Informationsteknologin och
demokratins möjligheter
- Informationsteknologin som verktyg för
demokratisering
Information technology and
Democracy
- Information technology as a tool for
democratization
Victor Håkansson
Christopher Andersson Cervin
Data- och informationsvetenskap Slutseminarium: 3 Juni 2020 Kandidatnivå
15 högskolepoäng Vårterminen 2020
Handledare: Gion Koch Svedberg Examinator: Magnus Johnsson
Sammanfattning
Det demokratiska projektet har pågått i tusentals år. En av dess uttolkare och teoretiker är Jürgen Habermas som med sina teorier om deliberativ demokrati och Public Sphere formulerat teorier om mer jämlikhet och rättvisa grundat i den mänskliga kommunikationen. I detta arbete prövar vi Habermas teorier i modern kontext och utreder om informationsteknologin besitter kvaliteter för att möjliggöra denna kommunikation. Utifrån kritisk teori, datavetenskap och en demokratisk modell utreder vi även hur tanken om det gemensamma förhåller sig till en digital kontext och analyserar hur privat eller statlig äganderätt begränsar information som skulle kunnat komma alla tillgodo. Arbetet visar att informationsteknologierna blockchain och sociala medier besitter några av de demokratiska kvaliteter Habermas formulerat, men också att informationsteknologin brister på vissa andra bärande punkter.
Abstract
The development of democracy is an old ongoing project. One of its main interpreters and theorists is Jürgen Habermas, who with his theories about deliberative democracy and Public Sphere formulated theories of more equality and justice based on human communication. In this work, we test Habermas' theories in a modern context and investigate whether information technology has qualities to enable this communication. Based on critical theory, computer science and a deliberative democratic model, we also investigate how the idea of the common works in a digital context. We also reflect and analyse how private or state ownership restricts information that could benefit everyone. The work shows that information technologies like blockchain and social media possess some of the democratic qualities Habermas formulated, but also that information technology lacks some other key points.
Nyckelord: Blockchain; Datavetenskap; Habermas; Informationsteknologi; Kritisk teori; Social computing; Sociala medier
Innehåll
1 Introduktion ... 1
1.2 Syfte ... 3
1.3 Frågeställning ... 3
1.4 Bakgrund och tidigare forskning ... 4
1.5 Teoretisk utgångspunkt ... 4
1.6 Avgränsning ... 5
2 Metod ... 6
2.1 Kvalitativ granskning ... 6
2.2 Jürgen Habermas ... 6
2.3 Kritisk teori (beträffande teknikanvändning) ... 8
2.4 Empiriska exempel ... 8 2.5 Metoddiskussion ... 9 3 Teoretiskt ramverk ... 10 3.1 Det gemensamma ... 10 3.2 Deliberativ demokrati ... 11 3.3 Public Sphere ... 11 4 Informationsteknologier ... 12 4.1 Blockchain ... 12
4.2 Noder och Peer-to-Peer-nätverk (P2P) ... 13
4.3 Blocken ... 15
4.4 Konsensus ... 16
4.4.1 Proof of work (PoW) ... 16
4.4.2 Proof of stake (PoS) ... 18
4.5 Sociala medier ... 19
5 Den deliberativa webben ... 21
6 Slutsatser... 27
7 Fortsatt forskning ... 28
1
1 Introduktion
Filosofen Luciano Floridi (Mason, 2017: 49) skriver att
Informationssamhället har skapats av den snabbast växande teknologin i historien. Ingen tidigare generation har någonsin utsatts för en sådan acceleration i teknisk makt över verkligheten, med motsvarande sociala förändringar och moraliska ansvar.
I fältet datavetenskap är ofta tekniken, algoritmerna, dess prestanda och effektivitet det dominerande anslaget i utbildning och forskning. Efter följderna med privata företags massiva datainsamling1 och etiska problem som uppstått med artificiell
intelligens2 och big data generellt, lyfts åsikter om ett mer tvärvetenskapligt
förhållningssätt till ny teknik. I nyhetsmedia diskuteras farorna med uppkomna filterbubblor3, reproducerandet av rasistiska stereotyper4 och en acceleration av allt
mer extrema yttringar i sociala medier. Privata företag kapitaliserar på en ständigt växande mängd data vi medvetet och omedvetet lämnar ifrån oss och genererar. Vår vardag, våra arbeten likväl som våra sociala relationer präglas av den nya tekniken och vi står precis i början av en samhällsförändring som troligen kommer förändra villkoren för hur vi väljer partners och konsumerar likväl som villkoren för hur vi lever när teknologin automatiserar hela sektorer och gör människor överflödiga på arbetsmarknaden5. I denna förändring finner vi liknande motsättningar inom
samhället som tidigare, om än deras karaktär förändrats i takt med att tekniken utvecklats. I uppsatsen har vi valt att fokusera på de informationstekniker som kan anses vara nyckeltekniker som ligger till grund för både denna förändring och utgör den nya kontexten för gamla motsättningar av privat ägande kontra det gemensamma eller statligt ägda. Genom att placera den informationsteknologiska utvecklingen i en sociologisk kontext avser vi att visa hur vissa delar av informationsteknologin spelar och kan spela en viktig roll för samhällsutvecklingen. Utifrån en demokratisk modell som kontrasterar mot samhällsutvecklingen avser vi i denna studie visa på informationsteknologins möjligheter och demokratiska potential.
När denna studie genomförs befinner sig världen under stark prägel av pandemin orsakad av covid-19. Stater har inom loppet av ett par veckor genomfört åtgärder som dessförinnan ansågs helt otänkbara. Effekterna på befolkningen är enorma när länder stänger sina gränser, inför temporära lösningar på massarbetslösheten genom att låta staten betala befolkningens (uteblivna) löner, basinkomst införs
1 Nicholas Confessore, “Cambridge Analytica and Facebook: The Scandal and the Fallout So Far”, The New York Times, 180404.
2 Siv Engelmark, ”Etiskt AI kräver mer än datavetenskap”, Tidningen Curie, 190930. 3 Mats Leijon, ”Våga lämna filterbubblan – du kan faktiskt ha fel”, SVT Nyheter, 170222. 4 Adolfo Diaz, “Den smarta roboten blev rasist”, ETC, 200415.
5 Colin Drury, “Mark Carney warns robots taking jobs could lead to rise of Marxism”,
2
temporärt6 i länder som Spanien7 och Brasilien och privata sjukhus nationaliseras.
Den globala kapitalismen står handfallen inför krisen och stater hanterar situationen med stora inskränkningar i demokratin. Genom att övervaka smartphones spårar och övervakar8 regeringar sina medborgare och samtidigt hålls
befolkningen inlåst i karantän för att stävja smittan. Aktivister och sociala rörelser tvingas nu hitta nya sätt att sammanföra människor när större folksamlingar och demonstrationer förbjudits. Auktoritära stater som Ungern passar på att införa mer repressiva lagar som medför förändringar i samhället, vilka lär bestå långt efter att pandemin passerat9. Andra regimer har utlyst undantagstillstånd under vilka de
bedriver än mer övervakning av medborgare för att kontrollera befolkningen likväl som i Kina10 där övervakningen av medborgarna eskalerat under krisen. Under
premisserna av att förhindra smittspridning gör dessa stora ingrepp i den redan sköra demokratin. Åtgärderna liknar ofta de som används för att stävja uppror och social oro i en befolkning och i ett samhälle, med skillnaden att någon massmobiliserad folklig rörelse nu ej existerar i någon större utsträckning. Under dessa omständigheter aktualiseras den digitala aktivismen. Via digitala plattformar som Facebook och Twitter organiserar aktivister protester online11, vilka tidigare
var förbehållet gator och torg. Denna förflyttning från gatan till digitala miljöer föds ur nödvändighet och ur protestens väsens förändrade materiella villkor, men vi hävdar att vi ur detta kan befästa nya sociala praktiker med informationsteknologin för hur motstånd kan fortsätta bedrivas via informationsteknologin även efter det att pandemin passerat.
