Examensarbete i Kriminologi Malmö universitet
15/30 högskolepoäng Hälsa och samhälle
OMRÅDESPOLISERNAS ROLL -
EN KVALITATIV STUDIE OM
OMRÅDESPOLISERS UPPLEVELSE AV SINA
ARBETSFÖRUTSÄTTNINGAR
BELINDA MACAULEY
ANNICA ALNESVED
OMRÅDESPOLISERNAS ROLL -
EN KVALITATIV STUDIE OM
OMRÅDESPOLISERNAS UPPLEVELSE AV
SINA ARBETSFÖRUTSÄTTNINGAR
BELINDA MACAULEY
ANNICA ALNESVED
Macauley, B & Alnesved A. Områdespolisernas roll – En kvalitativ studie om områdespolisernas upplevelse av sina arbetsförutsättningar. Examensarbete i
Kriminologi 15/30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och
samhälle, institutionen för Kriminologi, 2019.
Abstrakt
Den stora Polisreformen 2015 benämns som den största omorganiseringen i modern tid. Medborgarlöften som syftar till att förebygga brott, öka tryggheten, stärka förtroendet för Polisen samt öka medborgarnas och lokalsamhällets delaktighet i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet, är en betydelsefull del av arbetet i den nya organisationen. Även att arbeta utifrån en tydlig problembild. Områdespoliser i Sverige är av stor vikt i detta arbete. Studien syftar till att belysa arbetssituationen för Områdespoliser i Sverige, huruvida förutsättningar finns för att till fullo uppfylla sina arbetsdirektiv samt belysa om arbetsuppdraget anses som tydligt. Kvalitativ design ligger till grund för berörd studie; resultaten baseras på fyra semistrukturerade intervjuer av områdespoliser från olika orter i Polisregion Syd med särskilt utsatta områden. Tidigare forskning kring organisationer, omorganisation, påverkan av denna på anställda, samt implementering av arbetsmetoder som Problem Oriented Policing (POP) och Community Policing (COP) ligger till grund för studien. Av resultatanalysen framgår att det i stort råder tydlighet kring arbetsbeskrivningen men att den subjektiva tolkningen och även arbetsledningens tolkning är av relevans. Områdespoliserna arbetar på bästa sätt utifrån de förutsättningar som idag finns men personalbrist leder till att områdespoliserna ofta blir kommenderade till att utföra andra polisiära uppdrag, vilket leder till brist på kontinuitet i arbetet. Av resultatet framgår även vikten av ledningsstöd. Stöd av tidigare forskning finnes avseende vikten av ett tydligt arbetsuppdrag för det polisiära arbetet, ledningsstöd, den anställdes subjektiva upplevelse av dennes arbetssituation, samt vikten av adekvat personal och att vid omorganisationer inkludera medarbetaren.
rekommenderas. Detta för möjlighet av insyn i såväl organisationens förändring samt anställds upplevelse därav.
Nyckelord: organisation, områdespolis, omorganisation, polismyndighet,
THE ROLE OF THE COMMUNITY
POLICE -
A QUALITATIVE STUDY OF THE COMMUNITY
POLICE OFFICERS’ PERCEPTIONS ABOUT
THEIR WORKING CONDITIONS
BELINDA MACAULEY
ANNICA ALNESVED
Macauley, B, Alnesved, A. Title. Subtitle. Degree project in Criminology 15/30
högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
Criminology, 2019.
Abstract
The major police reform in 2015 is referred to as the largest reorganization in modern times. Citizens' pledges aimed at preventing crime, increasing security, strengthening confidence in the police and increasing citizens' and local
communities' involvement in crime prevention and efforts aimed at increasing the perceived feeling of safety, are an important part of the work of the new
organization. Also working from a clear problem description. Community police in Sweden are of great importance in this work. The study aims to shed light on the work situation for community police in Sweden, whether conditions allow them to fully comply with their role specification and to clarify whether the work assignment is considered clear. Qualitative design forms the basis of the study concerned; the results are based on four semi-structured interviews of community police from different locations in Police Region South with particularly vulnerable areas. The study is based on previous research of organizations, reorganization, the influence of reorganization on employees and the implementation of working methods such as Problem Oriented Policing (POP) and Community Policing (COP). The results show that there is general clarity about the stated work description but that the subjective interpretation and also the interpretation of the management is of relevance. The community police work in the best way on the basis of the conditions that exist today, but staff shortages lead to the community police often being commanded to carry out other tasks within the organization, which leads to a lack of continuity in the work. The results also show the importance of management support. The results largely confirm previous
research. Support from previous research is found in the importance of a clear job description, the importance of management support, the importance of the
adequate staff. Also the importance of including employees during reorganization. Longitudinal future research on the influence of reorganization among employees is recommended. This allows for the possibility of transparency in the
organization's change as well as its impact on employees.
Keywords: community policing, problem oriented policing, police organization,
FÖRORD
Författarna vill tacka medarbetare på Kriminologiska institutionen vid Malmö Universitet som under vår studietid förberett oss för genomförandet av vårt examensarbete. Vi vill också tacka vår handledare Sadia Khan för stöd och
feedback under arbetets gång. Ett varmt tack riktas även till Ulf Sempert som med sin kompetens och tjänstvillighet har bidragit till att ge oss en ökad insikt i
Polismyndighetens komplexitet, gett oss tillgång till interna styrdokument, och varit ett ovärderligt stöd i urvalsprocessen. Sist men inte minst vill vi tacka våra studiedeltagare som genom att medverka och dela med sig av sina åsikter och erfarenheter har gett oss möjlighet att belysa områdespolisernas viktiga arbete. Författarna vill också rikta personliga tack:
Tack till Lena, för allt ditt stöd. Inte enbart under arbetet med denna uppsats utan under hela min tid som studerande i jakten på min examen. Nu är tiden äntligen kommen! Tack också till Liam, min största motivation i livet.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 9 1.1 Syfte 11 1.2 Frågeställning 11 1.3 Avgränsningar 11 2. BAKGRUND 122.1 Den nya Polismyndighetens organisationsstruktur 12
2.2 Områdespoliser 12
2.3 Socialt utsatta områden 13
2.4 Polisens brottsförebyggande metoder 14
2.5 Tidigare forskning 14
2.5.1 POP & COP – Implementering 14
2.5.2 Organisation - Struktur och komplexitet 18 2.5.3 Omorganisering och reforminförande – Konsekvenser 19
3. METOD 21 3.1 Urval 21 3.2 Datainsamling 22 3.2.1 Utformning av intervjuguiden 23 3.3 Förförståelse 23 3.4 Transkribering 23 3.5 Analys 24 3.5.1 Analysmetod 24 3.5.2 Bearbetning 24 3.6 Etiska ställningstaganden 25 4. RESULTAT 26 4.1 Omorganisering 26 4.1.1 Negativt 26 4.1.2 Positivt 28 4.2 Ledning 29 4.2.1 Arbetsuppdrag 29 4.2.2 Rekrytering 29 4.3 Resurser 30 4.3.1 Personalbrist 30 4.3.2 Kontinuitet 31 4.4 Samverkan 33 4.4.1 Förtroende 33 4.4.2 Boende 34 5. DISKUSSION 35 5.1 Metoddiskussion 35 5.2 Resultatdiskussion 39 6. SLUTDISKUSSION 42
6.1 Rekommendationer till framtida forskning 43
Bilaga 1. Områdespolisernas arbetsdirektiv 48
Bilaga 2. Informationsbrev 50
Bilaga 3. Samtyckeskrav 51
1. INLEDNING
I januari 2015 genomfördes den största omorganisationen av Polismyndigheten sedan förstatligandet 1965 (Statskontoret 2018). 21 Polismyndigheter skulle då bli till en enda myndighet (a.a.). Myndighetens övergripande mål är att stärka
rättsstatens roll, minska brottsligheten och öka tryggheten; något som den tidigare organisationsstrukturen ansågs ha svårigheter med att leva upp till på ett effektivt sätt (Nationella Operativa Avdelningen 2017). En av de identifierade bristerna i den tidigare var att organisation, prioriteringar och arbetsmetoder skiljde sig åt mellan de olika länspolismyndigheterna, vilket ledde till att myndigheternas samarbete och utnyttjande av resurser på ett flexibelt sätt inte kunde realiseras (Regeringen 2012; Statskontoret 2018). Reformen 2015 syftade därför till att skapa en sammanhållen myndighet med bättre förutsättningar för att bedriva en mer effektiv och enhetlig verksamhet (a.a.).
