Upplevelser av samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri

Lärande och samhälle

Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

Upplevelser av samverkan mellan skola

och Barn- och ungdomspsykiatri

Experiences of cooperation between school and Child and

adolescent psychiatry

Maja Vucinic

Specialpedagogexamen 90 hp

Slutseminarium 210326

Examinator: Anna Jobér

Handledare: Lisa Hellström

Förord:

Jag vill rikta ett stort tack till de professionella som deltagit i studien och bidragit med sitt engagemang, kunskaper och intresse. Det är med hjälp av era erfarenheter och upplevelser kring samverkan som denna undersökning varit möjlig. Ett stort varmt tack vill jag rikta till min handledare Lisa Hellström för en professionell handledning och konstruktiv feedback under alla faser.

Sammanfattning/Abstract

Allt fler barn och unga kan ha komplexa behov som kräver sammansatt stöd av olika aktörer. För att motsvara de komplexa behoven krävs sammansatt stöd, d.v.s. samtidiga insatser från olika aktörer. Under sådana förhållanden aktualiseras behovet av samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri. Trots att både lagstiftning och forskning visar på att samverkan mellan dessa myndigheter är avgörande för barn och ungas hälsa och skolprestationer vittnar verkligheten om att samverkan i praktiken fortfarande är bristfällig. Studien avser därför att studera närmare upplevelser av samverkan, framgångsfaktorer och hinder samt utvecklingsmöjligheter vid samverkan över gränserna för profession och organisation mellan skola och Barn -och ungdomspsykiatri.

Förväntat kunskapsbidrag

Det kunskapsbidrag denna uppsats förväntas ge är insikt i de olika upplevelserna hos respektive aktör utifrån samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri. Detta i form av en begränsad studie vars resultat förväntas bidra till att stärka förståelsen för aktörernas roller, möjligheter respektive hinder i samverkan mellan dessa organisationer.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka och analysera upplevelser avsamverkan mellan Barn-och ungdomspsykiatri Barn-och skola, vilka faktorer som anses bidra till en framgångsrik samverkan och vilka hinder som finns för denna utifrån förbättringspotential och en förhoppning om att färre barn och unga ska falla mellan stolar i dessa processer.

Frågeställningar

Vilka faktorer upplevs som viktiga för en god samverkan mellan skola ochBarn- och ungdomspsykiatrin?

Vilka faktorer upplevs leda till sämre samverkan mellan skola ochBarn- och ungdomspsykiatri?

Teori

Det teoretiska ramverket som tillämpats i undersökning baseras på tidigare studier om samverkan enligt systemteori vilket använts som en övergripande teori för att analysera det empiriska materialet.Systemtänkande handlar om att se världen i termer av system, struktur, form, ordning och mönster istället för avgränsat till individer. Den

systemteoretiska idén är att helheten är större än delarna och att man genom att kombinera delarna på rätt sätt skapar djupare innebörd och större mening. Med ett

systemteoretiskt perspektiv framträder vikten av samverkan med andra för att nå kunskap och utveckling. Deltagarna i samverkan har ringa mening för sig själva men i ett samspel med varandra kan utveckling ske.

Metod

Resultatet baseras på kvalitativ data som samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fyra representanter för de professionella inom skola och Barn- och

ungdomspsykiatri. Det empiriska materialet har samlats in och dokumenterats genom ljudinspelning samt transkriberats inför analys. Genomgående i studiens analysarbete har mönster sökts för att se vad som hör ihop och särskiljer sig.

Resultat

Resultatet visar att samverkan mellan organisationerna ses som en nödvändighet av båda aktörerna och är avgörande för att hitta rätt insatser för individen. Samverkan i praktiken visar sig vara beroende av faktorer som styrning, struktur och samsyn, något som idag inte är självklart och behöver förtydligas utifrån olika aspekter. Framgångsfaktorer som lyfts fram i samverkan är bl. a kommunikation, gemensamma mål och tydlig ansvarsfördelning. Hindrande faktorer visar sig i form avstrukturella olikheter gällande professionernas synsätt, organisatoriska förhållanden och regelverk. Tidigare forskning samt resultatet av denna studie visar att det i dagsläget saknas tillräckliga verktyg för gränsöverskridande samverkan och att det finns en del utvecklingspotential för att förbättra denna.

