konstruktioner av etnicitet och
kön på SiS särskilda ungdomshem
Sabine Gruber
INStItutIoNSvårD I fokuS
n
Nr 7 2013
forSkNINgSrapport
K onstruktioner a v etnicitet och kön på SiS särskilda ungdomshem
n Sabine Gruber INS t Itut Io NS vår D I foku S N r 7 n 2013
Publikationerna finns att beställa eller ladda ner från SiS webbplats.
www.stat-inst.se
Publikationsseriens adress:
Statens institutionsstyrelse, SiS Box 16363
103 26 Stockholm
Institutionsvård i fokus ges ut av Statens institutionsstyrelse, SiS. Serien omfattar såväl sammanfattningar, statistik, redovisningar och utvärde-ringar som forskningspublikationer.
Denna rapport är baserad på en studie som undersöker hur etnicitet och kön tillskrivs betydelse i den vård och behandling som bedrivs vid SiS sär-skilda ungdomshem. Rapporten avslutar det tre-åriga forskningsprojektet En studie om etnicitet, kön, pojkar och unga män i institutionsbehandling.
Projektet genomfördes under 2008–2010 av Sabine Gruber som är fil.dr i etnicitet och lektor vid institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet.
SiS forskningsprojekt finansieras genom årlig utlysning av forsknings-medel. Beslut om finansiering av externa forskningsprojekt tas av SiS ge-neraldirektör efter bedömning av SiS vetenskapliga råd och extern sak-kunniggranskning. Publicering sker efter beredning i publikationsseriens redaktionsråd och vetenskaplig granskning av SiS forskningsledare med stöd av externa sakkunniga (peer-review).
Redaktionsrådet för Institutionsvård i fokus består av företrädare för SiS utvecklingsenhet, vård- och behandlingsenhet, kommunikationsavdel-ning och forskkommunikationsavdel-ningskansliet inom avdelkommunikationsavdel-ningen för utveckling av vård och behandling. Ordförande är utvecklingsdirektör Nils Åkesson.
Ansvarig utgivare för Institutionsvård i fokus är generaldirektör Kent Ehliasson.
SiS vetenskapliga råd
Anders Bruhn, professor, Örebro universitet
Stefan Borg, docent, f.d. verksamhetschef, Beroendecentrum Stockholm
Claudia Fahlke, professor, Göteborgs universitet
Johan Franck, adjungerad professor, Karolinska institutet
Katarina Lindeberg, institutionschef, SiS ungdomshem Råby
Niklas Långström, professor, Karolinska institutet
Titti Mattsson, professor, Lunds universitet
Helena Müller, institutionschef, SiS LVM-hem Gudhemsgården
Kerstin Stenius, docent, forskningschef, Helsingfors universitet
Birgitta Vilén Johansson, avdelningschef individ- och familjeomsorg,
Malmö stad
Bo Vinnerljung, professor, Stockholms universitet
ISBN 978-91-87053-21-4
Konstruktioner av etnicitet och kön på SiS särskilda ungdomshem Nummer 7 år 2013 i rapportserien Institutionsvård i fokus.
Konstruktioner av etnicitet och
kön på SiS särskilda ungdomshem
Sammanfattning
Den här rapporten är baserad på en etnografisk studie av hur etnicitet och kön till-skrivs betydelse på SiS särskilda ungdomshem. Syftet för rapporten är att undersöka konstruktioner av etnicitet och kön i den vardagliga institutionspraktiken, med fokus på hur dessa kategorier tillskrivs betydelse i organiseringen av arbetsuppgifter och rutiner samt hur institutionspersonalen positionerar sig själva och de inskrivna ung-domarna i relation till dessa. Målet är inte att besvara frågor om hur de som arbetar på de särskilda ungdomshemmen ska agera eller förhålla sig. Ambitionen är snarare att synliggöra etnicitet och kön i en institutionell praktik och bidra till en kritisk diskus-sion om dessa kategorier.
Det empiriska materialet omfattar deltagande observationer och intervjuer med personal på fyra särskilda ungdomshem. Samtliga avdelningar som ingår i studien är låsbara avdelningar för pojkar och unga män i åldern 12–20 år. Ett viktigt argument för att genomföra studien på ”pojkavdelningar” är att kön, i den forskning som finns tillgänglig om institutionsvård, sällan uppmärksammas i relation till pojkar.
Studiens teoretiska utgångspunkt är att etnicitet och kön konstrueras relationellt, det vill säga att både etnicitet och kön är något som görs via handlingar och tal och därför också låter sig studeras via observationer och intervjuer. En viktig aspekt av det socialkonstruktionistiska perspektiv som ligger till grund för analysen är att varken etnicitet eller kön utgör någon kärna i enskilda individer och kroppar. Samtidigt kan detta inte förstås som att etnicitet och kön inte upplevs som något verkligt och synner-ligen påtagligt i olika sammanhang; som det visas i denna rapport materialiseras dessa konstruktioner. Därmed blir de också verkliga i sina konsekvenser genom processer av inkludering och exkludering, överordning och underordning. En viktig aspekt av etnicitet och kön som sociala konstruktioner handlar om att de är kontextbundna och därför tar sig varierande uttryck beroende på det sociala sammanhanget.
I analysen problematiseras idén om kulturkompetens, utifrån frågan vem som till-skrivs denna kompetens och med vilka konsekvenser. Här undersöks även den motsä-gelse som framträder i institutionernas språkpolicy och språkpraktik, när å ena sidan personal med flerspråkig kompetens omtalas som en tillgång för verksamheten, medan det å andra sidan bara är tillåtet att tala svenska på avdelningen. Vidare undersöks hur stora starka kroppar framträder som centrala i konstruktioner av manlighet och varför unga kvinnor ses som ett problem i arbetet med institutionernas inskrivna killar.
De resultat som presenteras visar att etnicitet och kön är av central betydelse för institutionspersonalens förhållningssätt och tolkningar av olika beteenden, såväl i re-lation till kollegor som i rere-lation till de inskrivna ungdomarna. Resultaten visar att etnicitet och kön blir styrande för förväntningar och vad som uppfattas vara möjligt att göra för enskilda individer i personalgruppen. Likaså visar resultaten att detta
genere-rar gränser som tendegenere-rar att låsa in institutionspersonalen i etnifierade och könade po-sitioner. Vidare ger analysen många exempel på att etnicitet och kön görs både snabbt och oreflekterat och att det görs i samförstånd, via förhandling eller via konflikt, och att etnifierade och könade praktiker ofta är av rutinmässig karaktär. Analysen understry-ker att den vård och behandling som ges vid institutionerna inte kan frikopplas från etnicitet och kön utan tvärtom är sammanflätad med dessa – att institutionerna med andra ord är inrättningar som reproducerar etniska och könade relationer. Analysen påkallar ett fortsatt behov av systematiserade studier som undersöker när, hur och i relation till vem som etnicitet och kön görs meningsbärande och hur dessa praktiker skapar och vidmakthåller villkor, både för dem som arbetar vid de särskilda ungdoms-hemmen och dem som är inskrivna där.
Författarens förord
Föreliggande text är en arbetsrapport från ett treårigt forskningsprojekt om konstruk-tioner av etnicitet och kön på SiS särskilda ungdomshem, En studie om etnicitet, kön,
pojkar och unga män i institutionsbehandling. Rapportens framställning är deskriptiv och
baserad på nedslag i ett omfattande empiriskt material som jag samlade in under tids-perioden 2008–2010. Ambitionen för denna rapport är att belysa ett antal aspekter i rela-tion till etnicitet och kön, utan att göra anspråk på att fånga en helhet.
Ett förord är platsen för att framföra tack, och mitt första tack går till alla er som arbetar på de institutioner som medverkat i denna studie. Tack för att ni släppt in mig i er verksamhet och så frikostigt delat med er av era tankar och erfarenheter, liksom de utmaningar och dilemman ni brottas med. Utan ert bidrag och engagemang hade denna studie inte varit möjlig. Min förhoppning är att rapporten ska bidra med nya infallsvinklar på det viktiga och svåra arbete ni utför och att den ska inspirera till dis-kussion och kritiska reflektioner kring den verksamhet som bedrivs vid de särskilda ungdomshemmen.
Mitt nästa tack går till Statens institutionsstyrelse. Tack för att ni finansierat projek-tet och därmed möjliggjort att det alls kunnat genomföras.
Jag vill också tacka kollegor, verksamma på fältet, nära och kära som tagit sig tid att lyssna och diskutera ”SiS-studien”. Ett särskilt tack till Malin Åkerström, Tarja-Liisa Leiniö, Caroline Björck och Therese Reitan som läst och kommenterat olika utkast till denna rapport. Tack för er konstruktiva kritik!