En tid efter att Polismyndigheten reformerats i grunden presenterade Regeringen ett nytt nationellt brottsförebyggande program – Tillsammans mot brott
(Regeringen 2017) . I skrivelsen presenteras de övergripande målen för ett evidensbaserat brottspreventivt arbete och exempel på insatser riktade mot både individer och platser, så kallad social brottsprevention respektive situationell brottsprevention (a.a.). Brottsprevention kan sammanfattas som insatser som antingen minskar förekomsten av kriminogena miljöer, eller minskar individers brottsbenägenhet (a.a.). Wikströms Situationella Handlingsteori (Wikström 2015) betonar att det är interaktionen mellan individ och miljö som orsakar brottsliga handlingar och att det brottsförebyggande arbetet därmed bör fokusera på båda aspekterna. Genom att arbeta evidensbaserat kan effekten av polisernas
arbetsinsatser ökas (Holgersson & Knutsson 2008).
Regeringens direktiv angav bland annat att den nya organisationen skulle byggas underifrån och att det lokala arbetet skulle vara grunden (Statskontoret 2018). Några av de uttalade delmålen var ökad tillgänglighet, bättre kontakt med medborgarna och stärkt förmåga att ingripa mot brott och ordningsstörningar (a.a.). Den nya myndighetens inriktning innebär ett ökat fokus på medborgarnas engagemang och delaktighet i Polisens arbete på lokalnivå (Polisen 2018). Genom medborgarlöften och lokal samverkan ska det brottsförebyggande och
trygghetsskapande arbetet få en ökad kvalitet och leda till ett tryggare samhälle (a.a.). Den yrkesgrupp inom Polisen som ska stå för kontinuiteten i det
brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet är områdespoliserna (Polisen 2015). Områdespolisen arbetar trygghetsskapande, kontaktskapande och
brottsförebyggande med specifika problem i lokalsamhället (Statens Offentliga Utredningar 2014). Hen har huvudansvaret för samverkan med skola, socialtjänst, lokala föreningar och andra lokala aktörer (a.a.). Målet är att öka trygghet,
tillgänglighet och polisiär närvaro, samt stärka medborgarnas förtroende för polisen, genom att kunna förebygga, ingripa och utreda brott på ett mer effektivt sätt (Polisen 2018). Viktiga fokusområden där det lokala polisarbetet bedöms vara särskilt avgörande är i bekämpningen av ungdomsbrottslighet och grov
organiserad brottslighet (Statens Offentliga Utredningar 2014). Underrättelseinhämtning börjar oftast genom iakttagelser som görs av områdespoliser (a.a.)
Det brottsförebyggande arbetet ska ske lokalt, men då Polisen har begränsad förmåga att ensam påverka de samhälls- och individfaktorer som gör att
kriminalitet uppstår betonas samverkan som en viktig del i det brottspreventiva arbetet (Polisen 2018). Den sociala preventionen syftar till insatser riktade mot individer som riskerar att begå eller har begått brott och där målet är att påverka individens brottsbenägenhet (Wikström & Torstensson 1997). Samverkan med bland annat skolor och socialtjänst utgör därför en viktig del av områdespolisernas arbete (Polisen 2018). Situationell prevention avser åtgärder riktade mot tillfällen eller platser där brott kan begås, så kallade kriminogena miljöer (Wikström & Torstensson 1997). För områdespoliserna är samverkan med fastighetsägare och näringsidkare en viktig komponent i det situationella brottspreventiva arbete (Polisen 2018).
Mycket resurser är nödvändiga för att bekämpa den organiserade brottsligheten och där har poliser med lokal förankring en mycket viktig roll eftersom en av de centrala utgångspunkterna i den strategiska inriktningen är att den polisiära verksamheten ska bedrivas nära medborgarna (Polisen 2018). En granskning som gjorts visar att antalet områdespoliser i landet, i synnerhet i storstadsregionerna där behovet är som störst, inte på långa vägar stämmer överens med ambitionen om ett visst antal områdespoliser per 10 000 invånare (Sveriges Radio 2018). I ett särskilt yttrande från skyddsorganisationen utpekas risken med att de polisiära resurserna inte kommer att vara tillräckliga för att hantera både
ingripandeverksamhet och leva upp till medborgarlöften och nya uppdrag som ska realiseras utifrån den nya organisationsinriktningen (Statens Offentliga
Utredningar 2014). Detta menas dels kunna skapa stor frustration och stress hos poliserna själva men också rasera förtroendet från allmänheten (a.a.). De farhågor som Polisens skyddsorganisation uttrycker gällande ett minskat förtroende från allmänheten om medborgarlöften inte uppfylls (Statens Offentliga Utredningar 2014) är något som myndighetens ledning bör ta på stort allvar vid prioritering av resurser mellan utryckningsverksamheten och det kontinuerliga förebyggande arbetet på lokalområdesnivå.
För att kunna utföra sitt uppdrag har det inom Polismyndigheten identifierats ett behov av att öka antalet medarbetare; bedömningen är att 10 000 nya medarbetare behövs till 2024 (Polisen 2018). I samband med att omorganisationen sjösattes har dock fler poliser valt att lämna yrket än någonsin tidigare (Dagens nyheter 2016; Statskontoret 2018) För att kunna attrahera nya medarbetare och behålla redan befintlig kompetens ska det strategiska arbetet i den nya myndigheten innehålla satsningar på god arbetsmiljö och arbetsvillkor (Polisen 2018). Att polislönerna är för låga sett till de risker yrket innebär uppges ofta vara ett skäl till varför poliser väljer att lämna yrket (SVT 2017). Dock menar många att det i själva verket är yrkets status som behöver höjas, vilket inte enbart kan mätas i ekonomiska termer (Polisförbundet u.a). En statushöjning av yrket skulle leda till större yrkesstolthet, ökat förtroende både internt inom myndigheten, men också göra Polisen till en mer attraktiv arbetsgivare (SVT 2018). Detta är en förutsättning för att tillgodose personalförsörjningen då behovet av nya poliser är akut och stora
pensionsavgångar väntar. För att förstå varför utbildningsplatserna står tomma runtom i landet (SVT 2018) behöver myndighetens ledning även få en tydlig förståelse för hur medarbetarna upplever sin vardag.
Svensk polisforskning är ett relativt sett outforskat område även om det tagit fart det senaste decenniet (BRÅ 2018). Den forskning som Polismyndigheten själv
bedriver har övervägande en kvantitativ ansats och lägger störst fokus på utvärderingar (a.a.). Sedan omorganisationen har än så länge endast ett fåtal studier om Polisen gjorts. Den mest omfattande utvärderingen publicerades av Statskontoret 2018. Publikationen handlar i stor utsträckning om processen och implementeringen av omorganisationen, och hur myndigheten i stort lever upp till direktiven och målsättningarna. Oavsett hur effektiv en organisationsstruktur är så sitter kompetensen i medarbetarna som arbetar i organisationen (Lambert,
Qureshi, Klahm, Smith & Frank 2017). Ur ett medarbetarperspektiv finns det därför ett behov av att öka kunskapen om och utvärdera vilka effekter
omorganisationen har haft på det dagliga arbetet för svensk polis.
Frågeställningarna i denna studie syftar till att belysa denna viktiga aspekt av omorganisationen.
1.1 Syfte
Syftet med studien är att undersöka hur områdespoliserna själva upplever den nya organisationen och de organisatoriska förutsättningarna de har för att utföra sitt arbete. Områdespoliserna är de som ska stå för det lokala brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet enligt myndighetens nya organisationsinriktning – en polis närmare medborgarna. Detta ska ske genom problemorienterat polisarbete med kontinuitet och i samverkan med andra aktörer. I ljuset av den personalflykt som setts sedan omorganisationen är det av stor vikt att skapa en djupare
förståelse för områdespolisernas upplevelse av sin arbetssituation och hur den påverkar deras förutsättningar att lyckas i sitt uppdrag.
1.2 Frågeställning
· I vilken utsträckning upplever områdespoliserna att deras arbete motsvarar direktiven för deras uppdrag?
· I vilken utsträckning anser områdespoliserna att de organisatoriska förutsättningarna ger dem möjlighet att leva upp till den nya myndighetens organisationsinriktning?
1.3 Avgränsningar
Studien har geografiskt avgränsats till Polisregion Syd. Det främsta skälet till detta är Polismyndighetens organisationsstruktur, vilken innebär att varje Polisregion lyder under en och samma Regionpolischef som tilldelar och
prioriterar resurser inom hela regionen. Detta gör att skillnader i resurser som kan variera mellan regionpolisområdena inte behöver tas hänsyn till i genomförandet av studien om enbart en polisregion inkluderas. Vilka orter som har valts ut och varför beskrivs i metodavsnittet.
2. BAKGRUND
Före omorganisationen bestod Polisen av 21 enskilda myndigheter, samt en Rikspolisstyrelse (RPS) och Statens kriminaltekniska laboratorium
(Polisorganisationskommittén 2012). Varje polismyndighet bedrev sin verksamhet självständigt under överinsyn från RPS, som fördelade resurser till respektive myndighet. I varje myndighet ansvarade en länspolismästare för budget, verksamhetsplan och effektivitet samt arbetsordning (a.a.).