Specialpedagogiska implikationer

Det är ofta i skolan som samverkansbehovet uppstår genom att skolan upptäcker att en elev är i behov av stöd. Specialpedagogen är oftast den som ansvarar för att utreda elevens skolsituation, föreslå pedagogiska anpassningar och tillsammans med skolans

elevhälsoteam samverka med utomstående aktörer såsom Barn- och ungdomspsykiatri vid behov. En välfungerande samverkan mellan benämnda organisationer är en förutsättning för att kunna hitta adekvat stöd för individen i lärmiljön.

Innehållsförteckning

1. Inledning...7

1.2 Syfte och frågeställningar...8

1.3 Frågeställningar...9

2. Bakgrund...10

Samverkan som begrepp...10

Organisationernas uppdrag i samverkan...10

Skolans uppdrag i samverkan ...11

Barn- och ungdomspsykiatrins uppdrag i samverkan ...11

3.Tidigare forskning...13

3.1 Tidigare forskning om samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri…...13

3.2 Framgångsrika och hindrande faktorer för samverkan...15

3.2.1 Samsyn (olika kompetenser, helhetssyn, kommunikation)...16

3.2.2 Struktur (gemensamma mål, olika roller och ansvarsfördelning)...17

3.2.3 Styrning ( lagar och sekretess, resurser)...18

3.2.4 Vårdnadshavarnas delaktighet...20 4. Teoretiska implikationer...21 5. Analys ...23 5.1 Kvalitativ metod ...23 5.2 Urvalsgrupp...23 5.3 Genomförande...23 5.4 Etiska överväganden...24

6. Resultat och analys ...25

6.1 Professionernas syn på behovet av samverkan...25

6.2 Vilka faktorer upplevs vara framgångsrika för samverkan?...26

6.3 Vilka faktorer upplevs vara hindrande för samverkan?...30

7. Resultatdiskussion...34

7.2 Metoddiskussion...37

7.3 Förslag på fortsatt forskning...38

Referenslista ...39

Bilaga 1...41

1.Inledning

I föreliggande uppsats läggs fokus på samverkan mellan Barn- och ungdomspsykiatri och skola kring barn och unga som behöver stöd från båda aktörer och där samverkan mellan dessa organisationer är en förutsättning för att barn och unga ska få rätt stöd utifrån deras behov. Skolans uppdrag regleras i Skollagen (2010:800) och utifrån en likvärdig utbildning är det skolans skyldighet att aktivt arbeta för att uppmärksamma elever i behov av särskilt stöd samt erbjuda insatser. Redan vid misstanke om att en elev riskerar att inte nå kunskapsmålen eller om skolan upplever att en elev har sociala eller psykiska svårigheter är skolans skyldighet att skyndsamt påbörja en utredning kring elevens skolsituation. Processen kring utredning börjar oftast med att specialpedagogen inom organisationen involveras för att kartlägga elevens behov samt föreslå pedagogiska anpassningar och insatser. I de mer komplexa frågorna behöver specialpedagogen stöd av skolans elevhälsoteam (EHT), som enligt Skollagen (2010:800) ska vara en del av skolans verksamhet och där medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska kompetenserna samverkar i ett tvärprofessionellt team. Den breda kompetensen gör det lättare att tidigt identifiera och planera för främjande och förebyggande arbete samt för åtgärdande insatser. Specialpedagogen ansvarar för att ta fram förslag på anpassningar i lärmiljön utifrån en helhetsbild kring eleven.

Allt fler barn och unga kan ha komplexa behov som kräver sammansatt stöd av olika aktörer eller professionella. Komplexa behov handlar om somatisk och/eller psykisk ohälsa, social miljö, skolsvårigheter, och/eller beteendeproblematik. För att motsvara de komplexa behoven krävs sammansatt stöd, d.v.s. samtidiga insatser från olika aktörer. Under sådana förhållanden aktualiseras behovet av samverkan mellan skola och Barn-och ungdomspsykiatri.