Norrköping, juni 2013 Sabine Gruber
Innehållsförteckning
Sammanfattning ...2
Författarens förord ...4
Kapitel 1. Perspektiv och frågor ...7
Etnicitet och kön i det välfärdsinstitutionella Sverige ...9
Etnicitet och kön i institutionsvården... 10
Teoretiska perspektiv ...11
Att göra etnicitet ...11
Att göra kön ... 13
Strukturer och aktörer ... 15
Särskilda ungdomshem som totala institutioner ... 15
Från räddningsinstitut till särskilda ungdomshem ... 16
En verksamhet i uppmärksamhetens periferi ...17
Anonymisering, text och disposition ... 18
Kapitel 2. Fältstudien och institutionerna ... 20
Deltagande observationer och intervjuer ... 20
Urval av institutioner och informanter ... 23
Dokumentation av det empiriska materialet ... 25
Tillträde, engagemang och subjektivitet ... 25
Från erfarenhet till kunskap ... 26
Kapitel 3. Det är bra att ha personal med utländsk bakgrund: föreställningar om kulturell olikhet och likhet ... 28
De olika och de lika ... 30
Hantera konflikter med muslimska killar ... 31
Inte lika lätt för oss ... 33
Inte avdelningens imam ... 33
Att representera det svenska ... 34
Inte för blandat ... 35
Rätt person till rätt plats ... 36
Kapitel 4. På avdelningen talar alla svenska:
etniska gränser, lojaliteter och engagemang ... 39
Enspråkighet som norm i det sociala arbetets praktik ...40
Ett gemensamt språk som nödvändighet... 42
Varje chans att prata arabiska med killarna ... 43
Okej att prata andra språk i enrum ... 43
Att förmana på andra språk än svenska ... 45
Konfliktfylld position ... 46
Mer än en fråga om språk ... 48
Kapitel 5. Det är ju män som har muskelstyrka: maskulinitet, motstånd och ambivalens ... 49
Fifty-fifty är bäst men funkar inte i praktiken ... 50
Fronta som en man... 52
Bete sig som en vildkatt ... 53
Inga stålmanskomplex ... 54
Han som bara försvann ... 56
Muskelberg, tjurnackar och biffar... 57
Tudelat maskulinitetsideal ... 58
Adrenalin som handikapp ... 59
En kropp, flera manligheter... 60
Kapitel 6. Det är få tjejer som passar för jobbet: den problematiska sexualiteten ... 62
Ett extra problem ... 63
En tjej med lite stora bröst ...64
Hormoner som bubblar ... 65
Sexualitet i tystnadens rum ... 66
Kön i samspel med sexualitet och ålder ... 67
Den andra kvinnosynen... 68
Markera svensk jämställdhet ... 69
Kapitel 7. Avslutande reflektioner ... 71
Referenser ... 74
Kapitel 1. Perspektiv och frågor
Från dagrummet följer jag den intensiva aktivitet som pågår i köket. Behandlingsassis-tenterna Juan och Danial lagar kvällsmat tillsammans med Mehdi och Mazen, två av de inskrivna ungdomarna på institutionen. Mazen steker en omelett medan de andra kokar pasta, gör sallad och värmer på kycklingen från institutionens centralkök. Stäm-ningen är uppsluppen och Juan och Danial är entusiastiska när de smakar av Mazens omelett. Juan berättar att omelett heter omelett på många språk och börja rabbla omelett på en rad olika språk. Efter en stund bjuds vi andra in att äta kvällsmat. Jag slår mig ner vid bordet tillsammans med ungdomarna och personalen. Den muntra stämningen från köket fortsätter runt bordet. Salladen uppskattas av många och Danial berättar att han kryddat den på syrianskt vis. Mazen berättar att hans farmor i Libanon brukar göra en liknande sallad. ”Mannen, den skulle du smaka”, säger han med ett leende som får ansiktet att stråla. Juan bryter in i samtalet och berättar om sina favoriträtter från Chile. Så flyter samtalet på om maträtter och matvanor i olika länder. Så småningom övergår det till att handla om nattlivet i Syrien och Libanon, om ”alla restauranger” som finns där och ”alla människor”. Vi blir sittandes, det är som om ingen har lust att bryta upp från den gemytliga stämningen.1
Ovanstående är en minnesbild från en måltidssituation vid ett av SiS särskilda ung-domshem där jag bedrivit de fältstudier som ligger till grund för denna rapport. I en annan minnesbild, från en annan måltidssituation och från ett annat av de särskilda ungdomshemmen, följer jag ännu en gång förberedelser av en kvällsmåltid från ett intilliggande dagrum. Köket är stort och rymligt, med stora fönster som vetter in mot dagrummet. Jag hör skramlet från matkantinerna som hämtats från institutionens centralkök och Roberts och Lasses småprat medan de ställer fram tallrikar, glas och bestick på vagnen som strax ska rullas ut till matbordet i dagrummet. Det finns inga ungdomar i köket, bara Robert och Lasse. På ett av fönstren som vetter in mot köket finns ett anslag upptejpat, där står skrivet att köket ska vara låst, att inga elever får vis-tas i köket, att det är personalen som ska fylla på elevernas vattenflaskor, kaffe och saft och att ”inga elever ska vara i köket”.
Att inga ungdomar ska vara i köket och att köket ska vara låst mellan måltiderna är en grundregel på så gott som samtliga avdelningar där jag gjort min studie. I praktiken varierar dock tillämpningen av denna regel.2 När Lasse placerat matvagnen vid
mat-1 Alla personnamn i denna rapport är fingerade.
2 De inskrivna på SiS särskilda ungdomshem benämndes på olika sätt av personalen, beroende på
samman-hang och de inskrivnas ålder. I mer officiella sammansamman-hang, vilket även inkluderar en del samtal med mig, omtalades de ofta som elever. Annars vanligtvis som ungdomar, killar, pojkar, grabbar eller gossar. De flesta benämningarna gjordes alltså i relation till kön. Själv kommer jag att använda mig av benämningen ungdo-mar eller killar, när jag inte refererar till direkta utsagor från personalen.
bordet ropar han på killarna att det är dags att äta. Han lyfter av locket från kantinerna och uppmanar dem att hämta sin mat och sedan sätta sig vid bordet. Medan han lyfter av locken gör han Ali och mig uppmärksamma på att ”det här är muslim- och det här är veganmat”. Jag äter vegetarisk mat, så den senare kantinen är till mig och Ali äter inte fläskkött, så den andra kantinen är till honom. På vardera kantinlock sitter en klis-terremsa som är märkt ”vegetarisk” respektive ”muslim”. ”Och det här vanlig mat”, avslutar Lasse sin guidning bland kantinerna.
Minnesbilderna från de två måltidssituationerna skiljer sig åt. På den ena avdelning-en involveras ungdomarna i förberedelserna av middagavdelning-en, inte på davdelning-en andra. I davdelning-en för-sta minnesbilden dukas maten fram på bordet, i den andra dukas den fram i kantiner. Det är dock inte aspekter som dessa som är det primära intresset för denna rapport. Det intressanta med måltidssituationerna är snarare att de ger prov på hur etnicitet närva-rar i det sociala samspelet, och detta i ett så vardagligt sammanhang som en måltids-situation. I den första minnesbilden görs det genom att samtal om maträtter kopplas samman med olika länder och matkulturer. I den andra minnesbilden görs det genom att en av maträtterna definieras i religiösa termer. Minnesbilderna åskådliggör att etni-citet är något som görs via interaktion, att etnietni-citet kommuniceras via tal och handling. De illustrerar att etnicitet är en dimension av sociala interaktioner, endera som en själv-identifikation som i den första minnesbilden eller via en tillskriven identitet som i den andra minnesbilden (Hylland Eriksen, 1993; Jenking, 1997). En annan aspekt som visar sig i minnesbilderna är att etnicitet handlar om sociala gränsdragningar baserade på föreställningar om skillnad. Resonemanget om ”muslimsk” respektive ”vanlig” mat åskådliggör detta på ett tacksamt sätt. Minnesbilderna ger alltså belysande exempel på hur etniska relationer skapas och vidmakthålls i socialt samspel och hur detta kan ske på ett tämligen trivialt sätt.
I motsats till den uppfattning som ofta framfördes av dem som arbetade vid institu-tionerna, att etnicitet inte spelar någon större roll för hur verksamheten bedrivs, visar jag i denna rapport att etnicitet utgör en central dimension i de sociala interaktioner som äger rum på de särskilda ungdomshemmen. Utöver etnicitet står även kön i fokus för den analys som följer. Ambitionen för denna rapport är att med avstamp i empiriska exempel visa och diskutera hur både etnicitet och kön är intensivt närvarande i det so-ciala samspelet på institutionerna. Intresset är riktat mot hur etnicitet och kön tillskrivs betydelse i organiseringen av arbetsuppgifter och rutiner, med särskilt fokus på hur institutionspersonalen positionerar sig själva och ungdomarna i relation till dessa ka-tegorier. Syftet är att med kritisk blick undersöka hur etnicitet och kön konstrueras och reproduceras i den vardagliga institutionspraktiken, och det är institutionens anställda som är föremål för analysen, inte de inskrivna ungdomarna.
