Att kommunicera sitt försvar : en kvalitativ intervjustudie om Försvarsmaktens användning av militärstrategisk kommunikation

Självständigt arbete (30 hp)

Författare Program/Kurs

Torbjörn Gillsparr HOP 18–20

Antal ord: 19 981

Handledare Beteckning Kurskod

Johan Österberg, Fil. Dr. Självständigt arbete masteruppsats, krigsvetenskap

2HO013

Att kommunicera sitt försvar

– en kvalitativ intervjustudie om Försvarsmaktens användning av

militärstrategisk kommunikation

Sammanfattning:

Militärstrategisk kommunikation är en funktion och ett koncept inom Försvarsmakten som samordnar ord och handling. Funktionen används i militära aktiviteter för att optimera de effekter som ska uppnås. Det har dock konstaterats svårigheter kring nyttjandet av funktionen. Denna studie har haft syftet att få en djupare förståelse för vilka utmaningar som upplevs finnas inom militärstrategisk kommunikation. Forskningsfrågan har därför varit: Hur kan man förstå utmaningar i militärstrategisk kommunikation?

Tretton stycken intervjuer genomfördes bland planeringsofficerare och kommunikationspersonal på militärstrategisk och operativ nivå inom Försvarsmakten. Resultaten från dessa analyserades genom tematisk analys. Analysen visar att militärstrategisk kommunikation präglas av ett antal hinder. Dessa kan förstås genom två teman: statiska och dynamiska hinder, som i sin tur byggs upp av vardera tre kategorier. De statiska hindren består av oklart syfte, strukturella hinder och avsaknad av relevant kompetens. De dynamiska hindren består av organisatorisk filtrering, misstro och oklart utfall.

Resultatet diskuteras därefter teoretiskt och metodologiskt, med stöd av organisationsteorier som särskilt förklarar varför hinder uppstår. Praktiska implikationer nämns som kan bidra till en mer utvecklad militärstrategisk kommunikation vid Försvarsmakten. Förslag ges på fortsatt forskning. Nyckelord:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1

INLEDNING

4

1.1 PROBLEMFORMULERING 6

1.2 FORSKNINGSÖVERSIKT 8

1.2.1 Slutsatser av forskningsöversikt 15

1.3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 15

1.4 FORSKNINGENS BIDRAG 15

1.4.1 Inomvetenskapligt bidrag 15

1.4.2 Utomvetenskapligt bidrag 16

1.5 MATERIAL, AVGRÄNSNINGAR OCH KÄLLKRITIK 17

1.6 BEGREPPSANVÄNDNING 18

1.7 DISPOSITION 20

2

TEORI

21

2.1 TRÖGHETENS MEKANISMER – OFÖRMÅGA OCH OVILJA 21

2.2 FILTER 25

3

METOD

29

3.1 VETENSKAPSTEORETISK UTGÅNGSPUNKT 29

3.2 METODVAL 30

3.2.1 Urval av respondenter och datainsamling 31

3.2.2 Dataanalys 33

3.2.3 Reflexivitet, validitet och reliabilitet 35

4

RESULTAT

38

4.1 STATISKA HINDER 39

4.1.1 Oklart syfte 39

4.1.2 Strukturella hinder 42

4.1.3 Avsaknad av relevant kompetens 43

4.2 DYNAMISKA HINDER 45 4.2.1 Organisatorisk filtrering 46 4.2.2 Misstro 49 4.2.3 Oklart utfall 52

5

DISKUSSION

55

REFERENSER

61

BILAGOR

FIGURFÖRTECKNING

Figur 1 – Tröghetens mekanismer i organisationer ... 23 Figur 2 – Modellen Indirekt ledarskap ... 26 Figur 3 – Tematisk karta ... 38

1 INLEDNING

Carl von Clausewitz (1991, 29) beskrev krig som en kamp om viljor. En kamp där våldet utgör medlet. Vi vet idag, med erfarenhet bland annat från gråzonsproblematiken, att viljor påtvingas även utan regelrätta krig. Det vill säga att strategiska målsättningar även kan uppnås utan våld, men också i en försvarssituation, att krig kan avhållas genom budskap. Såväl en aggressor, som en försvarare, kan nå framgångar utan våldsutövande. I den internationella säkerhetspolitiken har även relativt små länder som Sverige visat sig ha goda möjligheter att framgångsrikt påverka andra länder (Jakobsen 2009). Detta finns alltså starka motiv till att ge kommunikation en framträdande roll i säkerhetspolitiskt arbete. Kommunikationsteoretikern Paul Watzlawick (MCDC 2018, 2) beskrev på följande sätt hur avgörande det är att kunna hantera kommunikation (och samtidigt oundvikligt):

One cannot not communicate. Because every behavior is a kind of communication, people who are aware of each other are constantly communicating. Any perceivable behavior, including the absence of action, has the potential to be interpreted by other people as having some meaning.

Kommunikation behöver inte nödvändigtvis begränsas till enbart den högsta politiska arenan. Militära organisationer, ända ner på lägsta soldatnivå, kommunicerar budskap och kan använda detta för att uppnå, både organisationen egna och de högsta politiska målsättningarna. Inom Försvarsmakten benämns denna funktion militärstrategisk kommunikation (MilStratKom). (Försvarsmakten 2019e)

Även om en stor del av krigsvetenskapliga forskare har uppfattningen att konventionellt våld fortsatt förväntas utgöra en avgörande faktor i framtida konflikter, kan vi oavsett det räkna med att viljor och beslut kommer fortsätta att påverkas genom kommunikation och informationsoperationer (Fabian 2019, 317).

En försvarsmakt kan använda olika kommunikativa metoder för att uppnå önskvärda effekter. Exempel på olika användningsområden för kommunikation kan vara: att ens personal och landets egna befolkning, känner tillit till landets försvarsförmåga; att partnerländer upplever organisationen som en trovärdig samarbetspartner; eller att en presumtiv motståndare uppfattar

att en väpnad konflikt skulle kosta mer än den smakar. Alla dessa målgrupper kan nås med militärstrategisk kommunikation där ord och handling samordnas på militärstrategisk och operativ nivå (Försvarsmakten 2019a, 11).

Det finns en förväntan från den politiska nivån att den svenska Försvarsmakten skall kunna hantera militärstrategisk kommunikation. Den senaste rapporten från försvarsberedningen, Värnkraft, beskriver med tydlighet hur omvärldsläget har försämrats de senaste åren. Politikerna trycker härvid på vikten av att samhället har förtroende för statsledning och myndigheter för att kunna motstå utländsk påverkan – där Ryssland pekas ut som det största hotet mot vår regions stabilitet. Deras ökade aktivitet i det svenska närområdet sänder kraftiga säkerhetspolitiska signaleffekter, bland annat genom ett aggressivt och provocerande uppträdande med stridsflyg. Ett annan försämring som försvarsberedningen lyfter, är att samarbetet mellan partnerländer har försämrats efter USA:s retorik om ökade krav på ländernas förmåga att försvara sig själva och att bidra till gemensamt försvar. Den svenska försvarsberedningen drar slutsatsen att Sverige framöver måste använda strategisk kommunikation integrerat i den svenska säkerhetspolitiken för att uppfattas som en trovärdig och solidarisk samarbetspartner. Totalförsvaret ska därför bidra till att Sverige uppfattas ha en trovärdig krigföringsförmåga där det tydliggörs att ett angrepp mot landet skulle vara mycket kostsamt för en angripare. Denna kommunikation är ytterst en fredsbevarande aktivitet som grundar sig i, och förutsätter, en egen svensk försvarsvilja och folkförankring. Politikerna pekar ut tre målgrupper för den strategiska kommunikationen: den egna befolkningen, samarbetsländer/partner där följande ges särskilt omnämnande Finland, Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Den tredje målgruppen utgörs av Ryssland i form av presumtiv och dimensionerande motståndare. (Ds 2019:8, 42–157)

Politikernas framläggande om vikten av att strategisk kommunikation ska vara en integrerad del i säkerhetspolitiken, kan anses vara omhändertagen i överbefälhavarens främsta doktrin, den militärstrategiska doktrinen (MSD). Redan år 2011 angavs däri att “[militärstrategisk kommunikation] ska utformas så att den politiska viljan, och de intressen denna ger uttryck för, återspeglas i Försvarsmaktens budskap” (Försvarsmakten 2011, 117). Ytterst skulle detta göras för att, helst utan användning av kinetiska operationer, nå uppsatta mål genom koordinering av ord och handling på strategisk och operativ nivå. Såväl överbefälhavaren som politikerna såg

militärstrategisk kommunikation som en viktig funktion för skapandet av den krigsavhållande effekten (Försvarsmakten 2011, 118).