Samverkan för myndigheter finns även lagligt stadgad. Enligt Skollagen (2010:800) (SkolL) 8–9 §§, har myndigheter till uppgift att alla barn, oavsett bakgrund, ska få tillgång till en likvärdig utbildning och en god hälsa. Mot denna bakgrund har Socialstyrelsen i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Skolverket utarbetat en nationell strategi, en ”Strategi för samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att

fara illa” som stöd för samverkan mellan huvudmän på olika samhällsnivåer. Det framhålls i strategin att syftet med samverkan är att främja stöd för barn och unga utifrån en helhetssyn och med barn och unga i fokus (Socialstyrelsen, 2007; SOU 2010:95). Enligt Folkhälsomyndigheten (2020) har psykisk ohälsa bland barn och unga ökat under de senaste decennierna. Allt fler unga mår idag sämre och enligt Folkhälsomyndigheten är skolans funktion viktig och behöver stärkas. Med ett bättre skolresultat får barn och unga också större möjligheter på arbetsmarknaden och bättre förutsättningar för en god hälsa. Trots både lagstiftning och faktumet att samverkan mellan myndigheter är avgörande för barn och ungas hälsa vittnar verkligheten om att samverkan i praktiken fortfarande är bristfällig. Riksrevisionen (2011:17) har i sin effektivitetsrevision granskat offentliga aktörers samordning av stöd till barn och unga och påtalar brist på samverkan trots att många satsningar gjorts både i projektform och genom lagstiftning.

I genomlysningen av Barn- och ungdomspsykiatri (2016)gjord på uppdrag av kommunen i syfte att kvalitetssäkra verksamheten framkommer det att det finns olika upplevelser av samverkan bland de samverkande organisationerna. Genomlysningen visar att Barn- och ungdomspsykiatrin upplever å ena sidan upplever påtryckningar från skolor i frågor om utredningar medan skolorna å andra sidan upplever att de inte får rätt stöd från Barn- och ungdomspsykiatrin. Skolans upplevelse är att Barn- och ungdomspsykiatrin avgränsar sina uppdrag och att processerna är utdragna vilket enligt skolans elevhälsa kan innebära konsekvenser för enskilda individer då detta påverkar individens skolsituation.

Det är därför viktigt för barn - och ungdomsinriktade verksamheter såsom skola och Barn-och ungdomspsykiatri att arbeta för förbättrad samverkan Barn-och på så sätt röja undan riskerna för att individer “faller mellan stolarna”. Mot denna bakgrund är det intressant att närmare undersöka aktörernas egna upplevelser av samverkan.

1.2 Syfte

Syftet är att närmare undersöka upplevelser av samverkan mellan Barn- och ungdomspsykiatri och skola och hur anställda inom dessa två organisationer resonerar kring faktorer som leder till framgångsrik samverkan respektive faktorer som försvårar samverkan.

1.3 Frågeställningar

Vilka faktorer upplevs som viktiga för en god samverkan mellan skola och Barn-och ungdomspsykiatri enligt ett antal anställda som ansvarar för samverkan?

Vilka faktorer upplevs leda till sämre samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatrin?

2. Bakgrund

Utifrån olika upplevelser av samverkan mellan berörda organisationer är det intressant att som specialpedagog se över organisationernas uppdrag i samverkan samt vilka interna och gemensamma styrdokument som styr organisationernas arbete. Skolan regleras av Skollagen medan Barn- och ungdomspsykiatri lyder under Hälso- och sjukvårdslagen. Samverkansprocesserna kan därför bli komplexa då det dels handlar om professioner med delvis olika ansvar och uppdrag och dels om ärenden där problemen är mångfacetterade. Samverkan kommer även att belysas utifrån tidigare rapport och forskning inom ämnet i nästa avsnitt.

2.1 Samverkan som begrepp

Samverkan som begrepp definieras av Socialstyrelsens termbank som något som sker inom och mellan olika enheter, myndigheter och samhällsaktörer. Det kan till exempel handla om aktivt utbyte av information eller att planera gemensamma aktiviteter (Socialstyrelsen, 2020). Begreppet förklaras också av forskaren Danemark (2005) som menar att samverkan innebär att man tillsammans med andra, ofta personer med annan utbildning, samverkar om något mot ett gemensamt mål utifrån olika regelsystem och organisatoriska positioner. Samverkan handlar enligt Danemark (2005) om ”medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte”.

2.2 Organisationernas uppdrag i samverkan

Samverkan är inte är valbart utan det finns en allmän lagstadgad skyldighet för myndigheter att samverka. “Alla som arbetar med barn och unga ska samverka för att stödja barn som far illa eller riskerar att fara illa” (Skolverket, 2016). De olika aktörernas arbete styrs av lagar där myndigheter är särskilt skyldiga att samverka kring frågor som rör barn som far illa eller som riskerar att fara illa. Något som finns reglerat i lagstiftning för polis, förskola och skola, socialtjänst samt hälso- och sjukvård (SkolL, 2010:800), hälso- och sjukvårdslagen (HSL, 2017:30) och polislagen (PL,1986:387).