Den sociala verkligheten är mångfacetterad, motsägelsefull och varierande – så även på de institutioner jag studerat – och låter sig därför varken fångas eller pressas in i en enda studie. Den analys som följer gör inte heller anspråk på att presentera en entydig bild av SiS särskilda ungdomshem. Avsikten är snarare att fånga några aspekter av hur etnicitet och kön tillskrivs betydelse i den på samma gång föränderliga och trögrörliga sociala verklighet som karaktäriserar den här typen av institutioner (Sallnäs, 2000).
En viktig utgångspunkt är att de etnifierade och könade relationer som iscensätts på ungdomshemmen, mellan personal och mellan personal och ungdomar, är inramade av en specifik institutionell kontext. En central dimension av denna kontext är att den institutionella praktik jag studerat bedrivs i form av tvångsvård. Omständigheten att vården är tvingande och reglerad i lag och förordningar är inte minst styrande för vad som upplevs möjligt att säga och göra på institutionen, liksom vad som inte kan sägas och göras. Ett konkret uttryck för detta är att vardagliga aktiviteter och rutiner som sovtider, utevistelser, måltider och fritidsaktiviteter primärt är styrda av ett regelverk, inte enskilda behov. Detta begränsar förhandlingsutrymmet, inte bara för de inskrivna ungdomarna utan även för dem som arbetar på institutionen.
Den formellt korrekta benämningen på de institutioner denna studie handlar om är SiS särskilda ungdomshem. För att begränsa antalet långa och tyngande termer i texten använder jag dock även benämningarna ungdomshem och institution. Närmast följer en kort översikt av tidigare forskning som behandlat etnicitet och kön i det svenska välfärdssamhället och dess institutionsvård för barn och unga. Därefter redogör jag för studiens teoretiska perspektiv och min blick på de särskilda ungdomshemmen. Kapit-let avslutas med en disposition för rapporten.
Etnicitet och kön i det välfärdsinstitutionella
Sverige
Den ”skandinaviska” välfärdsmodellen har ofta framställts som både progressiv och framgångsrik. Den har karaktäriserats som universalistisk och förbunden med höga ambitioner avseende jämlikhet och sociala medborgerliga rättigheter (Esping-An-dersen, 1990, 1996).3 Denna positiva bild av den skandinaviska välfärdsmodellen och
dess framgångar under främst andra hälften av 1900-talet äger sin riktighet sett till dess ekonomiska fördelningspolitik och effekterna av denna. Tidigare analyser av det svenska välfärdssystemet har dock ofta varit avgränsade till ekonomiska aspekter, medan etnicitet och kön varit tämligen frånvarande i dessa analyser (de los Reyes 2006; Pringle, 2006, 2009).
Etnicitetsforskare har bidragit till att bredda välfärdsanalysen genom att ställa andra frågor och intressera sig för andra välfärdsområden än vad den ”traditionella” välfärds-forskningen gjort. Resultaten från dessa studier visar att människor med så kallad in-vandrarbakgrund ofta blir bemötta som ett specifikt problem i sina kontakter med olika välfärdsinstitutioner (t.ex. Kamali, 2002; Hertzberg, 2003; Gruber, 2007a, 2007b). Studi-erna visar att det sker en ”kulturalisering” (Ålund & Schierup, 1991) av den invandrade befolkningens sociala problem och svårigheter. Därmed förklaras och tolkas invand-rade människors beteenden och problem utifrån antaganden om kulturella skillnader, att de har ”en annan kultur”. Invandrade och deras barn framställs som främmande och annorlunda i det svenska samhället och konstrueras som en odifferentierad grupp
”invandrare” olika ”oss”. En konsekvens av denna kulturalisering är att frågor rörande sociala och ekonomiska aspekter, såsom fattigdom, institutionell rasism samt social och politisk exkludering, omvandlas och i stället tolkas som uttryck för kulturell skillnad. Kategoriseringen invandrare får till följd av detta sociala konsekvenser, genom att till-gången till vård, omsorg och utbildning blir både olika och ojämlik, beroende på indi-viders och gruppers etniska bakgrund (se även de los Reyes, 2006; Sawyer & Kamali, 2006). Om de tidigare studier jag refererar till främst studerat ”öppna” välfärdsinstitu-tioner, tillgängliga för det stora flertalet medborgare, är den studie som föreligger här en analys av etniska relationer i en verksamhet kännetecknad av repressiva insatser, som hitintills studerats i begränsad omfattning i relation till etnicitet och kön.
Genusforskare som analyserat relationen mellan kön, välfärd och medborgarskap har i sin tur visat på statens centrala roll i utformningen av omsorgsrelationer. De har visat att staten via policy upprätthåller en viss könsarbetsdelning, föreställningar om vad som är en normal eller avvikande familj och hur olika bidragsformer skapar bero-ende eller autonomi (Lister m.fl., 2007; Fink & Lundqvist, 2009).
Etnicitetsforskare och feministiska forskare har medverkat till betydelsefulla insik-ter om hur föreställningar om normalitet, kön, nationell och etnisk tillhörighet ligger inbäddade i den svenska välfärdsmodellen, både på policy- och praktiknivå. Bland annat genom analyser av hur olika välfärdsinsatser, riktade mot enskilda individer, familjer och hushåll, producerar diskriminering och rasism (t.ex. Harriss & Shaw, 2009; Keskinen, 2009; Mulinari, 2009). Ett viktigt resultat från dessa studier är att välfärds-staten och dess institutioner spelat och alltjämt spelar en avgörande i roll i skapandet och reproduktionen av specifika kategorier av människor, det vill säga etnifierade och könade kategoriseringar.
Etnicitet och kön i institutionsvården
Om etnicitet och kön studerats i begränsad omfattning inom fältet för välfärdsforsk-ning, så är dessa kategorier nästan helt obeforskade i svenska studier av institutions-vård för barn och ungdomar. Den tidigare forskning som finns tillgänglig pekar dock på att bedömningar av ungdomars beteende och de åtgärder som vidtas i hög grad är könsbundna (Levin, 1998; Hamreby, 2004; Ulmanen & Andersson, 2006). Den so-ciala barnavården präglas av en traditionell och komplementär förståelse av kön, det vill säga en idé om att det finns två olika kön som kompletterar varandra (Ulmanen & Andersson, 2006). Tidigare studier av hur kön hanteras på statens särskilda ung-domshem bekräftar i hög grad denna bild (Laanemets & Kristiansen, 2008; Pettersson, 2009).
En viktig kritik som lyfts fram i studier om institutionsvård är att bemötandet och behandlingen utgår från en manlig norm, och att flickors behov och problem därmed riskerar att osynliggöras (Ulmanen & Andersson, 2006). Detta argument har möjligen haft betydelse för att könsperspektivet inom den sociala barnavårdsforskningen till-tagit under senare tid. Men samtidigt förefaller argumentet ha skapat nya obalanser där kön primärt ses som relevant för att synliggöra flickors situation, men inte pojkars (ibid.). Det är framför allt flickor som görs till bärare av kön och forskningsfältet
do-mineras av studier om tonårsflickor placerade på institution (ibid.).4 Förhoppningen är
att föreliggande studie kan ge ett bidrag genom sitt fokus på konstruktioner av kön i institutionsvård för pojkar.
Sett till det historiska perspektivet vet vi att det rasbiologiska tänkandet haft stort in-flytande över de tvångssteriliseringar som genomfördes under 1930- och 1940-talen, vil-ket framför allt drabbade institutionsplacerade flickor (Runcis, 1998). Likaså att ”tattare” och ”zigenare” återkommande pekats ut som problemgrupper i samhället och gjorts till målgrupp för omfattande samhällsinsatser (Svensson 1993; Arnstberg 1998). Utöver detta är emellertid etnicitet ett märkbart frånvarande perspektiv i svensk forskning om den sociala barnavården, i synnerhet dess institutionsvård.
I studier där etnicitet uppmärksammas har etnicitet framför allt aktualiserats som en fråga om att barn och ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade inom barnavården (Hessle, 1984; Hollander, 1985). Flera studier har pekat på att pojkar med utländsk bakgrund är överrepresenterade inom institutionsvården (Bergström & Sarnecki, 1996; Vinnerljung m.fl., 2001; Sarnecki, 2006). Det saknas dock kunskap om varför det ser ut på detta sätt. Trots att ”invandrarbarn”, ”invandrarungdomar”, ”andra-generationsproblemet”, ”invandrartjejer” och ”invandrarkillar” varit föremål för åter-kommande diskussioner inom socialtjänsten alltsedan 1970-talet (Sandberg, 2010), har etnicitet inte lyfts fram som ett relevant perspektiv i forskning om institutions- och barnavård.