Framtiden utformas av informationsteknologierna, men utgången är långt ifrån bestämd. Kan samma teknologi som vi ser användas repressivt istället användas till förändring, och kanske bidra till något radikalt utvecklande för demokratin? För att förstå teknologins möjligheter till ökad demokrati eller hur den kan användas progressivt för mänsklig kommunikation måste vi utöver den moderna informationsteknologin förstå de maktstrukturer som är de förhärskande under det att teknologin utvecklas och används samt förstå hur demokratin kan utvecklas. Studien förklarar inledningsvis den deliberativa demokratin och Habermas teori om Public Sphere. Public Sphere sätts sedan i relation till olika informationstekniker som kan användas som redskap i främjandet av demokratisk utveckling eller som motstånd mot odemokratiska tendenser. Vidare redogör texten kort om hur det gemensamma kan definieras och hur det gemensamma och kampen för det
6 Florencia Rovirra Torres, “Från utopi till verklighet – nu våras det för basinkomst”, ETC, 200420.
7 Joakim Malmberg, “Spaniens svar på krisen: Medborgarlön på väg”, Omni Ekonomi, 200406.
8 Isobel Asher Hamilton, “Compulsory selfies and contact-tracing: Authorities everywhere are using smartphones to track the coronavirus, and it’s part of a massive increase in global surveillance”, Business Insider, 200414.
9 Amnesty International, ”Covid-19-lag i Ungern ger Viktor Orbán och regeringen obegränsad makt”, 200401. Se även: Teresa Küchler, ”Orbán hånar kritikerna i Europa”,
Svenska Dagbladet, 200407.
10 Hanna Sahlberg, ”Virus tar övervakning till ny nivå i Kina”, Sveriges Radio, 200307. 11 Flera första maj-tåg digitaliserades under pandemin, liksom demonstrationer avseende asylrätt. Se till exempel:
3
gemensamma ser ut enligt denna definition. Via sex principer, baserade på tanken om deliberativ demokrati och Habermas teorier, analyserar vi Wikipedia och sociala medier. Perspektivet och exemplen som används i uppsatsen utgår oftast ifrån länder som redan har viss form av demokratiskt statsskick. Vi fokuserar också huvudsakligen på informationsteknologier på ett sätt som är applicerbart i en svensk kontext.
1.2 Syfte
I detta arbete ämnar vi redogöra för hur viss informationsteknik är uppbyggd och belysa de demokratiska aspekterna av denna. Vidare avser vi att placera den moderna informationsteknologin i en sociologisk kontext. Genom att utreda hur informationsteknologin fungerar avser vi att utreda dess demokratiska möjligheter och potential till motstånd mot odemokratiska tendenser. Vi bidrar härvid till ett levande samtal om teknologins demokratiska möjligheter, hur den teknologin skapas, vem som äger den, hur den används och hur den kan användas - aspekter vi anser ofta förbisetts i en iver att vara först med det senaste istället för att tillgodose ett konkret behov hos det gemensamma. Vi skriver uppsatsen med en övertygelse om att nya teknologier ej uppkommer i ett vakuum, där samhällsutvecklingen ej är närvarande – utan snarare att teknologier är skapade utifrån vissa givna intressen i samhället. Vi anser också att informationsteknologin präglar samhället och att det finns gemensamma intressen och behov beträffande teknologin i samhället. Genom att utforska moderna informationsteknologier vill vi undersöka vilka eventuella begränsningar teknologin kan bära på för att förverkliga dessa intressen.
Att anlägga ett samhällsteoretiskt perspektiv på informationsteknologier är centralt i uppsatsen och kommer vara det genomgående syftet likväl som att utreda den demokratiska potentialen i nämnda tekniker. Genom en djupare förståelse av informationsteknologin hoppas vi kunna bidra till ett nödvändigt samtal om teknologins möjligheter till ökad demokrati.
Arbetet tar teoretiskt avstamp i Habermas och den sena Frankfurtskolans tankar om demokratisering, Public Sphere och kritisk teori applicerad på informationsteknologins roll i samhället.
1.3 Frågeställning
Genom en undersökning av informationsteknologin utifrån en förståelse av den deliberativa demokratiska modellen avser vi söka svar på följande frågor:
Hur förhåller sig informationsteknologin till deliberativ demokrati och Habermas tankar om Public Sphere?
Med det deliberativa idealet som utgångspunkt analyserar vi och söker också svar på frågan:
Kan man distribuera ägandet av information till det gemensamma med hjälp av informationsteknologin blockchain?
4
1.4 Bakgrund och tidigare forskning
När ny teknik beskrivs eller nya lösningar skapas inom datavetenskapen görs detta ofta inom ramen för dess effektivitet med en utgångspunkt i skapandet av profit och mervärde. Mer sällan beskrivs teknologins möjligheter i statsvetenskapliga termer av demokrati/demokratisering, deltagande eller som motstånd. Ny teknik och dess algoritmer skapas istället ofta med utgångspunkt i att kunna förutse var vi ska klicka och vad vi kommer konsumera. I fältet Science and Technology Studies, STS, finner vi detta samband och interaktionen mellan vetenskaplig kunskap, samhälle och teknologiska praktiker (Felt et al. 2017: 32) vilket tillsammans med kritisk teori ger oss en maktanalys och förståelse för hur praktikerna används i samhället (Felt et al. 2017: 635).
Stater använder teknologi i sin kontroll och övervakning av sina medborgare (Zuboff 2019; Coudert et al. 2011; Bekkers et al. 2013) och de använder den repressivt mot sin egen befolkning för att kväsa uppror (Panagiotopoulos et al. 2014) eller för att hindra befolkningen från att kommunicera (Rød och Weidmann 2015) och i förlängningen, organisera sig. För att förstå varför den liberala representativa demokratins auktoritära tendenser är icke önskvärda ur ett demokratiskt perspektiv krävs en grundförståelse för hur demokratin kan fungera. I Jürgen Habermas (1962/2003) teorier om Public Sphere finner vi hur befolkningens behov av ett fritt forum för diskussion polemiserar mot denna utveckling och radikalt går åt ett mer demokratiskt håll. Habermas hävdar att ett rättvist demokratiskt samhälle kräver en etablering av ett forum, eller en demokratisk diskuterande sfär, där allmänheten kan diskutera ämnen som berör dem (Cimini och Burr 2012).
1.5 Teoretisk utgångspunkt
Grundläggande i Habermas demokratiteori är konsensus12 vilket också uppträder
fundamentalt inom konsensusprotokollen i blockchainteknologin och i den deliberativa demokratin. 13 Konsensusprincipen utgör gemensamt för dessa delar ett
sätt att säkerställa att informationen är korrekt och oförändrad. Genom att ställa upp kriterier, utmejslade ur Habermas tänkande, för hur deltagande och deliberativ demokrati kan fungera kan vi också jämföra dessa mot informationsteknologier och på så sätt avgöra dess deliberativa demokratiska potential. På samma sätt kan vi genom en förståelse för Habermas teori om Public Sphere anlägga ett demokratiskt perspektiv på sociala medier och förstå huruvida dessa uppmäter kriterier för hur en demokratisk offentlighet kan struktureras. Härvid har tidigare forskning kring Internet, informationssystem, kommunikation, media och Public Sphere vi tagit del av tenderat att fokusera på informationsteknologins förmåga och möjlighet att sammanföra människor. Informationsteknologins demokratiska förmågor finner vi stöd för i forskning (Al-Saqaf 2017; Cimini och Burr 2012). Annan forskning på mer auktoritära stater visar dock att liknande teknik kan användas på precis motsatt sätt. Inte sällan används samma teknik som verkar demokratiskt i redan demokratiskt utvecklade länder istället repressivt mot den egna befolkningen i länder som är mindre demokratiska. Detta genom att förhindra människor från att 12 Konsensus är gravt förenklat en överenskommelse och enighet som uppnåtts.
13 Deliberativ demokrati fokuserar på samtalet mellan jämlika medborgare, präglat av ömsesidig respekt och tydlighet som ska leda till konsensus, vilket ska gagna alla.
5
organisera sig och kommunicera utan inblandning av stat eller av företag med intresse i staten (Rød och Weidmann 2015; Bekkers et al. 2013).
Vidare finner vi också i forskning om Wikipedia att dess funktion av att vara just online tenderar att ha en negativ inverkan på individers beteende då effekten av att ej befinna sig ”ansikte mot ansikte” leder till ett självupphöjande, provokativt sätt av argumentation som ej är acceptabelt inom den deliberativa demokratiska traditionen (Cimini och Burr 2012). Blockchainteknologin har varit central i arbetet då denna informationsteknologi anses kunna stärka demokratiskt deltagande, är decentraliserad i grunden och används i sociala interaktioner på Internet (Al-Saqaf 2017).
