Bemötandet av barns utmanande beteende i förskolan ur ett omsorgsetiskt perspektiv

Lärande och samhälle Barn – unga – samhälle

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Bemötandet av barns utmanande beteende

i förskolan ur ett omsorgsetiskt perspektiv

Meeting challenging behaviour of children in preschool from an

ethic of care perspective

Alf Lundgren

Andrea Imbesi

Examen och poäng: Förskollärarexamen, 210 hp Examinator: Robin Ekelund Datum för Slutseminarium: 2019-06-04 Handledare: Peter Lilja

2

Förord

Det som vi har valt att studera rör sig huvudsakligen kring vilka förhållningssätt och bemötanden som idag finns bland verksamma förskollärare och pedagoger gentemot vad som kan ses som barns utmanande beteenden. Som utgångspunkt för att analysera vilken omsorg som kan uppnås i dessa situationer har vi valt ett omsorgsetiskt perspektiv. Vår nyfikenhet har alltså riktats till det relationella och det mellanmänskliga mötet mellan vuxen och barn i verksamheten. Det har varit en intensiv och händelserik process där vi båda har fått lära av varandra, komplettera varandra och uppmuntra varandra. Ett examensarbete har många olika skeden och steg innan det når fram till ett fullmoget resultat, det är inte alltid lätt men genom flitigt arbete har det gått hela vägen. Genom hela arbetsprocessen har vi hjälpts åt att forma det du nu har framför dig. För varje moment har vi delat upp arbetet utifrån våra styrkor och arbetet har både skett på varsitt håll men under vissa moment har vi även arbetat parallellt sida vid sida. Somliga delar av arbetet har vi gjort tillsammans och andra har vi gjort gemensamt. Givetvis har vi även regelbundna och gemensamma träffar, möten och annan kommunikation över nätet för att samordna, organisera och uppdatera varandra.

Självklart vill vi även rikta ett stort tack till alla som gjort studien möjlig och genom processen både stött oss och bidragit på olika sätt till att studien kunnat genomföras på ett relativt snabbt och smidigt vis. Vi vill tacka förskolechef och förskolepersonal och vi vill gärna rikta ett tack till vår handledare för hans trofasta och lättillgängliga stöd genom hela processen. Tack!

3

Abstract

This study aims to reveal what preschool teachers and pedagogues think about and how they act when it comes to meeting the behavior and needs of children with challenging behaviour from a perspective of ethics of care as developed by Nel Noddings. Statistics claim that this kind of behavior is on the rise and it is therefore of relevance to see how teachers and pedagogues can give care to children who displays behavioral problems. We used a method of interviews with selected staff who works in the preschool environment and discovered that most of the interview subjects expressed a similar view overall as to what is conceived as a challenging behaviour. Emphasis was put on the importance of good social relations, even when it comes to describing physically aggressive behavior they spoke of this as a result of failing social relations between children and adults as well as between children. The interviewed also largely expressed a subjective view on children with this kind of behavior and argues that listening, confirming and upholding an ongoing dialogue play a key role in constructing an optimal approach in dealing with challenging behaviour.

Nyckelord:

4

Innehåll

2.1 Utmanande beteenden bland barn ... 7

2.2 Bemötande av utmanande beteende ... 8

2.3 Metoder för att förebygga utmanande beteende ... 10

3. Teoretiska perspektiv ... 12

3.1 Omsorgsetiken och dess bakgrund ... 12

3.2 Omsorgsetiken i praktiken ... 13

3.3 Relevanta begrepp ... 14

3.4 Omsorgsetikens relevans för studien ... 15

4. Metod ... 16 4.1 Kvalitativ metod ... 16 4.2 Insamlingsmetod ... 16 4.3 Urval ... 17 4.4 Genomförande ... 17 4.5 Etiska överväganden ... 18 4.6 Analysprocess ... 19

5. Resultat och analys ... 20

5.1 Förskollärares och pedagogers syn på utmanande beteenden ... 20

5.1.1 En objektiv eller subjektiv syn på barnet? ... 21

5.1.2 Behovet av bekräftelse ... 23

5.1.3 Kommunikationen och det sociala samspelets betydelse ... 23

5.2 Förskollärares och pedagogers bemötanden ... 24

5.2.1 Dialogens plats i bemötandet ... 24

5.2.2 Lågaffektivt eller högaffektivt bemötande? ... 26

5.2.3 Vikten av att vara ett föredöme ... 27

5.2.4 Tillit och trovärdighet som grund för bekräftelse och föredömlighet ... 28

6. Diskussion ... 31

6.1 Resultatdiskussion och slutsatser ... 31

6.2 Metoddiskussion ... 33

6.3 Yrkesrelevans ... 34

6.4 Fortsatt forskning ... 34

5

1. Inledning

”3-åringar är samhällets våldsammaste grupp” skriver psykologen Bo Hejlskov Elvén i en debattartikel år 2017 och refererar till en artikel som säger att barn i denna ålder är inblandade i våld tio gånger om dagen och att detta kräver en ständig hantering (Hejlskov, 2017). Samman-drabbningar barn emellan är något som sker dagligen på våra svenska förskolor. Detta är något som varje förskollärare och pedagog måste bemöta, dagligen. Denna studie kommer att titta närmare på hur aktiva förskollärare och pedagoger bemöter barns utmanande beteenden och vad de har för synsätt på dessa beteenden. Hur bemötandet sker och vilka inställningar som finns för att ge barnen de bästa förutsättningarna är centrala frågor. Vi har valt att applicera ett omsorgsetiskt perspektiv på detta för att kunna synliggöra hur etik och omsorg får plats vid bemötandet av utmanande beteenden.

Det råder idag en debatt inte bara i förskolan men i hela skolans värld om vad som är ett bra sätt att bemöta utmanande barn på. Vissa hävdar att det krävs ett annorlunda tanke- och förhållningssätt, och då inte minst bemötande. När förskolläraren och specialpedagogen Maria Kruse diskuterar Emilia Kinges senaste bok om utmanande beteende i förskolan sägs det att förskollärare och pedagoger måste förstå inte bara vad barnet gör när det har ett utmanande beteende utan också förstå de bakomliggande faktorerna, förstå relationens och dialogens betydelse. Kruse (2017) skriver i sin artikel bland annat;

Barnen som utmanar oss, vad är det de vill säga egentligen? Kinge beskriver att barns beteende kan ses som kommunikation och det måste vi vuxna ta hänsyn till. Vad är det som sker mellan vuxen och barn i olika situationer?

Kruse är inte den första som ställer dessa frågor. Den amerikanske filosofen Nel Noddings har i många år argumenterat för att det som behövs idag är ett subjektivt och omsorgsinriktat förhållningssätt gentemot barn. I detta omsorgsetiska perspektiv är den som ger omsorg och den som får omsorg i en ständigt ömsesidig utbytesrelation. Noddings (2011) förespråkar att barn inte ska ses som objekt som måste behandlas efter orubbliga principer utan som unika subjekt vars behov måste bekräftas, även om de gjort fel så måste det minsta goda de gjort lyftas fram. Vårt intresse är att, i förhållande till det omsorgsetiska perspektivet, undersöka och ta reda på förskollärares och pedagogers syn på barns utmanande beteende och hur de tycker omsorg kan uppnås vid ett bemötande. Forskning som gjorts kring utmanande beteenden och bemötandet därav finns i ganska stor omfattning. Men någon större forskning om detta ämne har inte gjorts i förskolemiljön eller ur förskollärares och pedagogers synvinkel.

6

1.1 Syfte

Syftet med denna studie är att undersöka förskollärares och pedagogers syn på, upplevelser av och resonemang kring att bemöta barn med ett utmanande beteende i förskolan. Detta kommer att studeras ur ett omsorgsetiskt perspektiv.

1.2 Frågeställningar

• Vilken syn har förskollärare och pedagoger på ett utmanande beteende bland barn? • Hur bemöter förskollärare och pedagoger ett utmanande beteende i förskolan?

7

2. Tidigare forskning

I detta avsnitt kommer vi att presentera forskning som bedrivits på området kring utmanande beteenden bland barn och mötet mellan pedagogen och barnet. Forskning som är relevant för vår studie är områden som behandlar hur förskollärare och pedagoger förhåller sig till utmanande beteenden bland barn och hur de agerar i själva bemötandet, något som det redan finns en hel del forskning om i skolan, men inte så mycket i förskolan. En del forskning som fokuserar på pedagogiska metoder som är av relevans för studien kommer slutligen att lyftas fram såväl vad som framträder när vuxna och barn samspelar i relation till varandra.