Teoretiska perspektiv
Att göra etnicitet
Begreppet etnicitet används i vardagliga, politiska och akademiska sammanhang för att beskriva sociala grupper som sammanförs med en gemenskap relaterad till ur-sprung, språk, normer, kulturella traditioner eller religion. Etnicitet är med andra ord en gruppkategori och en form av social organisation. Den analytiska utgångspunkten för denna rapport är att etnicitet konstrueras relationellt, det vill säga att etnicitet är något som görs via handlingar och tal och att detta görande är intimt sammankopplat med samhällets maktrelationer (Hylland Eriksen, 1993). Denna förståelse av etnicitet står i skarp kontrast till att förstå etnicitet som något essentiellt, där etnicitet utgör en slags kärna i varje enskild individ, kopplad till egenskaper bestämda av språk, religi-on, nationstillhörighet, kultur, hudfärg etc. Att etnicitet konstrueras betyder emellertid inte att etnicitet inte upplevs som något verkligt, eller att det inte materialiseras. Precis som de ovan refererade studierna understryker blir etnicitet synnerligen verkligt i sina konsekvenser, genom att det genererar processer av inkludering och exkludering och ytterst producerar orättvisa och ojämlikhet (se även Puskás & Ålund, 2013). En viktig aspekt av etnicitet som social konstruktion är att etniska relationer förstås som kom-plexa och kontextbundna och därför tar sig varierande uttryck beroende på det sociala
4 Forskningsläget är i princip detsamma sett till de studier som genomförts inom SiS verksamhetsfält
sammanhanget. Etnicitet produceras enligt detta i samspel med specifika sociala, po-litiska, historiska och ekonomiska sammanhang och bör därför även studeras i rela-tion till dessa (Hylland Eriksen, 1993; Jenkins, 1997). En central forskningsfråga för den studie som presenteras i denna text handlar om hur etnicitet tillskrivs betydelse och förklaringsvärde i institutionernas sociala organisation och med vilka konsekvenser.
Att göra etnicitet handlar om att differentiera och klassificera människor utifrån bland annat kultur, nationstillhörighet, hud- och hårfärg, religion och språk. Dessa in-delningar kan, som illustrationerna av de två måltidssituationerna ger prov på, göras som en självidentifikation eller som en tillskriven identitet (Brah, 1993; Hylland Erik-sen, 1993; Jenkins, 1997; Puskás & Ålund, 2013). I den första illustrationen är det främst en rad etniska självidentifikationer som framträder i samtalet om olika maträtter. Både behandlingsassistenterna och killarna identifierar sig med en etnisk tillhörighet. Detta medan tillskrivna identiteter i termer av ”muslim” och ”vanlig” blir mer framträdande i den andra illustrationen. Representationer av detta slag aktualiserar en rad frågor kopplade till makt; vem har rätt att definiera vem, i relation till vad och hur uttrycks motstånd till olika representationer?
Etnicitet innebär alltid ett skillnadsgörande, där skillnader skapas i relation och i kontrast till det som uppfattas vara annorlunda, avvikande eller främmande (Brah, 1993; Hall, 1997). Kännetecknande för konstruktioner av skillnad är att de markerar, pekar ut, särskiljer och benämner det som uppfattas vara annorlunda – medan det som förknippas med det självklara eller normala sällan benämns eller ens omtalas. Ett återkommande uttryck för detta är att kategoriseringen invandrarkillar förekommer betydligt oftare än kategoriseringen svenska killar i mitt material från de särskilda ungdomshemmen. Utifrån ett konstruktionistiskt perspektiv är det alltså inte diskus-sioner om huruvida skillnader finns och hur de i så fall ser ut som står i mittpunkten för uppmärksamheten, utan hur skillnader representeras och vem som görs till repre-sentant för en skillnad.
En kritik som riktats mot etnicitetsbegreppet är att det omges av vaghet, inte minst med tanke på att det som i dag definieras som etnicitet avgränsades som ras för inte så länge sedan (Anthias & Yuval-Davis, 1992; Jenkins, 1997; de los Reyes m.fl., 2002; Hervik, 2004). Denna förändring i begreppsanvändningen, där många verkar föredra begrep-pet etnicitet framför ras, kan tolkas som en förskjutning från ett belastat begrepp till ett ”mjukare” sådant (Tsolidis, 2001). En central poäng är att processer av exkludering, marginalisering och underordning följer samma mönster som tidigare decenniers bio-logiska rasism, men numera analyseras inom ramen för etnicitet. I en genomgång av ra-sismens historia visar rasismforskaren David Theo Goldberg (1993) att rasism och rasis-tiska relationer ständigt genomgår en transformering i takt med samhällets förändring. I konsekvens med denna tankegång kan vi också förstå att det skett en förskjutning från den vetenskapligt legitimerade rasläran, som delade in människor i biologiska raser, till en upptagenhet av kultur och kulturella skillnader. Med andra ord, i stället för att under-ordning och marginalisering sker utifrån den tidigare idén om skilda biologiska raser sker den numera utifrån föreställningar om kulturellt betingade skillnader, där männ-iskor ses som mer eller mindre fastlåsta i ”sin kultur” (se även Behtoui & Jonsson, 2013).
Centralt för den analys som följer är att jag förstår etnicitet som en social konstruk-tion som blir till när skillnad förstås och förklaras i etniska termer. Att göra etnicitet handlar med andra ord om att tillskriva vissa skillnader, tolkade i etniska termer, be-tydelse.
Att göra kön
I vardagligt tal förknippas ordet kön ofta med det biologiska könet och förstås därmed som något fixerat i kvinnors och mäns kroppar. Analysen i denna text tar avstamp i att kön, precis som etnicitet, måste förstås som socialt konstruerat, att individen fost-ras och socialisefost-ras till att handla och tänka i enlighet med de förväntningar som är förbundna med en specifik kropp. Detta innebär att kön, liksom etnicitet, är ett sätt att organisera det sociala livet. Vad som uppfattas vara maskulint respektive feminint är då snarare en produkt av föreställningar och tolkningar, än mäns och kvinnors krop-par. I konsekvens med denna tanke finns det inte heller någon objektiv eller naturlig biologi; kroppen och våra tolkningar av denna måste i stället ses som resultat av olika sociala processer.
Begreppet ”doing gender” (West, 1987) förtydligar att kön är något som görs och att det görs rutinmässigt, via tal och handlingar samt genom hur vi för fram oss själva, tolkar och bemöter andra i det vardagliga sociala livet. Ett sätt att göra kön inom insti-tutionsvård och socialt arbete är att betona vikten av manliga förebilder (Johansson, 2006). Ett annat är att tillskriva kvinnlig behandlingspersonal vissa egenskaper, ex-empelvis att de är bättre än män på att lösa konflikter (Laanemets & Kristiansen, 2008; Mattsson, 2005; Petterson, 2009).
En viktig aspekt av att göra kön är att det sker i relation till sexualitet (Butler, 1993, 1999). Butler menar att biologiskt kön och reproduktiv sexualitet tenderar att förstås som något icke konstruerat, att det är naturgivet och något som bara ”är”. Men, som hon argumenterar, det finns inte något kön och inte någon sexualitet som är mer riktig eller naturlig än någon annan. Det enda som finns är konstruktioner av vad som anses vara rätt och naturlig sexualitet, och här intar heterosexualitet en position som mer naturlig och riktig än andra sexualiteter, kopplat till att den är reproduktiv. Hetero sexualitet bygger på idén om olikhet, i betydelsen att män åtrår kvinnor och att kvinnor åtrår män och att de gör så därför att de är olika. Enligt Butler förklarar detta inte bara att kön görs olika, det förklarar också varför vissa feminiteter och maskuli-niteter ses som avvikande och problematiska. Butler kallar denna sociala ordning den heterosexuella matrisen. Med hjälp av de analytiska verktyg som Butlers teoretisering erbjuder, kommer jag efterhand att visa hur bland annat kvinnliga kroppar framställs som problematiska på de särskilda ungdomshemmens avdelningar för pojkar och unga män.