1.6 Avgränsning
De valda teknikerna är informationstekniker vi anser har stor potential att inom ramen för vår teoretiska ansats verka demokratifrämjande. Studien fokuserar på de informationstekniker vilka kan anses ligga i allmänhetens intresse av den fria tillgängligheten till information. Den begränsade ramen för detta arbete tillåter inte att analysera alla tekniker som existerar, därför har vi valt ut några viktiga informationsteknologier som vi anser vara av värde för diskussionen. Relevanta informationsteknologier vi valt att fokusera på i detta arbete är blockchainteknologin, fildelning, P2P och sociala medier med huvudfokus på Wikipedia, Twitter och Facebook som alla tre befinner sig i topp 5 av de mest besökta webbsidorna 2020.14
6
2 Metod
Ansatsen i vårt teoretiska angreppsätt är tvärvetenskaplig. Vi inkluderar härvid såväl datavetenskap som sociologisk teori. Syftet är att komma fram till ett teoretiskt ramverk som sedan kan användas för att sätta teknikerna i relation till samhället och deliberativ demokrati. Datavetenskapen krävs för förståelsen av blockchainteknologin och sociala medier, men verktyg och metoder från endast den ena disciplinen anser vi inte är anpassade och tillräckliga för att förstå teknikens samhällspåverkande egenskaper. Från sociologin använder vi oss därför av teorier av Jürgen Habermas, vilka appliceras på ny teknik i samhällspåverkande sammanhang. Från sociologin använder vi oss också av kritisk teori som den beskrivs av Alvesson och Deetz (2000) i Kritisk samhällsvetenskaplig metod. Detta för att tolka och förstå maktförhållanden i samhället som tekniken används och utvecklas i. Via den kritiska teorin analyseras och förstås tendenser i samhället, vilka får grupper och individer av människor att organisera sig.
2.1 Kvalitativ granskning
Forskningsmetoden vi använt oss av är kvalitativ i bemärkelsen att vi primärt intresserar oss för meningar och innebörder snarare än statistiskt verifierbara samband (Alvehus 2019). Med detta sagt driver våra forskningsfrågor ett anslag av att finna just samband. Dessa samband är dock huvudsakligen ej av statistiskt kvantifierbar natur, även om vi under arbetets gång stött på studier där sådana existerat och utgjort studiers empiri. Sambandet vi söker går dock ej att finna i siffror. Även om det måhända skulle kunna styrka våra resultat att till exempel statistiskt redogöra för hur många av de hundratusentals personerna på Tahirtorget i Kairo den 25:e januari 2011 som var registrerade twitteranvändare, så bidrar det inte till studiens syfte. Den kvantifierbara datan är otillräcklig och att betrakta som ytlig för att förklara ett händelseförlopp som den arabiska våren i annat än att visa på att den faktiskt har ägt rum. I vårt arbete utgörs således inte det empiriska materialet av ren behandling av data utan utgörs snarare av en reflekterande behandling av artiklar där vi lagt störst vikt vid politiska frågor. För studien är sättet på vilket vi närmar oss ämnet, hur vi ger akt på den sociala verkligheten och hur vi systematiskt arbetat med artiklar, det primära och viktiga (Alvesson och Deetz 2000).
2.2 Jürgen Habermas
Vi har utgått från och arbetat med forskningsartiklar som på olika sätt berör Habermas tankar i olika kontext, samt artiklar som berör ny teknik i samhällspåverkande sammanhang. För att effektivisera arbetets gång har vi ej satt oss in i Habermas katalog av mer än 30 betydande verk. Härvid har vi förlitat oss på forskare i fälten datavetenskap, informationsteknologi och sociologi. Till grund för vår förståelse och tolkning av Habermas lutar vi oss dock också på hans Borgerlig offentlighet (1962/2003), vilket var ett verk som återkom i källor och som referenser i artiklar vilka vi tagit del av.
7
Jürgen Habermas (född 1929) teoretiska och filosofiska arbete har gjort stort avtryck inom sociologin, filosofin och statsvetenskapen. Hans arbeten är ofta tvärvetenskapliga och han räknas som en av de mest inflytelserika teoretikerna under efterkrigstiden. Habermas arbetade vid Institutet för socialforskning i Frankfurt och påverkades där av den intellektuella riktning som utarbetats av Theodor Adorno och Max Horkheimer. Habermas blev senare professor i filosofi i Frankfurt och avslutade sin anställning vid universitetet 1994 (Finlayson 2005). Ett av Habermas större bidrag till samhällsforskningen är hans teori om Public Sphere. Habermas definierar denna offentliga sfär som ett relativt öppet sammanhang för politisk diskussion vilket Habermas anser vara kritiskt för en demokrati. Tillgång till denna sfär åtnjuts av alla, utan auktoritära element närvarande. Vidare beskriver Habermas sfären som autonom från kyrka och stat. Habermas exemplifierar Public Sphere genom att hänvisa till materialiserade forum likt folkbibliotek, coffee shops och insändarspalter i media där användarna uppburit viss nivå av självständighet (Cimini och Burr 2012). I Habermas Public Sphere är konsensus målet. Deltagare måste lämna dogmatiska positioner som ideologi och klassintressen bakom sig och tillåta att de sakliga argumenten tar störst utrymme. Genom välinformerade deltagare i diskussionen och en rationell och saklig ton kommer diskussionen, genom konsensus, resultera i en demokratisk slutsats. Kritik har riktats mot Habermas Public Sphere utifrån olika perspektiv. Cimini och Burr (2012) formulerar exempelvis en idealistisk kritik av Habermas idé om hur Public Sphere är tänkt att fungera då idéen om medborgare som diskuterar jämställt och rationellt, utan klassintressen endast skulle fungera i ett samhälle där dessa faktorer ej existerade. Tanken om rationell diskussion, förd av medborgare utan ekonomiska eller ideologiska särintressen i diskussionen, där deltagarna strävar efter att enas och söka förståelse för varandra, kan vara problematisk i ett samhälle där den sociala uppdelningen mellan människor utifrån klass, kön och etnicitet är avgörande för deras sociala position. Vi har valt att förhålla oss till Habermas teorier om Public Sphere materialistiskt. Christian Fuchs (2014) formulerar en kritik av vad som anses vara ett slags idealistiskt sätt att betrakta informationsteknik i förhållande till Public Sphere och hur forskare ofta antar ett idealistiskt och kulturellt perspektiv när de analyserar sambandet. Fuchs (2014) anser att många forskare ej problematiserar ägandet av informationen eller själva sfären. Habermas har dock en tydlig materialistisk utgångspunkt i sin teori, vilket gör frågan om ägandet centralt. En problematisering eller diskussion av Public Sphere måste därför gå i opposition mot den idealistiska förståelsen av Public Sphere. Habermas är materialist och skulle därför ej bortse från ägandet (Fuchs 2014). Vem äger plattformarna för kommunikation på Internet, vem äger sociala medier, vem kontrollerar dessa och vem som tjänar på samtalen och datagenereringen är högst materiella frågor som ej kan besvaras utifrån en idealistisk ingång och kan inte bortses från i förståelsen av den offentliga sfären.
8
2.3 Kritisk teori (beträffande teknikanvändning)
Den kritiska teorin utvecklades av tyska marxister från Frankfurtskolan under 1920-talet. Influerade av Georg Lukács tänkande kring reifikation15 och vikten av
social organisering anlade de ett kritiskt perspektiv på institutioner och ägande som under efterkrigstiden gått åt ett teknokratiskt håll i forskning och offentlig diskussion (Felt et al. 2017: 635–637). Vidare undersöker den kritiska teorin av teknologi hur utvecklingen av modern teknik påverkar alla sektorer av det mänskliga livet och utvecklar en kritisk teori centrerad kring hur teknologin kan användas som instrument för frigörelse och demokratisering (Feenberg 2017). Herbert Marcuse var tydlig i sin kritik av den amerikanska teknologins framväxt när han i Den endimensionella människan (1964) formulerade kritiken av det han kallade ”The technological rationality” (Marcuse 1964). Marcuse hävdade att teknologin hade formats av kapitalismen och att den bar på totalitära teknokratiska attribut som skapade nya former av förtryck. Men Marcuse var, liksom Marx, i grunden optimist vad gällde teknikens framtida roll som byggare av social sammanhållning (Marcuse 1964, Felt et al. 2017: 637).
