1
Malmö högskola
Lärarutbildningen
Individ & Samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng
Barn i utsatta livssituationer
En intervjustudie om pedagogernas kunskap om att tyda signaler hos barn som
far illa
Children in vulnerable life situations
An interview study of teachers' knowledge to interpret the signals of child
abuse
Louise Andersson
Violetta Stenlund
Lärarexamen 210hp
Samhällsorienterande ämne och Barns lärande 2010-01-18
Examinator: Charlotte Paggetti Handledare: Bodil Wesén
3
Sammanfattning
Andersson, Louise & Stenlund, Violetta (2009) Barn i utsatta livssituationer, en intervjustudie om pedagogernas kunskap om att tyda signaler hos barn som far illa.
Lärarutbildningen: Malmö Högskola
Examensarbetet handlar om vilka signaler pedagogerna ska vara uppmärksam på när de misstänker att ett barn far illa. Men även var pedagogerna som vi intervjuat har fått sin kunskap ifrån. Vårt syfte är att få en inblick i hur enskilda pedagoger tolkar signaler och vad man ska vara speciellt uppmärksam på.
Våra frågeställningar är:
Vilka signaler ska pedagogerna vara uppmärksam på hos barnen?
Hur väl rustade är pedagogerna för att tyda dessa signaler hos barn i utsatta livssituationer?
Vi har intervjuat åtta pedagoger på två olika skolor årskurs 1-6. Resultatet visar på att pedagogerna är medvetna om vilka signaler barn som far illa kan uppvisa. De vanligaste signalerna som återkom i de flesta intervjuerna var hög frånvaro, barn som ofta kom försent, var utåt agerande eller inåtvända, men även förändrade matvanor och barn som var mycket trötta. Pedagogerna var väl medvetna om svårigheterna när det kom till att tyda vad som låg bakom signalerna som ett barn kan uppvisa. Kunskaperna om att tyda signalerna hade pedagogerna fått genom sin arbetslivserfarenhet och sina livserfarenheter. I vår slutsats har vi bland annat kommit fram till att det är viktigt att vara lyhörd och uppmärksam på de signaler som barn kan uppvisa var man än jobbar och att alla skolor borde ha fortbildning inom ämnet eftersom många pedagoger kände att de ville ha mer kunskap inom ämnet.
Nyckelord: Barn som far illa, barn i utsatta livssituationer, tyda signaler, pedagogernas kunskap, lyhördhet.
5
Innehållsförteckning
Children in vulnerable life situations An interview study of teachers' knowledge to interpret the signals
of child abuse...1
Sammanfattning ...3
1. Inledning...7
1.1 Syfte och frågeställningar ...9
2. Kunskapsbakgrund ... 10
2.1 Fysisk och psykiskt våld ... 10
2.1.1 Skilsmässor ... 11
2.2 Sexuellt utnyttjande av barn ... 11
2.3 Förövarna ... 12
2.4 Konsekvenser ... 13
2.4.1 Konsekvenser av fysisk och psykisk misshandel ... 13
2.4.3 Konsekvenser av sexuellt utnyttjande... 14
2.5 Vilka signaler bör man vara uppmärksam på? ... 15
2.6 Pedagogens lyhördhet... 16
2.7 Anmälningsplikt ... 17
3. Metod och genomförande ... 19
3.1 Metod ... 19
3.2 Etik ... 19
3.3 Undersökningsgrupp ... 20
3.3 Genomförande ... 20
4. Resultat och analys ... 22
4.1 Vad innebär en utsatt livssituation? ... 22
4.2 Signaler ... 23
4.3 Konsekvenser och förekomst ... 25
4.4 Misstanke och anmälan ... 26
4.5 Sammanfattning ... 27
4.6 Slutsatser ... 27
5. Diskussion ... 28
5.1 Vår definition av barn som far illa ... 28
5.2 Skolan och anmälningsplikt ... 29
5.3 Hem och skola ... 31
6
6. Referenser ... 33 6.1 Elektroniska källor ... 34 Bilaga 1 ... 35
7
1. Inledning
Alla som arbetar med barn inom offentlig och privat verksamhet är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa. Detta innebär att det räcker med en misstanke om att någon som är under 18 år far illa för att anmälningsskyldigheten ska inträda (Erdis 2004). Till skillnad från allmänheten som inte har samma skyldighet, men uppmanas av socialtjänstlagen enligt 14 kap 1§ att den som får kännedom att ett barn far illa där socialtjänsten behöver ingripa bör anmäla till socialtjänsten (Socialtjänstlagen, 2001:453).
Anmälningarna om barnmisshandel har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Enligt brottsförebygganderådets undersökning, angående anmälda brott mot barn, har anmälningarna ökat mycket. Exempelvis har misshandel mot barn i åldern 7-14 år ökat från 758 anmälda fall år 1981 till 7455 år 2006 (Brodin, 2008). För att pedagoger ska kunna hjälpa utsatta barn så är det viktigt att de har kunskaper om vilka signaler man ska vara uppmärksam på och hur man ska hantera det med barnen för att kunna stötta dem.
Det är alltid ett aktuellt ämne och förr eller senare så kommer man som lärare stöta på något barn som befinner sig i en utsatt livssituation. Detta visar också tre artiklar i Sydsvenska dagbladet som belyser svårigheten med att anmäla, vem som slår och vilka konsekvenser det kan ge. I en av artiklarna kan man läsa att man kan urskilja tre olika typer av föräldrar som agar sina barn. Stressade föräldrar, föräldrar som slår av vana och föräldrar med allvarliga problem som t.ex. är kriminella eller är missbrukare (Sydsvenska dagbladet, 2009-11-30). Lärande och hälsa går hand i hand (SOU, 2001:72) och därför är det viktigt att ha i åtanke att ett barns beteende kan spegla vilka hemförhållande barnen lever i. Det fysiska våldet är bara en del som barn kan vara utsatta för. Den psykiska och emotionella misshandeln kan vara svårare att upptäcka och därför är det viktigt att vara uppmärksam på just dessa signaler. Uttrycksformen för ett barn som befinner sig i en utsatt livssituation kan variera från att vara utåtagerande till att vara inåtvänd och hur ska man som pedagog tyda signalerna som barnet uppvisar.
Med barn som far illa menar Brodin att det är barn som utsätts för olika typer av våld, så som fysisk våld, psykisk våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse, men även barn som bevittnat våld i hemmet eller utsätts för hot och kränkningar från jämnåriga. Det kan även innebära barn som själva hamnar i missbruk, kriminalitet eller självdestruktivt beteende (Brodin, 2008). Vi kommer i denna undersökning koncentrera oss på
8
lärarnas kunskap angående barn som far illa i sin hemmiljö och vilka signaler man ska vara uppmärksam på.
9 1.1 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte med uppsatsen är att få större inblick i hur pedagoger tolkar signaler från barn i utsatta livssituationer, men även hur de har fått sina kunskaper angående hur och vilka signaler man ska vara uppmärksam på hos barn som eventuellt far illa.
Vi kommer inrikta oss på grundskolans tidigare år eftersom det framförallt är de här barnen som vi kommer möta i vårt framtida yrke
Vi har valt att ha följande frågeställningar:
Vilka signaler ska man vara uppmärksam på hos barnen?
Hur väl rustade är pedagogerna för att tyda dessa signaler hos barn i utsatta livssituationer?
10
2. Kunskapsbakgrund
I vår teoridel kommer vi att ta upp vilka faktorer som bidrar till att barn hamnar i utsatta livssituationer och vilka signaler vi som pedagoger ska vara uppmärksamma på. Vi kommer även att belysa vilka följder och konsekvenser det kan få om vi inte uppmärksammar de här barnen. Vi börjar med att kortfattat beskriva fysisk misshandel, psykisk misshandel och sexuella övergrepp på barn.