Centralt för analysen är att maskulinitet måste förstås i plural, att det finns en rad olika maskuliniteter som relaterar till varandra (Connell & Lindén, 1999). Connell skil-jer mellan tre maskulina positioner: hegemonisk, delaktig och underordnad maskuli-nitet. Den hegemoniska maskuliniteten kan närmast förstås som ett manligt ideal och har en dominerande position både gentemot feminina och andra maskulina
positio-ner.5 Den hegemoniska maskuliniteten är sammantvinnad med samhällets kulturella
ideal och institutionella makt. Gestaltningar av denna position kan vi exempelvis se hos män som är aktiva inom näringslivet, regeringen och militären (ibid.). Enligt Con-nell är det dock få män som intar denna maskulinitetsposition, trots att den är domine-rande. Många män drar däremot nytta av denna maskulinitet och den könsmaktsord-ning som upprätthålls via denna. I linje med detta är det också få män som gör aktivt motstånd mot att kvinnor diskrimineras. Vidare ligger detta förhållande till grund för positionen medlöperi, som handlar om att både män och kvinnor ger sitt passiva stöd till den hegemoniska maskuliniteten. Slutligen den underordnade positionen; denna intas av män som inte kan eller har svårt att göra anspråk på den hegemoniska po-sitionen. Den underordnade positionen omfattar ofta män med invandrarbakgrund, homosexuella män och män från arbetarklassen. Enligt Connell är konstruktioner av maskulinitet alltid situationsbundna och relationella. De kan med andra ord inte tolkas som fixerade karaktärstyper, utan uppträder såväl parallellt som växelvis (Johansson, 2006). Connells maskulinitetspositioner ger en teoretisk plattform för att förstå att kon-struktioner av maskulinitet både sker inom gruppen män och i relation till kvinnor, och att maskulinitet är del av en större struktur. Med härledning av detta förstår vi också att även om normen är maskulin inom institutionsvården, kan vissa maskulini-teter precis som feminimaskulini-teter osynliggöras och marginaliseras.
Ovanstående diskussion klargör att det är svårt att undvika att göra såväl etnicitet som kön, tvärtom görs etnicitet och kön mer eller mindre kontinuerligt och det är svårt att ställa sig vid sidan om och inte alls göra etnicitet och kön. Det är dock inte primärt denna aspekt, att etnicitet och kön görs, som står i fokus för den analys som följer, utan snarare hur görandet av etnicitet och kön går till i de sociala interaktioner jag studerat. Likaså hur detta görande varierar beroende på det sociala sammanhanget. Den ana-lytiska frågan kretsar alltså kring hur etnicitet och kön görs på de särskilda ungdoms-hem jag studerat.
Analysen av studiens empiriska material är inspirerad av ett intersektionellt per-spektiv. Intersektionalitet kan kort beskrivas som ett sätt att se på kategorier och makt-relationer såsom etnicitet, kön och klass, med fokus på hur de samspelar, är kopplade till och förutsätter varandra. Enligt detta synsätt är det inte heller tillräckligt att analy-sera relationer utifrån endast en kategori. Den intersektionella ansatsen ger med andra ord en slags nyckel för att kunna synliggöra hur olika maktrelationer och konstruktio-ner av kategorier är kopplade till varandra (de los Reyes & Mulinari, 2005; Mattsson, 2010). I denna rapport är dock den intersektionella ansatsen begränsad till i huvudsak ett kapitel, i vilket jag undersöker hur konstruktioner av kön länkas samman med sex-ualitet, ålder och etnicitet.
5 Hegemoni är ett samhällsvetenskapligt begrepp som härstammar från Antonio Gramscis analys av
klassre-lationer. Enligt Gramsci handlar hegemoni om dominans över kultur och institutionell makt, som möjliggör att en grupp kan hävda och upprätthålla en ledande position i samhällslivet, via exempelvis attityder och förhållningssätt. Hegemonin är följaktligen bestämmande för vilka normer som råder i ett samhälle under en viss tidsperiod.
Strukturer och aktörer
Ett sätt att analytiskt förstå den sociala verkligheten kan vara att dela in den i olika nivåer, såsom mikro och makro eller strukturer och aktörer. Ett problem med denna indelning är att den har en benägenhet att ge intryck av att nivåerna fungerar obero-ende av varandra. Den har därför kritiserats för att inte spegla en existerande social verklighet (Layder, 2005). Ett återkommande argument är att verkligheten måste förstås som en sammanflätad helhet, att all social aktivitet är sammansatt av flera dimensioner som står i ett dialektiskt förhållande till varandra. Det vill säga, å ena sidan styrs det sociala samspelet av strukturer, å andra sidan upprätthålls strukturer via individens handlande. Detta ger också en förklaring till varför exempelvis rutiner kan vara svåra att bryta och ändra och ibland närmast verkar leva sitt eget liv, alldeles oberoende av individerna (se även Levin, 1998). Begreppet ”styrande relationer”, översatt från engel-skans ruling relations (Smith, 1987), sätter fokus på hur vardagliga handlingar och inter-aktioner alltid genomkorsas av olika maktrelationer, medierade via bland annat lagar, förordningar, byråkrati och ekonomi. Styrande relationer kan gestaltas som ett nät av relationer som är både vitt förgrenade och på samma gång förtätade.
En konkretisering av detta resonemang är att de särskilda ungdomshemmen kan förstås som en knutpunkt för olika samhälleliga arrangemang (lagar, förordningar, by-råkrati, ekonomi etc.), som löper samman och återskapas i institutionernas vardagliga praktik. I följd med detta synsätt menar jag att de som arbetar på de särskilda ung-domshemmen inte kan betraktas som fria i sitt handlande, utan snarare måste förstås som bärare av strukturer, vilka de genom sitt handlande återskapar och vidmakthåller. De beskrivningar jag gör av enskilda individer i denna text syftar därför inte heller till att teckna personligheter eller karaktärer. Det som står i blickfånget för det analytiska intresset är snarare de institutionella rollerna och hur de bärs upp av dem som arbetar på institutionerna.
Särskilda ungdomshem som totala institutioner
Tidigare forskning har pekat på att institutionsvården för barn och unga intar en tve-tydig position i samhället (Levin, 1998; Sallnäs, 2000; Ponnert, 2007). Den har beskrivits som en hybrid mellan förvarande, straffande, socialiserande och vårdande uppgifter (Andersson, 2000). Trots att det skett en förskjutning mot att betona psykosocial be-handling i form av samtal, framför disciplinering och kontroll genom exempelvis ar-betstvång, förblir ungdomsinstitutionen något av ett sanktioneringssystem (Sallnäs, 2000). Kontrollformer och maktutövande som i många andra sammanhang anses vara förlegade och kränkande tenderar att leva kvar inom just institutionsvården för barn och unga (Levin, 1998).
Med hjälp av sociologen Erwing Goffman kan de särskilda ungdomshemmen för-stås som totala institutioner (Goffman, 2009). Kännetecknande för en sådan institu-tion är dess inneslutande tendens att med hjälp av exempelvis låsta dörrar, murar eller taggtråd förhindra de inskrivna från umgänge med det omgivande samhället, eller att
på egen hand lämna institutionen. En annan utmärkande egenskap är att individens sociala aktiviteter i form av skola, boende och fritid begränsas till institutionen och underordnas dess organisation och auktoritet, genom regler och scheman. Det som en-ligt Goffman är den totala institutionens allra viktigaste kännetecken är att mänskliga behov hanteras via en byråkratisk organisation, alldeles oavsett om det finns behov av det eller ej. De institutioner som vanligtvis brukar lyftas fram som idealtyper för den totala institutionen är mentalsjukhus och fängelser, men inrättningar för barn och unga kan också definieras som totala institutioner, såsom internatskolor och institutio-ner för vård och behandling.
Det är svårt att kringgå den kontroll och disciplinering som präglar de särskilda ungdomshem jag studerat. Vården ges i form av tvångsvård med låsta dörrar och sta-ket, med en rad tvingande befogenheter gentemot de inskrivna vad det gäller avskilj-ning, urinprov, kroppsbesiktavskilj-ning, aktiviteter etc. För att upprätthålla denna kontroll krävs även detaljerade anvisningar och instruktioner för institutionspersonalens ar-betsuppgifter, liksom höga krav på att de anställda anpassar sig till och arbetar enligt dessa. Den kontrollkultur som genomsyrar institutionerna omfattar alltså inte bara de inskrivna utan även dem som arbetar där, vilket skapar specifika institutionella posi-tioner som är svåra att kliva ur för såväl inskrivna som anställda. Och detta är, menar jag, viktigt att ha i åtanke i analyser av de särskilda ungdomshemmens vård och be-handling.
Från räddningsinstitut till särskilda ungdomshem
Institutionsvården för barn och unga är både gammal och väletablerad i Sverige. Be-nämningen på dess anstalter har varierat över tid, från räddningsinstitut, skyddshem, uppfostringsanstalter och ungdomsvårdsskolor till dagens särskilda ungdomshem, och speglar på ett talande sätt de idéer, ideologier och socialpolitiska reformer som genomsyrat anstaltsvården. De vittnar om samhällets ambitioner att via institutioner ”rädda”, ”fostra”, ”behandla” eller ”skydda samhället” från vissa barn och unga (se t.ex. Vinterhed, 1977; Levin, 1998; Sallnäs, 2000). Trots att förändringarna av institutionsvår-den varit omfattande under senare delen av 1900-talet präglas institutionsvår-den av en påfallande kontinuitet, inte bara avseende geografisk placering utan även dess organisation och arbetsformer. Det vill säga, oavsett ambitiösa intentioner att reformera vården tenderar gamla rutiner, inhumana och ineffektiva arbetsformer att överleva i dessa institutioner (Levin, 1998).