2.2.1. Skolans uppdrag i samverkan

Skolverksamheten styrs av skollagen i vilken t.ex. regler kring samverkan och ansvarsfördelning regleras (Skollag, 2010:800). Det är ofta i skolan som samverkansbehovet uppstår genom att skolan upptäcker att en elev är i behov av stöd från olika aktörer för att uppnå kunskapsmålen eller psykisk hälsa. Specialpedagogen är oftast den som påbörjar kartläggningen av en elevs skolsituation och involverar skolans elevhälsoteam i processen. Elevhälsans uppdrag är att arbeta hälsofrämjande och förebyggande genom övergripande arbete såsom värdegrund, arbete mot kränkande behandling, jämställdhet mm. Det kan handla om att elevhälsan arbetar på organisationsnivå men även på individnivå. Genom en samlad elevhälsa med olika professioner på skolan skapas det bättre förutsättningar att hitta rätt stöd för eleven (Jakobsson & Lundgren, 2013; Skolverket, 2009). Vid misstanke om neuropsykiatrisk diagnos remitterar skolans psykolog, i samråd med föräldrarna, till Barn- och ungdomspsykiatrin. Remissen förutsätter att tillräcklig information från skolan finns i form av pedagogisk utredning, åtgärdsprogram samt att psykologiska, sociala och medicinska bedömningar är gjorda på skolan.

2.2.2 Barn- och ungdomspsykiatrins uppdrag i samverkan

Det barnpsykiatriska arbetet styrs av Hälso -och sjukvårdslagen (HSL) och handlar om att känna igen, lindra samt förebygga psykisk ohälsa som utgör hinder för personlig tillväxt och mognad för barn och ungdomar. Målet är att barn och ungdomar med psykisk ohälsa eller som är i riskzonen att utveckla sådan skall erbjudas insatser tidigt (HSL, 2017:30). Barn- och ungdomspsykiatri har ett huvudansvar för behandling av barn och ungdomar med ADHD samt för planering av olika former av stödjande insatser, individuell behandling, gruppbehandling, familjestöd/familjebehandling samt föräldrautbildning. Farmakologisk behandling erbjuds vid behov. Efter genomgången utredning kan Barn- och ungdomspsykiatri med vårdnadshavares/ungdomens samtycke återge utredningen till skolan, t. ex pedagoger, specialpedagoger och rektorer. Skolan arbetar i sin tur med att ta fram rätt stöd i lärmiljön utifrån elevens behov medan Barn- och ungdomspsykiatri ansvarar för åtgärder som kan minska barnets/ungdomens symtom t.ex behandlingsinsatser mot individ. Samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri kan initieras av

båda aktörerna och vid behov bjuds också andra verksamheter in t.ex socialtjänsten.I både

socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen finns en bestämmelse om att kommunen och regionen ska upprätta en samordnad individuell plan, så kallad SIP när de bedömer att insatser behöver samordnas mellan skola, Barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst.Vidare ansvarar varje verksamhet för sin del av stödet och den huvudansvarige för att arbetet med SIP följs upp.

Sammanfattningsvis har båda verksamheterna en lagstadgad skyldighet att samverka och denna samverkan kan initieras av båda aktörerna men med olika syften. Skolan har har ett utbildande ansvar medan Barn- och ungdomspsykiatrin ansvarar för utredande och behandlande insatser kring individen.

3. Tidigare forskning

I detta avsnitt redogörs för tidigare forskning som är relevant för studiens syfte och problemområde samt hur forskningsläget ser ut kring samverkan mellan skola och Barn-och ungdomspsykiatri, framgångsrika Barn-och hindrande faktorer, professionens påverkan samt barn och vårdnadshavares delaktighet i samverkan.