2.1 Fysisk och psykiskt våld
WHO:s definition av fysisk misshandel är följande:
händelser som innebär att någon vuxen i hemmet skadat barnet på ett sätt som är medicinskt påvisbart eller inrymmer våld som är onormalt i den aktuella subkulturen. (Hindberg, 1997 s. 22).
Både den fysiska och den psykiska misshandeln har en aktiv och en passiv form. När barnet tillfogas en skada med avsikt kallas det för en aktiv fysisk misshandel. När misshandeln är passiv så kan det handla om vanvård eller försummelse så att barnet kan råka ut för olyckshändelser eller inte får tillräckligt med mat och dryck samt kläder som är anpassade för årstiden (Hindberg, 1997). När det gäller den psykiska misshandeln så innebär den aktiva formen oftast någon form av kränkande behandling. Det kan handla om verbala kränkningar så som att barnet förödmjukas, kritiseras, hotas, blir utsedd till syndabock m.m. men det kan också innebära att barnet avvisas och att föräldrarna hotar att överge barnet (Hindberg, 1999). Barnet kan även uteslutas från familjens gemenskap genom att föräldrar och syskon behandlar barnet som luft (Hindberg, 1997). Den passiva psykiska misshandeln kallas också ibland för känslomässig försummelse och har inte för avsikt att såra eller kränka barnet. Här handlar det mer om att föräldrarnas oförmåga att tillfredställa barnets behov och att de ofta är upptagna av sig själva och sina egna problem (Hindberg, 1999). Under den psykiska misshandeln ingår även emotionell utsatthet, vilket innebär att barnet växer upp med emotionell försummelse och kränkningar i sin familj och att barnet inte har en trygg relation till sina närmaste vårdare. Psykisk misshandel eller emotionell försummelse och kränkningar under en lång tid utgör stora påfrestningar för barnet som så småningom kan leda till att individens självkänsla successivt urholkas (Brodin, 2008). Under psykisk misshandel ingår även barn som bevittnar våld i hemmet, t.ex. kvinnomisshandel. Ofta sker denna typ av misshandel när barnen är närvarande, eller att de kan höra vad som försiggår trots att de inte befinner sig i samma rum.
11
De kan även ha bevittnat konsekvenserna av våldet genom att se skador på mamma eller ett sönderslaget hem (Hindberg, 2006). Det är oftast svårt att skilja fysisk misshandel från psykisk utan de förekommer ofta tillsammans. Fysisk misshandel leder alltid till någon form av psykisk misshandel (Hindberg, 1997).
2.1.1 Skilsmässor
Enligt statistiska centralbyrån har antalet skilsmässor legat runt 20,000 per år under 2000-talet (SCB, 2009-12-10). Många barn kan uppleva emotionell omsorgssvikt, ibland under en längre tid, när föräldrarna går igenom en skilsmässa. Föräldrarnas egna problem kring skilsmässan upptar ofta mycket stor del av föräldrarnas tid och barnen lämnas själva att hantera känslor och tankar som väcks i samband med en separation. Barnen kan ofta höra bråken mellan föräldrarna eller själva dras in i bråken. Barnen kan även anklagas för bråken eller för hela skilsmässan. Det är inte ovanligt att föräldrarna talar illa om varandra eller vill att barnet ska ta den ena förälderns parti, samt att konflikterna slukar föräldrarnas energi och uppmärksamhet som barnet hade behövt (BRIS, 2007).
2.2 Sexuellt utnyttjande av barn
När ett barn har fyllt 15 år räknas sexualbrotten som mot en vuxen person. Däremot om gärningsmannen är släkt eller har en föräldraliknande relation med offret räknas övergreppet som brott mot barn fram tills offret fyllt 18 (BRÅ, 2009-11-25). BRIS använder sig av två begrepp när det gäller sexuella övergrepp ”hands on” och ”hands off”. Med ”hands on” menas fysisk beröring, från tafsande till genomförd våldtäkt. ”Hands off” däremot handlar om verbalt ofredande, obekväma ord eller sexuella förslag (BRIS, 2002).
Barnkonventionen, artikel 34, säger följande om sexuellt utnyttjande av barn: Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra
att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling;
att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet;
att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material. (Unicef, 2009-11-24)
12
Enligt Hindberg (1999) finns det många olika definitioner på sexuellt utnyttjande av minderårig, där de flesta innehåller någon eller några av följande komponenter:
Barnets beroendeställning utnyttjas av den vuxne
Genom sin handling kränker den vuxne den fysiska och psykiska integriteten på barnet
Den vuxne genomför en handling som barnet inte är moget för eller kan förstå för att ge sitt informerande samtycke till
Det är den vuxnes behov som styr handlingen
2.3 Förövarna
Det är lätt att ha en föreställning att det är flest män som förekommer som förövare. Men enligt Hindberg så är ungefär en tredjedel av de misstänkta kvinnor och drygt två tredjedelar män. Jämfört med andra brottstyper så utgör kvinnorna här en relativt stor andel. (Hindberg, 2006).
Oftast sker övergreppen i hemmet eller i en miljö som barnet oftast vistas i. Det är sällan som det sker utomhus, i de fallen rör det sig oftast om en våldtäkt (BRIS, 2002). De vanligaste förövarna finns i barnets närhet och är oftast män, men det förekommer även kvinnliga förövare. Förövarna kan delas in i fem grupper:
Fäder (eller en fadersgestalt)
Vuxen bekant (släkting eller bekant till familjen m.fl.)
Unga förövare (under 20 år)
Personal (lärare, förskolelärare, fritidsledare, etc.)
Vuxen obekant
(Hindberg 1999) Både svensk och internationell forskning visar på att det finns ett samband mellan familjens ekonomiska situation och våld mot barn. Forskningen visar att barn i socialt utsatta miljöer löper större risk för misshandel eller att bevittna våld i hemmet. Men det finns forskare som menar att social utsatthet inte är en riskfaktor i sig, utan att dessa barn blivit överrepresenterade i misshandelsstatistiken. Med detta menar forskarna att socialt utsatta familjer i högre grad haft kontakt med myndigheter och varit lättare att upptäcka. Myndigheter och polis är mer inställda på att leta efter våld i dessa miljöer. Samt att övergrepp rapporteras i lägre grad från välbärgade miljöer även om våld konstaterats (SOU, 2001:18).
13
Kombinationen sexuellt och fysiskt våld gällande förskolebarn, är möjligen en aning vanligare i lägre socialgrupper än vanligt. Men i övrigt finns det inte några skillnader mellan socialgrupper. Sexuella övergrepp förekommer i såväl socialt missgynnade familjer som i välbärgade familjer, i helt isolerade familjer som i familjer med många kontakter (Lagerberg, 1982).
2.4 Konsekvenser
2.4.1 Konsekvenser av fysisk och psykisk misshandel
Barnmisshandel kan leda till mycket alvarliga konsekvenser på både kort och lång sikt. Det är inte bara fysiska skador utan det kan även påverka den psykiska, den emotionella, den kognitiva och den sociala utvecklingen negativt (Hindberg, 2006).
Skador på grund av barnmisshandel kan se mycket olika ut, men det vanligaste tecknet är blåmärken. Men även andra märken efter slag med livrem, bitmärken som inte kan vara orsakade av ett djur eller annat barn och brännmärken kan vara andra tecken. Det kan även vara allvarligare skador så som skelett eller hjärnskador (Hindberg, 2006) .
