Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 124 2003
I distribution:
Swedish Science Press
REDAKTIONSKOMMITTÉ: Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Ingemar Algulin, Anders Cullhed, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Conny Svensson (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 Uppsala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inläm-nas i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogram-men Word för Windows eller Word Perfect. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2004 och för recensioner 1 september 2004.
Sedan årgång 2002 av Samlaren erhåller uppsatsförfattarna ett digitalt underlag för sär-tryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo-gande som bedömare av inkomna manuskript.
isbn 91–87666–21–9 issn 0348–6133 Printed in Sweden by
· Övriga recensioner Övriga recensioner · på sin plats. Hans snålhet, snikna ekonomiska
spekulationer och liknöjdhet inför mindre lyck-ligt lottade människors öden är beklämmande, sak samma om det rör grannar i Stratford, gamla vänner eller familjemedlemmar, dottern Susanna med make undantagna. Obetalda räkningar är le-gio, liksom inkallelser till domstol, dels som sva-rande, dels som kärande.
KDJ tecknar Shakespeares sista levnadsmåna-der som präglade av depression och ymnig alko-holförtäring för att mildra de smärtor som cirku-lationsbesvär och syfilis åsamkade honom. Den föga omtyckta dottern Judiths äktenskap med en oduglig vinhandlare, som till råga på allt åtalades en månad efter bröllopet för att ha gjort en ung Stratfordkvinna med barn, förmörkade ytterligare en tillvaro, som endast hade sina ljuspunkter i ar-betet med att samla produktionen och revidera den för en folioutgåva.
För en gångs skull tillåter sig KDJ här att låta spekulationen flöda. Däremot står hon på fast mark i den utsökta genomgången av Shakespeares testamente. Dess många uteslutningar, luckor, sena tillägg och illa dolda rancuner utgör en ned-slående läsning och torde för överskådlig tid fram-över färga bilden av dramatikern: förgrämd, utan kontakt med främst hustrun och yngsta dottern med svärson, disharmonisk, bitter och hätsk, helt styrd av viljan att inte låta det betydande arvet förslösas av ovärdiga anförvanter. Här sörjs inte – som hos många av hans samtida – för donatio-ner eller fonder avsedda att hjälpa de fattiga eller främja studiebegåvningar.
Hos KDJ finns lärdom utan tyngd, elegans och humor utan effektsökeri eller ytlighet. Ofta anför hon alternativa tolkningar av ett sakför-hållande utan att binda sig för en läsning. Efter Park Honans Shakespeare: A Life (), nu KDJ:s punktstudier och i väntan på Anthony James Wests e Shakespeare First Folio: e
History of the Book (vol. ) kan man blott
kon-statera att Shakespeareforskningen är vitalare än på länge. Det är ändå värt att citera de ord med vilka KDJ avslutar sin framställning: ”It’s far bet-ter not to read yet another biography, but to ’read him’ ” (s. ).
Pär Hellström
Mimesis förvandlingar. Tradition och förnyelse i re-nässansens och barockens litteratur. Red. Hans-Erik
Johannesson, Hans Helander, Vibeke Roggen, Annika Ström. Stockholm .
I april hölls i Göteborg en konferens under rubriken ”Tradition och förnyelse i renässansens och barockens litteratur”. I bokform har resultatet blivit en diger volym bestående av artiklar base-rade på konferensinläggen och gruppebase-rade kring epok- och periodfrågor, förhållandet mellan reto-rik och poetik, frågor rörande imitatio, citatkonst och emblematik och skilda genrer som epos och drama samt utblickar mot den utomnordiska re-nässansdiktningen.