Kraven från Regeringen var redan på den tiden att verksamheten skulle vara mer kostnadseffektiv, ha högre kvalitet och förbättrade resultat, samt öka graden av samverkan lokalt. Polisväsendet tilldelades därför redan under 2000-talet
signifikant ökade resurser för att uppnå dessa mål, men vid en analys av Polisens verksamhet 2012 (Polisorganisationskommittén 2012) framkom att resultaten var svårmätta på grund av ofullständigt redovisade resultat av
effektivitetsutvecklingen. Det som kunde konstateras var dock att de mindre Polismyndigheterna på grund av sin storlek hade svårare att nå upp till
Regeringens krav på kvalitet och effektivitet (a.a.). Detta föranledde förslaget på en gemensam myndighet, som ansågs kunna bidra med en tydligare ledning och styrning och bättre utnyttjande av gemensamma resurser (a.a.).
2.1 Den nya polismyndighetens organisationsstruktur
En av de identifierade bristerna i den tidigare organisationsstrukturen var att organisation, prioriteringar och arbetsmetoder skiljde sig åt mellan de olika länspolismyndigheterna, vilket ledde till att myndigheternas samarbete och utnyttjande av resurser på ett flexibelt sätt inte kunde realiseras (Poliskommittén 2012). Den nuvarande organisationsstrukturen består av sju polisregioner som i sin tur är indelade i 3–5 lokalpolisområden (Statskontoret 2018). Vidare har ett antal nationella avdelningar tilldelats ansvar för viss kärnverksamhet, och ska utgöra stöd till polisregionerna i deras respektive verksamhet (a.a.). Exempel på nationella avdelningar är NOA, Nationella operativa avdelningen, och NFC, Nationellt forensiskt centrum.
De nya polisregionerna syftar till att möjliggöra specialistkompetens i hela landet och därmed kunna hantera all brottslighet i lokalpolisområdet (Statskontoret 2018). Ledningscentralerna fördelar resurser och leder den händelsestyrda ingripandeverksamheten, vilket ger en större flexibilitet om möjlighet att koncentrera resurser där behovet är som störst (Statskontoret 2018). Den nya myndighetens inriktning innebär ett ökat fokus på medborgarnas engagemang och delaktighet i Polisens arbete på lokalnivå (Polisen 2018). Genom medborgarlöften och lokal samverkan ska det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet få en ökad kvalitet och leda till ett tryggare samhälle (a.a.).
2.2 Områdespoliser
Enligt inriktningsbeslutet är ambitionen att samverkan mellan polis och kommun ska förbättras, och komma till uttryck i lokalpolisområdet där det
brottsförebyggande arbetet huvudsakligen ska ske (Statens Offentliga Utredningar 2014). Målet är att Polismyndigheten ska kunna leva upp till förväntningen om en polis närmare medborgarna, och att detta ska möjliggöras tack vare den så kallade områdespolisen (a.a.). Områdespoliser ska i begränsad omfattning användas i
annan händelsestyrd polisverksamhet (Statens Offentliga Utredningar 2014). Antalet styrs av invånarantal och lokal problembild. Ambitionen är att 10% av den polisiära resursen primärt arbetar med brottsförebyggande men att den bör utökas i utsatta områden (a.a.).
Områdespoliserna har som sin främsta uppgift att bidra till trygghet och minskad brottslighet; de arbetar trygghetsskapande, kontaktskapande och
brottsförebyggande med specifika problem i lokalsamhället (Polisen 2015, se bilaga 1). Områdespoliserna har huvudansvaret för samverkan med skola, socialtjänst, lokala föreningar och näringsidkare, och ska ha goda kunskaper om det geografiska området och var känd i lokalsamhället (a.a.). För att leva upp till lokala samverkansavtal och medborgarlöften ska områdespolisens arbete utföras med kontinuitet i lokalpolisområdet. Denna kunskap ska tas tillvaratas vid insatser i det egna området (a.a.). Efterfrågade kompetenser är erfarenhet av
problemorienterat polisarbete, brottsförebyggande och trygghetsskapande samt förmåga att arbeta mot långsiktigt ställda mål (a.a.).
Lokal närvaro är viktigt ur ett förtroendeskapande perspektiv, i synnerhet när det gäller kontaktskapande med ungdomar i socialt utsatta områden (Polisen 2015). I vissa områden finns en rädsla och ett förakt för Polisen, särskilt bland ungdomar (Sveriges Radio 2014). Det råder en uppfattning om att Polisen skapar otrygghet genom sin närvaro, och att de använder övervåld. Boende uppger att det är den starka sammanhållningen i området som gör att man håller tyst; att vittna skulle vara att gå emot sammanhållningen (a.a.). De områden som av Polisen klassas som socialt utsatta områden är särskilt drabbade av denna tystnadskultur (NOA 2017).
2.3 Socialt utsatta områden
Områdespoliser ska finnas där det finns störst behov av polisiära insatser och närvaro (Polisen 2015). Av den anledningen sker en stor del av arbetet i de av Polisen definierade utsatta områdena (a.a.). ”Ett utsatt område är ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället (…) och en genomsnittlig lägre kollektiv förmåga. (…) som med tiden får så stort genomslag att ett helt bostadsområde påverkas och en alternativ social ordning skapas.” (NOA 2017, sid.4.) Den kriminella närvaron gör det svårt för polisen att fullgöra sitt uppdrag då den lett till en obenägenhet att delta i rättsprocessen på grund av hot och våldshandlingar mot målsägare, vittnen och anmälare i området. Även den fysiska miljön i de utsatta områdena försvårar ofta polisarbetet (a.a.).
Bakgrunden till hur ett utsatt område uppstår kan förstås utifrån teorin om Social Desorganisation/Kollektiv Styrka (Sampson 2006) och Rutinaktivitetsteorin (Felson & Boba 2010). Ett utsatt område präglas av social desorganisation, vilket kännetecknas av låg socioekonomisk status, trångboddhet,
befolkningsheterogenitet och boendemobilitet (Sampson 2006). Dessa faktorer kombinerade har en negativ inverkan på tilliten till grannar och den kollektiva styrkan. Avsaknad av kollektiv styrka leder till en minskad förmåga och
benägenhet att upprätthålla den sociala ordningen genom att exempelvis ingripa när brott begås (a.a.). Den kollektiva styrkan kan i ett utsatt område liknas vid Rutinaktivitetsteorins kapabla väktare (Felson & Boba 2010). Avsaknad av kapabla väktare och informell social kontroll ger utökade möjligheter för
sociala riskfaktorer i boendemiljön löper större risk att utveckla en kriminell livsstil (NOA 2017). Kriminaliseringsprocessen påverkas även av social inlärning, där beteenden och värderingar som uppmanar till kriminalitet lärs ut av äldre personer i de kriminella nätverken. Trångboddheten gör att barn vistas mer i den offentliga miljön, där öppen narkotikaförsäljning och våld är en del av vardagen (a.a.).
2.4 Polisens brottsförebyggande metoder
En metod som används inom polisen är problemorienterat polisarbete (POP). Utifrån en analys av problembilden görs åtgärder för att påverka de identifierade problemens orsaker. Analysmetoden SARA (Scanning, Analysis, Response, Assessment) är den mest använda metoden inom POP.
Historiskt går det att identifiera 3 faser inom Polisens brottsförebyggande arbetssätt: 1) Specialisttiden, (-1994) där ett fåtal specialisters arbete bedrevs isolerat från övrigt polisarbete; 2) Problemorienterat polisarbete (1995–2005), POP, där arbetet gick ut på att angripa problemens orsaker istället för repressiva händelsestyrda metoder; 3) Underrättelselett polisarbete (2006-). Skiftet mellan specialisttiden och det problemstyrda arbetet kom till på grund av att den forskning om lokalt brottsförebyggande arbete som på den tiden bedrevs vid Rikspolisstyrelsen fick stort genomslag. Detta gav upphov till närpolisreformen, som innebar en decentralisering av Polismyndigheten. Syftet var att underlätta det problemorienterade arbetssättet, men avsaknad av central styrning ledde till att formen för arbetet skiljde sig kraftigt åt mellan olika polismyndigheter. Vidare väntades alla momenten i POP genomföras inom närpolisområdet vilket ledde till allvarliga brister. Polisen lyckades ofta identifiera problem relaterade till
brottslighet, men på grund av begränsade personalresurser blev analysförmågan eftersatt och implementering av effektiva evidensbaserade åtgärder uteblev därför. Det underrättelseledda polisarbetet beskrevs när det implementerades som en vidareutveckling av POP. Polisens underrättelsemodell, PUM, består av tre processer: ledning och styrningsprocessen, underrättelseprocessen och den
operativa processen. Strategiska och operativa ledningsgrupper såväl centralt som regionalt och lokalt omfattas av lednings och styrningsprocessen. Detsamma gäller för underrättelseprocessen, vars syfte är att utifrån underrättelser, statistik och empiri utarbeta kvalificerade beslutsunderlag för de strategiska och operativa ledningsgrupperna på olika nivåer.