2.1 Utmanande beteenden bland barn

Forster (2010) som definierar ett utmanande beteende som något som har negativa konsekvenser för sin omgivning och som kännetecknas av aggressivitet, uppror, impulsivitet, hyperaktivitet och antisocialt beteende. Forster (2010) menar vidare att ett utmanande beteende beror på barnets utveckling såväl som på externa miljömässiga faktorer. Det är alltså inte något som endast beror på den yttre miljön, utan även på barnet själv och även dess genetiska anlag, särskilt när beteendet visar sig i yngre åldrar och i många olika miljöer. Forster (2010) menar även att ett utmanande beteende som visar sig i form av en hög negativ affekt och brist på självkontroll, särskilt i yngre åldrar, är förutsägande för att ett sådant beteende ska fortsätta även när barnet når en högre ålder. Ett beteende som menas särskilt sticka ut är när barnet visar en brist i sin förmåga att kunna sympatisera med hur andra mår och känner, eller hur ens eget beteende drabbar andra.

Forskning visar också att andra barn är fullt kapabla att känna igen ett asocialt och känslokallt beteende hos andra barn (Graziano, 2016). Forskningen som Graziano (2016) gjort visar även att beteendet har negativa konsekvenser för barnet som har det utmanande beteendet i form av en ökad risk av att inte vara redo för den framtida skolgången. Beteendet riskerar även att öka risken för ensamhet och att barnet söker sällskap med andra barn som uppvisar samma beteende, men särskilt i förskoleåldern riskerar barnet också att hamna i ensamhet och drabbas av avvisande beteende från sina jämlikar. Eresund (2002) menar att barn kan uppvisa en aggressiv typ av beteende som en slags överlevnadsfunktion. Vad barnet egentligen vill ha är uppmärksamhet och kärlek, men denne vet inte hur det ska få det, så därför reagerar barnet istället med ett aggressivt beteende för att få kontroll och makt på olika sätt, och inte minst uppmärksamhet.

8

Eresund (2002) framför också att dessa utsatta barn ofta drabbas av ett undvikande beteende också från vuxna, vilket förstärker uppfattningen om att dessa barn inte är omtyckta eller önskade, både bland barnen själva och bland andra. Ofta definieras dessa barn som problembarn och Eresund (2002) lyfter även att barnets beteende också kan bero på den miljö som barnet kommer ifrån. Även här görs slutsatsen att barnens beteende kommer innebära problem för deras framtida sociala anpassning och inte minst för deras egen psykiska hälsa. Eresund (2002) säger att barns negativt utmanande beteendemönster visar sig oftast innan barnet fyllt åtta år gammalt och att beteendet oftast gestaltar sig först i hemmet och sedan reproduceras i andra miljöer som barnet befinner sig i, som till exempel i förskolan.

Crick och Ostrov (2006) visar att det också finns vissa skillnader mellan utmanande beteenden bland barn i förskolan, inte bara i själva beteendet utan också skillnader i hur pojkar respektive tjejer uppvisar former av aggression, tjejer visar mer relationell aggression medan pojkar uppvisar en större tendens till fysisk aggression. De visar också att tjejer uppvisar relationellt aggressivt beteende från en tidigare ålder än pojkar och att aggression av relationell karaktär är relaterade till social anpassning och andra sociala problem. Beteendet kan även indikera en risk för framtida problem av sådan art, något som även Ertesvåg och Vaaland (2007) hävdar. Crick och Ostrov (2006) framhäver också att forskning kring aggressivt beteende är relativt vanlig men inte särskilt vanlig kring barn som befinner sig i förskoleåldern, något som även ger ytterligare motivation till vår studie.

2.2 Bemötande av utmanande beteende

Ertesvåg och Vaaland (2007) säger att olika pedagoger har olika tillvägagångssätt i hur de bemöter former av utmanandebeteenden. De har också olika grader av framgång i deras bemötanden av utmanande barn. Deras forskning visar även att pedagoger har en relativt begränsad arsenal när det kommer till hur utmanande beteende kan bemötas. Forskningen har också visat att pedagoger uppfattar olika aggressiva beteenden betydligt mer störande än beteende som kännetecknas av socialt tillbakadragande karaktär. Till exempel upplevs inte avvikande beteende alls lika störande som fysiskt våld, impulsivt, okontrollerat beteende eller vägran att åtlyda gemensamma regler för verksamheten (Nungesser och Watkins, 2005). Ertesvåg och Vaaland (2007) klargör också i likhet med Crick och Ostrov (2006) att det bemötande som barnet får kommer att ha konsekvenser för deras framtida beteende, inte minst inställningen deras bemötare har, att barnen inte har någon stämpel över sig från början eller känner sig dömda på förhand.

9

Ann-Sofie Bergeling (2001) skriver också i sin avhandling om mötet mellan barn och vuxna att det är skillnad på hur olika pedagoger bemöter olika barn i förskolan, men att oftast en i arbetslaget har etablerat en slags norm för hur bemötandet skall ske. I andra arbetslag kan det råda en mer homogen inställning till hur barn ska bemötas, och där är man också mer överensstämmande mellan varandra om vilka barnens behov är. Eresund (2002) skriver att en barngrupp som är utan ledning och utan stöd från vuxna blir en grogrund till destruktiva beteenden som Jiang och Jones (2016) också visar, och det kan få en snöbollseffekt där negativt beteende smittar av sig på andra där beteendet blir en slags accepterad överlevnadsmetod för att inte bli ett offer. Eresund (2002) menar att ett utmanande beteende kan vara något som är självskadligt, men som även karakteriseras av ett beteende som på något sätt är utåtriktat till omgivningen och andra människor på ett oppositionellt, destruktivt och antisocialt vis. Eresund (2002) visar också att det krävs en ledning och struktur för att det ska finnas trygghet i barngruppen, och betonar samtidigt att det skett en drift från att barn är rädda för vuxna till att barn istället är rädda för andra barn.

Bergeling (2001) påpekar i sin studie att det är just ömsesidigheten och öppenheten i interaktionen mellan barn och pedagog som är viktig för mötets kvalitet. Även närheten hos pedagogen är avgörande, det vill säga bara för att en pedagog och ett barn är på samma fysiska plats så behöver det inte definieras som ett möte bara för det. Bergeling menar att för att ett bra dialogiskt möte ska kunna ske krävs det en sådan närvaro av pedagogen att denne är på samma våglängd som barnet, att det uppstår ett samförstånd om den aktuella situationen och en samhörighet. I första hand måste alltså en gedigen kontakt upprättas för att någon form av kommunikation alls ska gå igenom till den andre parten. Bergeling (2001) påpekar den öppenhet och tillit som finns mellan barn och vuxna;

När de vuxna bjöds in i leken uppstod ofta förtroligt småprat mellan den och barnen. Det är min uppfattning att det är då som de bästa samtalen kommer till stånd. Då finns det en öppenhet och en ömsesidighet i samtalet (Bergeling, 2001).

Bergeling (2001) sätter denna form av kommunikation mellan barn och vuxen som präglas av förtrolighet och öppenhet i kontrast till den kommunikation som anses mer styrande och hanterande. Barnet har i den förra lättare att vända sig till den vuxne och uppvisar en större förmåga av att kunna klara sig själv och är mer självgående än på avdelningar där det inte råder samma atmosfär av trygghet och öppenhet mellan barn och vuxen.

10

2.3 Metoder för att förebygga utmanande beteende

Jiang och Jones (2016) har forskat kring olika konkreta metoder, inte för att bemöta barns utmanande beteende, men för att förebygga det, främst genom miljömässiga förändringar. Sådana förändringar och metoder kan till exempel inkludera att försöka göra scheman som finns synliga för barnen i visuella och bildliga former som barnen kan förstå. En annan metod är att minimera väntetiden som barnen har i förskolan och se till att de är sysselsatta medan de väntar då de annars lätt hittar på saker som pedagoger finner opassande. Detta är något som också Halldén (2007) är inne på då hon tar upp det faktum att pedagoger ofta försöker fylla luckor i förskolans vardag därför de annars är rädda för att det ska uppstå planlösa och kaosliknande situationer. Jiang och Jones (2016) forskning betonar vikten av planering, tydlig struktur och ledning för att undvika olika former av utmanande beteenden. En metod som kommit på senare tid är lågaffektivt bemötande som existerar i ett internationellt sammanhang under termen ”low arrousal approach”. Metoden är, trots lite forskning kring den, relativt utspridd i det svenska skolsystemet vilket är anledningen till att vi tar upp den här. Så här säger Socialstyrelsen (2015) om lågaffektivt bemötande:

Socialstyrelsens rekommendation: Lågaffektivt bemötande kan användas i bemötandet av personer med bristande förmåga till affektreglering för att i stunden förebygga eller minska utmanande beteende.