Senare, i MSD 16 anges att krigsavhållande effekt ska skapas genom att tydliggöra att kostnaderna för angrepp skulle bli orimliga för angriparen (Försvarsmakten 2016, 6). Detta kan kommuniceras på flera olika sätt. Doktrinen förtydligar att denne utgör grunden för den militärstrategiska kommunikationen av Sveriges försvar och påtalar vidare att Försvarsmakten ska agera offensivt under fred och kris för att skapa denna effekt (Försvarsmakten 2016, 10). MSD 16 förtydligar också att detta bland annat innebär, att kränkningar ska mötas tidigt, samt att om en angripare vill kunna nyttja svenskt territorium, ska detta innebära att angriparen tvingas till att använda vapenmakt. Den militärstrategiska kommunikationen ska stödja dessa beskrivna syften (Försvarsmakten 2016, 55–57). Svensk planerings- och ledningsmetod (SPL) anger att militärstrategisk kommunikation, tillsammans med att prioritera och påverka mål, tillhör de viktigaste uppgifterna för den militärstrategiska nivån gällande att uppnå verkan i operationer (Försvarsmakten 2017, 113).

1.1 Problemformulering

I inledningen av 2019 gav chefen för Försvarsmaktens insatsstab order om att genomföra en erfarenhetsanalys av den militärstrategiska kommunikationen på operativ nivå. Uppgiften var bland annat att undersöka hur militärstrategisk kommunikation bättre skulle kunna stödja operationer, operativ verksamhet samt andra aktiviteter. Det skulle också beskrivas vilka behov som chefen för insatsledningen har av just militärstrategisk kommunikation. (Försvarsmakten 2019c, 2) Bakgrunden till analysen var att erfarenheter visat på ”...utmaningar att samordna kommunikationstjänst och informationsoperationer, vilket kan ha försvagat den militärstrategiska kommunikationen”. Vidare att ”…dessa utmaningar är kända i Försvarsmakten och de synliggjordes till del under brandbekämpningen sommaren 2018” (Försvarsmakten 2019d, 2).

Erfarenhetsanalysen var klar i mars 2020 och fastställdes av chefen för insatsledningen, viceamiral Jan Thörnqvist (Försvarsmakten 2020b). Den innehåller viss skyddsvärd information, varvid alla delar inte kan återges i denna studie. I det övergripande resultatet framhålls vikten av att knyta ihop kommunikations- och operationsplaneringen för att skapa

effektiv militärstrategisk kommunikation. Detta ska göras genom att hålla det militärstrategiska målet i gemensamt fokus under integrerad planering. En annan viktig förutsättning för resultatet, är att kunna definiera målsättningar och mäta effekter.

Erfarenhetsanalysen fokuserade på den operativa nivån, men erfarenheter inhämtades också från militärstrategisk, taktisk och regional nivå. Huvuddelen av empirin inhämtades genom 32 stycken semistrukturerade intervjuer bland kommunikatörer och officerare. Det framgår inte i hur intervjuerna genomfördes, ej heller något frågeformulär.

Erfarenhetsanalysen avslutas med att ge 10 stycken rekommendationer. Dessa är riktade till olika organisationer inom insatsstaben, men även ett flertal andra, exempelvis ledningsstaben, produktionsstaben och de taktiska staberna. Här följer några av rekommendationerna:

- Operationer och kommunikation ska planeras koordinerat.

- Skapa befattningar för hantering av kommunikationstjänsten inom insatsprocessen vid samtliga nivåer (militärstrategisk, operativ och taktisk).

- Utveckla orderuppgifter för kommunikationstjänst och informationsoperationer, till exempel delge, förebygg, påverka och inhämta, i syfte att integrera kommunikation i det militära tankesättet.

- Utbilda soldater, sjömän och officerare, tidigare än vad som görs idag, på informationsmiljön.

- Tydliggör lednings- och lydnadsförhållanden för militärstrategisk kommunikation i styrande dokument.

Så här långt kan alltså konstateras, att militärstrategisk kommunikation är en imponerande funktion, som i sin bästa version kan bidra till frånvaro av konflikter helt utan behov av våldsanvändning. Andra positiva möjligheter, kan utgöras av en upplevd trygghet eller välunderrättad lägesbild. Men å andra sidan, har vi också sett exempel på förekomst av ett flertal utmaningar som begränsar nyttjandet. Denna situation motiverar att ytterligare undersöka dessa utmaningar, vilket denna studie avser bidra med. I nästa steg, forskningsöversikten, kommer det att presenteras vilken bild den vetenskapliga fronten har av möjligheter och utmaningar kring militärstrategisk kommunikation.

1.2 Forskningsöversikt

Trots att militärstrategisk kommunikation ses som en relativt ung funktion inom den militära verksamheten har ämnet en lång tradition inom det civila området och utgör idag ett stort forskningsområde1 med hög efterfrågan på kurser och program. Omsättningen inom

kommunikationsbranschen i Sverige år 2009 var nästan 49 miljarder kronor. Historiken för ämnet går tillbaka till slutet av 1800-talet då stora industrier i Tyskland (bl.a. Krupp och Siemens) arbetade med strategisk kommunikation. Men även den militära sektorn i Tyskland var faktiskt tidiga med att använda kommunikationsstrategi och taktik. (Falkheimer och Heide 2011, 9–13).

Trots att ämnet kommunikationsvetenskap varit etablerat i samhället under lång tid dröjde det innan de västerländska militärorganisationerna tog till sig av ämnets kraft. Det var inte förrän Nato drog viktiga erfarenheter under kriget i Afghanistan, främst åren 2006–2009, som de började utveckla funktionen STRATCOM2. Akronymen har därefter blivit ett välkänt begrepp

inom Nato- och partnerskapsländer i samband med övningar och insatser, men med varierande uppfattningar om dess innebörd. Det var först när Ryssland nyttjade informationsoperationer med gott resultat i Ukraina 2014 som ledningen inom Nato förstod potentialen som funktionen har och att en intern förändringsprocess var nödvändig. Processen gick dock inte särskilt snabbt. Det tog tre år, till 2017, innan den första policyn för strategisk kommunikation var framtagen, NATO Military Policy on Strategic Communications. (Bolt och Haiden 2019, 11; Laity 2018, 66–67)

Utvecklingen av STRATCOM har alltså inte gått så snabbt som önskat. Trots att Natos ledare redan 2009 fastslog att ”strategisk kommunikation är en integrerad del i våra ansträngningar att uppnå alliansens politiska och militära målsättningar” (Laity 2018, 66), finns det fortfarande en

1 En definition av det civila begreppet för strategisk kommunikation är ”en organisations medvetna kommunikationsinsatser för att nå sina mål” (Falkheimer och Heide 2011, 13).

2 Det militära begreppet Strategic Communication, STRATCOM, motsvarar militärstrategisk kommunikation med skillnaden att Natos definition även omhändertar den politiska nivån (som även finns inom Natos ledning). Man måste dock beakta att det finns en uppsjö av olika definitioner av STRATCOM (Paul 2011, 1, 185–190). Vid användning av akronymen STRATCOM i denna studie avses Natos motsvarighet till svensk militärstrategisk kommunikation.

stor förbättringspotential på grund av brister i hur funktionen används. Natos kommunikationsdirektör i Europa, Mark Laity – deras främsta drivkraft för STRATCOM – redovisade i samband med en föreläsning på Försvarshögskolan 2019, att de fortfarande kämpar med stora utmaningar för att få ordning på den strategiska kommunikationen, trots att det gått över 10 år sedan ledarna klargjorde att funktionen är en central del i huvudverksamheten. Bland annat beskrev Laity under föreläsningen en problematik med att planeringsofficerarna inte har förståelse för funktionen och därmed inte klarar av att integrera den i den operativa planeringen.3 Nato beskriver också i helt öppna dokument att strategisk kommunikation möter

internt motstånd:

”Strategic Communications is not yet a generally accepted mind-set throughout the organisation. In fact, in the wider NATO community Strategic Communications has often been met with a lack of interest and acceptance” (NATO StratCom COE 2019, 3).