Det är svårt att mäta de psykiska effekterna av fysisk misshandeln. Av de barn som behandlas inom barn och ungdomspsykiatrin behandlas sällan dessa patienser för våldet som de blivit utsatta för. Däremot återfinns många inom vuxenpsykiatrin senare i livet. De psykiska skadorna kan ha olika faktorer som bannets ålder, typ av våld, hur länge misshandeln pågått och förövarens relation till barnet. Inom samma familj kan barnen reagera olika, även om barnen har utsatts för samma typ av våld. De psykiska skadorna av misshandel kan leda till självmordsbenägenhet, mobbning, alkoholproblem och att barn hamnar i kriminalitet. Barn som mobbar och som tidigt börjar begå brott kan ofta ha upplevt våld och aggressivitet i sina familjer (Hindberg, 2006).
Barn som blir utsatta för misshandel eller har upplevt en eller flera traumatiska händelser löper större risk att få svårigheter i sin fortfatta utveckling (SOU, 2001:72). Det är vanligt att misshandlade barn är psykiskt utvecklingsförsenade eller har inlärningssvårigheter. Detta kan bero på att de har fått en hjärnskada efter våld mot huvudet, eller att de är understimulerade och otrygga i sin hemmiljö. Även normalbegåvade barn kan ha inlärningssvårigheter på grund av att de växer upp under svåra förhållanden (Hindberg, 2006).
Sömn och matvanor kan förändras när barn befinner sig i utsatta livssituationer. Barnet kanske sover extremt mycket eller extremt lite. Det kan även leda till någon form av
14
ätstörning exempelvis att barnet tröstäter eller får dålig aptit. Matintaget kan bli en del som barnet kan påverka och känner att dem har kontroll över en liten del i kaoset runt omkring dem (Brodin, 2008).
En annan viktig aspekt att ha i åtanke är att ett barn som blir ett hjälplöst vittne till våld och övergrepp i hemmet kan få lika svåra konsekvenser som om de själv vore offret (Hindberg, 1997).
2.4.3 Konsekvenser av sexuellt utnyttjande
Vid sexuella övergrepp är de psykiska skadorna större än de fysiska. De fysiska skadorna försvinner med tiden, men det psykiska ärren finns kvar i själen. Även om övergreppet upptäckts anmälts, utretts och lett till dom och straff så kvarstår det psykiska problemet långt efter (Irgens, 2002).
Barn som blir sexuellt utnyttjade känner sig mindervärdiga, annorlunda och mer sexuellt erfarna än sina kamrater. Depressioner, skuldkänslor, svag självkänsla och dåligt förtroende för andra människor är vanliga psykiska konsekvenser när barn blir sexuellt utnyttjade och detta följer dem in i vuxenlivet. Själva avslöjandet kan också vara dramatiskt för många barn och gör att de känner skuldkänslor genom att pappan hämtas av polisen, familjen splittras och inkomsterna försvinner osv. Sexuellt våld tenderar att upprepa sig över generationer om ingen tar sig an dessa barn som känner sig utnyttjade och som sedan kan reproducera samma beteende i vuxen ålder (Lagerberg, 1982).
Andra konsekvenser av övergreppet kan vara skador i underlivet på mindre barn men även att de blir smittade av sexuellt överförda sjukdomar eller att de blir gravida. De flesta barn får inte någon fysisk skada men kan ändå oroa sig för att de har blivit annorlunda eller att det syns på dem. Sexuella övergrepp mot barn ses som ett ”tillitsbrott” (Hindberg, 1999). Med detta menas att inte bara barnet saknar tillit mot förövaren men också mot den föräldern som inte förgripit sig på barnet för att den inte kunnat eller velat skydda barnet eller inte trodde på barnet vid ett avslöjande. Det verkar som att barn som utsatts för sexuella övergrepp av en närstående hamnar i en djupare depression och hopplösheten verkar större. Självmordsförsöken hos dessa barn kan vara mer än bara rop på hjälp, i vissa fall så tror barnet att deras död kan lösa familjens problem (Knudsen Ingnes & Haarberg Aas, 1984). Skuldkänslor är ett av det viktigaste skälet till att många barn förnekar eller bagatelliserar övergreppen både för sig själva och för omgivningen. Att barnet tar på sig skulden för det sexuella övergreppet beror på bl.a. på att barnet behöver se sina föräldrar som kompetenta och
15
goda. Det är lättare att barnet tar på sig skulden och uthärda känslan av egen skuld än att se föräldern som ond, brottsling eller som en svikare (Socialstyrelsen, 1991:3).
2.5 Vilka signaler bör man vara uppmärksam på?
Att tyda signaler från barn som far illa är en komplicerad uppgift. Inom samma familj kan barnen reagera olika, även om barnen har utsatts för samma typ av våld (Hindberg, 2006). Det är inte så lätt att tyda symtomen hos barn. Barn kan uppvisa symtom utan att fara illa, de kan också fara illa utan att uppvisa symtom (Lagerberg, 1982).
Fysiska skador som uppkommit i samband med misshandel är de som är lättast att upptäcka. Man bör fatta mistankar ifall blåmärken och rodnader sitter på ställen på kroppen där de vanligtvis inte förekommer. Blåmärkena och rodnadernas antal och form spelar också in, precis som barnets ålder (Hindberg, 2006). Är det rimligt, i förhållande till barnets ålder, att skadan har uppkommit på de sätt som föräldrarna påstår (Linde, 1975).
Man ska vara speciellt uppmärksam på när man vet med sig att ett barn har speciella hemförhållanden eller att de är barn till:
Föräldrar med psykisk ohälsa.
Omogna föräldrar.
Förståndshandikappade föräldrar.
Föräldrar som missbrukar alkohol och narkotika.
Kriminella föräldrar.
Våld i närstående relationer.
Gemensamt för dessa är att föräldrarna är upptagna av sin egen livssituation och inte har förmågan att se barnets behov (SOU, 2001:72).
Barn kan berätta på många olika sätt vad de har varit med om när de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Berättelserna kan vara indirekta och symboliska. Därför kan det vara svårt att tyda dessa om man inte har kunskap om barnens uttryckssätt. Om vuxna inte kan tyda signalerna kan barnet känna sig sviket och inte våga berätta vidare (Glingvall-Priftakis, 1989).
När barnet visar tecken på självdestruktivitet, skadar eller gör sig själv illa är det signaler som man ska ta på största allvar. Barn som är utsatta för sexuella övergrepp riktar oftast sin aggressivitet mot sig själva (Akselsdotter, 1993). Det kan finnas en skillnad på pojkars och
16
flickors reaktion på sexuella övergrepp och svårigheter i familjen. Flickorna vänder svårigheterna inåt, internaliserar och känner att det är deras fel och skuld. Medan pojkarna vänder det utåt, externaliserar och är mer utagerande. De blir oftast aggressiva och inte sällan blir de själva förövare. Pojkarna känner mer skamkänslor medan flickorna känner mer skuld (Kreyberg Normann, 1995).
Inlärningsförmågan hos barn i utsatta livssituationer är hämmad, detta gäller normal begåvade, överbegåvade barn samt barn med begåvningshandikapp. De brister i förmågan att uppfatta problem och skapa sig en meningsfull bild av tillvaron. Misshandlade barn klarar sig allmänt sämre på intelligenstester, detta kan vara följd av skador som uppkommit av misshandeln. Men även socialt och emotionellt betingade samt genetiska faktorer har viss inverkan (Lagerberg, 1982) När det uppstår problem i skolarbetet och koncentrations-svårigheter uppkommer kan det bero på att hemförhållandena är kaotiska. Då kan det vara svårt att dra en klar gräns över vad som är skolans ansvar och vad som åvilar socialtjänsten eller barn och ungdomspsykiatrin. Att placera dessa barn i mindre grupper på skolan ger inte något resultat för att problemet i hemmet kvarstår. Det hjälper inte heller med specialpedagoger för att barnen blir känslomässigt och intellektuellt avskärmade. Otrygga och oroliga barn har svårt att koncentrera sig och ta till sig kunskap. De mest framträdande problemen hos barn som far illa är oro, extrem blyghet och rädsla för att misslyckas. Nästan hälften av misshandlade barn och deras syskon hade anpassnings problem i skolan. Man kan dela in dessa i två grupper, de deprimerade och tillbakadragna samt aggressiva och utåtagerande (Hindberg, 1999).