Anstaltshistorien är märkbart närvarande i de särskilda ungdomshem jag studerat. Den förmedlas via byggnader och föremål, men också via rutiner och sätt att organi-sera verksamheten. De dagsscheman jag tagit del av under fältstudien är så gott som identiska med dagsscheman från uppfostringsanstalter i början av 1900-talet, med tidsangivelser för frukost, skolundervisning, middag, läxläsning med mera (Söderlind, 1999:5). Det är samma aktiviteter som schemaläggs och det är tid och rum som bildar utgångspunkt för verksamhetens organisation (Söderlind, 1999; Laanemets & Kristi-ansen, 2008). Nu som då betonas vikten av fasta tider, regelbundenhet och konsekvens baserat på regler för när och var olika aktiviteter är tillåtna och ska utföras. Här kan
även tilläggas att det inte bara är de inskrivna ungdomarnas tid som regleras, även personalens tid regleras med hjälp av scheman. Skillnaden är att för ungdomarna är så gott som all tid schemalagd, medan det för personalen främst handlar om schemalagda arbetspass och arbetsuppgifter (Andersson, 2000).6
”Förr” utgör en återkommande jämförelsepunkt i institutionspersonalens berättel-ser om institutionsvården och hur mycket bättre den blivit, liksom i de beskrivningar som görs av de inskrivna killarna. Deras problem framställs som ”allvarligare” och de sägs vara både ”mer störda” och ”farligare” än de som placerades på dessa institutioner några decennier tillbaka i tiden. I kontrast till den påtagligt närvarande historien talas det dock sällan om institutionernas framtid. Detta tidsrum är påfallande frånvarande i de samtal jag fört med institutionspersonalen. Det är som om visioner om verksam-hetens framtid och utveckling inte ryms i det dagliga arbetet. Fokus ligger i stället på att hantera olika situationer här och nu, att klara ut en dag i taget. Det är också dessa aspekter och villkor som ramar in institutionernas konstruktioner av etnicitet och kön.
En verksamhet i uppmärksamhetens periferi
Institutionsvården för barn och unga uppmärksammas sällan i den samhällspolitiska debatten. Med sina dryga 600 platser är det visserligen en begränsad andel unga som varje år omhändertas för samhällsvård på SiS särskilda ungdomshem, men av dessa är flera hundra placerade för tvångsvård på avdelningar som är låsta. Med tanke på det omfattande frihetsberövande som alltid är förenat med tvångsvård, är det slående att dess verksamhet ter sig så okänd för den breda allmänheten. Utöver de inskrivna ung-domarna, anställda och tjänstemän som samarbetar med eller har tillsynsansvar för de särskilda ungdomshemmen, är det få som har tillträde till dessa miljöer, eller känner till hur det sociala livet ser ut innanför deras väggar. Som jag ser det omges de särskilda ungdomshemmen av en problematisk tystnad. Andra har pekat på att institutioner av detta slag omges av en kulturell tystnad och endast uppmärksammas i samband med kriser, skandaler eller specifika händelser, för att därefter återigen hamna i vaksamhe-tens periferi och tystnad (Eronen m.fl., 2010). Den mediala rapporteringen av olika hän-delser på de särskilda ungdomshemmen har rest en rad angelägna frågor under senare år, rörande institutionsvårdens och de särskilda ungdomshemmens vara, inriktning, mål och organisering, men de möjliga diskussioner som detta öppnat upp för har i princip uteblivit.7 En tänkbar slutsats är att institutionsvården för barn och unga inte är
en fråga av det slag som väcker samhällspolitiskt intresse och engagemang.
Institutionsvården tycks i någon mån även hamna i forskningens periferi. Sett till den forskning som bedrivs om institutionsvård för barn och unga är den ofta
kon-6 Sannolikt är schema som fenomen ett av de tydligaste struktureringsinstrumenten i olika institutionella
mil-jöer. Både öppna och slutna sådana, det ger inte minst skolan ypperliga exempel på (se exempelvis Lundgren, 2000).
7 Sveriges Radio har bland annat i programmet Kaliber rapporterat om missförhållanden i den vård och
behandling som bedrivs vid särskilda ungdomshem. Programmen sändes i P1 2010-05-06 och 2010-05-23. Se även Gruber (2010) för en diskussion om den tystnad som omger institutionsvården för barn och unga i Sverige.
centrerad till frågor som rör specifika problemkategorier, lämpliga behandlingsmeto-der för dessa samt behandlingsresultat (se t.ex. Andreassen, 2003; Eronen m.fl., 2010). Utöver studier som belyst den svenska institutionsvården för barn och unga ur ett historiskt perspektiv (t.ex. Vinterhed, 1977; Swärd, 1993; Söderlind, 1999; Sallnäs, 2000; Frangeur m.fl., 2007), finns det anmärkningsvärt få studier med fokus på institutions-vårdens sociala liv; flertalet studier är inriktade mot att studera olika behandlingspro-gram, interventioner och deras resultat. Forskning om vad det innebär att vara placerad på institution ur de placerade ungdomarnas perspektiv, eller med inriktning mot hur det är att arbeta på institution, är påfallande begränsad. Förhoppningsvis kan förelig-gande rapport, med sitt fokus på interaktioner ur ett personalperspektiv, fylla en del av detta tomrum.
Anonymisering, text och disposition
Alla namn som förekommer i rapporten, både person- och institutionsnamn, är fing-erade. Även personuppgifter avseende ålder, etnisk bakgrund eller hur länge någon arbetat på institutionen är modifierade. Detta för att minimera risken att de personer och institutioner som medverkar i studien blir igenkända. De institutioner där jag ge-nomfört fältstudien kallar jag för Kungsberget, Markhult, Skogsängen och Åbacka. För att inte distrahera läsarens uppmärksamhet namnges inte alltid alla informanter och inte heller institutionerna. Ibland anges bara den aktuella yrkeskategorin. De pojkar och unga män som var inskrivna på institutionerna under fältstudien namnges bara emel-lanåt, vanligtvis benämns de bara killar eller ungdomar. Detta bör inte tolkas som ett förringade av dem, utan syftar snarare till att tydliggöra att analysen fokuserar på in-stitutionspersonalen och deras reflektioner samt handlande.
Studiens empiriska material är omfattande och en analys av materialet i sin helhet ryms inte i en skrift som denna. Rapportens primära läsekrets utgörs av dem som är verksamma inom Statens institutionsstyrelse (SiS). Mot bakgrund detta har jag valt att strukturera analysen i denna rapport utifrån några ståndpunkter som ofta framfördes av dem som arbetade på de särskilda ungdomshemmen. Det är inte givet de vanligast förekommande ståndpunkterna, eller kanske ens de mest intressanta, men de ger kon-kreta och belysande ingångar för att undersöka hur etnicitet och kön konstrueras och tillskrivs betydelse i det fortlöpande institutionslivet. Det är alltså fyra ståndpunkter som vardera ligger till grund för ett empiriskt kapitel. Analysen är alltså inte organise-rad utifrån olika institutioner och avdelningar, i syfte att beskriva och analysera dem som enskilda institutioner och avdelningar. Analysen är snarare tematisk, där exempel och illustrationer från olika institutioner förs samman för att illustrera den aktuella tematik som undersöks. Fördelen med detta tillvägagångssätt är att analysen förmår visa på mönster som går utöver den enskilda institutionen. Att en del institutioner förekommer oftare än andra i texten betyder således inte att de är mer representativa för de empiriska iakttagelser jag diskuterar. De empiriska exemplen är snarare utvalda därför att de förmår gestalta det jag diskuterar på ett tydligt sätt. En del institutioner
före kommer även oftare i texten till följd av att det empiriska materialet är mer omfat-tande från dessa. Min förhoppning är att de empiriska exemplen känns bekanta och trovärdiga för dem som arbetar på institutionerna och att analysen ska inspirera till fortsatta samtal på de särskilda ungdomshemmen. Likaså att rapporten utmanar och kan bidra till kritiska reflektioner kring den vardagliga institutionspraktiken.
I texten sätter jag citationstecken runt olika kategoriseringar som exempelvis ”svensk”, ”syrian” och ”invandrare”, detta för att markera och påminna om studiens konstruktionistiska ansats – att ingen är svensk, syrian eller invandrare, utan att vi sna-rare görs till och betraktas som svenskar, syrianer och invandsna-rare i olika tal och hand-lingar. Jag använder även citationstecken när jag citerar informanters uttryck, ordval och kommentarer i den löpande texten. Fristående fältanteckningar, citat och dialoger som är utklippta från intervjuer är markerade med mindre grad eller kursiverad stil. Vidare är citat och dialoger bitvis redigerade för att ge flyt i texten och inte tynga den med talspråkets hummande och omtagningar.