2.5 Tidigare Forskning
Tidigare forskning relevant för studiens syfte samt frågeställning presenteras nedan. Denna forskning berör implementering av arbetsmetoder så som Problem Oriented Policing (POP) samt Community Policing (COP) såväl som beskrivning av arbetsmetoderna i stort då den svenska områdespolisen ska verka utifrån framtagen problembild. Vidare belyses hur omstrukturering och införande av förändring inom organisationen tas emot vilket är relevant för berörd studie. Avslutningsvis presenteras forskning kring polismyndighetens organisatoriska struktur för att generera insyn i denna samt tidigare forskning kring
implementering av reformer inom polisorganisationen och dess konsekvenser.
2.5.1 POP & COP – implementering
Framtagen problembild och att arbeta utifrån denna är centralt inom den svenska polisen och ingår i områdespolisernas arbetsuppgifter (Bilaga 1). Således
samt Community Policing (COP). Vid beskrivning av områdespolisens roll i samhället och dess arbetsuppgift används begreppet problemlösning då allmänheten direkt kan relatera till detta (Brogden & Nijhar 2005). Även Sherman, Gottfredson, MacKenzie, Eck, Reuter och Bushway (1998)
uppmärksammar vikten av tydliga problembaserade riktlinjer i sin utvärdering gällande community policing och menar att något effektivt polisarbete inte kan upprättas vid avsaknad av detta.
Problemorienterat arbete (POP) och dess primära fokus är att lösa återkommande problem på ett analytiskt sätt, där åtgärd vidare ska utvärderas för det framtida arbetets effektivitet (Cordner & Biebel 2005). Arbetsmetoden skulle för att nå sin fulla potential kräva omstrukturering av befintligt polisstyre enligt granskning av arbetsmetoden utförd av Tilley och Scott (2012). Cordner och Biebels (2005) tvärsnittsundersökning av polisstyrkor i San Diego, USA, med avsikt att mäta förekomst av POP samt att generera insikt i hur arbetsmetoden implementerats och praktiseras, visar dock att majoriteten av problemorienterade projekt uppstår från specifika observationer eller konkreta klagomål från civilperson/er, och inte från analys av data eller annan form av scanningsmetod. Få problemorienterade projekt härstammar alltså från chefer eller utifrån brottsanalytisk information vilket initialt av arbetsmetoden var menat (a.a.).
Det problemorienterade polisarbetet sträcker sig bortom traditionella metoder och ämnar vid användandet av arbetsmetoden generera ett bredare brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete och med detta beröra och hantera ett brett register av brottstyper (Tilley & Scott 2012). Resultat från Cordner och Biebels (2005) datamaterial visar emellertid att metodens utsagda breda fokus gällande
brottstyper fallerar då majoritet av problemlösning centrerar kring missbruk och problem med oordning. Förekomsten av brott och oordning minskar dock enligt Eck & Spelman (1987) med användandet av POP, vilket författarnas utvärdering av fallstudier rörande arbetsmetodens praktiserande hos två polisstyrkor i USA indikerar.
Problemorienterat polisarbete var från start ämnat för användande inom högre positioner inom polismyndigheten men utövande av arbetsmetoden har visat sig framgångsrik även av kunniga poliser arbetande i yttre tjänst (Tilley & Scott 2012). Risk föreligger dock vid denna form av implementering för avsaknad av metodiska färdigheter vid identifiering, analysering och utvärdering av resultat samt brist på tid för detta (a.a.). Resultaten av arbetsmetoden utvärderas således ej till fullo. För att nå kunskap om dess inverkan men även för insyn av införandet av arbetsmetoden i stort inom myndigheten är detta av vikt enligt en studie baserad på dokumenterade problembaserade brottsfall samt rapporter och intervjuer inhämtade från poliser i Colorado Springs, USA (Maguire, Uchida & Hassell 2015). Svårigheter gällande införandet av POP kan också ha sin grund i ett brett fokus så som en hel stad, vilket av arbetsmetoden initialt var menat, men som senare reviderades till ett mindre fokusområde som exempelvis ett område i en stad (a.a.). Inte heller i Sverige når det problemorienterade arbetet sin fulla potential då det råder brister i analysmetoder samt vid definierandet av problem (RiR 2010).
Problemlösning har inkorporerats på flertal olika vis inom polismyndigheten, så även inom områdespolisverksamhet över de senaste årtiondena och med detta utvecklats till en mer accepterad och även mer använd arbetsform (Cordner &
Biebel 2005). POP har alltså med tiden applicerats av många polismyndigheter och benämns i flertalet av fallen som community policing då arbetsmetoden vidare har anpassats för att tillgodose nuvarande polisiära behov (Tilley & Scott 2012). Kombinationen av polisiärt arbete där makten delas med samhället samt
problemorienterat polisarbete har visat sig vara framgångsrikt då ett fullskaligt POP enligt Cordner & Biebel (2005) är för krävande. Kessler & Duncan (1996) menar dock med sin teori, vilken härrör delvis från insamlat brottsstatistik under en sexårsperiod från bostadsområden i Houston, USA, att ingen signifikant effekt från områdespolisiär arbetsmetod kan appliceras på brottslighet. Dessa fynd delas av Bennett (1991) som med en tvärsnittsundersökning undersökt två städer i Storbritannien med fokus på förekomst och effekt av områdespolisiär arbetsmetod så som skapande av trygghet.
I områdespolisverksamhet så som i POP är relationer, samarbete, och kontakter med andra statliga men också lokala aktörer av relevans (Maguire, Uchida, Hassell 2015). Maguire m.fl. (a.a.) uppmärksammar dock att det råder ovillighet att skapa nya partnerrelationer, samt att det föreligger en tendens att förlita sig på andra myndigheter vilka ofta inte uppmärksammar och därmed inte heller
nominerar fall som möjligen kunnat vara av polisiärt intresse. Av föreslagna fall saknades det även dokumentation på hur fallet från start uppmärksammats eller vilken åtgärd som bedömts som lämplig (a.a.).
Centralt i områdespolisverksamhet är just relationen till området där polisen verkar och arbetssättet är således beroende av samhällsengagemang (Cordner & Biebel 2005). Poliser uppmanas alltså att engagera civilbefolkningen i
problemlösandet (a.a.). Den svenska polisen använder sig av medborgarlöften som en del av dess styrmodell, med detta ska samverkaröverenskommelser förstärkas och utvecklas mellan polisen och kommuner runt om i landet (Polisen, 2016). Även Sherman, Gottfredson, MacKenzie, Eck, Reuter och Bushway (1998) belyser vikten av att involvera medborgare för ett framgångsrikt
områdesorienterat polisiärt arbete, bland annat genom upprättade möten där polisen informerar boende i berörda områden vad poliserna arbetar mot.
Involvering av samhället i det polisiära arbetet bidrar till ökad tillfredställelse av polisens arbete hos civilbefolkningen enligt undersökning av områdespolisiärt arbete i Madison, USA, baserad på enkäter där respondenter bestod av såväl anställda poliser samt medborgare (Wycoff & Skogan 1993). Allmänhetens tillfredsställelse med det polisiära arbetet skildrar dock olika typer av resultat. Gaines (1994) menar med sin utvärdering av områdespolisverksamhet att ökad tillfredsställelse med polisen inte återfinns hos allmänheten. Även Williams (1998) uppvisar resultat som påvisar missnöje och skepsis hos civilbefolkningen. Således påverkas polisens förmåga att engagera och dela makten med samhället. Sparrow, Moore och Kennedy (1990) redovisar att områdespolisverksamhet med framgång genererar engagemang, medan Bull & Strattas (1994) undersökning av såväl arbetsmetoden som dess implementering, baserat på observationer av möten under två års tid mellan utvärderingskommittéer för arbetsmetoden inom polisen i England samt New South Wales, Australien, inte är eniga. Även Ray (2014) belyser relationen mellan områdespoliser och civilbefolkningen och menar att denna typ av relation är illa utvecklad. Polisiärt arbete beroende av civilt
engagemang för att nå sin fulla potential finner också sina svårigheter i de område där arbetsmetoden i praktiken behövs som mest, vilket framgår av resultatet av nationell enkätstudie utförd i USA av Rukus, Warner och Zhang (2018). Rukus m.fl. (a.a.) belyser med detta oklarheter kring områdespolisernas arbetsuppgifter
och efterlyser mer planering i utförandet av detta. Svårigheter gällande införandet av områdespolisverksamhet uppmärksammas även av Schaefer Morabito (2010), vars tvärsnittsstudie grundad på analys utifrån 474 polisområden i USA med hjälp av tidigare utförd statistisk undersökning, uppvisar varierande resultat gällande praktiserande av arbetsmetoden. Av dessa resultat uppmärksammas även brist på resurser vilket minimerar polisernas möjlighet att utföra sitt arbetsuppdrag (a.a.). Oklar arbetsmetod belyses också detta av McCold & Wachtel (1996) samt hur arbetsformen ska implementeras. Dessa resultat grundar sig från analys av utförd enkätstudie på polismyndighet i USA. Vidare uppmärksammas brist på för ändamålet lämplig personal och även detta uppges komplicera införandet av arbetsmetoden (a.a.). McCold & Wachtel (1996) uppmärksammar att de poliser som tidigare arbetat inom det proaktiva polisarbetet och således inte inom den preventiva sektorn så som områdespolisverksamhet, inte är de som i stort opponerar sig mot denna form av polisarbete. Nyutbildade poliser som inte har tillräcklig erfarenhet som arbetsmetoden förutsätter skapar mindre möjligheter för ett lyckat arbete (a.a.). Områdespolisverksamhet kräver en specifik typ av
arbetande poliser för att vara behjälpliga gentemot boende i området och på så vis engagera samhället i denna process (a.a.). Även Schaefer Morabito (2010)
efterlyser mer utbildning av personal inom polisen för att till fullo kunna
säkerställa arbetsmetodens syfte. Novak, Alarid, Fiftal och Wayne (2003) menar dock att poliser med kortare anställningstid är de som anser att
områdespolisverksamhet är effektivt i praktiken, detta baserat utifrån
självrapporterade enkätsvar vilka erhållits av 445 verksamma poliser i Kansas City, USA.