Barn är i behov av att knyta an sina föräldrar, men när de sviktar kan det vara avgörande att ha någon annan vuxen eller pedagogens roll bli central. För ett barn kan det räcka med ett minne av en pedagog som har tagit sig tiden att lyssna eller svara på barnets frågor, och hur skönt det känns när någon vuxen förstår (Brodin, 2008).
Att ingå i andra sammanhang, såsom en välfungerande förskola eller skola, kan för många barn bli räddningen. Att få relatera till en annan fungerande värld skapar ett utvidgat universum.
(Brodin, 2008, s.58) 2.6 Pedagogens lyhördhet
Trots att Sverige är ett välfärdssamhälle och den humanitära synen är viktig, så lever många barn i bristande yttre och inre miljöer. När föräldrarna inte orkar drabbar det barnen. Signaler
17
om att barn mår dåligt når skolor och förskolor, men ibland så uppmärksammas de inte eller tas inte på allvar (Olsson, 2009).
Den som av någon anledning inte orkar eller vill se ett barn som far illa kan välja att blunda eller bortförklara sina misstankar om ett barn far illa. Vilken kunskapsnivå, erfarenhet, personliga egenskaper men även vilken tidsepok man lever i påverkar vad man ser. Personalens arbetssituation är av stor betydelse för förmågan och viljan att upptäcka ett barn som befinner sig i en utsatt livssituation och som kan behöva hjälp. I samband med att klasserna i skolan växer, minskar möjligheterna att se och lära känna varje enskilt barn och därigenom upptäcka barn som far illa. I en pressad arbetssituation är det lätt att förbise något som man i vanliga fall skulle vara uppmärksam på. Personalens utbildning, arbetssituation och arbetsbelastning har stor betydelse för om barn som far illa ska bli sedda eller inte och det faktum att arbetsbelastningen ökat inom alla områden där man möter barn, ger anledning till oro beträffande utsatta barns möjligheter att bli uppmärksammade och få hjälp (Hindberg, 1999).
2.7 Anmälningsplikt
Som vi tidigare nämnt så är man, som pedagog, skyldig att anmäla enligt sekretesslagen 14 kap 1§. Det innebär att alla som arbetar med barn under 18 år har en skyldighet att genast anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa. Anmälan ska göras även om det inte är klarlagt om barnet behöver hjälp eller skydd. Socialnämndens uppgift är att göra en utredning för att se ifall de behöver ingripa eller inte. Det är inte pedagogens uppgift att förvissa sig om det finns ett behov av skydd eller hjälp för den minderårige innan man anmäler utan det är socialnämndens personal som har den kompetensen. Att personalen tycker att anmälningsplikten är något obehagligt är inte en ursäkt att inte fullgöra anmälningsplikten (Erdis, 2004).
Det finns många olika skäl till att pedagoger inte anmäler. Det kan exempelvis vara bristande kunskap om anmälningsskyldigheter eller att personalen är oroliga att föräldrarna kommer att flytta barnet till en annan skola. Men även att personalen känner obehag och misstro mot socialen, det kan även vara så att man vill försäkra sig om att barnet verkligen far illa innan man gör en anmälan.
Det är viktigt att man ger personalen kontinuerlig och kvalificerad utbildning och fortbildning för att personalen ska få förutsättningar och kompetens att ingripa. Man kan inte bortse från att det kan handla om bristande civilkurage eller oförmåga att ta ett barnperspektiv. Men även
18
en överdriven tilltro till den egna förmågan att lösa problemet inom den egna organisationen (Bengtsson & Svensson, 2006).
19
3. Metod och genomförande
I det här avsnittet kommer vi att presentera vilken metod vi har använt oss av och varför vi valde att använda oss av den. Vi kommer även att beskriva vår undersökningsgrupp och hur vi genomförde vår undersökning.
3.1 Metod
Vi har genomfört vår undersökning med hjälp av kvalitativa intervjuer. Med tanke på vår frågeställning så ansåg vi att kvalitativa intervjuer var bäst lämpade för vårt ämne. Enligt Trost (2005) så går dessa intervjuer ut på att förstå hur den intervjuade tänker och känner, vilka erfarenheter de har samt hur den intervjuades föreställningsvärld ser ut. Vi använde oss av frågor med låg grad av standardisering vid våra intervjuer. Med detta menar man att man formulerar sig efter den intervjuades språkbruk, man tar frågorna i den ordning som de passar och den intervjuade kan styra ordningsföljden och följdfrågor formuleras beroende på vilka svar som ges. Genom att använda sig av låg grad av standardiserade frågor får man en större variationsmöjlighet (Trost, 2007). När det gäller intervjuer är det vanligt att man inleder med neutrala frågor så som bakgrunds variabler som vi behöver som information. Lika så avslutas intervjun med utrymme för kommentarer kring frågornas innehåll eller möjligtvis sådant som inte kommit med i frågorna som upplevs som betydelsefulla av intervjupersonen(Patel & Davidson, 2003).
3.2 Etik
Intervjupersonerna och deras skolor är anonyma. Vi kommer inte heller beskriva var skolorna ligger, för att ingen ska kunna känna igen intervjupersonerna.
Eftersom vårt huvudsyfte med intervjuerna har varit att undersöka pedagogernas kunskap om att tyda signaler hos barn som far illa har våra intervjufrågor inte berört några specifika fall och genom detta har vi varit ute efter något sekretessbelagt material. Vi har inte frågat efter något enskilt fall, men vi kan inte komma ifrån att vi berör ett känsligt ämne och att vi genom vår intervju och våra frågor kan väcka obehagliga minnen hos intervjupersonerna. Vi har valt att inte rapportera vissa delar från intervjuerna, eftersom vissa delar berörde känsliga delar i enskilda fall. Hellre än att riskera att tystnadsplikten bryts ska man underlåta att rapportera sina fynd. Ingen forskning är så viktig att den får tulla på de etiska kraven (Trost, 2005).
20 3.3 Undersökningsgrupp
Vår undersökningsgrupp består av tre manliga pedagoger och fem kvinnliga, alla verksamma inom grundskolans tidigare år. Pedagogerna vi intervjuade hade olika lång arbetslivserfarenhet, spannet varierade från 1 år upp till 40 år inom yrket. Intervjupersonernas utbildning varierade från den gamla folkskolelärarutbildningen till hur lärarutbildningen ser ut i dag. Många av lärarna hade jobbat vid flera olika skolor tidigare.
Två av pedagogerna har vi varit i kontakt med innan, men de övriga sex intervjupersonerna var inga vi träffat tidigare. Däremot så var skolorna vi besökte inte okända för oss. Vi tyckte att det underlättade att känna till skolorna inför genomförandet av våra intervjuer. Vi kände oss trygga med att känna till lokalerna och kunde lätt orientera oss när vi skulle möta upp intervjupersonerna.
3.3 Genomförande
Vi har varit på två skolor i en och samma kommun och genomfört sammanlagt åtta intervjuer med lärare.
På skola 1 intervjuade vi två lärare som jobbade tillsammans i en klass. Vi frågade lärarna personligen eftersom vi träffade dem och frågade ifall de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju till vårt examensarbete. Lärarna på skola 1 bad om att få se frågorna innan intervju tillfället, de ville även att vi skulle intervjua dem tillsammans.