Teorin utvecklades som kritik av positivismens och determinismens oförmåga att hantera teknokratin och vad som inom denna anses vara brist på demokrati och inkludering (Feenberg 2017). Den kritiska teorin hävdar att teknik ej är värdeneutral och förespråkar demokratiska interventioner i teknologin i form av det gemensammas deltagande i utformningen av ny teknik (Felt et al. 2017: 636). Den kritiska teorin hjälper oss på så sätt att till exempel förstå aktioner utförda av sociala rörelser när dessa gör motstånd mot förtryckande stater eller på annat sätt angriper strukturer som ej uppfattas som rättvisa och konflikter uppstår. Ytterligare demokratiska interventioner formuleras inom kritisk teori när människor använder teknologi på ett sätt som det av utvecklare ej var tänkt att den skulle användas. Även revolutionära praktiker som ’hacking’ förstås med hjälp av teorin.
Vi har använt oss av den kritiska teorin i vår textanalys av den mängd artiklar som utgör arbetets empiri. Vidare skiljer sig den kritiska forskningsmetodiken inte nämnvärt från annan kvalitativ forskning. Med den kritiska metoden riktar vi dock vårt fokus mot situationer, relationer, händelser, institutioner, idéer, sociala praktiker och processer som kan anses utöva förtryck (Alvesson och Deetz 2000). Teorin fungerar som en lins med vilken vi ser och tänker kring teknologins möjligheter och begränsningar och förståelsen av de exempel vi använder (Alvesson och Deetz 2000: 46; Alvehus 2019: 24–28).
2.4 Empiriska exempel
Vi har valt att studera enskilda informationsteknologier som vi anser driver eller kan driva (den liberala) demokratin åt det deliberativa hållet.
15 Reifikation, hävdade Lukács, uppstod när levande varelser och deras arbete förtingligas och blir till en form av varor i marknadsekonomin – Hur människor blir alienerade objekt snarare än levande subjekt (Lukács 1968: 139; Felt et al. 2017: 637).
9
Att inom informationsteknologierna välja fall, händelser eller rörelser är ingen lätt uppgift då alla val vi gör skulle kunna ses som partsinlägg för att driva en tes. Vi anser att våra val av teknologier och exempel inte bör ses som neutrala. Vi anser inte att det går att studera och förstå fallen utifrån en strikt positivistisk hållning, utan att exemplen utgör delar av större samhällsförändringar som kan förstås med en tvärvetenskaplig ingång. Fallstudie-metoden definieras av Alvehus (2019: 79) som ett avgränsat system med en egen identitet med ett distinkt beteendemönster som skiljer det från omgivningen. Fallen vi nämner utgör exempel på händelser som är relevanta för de teknologier vi använt oss av i diskussionen. De enskilda informationsteknologierna bör ses som exempel, vilka ska visa mer allmänt förekommande fenomen som berör demokrati och samhälle (Alvehus 2019: 79–83). Studien måste också begränsas inom ramen för vad som kan anses vara rimligt för en kandidatuppsats.
Den kritiska forskningen har en vilja att ifrågasätta mer än att bekräfta etablerade tankar. Genom att aktivt välja fall som bär tydliga tecken av konflikt, klass- och maktkamp visar vi på användningsområden hos tekniken där den kan bidra till en expandering av det gemensamma och mer demokrati (Alvesson och Deetz 2000).
2.5 Metoddiskussion
Generaliseringar av exempel som vi använt oss av är problematiskt. Vi är medvetna om att det vi studerar ibland är det avvikande och partikulära (Alvehus 2019: 80), därför är vårt arbete tolkande i sin natur. Vi kan ej redogöra för alla aspekter som ligger till grund för en händelse. Våra studier av informationsteknologier bär den kritiska teorins, mer eller mindre, uttalade mål av att demonstrera olika former av dominans och förvrängd kommunikation (Alvesson och Deetz 2000).
Initialt skulle även studien bestå av intervjuer med aktivister som på ett eller annat sätt verkade i miljöer som bedrev motstånd mot vad de ansåg vara odemokratiska tendenser i samhället. Intervjuerna skulle bedrivas krypterat och personerna garanterades anonymitet. Dessvärre märkte vi snabbt när vi tittade på resultatet efter den första intervjun att allt eftersom tekniken beskrevs gjordes intervjupersonerna betydligt mindre anonyma än någon av oss önskade. Vi beslutade därför att ej genomföra fler intervjuer och förstörde materialet. Intervjuerna ansågs aldrig bärande för studien, utan skulle fungera som komplement till de exempel på informationsteknologier vi studerat.
10
3 Teoretiskt ramverk
För att förstå informationsteknologin i kontexten av demokrati, ägande och samhällsutveckling krävs ett teoretiskt ramverk från vilket vi lånar terminologi och definitioner.
3.1 Det gemensamma
Det gemensamma är en integrerad del av alla samhällen. De tidiga samhällena organiserades gemensamt av nödvändighet för att lösa problem som kunde uppstå. Det gemensamma har dock sett olika ut och haft olika funktioner. Historiskt har det gemensamma utgjorts av kollektivt ägda och förvaltade resurser till vilket alla människor hade tillgång. Sedan kapitalismen och den privata äganderätten infördes avskaffades dessa gemenskaper och exempelvis tidigare allmänningar inhägnades och blev till privatiserade varor eller statlig egendom (Habermas 1962/2003; Engels 1973). Det gemensamma som fram till 1600-talet i bland annat utgjorts av åkrar, betesmarker och verktyg (Marx 1969: 630) ändrade form och utgjordes nu exempelvis av statliga institutioner. De tidigare gemensamma resurserna ägdes nu privat och statligt. Det gemensamma existerar parallellt med dessa ägandeformer och utgör en tredje ägandeform som står utanför den kapitalistiska privategendomen och statlig egendom. Det gemensamma utöver det av människor skapade kan också anses utgöras av vatten, luft, idéer och kunskaper som ärvts och delats solidariskt av alla människor (Hardt 2010). Mot det gemensamma ställs den kapitalistiska logiken om privatisering av dessa resurser. Inom informationsteknologin utmärks detta ägande i form av patent och copyrights tillhörande enskilda och företag avseende information och data. I motsats till tanken om det gemensamma söker den kapitalistiska teorin efter sätt att kontrollera och begränsa informationen för att hindra spridning och kollektivisering av information och data, vilken är enkel att sprida eller reproducera. Michael Hardt (2010) menar att det finns en ständig kamp i det kapitalistiska systemet för att kontrollera information av denna anledning och exemplifierar tanken om det gemensamma med en idé som delas. Idén förlorar inte i värde av att delas, utan tvärt om hävdar Hardt, ökar värdet i idén då denna också har ett värde för mottagaren (Hardt 2010: 350– 351). För att maximera potentialen och produktiviteten i idén så måste den delas. Jürgen Habermas (1962/2003) definierar det gemensamma som en resurs till vilken alla kan ta del av fritt efter behov och placerar i sammanhanget sin teori om Public Sphere i den kontexten. I digital kontext kan det gemensamma förstås genom exemplet fildelning. Resurser delas utan möjlighet av stater eller kapitalistiska företag att kontrollera flödet av information. Fildelningen är i sig själv en demokratisk gemenskap där alla med internetuppkoppling och dator kan bidra och ta del av en demokratiserad mötesplats med en oändlig källa till kunskap och kultur. Denna tanke går ej ihop med den kapitalistiska produktionsordningen, och den privata sfären försöker här inhägna och kapitalisera på teknologin. Repressionen mot fildelare är hård och består ofta av miljonböter. I jakten på fildelare stiftas lagar, vilka påverkar användningen av Internet och leder till övervakning och en försämring av personlig integritet (Berger 2012).
11
3.2 Deliberativ demokrati
Den deliberativa demokratiska modellen är en deltagande demokratisk modell där informerade individer diskuterar ämnen som rör dem. Målet är konsensus och för att nå dit krävs att individer ändrar sina åsikter (Wright och Street 2007). Jürgen Habermas hävdar att olika perspektiv är en förutsättning för att kunna ta rationella beslut eller för att kunna nå en sorts gemensam sanning (Eckstrand 2019). I den deliberativa demokratiska modellen är utgångspunkten enligt Habermas: kommunikationen, argumenten och diskussionen som leder till konsensus. Den deliberativa demokratin strävar efter ett beslutsfattande byggt på rationella beslut, tagna i konsensus, där dialogen är fundamental för att utbyta erfarenheter. Demokratimodellen erkänner människors olika perspektiv och dialogen dem emellan avgör vilkas perspektiv och behov som är universella och sanna (Eckstrand 2019). Modellen hävdar att vi alla, givet tillräcklig tid, tillräcklig information, placerade i ett otvunget sammanhang, förmår att komma till samma (universella) slutsatser i ämnen som är uppe för diskussion. I det ideala samhället, som beskrivs som ett samhälle fritt från begränsningar i tid, med tillräckliga resurser och tillräckligt mycket information som krävs för beslutsfattande, skulle detta vara det enda som krävs för människor att nå konsensus (Eckstrand 2019).
