rar mindre en kronologi än ett meningsskapande r u m , ett både kroppsligt och begärande men-talt rum. Därför kan det hävdas att en tredje at-tityd nu är möjlig, alltså en tredje generation, som inte utesluter — tvärt om — den parallella tillvaron av alla tre i samma historiska tid, eller t o m att de vävs s a m m a n med varandra, (s 209) För ögonblicket vill j a g inte gå in i h e n n e s t r e d j e r u m på dess eget teoretiska plan — j a g vill leka e n s t u n d m e d m e t a f o r e r n a tid och r u m som sätt att förstå d e n f e m i n i s m vi är del av och som vi f ö r k r o p p s l i g a r i våra olikartade praktiker »som feminister». Vad s o m ä r spe-ciellt m e d Kristevas f o r m u l e r i n g o m r u m ä r att d e n ä r semiotisk — d e t h a n d l a r o m r u m

7

som h a r i n n e b ö r d e r inskrivna och som g e r

u t r y m m e f ö r p r o d u k t i o n av i n n e b ö r d e r s o m överskrider r å d a n d e sociala och symboliska o r d n i n g a r . F e m i n i s m e n ä r alltså inte bara e n d i s k o n t i n u e r l i g historia o m idéer och kultu-rella uttryck å e n a sidan eller en historia o m rörelser och k a m p a n j e r f ö r social f ö r ä n d r i n g å d e n a n d r a . Feminismen kan definieras som ett m e n i n g s s k a p a n d e r u m , det r u m i vilket vi g e n o m ett feministiskt imperativ b å d e nege-rar existerande o r d n i n g a r av fallocentrisk m e n i n g och, i k a m p m e d framställningsfor-m e r n a , g e n e r e r a r kritiska innebörder, även nya s å d a n a . Feminismen tillhör d e m e n i n g s -s k a p a n d e r u m -s o m -skapat-s -sedan 1968 och s o m g e r nya betydelser åt b e g r e p p o m jaget, o m g e n u s och könsskillnad liksom o m kreati-vitet, konst och framställning.

I d e n politiska diskursen i n t r o d u c e r a r Kristeva b e g r e p p e t p r o d u k t i o n s s ä t t som ut-tryck för produktiva relationers tidsförhålla-d e n , samtitidsförhålla-digt som tidsförhålla-d e t också, u t a n s a m b a n tidsförhålla-d m e d d e m , f i n n s t i d s f o r m e r som r ö r betydel-s e betydel-s k a p a n d e t och betydel-subjektet, och d ä r m e d även könsskillnad. K ö n / g e n u s är d ä r f ö r inte nå-g o n t i n nå-g ahistoriskt, apolitiskt eller e n b a r t privat. M e n d e t kan bara tänkas historiskt och teoretiskt g e n o m att m a n e r k ä n n e r dess spe-cifika t i d s f o r m e r samt det o m r å d e i n o m vil-ket d e t f u n g e r a r mest formativt — språvil-ket och d e n k ö n s p r ä g l a d e subjektiviteten.

Feminismens geografi

K a r t l ä g g n i n g e n av feministisk teori existerar r e d a n i f o r m av e n konkret geografi. Det finns a m e r i k a n s k a feministiska traditioner som är mycket olika t r a d i t i o n e r n a i Frankrike, Skandinavien, Tyskland, Italien, J a p a n , Chi-le och S t o r b r i t a n n i e n . Politiska och teoretiska konflikter u p p t r ä d e r i f o r m av nationella skillnader. M e n det finns e n nordatlantisk h e g e m o n i — en f r å g a o m inflytelserika euro-peiska språk: fransk och engelskspråkig femi-nism ä r m e r internationell än skandinaviska eller tyska t e n d e n s e r .

I sin artikel »Feminism, P o s t m o d e r n i s m a n d Style: Recent Feminist Criticism in t h e US» svarar Toril Moi på kritik som riktats mot h e n n e s bok Sexual/Textual Politics (1985) för dess synbarliga u t e l ä m n a n d e av d e n

trans-Nästa sida:

Bilduppslag av Eva Löfdahl

Utan titel, 1985

Båda krita på papper, 63 x 47 cm

atlantiska t e n d e n s e n i a m e r i k a n s k feminis-tisk kritik som o r i e n t e r a r sig m o t f r a n s k poststrukturalism. H o n m y n t a r t e r m e n »at-lantisk postfeminism» f ö r att definiera Alice J a r d i n e s mitt-emellan-ställning i b o k e n

Gy-nesis: Configurations of Woman and Modernity

(1985) d ä r f ö r f a t t a r i n n a n förefaller att sväva över A t l a n t e n m e d a n h o n blickar m o t Frank-rike och talar till A m e r i k a . Den skenbara lätt-het v a r m e d vi kan kartlägga en f e m i n i s m e n s geografi döljer m e r f u n d a m e n t a l a konflikter än d e som gäller d e n korrekta nationella lo-kaliseringen av teoretiska t e n d e n s e r . Faran är att olika feministiska r i k t n i n g a r reduceras till en f r å g a o m stil — att vi m e d feministisk teori f ö r v a n d l a r d e politiska insikterna o m språk och subjektivitet till e n d e b a t t o m olika stilar i f r å g a o m skrivsätt och f r a m s t ä l l n i n g s f o r m e r . Toril Moi ö n s k a r m e d rätta u n d e r s t r y k a att f e m i n i s m e n istället ställer f r å g a n o m teorins

politik. O m sin e g e n ställning som

skandina-visk feminist m e d starka f ö r b i n d e l s e r till en brittisk socialistisk f e m i n i s m skriver h o n : »Allmänt skulle j a g vilja karakterisera mitt projekt b å d e h ä r och i Sexual/Textual Politics som ett försök att a r g u m e n t e r a f ö r e n

politise-rad förståelse av f e m i n i s m e n i motsats till e n

depolitiserad förståelse.» ' I k o n k l u s i o n e n av sin artikel skriver Toril Moi a p r o p å J a n e Gal-lop, e n a n n a n atlantisk postfeminist som mycket livfullt r e d u c e r a r f e m i n i s m e n s inne-håll till e n stilfråga:

J a n e Gallop har rätt i sitt påstående att valet av en stil innebär att man väljer en position, men hon har fel då hon framhåller en viss stilistisk rörelse som unikt feministisk, liksom hon har fel då hon antar att stil kan analyseras utan hän-syn till innehåll och det specifika historiska r u m där den griper in. Jag har redan hävdat att valet av en viss politisk position innebär att m a n ris-kerar att ha fel. På samma sätt kan vi finna att vi har klampat in med fel stil på fel plats. Risken som är förenad med stil är samma risk som är förenad med politiskt engagemang.(s 22)

Teoretiska utvecklingslinjer i n o m d e n n u t i d a f e m i n i s m e n s intellektuella historia måste d ä r f ö r visas u p p och analyseras m e d avseen-d e p å sina politiska e f f e k t e r — och valet av ar-g u m e n t eller teori är inte bara en f r å ar-g a o m olika konsthistoriska stilar eftersom d e kom-m e r att få politiska konsekvenser vare sig d e ä r avsedda, e r k ä n d a eller ej. Feministisk konsthistoria ä r s å l u n d a mottaglig f ö r e n kri-tik av s a m m a slag som d e n Toril Moi riktade m o t litteraturkritiken. J a g kan f o r m u l e r a det så h ä r : allt som feminister f ö r e t a r sig är inte a u t o m a t i s k t feministiskt — o m vi m e d femi-nism m e n a r i n b r y t n i n g a r i betydelsegivande praktiker s o m ä r politiskt effektiva i en situa-tion d ä r f e m i n i s m e n själv h a r ä n d r a t själva d e f i n i t i o n e n av d e t politiska. J a g avser d å d e n d e f i n i t i o n som o r i e n t e r a r bort f r å n tillgång-en till offtillgång-entliga rättigheter, m o t tillgång-en förståelse av f ö r u t s ä t t n i n g a r n a f ö r och f ö l j d e r n a av vår f o r m e r i n g som k ö n s p r ä g l a d e t a l a n d e sub-j e k t .

Att skriva konsthistoria

De teoretiska resor j a g själv gjort h a r priorite-rat f r å g o r s o m : varför ä r d e t viktigt att u t f ö r a d e n n a forskning, att skriva d e n n a u p p s a t s , d e n n a bok, i t e r m e r av m a k t e n s aktuella kon-figurationer? På detta sätt vägrar jag accepte-ra e n av konsthistoriens nyckeldistinktioner m e d vars h j ä l p d e n bevakar g r ä n s e r n a mellan f ö r l l u t e t och n ä r v a r a n d e . D e n konsthistoris-ka disciplinen h ä v d a r att e n d a s t tidsavstån-det kan b e k r ä f t a historiska u n d e r s ö k n i n g a r . Det n ä r v a r a n d e ä r alltför n ä r a och kan inte värderas objektivt. J a g vill h ä v d a att all histo-rieskrivning f o r m a s i n u t i d e n . D e n historio-grafiska praktikens politik ingår bland speci-fikt ideologiska m o m e n t . D e s s u t o m är det vä-sentligt att visa att n u t i d e n är historiskt ge-staltad. K o n f i g u r a t i o n e r n a av könsskillnad och k ö n s u p p d e l n i n g i samhället ä r inte na-turliga u t a n historiska; det ä r d ä r f ö r som d e kan u t m a n a s och f ö r ä n d r a s . Det f ö r f l u t n a som Tradition, Konsthistorien som K a n o n a n v ä n d s f ö r att legitimera d e t n u v a r a n d e sta-tus q u o . B e k r ä f t a d av tiden m e d g e r d e n stora konstens k a n o n ingen diskussion eller seriös o m p r ö v n i n g . Feministiska i n t e r v e n t i o n e r måste s p r ä n g a d e n kanoniska traditionen

ge-n o m att framställa d e t f ö r f l u t ge-n a , ige-nte som ett flöde eller en utveckling, u t a n som konflikt, politik, k a m p på bildkonstens slagfält o m m a k t e n i d e strukturella relationer vi kallar klass, g e n u s och ras.

Således avslutades m i n och Rozsika Par-kers bok Old Mistresses (1981) m e d e n diskus-sion o m en samtida feministisk konstnär, Ma-ry Kelly, som förklarar sin historiska betydel-se och d e n feministiska karaktären hos sitt projekt i t e r m e r h ä m t a d e f r å n d e reviderade konsthistorier som Rozsika Pärker och jag skapat g e n o m att u n d e r s ö k a konst och ide-ologi, konst och diskurs. I vår i n t r o d u k t i o n till Framing Feminism (1987) h ä v d a d e vi att d e t inte var n å g o n a k a d e m i s k i m p u l s som fick oss att skriva en historia o m konsten och kvinnorörelsen e f t e r 1970: våra v ä n n e r för-blev fattiga e f t e r s o m d e i e g e n s k a p av kvinnliga k o n s t n ä r e r fick orimligt svagt e r k ä n n a n -de, k ä n d e sig p r e s s a d e att ta deltidsjobb h ä r och där, och u n d e r g r ä v d e s i sin yrkesutveck-ling g e n o m e n stereotyp kritik eller i n g e n alls. Vi e r k ä n d e också att vårt skrivande inte var opartiskt. Vi u p p r ä t t h ö l l inte d e n profes-sionella historikerns s k objektiva distans — inte pga brist på integritet eller f ö r m å g a , u t a n d ä r f ö r att vi själva var involverade i d e historier som vi höll på att kartlägga. Vi var inte r ä d d a f ö r att ta ställning, e f t e r s o m det f ö r oss h a n d l a d e o m n å g o t verkligt och bety-delsefullt, inte o m några akademiska stilf rå-gor. Vi var t v u n g n a att vara allsidiga då vi täckte alla aktiviteter och h ä n d e l s e r och tend e n s e r f ö r att å s t a tend k o m m a e n tend o k u m e n t e -r i n g som å t e -r s p e g l a d e m å n g f a l d e n ; ä n d å låt-sades vi inte vara opartiska. Som Toril Moi skriver: att välja s t å n d p u n k t ä r att riskera nå-got personligen, m e n det ä r ett lågt pris att betala f ö r u n d v i k a n d e t av relativism och eklekticism — typiska k ä n n e t e c k e n på p o s t m o -d e r n i s m e n s m o r -d på historien.