På skola 2 skickade vi mail till sammanlagt sex arbetslag, årskurs 1-6, där vi beskrev vad intervjun gick ut på. Vi fick svar från tre arbetslag, där pedagoger var villiga att ställa upp och bli intervjuade. Här intervjuade vi fyra pedagoger enskilt och två stycken intervjuade vi samtidigt, ingen av dessa begärde att få titta på frågorna innan. Att det uppstod tillfällen där vissa pedagoger ville bli intervjuade samtidigt berodde på att det passade bäst i pedagogernas schema.
Vid intervjuerna så använde vi oss av en diktafon för att spela in samtalen. Innan vi började så informerade vi att samtalet kommer att spelas in och att det var bara till vårt examensarbete som materialet ska användas. Vi berättade enbart att det skulle handla om barn i utsatta livssituationer och vilka signaler man bör vara uppmärksam på.
Vi var båda två närvarande vid intervjuerna. En av oss ställde frågor och den andra antecknade samtidigt. På båda skolorna så fick vi tillgång till grupprum eller klassrum där vi kunde utföra intervjuerna ostört. Det var bara vid en intervju som vi fick avbryta och förflytta
21
oss till ett annat rum. Pedagogen som vi intervjuade vid det här tillfället var mycket öppen och vi kände inte att detta påverkade intervjun i någon större utsträckning. Vid en annan intervju kom det in en annan lärare i rummet, men hon visste vad intervjun gick ut på så det var inte heller något som störde.
När vi kom hem så började vi att lyssna igenom det vi hade spelat in och skrev ner stödord och antecknade vid vilken tidpunkt i intervjun som det sades för att lätt kunna hitta rätt stycke och transkribera de delarna som var intressanta.
22
4. Resultat och analys
Här presenterar vi vårt resultat från våra intervjuer. Vi har valt att redogöra för frågorna i fyra kategorier, misstanke och anmälan, att tyda signaler, vad innebär en utsatt livssituation och konsekvenser och förekomst. Vi kommer även att koppla vårt resultat till vår kunskapsbakgrund.
4.1 Vad innebär en utsatt livssituation?
Under frågan ”vad innebär det för dig att ett barn är i en utsatt livssituation?” fick vi lite olika svar. Några såg sin egen lärarroll och vikten av att vara vaksam och lyhörd inför alla barn. Att man som pedagog har ett stort ansvar och att det är viktigt att upptäcka ifall något inte står rätt till. Att det kan vara mycket svårt att veta vad som sker utanför skolan och att det är viktigt att se hur barnet mår från dag till dag.
För mig innebär det att vara vaksam och se hur mår det här barnet, upptäcker jag att det här barnet mår dåligt? Det tycker jag är det allra viktigaste att upptäcka, att jag har ett barn som inte mår väl och kanske vad det beror på och det är väl det allra svåraste.
Många kopplade det till att barn kan vara utsatta för många olika former av övergrepp så som fysisk och psykisk misshandel, många nämnde också incest och sexuella övergrepp. Nästan alla tog upp att det fanns någon form av svårighet i hemmet, både under kortare och längre perioder bland annat skilsmässor, föräldrar som blir arbetslösa eller dödsfall i familjen. Två pedagoger såg det som att det handlade om ett väldigt otryggt barn som på grund av detta eventuellt hade svårt med inlärningen i skolan. De nämnde att man fick ta bort fokuset från skolarbetet och kanske borde fokusera på något annat. En uttryckte sig på följande vis:
Många är ju väldigt splittrade, dem som det kan handla om. Där är väl det kanske fel att traggla matte eller svenska eller vad det nu kan vara. Då får man lägga det åt sidan eftersom det är andra saker som är viktigare än detta.
23
Detta stämmer överrens med vad Hindberg (1999) skriver, där hon menar att otrygga och oroliga barn har svårt att koncentrera sig och ta till sig kunskap när hemförhållandena är kaotiska. Hon menar även att det är svårt att dra en klar gräns vad som är skolans ansvar och vad som åvilar socialen. Det som händer i skolan speglas av hemförhållandet.
En av lärarna som varit verksam i många år ansåg att pedagogens uppgift var att se till att barnen mådde bra i skolan och se till att de så småningom uppnådde målen och att lärarens engagemang inte kunde sträcka sig till hemmet.
På något sätt känner jag att min arm inte kan sträcka sig till hemmen och försöka hjälpa de där hemma. Utan jag måste fokusera på när barnet är med mig i skolan och att de lär sig det som jag tycker att de ska kunna och att de uppnår målen längre fram.
4.2 Signaler
Nästan alla pedagoger nämnde att signaler som de var uppmärksamma på, var barn som inte kom till skolan eller började komma försent, trötthet och dålig aptit var ständigt återkommande i intervjuerna. Men även barn som är utåtagerande eller inåtvända nämnde de flesta är signaler som man ska vara uppmärksam på. Barn som ofta hamnar i konflikter och är inblandade i bråk är också en signal om att något inte står rätt till enligt en av de intervjuade. En pedagog berörde fysiska tecken, så som blåmärken och omvårdnadssituationer där barnet inte har ordentliga kläder som är anpassade efter årstiden. Barn som skadar sig själva eller är självdestruktiva är också ett tecken som man bör vara observant på. Detta beskriver även Akselsdotter (1993) som signaler som man ska ta på största allvar. Hon menar även att barn som blir sexuellt utnyttjade ofta riktar sin aggressivitet mot sig själva.
I en av intervjuerna sa en lärare att barnet själv kan öppna sig och berätta vad som har hänt eller kanske bara säger saker som inte tillhör det normala. Då ska man bli mer lyhörd och bli extra uppmärksam på att något inte är som det ska. Glingvall-Priftakis (1989) skriver hur svårt det kan vara att tolka de barnen berättar, deras berättelser kan vara indirekta eller symboliska. Därför är det viktigt att ha kunskap om barnens uttryckssätt för att kunna tolka vad de berättar.
Det finns ju så klart lika många barn, så finns det lika många signaler på att man inte mår bra.
24
Majoriteten av intervjupersonerna kände att de var rätt bra på att tyda signaler hos barn som far illa, men många av dem tryckte även på att man säkert hade behövt mer kunskap inom ämnet. De flesta kände att de hade fått sina kunskaper genom arbetslivserfarenhet, livserfarenheter och sunt förnuft. Endast en pedagog kunde minnas att de berörde det inom grundutbildningen genom någon föreläsning. De intervjupersonerna som var nyutexaminerade från lärarutbildningen kände även de att de inte fått någon kunskap om barn som far illa under sin utbildning.
Alldeles för lite, ingenting alls, obefintlig…inte så att man har fortbildning inom detta. Det är ju väldigt dåligt det måste man ju säga. Erfarenheter som man fått är genom att jobba på egen hand. IFO, individ och familjeomsorgen, är väldigt dåliga, i alla fall i vår kommun då kan man bara prata om den kommunen som man jobbar i. Att de är väldigt dåliga på att gå ut för det borde ju vara en kontinuitet i fortbildning och föreläsningar ständigt och jämt.
Fem av intervjupersonerna ansåg att pojkar oftare blev utåtriktade och aggressiva medan flickor oftare vände sig inåt och blev slutna. En pedagog menade på att det inte hade med genus att göra utan de berodde på personligheten. En annan trodde att skillnaden mellan pojkar och flickor var att flickorna oftare öppnade sig och hade lättare för att prata medan det tog längre tid för pojkarna att öppna sig och prata om sina problem. Det var bara en pedagog som ansåg att pojkar oftare blev slutna och inåtvända och flickor blev utåtagerande. Intervjupersonen menade även att de var personligt hur barnen reagerade och ifall det var känslomänniskor eller inte. Enligt Kreyberg Normann (1995) blir pojkarna mer utåtagerande och känner skam medan flickorna vänder svårigheterna inåt och känner mer skuld.