I den deliberativa demokratiska modellen kommer kommunikationen mellan människor med olika bakgrund, kunskaper, egenskaper och erfarenheter – vilka håller olika åsikter och har svårt att diskutera på jämlik grund att via kommunikation att nå ett samförstånd. Förespråkarna för den deliberativa demokratin hävdar att människors olikheter, deras bakgrund, arbeten, klasstillhörighet och förmågor gör det svårt att nå en konsensus i samhället, därför ska detta struktureras med lagar, institutioner och konstitutioner som modererar kommunikationen och gör utkomsten legitim (Eckstrand 2019).
3.3 Public Sphere
Jürgen Habermas beskriver Public Sphere som en sfär av “free-floating issues, contributions, information, and arguments circulating in a civil society set apart from the state” (Habermas 1996, se Eckstrand 2019: 1). Målet med detta offentliga rum är att via interaktioner av alla individer som utgör samhället skapa en offentlig opinion. Via detta rum ska individers åsikter kanaliseras och resultera i politiska beslut och lösningar som passar folkflertalet. Individer aktiveras i den politiska beslutandeprocessen när de får sina intressen diskuterade och behov tillfredsställda. Folks attityder, intressen, önskningar och motivationer framträder i deras interaktioner i sfären (Gimmler 2001). För att konsensus ska resultera i konkret förändring av samhället krävs inblandning av stat och dess organisationer vilket inte är oproblematiskt. Staten kan ha intressen som ej är folkets och byråkrater kan vara korrupta. Därav krävs det att sfären identifierar behov hos folket och att sfären kan driva frågorna tillräckligt kraftigt för att staten ska bli tvingad att genomföra dessa (Habermas 1962/2003). Public Sphere är en stor del av tillämpad deliberativ demokrati och grundat i Habermas teorier listar forskaren Lincoln Dahlberg upp sex kriterier för deliberativ demokratisk diskussion i ett Public Sphere (Dahlberg 2001).
12
1, För att dialog ska vara konstruktiv krävs att deltagarna talar sanning och backar upp påståenden med fakta.
2, Att deltagarna kritiskt undersöker påståenden som ligger till grund för diskussionen och sätter dessa i sin sociala kontext.
3, Deltagarna måste försöka sätta sig i varandras sits och söka förståelse för den andra. Deltagaren ska verka generöst och konstruktivt samt lyssnande på andra deltagare.
4, Ärlighet krävs vid informationsutbyte för att folk ska kunna skapa en åsikt och ta välinformerade beslut.
5, Diskussionen, samtalet och forumet ska vara och verka för inkludering. Alla deltagare som påverkas av ett beslut ska ha rätt att vara med och diskutera det. 6, Autonomi, diskussionen ska föras helt fritt från ekonomiska och politiska intressen tillhörande de i maktposition. Dialogen ska föras på jämlik grund.
Habermas (1962/2003) beskriver Public Sphere som öppet för alla och ett rum i vilket samhället kan delta i diskussioner utan inverkan av stat eller någon form av näringsliv med marknadsintresse. Detta ideala tillstånd av kommunikativ offentlighet ska verka helt fritt från statlig censur och privat ägande, först då är denna gemensamhet att betrakta som en offentlig sfär, en Public Sphere.
4 Informationsteknologier
Detta kapitel förklarar samt analyserar de informationsteknologier vi anser vara av betydelse för frågeställningen. Sambandet mellan Peer-to-Peer, blockchainteknologin och sociala medier förklaras. Teknikerna förklaras och beskrivs mer ingående för att bidra till en grundläggande förståelse av systemen vilket är relevant för senare kapitel i uppsatsen.
4.1 Blockchain
Blockchain är ett decentraliserat nätverk ämnat att tidsmarkera data. Förslaget om en sådan teknisk lösning publicerades 2008 och gjordes av en person eller grupp under pseudonymen S. Nakamoto. Tekniken föreslogs eliminera finansiella institutioners maktposition och istället placera makten hos användarna genom ett decentraliserat nätverk, ett så kallat Peer-to-Peer-nätverk (Nakamoto 2008). Via transaktionsdata i form av block säkerställs att informationen är korrekt och att tidigare data ej har förändrats. Detta sker decentraliserat och genom konsensus i nätverket. Ett år senare resulterade detta i kryptovalutan Bitcoin (Zheng et al. 2018).
13
Den underliggande blockchainteknologin hos Bitcoin baseras på att transaktioner struktureras i block med en digital signering samt en referens till det föregående blockets signatur (Nakamoto 2008). Detta resulterar i en kedja där block endast läggs till i slutet av kedjan. Befintliga block kan inte heller förändras. I tidigare system har överföringar och dess information registrerats analogt eller digitalt i tidsmarkerade dokument (ofta benämnt huvudböcker). Informationen reflekterar transaktionens mottagare, avsändare och tid. På så vis kan en användares saldo kontrolleras, vilket i Bitcoins fall förhindrar att en bitcoin kan spenderas två gånger av samma användare. När en användare i nätverket med hjälp av datorkraft har löst ett avancerat kryptografiskt pussel kommer lösningen presenteras för de resterande användarna i nätverket. När majoriteten användare anser att lösningen är korrekt läggs det nya blocket till i kedjan. Resterande användares kedjor byts därefter ut mot den nya aktuella kedjan (Nakamoto 2008). Med denna automatiserade validering finns det inte längre någon tredjepart som kan påtvinga användaren en transaktionsavgift, vilket exempelvis är vanligt vid transaktioner utförda av traditionellt bankväsende. Krypteringen, vilken helt anonymiserar användarna, sker genom publika nycklar i nätverket. Det är alltså möjligt att se att någon har gjort en transaktion. Det är däremot inte möjligt att se vem denna avsändare eller mottagare faktiskt är utanför nätverket.
4.2 Noder och Peer-to-Peer-nätverk (P2P)
Blockchain är en mjukvarulösning som baserar sig på ett Peer-to-Peer-nätverk. I dessa nätverk benämns användare och deras maskiner för noder. Ett Peer-to-Peer-nätverk skiljer sig från vanliga klient-server-Peer-to-Peer-nätverk genom att användarna i nätverket försörjer systemet med data, samt skickar och tar emot förfrågningar kring innehållet (se fig. 1). I ett vanligt klient-server-nätverk har användarna endast rollen som klient och en central server står för hanteringen och innehållet för det avsedda ändamålet, enligt fig. 2 (Schollmeier 2001). Noderna i ett nätverk måste dock inte stå för allt arbete som en klient hade utfört för att betecknas som ett Peer-to-Peer nätverk. I de fall ett Peer-Peer-to-Peer-nätverk har en central entitet benämns nätverket som en ”Hybrid” Peer-to-Peer. I de fallen då klienter är de enda som agerar servrar används benämningen ”Pure” Peer-to-Peer. För att ett Peer-to-Peer-nätverk ska fungera och klienterna ska bidra på det sätt en server hade gjort behöver det finnas ett incitament för en användare att utföra dessa uppgifter, istället för en server (Bandara et al. 2013). Peer-to-Peer-nätverkens popularitet slog igenom tack vare den illegala fildelningen. Fildelningstjänsten Napster som är ett tydligt exempel på en hybrid lösning av Peer-to-Peer, vilken endast tillhandhöll information om vilka noder som höll efterfrågade filer. Med den informationen kunde noderna kopplas upp och dela filerna emellan sig. Tack vare denna lösning så kunde Napsters server vara fri från de illegala filerna som delades i nätverket. På samma sätt använder sig Bittorent, Vuze, Deluge och andra torrenttjänster sig av Peer-to-Peer.
14
Fig 1. Ett Peer-to-Peer-nätverk. Alla noder agerar klient och server åt resterande noder.
Fig 2. Ett klient-server-nätverk. Bilden kan exempelvis illustrera en hemsida där klienterna (datorerna i bilden) skickar och tar emot information relaterat till en hemsida som är lagrad på servern (mitten).