Låt oss backa tillbaka lite igen och gå igenom det vetenskapliga perspektivet på ämnet. Som redan nämnts, är det vetenskapliga området för kommunikation brett. En naturlig grund att ta avstamp från är Shannon och Weavers kommunikativa basmodell som beskriver de enskilda enheterna i en kommunikation (sändare - meddelande - kanal - mottagare). Denna modell har därefter utvecklats av andra forskare och omhändertar även bland annat kontexten samt kodningen och avkodningen mellan sändare och mottagare (Larsson 2014, 50–52). Även om vi smalnar av området vidare till strategisk kommunikation, återstår fortfarande ett relativt svåröverskådligt fält, då det definieras som ett flervetenskapligt kunskapsområde (Falkheimer och Heide 2013, 15). Strategisk kommunikation har sedan 2000-talets början blivit vanligare och även fått ett stort genomslag i den akademiska världen. En tydlig orsak till varför ämnet blir relativt stort, är att: “Strategisk kommunikation bygger på en medvetenhet om kommunikationens fundamentala betydelse för en organisations existens, legitimitet och verksamhet. Kommunikation är alltså inte endast ett verktyg för att sprida information eller skapa samtal mellan personer i en organisation” (Falkheimer och Heide 2013, 85–86). En

3 Laity, Mark; Director Communications Division SHAPE, Mons, Belgien. 2019. Militärstrategisk kommunikation, föreläsning 3 oktober.

redovisning av nuvarande forskningsläge blir därav, just bred och en röd tråd är svår att hålla. Nedan kommer aktuell forskning att beskrivas, först internationell och därefter skandinavisk.

Brunner och Dunn Cavelty (2009) har undersökt hur väl militära strateger klarar av att identifiera när de utsätts för påverkan med falska budskap och i vilken utsträckning de är beredda att själva använda detta. Slutsatserna är, att strategerna lyckas relativt väl med att identifiera när de utsätts för påverkanskampanjer. Däremot undandrar de sig att använda de möjligheter som finns att tillgå inom informationsarenan för att påverkan motståndaren, bland annat med stöd av falska påståenden.

Fuhrmann och Sechser undersöker det som strategisk kommunikation ofta ytterst syftar till; att med budskap förebygga krig. Detta gjordes genom att studera hur budskap kring alliansanslutningar påverkar den krigsavhållande effekten. Studien kom fram till att en anslutning till en allians med kärnvapenstater, ger en reducerad risk för att bli angripen av en motståndare. Däremot ger det inte någon större effekt att gruppera den allierades kärnvapen på ens egna territorium. Istället skapar det en risk, att den upplevda känslan av skydd, plötsligt kan försvinna på grund av att vapensystemen behövs på annan plats. Den strategiska kommunikationen behöver alltså kunna backas upp av budskap och argument som man själv styr över. (Fuhrmann och Sechser 2014)

När det kommer till allianser, där kärnvapenstater utgör bottenplattan, är Nato vanligtvis det första att undersökas. Katerina Veljanovska Blahzevska (2015) har studerat Natos strategiska kommunikation och delger en kritisk bild. Hon beskriver hur Rysslands mer offensiva agerande de senaste åren har åskådliggjort att Natos strategiska kommunikation har utvecklingspotential, inte minst i sin koordinering. Budskap från Nato och dess medlemsländer har varierat och i vissa fall renderat i otydliga budskap, inte minst kring Ukraina (som inte är medlem), med anledning av det ryska annekterandet av Krim-halvön. Författaren för fram några exempel på vad en effektiv policy för strategisk kommunikation inom Nato behöver: tydliga målsättningar; en koordinering mellan kommunikationens olika ingående delar (t.ex. myndighetsinformation, diplomati, informationsoperationer och psykologiska operationer); samt tydliga roller och mandat för de aktörer som ansvarar för Natos kommunikationsprocesser. Artikeln avslutar med att konstatera att det är av särskild vikt för alliansen att skapa en gemensam ansats i sin

kommunikation och däri inkludera såväl medlemmar som partner-länder (i vilka även Sverige ingår). Ett exempel på viktiga aktörer inom Natos kommunikationsprocesser är deras talespersoner för specifika insatser. Schoenberger-Orgad (2011) studerade hur Nato genomförde sin strategiska kommunikation under kriget i Kosovo 1999. Han menar att organisationen då lyckades att ena budskapen mellan nationerna och att det därigenom säkerställdes legitimitet för Nato att fortsätta vara en livskraftig organisation in i 2000-talet. En av framgångsfaktorerna som lyfts fram, var talespersonen Jamie Sheas karisma och praktiska kommunikationsförmåga, men framgången grundades i att Nato hade skapat ett, inom organisationen väl förankrat, humanitärt narrativ.

Den amerikanska brigadgeneralen Mari K. Eder (2007) har lyft fram, att svårigheterna att skapa koordinerade budskap på högsta nivå, inte är begränsat till Nato. Även inom den amerikanska statsledningen har det saknats integrerade processer för att ta fram nationella strategiska kommunikationsmål, inte minst för att användas i kriget mot terrorismen. Eder ger förslag på hur framtagningen av koordinerade budskap kan göras på ett liknande sätt som vid normal operationsplanering. Men en viktig problematik, som inte ges någon färdig lösning i artikeln, berör risken för (upplevd) manipulation av/hos den egna befolkningen. Författaren belyser att den strategiska kommunikationen ska ge målgrupperna nödvändig information, men inte styra hur de ska ta emot informationen: “telling people what to think about instead of telling them what to think” (Eder 2007, 62). Hon avslutar artikeln, med att påtala att funderingar kring huruvida en koordinerad kommunikation från statsledningen kan utnyttjas för manipulativa syften, är eftersträvansvärda och kommer att vara naturligt återkommande under den fortsatta utvecklingen av strategisk kommunikation.

Resultat från användningen av strategisk kommunikation i moderna konflikter har successivt börjat finnas tillgängliga att studera. Thomas M. Cioppa (2009) redogör för erfarenheter från operation Iraqi Freedom där strategisk kommunikation tillfördes som en viktig ingrediens i genomförandet av operationer från år 2007. Slutsatsen från studien var att strategisk kommunikation är en av de mest avgörande funktionerna vid irreguljär krigföring. Särskilt lyfter Cioppa fram den mer passiva delen: monitoreringen, mätandet och analyserna av kommunikationsmiljön och hur detta är avgörande för att de högre cheferna ska få en god lägesbild, för att kunna fatta lämpliga beslut. George Dimitriu (2012) har studerat

erfarenheterna under Afghanistankriget och ger en mörkare bild, främst av hur man har lyckats med den strategiska kommunikationen ute på fältet. Likt kriget i Irak, ges strategisk kommunikation en viktig roll för att nå framgång i konfliktarbetet. Dimitriu lyfter särskilt fram vikten av att hemmaopinionen behöver ges korrekt information om insatsen för att denna ska får fortsatt stöd. Kärnan i den strategiska kommunikationen är att ha ett strategiskt narrativ som fortlöpande bidrar till att förklara händelseutvecklingen. Dimitrius studie visar att detta fanns, men att det fanns en avsaknad av en genomgående hantering av den strategiska kommunikationen från den högsta ledningen, ner till soldaterna längst ute på fältet. Studiens avgörande slutsats är att strategisk kommunikation behöver fortsätta utvecklas och finna vägar för att nå fram till den grupp som står för den viktigaste kommunikationen: soldaterna. För det är just agerandet som är det främsta budskapet i strategisk kommunikation (Dimitriu 2012, 206).