Lågaffektivt bemötande kom på 1990-talet från Andrew McDonnells forskning kring metodens effektivitet för att bland annat bemöta autistiska beteendemönster (McDonnell et al. 2008).

McDonnell (2010) skriver också att metoden lämpar sig väl för att bemöta människor av alla åldrar, såväl gamla som unga. Metoden tar sin utgångspunkt från en individfokuserad filosofi och är tänkt att fungera som en deeskalerande metod som ska undvika fysisk konfrontation av olika slag genom att undvika hög affekt. McDonnell (2010) hävdar också i sin forskning att hanterandet av aggressivt beteende i omsorgssituationer borde fokusera mera på att minska risken för beteendet och förebygga det i största möjliga mån, istället för att försöka minska längden av enskilda aggressiva utbrott. McDonnell (2008) understryker att miljön spelar en stor roll i hur effektivt reduceringen av det aggressiva beteendet är, och han lyfter också fram personalen och dess bemötande som en viktig och central del av den miljön. McDonnell (2008) har utarbetat en tre-dagars träning kurs för personal, Studio-3, där han utbildar personal i att hantera utåtagerande beteenden med metoden lågaffektivt bemötande. Kursen visar att personalens självförtroende stärktes men resultaten kunde samtidigt inte kopplas till några långsiktiga och framgångsrika resultat menar (McDonnell, 2008).

11

2.4 Sammanfattning

Vi har genom att belysa tidigare forskning kring utmanande beteenden och bemötandet av dessa lyft fram att det råder en viss samsyn mellan forskare kring vad som kännetecknar ett sådant beteende och att det finns olika metoder för att bemöta det. Vi vill gärna undersöka om dagens förskollärare och pedagoger har en liknande samsyn på och bemötande av beteendet. Något som har motiverat detta är att vi har funnit en hel del forskning inom området i grundskolemiljö men inte så mycket i en förskolemiljö.

12

3. Teoretiska perspektiv

3.1 Omsorgsetiken och dess bakgrund

Omsorgsetiken är ett synsätt inom moralfilosofin, mestadels grundad på kvinnors erfarenheter, och utvecklades under 1980-talet (Noddings, 2012). Omsorgsetiken som begrepp myntades av psykologen Carol Gilligan och har vidareutvecklats av den amerikanske filosofen Nel Noddings vars teorier om omsorgsetik ges ett centralt utrymme i vår studie. De båda förhåller sig kritiskt till den kognitiva moralfilosofi som utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg formulerade på 1970-talet (Noddings, 2011; Colnerud, 2006). Kohlbergs moralfilosofi grundar sig på universella principer om rättvisa och har betoning på etiskt resonemang snarare än etiskt beteende. Den har en mer objektiv människosyn och skiljer sig på så sätt från Noddings (2011) mer subjektiva och relationsbetonade syn på vad en god omsorg innebär.

Den kritik som Gilligan hade motsatte sig en del av Kohlbergs forskningsresultat kring moralisk utveckling som visade att kvinnor hamnade längre ner på utvecklingsstegen. Gilligan menade att kvinnorna missgynnades av resultatet eftersom de inte utgick från principer om rättvisa, som männen gjorde, utan från resonemang kopplade till omsorg då de gjorde sina etiska ställningstaganden (Colnerud, 2006). Här skymtar också det fram som särskiljer Noddings syn på omsorgsetik från Kohlberg, Noddings syn på individen är att denne är fullt kapabel att ge omsorg till andra bara viljan finns att göra det. Ett visst utvecklingsstadium behöver alltså inte nås på förhand. Noddings menar att det är vårt ansvar gentemot varandra att faktiskt ge omsorg till varandra, det är till viss grad en instinkt som vi alla har i oss, en naturlig omsorg som bara finns där (Noddings, 2011).

Noddings tycks vilja röra sig bort från fasta principer om vad som utgör god omsorg och intar en position som säger att varje omsorgssituation bör ses som unik och de unika behoven som finns hos omsorgstagaren måste bekräftas av omsorgsgivaren utefter bästa möjliga förmåga (Noddings, 2005). Noddings försöker lyfta fram de för stunden uttryckta behoven hos den som är i behov av omsorg som viktiga för dennes utveckling och i det synliggörs också den subjektiva och högst personliga människosyn som Noddings företräder.

Noddings (2005) hävdar att omsorgen måste komma före de principer om rättvisa som Kohlbergs moralfilosofi grundade sig på, omsorgsbehoven står alltså i hög prioritet. Samtidigt finns det tecken i Noddings resonemang om att principer om rättvisa visst då kan förekomma och att de inte behöver vara dåliga, men att endast ta hänsyn till dessa principer kan vara negativt. Ett exempel som Noddings

13

(2005) ger är underkännandet av en lat elev. Här hävdas det att hänsyn också måste tas till hur denne elev ska kunna hjälpas vidare då denne förmodligen känner sig sårad. Ett tämligen stort utrymme ges alltså även till känslor och Noddings (2005) menar att både hänsyn till rättvisa och omsorg måste tas, dock får den senare en mer aktad ställning.

3.2 Omsorgsetiken i praktiken

Noddings omsorgsetik bidrar med en syn på omsorg där den som ger omsorg ställer behovet för den som behöver omsorg i centrum (Noddings 2010). Stor vikt läggs också vid omsorgsgivarens kompetens, dess resurser och värderingar. Noddings (2010) hävdar till och med att den som tar emot omsorgen, det vill säga omsorgstagaren, måste känna igen omsorgsgivarens aktioner som omsorg för att det överhuvudtaget ska kunna vara en fråga om omsorg. Svaret från omsorgstagaren lyfts inom Noddings (2010) omsorgsetik även det som något viktigt, inte bara omsorgsgivarens agerande. Lyssnandet och förmågan att se den andre och dess behov ses som centralt.

Noddings (2011) framhäver att båda parter har en roll för att omsorg ska bli till, en omsorgsrelation kan som sagt inte skapas ifall omsorgstagaren inte svarar på omsorgsgivarens agerande. Omsorgs-etiken sätter alltså en betydligt större fokus på själva relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare, det mellanmänskliga mötet och interaktionen. Omsorg ses inte som att det endast riktas från omsorgsgivaren till omsorgstagaren utan det råder ett ömsesidigt beroende mellan båda parter. Dessa två begrepp, omsorgsgivare och omsorgstagare, kommer vara återkommande i denna studie där vi undersöker pedagogers synsätt och förhållningssätt till barns utmanande beteenden. Noddings har en stor betoning på att lärande och omsorg går hand i hand (Noddings, 2006). En god lärare måste också vara en god omsorgsgivare. Det menas att förmåga att kunna lyssna, diskutera och ställa undersökande frågor ställs framför vikten av att ha rätt kunskaper. Det kan nog sägas att det rationella får stå tillbaka för en mer emotionell betonad syn på lärande och omsorg. Noddings (2006) vill också genom sin omsorgsetik uppmuntra till ett klimat där människor känner sig fria att bekänna sina misstag, svagheter och misslyckanden, ett socialt öppet klimat. Samtidigt framhävs vikten av att ständigt vara kritisk till ageranden och inte minst sina egna. Noddings omsorgsetik syftar till att ledare som ska ge omsorg ska verka för att öka det frivilliga utforskandet och uppmuntra till gemensamma aktiviteter som ska förebygga social exkludering. Noddings (2006) ställer sig emot tvingande åtgärder och vill istället se omsorgsfulla ledare som har en mer medforskande roll som ska inspirera barnen till att på egen hand upptäcka vad som är möjligt.

14

3.3 Relevanta begrepp

Fler begrepp som kännetecknar Noddings (2011) omsorgsetik och som vi kommer använda i studien förutom som tidigare nämnt, omsorgsgivare och omsorgstagare är föredöme, dialog, praktik och bekräftelse. Med föredöme menar Noddings (2011) ett sätt att vara och att ge omsorg på som är föredömligt. Alltså, en god omsorg illustreras genom ett sätt att vara som visar andra hur en god omsorg ser ut. Kärnan i att vara ett föredöme som omsorgsperson ligger i att ge omsorg från hjärtat. En föredömlig omsorg är enligt Noddings (2011) en produkt av ett gott, uppriktigt och genuint omsorgsgivande som präglas av ett genuint engagemang.