15
4.3 Blocken
Blockchain är en länkad lista av block varpå det första blocket är autogenererat och benämns genesis-block. Detta block innehåller inte någon reell transaktionsinformation (Zheng et al. 2018). Blocken består av en header samt en body. Headern innehåller ett digitalt id i form av en hashsträng. Denna haschsträng genereras av blockets tidpunkt i millisekunder samt dess tidigare blocks hashsträng. Övrig information kan förekomma beroende på systemets användningsområde (se fig. 3). Det är med denna kedjestruktur svårigheterna kring att förändra tidigare block uppstår. Blockets body innehåller den information som är relevant för blockchainapplikationens syfte. För blockchain är det information om transaktioner. För kryptovalutor kan information om avsändare och mottagare vara en del av blockets body. All information i ett block används för att framställa en unik hashsträng (a.a.). Om ett värde förändras så förändras också hash-värdet och referenserna i kedjan är inte längre korrekta (fig. 4).
Fig 3. Exempel på blockens sammanhang i kedjan genom referens till föregående blocks hashsträng.
16
4.4 Konsensus
Tidigare block i en kedja ska aldrig förändras. I Bitcoins fall innebär detta att transaktioner som skett inte heller ska kunna glömmas bort eller manipuleras i efterhand. För att säkerställa att de block som genererats innehåller data som är korrekt och att en kedja är oförändrad, så används konsensusalgoritmer. När en transaktion skapats kan andra noder i nätverket omvandla dessa till block som med konsensusalgoritmer ska valideras innan de blir en del av kedjan. Med dessa algoritmer presenteras en ny kedja som den officiella kedjan. När resterande noder har godkänt den nya kedjan delas den sedan ut till resterande noder i nätverket. Hur detta sker beror på systemets val av konsensusalgoritm. Detta medför att noderna innehar en korrekt kedja som inte har förändrade block eller korrupt information. De transaktioner som inte ännu blivit godkända blir nu föremål för att godkännas av de andra noderna för att därefter på samma vis läggas till i kedjan. För att uppnå en önskad konsensus i nätverket finns det en rad olika algoritmer. De två vanligaste är Proof of Work, PoW, och Proof of Stake, PoS (Underwood 2016).
4.4.1 Proof of work (PoW)
Vid PoW använder noderna i nätverket sin datorkraft för att lösa ett kryptografiskt pussel. Pusslet innebär att generera en hashsträng (se fig. 4) för blocket som ska läggas till i kedjan. Utmaningen är i form av att generera en hashsträng som uppfyller ett krav på en specifik utformning. Exempelvis kan strängen börja på ett visst antal nollor. Hasch-strängen framställs genom att hascha en kombination av blockets data. En tidpunkt i millisekunder säkerställer att olika block med samma data inte kan få samma hash-sträng. Ett block kan dock aldrig få en ny hash om inte ett värde förändras. Genom att inkludera ett dynamiskt värde till blocket som kallas för ”nonce” tillåts hashsträngen att förändras. I blockchain är noncevärdet en siffra som ökar och därmed resulterar i en ny hashsträng för varje försök. En utmaning är därmed att finna ett noncevärde som uppfyller kraven på hashsträngens utseende genom trial and error. Noncevärdet ökar fram tills dess att en önskad sträng är framställd (se fig. 5) (Crosby et al. 2016). Antalet valfritt förutbestämda tecken och dess position som önskas i hashen ökar problemets svårighet exponentiellt (se fig. 6). Denna variabel tillsammans med antalet miners och antalet transaktioner används för att reglera hur många transaktioner som sker inom en vis tid då flera miners bidrar till mer processorkraft i systemet och därmed snabbare lösta pussel (Nakamoto 2008). I Bitcoin regleras dessa så att ett nytt block genereras var tionde minut. Noderna som utför detta kallas för “miners” (Crosby et al. 2016).
17
Fig 5. Exempel på hur hashkoden framställs med hjälp av blockets data och ett noncevärde. Kravet på hashsträngen är att första tecknet ska bestå av en nolla. Noncevärdet är här i exemplet 13. Detta innebär att det tog datorn 14 försök att framställa en korrekt hash. Noncevärdet är också svaret på pusslet. Det är värt att notera att implementationen kan variera i hur noncevärdet startar och hur det förändras, sålänge ett nytt värde genereras och förändrar hashsträngen.
Fig 6. Exempel på hur hashkoden framställs med hjälp av blockets data och ett noncevärde. Kravet på hashsträngen är att de fyra första symbolerna ska bestå av nollor. Noncvevärdet är 21747, vilket innebär att det tog datorn 21748 försök att framställa en korrekt hash.
Incitamentet för att delta i nätverket med sin datorkraft är belöningen. I Bitcoins fall så belönas användaren med Bitcoins kryptovaluta. När rätt hash-sträng är framtagen så är det enkelt för resterande noder att kontrollera då de inte behöver framställa nonce-värdet själva. Om blocken överensstämmer med tidigare transaktioner och värdet som är framtaget är korrekt kommer den nya kedjan publiceras för resterande noder (Nakamoto 2008; Crosby 2016). Noderna har alltså
18
en röst per cpu. Detta skapar ett rättvisare nätverk då varje maskin innehåller en processor. Istället för de fall då en röst genereras per IP, vilket är enklare att framställa (Nakamoto 2008).
4.4.2 Proof of stake (PoS)
Då PoW resulterar i en enorm strömkonsumtion genom sin kraftiga förbrukning av processorkraft, finns alternativet Proof of stake, PoS. Där används tillgångar såsom kryptovalutor som en insats. Insatsen försäkrar, likt PoW att informationen i det nya blocket är korrekt. Detta sker genom att insatsen går förlorad om informationen inte blir godkänd av nätverkets majoritet. Insatsen bör därför vara större än det totala värdet av den utvunna transaktionsavgiften.
19
4.5 Sociala medier
Under millennieskiftet introducerades webb 2.0, en participatorisk webb där webbplatsers innehåll genereras av användarna. Namnet webb 2.0 har ingen konkret definition och siffrorna utgör inte ett versionsnummer. Snarare beskriver namnet webbens återkomst efter IT-bubblan16 (Blank och Reisdorf 2012). Webb 2.0
innebär inga tekniska skillnader från hur webben såg ut tidigare, men skiljer sig i hur användarna bidrar och tar del av information då webben tidigare, webb 1.0, endast användes för att hämta och ta del av information. Detta, tillsammans med den minskande kostnaden för online datalagring, resulterade i en framfart för det som kom att bli sociala medier. Sociala medier beskrivs på följande vis av Obar och Wildman (2015):
• Sociala medier är webb 2.0, internetbaserade applikationer.
• Innehållet är genererat av användare, vilket är sociala mediers levebröd. • Individer och grupper skapar användarspecifika profiler för en hemsida eller
en app, designade och underhållna av en social medie-tjänst.
• Sociala medie-tjänster främjar och utvecklar sociala nätverk online genom att koppla samman profiler med andra profiler av individer och grupper. Genom åren har ett flertal sociala medier blivit en del av vår vardag. En del medier har fått en mindre roll med tiden som exempelvis Myspace och Lunarstorm för att istället ersättas av andra tjänster som Facebook och Twitter. Analog information som encyklopedier, tidigare utgivna av förlag, har genom den participatoriska webben mötts av alternativ som exempelvis Wikipedia. Detta är en plattform för fri tillgång till information som utmärker sig som en encyklopedi med innehåll som är skapat av tjänstens användare. Uppslagsverket lanserades 2001 och rankas som den 12:e mest besökta webbplatsen (Alexa 2020). Wikipedia är likt de flesta hemsidor en centraliserad klient-servertjänst men som ej drivs av profitintresse och finansieras av privata donationer. Tillförlitligheten till artiklarna som finns på Wikipedia bygger på det stora antalet personer som använder tjänsten och att dessa kontrollerar och bidrar till artiklar med fakta hämtad från trovärdiga källor. Wikipedia finns tillgängligt på 309 språk och har fem riktlinjer och principer som utmärker dess gemenskap och innehåll (Wikipedia):
1. Projektet bör endast innehålla ämnen som passar i ett uppslagsverk, information från trovärdiga och publicerade källor och beröra information av ett större allmänintresse. Allmänintresset motiveras av projektets behov av självsanering vilket endast fungerar om flertalet personer är aktiva och kan bidra.