Att kartlägga feministisk konstforskning

U n d e r d e allra senaste åren h a r d e t gjorts m å n g a översikter över feministiska aktivite-ter som r ö r konst, konstkritik och konsthi-storia. De h a r f ö r d e t mesta publicerats i fe-ministiska tidskrifter och u t g ö r e n värdefull d o k u m e n t e r i n g av vad s o m ofta ä r s p r i d d a

och disparata aktiviteter. Men det h a n d l a r inte bara o m i n f o r m a t i o n ; d e är också exem-pel på praktiserad feministisk konsthistoria och som sådan ä r d e själva historiska texter, såväl teoretiskt som politiskt f o r m a d e av sin ideologiska position. 1987 gav till sist d e n prestigefyllda a m e r i k a n s k a konsthistoriska tidskriften The Art Bulletin f e m i n i s m e n tillträ-d e till konsthistoriens k a n o n g e n o m att i sin serie av översikter över tillståndet i n o m di-sciplinen publicera en översiktsartikel av T h a l i G o u m a Peterson och Patricia Mathews o m »I"he Feminist Critique of Art a n d Art Hi-storv».1' Deras s a m m a n f a t t a n d e studie ä r

ovärderlig som bibliografisk referenstext, m e n f ö r u t o m att ge e n värdef ull d o k u m e n t a -tion föresatte sig f ö r f a t t a r n a att kartlägga d e viktigaste t e n d e n s e r n a och d e b a t t e r n a i femi-nistisk konsthistoria och konstkritik sedan

1971.

J a g avser att h ä r läsa artikeln som symp-t o m på d e n p r o b l e m a symp-t i k —den r e f e r e n s r a m — i n o m vilken d e n ä r skriven. Den tycks uppvisa ö v e r e n s s t ä m m e l s e r m e d Toril Mois och J u lia Kristevas texter, f r ä m s t g e n o m att a n v ä n -d a b å -d e g e n e r a t i o n s m e t a f o r e n och i-dén o m en geografi över f e m i n i s m e n . Ä n d å f å r för-f a t t a r n a p r o b l e m n ä r d e tvingas karakterisera d e politiska skillnaderna mellan generatio-n e r generatio-n a och d e geografiska e generatio-n h e t e r generatio-n a — d e g ö r d e t t a på ett s å d a n t sätt att dessa t e r m e r inte f ö r m å r f å n g a in och belysa, u t a n blir ett me-del att släta ut och depolitisera striderna mel-lan olika feministiska r i k t n i n g a r i n o m (och mot) d e n konsthistoriska disciplinen.

Enligt G o u m a Peterson och Mathews spän-n e r d e spän-n femispän-nistiska kospän-nsthistoriespän-ns geografi över A t l a n t e n : d e n h u v u d s a k l i g a skiljelinjen g å r mellan USA och S t o r b r i t a n n i e n . Det finns också två g e n e r a t i o n e r av feminister m e d olika teoretiska positioner och projekt. Den geografiska u p p d e l n i n g e n och genera-tionsskillnaden ä r dock delvis ö v e r l a p p a n d e , vilket leder f r a m till f ö r f a t t a r n a s avslutande a r g u m e n t o m a m e r i k a n s k a f ö r m ö d r a r och brittiska d ö t t r a r — en besynnerlig omkast-n i omkast-n g av d e omkast-n u p p d e l omkast-n i omkast-n g mellaomkast-n d e omkast-n g a m l a världen och d e n nya världen i enlighet m e d vilken a m e r i k a n s k a k v i n n o r kallade sig »revo-l u t i o n e n s döttrar». Trots d e n skenbart dvnas-tiska ansatsen finns d ä r inte n å g o n verklig

11 genealogi i Foucaults m e n i n g . Men g e n e r a -tionsklyftan f r a m s t å r som politisk. D e n förs-ta, amerikanska, g e n e r a t i o n e n presenteras s o m konservativ, revisionistisk, hyllande och e m p i r i s k i sin forskning. Den a n d r a , brittiska, g e n e r a t i o n e n ä r ( m e d en e u f e m i s m ) »radi-kal» och interventionistisk och f r a m f ö r allt teoretisk i sin forskning. D e n distinktion vi re-d a n mött mellan f e m i n i s m e n s o m ire-déer och f e m i n i s m e n s o m rörelse omlokaliseras h ä r i såväl tid som r u m : d e a m e r i k a n s k a feministis-ka konsthistorikerna ä r m e r rörelse, m e d a n d e brittiska är teori.

Kritik av metodologibegreppets

användning

D e n n a i n d e l n i n g möjliggörs, m e n a r j a g , av d e n alltför llitiga a n v ä n d n i n g e n av t e r m e n m e t o d o l o g i , vilken å t e r k o m m e r u p p r e p a d e g å n g e r i d e senare avsnitten av essän. D e n a n d r a g e n e r a t i o n e n s feministiska konstkritik u p p v i s a r »en m e r konsekvent radikal kritik av traditionella m e t o d o l o g i e r » (s 346); »en d e b a t t r ö r a n d e m e t o d o l o g i h a r nyligen b r u -tit ut i konstkritiska kretsar mellan dessa två g r u p p e r » (s 347); » n u t i d a konstkritiker i n o m d e n a n d r a g e n e r a t i o n e n tillför d e t feministis-ka perspektivet b r u k e t av nya p o s t m o d e r n a m e t o d o l o g i e r såsom poststrukturalism, se-miotik och psykoanalytisk kritik» (s 349); och slutligen: »precis som konstkritiska m e t o d o -logier skiljer sig feministiska konstkritiska m e t o d o l o g i e r b e r o e n d e p å ideologisk posi-tion som i sin t u r ofta ä r naposi-tionellt betingad» (s 350). B å d e politik och teorier f ö r s v i n n e r i p a r a p l y t e r m e n metodologi, som d e f i n i e r a r en p r o c e d u r f ö r att u t f ö r a det kritiska eller konsthistoriska arbetet u t a n att ställa d e centrala f r å g o r n a o m vad s o m u t g ö r b a k g r u n -d e n till eller motiverar »arbetet».