Närmast följer kapitel 2, Fältstudien och institutionerna, där jag redogör för studiens metod och genomförandet av fältstudien. Analysen inleds i kapitel 3, Det är bra att ha
personal med utländsk bakgrund; här undersöker jag hur etnicitet i termer av
invandrar-bakgrund tillskrivs betydelse vid rekrytering av personal till de särskilda ungdoms-hemmen, i organiseringen av arbetsuppgifter och i tolkningar av interaktioner mel-lan kollegorna samt melmel-lan personalen och killarna. I kapitel 4, På avdelningen talar
alla svenska, riktar jag uppmärksamheten mot institutionernas enspråkiga praktik och
hur denna producerar etnisk differentiering, men också hur denna praktik utmanas av olika lojaliteter och engagemang. Därefter i kapitel 5, Det är ju män som har
muskel-styrka, inleder jag analysen av hur kön konstrueras vid de särskilda ungdomshemmen.
Primärt undersöker jag hur fysisk styrka och makt utgör centrala komponenter i kon-struktionen av maskulinitet och hur denna maskulinitet dels genererar motstånd, dels är förbunden med ambivalens. I kapitel 6, Det är få tjejer som passar för jobbet, fortsätter jag att undersöka konstruktioner av kön med fokus på hur institutionspersonalen gör feminint kön. Jag visar hur dessa konstruktioner samverkar med andra kategorier och hur de tenderar att reducera den kvinnliga institutionspersonalens positioner till en-dera en mammafigur eller till någon som triggar i gång killarnas sexualitet. Allra sist i kapitel 7 följer några avslutande reflektioner.
Kapitel 2. Fältstudien och
institutionerna
Insamling av material, analysarbete och vetenskapligt skrivande är en komplex pro-cess. Kunskapsproduktion bestäms även av privilegier och maktstrukturer, vilket reser frågor om i vems intresse kunskap produceras och vems intresse som företräds i olika vetenskapliga studier. Precis som antropologen Renato Rosaldo, menar jag att forska-rens utkiksplats alltid reflekterar ett positionerat subjekt (Rosaldo, 1989:19). Forskaforska-rens position speglar enligt detta såväl val av teorier och metoder som en individuell histo-ria, som är relaterad till strukturer, såsom kön, klass och etnicitet. Biografiska aspekter av detta slag handlar om att jag är kvinna, i övre medelåldern och att jag identifierades som ”svensk” av institutionspersonalen. Eller snarare, min svenska identitet verkade tas för given, vilket sannolikt inte varit helt oväsentligt avseende vad informanterna berättat för mig och hur de har berättat det. En fråga att reflektera över i detta samman-hang är hur mitt material skulle ha sett ut om jag sammanförts med en invandrarbak-grund. En annan fråga som kan resas är i vad mån min ålder underlättat mitt tillträde till institutionerna och mina samtal med olika informanter. Hade det exempelvis varit lika smidigt för mig att få göra deltagande observationer i verksamheterna om jag varit en ung kvinna?
Premisserna för vetenskaplig kunskapsproduktion är omfattande och förmodligen smått omöjliga att fullt ut klarlägga. Det finns alltid luckor, brister och spelrum som den enskilde forskaren varken kan ha kunskap om eller kontroll över (Skeggs, 2000). Detta fråntar dock inte forskaren ansvar för att så långt som det är möjligt försöka belysa de förutsättningar som varit för handen för studiens genomförande och att syn-liggöra de omständigheter som präglat produktionen av kunskap. Därför ger jag också dessa reflektioner utrymme i ett eget kapitel. Närmast redogör jag för den metod jag arbetat med. Därefter följer en redogörelse för urvalet av institutioner, tillträde till fältet och dokumentering av det empiriska materialet. Avslutningsvis uppehåller jag mig vid hur jag arbetat med analysen. En detaljerad sammanställning av det empiriska mate-rialet återfinns även i bilaga 1, som följer efter rapportens sista kapitel.
Deltagande observationer och intervjuer
Studiens metodologiska ansats är etnografisk (Shaffir & Stebbins, 1991; Wolcott, 2008). För denna studies vidkommande innebär det att jag genomfört deltagande observa-tioner och intervjuer på några av SiS särskilda ungdomshem. Fokus har legat på att
undersöka och analysera aktörsnivån. Mer specifikt handlar detta om att iaktta och analysera institutionspersonalens interaktioner och sociala samspel, dels med de in-skrivna killarna, dels inom personalgruppen. Den kunskap som genereras ur denna studie är således situerad och kontextbunden.
Valet av metod bottnar i en ambition att följa den vardagliga verksamheten på de särskilda ungdomshemmen, för att därigenom få kunskap om hur det sociala livet ge-staltas i detta sociala rum. Mer konkret har jag intresserat mig för hur det ser ut på ett särskilt ungdomshem, rumsligt och materiellt, vilka som arbetar där, hur en dag struktureras och organiseras på olika avdelningar, vad personalen och killarna gör och vad de inte gör samt hur de interagerar med varandra. Mer specifikt har jag försökt fånga när och hur etnicitet och kön aktualiseras och tillskrivs betydelse i personalens görande. Likaså i vilka sammanhang detta sker och i relation till vad och vem.
Studiens metodologiska ansats är kritisk och det betyder att jag eftersträvat att syn-liggöra det till synes självklara för att göra det tillgängligt för reflektion och problemati-sering (Madison, 2005; Thomas, 1993). Det kan exempelvis handla om att utforska vilka argument som ligger till grund för en viss regel och att belysa den praktik som denna mynnar ut i. Inte med intention att värdera regeln, eller att bestämma dess relevans, utan för att fånga och blottlägga de idéer som styr institutionernas verksamhet och hur dessa positionerar såväl institutionspersonalen som de inskrivna killarna i relation till etnicitet och kön.
Mitt tillvägagångssätt för att studera detta är att jag följt institutionspersonalen i de-ras dagliga arbete på sex olika avdelningar, fördelade på fyra särskilda ungdomshem. Sammanlagt har jag genomfört deltagande observationer under 32 dagar, i samman-hängande perioder om fyra till sju dagar. I regel har jag befunnit mig på respektive avdelning från tidig morgon, när ”nattpersonalen” lämnar över till ”dagpersonalen”, till sena kvällen, när ”dagpersonalen” lämnar över till ”nattpersonalen”. För att åter-knyta till teoridiskussionen i kapitel 1, har jag bedrivit deltagande observationer i
knut-punkten för en rad olika sociala interaktioner och arrangemang. Det är
institutioner-nas avdelningar som har utgjort den primära utkiksplatsen för observationerna, det är där jag skaffat mig insyn i hur institutionens strukturer och relationer iscensätts i tal och handling. De deltagande observationerna har kombinerats och kompletterats med observationer i institutionernas skolverksamhet och närvaro vid olika möten, såsom personalmöten, behandlings- och utredningskonferenser samt ledningsgruppsmöten.8
Med tanke på den begränsade tid jag tillbringat på varje avdelning, har min varo karaktäriserats av att vara mer observerande än deltagande. Varje form av när-varo innebär dock även ett mått av deltagande; jag har exempelvis deltagit i måltider och hjälpt till att duka och duka av matbord, sett på tv tillsammans med personal och ungdomar, deltagit i personalens samtal på expeditionen och i samtal som pågått på avdelningen. Även om jag medverkat i det som sker och görs på institutionerna har jag inte aktivt interagerat med de inskrivna killarna, inte heller intervjuat eller ställt frågor till dem. Däremot har jag samtalat med dem när de själva tagit initiativ till detta.
Det dagliga livet på en avdelning och institution pendlar mellan vad jag vill be-teckna som stiltje och tristess till hög intensitet, med akuta händelser eller problem som uppstår och måste hanteras. Jag har försökt att vara följsam i relation till den på-gående verksamheten, för att inte belasta, störa eller avbryta personalen i deras arbete med ungdomarna eller samtal med varandra. Detta innebär att mina spontana samtal med framför allt behandlingsassistenterna, som uteslutande är verksamma på avdel-ningsnivå, skiftat i omfattning mellan olika tidpunkter och dagar och mellan olika avdelningar. Följsamheten har också resulterat i att jag ibland inte upplevt det som rimligt att vara ihärdig med frågor och undringar när en behandlingsassistent är trött och slutkörd efter ett 14 timmar långt arbetspass.
Den kunskap och insikt som genererats genom vistelser på olika institutioner och avdelningar har i fältstudiens fas nummer två legat till grund för intervjuer med in-stitutionspersonalen. Om deltagande observationer framför allt ger tillgång till indivi-ders handlande och spontana resonemang, fångar intervjuer snarare deras reflektio-ner, tankar och föreställningar. Att kombinera deltagande observationer och intervjuer på detta sätt fungerar därför inte bara som ett värdefullt komplement, kombinationen öppnar även upp för en dynamik i det empiriska materialet. Dels genom att de delta-gande observationerna utgör ett underlag till och kan fördjupa intervjufrågorna, dels genom att de deltagande observationerna erbjuder en vidare tolkningsram för intervju-materialet (Alvesson & Deetz, 2000).