3.1 Tidigare forskning om samverkan mellan skola och Barn- och

ungdomspsykiatri

Flera forskare påtalar behovet av samverkan inom samhällsorganisationer (t.ex Ahrne 2014, Lindkvist, 2011, Andersen, 2014 mfl.). Behovet av samverkan framhålls även i styrdokumenten för skola och Barn- och ungdomspsykiatri som en nödvändighet för att kunna tillmötesgå de krav som samhället ställer på att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem/svårigheter, både utifrån ett samhällsperspektiv men även på individnivå. Den sammanvävda bilden är att behovet föreligger utifrån en samlad kompetens och organisationernas egna specialisering för att lösa ett gemensamt problem. Lindberg (2009) beskriver i sin studie att samverkan handlar om att nå en utvidgad kompetens, lösa ett samhällsproblem eller att profilera sig som organisation. Behovet av samverkan kommer av att organisationerna är mer avgränsade och specialiserade idag, medan behoven ofta är komplexa och berör fler områden än vad som inryms i den egna organisationen, skriver Lindberg. Ett gränsöverskridande samarbete och en samlad kompetens framhålls också av Danermark (2009) som någonting som behövs över förvaltnings- och huvudmannagränser eftersom deltagarna i de olika organisationerna tar ställning kring ett gemensamt problem utifrån skilda kunskapsfaktorer och att det i sin tur ställer krav på organisationerna att hitta samverkansforum där olika synsätt och förutsättningar kan hanteras och eventuellt omvärderas i syfte hitta lösningar för det gemensamma problemet.

Vikten av samlade kompetenser kring ett gemensamt problem samt organisationernas egna uppdrag framhålls i styrdokumenten som avgörande inte minst kring barn med neuropsykiatriska svårigheter där samverkan ses som en nödvändighet för att skapa en gemensam plan kring individens situation. Något som förstärker vikten av samverkan är

tvingande för Barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst sedan 2010. Bestämmelsen finns reglerad i socialtjänstlagen (SoL, SFS 2001:453) och i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS 1982:763) och innebär att verksamheterna är skyldiga att samverka och tillsammans planera för insatser som behövs. Syftet med ett SIP är att hitta en gemensam plan och förtydliga vem som ansvarar för vad samt när det ska följas upp. Skolan nämns inte i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen eller i skollagen som en samhällsaktör som har skyldigheter att upprätta en samordnad individuell plan. Erfarenheterna visar dock att det är vanligt att just skolverksamheten i praktiken initierar upprättandet av en samordnad individuell plan.

Tidigare forskning visar att samverkan är önskvärd och ett nödvändigt arbetssätt, men att det råder otydligheter kring hur samverkansarbetet i själva verket ska konkretiseras och verkställas (Englund, 2017). Tidigare forskning pekar på det finns behov av kunskap och praktiska verktyg för att få en välfungerande samverkan. I många studier lyfts förhållanden, såväl förutsättningar som hindrande faktorer, som kan påverka samverkan både positivt och negativt fram.Tidigare forskning visar att det finns behov av att utveckla kunskap om samverkan kring samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri (Axelsson, 2012; Englund, 2017) och flera forskare påtalar att det föreligger behov av gemensamma modeller kring samverkan gällande barn som kräver stöd från båda organisationerna. Gemensamma strukturer och modeller poängteras även av Widmark (2015) som menar att profesionella ibland saknar djupare kunskaper om varandras arbete än den formella.

Att samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatrin har en del utvecklingspotential visas i resultaten av genomlysning av BUP i den valda kommunen (Kommunrevisionen, 2016) där det konstateras att samverkan har en del brister. I rapporten framkommer det att psykologerna på BUP å ena sidan upplever påtryckningar i och med ökade förväntningar på diagnosställning och att detta har ansträngt resurserna inom Barn-och ungdomspsykiatrin Barn-och organisationens arbete därför mer eller mindre inriktas bara på utredningar. Barn- och ungdomspsykiatri ser en negativ konsekvens av denna förändring för mottagningarna där fokus läggs på utredning snarare än behandling (Kommunrevisionen, 2016). Barn- och ungdomspsykiatrin upplever brister i basutredningar innan eleven remitteras till Barn- och ungdomspsykiatrin och även att den pedagogiska bedömningen är bristfällig. Enligt Barn- och ungdomspsykiatrin saknas det

många gånger dokumentation och kompletta grundläggande kartläggningar av elevens skolsituation. Elevhälsans generella uppfattning är å andra sidan att tillgängligheten till Barn- och ungdomspsykiatrin brister och att väntetiderna är för långa. Enligt rapporten har geografiska skillnader iakttagits i hela landet i över- och underdiagnostik. Skolan upplever att det saknas ett förtroende mellan skolpsykologer och psykiatriker inom Barn- och ungdomspsykiatrin och att följden blir dubbelarbete vilket i sin tur drar ut på tiden. Resultatet blir att väntetiden för eleven i vissa fall blir flera månader lång vilket har konsekvenser på elevens skolsituation. Undersökningen visar även att det händer att skolpsykologer remitterar till privata psykologmottagningar som en konsekvens av långa väntetider (Kommunrevisionen, 2016).