Detta i n n e b ä r inte att jag h ä v d a r att det skulle r å d a en m o t s ä t t n i n g mellan teori och praktik, eftersom d e t inte finns n å g o n prak-tik u t a n v ä g l e d a n d e teori (något som inte in-setts eller e r k ä n t s till fullo) och teorier endast förverkligas i praktiken. Metodologin kom-m e r bara till synes, dvs f r a kom-m s t å r sokom-m n å g o t a n n a t än disciplinens n o r m a l a procedurer, n ä r m a n ställer a n n o r l u n d a f r å g o r s o m n ö d -v ä n d i g g ö r a n n o r l u n d a sätt att p r o d u c e r a

svar. I n n a n f e m i n i s m e n eller sociala och ma-terialistiska konsthistorier g j o r d e sig gälland e var m e t o gälland o l o g i n inte något p r o b l e m . Ä m -net konsthistoria k u n d e identifiera sig m e d m ä s t a r n a s skolor — Ranofsky och ikonografi osv. Men ställer jag e n f r å g a o m kvinnors synbarliga f r å n v a r o i d e n konsthistoriska d o k u -m e n t a t i o n e n , e n f r å g a -m e d u r s p r u n g i intres-sen s o m står i m o t s ä t t n i n g till konsthistoriens status q u o , så k o m m e r jag f ö r m o d l i g e n att få behov av ett a n n o r l u n d a sätt att göra konsthi-storia f ö r att k u n n a besvara d e n , eftersom d e n n u v a r a n d e konsthistoriska praxisen inte bara undertrycker k u n s k a p o m kvinnliga konstnärer, u t a n u n d e r k ä n n e r själva idén o m k v i n n o r s o m »konstnärer» i ordets kanonise-rade bemärkelse. D e n konsthistoriska diskur-sens ideologiska projekt är att göra maskuli-nitet s y n o n y m t m e d kreativitet.' I Old

Mi-stresses var vi d ä r f ö r t v u n g n a att göra själva

konsthistorien (ill föremål f ö r ideologisk kri-i kri-ik — och vkri-isa h u r d e n t j ä n a d e en kri-icke e r k ä n d könshierarkis intressen.

Metodologisk innovation är s å l u n d a bara s y m p t o m e t , inte d e n verkliga kraft som för-ä n d r a r konstkritik och k o n s t u t ö v n i n g . Det för-är ett s y m p t o m p å en politisk konflikt som ut-spelas på såväl d e n kulturella diskursens som k u l t u r g e s t a l t n i n g e n s plan.

Praktiken föder teorin

När Rozsika Parker och jag 1976 b ö r j a d e skri-va Old Mistresses (den slutfördes 1978 och publicerades först 1981) k ä n d e vi inte till de-k o n s t r u de-k t i o n e n ; ä n d å ä r det i viss m e n i n g en dekonstruktiv text, ett a r b e t e som läser konsthistorien m e d fokus på s t r u k t u r e r a n d e f r å n v a r o och ideologiska ramar. Företaget drevs inte f r a m av teori, u t a n av specifika frå-g o r som u p p s t o d i d e n praktiska forskninfrå-g- forskning-en, u n d e r v i s n i n g e n eller i skrivandet. När vi ser tillbaka på d e t kan vi se allt m e r av dess ri-k e d o m och b e g r u n d a h u r idéer s o m vi inte var direkt b e k a n t a m e d ä n d å s i p p r a d e n e r till oss som tillhörde en d i s k u t e r a n d e g e m e n -skap av radikala och feministiska intellektuel-la.

Boken var ett försök att f o r m u l e r a könsre-lationernas sociala motsägelser p å ett spe-ciellt o m r å d e : konsthistorien. Den var ett

re-sultat av kvinnorörelsens m e n i n g s s k a p a n d e r u m , som gav u p p h o v till olika sätt att artiku-lera f r å g o r som sexualitet, subjektivitet, könsmakt och lust. I n i f r å n d e n n a ram v ä r d e t möjligt att understryka att k v i n n o r inte be-fann sig u t a n f ö r konstens rike, dvs vår ver-sion av d e n offentliga sfären, u t a n alltid be-f u n n i t sig i d e t t a rike m e n i d e n strukturella positionen av ett negativ m e d vilket manlig-h e t e n tillskansade sig sin d o m i n a n s . D e n ste-reotypa k o n s t r u k t i o n e n av kvinnlighet är inte essentiell i en biologisk m e n i n g , u t a n — för att a n v ä n d a ordet i en a n n a n b e m ä r k e l s e — essentiell, dvs n ö d v ä n d i g , för f r a m b r i n g a n -d e t och bevaran-det av -d e n hierarki som vi kal-lar könsskillnad.