Ryan Grauer (2015) har studerat hur väl implementering av doktriner genomförs – inte just kopplat till strategisk kommunikation, utan mer generellt. Han påvisar en allmän brist inom krigsvetenskapen; en avsaknad av studier som undersöker hur väl nya koncept omhändertas och sprids. Däremot, menar Grauer, att det finns omfattande studier som förklarar varför aktörer väljer vissa nya koncept, men inte andra. Grauers studie är relevant eftersom erfarenheter har visat att den avgörande framgångsfaktorn i krig, sällan varit kvantiteten på styrkorna, vapenmaterielen eller infrastrukturen. Snarare är det den militära doktrinen som har visat sig ha en central roll i avgörandet av krig. Det vill säga, hur de militära styrkorna ska nyttjas i strid (Biddle 2004, 190–208). Grauer beskriver att det är en stor mängd omständigheter som påverkar implementeringen av nya militära koncept eftersom det finns en dynamik mellan politiska, militära, organisatoriska och byråkratiska faktorer, vilka alla påverkar genomförandet. Studiens slutsats är att det återstår mycket forskning för att identifiera utmaningarna i den komplexa process som uppstår när nya militära koncept införs i doktriner (Grauer 2015, 300–305). Militärstrategisk kommunikation förefaller utgöra ett sådant nytt koncept som bör undersökas vidare.

För att bygga vidare på Grauers arbete kring nyinförda koncept i militära doktriner, kan nämnas en studie av Mikael Weissmann och Peter Ahlström (2019) om svenska officerares förkärlek till offensiva operationer, snarare än defensiva sådana. Slutsatserna från denna var att militär kultur och utbildningar varit avgörande orsaker till att de operativa valen oftast har fallit ut till

offensivens fördel. Någon motsvarande studie på implementeringen av militärstrategisk kommunikation har tyvärr inte kunnat identifieras. En sådan studie torde kunna ge svar på dels hur väl funktionen har implementerats från doktrinen och vilken inställning som chefer och personal har till att använda militärstrategisk kommunikation i det operativa arbetet.

Claes Wallenius och Sofia Nilsson (2019, 404) beskriver, att inom kommunikationsvetenskap har den militära delen av denna, varit kraftfullt försummad. De bedömer att detta beror på att det finns ett medvetet akademiskt avståndstagande från militärstrategisk kommunikation, beroende på några ingående delars negativa klang, nämligen informationskrigföring och propaganda. Dock har intresset ökat igen, bland annat på grund av den offensiva ryska verksamheten som inleddes med Georgienkriget 2008. Wallenius och Nilsson har studerat effekterna av psykologiska operationer, som är en ingående del i informationsoperationer och den militärstrategiska kommunikationen. De redogör att det råder en brist på empiriska studier på vilken effekt som psykologiska operationer har. I sitt resultat för de fram en problematik som består av att den militärstrategiska kommunikationen utgörs av ett stort antal ingående delar, med oklara definitioner och gränsdragningar, exempelvis psykologiska operationer, propaganda, övertalning, myndighetsinformation m.m. Wallenius och Nilsson (2019, 413) förespråkar att ämnet fortsätter att utforskas i syfte att klargöra bland annat: distinktionerna mellan de olika nivåerna (strategisk, operativ och taktisk), syften med olika typer av kommunikation samt vilka olika målgrupper som föreligger vid militärstrategisk kommunikation.

Maria Hellman och Charlotte Wagnsson (2015) vid den svenska Försvarshögskolan, har studerat hur bloggar i samband med den svenska Afghanistaninsatsen har påverkat det övergripande svenska statliga narrativet. Tidigare forskning har visat att de budskap som sänds genom sociala medier motarbetar de budskap som den politiska och militära ledningen vill få ut (Andén-Papadopoulos 2009; Kahn och Kellner 2004). Hellman och Wagnsson kunde påvisa att de amerikanska erfarenheterna inte kunde överföras till den svenska kontexten, utan snarare tvärtom understödde de svenska bloggarna det statliga narrativet. Fyra faktorer fördes fram som avgörande: (1) ett milt politiskt klimat, (2) relativt liten, enbart nationell, spridning på sociala medier, (3) relativt positiv bild av insatsen i vanlig media och (4) framgångsrik social interaktion inom de svenska militära förbanden i insatsen.

En annan forskare som också har tittat på narrativ, är Saara Jantunen, tjänstgörande på den finska Försvarshögskolan. Hon har forskat på det använda språket inom strategisk kommunikation. De amerikanska doktrinerna utgjorde grunden för studierna, eftersom övriga västerländska organisationer exempelvis Nato, främst influeras av just de amerikanska doktrinerna (Jantunen 2013, 2). Hennes forskning har undersökt, dels hur språket används, dels hur språket påverkas av användningen. Syftet har varit att undersöka vilka implikationer som diskursen inom strategisk kommunikation ger. En slutsats som förs fram är att organisationens kommunikation är att likställa med dess ledarskap. Kommunikationen utövar på så sätt en dominans varvid det också finns ett behov av att studera dess påverkan, både externt och på den egna personalen. Detta gör Jantunen (2013) och identifierar bland annat att västerländsk ideologi har förändrats till att ha en mer accepterande inställning till våldsam krigföring. Hon identifierar också en problematik där soldatnivån (den s.k. strategiska korpralen) underminerar den strategiska kommunikationen på grund av att ledningen inte har inkluderat organisationens samtliga nivåer i det kommunikativa arbetet. Några svar på hur organisationen ska lyckas med att få fler, eller alla, av sina ledningsnivåer att utveckla förståelsen och användandet av strategisk kommunikation dock ges inte. Jantunen och Huhtinen (2016, 61) för fram att utvecklingspotentialen inte enbart finns internt, det finns också utmaningar i att nå effekt hos motståndaren. Det militära narrativet lider av att retoriken, strategin och verkligheten inte är samstämmig och att effekten därför går förlorad mot de asymmetriska motståndare som har varit normerande de senaste åren.

Jantunen (2013, 87) summerar debatten inom strategisk kommunikation till att den består av två läger som inte kommunicerar med varandra särskilt väl. Det ena lägret utgörs av de statliga organisationerna som genomför, mer praktiskt inriktade, undersökningar med spörsmål om ledarskap och implementeringen av funktionen strategisk kommunikation. Det andra lägret består av den akademiska, icke-militära sidan, som kritiserar funktionen utifrån teorier och forskning. Den spänning som beskrivs finnas mellan dessa två läger, riskerar att ytterligare separera de militära erfarenheterna från den vetenskapliga forskningen. Det finns alltså ett behov av ytterligare studier med ett militärt verksamhetsnära perspektiv som sedan kopplas till vetenskaplig forskning. Det är just det, som denna studie avser genomföra.

1.2.1 Slutsatser av forskningsöversikt

Den vetenskapliga forskningsfronten inom strategisk kommunikation, kan av ovanstående beskrivning konstateras vara bred trots sin unga ålder. Den påvisar att det finns svårigheter kring funktionen, men inte alltid vilka de är. De flesta studier undersöker antingen: (1) vad det är som gör kommunikationen effektiv, alternativt vad som motverkar denna till att bli effektiv; (2) vad som krävs för att kunna leda och analysera kommunikationen effektivt och etiskt. Det finns däremot få studier som undersöker vilka utmaningar som finns i strategisk kommunikation, särskilt i själva genomförandet av denna. En slutsats blir, att det finns ett behov av att bidra till ytterligare kunskaper som kan knyta ihop de militära och akademiska lägren, med vilka utmaningar som finns inom militärstrategisk kommunikation.

1.3 Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att få djupare förståelse för vilka utmaningar som upplevs finnas inom militärstrategisk kommunikation.Studiens vägledande forskningsfråga är:

Hur kan man förstå utmaningar i militärstrategisk kommunikation?

1.4 Forskningens bidrag

1.4.1 Inomvetenskapligt bidrag

Denna studie har ambitionen att utveckla kunskapen kring två av det krigsvetenskapliga ämnets centrala studieobjekt; krigföring och militär maktutövning (där det tredje objektet är krig). Forskningsfrågor inom krigsvetenskapen rör ofta “krigs natur, militära medels användbarhet, militära organisationers modus operandi samt hur militära förmågor skapas, leds organiseras och verkar i olika typer av insatser” (Försvarshögskolan 2020a). Studiens bidrag till forskningen handlar om att identifiera utmaningar som begränsar användningen av militära medel, i detta fallet de budskap som en militär organisation distribuerar genom militärstrategisk kommunikation. Bidraget till teorierna kommer att ske genom att induktivt koppla resultatet till dessa. Studien kommer att generera en modell för att tematiskt förklara resultatet och därmed möjliggöra att teorier utökas med denna kunskap inför framtida prövningar inom krigsvetenskapen, men även samhällsvetenskapen, då dessa två rör sig i samma sociala, politiska och kulturella kontext (Försvarshögskolan 2020b).