Ett stort hinder för omstrukturering inom myndigheten har också visats vara individer med chefsposition (Zhao, Thurman & Lovrich 1995). Detta stöd är nödvändigt för implementering av arbetsmetoden i stort, vilket resultat utifrån utförd enkätstudie berörande polischefer i USA visar (a.a.). Områdespoliser som är av åsikten att chefer ska bestämma över dagliga aktiviteter anser i högre grad att områdespolisverksamhet implementeras korrekt (Novak Alarid, Fiftal och Wayne 2003).
Wycoff & Skogan (1993) menar att poliser själv anser att förändring inom myndigheten skett vid införande av områdespolisverksamhet och dess arbetsmetod medan Gaines (1994) menar att så inte är fallet. För att
arbetsmetoden ska generera förändring menar McCold & Wachtel (1996) att det hos medarbetare krävs optimism och en positiv inställning och en vilja att engagera samhället. Poliser som tror på arbetsmodellen som
problemlösningstaktik är även mer sannolika att ha förtroende för
områdespolisverksamheten och dess effektivitet i praktiken (Novak, Alarid, Fiftal & Wayne, 2003). Poliser som ansåg att polisen ska utöva informella kontakter och använda statliga myndigheter i sin problemlösning är av åsikten att
områdespolisverksamhet framstår som en god arbetsmetod i teorin (a.a.). Poliser som är av tron att civilbefolkningen har låga tankar om dessa är mindre villiga att utöva denna polisiära arbetsmetod och se dess fördelar och även effektivitet i praktiken (a.a.). Det råder även stora skillnader polismyndigheter emellan gällande vad myndigheterna säger sig utföra och vad som egentligen sker i praktiken (Schaefer Morabito, 2010).
2.5.2 Organisation – struktur och komplexitet
Organisationer definieras av begrepp så som dess struktur, storlek, utsatta mål, professionalism, kultur och identitet (Maguire 2003). Dessa influeras och formas men begränsas också av en komplex interaktion av politiska, sociala, ekonomiska och kulturella krafter (a.a.). Organisationers struktur består av två dimensioner: dimensionen av själva arbetsutförandet samt dimensionen av koordinationen av detta arbete (a.a.). Hsu, Marsh och Mannari (1983) undersökte 50 industriella företag i Japan; deras genomförda regressionsanalys av variabler rörande organisatorisk komplexitet menar att det råder positiv relation mellan
organisationens storlek och dess strukturella komplexitet. Jurek, Matusiak och Embry Matusiak (2016) undersökte 219 större polismyndigheter i USA och resultat utifrån denna studie visar även dessa på korrelation mellan storlek på myndigheten och strukturell komplexitet. Child (1972) menar med sin
systematiska litteraturöversikt kring organisatorisk struktur att organisationer till större del formas av grupper eller individer som arbetar inom dessa snarare än av yttre eller kontextuella omständigheter.
Maguire, Shin, Zhao & Hassell presenterade 2003 sin teori kring organisationer och dess komplexitet och belyser med detta begrepp vilka på olika vis kan härröras och samverka till organisationers komplexa struktur (Maguire, Zhao & Hassell 2003). Maguire m.fl. (a.a.) menar att organisationens ålder korrelerar med komponenter så som vertikal differentiering, funktionell differentiering,
organisationens administrativa enhet samt organisationens grad av formellt skrivna regler. Detta då åldrandet av polisorganisationer ökar dess organisatoriska komplexitet till följd av att polisorganisationen med tiden möter och hanterar fler problem. Dessa resultat grundades utifrån analys av tidigare insamlad registerdata rörande polismyndigheter i USA. Strukturell komplexitet utgörs av
polisorganisationens grad av differentiering av ovannämnda organisatoriska begrepp (Maguire 2003) och beskrivs således ytterligare. Vertikal differentiering fokuserar på organisationens hierarki, organisationer med utvecklade chefskedjor anses mer vertikalt differentierade (a.a.). Inom polisen mäts vertikal
differentiering vid beräkning av antalet olika rangordningar, exempelvis patrullerande polis, polischef etc. (a.a.). Polisen kritiseras ofta för att ha många mellanchefer (a.a.). Funktionell differentiering mäter till vilken grad uppgifter bryts ner till för ändamålet passande enheter. Polisstyrkor har med adderande av personal med tiden blivit mer funktionellt differentierade, samtidigt som polisiärt arbete med fokus på områdesverksamhet uppmanar till mindre specialisering för att möta krav så som ny teknologi samt nya sociala problem (a.a.). Administration och dess mekanismer måste med ökad strukturell komplexitet anpassas för att koordinera och kontrollera delar av organisationen (a.a.). I denna del av
organisationen återfinns de medarbetare som berör underhållet av organisationen (a.a.). Organisationer mäts också utifrån vilken grad den verkar till följd av formellt skrivna regler, det vill säga dennes formalisering (a.a.).
Polismyndigheten anses väldigt formell och områdespolisiärt arbete uppmanar till polisen att bli mindre formella för ökad möjlighet till ett mer produktivt och effektivt arbete (a.a.). Maguire (a.a.) menar att större organisationer förlitar sig till mindre grad på centralisation och mer på formella regler som mekanism i sitt upprätthållande av koordination och kontroll, då de formella reglerna och kontrollen dessa innebär bidrar till större möjlighet att just decentralisera beslutstagande processer.
Centralisering och nivån av detta bedöms utifrån organisationens beslutstagande kapacitet och huruvida detta är riktat till enskild individ eller liten grupp individer (Maguire 2003). Maguire (a.a.) framhåller att centralisering bidrar till
långsammare beslutstagande och reducerar anställdas bestämmanderätt, men att metoden anses populär för upprätthållandet av kontroll över organisationen samt internt ansvarstagande. Maguire (a.a.) förslår istället decentralisering i
förbättrandet av anställdas bestämmanderätt. Polismyndigheten och dess omorganisering under senare tid har i majoriteten av fallen lett till ökad centralisering med färre polisdistrikt och där staten är en stor maktutövare (Furuhagen 2017). Polis i Skandinavien har under längre tid varit en nationell myndighet; sammanslagning av regionala polisdistrikt resulterar i färre enheter vilket vidare ökar centralisering (a.a.). Centralisering är således ett led i vidare utveckling; detta har över tid och så även idag mottagit kritik då det anses att centralisering bidrar till förminskande av polisens lokala stöd och minimerar kontakt med samhället (a.a.). Furuhagen (a.a.) belyser att det vid införande av reformer inom polisorganisationen är av vikt att fundera kring avsikten med det polisiära arbetet och vem/vilka detta riktas mot - de civila medborgarna och samhället eller staten.
Polisen som organisation har genom tid på olika vis omstrukturerats och tagit del av reformer (Maguire 2003); detta som ett led i anpassningen till ett föränderligt samhälle (Furuhagen 2017). Byråkratin inom polisorganisationen har över tid anpassats för att öka funktionaliteten inom organisationen men med detta även öka ansvarstagande gentemot ett modernare samhälle (Jurek, Matusiak & Embry Matusiak 2016). Detta samtidigt som polisiärt arbete med samhället som partner i det brottsförebyggande arbetet uppmanar till tillplattning av strukturer och
reducering av specifikt tilldelade arbetsuppgifter (a.a.). Istället har det hittats fynd gällande ökad administrativ intensitet inom polisorganisationer till följd av
implementering av områdespolisiärt arbete. Denna möjliga trend kan dock inte fullt bevisas då brist på data inte kan bekräfta detta (a.a.). Zhao, Thurman och Lovrich (2010) fann dock att områdespolisverksamhet inte påverkade strukturer inom organisationen, utan att det råder stabilitet inom polisorganisationer där områdespolisverksamhet implementerats och även att polisorganisationens struktur i stort förblivit oförändrad. Maguire (2003) efterlyser forskning kring polisorganisationer och uppmärksammar att den forskning som dittills gjorts berör individer eller situationer. Även Jurek m.fl. (2016) belyser att det riktats lite fokus mot trender inom polisorganisationens struktur och menar att det behövs med kunskap gällande detta.