Vad som faktiskt g j o r d e d e t t a möjligt f ö r Rozsika Parker och m i g var g å n g b a r h e t e n hos Althussers f o r m u l e r i n g a r o m ideologi s o m b e t o n a d e att idéer varken flyter o m -kring i idealismens fria r y m d eller ä r en f r å g a o m m e d v e t a n d e , falskt eller ej. A l t h u s s e r spe-cificerade ideologi som e n materiell praktik i så m o t t o att p r o d u k t i o n e n av b å d e i n n e b ö r -d e r och subjekt f ö r i n n e b ö r -d e r och sociala positioner ä g e r r u m i n o m sociala institutio-n e r såsom familjeinstitutio-n, skolainstitutio-n, kyrkainstitutio-n och me-dia. I k o m b i n a t i o n m e d Foucaults definition av diskursiva f o r m a t i o n e r , som också h a r e n institutionell tillvaro, möjliggjorde d e t t a f ö r oss att identifiera konsthistorien som en dis-kurs som praktiserades i n o m specifika insti-tutioner, f r å n konsthistoriska institutioner till f ö r l a g s h u s , f r å n m u s e e r till p r e s e n t b u t i -ker. Det ä r högst signifikativt att G o u m a Pe-terson och Mathews i sin lista på teorier, felak-tigt kallade metodologier, varken tar m e d Althussers ideologiteori eller Foucault.

D e n n a brist u t g ö r i själva verket ett bety-delsedigert, s y m p t o m a t i s k t u n d e r t r y c k a n d e i deras text. D e n visar textens ideologiska g r ä n s e r g e n o m att m ä r k a ut vad som inte kan sägas. Således är texten i althusserianska ter-m e r s t r u k t u r e r a d g e n o ter-m det soter-m d e n uteslu-ter: g e n o m f r å n v a r o n av varje a n t y d a n till i d e o l o g i b e g r e p p struktureras texten, via do-m i n e r a n d e diskursiva fordo-mationer, av en aka-d e m i s k narrativ f o r m som är p a r a aka-d i g m a t i s k f ö r konsthistoriens berättelser. D e n n a text k o n s t r u e r a r f e m i n i s m e n s historia och konst-historien g e n o m en narrativ f r a m s t ä l l n i n g av

13 utveckling och f r a m s t e g . D e n b e r ä t t a r en

hi-storia som b ö r j a r 1971 och r ö r sig f r å n enkla b e g y n n e l s e r till sofistikerade utvecklingar, f r å n emotionella och personaliserade kvin-n o i d e kvin-n t i f i e r a d e f r a m s t ä l l kvin-n i kvin-n g a r o m käkvin-nslig- känslig-het och e r f a r e n h e t till intellektuella, analytis-ka och skillnadsorienterade teoretisanalytis-ka texter, f r å n samvarons och solidaritetens m o d e r l i g a r u m till ett m e r problematiskt, rigoröst och m a s k u l i n t r u m d ä r m a n l ö p e r risken att bli exklusiv och auktoritär. »Olyckligtvis kan så-d a n t feministiskt p o s t m o så-d e r n t ställningsta-g a n d e o f t a själv ta siställningsta-g a u k t o r i t ä r a former.» (s 350)

Fga f ö r f a t t a r n a s perspektiv a r r a n g e r a s så-d a n a m o t s a t s e r som en lineär utveckling så att e n k a r t l ä g g n i n g av d e n a m e r i k a n s k a ver-sus d e n brittiska f e m i n i s m e n s stil blir en tem-poral narrativ f r a m s t ä l l n i n g som ä r högst s y m p t o m a t i s k f ö r d e t sätt på vilket m a n i n o m d e n konsthistoriska disciplinen skriver sina historier. I lidens utvecklingsflöde finns inget

rum f ö r konflikt, f ö r ideologi eller f ö r politik

som bryter s ö n d e r d i a k r o n i n i syfte att skapa komplexa politiserade synkronier. D ä r f ö r kan f e m i n i s m e n inte förstås eller definieras u t e s l u t a n d e diakroniskt, som idéernas histo-ria eller rörelsernas succession. I vår tid f i n n s det feministiska r u m m e t d ä r oförenliga ide-ologier och politiska linjer existerar samti-digt i olika g r u p p e r , riktningar, g e m e n s k a p e r och ofta även i n o m enskilda individer.

Det politiska p r o b l e m e t b e t r ä f f a n d e vilka f r å g o r vi b o r d e ställa till historiska framställ-n i framställ-n g a r av bildkoframställ-nsteframställ-n och dess kulturella s a m m a n h a n g , dvs d e t som f ö r oss b o r t o m konsthistorien , h a r h ä r ersatts m e d d e n m e r ofarliga d e b a t t e n o m vilken m e t o d o l o g i m a n ska a n v ä n d a i n o m disciplinen. Men d e k o n -struktion, semiotik och psykoanalys är inga metoder. Naturligtvis h a r d e m e t o d e r , m e n dessa ä r en följd av teorin, en u t f o r m n i n g av d e n praktiska k u n s k a p s p r o d u k t i o n e n o m det som definierats s o m teorins objekt — skrivan-de, teckensystem eller d e t o m e d v e t n a . Meto-d e n följer av t e o r i b i l Meto-d n i n g e n och är i Meto-d e n n a b e m ä r k e l s e helt f r å n v a r a n d e i G o u m a Peter-sons och Mathews text, liksom d e historiska s a m m a n h a n g i n o m vilka d e n politiska kam-p e n o m t e o r i b i l d n i n g e n ä g d e r u m i slutet av 50-talet och p å 60-talet.

USA kontra England

Konsthistoria ä r en disciplin som på ett be-tydligt m e r g e n o m g r i p a n d e sätt h a r profes-sionaliserats och institutionaliserats i USA än i S t o r b r i t a n n i e n . I USA g r u n d a d e s konsthi-storia i f o r m av akademiska lärostolar vid mit-ten av 1800-talet. Vid brittiska universitet in-r ä t t a d e s i n g e n u n d e in-r v i s n i n g i ä m n e t f ö in-r in-r ä n en bit in på i n n e v a r a n d e å r h u n d r a d e , och d å bara vid C o u r t a u l d och vid Warburginstitutet som bildades g e n o m överflyttningen av War-burgbiblioteket till L o n d o n e f t e r nazisternas m a k t ö v e r t a g a n d e i Tyskland. På 1960-talet ledde e n e x p a n s i o n av k o n s t u t b i l d n i n g e n till ökad e f t e r f r å g a n på konsthistoriker som k u n -d e u n -d e r v i s a på konstkurser vi-d -d e polvtek-niska h ö g s k o l o r n a som d å b ö r j a d e växa. Det-ta s k a p a d e en helt ny sektor i n o m vilken nya v e r k s a m h e t e r s o m grafik, designhistoria, kulturstudier, film och m e d i e s t u d i e r också k u n -d e utvecklas, n å g o t som le-d-de till korsbe-f r u k t n i n g m e d nya t y p e r av konsthistoria vil-ka u t f o r m a d e s f ö r att passa d e konststuderan-des önskemål.