I inledningen beskrevs hur krig handlar om att påverka varandras viljor. Genom att bredda krigsvetenskapen med information om de utmaningar som finns kring påverkan av viljor, ges vi utökade möjligheter att lära oss mer om hur vi kan förebygga samhällsutvecklingar som leder till våldsamma konflikter.

1.4.2 Utomvetenskapligt bidrag

Denna studie, som har undersökt förhållandena vid den svenska försvarsmakten, kommer inte att kunna hävda att dess resultat kan generaliseras till samtliga länder som har infört ett koncept för militärstrategisk kommunikation. Det finns dock ett starkt skäl till att titta närmre på just Sverige. Under slutet av 1900-talet och början på 2000-talet genomförde Sverige kraftiga neddragningar inom försvarssektorn. Efter ett plötsligt uppvaknande på grund av Rysslands aggressiva uppträdande, först i Georgien och därefter Ukraina, har det alliansfria Sverige tvingats, åtminstone delvis, att avbryta sin demilitariseringsprocess och istället påbörja åtgärder för ett återtagande (Holmberg och Alvinius 2019). Det finns därför ett värde, även hos andra länder, att studera just hur den svenska försvarsmakten omhändertar nya militära rön och omsätter dessa till praktik inom sin organisation. Försvarsmakten torde både ha hög motivation och extern press, att ställa om sig från ett tidigare fokus riktat på fredsinsatser, till att nu (visserligen med fortsatta internationella engagemang) skapa en mer stabil grund för det nationella försvaret (Holmberg 2015, 236). Att studera just den svenska försvarsmaktens förmåga att använda militärstrategisk kommunikation, bör därför kunna ge tydliga indikatorer som kan vara värdefulla i studier på andra organisationer dels kring militärstrategisk kommunikation, dels kring genomföranden av omställningsprocesser.

I introduktionen beskrivs hur svenska politiker och den svenska doktrinen ger styrningar för den militärstrategiska kommunikationen. Skapandet av tröskeleffekt ses som det yttersta syftet. Begreppet syftar på att “Försvarsmakten ska kommunicera de militära förmågorna och hur de används för att skapa trovärdig och krigsavhållande effekt. Kommunikationen ska fokusera på att vi är kompetenta på det vi gör, helheten, snarare än att kommunicera enskilda materielsystem” (Försvarsmakten 2019b). I kommande doktrinbilaga för militärstrategisk kommunikation påtalas nödvändigheten att tröskeleffekten måste byggas redan i fredstid och

att det måste ske aktivt, såväl enskilt som tillsammans med andra nationer, genom militära aktiviteter (Försvarsmakten 2020a, 5–6).

Användandet av militärstrategisk kommunikation är alltså beordrad, angelägen och tidskritisk. Eftersom Försvarsmaktens insatsledning, som ansvarar för just våra insatser och skapandet av krigsavhållande effekter, själva har identifierat att organisationen har utmaningar i genomförandet av den militärstrategiska kommunikationen, finns det således ett stort värde för Försvarsmakten att vetenskapligt studera dessa utmaningar. Denna studie har ambitionen att bidra till en ökad förmåga att upprätthålla en god tröskeleffekt till skydd för landet Sverige.

1.5 Material, avgränsningar och källkritik

Den så kallade ”norska listan”, databasen för statistik om högre utbildning (DBH) som är ett register över vetenskapliga publiceringskanaler, har varit vägledande vid urvalet av vetenskapliga artiklar för beskrivning av ämnets forskningsfront (NSD 2019). Listan mäter både kvantitet som kvalitet och ger publikationerna poäng baserat på vilken typ av vetenskaplig kanal den är publicerad i. Den absoluta majoriteten av framlagda forskningsartiklar återfinns på denna lista. Under litteraturstudierna har det dock kunnat konstateras, att mycket av diskussionerna kring militärstrategisk kommunikation förs i texter drivna av professionen snarare än av vetenskapsmän. Exempel på sådana dokument är rapporter från FOI och amerikanska RAND, eller studentuppsatser på magister- och masternivå. Dessa har inte presenterats i forskningsöversikten, men denna iakttagelse är ändå värd ett omnämnande, då den kan ses som ett symptom på att utmaningarna kring militärstrategisk kommunikation inte har undersökts vetenskapligt i tillräcklig omfattning. Det visar således på ett fortsatt behov av studier med liknande inriktning som denna.

Erfarenhetsanalysen som Försvarsmakten genomförde och fastställde i mars 2020 (som presenteras ovan under rubrik 1.1), är genomförd av insatsledningens egna analytiker som ett internt utredningsuppdrag. Därmed kan vetenskaplig faktagranskning ej göras fullt ut, till exempel avseende validitet och reliabilitet då intervjumetoder inte beskrivs med full transparens. Så trots att både Försvarsmaktens erfarenhetsanalys och denna studie har flera likheter, kan deras resultat ej jämföras utan ett kritiskt förhållningssätt. Samtidigt innebär det

att denna studie, med sina vetenskapligt utformade krav, bör kunna bidra till att stärka de samstämmiga erfarenheterna i Försvarsmaktens egna analys.

Studien har varken haft avsikten att beskriva eller värdera den militärstrategiska kommunikationens värde för genomförandet av operationer, utan har fokuserat på att undersöka de utmaningar som finns med militärstrategisk kommunikation.

1.6 Begreppsanvändning

Militärstrategisk kommunikation (MilStratKom)

Militärstrategisk kommunikation är ett begrepp inom Försvarsmakten som härstammar ur strategisk kommunikation. Internationellt görs inte denna distinktion. Där används begreppet brett inom samhällets olika nivåer, såväl inom företagsvärlden som i den statliga. Det är alltså endast inom Försvarsmakten som just begreppet militärstrategisk kommunikation används. Britterna Michelsen och Colley (2019, 64) beskriver hur den militära användningen av begreppet av strategisk kommunikation har utökats på senare år. Den brittiska utvecklingen har gått från “the purposeful use of communication by an organization to fulfil its mission” till en bredare roll: “coordinating ‘words, images and actions’ in pursuit of national power, including ‘public information, public affairs, information operations, defence diplomacy, soft power activities and diplomatic campaigning’.” Michelsen och Colley diskuterar därefter huruvida begreppet egentligen har övergått till att bara vara ett annan beskrivning på propaganda. Något tydligt besked ges inte, utan författarna hänvisar till expertisen inom området, att ta ansvar för att reda ut de många återstående oklarheter som finns inom konceptet (2019, 77–78).

Även i USA finns det stora utmaningar med att finna överenskommelser kring definitionen av begreppet. Detta utgör ett genomgående tema i Christopher Pauls bok Strategic communication – Origins, concepts and current debates. Ett tjugotal definitioner lyfts fram och visar sig som tydliga symtom på svårigheterna att nå konsensus. Paul förespråkar dock följande beskrivning: “coordinated actions, messages, images, and other forms of signaling or engagement intended to inform, influence, or persuade selected audiences in support of national objectives” (Paul 2011, 3). Oenigheten till trots, visar aktörerna samstämmighet om kommunikationens värde. I litteratur om kommunikationsteorier eller doktriner flödar citat som tydliggör att kommunikation är ett område som varken bör eller ens kan undvikas. (Paul 2011, 1, 185–190)

What you do speaks so loudly that I cannot hear what you say. – Ralph Waldo Emerson

På svensk militärstrategisk nivå finns fyra funktioner vilka beskrivs nödvändiga för att lösa den strategiska nivåns uppgifter: Ledning, Logistik, Underrättelse- och säkerhetstjänst samt militärstrategisk kommunikation (Försvarsmakten 2017, 233).

Begreppet nyttjas i denna studie enligt Försvarsmaktens definition i Försvarsplan 2020 (Försvarsmakten 2019a, 11):

Militärstrategisk kommunikation utgör en funktion och ett koncept på militärstrategisk nivå som samordnar kommunikationstjänst och informationsoperationer. Militärstrategisk kommunikation avser samordning av ord och handling på militärstrategisk och operativ nivå. Den är en aktiv del av och förstärker militära aktiviteter i syfte att optimera definierade effekter.