2.5.3 Omstrukturering och reforminförande - konsekvenser
Den mest kostsamma men även viktigaste resursen inom polisorganisationen är dess medarbetare (Lambert, Qureshi, Klahm, Smith & Frank, 2017).
Organisationen influerar sina medarbetare vilket vidare påverkar polisernas jobbinvolverande, organisatoriska engagemang samt jobbtillfredställelse. Detta visar resultat visas utifrån enkätsvar vilka härrör från 827 verksamma poliser i Indien i syftet att undersöka hur uppfattningar kring arbetsmiljöfaktorer påverkar såväl utfört arbete som tillfredställelsen av detta samt organisatoriskt engagemang (a.a.). Den anställde polisen och dennes involverande i sitt arbete genererar
engagemang till sina arbetsuppgifter; organisatoriskt engagemang utgörs av dennes tillfredsställelse av utförda arbete (a.a.). Organisatoriskt engagemang och graden av detta är ett resultat av den anställda polisens uppfattning kring bland annat möjlighet till befordring, kommunikation och möjlighet till eget
beslutstagande. Saknas det hos den anställde polisen ett engagemang till organisationen råder risk för cynism, utbrändhet, involvering i korruption samt större risk för att inte rapportera felaktigt utfört arbete av andra poliskollegor (Lambert, Qureshi, Klahm, Smith & Frank 2017). Resultat visar att
organisatoriskt engagemang och om detta återfinns genererar ett större stöd för områdespolisiärt arbete (a.a.). I de fall polisen anser att organisatoriskt stöd återfinns samt om formellt skrivna regler kring det arbete som ska utföras finns hittas positiv association till dennes jobbtillfredställelse (a.a.). Lambert m.fl. (a.a.) uppmanar till mer forskning kring jobbinvolverande, tillfredställelse av arbetet och organisatoriskt engagemang hos verksamma poliser.
Organisatoriska förändringar kräver stöd från alla nivåer av organisationen, inte minst från icke-chefanställda då det primärt är dessa som påverkas mest av omstrukturering. Detta framgår av statistisk analys vilken har sin grund i
enkätsvar hos anställda ”parole officers” i USA (Makarios, McCafferty, Steiner & Travis 2012). Medarbetare inom rättsväsendet uppfattar ofta omorganisering som förminskning av det egna kontrollutövandet inom organisationen (a.a.). Denna brist på kontroll behöver nödvändigtvis inte vara resultatet av omorganisationen men uppfattningen hos de anställda om detta resulterar i cynism och en negativ inställning, vilket minimerar chans till effektiv implementering av förändringen inom organisationen (a.a.). Resultat visar att poliser i flera juristrikt i USA är motvilliga till implementering av områdespolisverksamhet i tron av att detta resulterar i minskad makt (a.a.). Denna uppfattning framstår som icke föränderlig utan håller i sig över tid (a.a.). Resultat visar också att försvårande av
implementering av förändringar inom organisationen genereras av att anställda inte anser att reformskapare förstår innebörden av förändringen som sker inom det dagliga arbetet och vilken påverkan detta har för arbetsutföraren (a.a.). Makarios m.fl. (a.a.) menar att det för en framgångsrik implementering av reformer krävs ett utvecklat förtroende mellan anställda och reformskapare samt en effektiv
kommunikation gällande reformens mål. Makarios m.fl. (a.a.) uppmanar framtida studier att generera vidare kunskap rörande vikten av att involvera anställda vid omstrukturering och vid införandet av reformer, då det råder kunskapsluckor kring huruvida denna involvering och kommunikation påverkar medarbetare. Av redovisad tidigare forskning kan utläsas att det är av relevans med ett tydligt upprättat arbetsuppdrag, inte minst vid organisatoriska förändringar. Forskning visar även att ledningsstöd är avgörande för såväl det organisatoriska
engagemanget hos medarbetare som för tillfredsställelsen av det utförda arbetet. Organisationer förändras strukturellt vid omorganisering och inrättandet av reformer och resultat visar att olika instanser inom organisationen är föränderliga och påverkar myndigheten på olika vis. Vid inrättandet av reformer redovisar flertalet studier vikten av att inkludera medarbetare i implementeringsprocessen. Det uppmärksammas också att det är av stor relevans att reformskapare som ämnar förändra just polismyndigheter ifrågasätter sina intentioner med reformen, huruvida denna riktar sig mot staten eller civilsamhället. Civilsamhället och involvering av detta är till stor del grundläggande i det områdespolisiära arbetet vilket forskning även påvisar, med detta redovisas också brister i relationen främst mellan områdespoliser och medborgarna.
Det råder kunskapsluckor kring påverkan av omorganisering på enskild
yrkesgrupp så som områdespoliser. En yrkesgrupp som axlar ett betydande ansvar rörande såväl samverkan, brottsförebyggande verksamhet och trygghetsskapande
arbete. Områdespoliserna är en del av en omorganisering som inte enbart påverkade och fortfarande påverkar berörd yrkesgrupp utan såväl
polismyndigheten i stort. Vid inrättandet av reformen mottager områdespolisen förändrade arbetsdirektiv men också förutsättningar för att uträtta detta arbete. Ovannämnda faktorer har inte sammantaget hittills undersökts. Berörd studie ämnar således belysa detta.
3. METOD
Denna studie är en tvärsnittsstudie med en kvalitativ ansats då dess ändamål är att erhålla en fördjupad insikt om hur områdespoliserna upplever sin arbetssituation och hur de organisatoriska förutsättningarna påverkar deras yrkesutövande. Studiedeltagare har rekryterats genom ett bekvämlighetsurval och är således icke-slumpmässigt. Data samlas in genom semistrukturerade telefonintervjuer och analyseras genom systematisk textkondensering (Malterud 2009).
3.1 Urval
Tillträde till fältet möjliggjordes av personlig kontakt med Ulf Sempert, polismästare i Polisregion Syd. Sempert har cirka 30 års erfarenhet som chef i olika befattningar och undervisar även på Polisutbildningen. Tack vare sitt stora kontaktnät inom myndigheten har han agerat grindvakt och talesperson och förmedlat kontakt med potentiella studiedeltagare. Grindvakter och talespersoner är personer som kan gå i god för forskaren och den forskning som bedrivs och på så sätt ge tillträde till fältet eller nyckelinformanter inom organisationen av intresse (Bryman 2011).
I dialog med och på inrådan från Ulf Sempert har 4 orter inom Polisregion Syd valts ut: Kristianstad, Landskrona, Växjö, och Malmö1. Den gemensamma nämnaren för orterna och som utgör anledningen till att inkludera dessa i urvalet är att alla har områden som av Polisen klassat som utsatta eller särskilt utsatta områden (NOA 2017). Detta gör att områdespoliserna har en synnerligen viktig roll och lägger stora resurser på det lokala brottsförebyggande och
trygghetsskapande arbetet. I de 3 förstnämnda orterna är den lokala problembilden sådan att händelser i utsatta områden påverkar hela orten, vilket är utmärkande i förhållande till andra orter i Polisregion Syd2. De geografiska förutsättningarna i Malmö skiljer sig något från de tre andra orterna i det avseendet att staden är större till ytan och har ett större antal invånare. Malmö har dessutom tre särskilt utsatta områden och ett område som betecknas som ett riskområde (NOA 2017). Ett riskområde innebär att det har samma demografiska och socioekonomiska förutsättningar som utsatta eller särskilt utsatt områden men att den lokala problembilden ännu inte eskalerat tillräckligt för att klassificeras som ett utsatt område enligt NOAs kriterier (a.a.). Historiskt har inte hela Malmö drabbats i samma utsträckning av problematiken kopplat till brottslighet då denna varit koncentrerad främst till just de utsatta områdena med omnejd. Mot bakgrund av den senaste tidens medierapportering kan det dock konstateras att den grova brottsligheten i form av skjutningar och sprängningar i allt större utsträckning nu även äger rum i andra delar av staden än i de utsatta områdena, och att trenden således går mot att otryggheten sprider sig i Malmö som helhet (Sydsvenskan
1 Personlig kommunikation med Ulf Sempert 190403 2 Personlig kommunikation med Ulf Sempert 190403
2019; Aftonbladet 2019). Mot bakgrund av ovanstående beskrivning av de lokala förutsättningarna anses orterna som inkluderats i urvalet vara de mest jämförbara orterna i Polisregion Syd.