Dialog är viktigt för att kunna reflektera kring vad god omsorg är, inte minst för att omsorgstagaren ska förstå omsorgsgivarens beteende och varför det görs på ett visst sätt och vilka konsekvenser det får. Det som lyser igenom i Noddings (2011) teori om omsorgsetiken är vikten av att både omsorgs-givaren och omsorgstagaren är i relation till varandra och har ett ömsesidigt beroende av varandra, de kan lära av varandra såväl som hjälpa. Dialogen får en funktion inte bara för omsorgstagaren utan också för omsorgsgivaren genom att ge förståelse för det egna beteendet. Noddings (2011) menar att om vi inte reflekterar kring vårt agerande, eller för studiens relevans, reflekterar kring synsätt, ageranden och bemötanden kan det ge upphov till försämrade förhållanden mellan omsorgsgivare och omsorgstagare.

Praktik innebär enligt Noddings (2011) att ge omsorg och att det inte endast handlar om att lära ut något rent teoretiskt, utan att samtidigt lära ut en attityd, eller en inställning. Det praktiska lyfts fram som viktigt för att lära ut vad god omsorg är. Den som ger omsorg måste visa rent praktiskt vad omsorg är och hur det ser ut i praktiken, prata med barnet och vad det ser som utmanande och vilka konsekvenser som kan komma av ett visst agerande. Viktiga uttryck är praktik, reflekterande och att kunna inta olika perspektiv. Att omsorgsgivaren reflekterar över sitt beteende och förstår praktiska konsekvenser från andra människors synvinklar och vad som krävs för en god omsorg.

Bekräftelse är precis som det låter och Noddings (2011) understryker vikten av att bekräfta barnet, men också att uppmuntra det som har utvecklingspotential i varje individ. Här lyfts återigen relationens betydelse fram som betydande för detta och det individfokuserade perspektivet och inte minst då lyssnandet på barnet. Om till exempel ett barn har misskött sig gentemot andra, så betyder det att barnet ska tillrättavisas men på ett sätt som samtidigt lyfter fram det positiva, om än så lite som en god tanke. Att bekräfta involverade parters uppfattningar, avsikter och känslor. Här är det av relevans att också knyta an till den forskning Ertesvåg och Vaaland (2007) gjort på området som

15

betonar omsorgsgivarens inställning till barnet som viktig för barnets framtida utveckling. Vidare betonas kontinuitet och tillit som viktiga i relationen för att möjliggöra en bekräftelse av barnet. Kontinuitet är avgörande för att den vuxne ska lära känna barnet och för att barnet ska känna tillit till den vuxne och uppfatta denne som trovärdig.

3.4 Omsorgsetikens relevans för studien

Noddings (2011) utgår från frågor om vad barnet behöver just nu, vilka kommer konsekvenserna att bli för denne och för andra? Vad kommer hända med omsorgsgivaren? Finns kompetensen för att ge omsorg? Enligt Noddings (2011) handlar det om ifall vårt agerande kan upprätthålla omsorg och förhållanden. Det centrala blir att agera på så sätt att relationer etableras, underhålls och förbättras, relationen är alltså mycket viktig i sammanhanget och avgörande för den omsorg som kan uppstå. Det understryks också att vi alla är beroende av hur vi behandlar varandra för att vi ska uppnå en bra relation och att det är upp till alla involverade i relationen att se till varandras bästa. Och kan inte allas bästa ses till på ett eller annat sätt måste en kompromiss finnas på något sätt för att nå ett gemensamt resultat, trots individuella skillnader (Noddings, 2010).

Noddings (2011) lyfter fram att omsorgsetiken är relevant för områden som familjerelationer, vänskapsrelationer men också på en samhällsnivå och inte minst i skolor av olika slag. Vår studie har som sagt ett fokus på bemötandet av utmanande beteende och Noddings (2011) framhäver att ett av omsorgsetikens främsta syften är att minska våldet och öka omtänksamheten som människor har gentemot varandra. Då studiens syfte också är att undersöka förskollärares och pedagogers erfarenheter av utmanande beteenden och hur de arbetar för att möta dessa är därför det omsorgsetiska perspektivet av relevans för studien och analysen kommer också färgas av detta. Vi kommer alltså använda det omsorgsetiska perspektivet för att synliggöra hur förskollärare och pedagoger resonerar och förhåller sig till vad som ses som barns utmanande beteenden.

16

4. Metod

I detta avsnitt kommer vi presentera, argumentera och motivera hur vi har gått tillväga för att samla in vår empiri i relation till vårt syfte med studien. Vi går även igenom hur vi har bearbetat materialet som vi samlat in, vem vi har intervjuat och varför och vi går även igenom etiska ställningstaganden utifrån vetenskapsrådets etiska principer. Slutligen går vi kort igenom vår analysprocess.

4.1 Kvalitativ metod

I vår studie har vi valt att använda oss av en kvalitativ metod för att svara på våra frågeställningar som går ut på att få reda på enskilda individers åsikter, förhållningssätt och metoder. Enligt Alvehus (2013) är detta val också relevant för att få reda på människors meningar, vad olika begrepp har för innebörd och hur människor skapar sina relationer. Vårt syfte är att analysera hur pedagoger ser på och förhåller sig till ett visst beteende i förskolan och vad de ser som viktigt i själva relationen. Därför har vi också valt en kvalitativ metod då det ger större utrymme för respondenten att svara med sina egna ord än vad en kvantitativ studie gör (Patel och Davidsson, 2012). Då vi även vill undersöka likheter och skillnader som finns individer emellan så är inte heller själva mängden personer vi intervjuar oviktig, men vårt primära fokusområde, att undersöka synsätt och förhållningssätt, motiverar en mer kvalitativ metod. Det vi vill undersöka är framför allt vad olika synsätt och bemötanden kan ha för betydelse för omsorgen, vad de kan betyda i olika sociala sammanhang, varför vi också primärt valt en kvalitativ metod (Alvehus, 2013).

4.2 Insamlingsmetod

Vi har valt intervju som vår insamlingsmetod och precis som Alvehus (2013) framhäver så är intervju ett sätt att komma nära inpå en persons åsikter, tankar, erfarenheter och upplevelser om ett visst ämne eller fenomen. Hade vi valt att genomföra studien via enkät så hade vi kanske fått in fler svar, men inte haft möjlighet att ställa följdfrågor på det som den tillfrågade svarar, vi hade alltså inte haft samma möjlighet att fördjupa oss i den tillfrågades resonemang och funderingar. För oss var det interaktiva elementet viktigt, det vill säga interaktionen mellan den som intervjuar och den intervjuade. Vi har också varit medvetna inom vilket område vi har velat fördjupa oss i, så vi valde att formulera åtta stycken frågor som vi använde oss av under intervjun. Men utrymme fanns också för den intervjuade att gå utanför den ordning som frågorna var ställda och vi som intervjuare fick arbeta en hel del med följdfrågor av olika slag, sammanfattningsvis kan det sägas att allt detta är kännetecknande för en så kallad semistrukturerad intervju (Alvehus, 2013). Vi ville inte att de

17

intervjuade skulle känna sig på något sätt ställda mot väggen eller att de var förväntade att svara på ett visst sätt, men vi satte avgränsningen för temat och de intervjuade hade utrymme att svara på sitt sätt inom detta tema. Vår avsikt var att hålla samtalet inom ramen för ämnet och som Alvehus (2013) påpekar är det en fördel om ämnet rör respondentens egen verklighet och inte något annat. I analysen kommer vi att gå in närmare på de svar vi fått och ställa de olika respondenternas svar i relation till varandra för att kunna urskilja olika synsätt, bemötanden och kontraster i dessa.

4.3 Urval

För att genomföra våra intervjuer så var vi också tvungna att veta vilka vi skulle intervjua för att få reda på relevant information (Alvehus, 2013). Vi har valt att intressera oss för inte endast förskollärare utan även för specialpedagoger och barnskötare, det vill säga de som har kontakt med barnen. All denna personal har erfarenhet av interaktioner med barn, och då även det som kan definieras som utmanande beteende som existerar i så gott som alla barngrupper. Vi har valt att inte intervjua ledningen för skolan då vi främst vill ha svar från de som är nära barnen större delen av deras arbetsdag och därför kan de också dela med sig av fler relevanta erfarenheter och upplevelser. Vi har också fått begränsa antalet intervjuade utifrån den tid vi haft på oss att genomföra studien. Platsen, det vill säga förskolan, har vi valt för att det är en plats som av olika anledningar är relevant för vår studie. Vi har valt platsen för att där kan vi få den kunskap vi söker, personalen vi intervjuat har relevanta kunskaper och erfarenheter. Detta kallar Alvehus (2013) för strategiska urval. Antalet intervjuade är totalt fem stycken, varav tre förskollärare, en specialpedagog och en barnskötare. De intervjuade har mellan två- till trettioårig erfarenhet.