Knappast någon kunde vara bättre skickad att inleda en volym som denna än landets ledande retorikforskare, Kurt Johannesson. I sin intres-seväckande artikel, ”Renässans & barock – två diskutabla begrepp” förenar han lärdom och
elo-quentia på sitt sedvanligt eleganta vis i den djärva
– för många säkert provocerande – men i mitt tycke fruktbara idén att utifrån retorikens regel-verk och praktik ersätta begreppen renässans och barock med klassicism, då fattad som retoriskt system som förmår beskriva de gemensamma drag som präglar textproduktionen under den aktuella perioden: ”Detta skulle då sammanfatta och ka-raktärisera vältaligheten och poesin från medelti-dens slut till romantikens genombrott […] Detta riskerar att skymmas bort, när man i stället be-tonar det skiljaktiga och försöker visa hur en rad epoker med distinkta och karaktäristiska egen-skaper följt varandra i en logisk och meningsfull sekvens: renässans, barock, upplysning, frihetstid, gustaviansk tid osv.”. I mitt tycke har Johannesson tveklöst en poäng med sitt grepp som i och för sig förutsätter att man med äldre litteraturhisto-ria i hög grad egentligen menar retorikhistolitteraturhisto-ria, men det är minst sagt rimligt, om man betänker, att det före -talet snarast fanns ”vitterhet”, inte litteratur.
Nästa bidrag jag särskilt fastnat är ”Om emble-matikens roll i -talets samhälle” av konstve-taren Allan Ellenius. Det är inte lika djärvt i an-slaget som Johannessons men hans artikel är lärt solid och förmedlar viktig kunskap till var och en som är det minsta intresserad av den intrikata -talskulturens föreställningsvärld.
En av den samtida litteraturvetenskapens ab-solut främsta forskare, Stockholmsprofessorn Anders Cullhed, specialist på den aktuella
perio- · Övriga recensioner Övriga recensioner · den, med en briljant bok om Quevedo som tyngst
vägande merit, presenterar en mycket kort (hans eget uttryck är ”snapshot”) artikel över ett väldigt ämne ”Originalitet och imitation i renässanspo-etiken”. Han intresserar sig främst för intertex-tualitetens roll inom densamma och berör kända storheter som Scaliger, de Bellay och Erasmus av Rotterdam, men även för viktiga, men för andra än den trängre skaran specialister mindre kända men betydelsefulla namn, som Marco Girolamo Vida, Giovan Francesco Pico och Bernadino Partenio. Jag ser Cullheds bidrag främst som en introduktion till ett minst sagt spännande forsk-ningsfält vilket väcker förväntningar om en fram-stöt i stor skala på detta viktiga område.
Även i Hans-Erik Johannessons informativa ar-tikel står imitatio i centrum, vilket direkt framgår av titeln: ”Imitatio – modelldiktning och poetisk teknik”. Författaren intresserar sig främst för frå-gan ”hur humanismens latinpoeter genom
imita-tio övertog och omformade förrådet av antikens
litterära modeller och poetiska tekniker” (). Den Vida som Cullhed flyktigt nämner hamnar i fokus hos Johannesson, särskilt då den roll som
imitatio (mimesis) spelar i Vidas poetik, ”den
första latinska renässanspoetik som i lärodik-tens form omformar traditionen från Vergilius Georgica, Lucretius De rerum natura och (förstås) Horatius poetik” (). Vida övertar Vergilius
imi-tatio, dvs. i praktiken dennes principer för
allu-sionskonst eller dennes intertextuella metod, om man så vill. Vida excellerar i så hög grad i dold
imitatio, att den närmar sig den litterära stölden
(furtum), en dygd i Vidas begreppsvärld. I ytterligare tre studier står imitatio i centrum. Latinisten Annika Ströms bidrag ”Imitation och kompositionsteknik i nylatinska begravningsdik-ter” fokuserar på praxis i en svensk genrekontext. Ströms exordium utgör en snabb presentation av Petrarcas imitatioideal, på djup förtrogenhet vi-lande inspiration snarare än efterapning (vilken Petrarca föraktar djupt). Efter detta följer en kom-mentar till en begravningsdikt av Per Claesson Prytz. Dikten anknyter till Petrarcas ideal men det gäller inte för de övriga dikter som Ström lyf-ter fram. Här är det fråga om [långa sjok av] di-rekta citat, dvs. efterapande imitatio eller cento. Förklaringen till detta står att finna i tidens pe-dagogiska praxis, memorerandet av de lästa poe-terna med hjälp av florilegia och thesauri och att man ser diktning som hantverk där man kan lära av mästarna. Naturligtvis ligger det en djup
av-grund mellan Petrarcas sofistikerade ideal och det latintragglande som bestämt svenskarnas tillfälles-dikter och – får man förmoda – deras uppfattning om hur dikt blir till.