De intervjuer jag genomfört kan karaktäriseras som etnografiska intervjuer (Burgess, 1988; Sherman Heyl, 2001). Kännetecknande för sådana intervjuer är att de syftar till reflektion över det som inte är möjligt att klargöra endast via deltagande observatio-ner. Bättre uttryckt har intervjuerna syftat till att fördjupa, klarlägga och komplettera olika iakttagelser från de deltagande observationerna, varmed både frågor och innehåll varierat. De präglas av att jag och informanterna hade en mer eller mindre etablerad relation med varandra vid intervjutillfället, sedan fasen med deltagande observationer, vilket bidragit positivt till intervjuerna. Både med tanke på motivationen för att med-verka i en intervju och att vi haft gemensamma händelser att referera till i samtalet.
Totalt har jag genomfört 41 intervjuer, av dessa är åtta så kallade rekognoserande in-tervjuer inför påbörjandet av fältstudien. Övriga 33 inin-tervjuer är med olika kategorier av institutionspersonal, verksamma vid de särskilda ungdomshemmen: behandlings-assistenter, lärare, behandlings- och utredningssekreterare, dagansvariga, sjukskö-tare, psykologer, lärare, fackliga ombud, biträdande avdelningsföreståndare, avdel-ningsföreståndare och institutionschefer. Dessa 33 intervjuer omfattar sammanlagt 65 personer. Intervjuerna är genomförda som enskilda intervjuer eller gruppintervjuer. Behandlingsassistenterna intervjuades ofta i grupper om tre. En anledning till detta är att behandlingsassistenterna i stor utsträckning delar erfarenheter från arbetet på avdelningen och att det kan vara lättare att lyfta fram dessa i en gruppintervju än i enskilda intervjuer. Även en del intervjuer med lärare är genomförda i grupp. De flesta intervjuer som omfattar andra yrkeskategorier än behandlingsassistenter är dock genomförda som enskilda intervjuer. Detta främst av skälet att många inom dessa yr-keskategorier var de enda i sin befattning på avdelningen eller institutionen. De olika
yrkeskategorierna har sina specifika uppdrag och arbetsuppgifter, vilket resulterar i olika erfarenheter och perspektiv på verksamheten, inte minst i relation till de in-skrivna ungdomarna, vilket kan vara svårt att ge rättvisa i en gruppintervju med olika yrkeskategorier närvarande. Intervjuerna varade mellan 45 och 75 minuter.9
Intervjufrågorna har varierat, dels beroende på vilken yrkesgrupp jag intervjuat, dels utifrån de observationer jag genomfört på de olika institutionerna. Vidare har de pendlat mellan att vara generella och öppna respektive specifika, det vill säga knutna till särskilda observationer. Den intervjuguide jag arbetat med har alltså varierat och bearbetats utifrån vem jag intervjuat. Men några frågeområden har varit återkommande i intervjuerna. Exempelvis inleddes de flesta intervjuerna med en vid och öppen fråga om hur etnicitet och kön spelar in i verksamheten på de särskilda ungdomshemmen. Syftet med en så vid öppningsfråga har varit att ge informanterna utrymme att tala om det som upplevs mest aktuellt, angeläget eller bekvämt. Likaså att med utgångspunkt från detta utveckla samtalet med fokus på informanternas tankegångar om etnicitet och kön, och hur etnicitet och kön tillskrivs betydelse i det dagliga samspelet på de särskilda ungdomshemmen. Andra frågeområden har handlat om hur institutionsled-ningen resonerar i relation till kön och etnicitet vid rekrytering av personal, hur olika konflikter tolkas och hanteras i relation till kön och etnicitet samt hur språkliga as-pekter kopplade till killarnas och personalens olika modersmål uppmärksammas och hanteras.
Av de 65 personer som intervjuats är drygt hälften män. En närmare titt på intervju-materialet talar dock för att kvinnor och män fördelar sig olika beroende på var i verk-samheten de arbetar. Sett till de intervjuade behandlingsassistenterna är 23 av dessa män och tio kvinnor. När det gäller de övriga yrkeskategorierna är 20 av de intervjuade kvinnor och 12 män.
Urval av institutioner och informanter
Våren 2008 kontaktade jag nio av SiS särskilda ungdomshem, vanligtvis institutions-chefen, med en förfrågan om att delta i studien. Samtliga institutionschefer ställde sig positiva till att medverka. I ett senare skede besökte jag åtta av dessa institutioner för att orientera mig om verksamheten och för att ge närmare information om studien. Vanligt-vis träffade jag institutionschefen och institutionens ledningsgrupp eller institutions-chefen tillsammans med några avdelningsföreståndare. Det jag främst intresserade mig för vid dessa besök var verksamhetens organisation, institutionens elever med fokus på etnisk bakgrund och problematik, personalkategorier och deras respektive kvalifikatio-ner samt personalsammansättningen avseende etnisk bakgrund, kön och ålder. Samt-liga institutioner uttryckte intresse för studien; ”vi har inte funderat så mycket på etnici-tet men det är viktigt” eller ”vi ser det som angeläget att få vår verksamhet genomlyst” är några av de typiska kommentarer som fördes fram under dessa besök.
Av de åtta institutioner jag besökte har jag gjort fältstudier på fyra. Urvalet av in-stitutioner grundas på en variation avseende inin-stitutionernas storlek och geografiska lokalisering (nära respektive långt från en större stad samt institutioner från olika regioner), de inskrivna ungdomarnas ålder och personalens etniska bakgrund. Med tanke på att genomströmningen av ungdomar är relativt hög på en del avdelningar, har de inskrivna ungdomarnas etniska bakgrund inte utgjort något urvalskriterium vid valet av ”fältinstitutioner”. Däremot har jag försökt uppnå variation avseende i vad mån institutionschefen alternativt institutionsledningen reflekterat kring etnicitet och etniska relationer i verksamheten. I något fall har jag även gjort denna bedömning med utgångspunkt från den aktuella institutionens verksamhetsplan, där det framgick att man eftersträvar en ”stor kulturell spännvidd” i personalgruppen. En grovt förenklad, och förmodligen inte helt rättvisande, kategorisering av de institutioner som ingår i studien är att personalen vid två av de utvalda institutionerna hade reflekterat en del kring etnicitet. Här fanns till exempel en mer eller mindre uttalad policy om etnisk mångfald vid rekrytering av ny personal. Vid de två andra institutionerna hade per-sonalen reflekterat mindre kring etnicitet och där fanns även relativt få anställda med utländsk bakgrund.
De avdelningar som ingår i studien är samtliga för pojkar och unga män i åldern 12–20 år och fördelar sig enligt följande: två behandlingsavdelningar, två utrednings-avdelningar, en motivationsavdelning och en avdelning för sluten ungdomsvård. Att jag valt att genomföra studien på pojkavdelningar är kopplat till att kön, i den forsk-ning som finns tillgänglig om institutionsvård, sällan uppmärksammas i relation till pojkar.10 Urvalet av avdelningar har styrts av respektive institutionsledning i
sam-råd med den aktuella avdelningsföreståndaren och avdelningspersonalen. Även om jag inte varit direkt involverad i valet av avdelningar har jag försökt att eftersträva en olikhet i avdelningarnas inriktningar. Alla avdelningar som ingår i studien är dock så kallade låsbara avdelningar. Låsbarheten innebär att avdelningarna är låsta och att rörelsefriheten är kraftigt begränsad för de inskrivna ungdomarna. Samtliga ungdo-mar på de studerade avdelningarna var tvångsomhändertagna enligt lagen om vård av unga (LVU), eller dömda till sluten ungdomsvård (LSU). Viktigt att ha i åtanke vid läsningen av de empiriska kapitlen är alltså att jag studerat ”låsta” avdelningar som omges av särskilda befogenheter. Lika viktigt att ha i åtanke är att studiens resultat inte gör anspråk på att vara generella för den verksamhet som bedrivs vid de särskilda ung-domshemmen, eller institutionsvård i allmänhet, utan härrör från de fyra institutioner som ingår i studien. Inte desto mindre kan resultaten fånga sociala mönster som är av mer generell karaktär för de särskilda ungdomshemmen. Storleken på de studerade institutionerna varierar mellan 15 och drygt 30 platser.
I urvalet av informanter till intervjuerna har jag eftersträvat en variation avseende karaktären av arbetsuppgifter och yrkeskategori. Kön och etnisk bakgrund har med andra ord inte varit styrande för detta urval. Valet av informanter har skett på olika sätt. Eftersom samtliga intervjuer har genomförts på informanternas arbetstid är det
10 Se även kapitel 1 för ett mer utförligt resonemang rörande forskning om kön i institutionsvården för barn