L å n g t f r å n att vara ett h u m a n i s t i s k t elitäm-n e vid uelitäm-niversiteteelitäm-n växte koelitäm-nsthistoria i S t o r b r i t a n n i e n f r a m i ett klimat som helt till-fälligt gav u p p h o v till e n allians mellan d e n och kultur- och kritisk teori som ofta s a m m a p e r s o n e r var intresserade av. M å n g a av oss b ö r j a d e u n d e r v i s a i f i l m k u n s k a p och fick u p p ö g o n e n f ö r en rad olika visuella feno-m e n sofeno-m inte var s a n k t i o n e r a d e sofeno-m Stor Konst, dvs som inte ingick i d e n västerländs-ka civilisationens västerländs-kanonisvästerländs-ka tradition. Foto-grafi, illustrationer, karikatyrer och en hel rad n u t i d a t y p e r av bildkonst ersatte d e n traditionella konsthistoriens hierarkier och n a t u r -ligtvis även hierarkierna i m o d e r n i s m e n s och d e n m o d e r n a konstens historia.

Sedan 1968 är det i m e r perifera och nytill-k o m n a fält som det i f r å n v a r o n av strängt övervakade disciplingränser givits u t r y m m e för e n ny typ av intellektuell praktik att ut-vecklas; h ä r var feministisk k u n s k a p och teori b å d e ett e x e m p e l och en central i n f l u e n s och resurs. M e d a n vi sett intitutioner f ö r m e d i e -och k o m m u n i k a t i o n s s t u d i e r , f ö r kultur- -och filmforskning f i n n a ett h e m t o m vid universiteten, f örblir emellertid f e m i n i s m e n en o u t

-sider. Det finns förstås några centra som g e r kurser i k v i n n o f o r s k n i n g , m e n inga universi-tetsinstitutioner eller f o r s k n i n g s p r o g r a m av d e n o m f a t t n i n g som finns vid a m e r i k a n s k a universitet och på a n n a t håll. Feminismen be-håller sin outsiderstatus. D e n h a r aldrig inte-grerats i n å g o n disciplin och förblir för alltid e n s a m samtidigt som d e n inte ens u t g ö r ett enhetligt a n n a t . D e n ä r h e t e r o g e n och

kon-f l i k t kon-f y n d .

Feminismen ä r en archimedisk p u n k t var-ifrån u p p s ä t t n i n g e n av n u t i d a d e b a t t e r i n o m samhälls- och k u l t u r t e o r i kan värderas, at-tackeras, o m a r b e t a s ; f e m i n i s m e n ä r d e n p u n k t f r å n vilken a v g ö r a n d e i n b r y t n i n g a r kan göras för att f ö r ä n d r a i olika discipliner, också i n b r y t n i n g a r som kan b ö r j a f o r m u l e r a ett icke-disciplinärt k u n s k a p s o m r å d e d ä r g r ä n s e r n a mellan social k u n s k a p , historisk k u n s k a p , politisk k u n s k a p och kulturell k u n -skap är u t s u d d a d e så att vi kan få g r e p p o m deras konkreta interaktion i d e texter vi stu-d e r a r och i stu-d e m vi skriver. Institutionellt så väl som teoretiskt ä r f e m i n i s m e n d å ett r u m vid sidan o m ; d e t t a ä r f ö r d e l e n m e d att be-h a n d l a f e m i n i s m e n s o m ett betydelsegivan-d e r u m som bevarar i n n e b ö r betydelsegivan-d e n av att b å betydelsegivan-d e vara en rörelse och att vara i rörelse.

Rosalind Delmars definition av f e m i n i s m s o m en historia o m idéer åtskild f r å n kvinno-rörelsen kan via J u l i a Kristeva o m f o r m u l e r a s som e n dialektik som alltid ä r historiskt g r u n d a d . J a g vill bevara m i n personliga histo-ria i kvinnorörelsen, ty dess politiska mål och praktik f o r m a r f o r t f a r a n d e vad jag g ö r n u n ä r jag fått e n plats i n o m institutionen. J a g vill också hålla vid liv d e t speciella samspel mel-lan teori och rörelse som karakteriserar nutida f e m i n i s m — b å d e som en å t e r u p p v a k n a n -d e aktivism f ö r social f ö r ä n -d r i n g och som ett d j u p g å e n d e m e n d j u p t politiskt filososfiskt å t e r v ä n d a n d e till f r å g a n o m könsskillnad. E n d a s t f e m i n i s m e n e r b j u d e r en p u n k t s o m ligger u t a n f ö r såväl historisk materialism som konsthistoria, f r å n vilken j a g kan utfor-m a ett feutfor-ministiskt projekt för studiet av visu-ella f r a m s t ä l l n i n g a r och dess praktiker, dis-kurser och institutioner. Detta feministiska projekt i n b e g r i p e r b å d e materialistiska m o -m e n t och e r k ä n n a n d e av betydelsen av d e n psyko-symboliska d o m ä n e n . M e d a n jag

skul-le ge ett positivt svar på f r å g a n »är d u femi-nist?», så skulle j a g inte k u n n a göra s a m m a sak o m jag tillfrågades »är d u konsthisto-riker?» Rubriken p å en av m i n a f ö r e l ä s n i n g a r ä r just »Kan konsthistorien överleva inflytan-d e t f r å n f e m i n i s m e n ? »8 Jag delar

undersök-n i undersök-n g s o m r å d e m e d koundersök-nsthistoriker. Jag stude-rar s a m m a a r t e f a k t e r eller bilder och läser s a m m a d o k u m e n t . M e n objektet f ö r m i n dis-kurs är inte »konst», dvs syftet är inte att be-kräfta konst som kategori och värde. Objek-tet f ö r d e n feministiska diskursen ä r d e n soci-ala-psvkiska p r o d u k t i o n e n av könsskillnad och m a k t r e l a t i o n e r n a n ä r d e bryts mot d e an-g r ä n s a n d e ras- och k l a s s f o r m a t i o n e r n a ; dessa b e s t ä m m e r villkoren f ö r d e visuella f r a m s t ä l l n i n g s f o r m e r n a samtidigt som d e f o r m a s och bevaras av d e n bildmässiga f r a m -ställningens f u n k t i o n s s ä t t .