4 studiedeltagare inom Polisregion Syd har rekryterats via ett bekvämlighetsurval. Ett bekvämlighetsurval innebär att urvalet består av deltagare som råkar vara tillgängliga för forskaren (Bryman 2011). Ett informationsbrev har skickats per mail till lokalpolisområdescheferna i respektive ort. I brevet har information om studiens syfte, målgrupp och förfarande framgått, samt hur forskarna ämnar uppfylla de forskningsetiska kraven. Områdespoliser som är intresserade av att delta har uppmanats ta personlig kontakt med författarna. De fyra studiedeltagarna (3 män och 1 kvinna) har arbetat inom närpolis- och områdespolisverksamheten mellan 3–9 år. Samtliga har tidigare också arbetat inom ingripandeverksamheten och utöver det även haft andra typer av tjänster inom myndigheten.
Studiedeltagarna besitter därmed tillsammans bred kunskap om Polismyndigheten som organisation både före och efter reformen 2015.
3.2 Datainsamling
Data har samlats in genom semistrukturerade telefonintervjuer. Beslutet att genomföra intervjuerna per telefon har gjorts främst av resursskäl, både
tidsmässiga och ekonomiska sådana. Genom att utföra intervjuerna per telefon har även de geografiska avgränsningarna kunnat utökas och urvalet har inte behövt begränsas till delar av den utvalda Polisregionen. Den tidsekonomiska aspekten har bedömts gynna även de intervjuade studiedeltagarna; likaså att inte behöva ordna lämplig fysisk plats att genomföra intervjun på. Datainsamlingsmetodens för- och nackdelar problematiseras vidare i metoddiskussionen.
Intervjuerna har genomförts med stöd av en intervjuguide som har kretsat kring förutbestämda teman mot vilka intervjuaren har riktat fokus på med hjälp av öppna frågeställningar. Frågorna har varit av öppen karaktär för att inte leda intervjupersonen till vissa bestämda uppfattningar. Intervjuaren har med ett förutsättningslöst förhållningssätt istället varit uppmärksam på det den intervjuade studiedeltagaren säger och ställt följdfrågor utifrån det denne berättat, och
uppmuntrat intervjupersonen att så exakt som möjligt beskriva sina upplevelser och känslor och ge nyanserade skildringar.
Intervjuaren har haft som mål att försöka förstå världen ur intervjupersonens perspektiv och skapa mening ur hens erfarenheter. Tolkning av innebörden i det intervjupersonen berättat har skett under intervjuns genomförande genom en form av respondentvalidering, det vill säga att intervjuaren bett intervjupersonen bekräfta huruvida den tolkning intervjuaren gjort stämmer överens med den intervjupersonen velat förmedla. Intervjuaren har i detta varit uppmärksam på det som sägs både explicit och implicit. Kunskapen har därmed konstruerats genom interaktionen mellan intervjupersonen och intervjuaren när de samtalat kring ett ämne av ömsesidigt intresse.
Intervjuerna har genomförts mellan 190430–190509. Den första intervjun varade drygt 50 minuter. Efter transkribering av denna utvärderade intervjuaren
materialet i syfte att ta till sig den hittills tillskansade kunskapen och utveckla intervjufärdigheterna och följdfrågorna inför de resterande intervjuerna. Detta resulterade i att de efterföljande intervjuerna blev avsevärt mer uttömmande och varade 1,5–2 timmar.
3.2.1 Utformning av intervjuguiden
Baserat på sin förförståelse har den författare som genomfört intervjuerna identifierat olika teman som sammantagna förväntas kunna besvara studiens frågeställningar. Inom varje tema formuleras även några öppna frågor till stöd för intervjuaren att rikta fokus på temat under intervjuns gång. Teman och
frågeställningar har haft för avsikt att vara så objektiva som möjligt.
Intervjuguiden har därefter diskuterats med en utomstående person med kunskap och erfarenhet inom förändringsarbete och organisationsutveckling inom statlig myndighet. Slutligen har medförfattaren granskat och lämnat sina synpunkter, vilka resulterade i mindre justeringar av intervjuguiden. Några av de teman som valdes ut var: arbetet som områdespolis, trygghetsskapande och brottsprevention, samverkan, samt den nya myndigheten. För mer information se bilaga 4.
Intervjuguide. 3.3 Förförståelse
Med förförståelse menas den föreställning som forskaren har om materialet vid projektets början (Malterud 2009). Förförståelsen bygger på forskarens tidigare erfarenheter, referensramar (exempelvis yrkesmässiga sådana men även
teoretiska) och hypoteser (Malterud 2009). Detta kommer att påverka både datainsamling och tolkning och det är därför av högsta vikt att forskaren är medveten om sin förförståelse för att säkerställa objektiviteten i forskningen hen bedriver samt vara transparent gentemot läsaren kring vad förförståelsen består av (Malterud 2009).
Förförståelsen de två författaren till denna studie har skiljer sig åt. Den ena författaren har flerårig erfarenhet av att arbeta som tjänsteman i två statliga myndigheter. Den ena myndigheten är inom det rättsvårdande området; anställningen i den andra myndigheten har ägt rum under en omfattande, och fortfarande pågående, omorganisation. Författaren har även bedrivit högre studier inom området organisation och ledarskap. Arbetet i den ena myndigheten har bland annat inkluderat internutbildningar i samtalsmetodik och arbetsuppgifter snarlika den semistrukturerade intervjuns format och har genomgått, det vill säga intervjuer av klienter där teman och området utgjort ramar för samtalet men där klienten givits utrymme att fritt uttrycka sig inom dessa ramar. Intervjuerna har därefter dokumenterats. Mot bakgrund av denna förförståelse har det beslutats att denna författare kommer genomföra och transkribera samtliga intervjuer. Fördelar och nackdelar med valet kommer att problematiseras i metoddiskussionen.
Den andra författarens förförståelse av större organisationer, så även
polismyndighetens struktur och följder av omorganisation/reformer grundar sig i för ändamålet utav denne läst litteratur. Författaren har med detta även erhållit förförståelse för attityder samt respons till omfattande reformer och
implementering av arbetsmetoder inom främst polismyndigheten. 3.4 Transkribering
En transkribering är en indirekt bild av verkligheten där ett muntligt samtal återges eller omvandlas i text, till exempel efter genomförandet efter en intervju (Malterud 2009). Syftet med transkriberingen är att fånga samtalet så att det i största möjliga mån representerar det som intervjupersonen ville uttrycka (a.a.). Transkriberingen har i denna studie gjorts ordagrant och pauser, upprepningar och känslouttryck har inkluderats i transkriberingen. Arbetet med transkribering har
skett i så nära anslutning som möjligt till intervjuns genomförande för att
intervjuaren ska ha lättare att komma ihåg allt som sagts. Detta har underlättat vid de fall där bristande kvalitet i ljudupptagningen har gjort det svårt att höra vad den intervjuade studiedeltagaren säger.
Den skriftliga texten av transkriberingen genererar för analysens del möjlighet till en systematisk genomgång av materialet (Malterud 2009). Att använda sig av denna skriftliga text rekommenderas och framförallt av noviser vilket i detta skede författarna anser sig vara (a.a.). Det transkriberade materialet representerar en utgångspunkt och ligger till grund för vidare filtrering och reduktion som är nödvändig för finnandet av för studien relevant kunskap (a.a.).
3.5 Analys
Inom kvalitativ forskning utges dataanalys av den process där forskaren
systematiskt undersöker samt arrangerar datamaterialet för att med detta nå fram till resultat, det av forskarna insamlade datamaterialet ska brytas ned till
hanterbara enheter (Fejes & Thornberg 2011). Analytisk reduktion görs för att kunna sammanställa och återberätta de genomgående dragen i forskningen (Malterud 2009). Detta då det inte är möjligt att återge allt som framkommit i studien. Forskaren ska inte förvränga enskilda studiedeltagares berättelser utan använda informationen för att få fram kunskap som kan gälla för andra (a.a.). Fenomenologisk reduktion innebär att man inte lägger någon värdering/omdöme om upplevelsen och dess existens eller icke-existens (Kvale & Brinkmann 2014).
3.5.1 Analysmetod
Kvalitativ analys och dess utmaning är att utifrån insamlat datamaterial skapa mening, forskaren uppmanas till att under processen använda hela sitt intellekt då det inte finns några absoluta regler på hur analysen ska genomföras (Fejes & Thornberg 2011). Systematisk textkondensering kan genomföras på ett försvarligt vis utan att av utföraren kräva någon betydande teoretisk utbildning (Malterud 2009). Således kommer denna typ av analysmetod att ligga till grund för berörd studie och av denne insamlat material. Nackdel med analysmetoden är att denna är tidskrävande (a.a.). Metoden inbegriper enhetsidentifiering i den transkriberade texten för vidare utveckling av databaserade kategorier vilka ger möjlighet för att organisera texten och med detta tydligt belysa innehållet som ansetts väsentligt (a.a.). Denna process utges av fyra separata steg vilka utgör huvudstrukturen av systematisk textkondensering.