Cento i en för en modern läsare närmast extrem
form möter hos Justus Lipsius i dennes Politica, en berömd handbok i styrandets konst, vilken disku-teras I Bo Lindbergs ”Citat och kontext i Justus Lipsius Politica”, en givande framställning och i Stina Hanssons högintressanta ”Imitatio och cento, repertoar- och verkdiktning. ’Giljare-Effwentyr’ och Stiernhielms Hercules”. Hansson har letat upp en anonym dikt med den titel som anges i artikel-rubriken och som hon undersöker i dess egenskap av ”tidigt steg på den svenska litteraturens väg från repertoar- till verkdiktning” (). I dikten möter dels bröllopsdiktens svenska -talsrepertoar, dels tydlig pastisch. Hansson visar skickligt, att diktens förhållande till bröllopsdiktningen bäst beskrivs i termer av imitatio, medan man i fråga om dess förhållande till Hercules utmärkt väl kan tala om ”centokaraktär” ().
Med exempel hämtade ur den engelska litte-raturhistorien, bl.a. (och främst) Jane Eyre visar Helena Ardholm i ”Förnyelsetanken i det emble-matiska tankesättet: idéer kring den engelska em-blematikens utveckling” att den aldrig förlorar sin aktualitet för engelskt andligt liv (då inbegripet litterär produktion) under - och -talen, en nog så viktig aspekt inte minst för förståelsen av dåtida romankonst på engelsk botten, en ro-mankonst vilken, som bekant, starkt fokuserar på moraliska spörsmål.
I den följande avdelningen, ”Retorik och po-etik” möter fem bidrag vilka behandlar följande ting: ”Retorik i teori och praktik hos två finska professorer i vältalighet” (Raija Sarasti-Wilenius), ”Att skriva grekiska barockdikter under barock-tiden” (Tua Korhonen), ”Anders Bording – mod det ’uafvendelige’ ” (Torben Mundbjerg), ”Poesins plass i ars rhetorica. Om bruken av poetiske texter i retorisk lærebok” (Amund Ove Børdahl), ”Nils Tomassøns bruk av logikken i Cestus sapphicus, Christiania ” (Vibeke Roggen).
Sarasti-Wilenius intresserar sig för sig
eloquen-tia på nordisk botten, särskilt finsk, noga taget
fin-landssvensk (Åbo), medan Kurhonen lyfter fram något så okänt som svensk och finsk humanist-diktning på grekiska. Mundbergs ämne är snä-vare, en enda herdedikt, Anders Bordings dikt nr , vilken läses med elisabetanerna som fond, medan Bordahl greppar över ett större ämne,
po- · Övriga recensioner Övriga recensioner · esins plats i ars rhetorica, då i form av en manual
av Kort Aslaksen, De dicendi et disserendi ratione (), en för tiden helt representativ lärobok. I och med Roggens artikel är vi tillbaka i kom-mentaren till den enskilda texten, den alltige-nom märkliga Cestus Sapphicus, ”ett stykke lærd underholdningslitteratur” () på ramistisk-lo-gisk botten.
Härefter följer avdelningen Stilfrågor. Först ut är Mats Malm i ”Stil och auktoritet”, en studie som inte diskuterar ethos utan textauktoritet. I sin uppslagsrika artikel byggd främst kring Fornelius
Poetica tripartita (), ett verk inom italiensk
re-nässanstradition och aktuellt långt in på -ta-let, vars [defensivt hållna] sanningsdefinitioner får illustrera den första svenska romanen, Mörks och Törngrens Adalriks och Giöthildas Äfventyr (– ), något så speciellt som en barockroman i forn-nordisk miljö!