4.4 Genomförande

Vi gick till väga på så sätt att vi tog kontakt med den ansvariga förskolechefen på den förskola där vi ville göra studien på, presenterade vad det var vi skulle undersöka och frågade om det gick bra att genomföra studien vilket det också gjorde. Därefter påbörjade vi urvalet av vilka vi skulle intervjua och gick igenom etiska ställningstaganden som vi skulle behöva ta ställning till i genomförandet av våra intervjuer, vilka dessa är går vi igenom under nästa rubrik. Nästa steg var att vi behövde ta fram relevanta frågor som vi formulerade utifrån vårt syfte med studien där fokus ligger på det mellanmänskliga mötet mellan pedagog och barn. Vi tog fram åtta stycken frågor som vi använde som underlag vid intervjuerna. En tid innan genomförandet av intervjuerna informerades respondenterna om innehållet och tillfrågades om det var i sin ordning att vi spelade in samtalet, då det har fördelen att båda parter vet att allt som sägs spelas in ord för ord (Alvehus, 2013). Inte minst förenklar detta för det efterföljande analysarbetet. Vi genomförde strax därefter intervjuerna i

18

förskolans personalrum där ingen annan person uppehöll sig än vi som genomförde intervjun och den intervjuade. Intervjuerna varade mellan 15 och 25 minuter var och utgick som sagt från åtta stycken frågor som var tänkta att leda samtalet, ibland fick vi dock frångå frågeordningen för att istället arbeta med andra relevanta följdfrågor. För oss var det viktigt att både intervjuare och intervjuperson fick vara medskapare till samtalet, vilket också är kännetecknande för en kvalitativ intervju (Patel och Davidsson, 2012). Intervjuerna har spelats in men även antecknats till viss del i kompletterande syfte för att ta vara på de för och nackdelar som finns med båda metoder (Alvehus, 2013). De frågor vi utgick från var; Vad är ett utmanande beteende? Vad har du för erfarenheter kring detta? Hur agerar du i ditt bemötande? Vad tror du är avgörande för ett bra bemötande? Hur tror du barnet påverkas? Hur påverkar barnet den övriga barngruppen? Vilka behov tror du finns hos ett barn med ett utmanande beteende? Hur arbetar arbetslaget som helhet i sitt bemötande?

4.5 Etiska överväganden

Vi har valt att utgå från Vetenskapsrådets (2002) fyra etiska principer som är; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet innebär att de som intervjuas ska informeras om vad det är de deltar i och på vilka villkor, att det är frivilligt och att de när som helst kan avbryta sin medverkan. De ska även informeras om vad syftet är med studien samt hur, och till vad informationen som samlas in kommer att användas. Innan studien påbörjades så informerade vi de medverkande i förhand om studiens innehåll och innan intervjun började var de alla införstådda med både villkor och syfte.

Den andra principen, samtyckeskravet, innebär att de som aktivt deltar i studien alltid ska ge sitt samtycke till medverkan. I vår studie har vi använt oss av ett skriftligt samtycke där de tillfrågade respondenterna fick skriva under och därmed ge sitt medgivande till att medverka i studien. Som tidigare nämnt har vi även tillfrågat ansvarig förskolechef för att bedriva studie på förskolan och erhållit dennes godkännande och därefter påbörjade vi urvalet av vem vi skulle intervjua.

Konfidentialitetskravet har att göra med offentlighet och sekretess. De uppgifter som samlats in ska behandlas på så sätt att de inte kommer i obehörigas händer eller vetskap. De som medverkar i studien ska vidare kunna känna sig trygga med att deras identitet inte kommer att röjas eller att platsen som studien genomförts på inte kommer fram. Även om inte personer nämns vid namn ska informationen behandlas på så sätt att ingen riskerar att få sin identitet röjd. De som medverkat i studien har informerats om att de förblir anonyma och att uppgifterna hanteras på ett säkert sätt.

19

Den sista principen, nyttjandekravet, handlar om att den insamlade informationen inte kommer användas till något annat syfte än det studien och forskningen avser. När studien är färdig kommer uppgifter som kan röja en persons identitet att raderas. Deltagarna har antingen fått denna information på förhand eller haft möjlighet att ta del av den i samband med intervjuerna.

4.6 Analysprocess

Efter att vi genomfört intervjuerna har vi haft en hel del material att gå igenom. Vi har lyssnat på det inspelade materialet samt transkriberat det till textform. För att bekanta oss med materialet har vi läst igenom det flera gånger för att få en helhetsförståelse av vad det är vi fått fram och hur olika synpunkter och svar vi fått relaterar till varandra (Alvehus, 2011). Vi har sorterat ut gemensamma nämnare inom olika områden såväl som skillnader i respondenternas svar. Vi har sorterat mycket utefter våra olika frågeställningar, det vill säga utefter synsätt och bemötanden. Vi har även behövt reducera bort visst material då det bedömts överflödigt eller inte användbart för studien (Alvehus, 2011). Efter att vi gjort detta har vi applicerat det teoretiska perspektivet på materialet för att kunna börja besvara våra frågeställningar och på så sätt även vårt syfte.

20

5. Resultat och analys

Resultatet av vår analys får vi fram genom att applicera vårt teoretiska perspektiv, det vill säga det omsorgsetiska perspektivet, på vår empiri. Vi tittar på förskollärarnas och pedagogernas svar som de gett under intervjuerna och tydliggör deras syn på och förhållningssätt till ett utmanande beteende ur ett omsorgsetiskt perspektiv. Det som står i fokus i analysen är dels förskollärarnas och pedagogernas syn på det utmanande beteendet, deras bemötande av det men även likheter och skillnader mellan omsorgsgivarna är något som belyses genom hela analysen. Vi har funnit en hel del likheter med omsorgsetiken i respondenternas resonemang och synsätt. I det stora hela stämmer deras förhållningssätt till ett utmanande beteende till stor del överens med varandra, vissa skillnader har dock kunnat hittas. För enkelhetens skull är de fall i analysen där det inte står annat är omsorgsgivaren alltid förskolläraren eller pedagogen och omsorgstagaren är barnet. När vi har gjort vår analys har vi valt att numrera de intervjuade från ett till fem.

5.1 Förskollärares och pedagogers syn på utmanande beteenden

I samtliga intervjuer som vi har gjort beskriver alla respondenter att det föreligger ett utmanande beteende hos barn, och att det kan ta sig uttryck på olika sätt. Beteendet behöver inte innebära att våld används, beteendet kan också innebära problem på ett mer socialt och kommunikativt plan. De intervjuade uttrycker en snarlik definition kring vad begreppet utmanande beteende innebär för dem. Alla intervjuade respondenter uttrycker att beteendet är något som inte endast drabbar det utåtagerande barnet, utan även resten av barngruppen på ett negativt sätt. Alla är också överens om att beteendet har sitt ursprung i brist på kommunikation eller ett otillfredsställt behov av bekräftelse och uppmärksamhet.

Intervjuperson 1 uttrycker sig på följande sätt;

Ett utmanande beteende är för mig när barn inte fungerar socialt ihop. Som stör. Som stör gruppverksamheten eller inte är intresserade av det och på så vis visar ett utmanande beteende. Men just i det sociala ser man ju de flesta sådana beteenden tycker jag. I gruppen mot andra kompisar eller som trotsar vuxna. (Intervjuperson 1, 2019-04-15)

21

Intervjuperson 2 ger uttryck för en liknande syn;

Utmanande beteende, det är ju när, precis som frågan ställs, det är ju när det blir ett problem. I gruppen. För att liksom, för att gruppen ska fungera. Ifall utmanande tänker jag så att, att barn är utmanande får man faktiskt ta att räkna med. (Intervjuperson 2, 2019-04-15)

Vi tolkar det här som att respondenten har en bred syn på vad som kan utgöra ett utmanande beteende. Det innebär inte endast ett fysiskt störande beteende, utan även ett beteende som påverkar det sociala och relationer mellan människor. Här kan paralleller dras till det som Noddings (2011) menar med att omsorgsetik inte bara handlar om ett oberoende förhållande, två människor emellan. Det beteende som omsorgstagaren har gentemot omsorgsgivaren påverkar båda parter och även andra som befinner sig i samma miljö. Det finns ett ömsesidigt beroende i relationen. Omsorgstagaren uppvisar i denna definition av respondenterna, ett utmanande beteende, som i sin tur påverkar omsorgsgivaren. Det framgår också att omsorgstagarens problematiska beteende kan påverka resten av barngruppen. Vi ser här att respondentens syn på vad som kan utgöra ett utmanande beteende även omfattar ett beteende som påverkar relationer. Synsättet som förskollärarna har betonar även interaktionen människor emellan och det mellanmänskliga mötet har en central roll precis som Noddings (2011) också säger.