2. Projektets innehåll ska vara fritt och öppet och ej bryta mot upphovsrätten. 3. Wikipedia har etikettsregler, vilka inbegriper saklighet vid diskussioner, att
försöka undvika konflikter och personangrepp, respektera konsensus och att inte vandalisera (i artiklarna, förf. anm.).
16 Nya IT-bolag startades och växte kraftigt under slutet av 90-talet. Dessa företag tvingades sedan i konkurs då tillväxten främst baserades på förhoppningar och en stor tilltro till den nya IT-ekonomin, vilket resulterade i en krasch.
20
4. Wikipedia har inga fasta regler utöver riktlinjer och målet att skriva en fri encyklopedi.
5. Wikipedia har en princip om att artiklar ska skrivas med en neutral utgångspunkt. Artiklarna ska inte ta ställning.
Genom historiken på artiklarna kan användarna se hur materialet redigerats och hur många bidragande användare som engagerat sig i artikeln. För att kvalitetsbedöma en artikel kan en användare kontrollera källorna som används, om det finns några varningar17 i artikeln. Botar18 letar upp stavfel och andra uppenbara
mänskliga misstag i texter. Botar läser också av antalet redigeringar som gjorts på artiklar och om dessa avtagit på senare tid, vilket indikerar att en artikel uppnått ett trovärdigt stadium (Wikipedia). För att redigera och bidra till artiklarna krävs en dator och internetanslutning. Detta öppna och tillgängliga system gör Wikipedia sårbart för icke välmenande skribenter som kan sprida felaktig information och vinklade artiklar likväl som användandet av grovt och kränkande språk (Hansen et al. 2009). För en decentraliserad organisation med få administratörer hanteras detta i sällsynta fall av avstängning av användare eller blockering av deras möjligheter att redigera artiklar (a.a.). För att förhindra vandalism och uppnå konsensus så låser administratörer vissa artiklar så att redigeringar endast släpps vidare efter att ha granskats av andra användare. I vissa fall är det även så att en användares rykte som redigerare avgör om en granskning behövs. Detta rykte uppnås genom att ha bidragit till ett flertal redigeringar som tidigare blivit godkända inom communityt. Det är dock möjligt att anonymt bidra till hemsidans innehåll eller att låta ett program generera artiklar.
Till skillnad från Wikipedia drivs många av de större centraliserade sociala medierna av vinstintresse. Facebook, Youtube och Twitter är tillsammans med Wikipedia några av de största webbsidorna i modern tid. Twitter, grundat 2006, är en mikroblogg, en tjänst där användare kommunicerar genom meddelande (tweets). En tweet har ett maxtak på 280 tecken och kan ses av andra användare av plattformen. Wikipedia är byggt på ett stort antal open source-projekt vilket bidrar till ett API19 som av bynder.com (2017) rankas som ett av de 8 bästa APIerna.
Samma år lanserades Facebook, ett socialt nätverk för personer över 12 år (Facebook 2020). Användarna skapar profiler baserade på sin personliga information och kan därefter bli vänner med andra användare och dela innehåll i form av videor, bilder och text.
17 En varning i sammanhanget utgörs bland annat av texten ”Källa behövs” eller ”Ej neutral synvinkel”.
18 En bot är programkod som automatiserar uppgifter över Internet.
19 En rad procedurer och funktioner som ger användare och andra system tillgång till ett systems information och/eller funktioner.
21
5 Den deliberativa webben
Med utgångspunkt i punkterna beskrivna i kapitel 3.3 diskuterar vi här huruvida dessa förhåller sig till nämnda informationsteknologier i kapitel 4 och om dessa kan bidra till mer demokrati. Frågan om inkludering ges stort utrymme i diskussionen. Vi har utgått ifrån vad Fuch (2014) kallar en idealistisk syn på Internet som inbegriper en syn på teknikens möjligheter att bidra till ett mer öppet, jämlikt och demokratiskt samhälle och vi problematiserar denna syn som vi anser bortser från klass- och ägandestrukturer. Danielsson (2014) hävdar att denna romantisering av digital teknik missar informationsteknologins sociohistoriska sammanhang och därför ej fungerar när man söker förståelse för hur den digitala tekniken inte bara formar samhället, utan även formas och omformas av politiska och ekonomiska intressen. Med utgångspunkt i Habermas teorier om Public Sphere och en deliberativ demokrati med konsensus som mål och medel listade Dahlberg (2001) principer med vilka vi analyserat blockchainteknologin och sociala medier med störst vikt vid exemplet Wikipedia.
• För att dialog ska vara konstruktiv krävs att deltagarna talar sanning och backar upp påståenden med fakta.
Denna punkt uppfylls med Wikipedias krav på innehåll, där konsensus mellan användarna avgör huruvida en redigering eller ny artikel uppfyller dessa. Inom blockchainteknologin är sanning och konsensus också bärande för att bibehålla informationens integritet. Detta sker dock i en utformning som verkar automatiserat med hjälp av konsensusalgoritmer. För att uppfylla den deliberativa demokratins krav på saklighet och sanning bör hänsyn tas till vilken konsensusalgoritm som används. En Proof of work-algoritm som kräver dyr hårdvara för att vara delaktig kan utestänga personer som saknar denna hårdvara eller de resurser som krävs för att införskaffa denna. Punkten berör också deltagande individers beteende och intentioner. Dahlbergs forskning (2001) visar att öppna identiteter främjar en respektfull diskussion och minimerar nonsens och spridandet av falsk information. Denna form av öppenhet och ärlighet har givna problem i mindre utvecklade demokratier eller auktoritära stater. Att öppet ifrågasätta regeringars beslut, eller att sprida känslig, men korrekt information kan besvaras med en repression mot individer som önskar mer demokrati.
• Deltagare ska kritiskt undersöka påståenden som ligger till grund för diskussionen och sätta dessa i sin sociala kontext.
Genom blockchains konsensusalgoritmer så säkerställs att redan existerande information inte förändras eller tas bort. Därmed bibehålls också sanningshalten av vad som har skett i en kedja. Detsamma gäller för Wikipedia, fast där sker det genom att användarna manuellt granskar informationen. I sociala medier saknas ibland kritiskt granskande och spridningen av falska nyheter kan vara påtaglig. Att kritiskt granska information är främst ett individuellt ansvar. Det finns dock fall där teknik kan underlätta validering av sanningshalt genom artificiell intelligens och konsensus.
22
• Deltagarna måste försöka sätta sig i varandras sits och söka förståelse för den andra. Deltagaren ska verka generöst och konstruktivt samt lyssnande på andra deltagare.
Grundläggande sociala regler som styr diskussioner är en förutsättning för att uppnå denna punkt. Det är svårt att uppnå ett resultat likt detta med endast teknik. I fallet Wikipedia kan konsensusarbetet föregås av hätska diskussioner. Cimini och Burr (2012) visar i sin forskning hur förmågan att samarbeta begränsas av användarnas möjlighet till anonymitet, deras byggande av personligheter online och bristen på fysisk närhet till de andra användarna tenderar att göra dessa mer provokativa i sin argumentation. Denna tendens ligger långt ifrån Habermas (1962/2003) teori om det deliberativa och rationella samtalet. Martin Danielsson (2014) beskriver i sin doktorsavhandling Digitala distinktioner: Klass och kontinuitet i unga mäns vardagliga mediepraktiker sambandet mellan klass och attityder vid användningen av sociala medier. Danielsson (2014) visar i sin forskning att politiskt deltagande har en klasskaraktär där användare av sociala medier som enligt Danielsson definieras som kapitalstarka20 är mer benägna att ”göra sig hörda”
i diskussioner online. Vidare visar Danielsson att personer som ej är lika kapitalstarka exkluderar sig själva från politiskt deltagande i diskussioner i sociala medier. Den nya (gig-)ekonomin har också skapat en ny underklass som är prekär21
(Standing 2016). Den nya klassen definieras av sina osäkra anställningar och låga löner. Klassen som ej kan kallas klass i ortodox marxistisk terminologi, är dåligt, eller inte alls, organiserad. De slåss inbördes om samma tillfälliga arbeten, vilket pressar ned lönerna och säkrar större vinster för arbetsköparna. Traditionellt organiseras arbetare via sina gemensamma materiella intressen i fackföreningar och partier. Klassen formeras därvid och blir en arbetarrörelse som bedriver klasskamp. Idag strider de prekära arbetarna om jobben. Tonen i samtalet dem emellan är hård och konkurrensen har infiltrerat forumen på Internet. Det kollektiva tänkandet, där de gemensamma intressena formeras och bildar ett fundament för kamp har ersatts av något annat, något icke-solidariskt, rent av socialdarwinistiskt där var och en står isolerad och är sig själv närmast.