Begreppet beskrivs med dess funktion, men ges (ännu) inte en tydlig definition i Försvarsmaktens utkast till Doktrintillägg Militärstrategisk kommunikation, som avses fastställas under 2020 och därefter utgöra en bilaga till MSD 16. Den beskriver att ”den militärstrategiska kommunikationen stödjer den politiska målsättningen och dess strategiska kommunikation” samt är en aktiv komponent för att stärka den krigsavhållande förmågan. Den ska förstärka ”militära aktiviteter i syfte att optimera önskvärda effekter”.

(Försvarsmakten 2020a)

Det kan härvid konstateras att Försvarsmaktens egna definitioner av begreppet militärstrategisk kommunikation främst beskriver vad den gör (begrepp som används är exempelvis samordnar, förstärker och stödjer) snarare än vad den är (några ord som nämns är komponent, funktion och koncept).

Det finns flera variationer på hur begreppet militärstrategisk kommunikation förkortas inom Försvarsmakten; STRATCOM, MilStraKom och MilStratKom (Försvarsmakten 2019c, 2; Försvarsmakten 2020a, 1 & 30). Denna studie kommer använda MilStratKom, på inrådan från

de på ledningsstabens kommunikationsavdelning som är ansvariga för framtagningen av en kommande doktrinbilaga för militärstrategisk kommunikation.

1.7 Disposition

Studien inleds med en problemformulering och forskningsöversikt som utmynnar i en beskrivning av forskningsfrågan och studiens syfte. Därefter beskrivs det teoretiska ramverk som induktivt har konstaterats ha bäring på det framtagna resultatet. Sedan följer en redogörelse för den vetenskapliga metod som har använts för att inhämta och analysera empirin. Därefter presenteras resultatet grupperat i de teman som analysprocessen har skapat. Slutligen diskuteras studiens resultat i förhållande till det teoretiska ramverket och den valda metoden. Härvid ges även förslag på fortsatt forskning.

2 TEORI

Det har identifierats två teorier som ter sig särskilt relevanta att förhålla sig till, vid undersökandet av utmaningar kring användandet av militärstrategisk kommunikation. Den första teorin är utvecklad av Göran Ahrne och Apostolis Papakostas (2014) och handlar om tröghetens mekanismer och förnyelsens förutsättningar på organisatorisk nivå, dvs. varför man ibland möts av motstånd vid genomförande av förändringar inom organisationer. Deras bok Organisationer, samhälle och globalisering har uttryckts vara “en av de viktigaste böckerna som publicerats inom svensk sociologi” (Wolvén 2005, 75). Den andra teorianknytningen hämtas från Larsson, Lundin och Zander (2017) som har studerat det Indirekta ledarskapet. Däri presenterar de en filterfunktion mellan ledningsnivåer inom hierarkiska organisationer. Denna funktion riskerar att begränsa informationsflödet såväl nedåt som uppåt i organisationen och därigenom riskerar att påverka personalens benägenhet att vidta förväntade åtgärder.

2.1 Tröghetens mekanismer – oförmåga och ovilja

Ahrne och Papakostas (2014) teori är utvecklad med hjälp av fallstudier på 13 nyetableringar av organisationer. Teorin hjälper oss att förstå samhällsförändring ur ett organisationsperspektiv, närmare bestämt samspelet mellan parallella processer av tröghet och förnyelse. Författarna ser samhället som ett socialt landskap som till stora delar består av organisationer, som i sin tur består av människor.

I studerandet är det inte nödvändigtvis organisationen som är intressant. Det kan också vara en konstellation av organisationer som har en relation till varandra, som bör undersökas. När det kommer till människan, menar författarna att den är intressant utifrån sitt handlande som samhällsvarelse, genom att den är organiserad – att den tillhör olika organisationer, för det är så den styrs i första hand. Även familjen ses som en organisation som kan ha variationer av organisatorisk tillhörighet. (Ahrne och Papakostas 2014, 14 & 45)

De delar in organisationer i fyra olika typer, baserade på olika former av tillhörighet: - stater (medborgarskap)

- familjer och släkter (släktskap och äktenskap) - frivilligorganisationer (medlemskap)

Organisationerna ses som de viktigaste beståndsdelarna i det sociala landskapet, samhället. De förändras relativt långsamt och har god överlevnadsförmåga. De flesta människor har tillhörighet till flera organisationer. Varje person kan naturligtvis tillhöra samtliga av de fyra organisationstyperna ovan och i de flesta fall ha koppling till flera inom samma typ, exempelvis olika föreningar. För att förstå människor och deras handlingar är det avgörande att ha kännedom om vilka organisationer de tillhör. På samma sätt kan organisationer förstås av de människor som ingår i dem. Men organisationer kan även ha egna egenskaper i form av kollektiva resurser och regler. Tillhörighet till en organisation innebär vanligtvis en skyldighet att också utföra vissa handlingar. För när organisationer gör något, är det alltid människor som utför själva handlingen. (Ahrne och Papakostas 2014, 16–17 & 50)

Författarna menar, att när man ska undersöka förändringsprocessers förlopp, kan detta göras genom att undersöka interaktionen och relationen mellan redan etablerade organisationer och nya sådana. Det är på detta sätt de menar att förändring kan ses som ett samspel mellan parallella processer av tröghet och förnyelse – eller stabilitet och snabba förändringar.

Genom att inkludera relationer mellan gamla organisationer i en analys av social förändring vill vi sätta in det eventuellt nya i sitt sammanhang. Det som är nytt är endast en mindre del av det sociala landskapet, och nya organisationsformer påverkas ofta av sin interaktion med etablerade organisationer till att bli mer lika det som funnits förut lika väl som gamla organisationer påverkas av sin interaktion med något nytt. Det som förändras är dock i första hand relationerna mellan organisationer. Det blir inte ett nytt samhälle med nya organisationer, utan nya konstellationer av gamla och nya organisationer i ett tätnande landskap. (Ahrne och Papakostas 2014, 69)

Ahrne och Papakostas tydliggör dock, att erfarenheter som dras av studier på förändringar, inte nödvändigtvis kan generaliseras till förändringsprocesser som “sveper genom det sociala landskapet”. De nämner exempelvis teknologiska innovationer som kan slå igenom olika på olika platser. Ett annan exempel som ges, är att jämställdheten inom politiken i Sverige har nått relativ långt, men ändå har utvecklingen inte gått i samma takt vid stora företag i Sverige (2014,

69). Författarna menar dock att förståelse för förändringsprocesserna, oavsett när eller var de sker, lämpligen fås genom att studera interaktionen mellan gamla och nya organisationer. Detta ger samtidigt möjligheten att observera såväl trögheten som förnyelsen under processen.

Författarna beskriver ordet tröghet som en negativt laddad synonym till stabilitet, och ogillas av både de som inte vill ha förändring (men likväl tvingas se situationen sakta reformeras) och av de som vill ha förändring (men tycker att den går för sakta). Ahrne och Papakostas (2014, 72–73) sammanställer sex stycken källor till den organisatoriska trögheten och grupperar de efter organisationers “oförmåga att förändras” samt “ovilja att förändras”. De menar att den förra är den främsta källan till tröghet, även om man bör räkna med ett samspel av flera av faktorerna. Först ges en sammanställning av de sex mekanismerna i figur 1, därefter utvecklas de något ytterligare nedan.