3.5.2 Bearbetning
Steg ett vid analysprocessen innebär att skapa ett helhetsintryck av materialet (Malterud 2009). Forskaren ska informeras om innehållet och påbörja
identifiering av kontakter mellan datamaterialet och preliminära kategorier (Drisko & Maschi 2015). Teman som kan urskiljas relevanta för studiens
frågeställning är alltså i detta skede av intresse, detta arbete förutsätter distans till analytikerns förförståelse samt teoretiska referensram för att säkerställa att relevant kunskap från materialet kan erhållas (Malterud 2009) vilket analytikern genomgående i arbetsprocessen har haft i åtanke. Skapandet av temana har även utgått från kunskap kring vikten av ett överkomligt antal sådana för vidare meningsfull kodningsprocess (a.a.). En lista av för ändamålet relevanta teman upprättas, i detta skede av analysprocessen upprättades sju preliminära teman.
I analysprocessens andra fas urskiljes meningsbärande enheter vilka utgörs med beaktande av tidigare upprättade temana (Malterud 2009). Kodning används för att reducera och sammanfatta element i texten som är mest relevanta för studiens frågeställning (Drisko & Maschi 2015). Relevant text urskiljes från icke relevant alltså med beaktande av preliminära teman och som kan generera ytterligare kunskap om dessa, med studiens frågeställning i åtanke (Malterud, 2009).
Systematisk dekontextualisering används i detta skede för att belysa vissa element av materialet i relation till andra delar av materialet som uppmärksammar
liknande/samma fenomen (a.a.). Utifrån de olika temana kodades således de meningsbärande enheterna med olika färger för att med detta enklare kunna härleda dessa till relevanta teman, dessa lyftes med detta ur den ursprungliga texten för att vidare sammansättas med andra liknande beståndsdelar.
I nästa steg av analysprocessen kondenseras de kodade enheternas innehåll, följaktligen systematiseras de meningsbärande enheterna (Malterud 2009). Vidare under analysens arbete reducerades antalet dåvarande koder då det vid
strukturerandet av befintliga koder uppmärksammades avsaknad av
meningsbärande enheter. Vidare skapades subgrupper till kvarstående teman för att generera ytterligare insikt i dessa. Subgrupper bidrar till mer detaljerad kunskap (Drisko & Maschi 2015).
Vidare sammanfattas kunskap erhållen av varje enskild kodgrupp samt subgrupp och utifrån den kondenserade texten skapas för varje kodgrupp en
innehållsbeskrivning med syfte att utifrån studiens frågeställning och dess teori förmedla det material som framkommit under analysen (Malterud 2009). Resultat genererat av studien och dennes tema redovisas i löpande text vilka belyses med citat från det insamlade datamaterialet (a.a.). Slutgiltiga teman vilka således kommer att redovisas i berörd studies resultatdel är, omorganisering, ledning,
resurser och samverkan och dessa har under hela analysprocessen kritiskt
bearbetats i flera led vilket nämnts ovan. 3.6 Etiska ställningstaganden
Forskningsetiska aspekter har tagits i åtanke genomgående under arbetsprocessen. För att deltagarna ska erhålla tillräckligt med information kring studiens syfte samt dess upplägg och därmed ha möjlighet att ta ställning till huruvida denne önskar att delta i projektet, har informationsbrev kring studien skickats ut till berörda parter (Malterud 2009). Av informationsbrevet framgick tydligt såväl studiens syfte och även att data kommer att samlas in via telefonintervju samt att intervjun kommer att spelas in för att vidare transkriberas.
Frivilligt deltagande och att pågående samarbete närhelst under arbetets gång kan avbrytas om så skulle önskas framgick även detta av brevet (Bryman 2011). Författarna svarar mot samtyckeskravet; det faktum att deltagaren är fri att själv välja om denne vill delta i studien (Bryman 2011). Med detta förtydligades även det frivilliga deltagandet och villkoren för detta samt ytterligare belysning kring att data kommer att samlas in och bearbetas. Samtyckeskravet undertecknades av samtliga deltagare och returnerades före det intervju utfördes. Med
informationskravet samt samtyckeskravet ges möjlighet för insikt i studien för de deltagande samt innebörden av vad deras medverkan innebär (Bryman 2011). Samtliga dokument har skickats av författarna via e-post till direkt berörda
deltagare av studien men även till chefer för polismyndigheterna på respektive ort; detta för behjälplighet vid rekrytering av relevanta intervjupersoner.
Insamlad data har förvarats och hanterats med största aktsamhet för att tillgodose deltagarnas konfidentialitet (Bryman 2011). Studiedeltagarna har ej ombetts uppge uppgifter av känslig karaktär men med deras yrkesroll i åtanke och för möjlighet till insyn i hur omorganisationen påverkar denna, läggs genomgående under arbetsprocessen stor vikt vid säkerställande av de deltagandes
konfidentialitet.
Författarna svarar även mot nyttjandekravet då insamlad data endast behandlas utav dessa samt att data enbart används för besvarande av studiens frågeställning (Bryman 2011). Intervjuerna spelades in på diktafon vilken förvarades i hemmet; det transkriberade materialet har sparats på lösenordskyddade personliga datorer tillhörande författarna. Således minimerades risken för att någon annan utom författarna skulle ta del av datamaterialet. Insamlat material kommer vidare att raderas vid erhållandet av betyg på berörd studie.
4. RESULTAT
Tema Subkategori Omorganisering Negativt Positivt Ledning Arbetsuppdrag Rekrytering Resurser Personalbrist Kontinuitet Samverkan Förtroende BoendeFigur 1; Redovisning av teman och subkategorier hämtade utifrån de semistrukturerade intervjuerna
4.1 Omorganisering
4.1.1 Negativt
Studiedeltagarna beskriver vid reformens implementering en då rådande negativitet inom organisationen, förminskande av arbetsmoral, samt en oförståelse kring reformskaparnas målsättning. En av deltagarna beskriver omorganiseringen som ett omöjligt uppdrag:
”…alltså det var ju ett svårt uppdrag som Annika Stenberg och Dan Eliasson…som går in med det att det skulle sparas pengar och göras en omorganisation och det var ett omöjligt uppdrag…egentligen skulle jag tro, alltså, tar man på sig det jobbet så får man ju leverera av båda dom kraven som man har på sig”. Samme deltagare belyser vidare att det är kostsamt att bedriva
”…det kostar att ha en bra, att alltså ha ett säkert rättssystem…ekvationen gick inte riktigt ihop där”.
Även ökad arbetsbelastning hos lokalpolisområdeschefer vid reducerande av chefspositioner som ett led i reformen beskrivs hos en del av studiedeltagarna:
”…man skulle ju minska antalet chefer och man skulle… det skulle bli mer, vad heter det… inte toppstyrt.. men massa sådana här mellanchefer skulle tas bort och, vi blev ju av med ett par personer här från (orten), både biträdande närpolischef och det var något stationsbefäl hade vi också, det är ju en följd av det att dom här som nu är gruppchefer idag, dom har ju ett rätt så stort
administrativt ansvar”.
”…arbetsbelastningen blir tokhög för den positionen, så att det är mer skillnad…”.
Flertalet studiedeltagare belyser att många poliser valde att lämna myndigheten vid omorganisationens implementering på grund av omständigheter rörande splittring av upprättade arbetsgrupper samt missnöje med lönen, en generell då rådande uppgivenhet beskrivs tydligt hos en av deltagarna:
”…som i omorganisationen…ja, man drog in massa med resurser, men så här ska vi göra, men då blev det ju helt fel, så att folk orkade inte till slut ungefär”.
Några av studiedeltagarna belyser att det inom organisationen idag finns anställda som ska vara delaktiga i Polisens arbete men som inte är Poliser själva. Dessa deltagare anser det skapa bättre förståelse för det polisiära yrket och vad detta inbegriper om så vore fallet. En av studiedeltagarna upplever med detta även att det efter omorganiseringen är svårt att vara delaktig i beslutstagande:
”efter omorganisationen, att HR dom styr ju det mesta, alltifrån tillsättningar av tjänster, och ja, väldigt mycket liksom, som man ibland kan känna att…ja, vissa grejer…att dom kanske…att det går förbi en, eller jag vet inte…det går förbi alla poliser på något sätt”.
Att omorganisationen tog lång tid att införa uppmärksammas av flera intervjuade studiedeltagare; omorganisationen beskrivs som tungrodd samt att reformens implementering tog mycket längre tid än vad man först trott. Det föreligger dock förståelse kring att en reform av denna storlek tar tid att införa ändock om generell belysning från majoriteten av studiedeltagarna återfinns gällande reformskaparnas oförståelse kring vilken påverkan denna skulle komma att ha inom organisationen:
”…men det tar ju lång tid att sätta plattformar, eller att liksom ändå, sätta organisationen. Men upplevelsen är väl ändå att man…man hade ju samma antalet spelare”.