5.1.1 En objektiv eller subjektiv syn på barnet?

Intervjuperson 3 och 4 har följande erfarenheter av vad ett utmanande beteende kan bero på:

Sen kan det finnas barn som, vad kan man säga, barn som inte har så lätt för att leka med andra barn, alltså har lite svårt att förstå de sociala koderna. Hur gör jag, hur agerar jag i en lek, givande och tagande, vem som ska bestämma, hur jag kan följa och bestämma ibland och den växelverkan som det innebär i en social relation, det är ju inte självklart för alla barn upplever jag. En del barn behöver träna sig på det väldigt mycket och kanske också att genom att se de andra barns reaktioner och förstå hur det går till. (Intervjuperson 3, 2019-04-15)

Jo. Det beror sig på tycker jag vad man definierar som problem. Men ett utmanande beteende, då tänker jag att det handlar mycket om ett barn som är i behov av bekräftelse. Att de vill bli sedda. Det finns klart barn som agerar på det viset, alltså då utåtagerande. Men jag har hela tiden tänkt att det handlar om uppmärksamhet.(Intervjuperson 4, 2019-04-15)

22

Här fortsätter beskrivningen av ett utmanande beteende som något av en social karaktär. Vi tolkar det även som att förskollärare och pedagoger lyssnar på och ser barns beteendemönster i förskolan. Noddings (2011) framhäver vikten av att omsorgsgivaren lyssnar på barnet, ser det och bekräftar det. Vi tolkar det som att respondenten i detta fall gör detta eftersom denne annars inte ens skulle se dessa barn och deras utsatthet. Omsorgsgivaren uppvisar i detta fall en medvetenhet om barnens beteende, en medvetenhet som vi tolkar som sprungen ur ett lyssnande till barnen som i sin tur skapar en omsorg. Hejlskov (2009) definierar ett utmanande beteende som något som skapar problem för andra personer i omgivningen. Vi förstår det också som att förskollärarna och pedagogerna uppfattar barnens beteende som utmanande och att det skapar problem av olika slag för dess omgivning och för resten av barngruppen. Noddings (2012) hävdar att omsorgsetiken är i första hand en relationell etik. I likhet med omsorgsetiken så råder det en stor fokus på relationerna när det kommer till synen som finns här på utmanande beteende. Detta eftersom det som framkommer mest när det handlar om synen på ett utmanande beteende är just när den sociala och relationella biten har brustit, och som intervjuperson 3 resonerade kring så är det just förhandlandet av sociala koder, nivå av inflytande och olika sociala roller som brister.

Något som tycks särskilja intervjuperson 4:s synsätt från 3:s, är den bakomliggande orsaken till beteendet. Intervjuperson 4 lägger mer fokus på att det som ligger bakom det utmanande beteendet inte endast rör sig om en brist på förståelse av sociala koder och regler, utan snarare en brist på uppmärksamhet och bekräftelse, både från andra barn och från omsorgsgivare. Noddings (2012) framhäver vikten av att omsorgsgivaren ser och bekräftar omsorgstagaren som en individ, som ett subjekt och inte som ett objekt, att omsorgstagaren ses som en någon och inte som en något. Det sägs också att omsorgsgivarens uppgift är att respektera och ta hänsyn till omsorgstagaren.

Av det som respondenterna hittills har sagt framkommer en syn på omsorgstagaren som till ganska stor del tycks överensstämma med omsorgsetikens subjektiva människosyn. Dock kanske intervjuperson 4 har större fokus på barnets behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Intervjuperson 4 talar inte om barn med utmanande beteenden som om de endast var ett problem eller ett hinder, utan bekräftar även det faktum att något också ligger bakom det utmanande beteendet. Barnet ses inte som ett objekt utan mer som ett subjekt med sina egna bakomliggande behov som förskollärarna och pedagogerna också ser. Det ska dock sägas att bara för att intervjuperson 3 inte lyft barnets behov av bekräftelse och uppmärksamhet i detta fall behöver det inte betyda att ingen hänsyn tas till barnets behov av bekräftelse.

23

5.1.2 Behovet av bekräftelse

Det går dock inte att komma undan att enligt Noddings (2011) spelar bekräftelsen av barnet och dess behov en stor roll i omsorgsetiken. Intervjuperson 3 lägger en märkbart stor vikt vid vad det kan betyda för ett barn att få det positiva som det gjort bekräftat av omsorgsgivaren. Detta är samma spår som Noddings (2011) är inne på, nämligen att ifall ett barn gjort något dåligt, att inte endast se det negativa utan även lyfta fram det som varit positivt. Så här uttrycker sig intervjuperson 3;

När man är den bästa pedagogen så försöker man förstärka det positiva, positiva saker och visa de andra barnen de positiva egenskaperna barnet har så att de inte får den där stämpeln att vara den som förstör, det kan lätt bli så i en grupp att de får den... även kan det vara så att föräldrarna kan få den bilden om barnet kommer hem och berättar, äldre barn som berättar om bråk och så. (Intervjuperson 3, 2019-04-15)

Vi gör den tolkningen att intervjuperson 3 uppvisar här en syn på barn med utmanande beteende som enligt Noddings (2005) i allra högsta grad kan kännetecknas som subjektiv och barnet ses inte endast som ett problem utan en stor vikt läggs också vid att synliggöra det positiva som barnet gjort. Omsorgsgivaren visar i följande uttalande också en förståelse för det som vi tidigare i studien lyft fram, nämligen en förståelse för den betydelse omsorgsgivarens inställning har till barnet och vad inställningen betyder för dess framtida utveckling och självbild.

Jättemycket. Jätte, jätte, jättemycket. För de får en bild av sig själv, till slut om de blir för mycket tillsagda att vara; jag kan inte, jag är dålig liksom. Så det är ju jätteviktigt. (Intervjuperson 3, 2019-04-15)

5.1.3 Kommunikationen och det sociala samspelets betydelse

Som vi ska se handlar det utmanande beteendet även om fysiskt våldsamt beteende, men då är detta enligt respondenterna på grund av att den sociala biten har brustit, samspelet har inte lyckats och detta har lett till att barnet inte kommit in i till exempel en lek. Intervjuperson tre och två uttrycker det så här;

Utmanande beteende kan också innebära att man slåss, fysiskt liksom. […] Alltså det har jag varit med om, det är en väldigt svår situation, man blir ju liksom, de måste lära sig, de ska ju träna på samspel, men det kan inte vara på deras villkor alltid, de har svårt att komma in i leken, (Intervjuperson 3, 2019-04-15)

Alltså det kunde vara en situation som var från början trevlig. Barnen, barnet, två barn sitter bredvid varandra. Vi upplever att det är någon form av samspel, men sen sker det någonting,

24

som det här barnet inte klarar av. En besvikelse eller en frustration, en leksak som inte är min längre, eller just att inte liksom kunna kommunicera med varandra i tal. (Intervjuperson 2, 2019-04-15)

Vi ser alltså att det som leder till ett fysiskt våldsamt beteende är en brist i det sociala samspelet och kommunikationen. Vi ser att dialogen som Noddings (2011) understryker som en viktig komponent i omsorgsetiken spelar en central roll i betydelsen av att få individer att reflektera och få förståelse för beteenden och konsekvenser. Saknas dialogen, skapar det rum för missförstånd, frustration och inte minst utmanande beteendemönster som beskrivet i situationen ovan.

Vi förstår det som att förskollärarna ser det som att kommunikationen och samspelet spelar en stor del för att förebygga utmanande beteende bland barn, just för att beteendet inte ska övergå till att bli en våldsam situation. Detta ger belägg för det som Noddings (2011) säger angående praktiserande av omsorgsetik, vikten av att omsorgsgivare reflekterar och visar förståelse inte minst kring vad som krävs för att god omsorg ska kunna ges, utan att också olika perspektiv förmås tas i beaktande. Respondenten uppvisar här en förmåga att kunna ta barnens perspektiv och reflekterar kring vad som kan ge upphov till ett utmanande beteende. Att både omsorgsgivaren och omsorgstagaren förstår betydelsen av dialog och kommunikation är en viktig del i praktiserandet av omsorgsetiken som också syftar till att just minska våldet och öka omtänksamheten människor emellan.