Figur 1 – Tröghetens mekanismer i organisationer (Ahrne och Papakostas 2014, 73)

Oförmåga

Författarna menar att den sannolikt främsta källan till tröghet ligger i att handla, baserat på att de kollektiva resurser som organisationen har ackumulerat, innebär att en investering har gjorts som man inte vill riskera att gå miste om. Man vill inte slösa med dessa resurser, som exempelvis kan bestå av organisationsspecifik kunskap som tagit lång tid att bygga upp. Av samma anledning finns det en tvekan kring att lägga resurser på att utveckla nya verksamhetsområden och att därför hellre nyttja de förmågor som redan finns maximalt. Man

fokuserar därför helst på sådan som organisationen redan är bra på, med risk för att gå miste om framtida möjligheter. En organisation med starkt finansiellt kapital har bättre förutsättningar för att genomföra förändringar, än en organisation som investerat stora summor i anställdas utbildningar och kompetenser. (Ahrne och Papakostas 2014, 72–75)

En organisations struktur och beslutsformer påverkar trögheten genom en oförmåga att fatta beslut. Ju mer beslutsprocesser och regler som är utvecklade desto långsammare blir förändringstakten. Även organisationskultur påverkar förmågan att förändra sina tillvägagångssätt. Dessa regler utgör ett organisatoriskt minne och bidrar till att hålla organisationen stabil, även när personalen roterar in och ut. Denna förmåga kan vara positiv genom att med stabilitet i organisationen hålla handlingskapaciteten hög, samtidigt som det å andra sidan drar ner förändringsbenägenheten. (Ahrne och Papakostas 2014, 75–76)

Den tredje orsaken till bristande tröghet handlar om oförmåga att se problem och möjligheter i omgivningen. Även om utmaningar identifieras kan det finnas svårigheter att kommunicera dessa intryck och få gehör för dem. Organisationer utvecklar rutiner för vad som vanligtvis ska övervakas, vilket samtidigt gör att mottagligheten för andra iakttagelser nonchaleras. En vanlig källa till tröghet anges vara att “företagsledningen är så upptagen av de dagliga sysslorna att hålla verksamheten igång att den inte förmår se vad som skulle behöva förändras”. (Ahrne och Papakostas 2014, 72–76)

Ovilja

Den första orsaken till tröghet, som beror på ovilja, handlar om kulturella och ideologiska värderingar inom organisationen. “En organisation som bygger på människors engagemang och värderingar kan inte utan vidare ändra inriktning på sin verksamhet”. Ju starkare medlemmarnas eller de anställdas identitet är förknippade organisationens verksamhet, desto svårare blir det att förändra några processer. (Ahrne och Papakostas 2014, 73–77)

Nästa anledning till ovilja mot förändringar, handlar om att undvika att förlora makt, inflytande eller trygghet. Författarna beskriver, att trots att lojalitet till vanor och rutiner bidrar till tröghet i förändringsprocesser, är det inte nödvändigtvis rätt väg att genomföra nyanställningar. Man kan förvänta sig att förändringarna av sådana åtgärder blir kortvariga då det oftast kommer

finnas äldre medlemmar i organisationen som kommer att påverka de nya att ta till sig av de gamla rutinerna. Samtidigt lyfter författarna ändå fram att en återkommande process med intagning av nya medlemmar med annan utbildning kommer bidra positivt till förändringsbenägenheten. (Ahrne och Papakostas 2014, 73–77)

Den sista oviljan till förändringar handlar om rädsla för försämring. En försämring kan vara att inte få ha kvar sin plats inom organisationen. Därför finns det en naturlig orsak till oro för förändringar. Det kan ändå finnas många inom en organisations som vill se förändringar på grund av hur organisationen fungerar. Men ofta kan dessa missnöjen grunda sig på olika orsaker hos olika personer, varvid författarna menar att detta snarare är ett styrproblem för organisationens ledning än en fråga om ovilja. Härvid lyfter författarna upp att tröghet också kan “förstås som ett auktoritetsproblem”. Medlemmarna i organisationen har accepterat ett visst “utrymme” som organisationen får ha kontroll över. Ett mandat över personalen. Om ledningen sedan vill förändra detta, krävs det stark motivering för att få personalen att göra saker som de inte tidigare har accepterat. (Ahrne och Papakostas 2014, 73–78)

2.2 Filter

Ledarskap och dess teorier handlar ofta om det direkta ledarskapet, det som utövas “öga mot öga” mellan chef och underställd, men kan också inkludera information som överförs med andra typer av medel, men fortfarande utan mellanhänder. Det finns också en annan form, ett indirekt ledarskap, som blir mer och mer aktuellt ju större en organisation är, framförallt om den innehåller flera hierarkiska nivåer (Larsson, Lundin och Zander 2017). Det indirekta ledarskapet handlar om hur ledare utövar påverkan på de nivåer som finns längre ner i organisationen än sina närmaste underordnade chefer. Detta ledarskap ger andra utmaningar än det direkta ledarskapet, dels genom att informationen måste passera flera olika länkar (nivåer) och kan där tolkas och förvridas (jämför med den kodning och avkodning som sker i meddelanden mellan sändare och mottagare, som nämndes i forskningsöversikten).

Forskning på indirekt ledarskap har inte fått samma fokus som det direkta ledarskapet. Några av pionjärerna inom området, Hersey, Blanchard och Johnson (2001), har studerat vilken påverkan de olika organisatoriska nivåerna har på ledarskapet, vilket de ursprungligen publicerade 1969. Andra har tittat på hur ledare på mellannivåer påverkas av den press de utsätts

för uppifrån, såväl som nerifrån. Några har tittat på vilka förmågor och personligheter som är önskvärda på chefer i dessa situationer. Larsson, Lundin och Zander har kompletterat dessa tidigare studier med att belysa hur det indirekta ledarskapet går till och har sammanställt detta i en modell, se figur 2. (Larsson, Lundin och Zander 2017, 100–103)

Figur 2 – Modellen Indirekt ledarskap från Larsson, Lundin och Zander 2017, 102 (filtren har framhävts av pedagogiska skäl inför fortsatt teoribeskrivning.

Modellen beskriver en process där den högre organisatoriska nivån tar fram idéer och mentala modeller av vad som ska göras och hur det ska ske. Påverkan sker därefter ner i organisationen genom två samtidiga spår. Det handlingsinriktade benämns länk och det andra, mer imageinriktade, benämns förebild. Av särskilt intresse för denna studie, är de filter som redovisas mellan varje hierarkisk nivå. Dessa filter sovrar eller förvränger den information som passerar upp och ner genom nivåerna. Ju större tillit som finns mellan människorna i hierarkin, desto mindre utgör risken att budskapen omdefinieras. (Larsson, Lundin och Zander 2017, 102– 103).

Filtrens omfattning baseras på aktörernas upplevelser och reflektioner. I följande uppställning visar flödesschemat för hur ledarskap sker i indirekt form och tydliggör i vilka steg (1, 3, 4, 6 och 7) som personers upplevelser eller reflektioner kan påverka utfallen. I uppställningen nedan anges chefer på den högre organisatoriska nivån med “A”. Chefer på mellannivån med “B” och den lägre nivån med “C”.

Steg 1: A reflekterar över vad denne anser bör göras Steg 2: A agerar

Steg 3: B varseblir A:s handling och image

Steg 4: B reflekterar över vad denne anser bör göras Steg 5: B agerar

Steg 6: C varseblir B:s handling, liksom imagen hos såväl B som A Steg 7: C reflekterar över vad de anser bör göras

Steg 8: C agerar

Särskilt bör noteras att den lägre nivåns chefer har flera intryck att omhänderta, både från den närmsta chefsnivån och från de högsta ledningsnivåerna, samt att alla dessa signaler passerar filter på vägen ner. Den beskrivna filtreringen ska inte ses som något av ondo, tvärtom. Den är nödvändig för att underlätta för övriga nivåer att fokusera på sådant som är relevant för just dem. Svårigheten ligger i att finna en lagom nivå av filtrering, där rätt information släpps igenom och övrig filtreras bort. Ett gott och tillitsskapande ledarskap bidrar till att finna rätt nivå av filtrering. (Larsson, Lundin och Zander 2017, 107–108).

I denna studie, som brett undersöker den militärstrategiska kommunikationens utmaningar inom organisationen Försvarsmakten, är det särskilt intressant att titta närmre på möjliga orsaker till filtrering av information på grupp- och organisationsnivå, snarare än i det personliga ledarskapet. Larsson, Lundin och Zander (2017, 109) anger ett flertal exempel på orsaker, på grupp- och organisationsnivå, vilka presenteras nedan och som därmed får avsluta teorikapitlet.

Otydlighet

- Otydlighet kring mål och visioner leder till att den starkes tolkning vinner. Samma sak gäller vid otydlighet avseende struktur och styrdokument.

Organisationskultur, normer, roller

- Traditioner kan låsa handlingsutrymmet till en “Så gör vi här”-attityd.

- Otrygghet ökar risken för groupthink eller att man prioriterar att skydda sig mot risker, dvs. “Cover your ass”.

- I vissa yrkesgrupper kan det finnas subgruppsspecifik identitet med särskilt språk och symboler som gör att filtreringen påverkas.

- Image av chefer eller underställda att “Det är inte lönt”.