Att a n v ä n d a sig av strukturalism och post-strukturalism i n n e b ä r att m a n d e l t a r i en revid e r i n g av revid e nyckelkategorier m e revid vilka h u -manistisk forskning, inklusive konsthistoria, hittills h a r varit organiserade. O m vi överger idén o m d e n individuella och expressiva för-fattaren och f ö r e t a r oss historiskt lokalisera-d e och positionsbestämlokalisera-da läsningar, så blir traditionen av m o n o g r a f i s k a hyllningar av » m o d e r n i s m e n s f ä d e r » och a n d r a stora fallo-centriska k o n s t r u k t i o n e r omöjliga. Dessa m o d e l l e r h a r prövats mot teorier o m subjek-tivitet som trots allt h a r gjort d e t möjligt att tyda kvinnlighetens och m a n l i g h e t e n s for-m a t i o n e r sofor-m b å d e sociala och psykiskt inrät-t a d e konsinrät-trukinrät-tioner. Varje inrät-teoreinrät-tiskinrät-t sysinrät-tem e r b j u d e r partiella m e d e l att ta sig an feminis-tiska frågor, varje system t i l l h a n d a h å l l e r verktyg f ö r kritik av d e a n d r a systemens be-g r ä n s n i n be-g a r . När d e n e n a teorin k ä m p a r m e d d e n a n d r a snarare än att prydligt ligga i det intellektuella s n a b b k ö p e t s k u n d v a g n , till-h a n d a till-h å l l e r f e m i n i s m e n s projekt ett r u m f ö r tillfälliga allianser och kreativa konflikter, det jag kallar bricollage. Feminismen ä r d e n n a komplexa konflikt av r u s t n i n g och f ö r h a n d -ling, ty vi ä r f o r t f a r a n d e t v u n g n a att förklara vårt kvinnliga p r e d i k a m e n t och att ge en verkningsfull f o r m u l e r i n g av d e n feministis-ka u t m a n i n g e n .

J a g vill h ä v d a att vi f ö r att n ä r m a oss ä m -net b e h ö v e r minst fem olika t e o r i o m r å d e n :

15

t e o r i e r o m d e t sociala, h u r vi kan t ä n k a o m

h e l h e t e n av sociala relationer, t e o r i e r o m d e t historiska, t e o r i e r o m d e t ideologiska, t e o r i e r o m d e t t e x t u e l l a och t e o r i e r o m s u b j e k t e t . Dessa o m r å d e n g e r tillgång till a n a l y s e n s o b j e k t : m a k t , h e r r a v ä l d e , r e p r e s e n t a t i o n , be-g ä r och skillnad. T e o r i n s politik u t be-g ö r s av ett politiskt m o t s t å n d m o t u n d e r t r y c k a n d e t av det f a k t u m att d e t r å d e r förtryck, och m o t u n -d e r t r y c k a n -d e t av r e -d s k a p e n f ö r a n a l y s av för-trycket o c h dess o m v a n d l i n g . O m k ö n / g e n u s ä r d e n i vår k u l t u r u n d e r t r y c k t a f r å g a n , i d e n b e m ä r k e l s e n att d e t ä r e n m a k t e n s axel, så u n d e r t r y c k s s t ä n d i g t d e s s teoretiska a r t i k u l e -r i n g m e d v e t e t av d e m s o m m o t s ä t t e -r sig att m a n t a l a r o m d e n n a k u n s k a p , och o m e d v e t e t av d e m s o m inte f ö r m å r att teoretiskt a r t i k u -lera dess u n d e r t r y c k a n d e . Det ä r d ä r f ö r av av-g ö r a n d e b e t y d e l s e att vi b e av-g r u n d a r , dvs av-g e r teoretiskt uttryck åt, h u r vi s t u d e r a r kvinnor, d e r a s villkor och historia, d e r a s plats i olika f r a m s t ä l l n i n g s f o r m e r och deras e g n a uttrycks-f o r m e r , h u r vi g ö r k v i n n o uttrycks-f o r s k n i n g e n uttrycks-

femi-nistisk — dvs ( f ö r att ä n e n g å n g h ä n v i s a till

Toril Moi) att politisera i m o t s a t s till a t t d e p o l i t i sera, att praktisera t e o r i n s politik. K o n s t h i -storia o c h olika sätt att skriva k o n s t e n s histo-ria f ö r b l i r o f r å n k o m l i g a fora f ö r d e n n a strid, ty i sin s k e n b a r a distans, sin p r i v a t i s e r i n g av k u l t u r e n bort f r å n politikens och m a k t e n s s m u t s i g a h a n t e r i n g s k v d d a r d e n d e n f ö r h ä r s k a n d e m a k t s t r u k t u r e n m e d dess e u r o c e n t -riska, h o m o f o b i s k a o c h p a t r i a r k a l a konsthi-storier.

Översättning: Göran Fredriksson Detta är en förkortad version av föreläsningen i Stockholm,

oktober 1991.