5.2 Förskollärares och pedagogers bemötanden

Förskollärarna visar att de har olika sätt att bemöta vad de ser som ett utmanande beteende, men med vissa gemensamma drag. När det kommer till ett fysiskt våldsamt beteende säger alla att det som först måste göras är att beteendet måste avbrytas direkt, en direkt fysisk insats är det som krävs från pedagogens sida. Noddings (2011) framhäver också betydelsen av att omsorgsgivaren bekräftar omsorgstagaren på olika vis. Som tidigare nämnt involverar detta att bekräfta de involverade parternas olika uppfattningar, avsikter och känslor. Vi ska i det följande avsnittet se hur respondenterna resonerar kring hur viktig dialogen är i bemötandet av det utmanande beteendet.

5.2.1 Dialogens plats i bemötandet

Vi ska titta närmare på ett exempel där intervjuperson 2 och 4 beskriver ett bemötande av ett barn som uppvisar ett fysiskt och våldsamt utmanande beteende:

25

Alltså man måste ju genast avbryta, och på något sätt få barnet att förstå. Men barnet säger kanske att: Jag vill inte höra det här för att, mina känslor är så starka nu, jag kan inte...Jag tror att för att få stopp på den akuta situationen, är det bra att få en stund med barnet och låta det komma till tals liksom. Kanske göra något annat under en stund, och sen prata om det igen. (Intervjuperson 2, 2019-04-15)

Nej, men i vissa lägen fick man ju då kanske till och med gå in och liksom sära på barnen. Man får bryta det här beteendet. Och såklart prata med dem och visa på att: “Så här gör du. Så här ska ni göra istället. Prata med varandra”. (Intervjuperson 4, 2019-04-15)

Vår tolkning av detta är att förskollärarna, särskilt intervjuperson 2, bekräftar barnets befintliga tillstånd. Noddings (2012) betonar att det är väsentligt för omsorgsrelationen att omsorgsgivaren uppmärksammar, ser och lyssnar på barnets mående, hur det mår för stunden. Detta kan sägas involvera att också vara uppmärksam på hur barnet känner sig för stunden. Genom att förstå betydelsen av att bekräfta barnet och sedan via dialog kunna upprätta en kommunikation med barnet bidrar detta enligt Noddings (2011) till att barnet kan hjälpas få en ökad förståelse för sitt beteende och dess konsekvenser, hur det drabbar andra.

Båda intervjupersoner uppvisar en stor tilltro till kommunikationens och dialogens roll och funktion för att lösa och förebygga konfliktsituationer. Detta är också i linje med Noddings (2011) omsorgsetiska princip om att relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare har en central och avgörande roll för att en god omsorg ska kunna upprättas. Noddings (2010) understryker också dialogens vikt för att kunna få barn att inse hur de påverkar andra människor. Intervjuperson 4 säger vidare:

Och vi har försökt att implementera liksom att, istället för att puttas, slåss, att barnen ska prata med varandra och berätta vad det är du känner. (Intervjuperson 4, 2019-04-15)

Här syns återigen vikten som sätts vid dialog och synliggörandet av känslor. Noddings (2010) menar dock att istället för att få omsorgstagaren att reflektera kring hur denne känner ska omsorgsgivaren istället uppmuntra barnet till att reflektera kring hur den andre parten, eller det andra involverade barnet, känner för stunden. Detta för att bättre kunna få barnet med det utmanande beteendet att förstå hur dess agerande påverkar andra människor. Alltså återigen dialogens funktion för att få igång en reflektion kring hur agerandet påverkar andra och vilka konsekvenser det får. Noddings (2010) argumenterar vidare att ifall det utmanande barnet leds till att fokusera på vad det själv känner, kan

26

det enkelt avfärda det hela med att motparten är för mesig eller borde tåla mer. Om fokus istället kan ledas till att handla om hur den andre parten känner kan det få barnet med det utmanande beteendet att bättre förstå sitt handlande.

5.2.2 Lågaffektivt eller högaffektivt bemötande?

I följande utdrag ger intervjuperson 3 och 5 exempel på hur de tycker att ett bemötande av ett utmanande beteende ska göras från omsorgsgivarens sida;

Man ska ju aldrig komma över, ovanför barnet med sina känslor. Då menar jag låg affektivt bemötande, det är det bästa. Man måste också ha nått öra. Alltså man måste kunna ha den flexibiliteten att ta in och lyssna på barnen. Varför barnet gjorde så här? Vad var det som hände? Vad var det som utlöste, själva förloppet? Sen kan jag tycka att barn ska även kunna få en tillsägelse, på ett bra sätt. (Intervjuperson 5, 2019-04-15)

Det är alltid svårt det där med markering liksom. Man måste också markera att det absolut inte är ok. Och det är, ibland så gör jag det med röststyrkan liksom, och skärpning i rösten. I den bästa av världar vill man bara kunna prata och resonera sig fram, men ibland så förhåller det sig ju annorlunda. (Intervjuperson 3, 2019-04-15)

I Noddings (2011) omsorgsetik ges stor plats till själva interaktionen mellan omsorgsgivaren och omsorgstagaren, där interaktionen hela tiden är beroende av att båda parter är i ständig dialog med varandra. Dialogen och beroendet är hela tiden ömsesidigt. Något direkt utrymme för någon slags envägskommunikation tycks inte ges, inte heller för direkta tillrättavisningar som inte intar det utåtagerande barnets perspektiv eller belyser positiva saker det barnet gjort. Vi tolkar det som att intervjuperson 5 är mer inne på det lyssnande och resonerande spåret, medan intervjuperson 3 mer är inne på det tillrättavisande spåret. Intervjuperson 3 inser behovet av att kunna resonera och ta in alla parters synvinklar men menar också att det i vissa fall finns situationer då, för andras bästa, det måste på ett bestämt och högljutt sätt markeras att beteendet inte är ok.

Hejlskov (2017) menar att det har visat sig genom forskning att känslor eller aktivitetsmönster hos en människa speglas över till en annan människa. Det vill säga att ett beteende kan smitta av sig till en annan person. Med detta argument kan det te sig som att intervjuperson 3:s bemötande skulle vara negativt, vilket även intervjuperson 4 och 5 tycks mena vilket vi ska se längre fram, de menar nämligen att det som förskollärarna gör smittar av sig även på barnen. Barnen ser det de vuxna gör

27

och tar efter. Det kan dock diskuteras hur barnen reagerar vid en utskällning då uppenbarligen inte alla barn reagerar med att skrika när de själva får en tillsägelse av det verbalt högljudda slaget. Det hävdas av intervjuperson 5 att det lågaffektiva bemötandet skulle vara det bästa. Vi tolkar det som att i stora drag vill de intervjuade ofta bemöta barnen på deras nivå, de vill lyssna och bekräfta barnets känslor och enskilda behov. Detta gör att vi också kan säga att omsorgsgivarnas bemötande har betydande likheter med Noddings (2011) omsorgsetiska perspektiv. Relationen och mötet mellan barn och pedagog ses som något ständigt ömsesidigt där omsorgsgivaren intar ett lyssnande och reflekterande perspektiv och tar både offret och inte minst det utmanande barnets perspektiv i bejakande. Det ska dock tilläggas att intervjuperson 3:s bemötande står inte bara för ett tillrättavisande sätt utan tar också båda barnens perspektiv i bejakande, men metod och tillvägagångssätt skiljer sig lite åt från de andra förskollärarna.

5.2.3 Vikten av att vara ett föredöme

Noddings (2011) framställer även vikten av att omsorgsgivaren är ett föredöme för omsorgstagarna. Som vi var inne på tidigare förs det resonemang bland de intervjuade där det framkommer hur de tycker att deras beteende kan färga av sig på barnen. Intervjuperson 4 resonerar här vidare kring sin syn på bemötandet;

Jo man kan själv försöka tänka sig att inte skrika. Till exempel. För att jag menar, då blir det ju kontraproduktivt. Då är det precis samma sak som barnen gör till exempel. När det handlar om de höga rösterna och så. Sen är det väl, det kan vara klart lätt att ibland, höja rösten och ibland kanske man måste det också för att sätta finger på och göra sig hörd. Så att, men det händer väldigt, väldigt sällan. (Intervjuperson 4, 2019-04-15)

Här ser vi återigen ett mönster av det mer lågaffektiva bemötande som majoriteten av respondenter tycks förespråka. Ett starkt och högljutt bemötande från omsorgsgivare ses som något som egentligen inte borde förekomma, eller som åtminstone borde försöka undvikas till största grad. Vi ser också en medvetenhet kring att det som omsorgsgivaren gör ska vara föredömligt, det ska vara ett beteende som är snäppet bättre eller ovanför det beteende som de utmanande barnen gör. Intervjuperson 5 tar den praktiserande biten ett steg längre och resonerar kring vikten av att vara ett föredöme för barnen;

Alltså barn gör inte som man säger. De gör vad man gör. Att vi vuxna behandlar våra kollegor så som vi själva vill bli behandlade. Och de andra barnen. De ser det ju. Och då vet dem om vad som förväntas. (Intervjuperson 5, 2019-04-15)

28

Vi förstår detta som, i likhet med vad Noddings (2011) säger, att respondenten i detta fall har en stark tilltro till att omsorgsgivaren ska vara ett föredöme för barnen inte bara i ord utan också i handling. Vi tolkar det som pedagogens intention att detta inte endast görs för att vara ett gott föredöme. Utan det görs som en biprodukt av att verkligen vilja ge en god omsorg, i enlighet med vad Noddings (2011) beskriver som ett gott föredöme ur ett omsorgsetiskt perspektiv.