Jag tror inte att det har med kön att göra utan personens läggning, personlighet, hur man är. Jag tror inte att det har att göra med tjej eller kille. Alla tjejer är inte sprudlande och bubbliga och alla killar inåtvända. Det är så olika från individen.
En pedagog berättade att hon varit med om att arbetsplatsen hade ordnat en fortbildning inom ämnet som skulle genomföras tillsammans med kuratorn. Men tyvärr så fortlöpte inte samtalen utan det rann ut i sanden på grund av tidsbrist.
25
Näst intill alla pedagogerna som vi intervjuade i vår undersökning önskade att man hade fått någon form av fortbildning på ämnet genom en studiedag, föreläsning eller bara få tid att diskutera med sina kollegor för att utbyta kunskap och erfarenheter. Många nämnde även hur viktigt de tyckte ämnet var och berörde dess aktualitet i samhället. På båda skolorna var det pedagoger som berörde en aktuell artikelserie på ämnet som skrevs i Sydsvenska Dagbladet vid tidpunkten för våra intervjuer (se sidan 7).
4.3 Konsekvenser och förekomst
När vi frågade pedagogerna om hur pass vanligt förekommande det är att barn lever i en utsatt livssituation fick vi relativt likvärdiga svar från de flesta. Sex av de åtta intervjuande nämnde att de ansåg att det var vanligare än man tror att barn far illa. En pedagog sa att det kan variera från kommun till kommun, men det spelar ingen roll var man bor. Det finns alltid någon var man än befinner sig, men att det kanske är olika typer av problem beroende på var man bor. En annan fyllde ut sitt svar med att det var nog vanligare än man trodde ifall det är en situation där hemmet förändras eller känns otryggt. Det sades även att skolan blev den stora tryggheten i vardagen. Hindberg (2006) menar att misshandel kan leda till alvarliga konsekvenser både på kort och lång sikt, inte bara fysiska skador utan även omfattande psykiska konsekvenser, men hon nämner också att den emotionella, kognitiva och den sociala utvecklingen som något som kan påverkas negativt.
En pedagog uttryckte sig på följande sätt:
Jag tror att det är ganska vanligt. Jag tror inte att det är väldigt ovanligt. Jag tror ibland att vuxna inte vill se det om man låtsar som om det inte finns så finns det inte för det är jobbigt för det vuxne också. Det gäller att den är trygg och medveten och allt det där. Jag tror inte att det är helt ovanligt för vi lever i en stressad värld. Många föräldrar blir av med sina jobb och det är svåra tider. Det är mycket skilsmässor, alltså det behöver inte vara att man har varit med om krig, varit sexuellt utnyttjad. Det kan vara andra saker som gör att man har det jobbigt som barn och ungdom. Jag tror inte att det är helt ovanligt, man kan se att här är det andra problem, här är mycket droger och föräldrar som inte har koll, mycket det här med datorer så jag tror att det finns rätt så mycket.
I de flesta intervjuerna återkom dåligt självförtroende och dålig självbild som en konsekvens av att växa upp i en utsatt livssituation. Men även dålig tillit till vuxna och att barnen är otrygga i sig själv. Det togs även upp att det kan uppstå stora konsekvenser för hela livet om man inte får någon hjälp. En pedagog nämnde att risken finns att mönstret upprepas och att
26
barnet faller in i samma mönster som föräldrarna, exempelvis har man blivit slagen under sin uppväxt kanske man senare själv också misshandlar sina egna barn. En annan konsekvens kan vara att de börjar skada sig själva och blir självdestruktiva. Lagerberg (1982) skriver att just svag självkänsla och dåligt förtroende för andra i sin omgivning är vanliga psykiska konsekvenser. Hon skriver även att framförallt sexuella övergrepp tenderar att upprepa sig över generationer om barnen inte får den hjälp de behöver.
4.4 Misstanke och anmälan
Av de åtta intervjupersonerna hade tre stycken anmält till socialtjänsten varav två st ycken anmält mer än en gång. En annan pedagog hade polisanmält en elev men inte anmält något till socialen men fallet gick vidare till socialtjänsten i alla fall eftersom eleven var minderårig. Fem av intervju personerna hade någon gång haft en misstanke om att ett barn skulle fara illa, men det ledde aldrig till någon anmälan.
Hälften av pedagogerna sa att de hade diskuterat sin misstanke med sitt arbetslag. De flesta ansåg att det var viktigt att bygga upp ett förtroende till barnet så barnet förhoppningsvis kan känna att de lättare kan öppna sig och berätta. Men även att bygga upp ett öppet klimat i klassrummet och att göra barnen medvetna om att de alltid kan komma till sin lärare och prata om de behövde. Två pedagoger som inte gjort någon anmälan eller haft någon misstanke hade börjat med att ta reda på hur man rent konkret går till väga vid en anmälan så att allt går korrekt till.
Man kan ju känna sig väldigt ensam i det. Det är jag som har hört, det är jag som har sett, ingen annan kan dela det med mig. Och var det rätt, hörde jag rätt, har jag sett rätt och den tveksamheten är den värsta, att man inte tror på sig själv.
En lärare beskrev att om det fanns en misstanke så pratade pedagogen med eleven i fråga och om barnet inte gav ett tillfredställande svar så gick man vidare och frågade kompisarna. Två av de tre pedagogerna som hade gjort en anmälan kände att de hade haft stöd från flera olika håll exempelvis arbetslag och skolledning. Den tredje pedagogen hade känt fullt stöd vid en anmälan, medan vid ett annat tillfälle varit helt ensam och inte fått något stöd alls vid sin anmälan.
27 4.5 Sammanfattning
Vilka signaler ska man vara uppmärksam på hos barnen?
Utifrån de intervjuer som vi har genomfört så har vi kommit fram till att det är de yttre synliga tecken som pedagogerna lägger märke till. Men även förändringar i barnens beteende som exempelvis någon som plötsligt blir utåtagerande eller sluter sig helt var ständigt återkommande hos intervjupersonerna. Andra signaler som alla berörde är barn som inte kommer till skolan eller är ständigt försenade, trötta barn och barn med ätstörningar. Någon pedagog nämnde även självdestruktiva barn som var benägna att skada sig själva.
Hur väl rustade är pedagogerna för att tyda dessa signaler hos barn i utsatta livssituationer?
Alla ansåg att de kunde tyda signaler hos barn som far illa men att de fått sina kunskaper genom arbetslivserfarenhet och sitt egna sunda förnuft. Endast en pedagog kunde minnas att hon haft någon föreläsning genom sin grundutbildning. En skola hade börjat med fortbildning med en del av personalen som tyvärr aldrig slutfördes vilket pedagogerna tyckte att det var synd. Så gott som alla efterfrågade någon form av fortbildning genom exempelvis en studiedag på ämnet. Många påpekade att det var ett ständigt aktuellt ämne som behöver ständigt uppdateras och inte får falla i glömska.
4.6 Slutsatser
Våra slutsatser är att de flesta vet flertalet signaler som de bör vara uppmärksamma på. De signaler som pedagogerna tog upp överrensstämde med den litteratur som vi läst till vår kunskapsbakgrund.
Alla förlitade sig på sin arbetslivserfarenhet och sina livserfarenheter när det gällde hur de hade fått sin kunskap om hur man tyder signaler hos barn i en utsatt livssituation. En viktig slutsats är att alla skolor borde ha fortbildning inom ämnet eftersom svårigheter i hemmet kan påverka barnets skolgång och inlärningsförmåga.
28
5. Diskussion
I det här avsnittet kommer vi att diskutera vårt resultat, samt våra tankar. Vi kommer även att belysa svårigheterna med att se signalerna, anmälningsplikten och vilka konsekvenser som kan uppstå och hur de påverkar barnet i skolan.