NOTF.R

1 Det är drygt tio år sedan jag sist besökte Sveri-ge. G e n o m Barbro Werkmästers försorg kom tre brittiska feminister - Lisa Tickner, Pihl Goodall och j a g själv - till Sverige i s a m b a n d m e d utställningen Vi arbetar för livet. Barbro Werkmäster och A n n a Lena Lindberg gjorde det också möjligt för oss att föreläsa vid deras respektive universitet i Uppsala och L u n d . Det var då jag skrev d e n artikel som sedan publice-rades i KVT4I81, »Vision, röst och makt», som en reflektion och introduktion till boken Old

Mistresses. Women, Art & Ideology (1981), vilken

j a g j u s t h a d e avslutat tillsammans m e d Rozsika Pärker som vårt bidrag till d e n m o g n a n d e de-batten om feminism, konst och historia. Att k o m m a tillbaka till Sverige n u 1991 och delta i d e n n a tidskrifts återblick över tio år av feminis-tiska inbrytningar i konst och konsthistoria ger återigen tillfälle till reflektion och värdering. 2 Se Delinar 1986.

3 Jag är Mary Kelly tack skyldig för d e n n a in-sikt, som h o n h a r införlivat m e d sitt projekt

In-terim, som finns katalogiserat i Mary Kelly Inte-rim, New M u s e u m of C o n t e m p o r a r y Art, New

York 1990.

4 Kristeva [1979] s 188-213 i Moi (red), 1986. 5 Moi 1988 s 4.

6 Peterson & Mathews 1987, s 3 2 6 - 3 5 7 . 7 Richard Easton h a r visat att d e n n a

synonymi-tet är b e g r ä n s a d ytterligare till en kanoniserad heterosexualitet, se Easton 1990.

8 D e n n a föreläsning k o m m e r f ö r m o d l i g e n att publiceras av T h a m e s 8c H u d s o n u n d e r 1992 som detta års Walter Neurath Memorial Lectu-re.

L I T T E R A T U R

Baker E 8c Hess T (red), Art and Sexual Politics, New York/London 1971.

D e l m a r R, »What is Feminism?» i MitchellJ 8c Oakley A (red), What is Feminism? Basil Black-well 1986.

D u n c a n C, »Virility a n d Male D o m i n a t i o n in Early Twentieth C e n t u r y Vanguard Art» i Art

Forum dec 1973.

Easton R, Canonical Criminalisations (opubl M A-avhandling) Leeds University 1990. Gornick V & Morän B (red), Women in Sexist

So-ciety New York 1971.

Jardine, Alice, Gynesis: Configurations oj Wöman

and Modernity, Cornell University Press,

Kristeva J, »The System and T h e Speaking Sub-ject» [1973] i Moi T (red), The Kristeva Reader Basil Blackwell, Oxford 1986.

Kristeva J, »WomensTime» [1979] i MoiT(red),

The Kristeva Reader Basil Blackwell, Oxford

1986.

Mary Kelly Interim, New Museum of

Contempo-rary Art, New York 1990.

Moi, T, Sexual/Textual Politics: Feminist Literary

Theory, Methuen, London & New York 1985.

Moi T (red), The Kristeva Reader Basil Blackwell, Oxford 1986.

Moi T, »Feminism, Postmodernism, and Style. Recent Feminist Criticism in the United Sta-tes» i Cultural Critique Vol 1, Spring 1988. Nochlin L, »Why Are T h e r e No Great Women

Artists?» i Gornick V & Morän B (red),

Wo-men in Sexist SaartyNcw York 1971a.

Nochlin I., »Why Are T h e r e No Great Women Artists?» i Baker E & Hess T (red), Art and

Sexual Politics New York/London 1971b.

Parker R & Pollock G, O/d Mistresses. Art, Wovien

and Ideology, Pandora Press, 1981/1988.

Parker R & Pollock G, Framing Feminism. Art and

the Wovien s Movement 1970 — 1985, Pandora

Press, London 1987.

Peterson T G &c Mathews P, »The Feminist Criti-q u e of Art a n d Art History» i Art Bulletin LXIX 3/1987.

Pollock G, Vision and Difference. Femininity,

Femi-nism and the Histories of Art, Routledge, 1988.

Pollock G, Anmälan av Mary Garrards Artemisia

Gentileschi. The Image of the Female Hero in Ba-roque Art i Art Bulletin LXX1I 3/1990.

Pollock G, »Can Alt History Survive the Impact of Feminism?» (kommande) T h a m e s 8c H u d s o n 1992.

Reiter R (red), Notes Towards an Anthropology of

Women, Monthlv Review Press, Boston 1975.

Griselda Pollock Centre for Cultural Studies Department of Fine Art T h e University of Leeds England

Continued from page 28

S U M M A R Y

An Ambiguous Perspective — a portrait analysis

This artide discusses the artistic production in the 1880's by two artists, H a n n a Pauli and Eva Bonnier. By reconstructing the historical sub-ject position these women occupied at that time, the author aims to locate their visual per-spective. A feminist analysis is employed (in this artide) to address the lackof studies of the visu-al perspective of women artists in what is tradi-tionally regardes as art history.

T h e 1800's are seen as a century in transition from o n e of patriarchy in decay to that of a male society. T h e feminist theories of Griselda Pol-lack (on the French Avant-Garde) and Pil Dahle-r u p (011 the definitions on social and psychic po-sitions of womens roles) have influenced the model of analyses employed here 011 the Nordic juste-milieu painters. By studying the pattern of production of each artist the author pro poses to describe their subject position. Two portraits by the above-mentioned artists form the basis of this study.

T h e artide uses an analysis of Paulis portait of the Finnish artist Venny Soldan to illustrate the duality of the painters visual perspective. O n one hand Pauli portrays Soldan as an alien seen through the eyes of patriarchy while att the same time illustrating the sense of freedom that occupation (i.e. artisan) accorded women of the period.

Using Bonniers self-portrait, the a u t h o r shows how the painter takes an ambigous per-spective wherein she denies her own role as a professional artist. T h e a u t h o r argues Bonnier appears to be asking the question »where do It fit in» in that the prevailing patriarchal defini-tion of »femininity» did not applv to her.

Margareta Gynning Konstvetenskapliga institutionen Uppsala Universitet S:t Eriks torg 7 753 10 Uppsala