- Kollektivt förnekande/”sorgearbete” kan leda till oförmåga att acceptera nya realiteter. Ett exempel som nämns av författarna är när en djupt rotad yrkesidentitet går förlorad av att en viktig “hörnsten” har raserats, vilket exemplifieras med en del officerares motstånd mot det gamla invasionsförsvarets avveckling.

- Makt- eller nivårelaterade skillnader i identifikationspreferenser, handlar om att chefer på högre nivåer kan känna större närhet till organisationens identifikation och mål. Lägre chefer och medarbetare har ofta en starkare identifikation och lojalitet sina arbetskamrater och värderar situationen utifrån hur den relationen påverkas. Mellanchefer hamnar ofta i kläm mellan dessa två identifikationspreferenser.

Författarna tar också upp några exempel från omgivningen som orsakar filter (2017, 110): - Reella intressekonflikter.

- Legala aspekter, till exempel sekretesshinder.

- Medial uppmärksamhet som gör att man begränsar sig i sina uttryck. - Överenskommelser med internationella samarbetspartners.

3 METOD

I detta kapitel redovisas de metodologiska val som har gjorts i studien och motiven till dessa. Inledningsvis redovisas vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Den tematiska analysmetoden beskrivs ingående samt hur urval av respondenter har gjorts inför insamlingen av det empiriska materialet. Avslutningsvis beskrivs studiens forskningsetiska förhållningssätt.

3.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt

Inom samhällsvetenskaplig forskning finns två paradigm – ”tankeskolor”. Positivismen – som tillämpar en naturvetenskaplig forskningsmodell där både fysisk och social verklighet studeras på liknande sätt. Den andra är interpretivism – som betraktar den sociala verkligheten utifrån perspektivet att denna är skapad av personers tankar och handlingar. Det finns dock flera andra sätt att strukturera och benämna vetenskapsteoretiska utgångspunkter, men det skulle innebära en diskussion som inte inryms här (Della Porta och Keating 2008, 19–25). Denna studie har främst den interpretivistiska inriktningen. Det innebär att hänsyn därför måste tas till den subjektiva tolkning som forskaren gör i sin analys av den verklighet som studeras eftersom forskaren ses som delaktig i den sociala värld som undersöks. Det interpretivistiska synsättet anses dock vara väl passande när syftet med forskningen är att förstå människorna som ska studeras; deras erfarenheter och övertygelser (Denscombe 2016, 18). Den tolkande forskaren är öppen för de olika perspektiv som respondenter kan ge på samma händelse (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 41). På samma sätt eftersträvar denna studie att undersöka vad som är meningsfullt för olika individer, när de beskriver sina upplevelser av det studerade ämnesområdet. En tolkande studie fokuserar inte på att identifiera de kausala bindningarna mellan påverkande faktorer, utan på att förstå vilka motiveringar som utgör underlag till mänskliga beteenden. Det innebär att studien inte ska begränsas till att titta deduktivt på fördefinierade variabler, utan måste ha ett perspektiv som identifierar ett nät av delade uppfattningar och värden hos de studerade (Della Porta och Keating 2008, 26). I studien måste det därför säkerställas, att det finns ett perspektiv som omhändertar de studerandes individuella tolkningar av sina situationer. Kontexten är därmed viktig och behöver studeras med en metod som möjliggör detta, en metod som kommer nära det som ska studeras (Flyvbjerg 2001, 47).

För att säkerställa att inhämtningen av empirin sker brett och omhändertar flera perspektiv, dvs. styrd av empiriska observationer, kommer studien att genomföras induktivt (Esaiasson et al.

2017, 116). Fördelar med induktiva ansatser, är att de “tillåter exploration och större insikter i undersökningspersonernas liv” (David och Sutton 2016, 94). Eftersom forskning kring den militärstrategiska kommunikationens begränsade framgångar är relativt begränsat, är det svårt att pröva teorier och samtidigt kontrollera för alternativa förklaringar. Med ett induktivt arbetssätt i denna studie, är strävan att finna svar på det outforskade (Hértier 2008, 64). Svar som exempelvis kan bidra till förståelse för hur det kommer sig, att lojal och disciplinerad militär personal visar låg efterlevnad på de mest centrala styrande dokumenten – doktrinerna.

3.2 Metodval

Med utgångspunkt från beskrivningarna i föregående rubrik, har metodvalet för detta arbete varit en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. För att en kvalitativ studie ska ge värdefulla resultat är det avgörande att empirin analyseras på ett metodiskt sätt (Attride-Stirling 2001, 386). Det är också viktigt att den som genomför den kvalitativa forskningen bygger upp ett förtroende hos de som tar del av resultatet. Detta görs genom att beskriva detaljerat för läsarna hur arbetet har genomförts, så att dessa själva kan bedöma huruvida analysen har genomförts noggrant, konsekvent och uttömmande (Nowell et al. 2017, 1). Denna noggranna beskrivning av forskarens arbete är viktig, för i den kvalitativa analysen, är det just forskaren som är själva verktyget (Nowell et al. 2017, 2). Det är denne som fattar beslut om kodning, tematisering och med vilken detaljrikedom som kontexten presenteras (Starks och Trinidad 2007, 1376).

En kvalitativ forskningsmetod som har ett brett användningsområde (Nowell et al. 2017, 2) är tematisk analys, som identifierar, analyserar, organiserar och beskriver teman från insamlade data (Braun och Clarke 2006, 79). Braun och Clarke (2006; 2013) beskriver hur tematisk analys genomförs i en process med flera steg, för att uppfylla de behov som ställs på en kvalitativ studie och som beskrevs i stycket ovan. Deras beskrivning av tematisk analys medger ett flexibelt användande och lägger stor vikt vid författarens aktiva roll i processen för framtagning av koder och teman (Braun och Clarke 2017, 297). Flexibiliteten handlar bland annat om kopplingen till teorier, t.ex. att den kan användas både deduktivt och induktivt. Den sätter heller inga särskilda begränsningar kring forskningsfrågor, urvalsstorlekar eller insamlingsmetoder. Metoden förs fram som särskilt lämplig för att undersöka perspektiv hos flera olika

respondenter, varvid deras likheter och skillnader kan lyftas fram och generera oväntade insikter (Nowell et al. 2017, 2).

De tydliga beskrivningarna av metoden och den inbyggda flexibiliteten, är huvudskälen till att denna studie har valt att följa Braun och Clarkes version av tematisk analys. Anvisningarna för metoden bedömdes tillgängliga och dessutom ha förutsättningar att vägleda arbetet på ett adekvat sätt för att identifiera olika aspekter av utmaningar. I kommande beskrivning av de ingående stegen i den tematiska analysprocessen, framgår hur studien successivt drevs framåt i undersökandet av de hinder som Försvarsmaktspersonalen ser kring användandet av militärstrategisk kommunikation.

3.2.1 Urval av respondenter och datainsamling

Urvalet av respondenter baserades först på ett kriterieurval och därefter på ett strategiskt urval (jämför Eksell och Thelander 2014, 191). De kriterier som ställdes var att: (1) respondenterna skulle vara “nu aktiv personal” på operativ och strategisk nivå, (2) ha en relativt jämn fördelning mellan planeringsofficerare och kommunikationsexperter och (3) ha tjänstgjort i nuvarande roll under minst ett år och varit anställd i Försvarsmakten minst 5 år. Dessa kriterier avsåg att säkerställa, att respondenterna hade en aktuell bild av läget och skulle bidra med perspektiv från de två huvudsakliga grupper som involveras vid planering av operationer som innehåller militärstrategisk kommunikation. Det tredje kriteriet avsåg att sålla bort personal som ännu inte uppnått en grundläggande systemförståelse för Försvarsmaktens verksamhet och sin egna roll i planeringsarbeten.

Den andra nivån i urvalet, det strategiska, syftade till att skapa en så bred variation som möjligt bland respondenterna, exempelvis avseende organisatorisk tillhörighet, kompetens, kön och erfarenhet. Ett sådant, medvetet varierat urval, ska bidra till att det finns informationsrika data att analysera (Brown och Clarke 2013, 56). Potentiella respondenter på olika avdelningar och sektioner kontaktades med förfrågningar. I det strategiska urvalet bistod även de inledande respondenterna med förslag på andra respondenter, till ett s.k. snöbollsurval och bidrog därigenom till en bredare datainsamling för studien (Esaiasson et al. 2017, 190).