5.1 Vår definition av barn som far illa
Under vårt arbete så har vår syn på barn som befinner sig i en utsatt livssituation utvidgats och vi har insett hur viktigt det är att vara lyhörd och uppmärksam som pedagog. Givetvis anser vi att fysisk misshandel, psykisk misshandel och sexuella övergrepp är grova brott mot barn, men barn som blir försummade är också en grupp som man bör vara uppmärksam på och som vi känner lätt faller i glömska. Försummelsen är något som har väckt många känslor hos oss och vi har insett hur viktigt det är att vara uppmärksam som pedagog på den formen av misshandel. Man kan inte komma ifrån att det är alltid lättare att se fysiska skador och tecken på barn som far illa, men exempelvis föräldrar som går igenom en skilsmässa eller är mitt uppe i karriären och inte har så mycket tid att spendera med sina barn, blir en form av försummelse. Under försummelse ingår även barn som inte får tillräckligt med mat eller har rätt kläder för årstiden.
En intressant aspekt som inträffade efter en av våra intervjuer var när en av pedagogerna sa att det var först en bit in i intervjun som intervjupersonen tänkte att det inte bara rörde sig om de mest primära behoven så som mat och kläder som behövs för överlevnad. När intervjun fortlöpte kom pedagogen fram till att det rörde sig om flera saker så som fysisk misshandel, psykisk misshandel, försummelse eller sexuella övergrepp. Vilket man även kan utläsa från pedagogens svar, där man kan se att de ändrar lite karaktär. Vi tyckte att det var intressant hur pedagogen bara såg vad barnet behövde för att överleva och inte tog upp de andra aspekterna på barn som far illa. Här kan man se på hur mycket ens erfarenheter spelar in i hur man tolkar intervjufrågan. De andra pedagogerna, som hade längre arbetslivserfarenhet, som vi intervjuade såg frågan ur ett annat perspektiv och såg andra aspekter när det gällde barn i utsatta livssituationer. Vi kanske hade fått ett annat svar ifall pedagogen hade fått se frågorna i förväg och hade fått möjlighet att reflektera över frågorna och komma fram till vad det betydde för pedagogen personligen.
Vi anser att barn som befinner sig i en utsatt livssituation är alla barn som känner sig otrygga och inte får den omsorg och omvårdnad som de behöver bl.a. för att utvecklas.
29 5.2 Skolan och anmälningsplikt
Det var en hel del pedagoger i våra intervjuer som trodde att deras kommun var rätt förskonad, när det gäller barn som far illa. Detta synsätt var något som vi blev lite förbluffade över. Vi anser att alla som jobbar med barn, oavsett var i Sverige man befinner sig, måste vara lyhörda och uppmärksamma på att barn kan befinna sig i en utsatt livssituation. Hur uppmärksam är man som pedagog om man tänker att det händer inte här? Hjälper det att veta vilka signaler om att ett barn inte mår bra yttrar sig, om man inte är öppen och lyhörd för att ta in dem? Kan det vara så att vi som vuxna omedvetet väljer att inte se signalerna för att vi själva inte orkar se det. Eller hur mycket påverkas man av vilken tidsepok man själv är uppvuxen i och utbildad under. Ifall man har tagit sin lärarexamen under tiden då aga var tillåtet i hemmet kanske man har en annan syn på barn som far illa. Detta kanske kan påverka pedagogens uppmärksamhet och lyhördhet inför barn som far illa.
Det var en del pedagoger som kände sig ensamma och att de tvivlade på vad de hade sett och hört och ifrågasatte sig själva. Vi förstår att det känns svårt och osäkert i fall man inte har någon kollega som förstår eller fått samma misstankar angående barnet. Det kan eventuellt bero på att man inte fått någon utbildning inom ämnet och att man på grund av detta inte litar på sig själv och de erfarenheter som man har. Barn till skilda föräldrar, där de har delad vårdnad så fungerar det kanske bra när den ena föräldern har hand om barnet och mindre bra när den andre har vårdnaden. Eller om barnet endast periodvist uppvisar signaler på att de kan må dåligt eller är försummat. Då kanske det blir svårare att ta steget att anmäla eftersom det fungerar bra periodvis och när utredning på börjas så kanske allt flyter på bra igen. Många pedagoger ville samla mer information om barnet innan man agerar, men lagen är tydlig att det är redan vid misstanke som man ska agera, men var går gränsen för en misstanke? Vi kan ställa oss frågande inför att anmäla vid första misstanke, det kan ju bero på dagsformen hos barnet eller hos en själv. Är det så att barnet bara har en dålig dag eller ligger det något annat bakom, men lagen säger att man ska anmäla vid en misstanke, det är inte pedagogens uppgift att samla bevis, det är socialarbetarens jobb och det är de som har kompetensen att bedöma och utreda om barnet behöver hjälp. Detta diskuteras bl.a. i en artikel i Sydsvenska dagbladet (2009-12-02) där man belyser anmälningsplikten.
När det gäller hur man har fått sin kunskap om att tyda signaler var det alla som sa genom sin livserfarenhet och arbetslivet. Detta kan vara väldigt subjektivt, vad är livserfarenhet? Om man inte har upplevt i sitt liv att man har farit illa så är det inte så lätt att sätta sig in i situationen där ett barn far illa. Eller genom arbetslivserfarenheten? Har man arbetat i ett visst
30
område där man upplever att man är förskonad för sådana problem så är det svårt att upptäcka och vara observant på signalerna hos barnen som far illa.
Vi ifrågasätter om skolan verkligen kan lägga det ansvaret på pedagogerna och på deras livserfarenhet att tyda signaler på barn som far illa. Alla har vi ju olika erfarenheter med oss som undermedvetet styr våra handlingar. Skolorna kanske behöver ha mer fortbildning inom ämnet, eftersom det endast var en av intervjupersonerna som kunde minnas att den hade enstaka föreläsningar inom ämnet i sin grundutbildning. Man kan tycka att utvecklingen borde gått framåt men även de nyutexaminerade lärare kände att de inte har fått någon kunskap inom ämnet under sin utbildning utan får förlita sig på sina erfarenheter. Alla som vi intervjuade kände att de hade kunskap om vilka signaler som man bör vara uppmärksam på, men ansåg samtidigt att de hade varit bra med någon form av vidareutbildning inom ämnet för att lära sig mer och få fördjupande kunskaper som inte enbart bygger på egna erfarenheter. Ifall man inte känner sig säker på att ett barn mår dåligt och vill ha reda på om ens intuition stämmer så anser vi att man försöker få förtroende hos barnet och i nästa steg diskutera med någon annan i sitt arbetslag som också jobbar och möter barnet i fråga. Ett par av våra intervjupersoner belyste hur viktigt de tyckte det var att ha ett öppet klimat i klassrummet och att barnen känner att de har förtroende för sin lärare eller någon annan vuxen på skolan. En lärare som vi intervjuade gick till barnets kompisar och frågade dem om hur barnet mår.
Man kan undra om man fortfarande tycker att en elev inte mår bra, då går man till kompisar, du jag ser att han/hon inte mår bra vet du någonting? Man går till kompisen, ibland svarar de, ibland inte.
Ofta är kompisar lojala. Man sätter kompisen i ett dilemma och kan tvinga de att välja sida. Ifall barnet som far illa har förtroende för sin kompis kan han eller hon förlora förtroendet ifall barnet får reda på vem som berättade. Ifall man som kompis berättar något som den andra inte vill så känner man kanske att man sviker sin kompis. Och vad händer om barnet som inte mår bra inte har några nära vänner i klassen? Barn som har en hemmiljö som är otrygg kanske inte heller tar hem kompisar för att dölja sin situation. Vi anser att det är bättre att bygga upp ett förtroende hos alla barn i klassen och vara öppen med de alltid kan komma och berätta om något tynger dem. De behöver inte gälla de själva utan att man får berätta ifall man är orolig för en kompis. Men de ska komma självmant och inte som någon utfrågning från lärarens
31
sida. Självklart kan det finnas situationer där man behöver fråga kompisarna, men vi anser inte att man ska använda det som metod varje gång man har en misstanke.