• Ärlighet krävs vid informationsutbyte för att folk ska kunna skapa en åsikt och ta välinformerade beslut.
Wikipedia jobbar för att all information som är relevant för en encyklopedi har plats i artiklarna. I ett generellt tekniskt sammanhang är det av stor vikt att den eller de personer som står bakom plattformar och tekniska lösningar inte besitter vinstintressen, då det kan styra vilket informationsutbyte som sker och tillåts. I övrigt är källkritik och konsensus nödvändigt för att i en deliberativ demokratisk teknik säkerställa sanningshalten i den information som utbyts. Likt blockchain kan information valideras av övriga deltagare.
20 Danielsson (2014) lånar klassbegreppet från Bourdieu och inkluderar det sociala kapitalet. 21 Guy Standing (2016) benämner den växande skaran människor på en osäker och fragmenterad arbetsmarknad prekariatet. Denna nya klass underkastas lågbetalda och tillfälliga korttidsarbeten. Vidare menar Standing att denna nya klass skulle kunna vara bärare av en ny radikal politik med solidaritet i fokus.
23
• Diskussionen och forumet ska vara och verka för inkludering. Alla deltagare som påverkas av ett beslut ska ha rätt att vara med och diskutera det.
Habermas teorier anses inkluderande (Eckstrand 2019) i bemärkelsen att alla ”får vara med”, men vem är egentligen med och bidrar i det digitala konsensusarbetet som informationsteknologier kan utgöra? I exemplet Wikipedia förväntas användaren, utöver användarens tid, tillgång till dator och Internet även äga förmågan att formulera sig på ett korrekt sätt och belägga ståndpunkter utifrån Wikipedias krav på källhänvisningar. Dessa kan vara väldigt avlägsna för många medborgare som saknar högre utbildning. Det kan verka som att de som driver informationsteknologiska, deliberativa, demokratiska modeller för inkludering redan besitter vissa grundläggande förutsättningar i form av materiell standard som dator och internettillgång, representativ demokrati där personen kan formulera sig fritt utan statlig repression och liknande. Dessa attribut och förutsättningar för den konsensusbaserade demokratin skulle rent av kunna anses som ren lyx för en stor del av jordens befolkning som exempelvis saknar tillgång till mat och rent vatten. Även om vi håller oss till studiens primära geografiska avgränsning, som med rätta kan kallas eurocentrisk, finner vi personer som ej kan bidra på lika förutsättningar. Studier (Hill och Shaw 2013; Ford och Wajcman 2017)) visar att av aktivt bidragande till artiklarna på Wikipedia så stod andelen kvinnor för under 10% av bidragen i artiklarna. En av skaparna, Jimmy Wales, hävdar att Wikipedia Foundation har ett mål att få upp antalet bidragande kvinnor till 25%, och kallar det ett komplett misslyckande (BBC 2014). Vidare har Wikipedia ett uttalat mål och en grundtanke att gå emot ”… idén om att publicering av kunskap bör begränsas till en liten grupp utvalda och speciellt kunniga personer som producerar material i en hierarkisk arbetsdelning” (Wikipedia 2020). Frågan blir då hur representativa deltagarna är där. Hur ska personer utan högre utbildning kunna bidra till den samlade fria informationen? I vissa fall kan stat eller internetleverantörer, även kallade ISP:er, begränsa informationstillgången hos befolkningar och kunder. När stater och ISP:er censurerar uteblir inkluderingen. Endast de tekniskt kunniga som kan ta sig förbi censuren har plötsligt tillgång till alternativ information än den som stat och företag tillåter. Ur ett smalare perspektiv är det öppna blockchain och hemsidor som är gratis som är en grund för att uppnå mest inkludering. För att uppnå inkludering och deltagande krävs det även incitament och vilja att delta. I Wikipedia deltar användare som volontärer. Ett incitament kan vara att bidra eller att rentav uppnå en status inom communityt, medan Bitcoin belönar användarna då de bidrar med datorkraft. Incitamentet är avgörande för deltagandet men får inte heller ge avkall på inkluderingen i form av för höga krav på deltagandet.
Det har riktats kritik mot Habermas teori om Public Sphere, vilken med något olika teoretiska ingångar, ansett att Public Sphere i olika avseenden ej varit tillräckligt inkluderande och ibland enbart är ett redskap för ett upplyst idealistiskt synsätt i rika länder, vilka påtvingar fattigare länder politiska, ekonomiska och sociala system. Kritiken som drivs av kulturimperialistisk analys hävdar att det inte finns en global Public Sphere. Kritikerna anser att globala forum förvaltade av BBC eller CNN endast är världsomfattande i en mindre omfattning, då dessa i det stora enbart för fram en västerländsk världssyn med mestadels västerländskt innehåll (Fuchs 2014).
24
• Autonomi, diskussionen ska föras helt fritt från ekonomiska och politiska intressen tillhörande de i maktposition. Dialogen ska föras på jämlik grund.
Wikimedia Foundation inc. äger Wikipedia, systersidorna och domännamnen. Organisationen är inte vinstdrivande och finansieras av privata donationer. Detta minimerar situationer som kan påverka informationen negativt. På Twitter och andra stora sociala medier där ägandet är privat och drivs av ett vinstintresse kan information som anses skadlig för verksamheten censureras eller förbjudas. Det är upp till ägarna vad som ska tillåtas på deras plattformar. Dessa kommer i dessa fall inte uppfylla kraven för en plattform som kan anses vara ett Public Sphere. En open source-applikation kan uppfylla detta krav då ägandet och utvecklingen istället ligger hos det gemensamma. Även Bitcoins källkod är open source och tillgänglig för allmänheten att förändra, förbättra och använda utan kostnad. Det är däremot som nämnt under inkluderingen, andra faktorer som kan styra ägandet. En öppen källkod kan leva i en server som ägs av ett företag med politiska och ekonomiska intressen. Därför är en ägandestruktur likt Wikipedias att föredra ur detta hänseende. Dahlberg (2001) påpekar dock att politiska och ekonomiska intressen som inte är i maktposition är tillåtna. En Peer-to-Peer-struktur är därför optimal då decentraliseringen fördelar ägandet till det gemensamma istället för en entitet som kan hamna i en maktposition vid ett senare skede.
Wikipedia är en gratis resurs byggd på demokratiska principer, förvaltad av sina användare. Alla med dator och internet kan ta del av informationen som finns där på samma sätt som de kan bidra och redigera materialet. Detta kan anses utgöra en del av det gemensamma i den bemärkelsen. I fallet Wikipedia finner vi också konsensusprincipen. När användarna bidrar med information uppstår ett sorts ”redigeringskrig” i artikeln. Ur detta ”vinner” de som med mest saklig och underbyggd argumentation driver sin text. Habermas (1962/2003) teorier om Public Sphere säger dock att vinsten i sammanhanget måste komma ur deltagarnas vilja av att nå ett samförstånd, konsensus, snarare än att vinna en argumentation (Hansen, m. fl. 2009). Först när ”kriget” avtagit och det endast förekommer mindre redigeringar av en text kan helheten anses trovärdig. Förloppet är i detta i linje med Habermas teorier om den deliberativa demokratins konsensus. Antalet engagerade deltagare, dess rationella utkomst och de deliberativa principer som formulerats av Dahlberg (2001) kan anses utgöra en deliberativ konsensusdemokrati i linje med Habermas (1962/2003) tankar om Public Sphere. Habermas (1962/2003) anser att diskussionen där alla får vara med formar en allmän vilja som delas av alla som i det hänseendet är ”rätt”. Habermas (Cimini och Burr 2012) vidhåller dock det han kallar rationell diskussion som ett viktigt attribut i Public Sphere.
I sociala medier ägs all information av plattformen. Information kan därmed också regleras efter ägarnas önskemål. I de fall där sökmotorer (som Google) är en av de största när det kommer till ägande av information, uppstår problem. Vilken information ska vi se? Vilken information förtjänas att prioriteras över en annan i mån av placering i sökresultat? Googles algoritm är hemlig då det är en av företagets inkomstkällor. För att få en högre placering hos Google kan du betala för en bättre position. Denna funktion skapar problem kring inkludering då mindre företag, organisationer och privatpersoner inte kan konkurrera om en plats mot ett stort multinationellt företag. Det finns dock andra möjligheter att påverka din placering