5.2.4 Tillit och trovärdighet som grund för bekräftelse och föredömlighet

Att vara ett gott föredöme kan låta bra, men om barnet inte ser den vuxne som trovärdig lär den inte heller se denne som ett föredöme heller. Noddings (2011) hävdar i sin tur att det krävs att barnet känner tillit till den vuxne för att kunna se denne som trovärdig. Resonemang förs också bland respondenterna kring vikten av tillit i relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare och hur detta kan ta sig uttryck i mötet mellan barn och vuxen;

Tillit fås genom att finnas där, inte svika dem. Att om jag sagt en sådan enkel grej som att "vi ska spela snart". Så blir det inte av. Och det har hänt allt för många gånger, känner jag. Att jag svikit barnen på det sättet. För de har allt nånting som motstår. Men också att man finns där. Att man lyssnar på dem. Och att man inte dömer dem. (Intervjuperson 5, 2019-04-15)

Intervjuperson 1 resonerar även om hur det kan ta sig uttryck när barnen känner att denne är när-varande och lyssnar på barnen:

Jag tror de blir trygga med mig och att de vågar komma om det är nånting. Även om det är saker som de själv har gjort fel också. Jag har barn som kommer: “Oh jag gjorde fel, jag gjorde fel”. Ja, det kan ju alla göra nån gång. De kommer både när det är bra och när det är dåligt liksom. De känner sig trygga och de kan öppna sig liksom. De öppnar sig och berättar saker. (Intervjuperson 1, 2019-04-15)

Noddings (2005) tar i sin omsorgsetik upp att relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare måste vara en relation som präglas av en ömsesidig tillit och att detta är grundläggande för att förskolan ska vara en säker plats. För att uppnå detta måste fokusen på interaktionen mellan barn och vuxen främjas på så sätt att hänsyn tas till hela personen. Noddings (2005) menar att varje vuxen inte kan förväntas ha en djupgående relation med varje barn, men att interaktionen däremellan måste vara av god kvalité. Intervjuperson 5 har ett klart fokus på kvalitén i relationen då stor hänsyn tas till att faktiskt inte bara lyssna på barnet utan också göra det som utlovas av omsorgsgivaren. Att annat

29

ibland kommer i vägen som oförutsedda sysslor eller händelser tar Noddings (2005) upp som oundvikligt men en strävan måste finnas för att få barn att inse vikten av sociala relationer som präglas av trofasthet. Här gör vi den tolkningen att intervjuperson 5 strävar efter att förverkliga detta genom att inte bara lyssna till barnen för att på så sätt bygga upp en relation präglad av tillit, utan att också praktisera detta i sitt omsorgsgivande. Vikten av att vara ett föredöme för barnen är något som tas hänsyn till och det är som Noddings (2011) också lyfter avgörande för en väl fungerande omsorgsetik. Vi tolkar det också som att intervjuperson 1 har en relation till barnen som präglas av tillit. Noddings (2011) argumenterar att det krävs tillit inte bara för att omsorgstagaren ska se omsorgsgivaren som trovärdig som vi tidigare var inne på, utan även för att denne ska kunna bekräfta barnen. Detta ser vi när intervjuperson 1 säger att barnen känner sig lyssnade på och trygga i omsorgsgivarens närvaro. Vi gör den tolkningen att barnen inte hade resonerat så om de inte känt sig trygga och bekräftade.

5.2.5 Arbetslagets bemötande

Vi har tittat på om det funnits något helhetstänk i arbetslagets bemötande av utmanande beteenden, och där har vi inte kunnat se att det finns någon specifikt uttalad gemensam strategi eller metod. Det finns dock en strävan efter samsyn, att fungera på ett enat sätt, att ha gemensamma regler och använda dessa i bland annat inomhusmiljön i förebyggande syfte.

Det får inte spreta så mycket, utan man måste ha en slags samsyn på barnen. Det tycker jag att vi har, att vi jobbar som en helhet och försöker. (Intervjuperson 2, 2019-04-15)

Vi-känslan är ju viktigast. Ja, jobba med gruppen helt enkelt. Sätta upp enkla men tydliga regler för att det är många barn. […] Sedan är gruppen delad inomhus helt mitt av. För annars kan det bli liksom så att trettio barn vistas på samma lilla yta liksom. (Intervjuperson 3, 2019-04-15)

Här kan en parallell dras till den vikt Noddings (2011) lägger vid dialog, arbetslaget verkar för att genom kommunikation ha ett väl fungerande samarbete och strävar efter en enhet. Vi tolkar det också som att detta är ett steg mot att verkligen vara ett föredömligt arbetslag för barnen.

5.3 Sammanfattning

Genom omsorgsperspektivet har vi kunnat få syn på synsätt och beteenden från förskollärare och pedagoger som antingen har gemensamma drag med perspektivet eller som skiljer sig. För det första

30

ses ett utmanande beteende som något som skapar ett problem för gruppen och verksamheten. En individs beteende påverkar relationer människor emellan så som omsorgs-perspektivet också menar. Vidare framträder i likhet med omsorgsetiken en dominerande subjektiv syn på barnet där även vad som ligger bakom barnets beteende uppmärksammas. Vissa skillnader finns förskollärare och pedagoger emellan, där den ena fokuserar mer på beteendet och den andre mer på vad som ligger bakom. Men även där mer fokus ligger på det yttre beteendet är en medvetenhet närvarande kring barnets behov av bekräftelse där det lilla positiva ändå betonas. Likväl lägger respondenterna stor betydelse vid en fungerande dialog, kommunikation och samspel med barnen för att undvika problematiska situationer. Fungerar inte dialogen, kan det förorsaka både social och fysisk konfrontation. De intervjuade visar också en förmåga att kunna inta olika perspektiv, däribland barnens vilket även Noddings (2011) menar är en viktig komponent i omsorgsetiken.

När det kommer till förskollärares och pedagogers bemötanden av utmanande beteenden har vi observerat att deras tillvägagångssätt är, förutom fysiskt ingripande när det behövs, att så fort som möjligt upprätta en dialog för att bekräfta barnets mående. Stor vikt läggs vid upprätthållandet av goda relationer, både mellan pedagoger och barn men också mellan barn och barn. Genom fungerande dialog, kommunikation och samspel ska konflikter minimeras. Ett fokus finns också på att kunna kommunicera och bekräfta känslor. En situation där respondenternas agerande står i kontrast till Noddings (2011) omsorgsetiska perspektiv är när mer fokus tycks läggas på att bekräfta det utmanande barnet i en konfliktsituation, snarare än barnet som drabbas av dess beteende. Det senare hävdar Noddings (2010) som fördelaktigt för att det utmanande barnet ska förstå konsekvenserna av sitt beteende. Vi har också funnit att viss skillnad finns i förskollärares och pedagogers bemötande av utmanande beteende, då en minoritet har ett mer högaffektivt snarare än lågaffektivt bemötande. Det får sägas att Noddings omsorgsetiska perspektiv kännetecknas av ett mer låg-affektivt sätt, där lyssnandet, bekräftandet av känslor och behov står i fokus. Alltså ett mer följande snarare än styrande förhållningssätt. Endast en minoritet av de intervjuade tycks förespråka ett mer högaffektivt bemötande. Vi har även tolkat det som att föredömlighet, tillit och trovärdighet ses som något grundläggande bland de intervjuade för att det ska vara möjligt att på ett bra sätt bemöta barnen. Avslutningsvis så har vi funnit att det finns inget uttalat arbetssätt för att bemöta utmanande beteenden för arbetslaget som helhet men det finns vissa informella synsätt, regler och metoder som används i förebyggande syfte.