5.3 Hem och skola
På något sätt känner jag att min arm inte kan sträcka sig till hemmen och försöka hjälpa de där hemma. Utan jag måste fokusera på när barnet är med mig i skolan och att de lär sig det som jag tycker att de ska kunna och att de uppnår målen längre fram.
Citatet ovan känner vi går emot mycket av det som vi har läst i vår litteratur. Men även svaren som vi fick från de övriga lärarna att det är viktigt att se hela barnet och inte bara tiden som barnet befinner sig i skolan. Från litteraturen vi läst till vår kunskapsbakgrund och svaren från en del av våra intervjuer har vi fått fram att hälsa och lärande går hand i hand. Ifall man känner sig otrygg i sin hemmiljö och är orolig för hur det ska bli när skolan är slut och det är dags att gå hem så kan det vara svårt att hålla koncentrationen uppe i skolan och fokusera på skolarbetet. En annan pedagog som vi intervjuade ansåg att man kanske under vissa svåra perioder ska släppa lite på skolarbetet och lägga fokus på något annat. Att man ser hela barnet och kopplingen mellan hem och skola. Vi kan ju koppla det till oss själva. Har man haft en jobbig eller stressig morgon eller period så påverkar det lätt hela dagen och kan även ta utlopp på jobbet. Man kan ha svårt att fokusera på det man ska eftersom tankarna befinner sig någon annanstans.
5.4 Reflektion över vårt arbete
Vårt samarbete under examensarbetet har fungerat mycket bra. Vi har haft liknande åsikter, vilket har lett till att vi har haft samma tankar kring vårt arbete. Med våra olika livserfarenheter har vi haft många givande diskussioner kring ämnet som har gett oss många nya synvinklar.
Vi har haft ett känsligt ämne, men vi har inte haft svårt för att hitta relevant litteratur och vi har fått svar på våra frågeställningar både genom litteraturen och genom vår undersökning. Vi tycker att det var bra att vi valde kvalitativa intervjuer i vår undersökning eftersom vi ville åt pedagogernas resonemang och vi fick många intressanta svar och senare diskussioner.
Det var bara två pedagoger som begärde frågorna i förväg. I efterhand kan vi känna att det kanske hade varit bra om alla hade fått se intervjufrågorna i förväg. Då kanske vi hade fått lite
32
djupare svar ifrån några av pedagogerna. Samtidigt så är det intressant att höra de spontana svaren som vi fick av intervjupersonerna som inte sett frågorna i förväg. Men vi fick intressanta svar ifrån alla pedagoger som vi har haft stor användning av i vårt arbete. Vi valde att skriva intervjufrågorna efter att vår kunskapsbakgrund var klar.
Vi anser att det hade varit mycket intressant att undersöka vad som händer efter en anmälan och hur man möter och jobbar vidare i klassen med barnet i fråga. Det hade även varit intressant att ta reda på hur skolledningen ser på ämnet och vilken ställning de har. En annan aspekt är fortbildningen som pedagogerna efterlyste och saknade.
33
6. Referenser
Akselsdotter, Kaisu (1993) Små barns signaler om sexuella övergrepp Falun: Scanbook Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:3 (1991) Stockholm: Norstedts
Bengtsson, Hans och Svensson, Krister (2006) Ansvar och sekretess i förskola, skola och fritidshem Stockholm: Liber AB
Bjerstedt Åke (1997) Rapportens yttre dräkt Lund: Studentlitteratur Brodin, Jane (red) (2008) Barn i utsatta livssituationer. Malmö: Gleerups Erdis, Mare (2004) Juridik för pedagoger Lund: Studentlitteratur
Gingvall-Priftakis Gunhild, (1989) FoU-rapport nr 102 Sexuella övergrepp mot barn och ungdomar – hur vi kan arbeta inom socialtjänsten
Hindberg, Barbro & Rädda barnen (1997) Barnmisshandel. Borås: Centraltryckeriet
Hindberg, Barbro (2006) Sårbara barn – att vara liten, misshandlad och försummad. Stockholm: Gothia
Hindberg, Barbro & Rädda barnen (1999) När omsorgen sviktar – om barns utsatthet och samhällets ansvar. Borås: Centraltryckeriet
Irgens, Peter & Moqvist, Ingeborg (2002) Barnmisshandel ur BRIS och barns perspektiv om Knudsen Ingnes Eli & Haarberg Aas Karin (1984) Sexuella övergrepp mot barn Malmö: Liber förlag
Kreyberg Normann, Erik (1995) Barn och sexuella övergrepp Stockholm: Bonnier utbildning AB
Lagerberg, Dagmar (1982) Du skall icke slå – om fysisk och psykisk misshandel av barn. Stockholm: Liber förlag
Linde, Gunnel (1975) Om man misstänker barnmisshandel och är….. Karlshamn: Lagerblads tryckeri AB
Olsson, Staffan (2009) Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola Lund: Studentlitteratur
34
Patel, Runa och Davidson, Bo (2003) Forskningsmetodikens grunder att planera, genomföra och rapportera en undersökning Lund: Studentlitteratur
SOU 2001:72 (2001) Barnmisshandel att förebygga och åtgärda. Stockholm: Norstedts AB SOU 2001:18 (2001) Barn och misshandel – En rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i Sverige vid slutet av 1900-talet. Stockholm: Norstedts AB
Trost, Jan (2005) Kvalitativa intervjuer Lund: Studentlitteratur Trost, Jan (2007) Enkätboken Lund: Studentlitteratur
6.1 Elektroniska källor
BRIS, (2007) Kan man bli sjuk av ord? Det osynliga våldet mot själen Växjö: http://www.bris.se/upload/Articles/Kan_man_bli_sjuk_av_ord.pdf 2009-11-25 http://www.brottsrummet.se/Bazment/16.aspx 2009-11-24 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/OV0904_2009A01_BR_21_A01BR0901.pdf 2009-11-24 http://www.unicef.se/assets/barnkonventionen.pdf 2009-11-24 http://www.scb.se/Pages/PressRelease____154453.aspx 2009-12-10 http://www.notisum.se/rnp/sls/LAG/20010453.htm 2009-12-16
35
Bilaga 1
Intervjufrågor
1. Hur länge har du varit verksam som pedagog? a. Vilken ålders grupp arbetar ni med 2. Vilken utbildning har ni i grunden? 3. Har du alltid arbetat på samma skola?
4. Vad innebär det för dig att barn är i en utsatt livssituation? 5. Har ni behövt göra en anmälan någon gång?
6. Hur handlar du när du har en misstanke?
7. Har ni varit med om att ha haft en misstanke som inte lätt till någon vidare åtgärd? 8. Var har ni känt stöd hos vid en anmälan?
a. arbetslaget b. skolsköterskan c. kurator
d. rektorn e. annan lärare
9. Känner ni att ni har kunskap om hur man tyder signaler hos barn som är i en utsatt livssituation?
10. Hur har ni fått dessa kunskaper? a. genom min utbildning b. genom min arbetsplats c. på egen hand
11. Hur vanligt tror ni att det är att barn är i en utsatt livssituation? 12. Vilka konsekvenser tror du barnen får i en utsatt livssituation?
13. Finns det skillnader på att upptäcka barn som far illa mellan pojkar och flickor? 14. Arbetar ni förebyggande syfte på er skola för att hjälpa och upptäcka barnen på er
skola?
15. Finns det något mer ni skulle vilja tillägga?