Även Henrik Blicher ställer en enskild text i centrum, ”…bestandig i sin ubestandig Skik. Komposition og billedsprog i Poul Andersens
Don Pedro”, för en väsentligen genre- och
recep-tionshistoriskt anlagd artikel, där han menar, att den dominerande linjen inom dansk litteratur-histora, vilken han beskriver som klassicistisk, förhindrat en läsning av Andersens text på dess egna villkor.
Eva Odelman intresserar sig originellt nog för den siste katolske biskopen i Linköping Hans Brask, ”Biskop Brask – en nyskapande reaktio-när, eller tvärtom”, och då främst för hans ma-karoniska korrespondens baserad på ett tämligen självsvåldigt medeltidslatin. Fram tonar en bild av en teologiskt konservativ katolik med ett liv-ligt intresse för ny teknik (!) – en oväntad bild av den man som inför eftervärlden är mest känd för ”brasklappen”.
I avdelningens sista bidrag, Monika Johanssons ”Latinet som distinktiv faktor i stilpredikan”, en filologisk framställning av bästa märke, intres-serar sig författaren för två präster, Nicolaus Grubb och Jonas Petri Gothus, vilka är männen bakom Sveriges första större latinlexikon, Lexicon
Lincopense eller Lincopensen (). För att
klar-göra principerna för att fastställa vem som bidra-git med vad, går Johansson till de båda prela-ternas bevarade likpredikningar och visar över-tygande, att de kan skiljas åt genom respektive bruk av latinet.
I volymens avslutande parti, ”Genrernas mång-fald”, möter fem bidrag: ”Antoine Garrissoles’
Adolphis, en episk hyllning till Gustav II Adolf”
(Hans Helander), ”Bild och text – Baldes
inven-tio-teknik (Heidrun Führer), ”Två världar möts
på gränsen mellan två renässanser. En väster-ländsk bild i bysantiska ord” (Ingela Nilsson), ”Ramberättelsens form och funktion i några no-vellsamlingar från -talets Frankrike” (Britt-Marie Karlsson), ”Raritas et curiositas. Amtmann Hans Hanssen Lilienskiold, en -talls euro-peer” (Rasmus Brandt). Som framgår av rubri-kerna är ämnesspridningen även i denna del be-tydande, alltifrån latinskspråkig hexameterdikt-ning till Gustav II Adolfs ära (upphovsmannen är fransman), via enigmatisk inventioteknik, by-santisk ekfras, ramberättelseanalys (Heptameron i jämförelse med Contes amoureux () och
Contes du monde aventureux () för att landa
i Lilienskiölds Scriptum boreale, tillkommen ca men tryckt först på -talet.
Samtliga dessa bidrag är alltifrån givande och intressanta till fängslande, ett omdöme som kan utsträckas till att gälla volymen i stort. Här ryms mycket vetande och sammantagna ger bidragen en god inblick i en påtagligt dynamisk forskning på ett minst sagt väsentligt område. Här möter inte endast ”äldre” forskare som exempelvis Kurt Johannesson och Stina Hansson utan också yngre som Cullhed och Malm och det är mycket gläd-jande, inte minst för en recensent som själv ägnar sig åt [ännu] äldre litteratur, medeltida romansk sådan, att kunna konstatera, att renässans- och ba-rockforskningen på svensk botten inte blott lever utan att den är livlig! Den oro som man för ett par decennier sedan kunde känna, då snart sagt alla yngre forskare ägnade sig åt [helt] modern litteratur, är nu, om inte helt bortblåst, så rejält mycket mindre. Alla intresserade av -, - och -talens kulturproduktion (vitterhet) har i denna volym en rik källa att ösa ur.
Ulf Malm
Jean Starobinski, Jean-Jacques Rousseau:
Genom-skinlighet och hinder jämte Boten i soten: Rousseaus tänkande (Jean-Jacques Rousseau: La transparence et l’obstacle & Le Remède dans le mal: la pensée de Rousseau). Övers. Jan Stolpe. Atlantis. Stockholm
.
Jean Starobinskis viktigaste verk Jean-Jacques
Rousseau: La transparence et l’obstacle utgavs