I ovanstående rapport som i många studier och tidigare forskning lyfts förhållanden, såväl förutsättningar som svårigheter, som kan påverka samverkan både positivt och negativt och samverkan framhålls som en nödvändighet. Lindberg (2009) belyser i sin forskning att ömsesidigt utbyte handlar även om att skapa mervärde för deltagarna. Det visar sig dock att det inte alltid blir så, och att det ömsesidiga förtroendet mellan parterna uteblir i praktiken. Trots att verkligheten vittnar om att ett behov av konkretisering av samverkan finns ses ytterst lite forskning kring det specifika samarbetet mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri vilket kan ifrågasättas då samhället på olika sätt påtalar att samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri både är viktigt och nödvändigt.

Det positiva är att det finns ett stort intresse för utveckling av samverkan hos de professionella och även hos politiker. Det visar en undersökning av samarbetsprocesser mellan bl.a Barn- och ungdomspsykiatrioch skola (Blomqvist, 2012) som pekar på att det

finns en generell uppfattning om att samverkan är något som genererar bättre resultat för de samverkande parterna.

3.2. Framgångsrika och hindrande faktorer för samverkan

Begreppet ”samverkan” har under det senaste decenniet lyfts fram som en ”universallösning” på hur organisationer ska arbeta och samverkan beskrivs ibland som välfärdsstatens nya arbetsform. Det talas om attden kanske mest självklara förklaringen till detta är att organisationer samverkar för att på så sätt uppnå sådant som de inte kan på egen hand (Lindberg, 2009).

Det är tre övergripande aspekterna som framhålls vara framgångsrika för samverkan är: Styrning, Struktur och Samsyn kring det som tillsammans skapar förutsättningar för samverkan över professionsgränserna (Danemark et al., 2009). Styrning handlar om att aktivt ta ställning till målet med samverkan, att samverkansprojektet har ett klart mål och syfte, både på en politisk nivå samt verksamhets- och förvaltningsnivå. Det talas om viktiga aspekter som tillgång till resurser, såväl ekonomiska som mänskliga då det med ett gemensamt mål blir det enklare att rikta resurserna rätt. Struktur, lyfts fram som en framgångsfaktor som handlar om att tydliggöra t.ex. vilka elever man ska samverka om och hur detta ska göras. Det tredje framgångsfaktorn är Samsyn som handlar om att klargöra parternas syn på det gemensamma uppdraget och samtidigt öka kunskaperna om varandras kompetenser. Tidigare forskning lyfter vikten av att definiera gemensamma mål och syften utifrån de tre ovanstående aspekterna för att uppnå en god samverkan. ( se bl.a. Danemark et al., 2009).

3.2.1 Samsyn (olika kompetenser, helhetssyn, kommunikation)

Samsyn anses vara en av de centrala betingelserna för samverkan. (Blomqvist, 2012; Danermark, 2005; Germundsson m fl. 2009;) betonar alla att för att samverkan ska fungera krävs det samsyn d.v.s. att barn- och ungdomspsykiatri och skola har en gemensam bild och förståelse för uppdraget. Samsyn handlar om att upparbeta goda professionella relationer och skapa förutsättningar för samverkan t.ex genom kommunikation. För att uppnå samsyn krävs kunskap om varandras uppdrag, resurser och begräsningar vilket enligt Germundsson (2011) och Englund (2017) leder till ökad tillit till varandra. Praktiken visar att det är just dessa problemområden som identifierats i samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri och att det i dagsläget finns brister i samsyn gällande roller där Barn- och ungdomspsykiatrin å ena sidan upplever att verksamheten inriktas mest mot utredningar medan skolorna upplever att det finns en oklarhet kring gränserna för organisationsuppdragen (Kommunrevisionen, 2016). En förklaring till att det i dagsläget saknas samsyn kan förklaras av faktumet att samhället idag kräver att organisationer och beslut ska kunna granskas och för att detta ska vara möjligt krävs det att organisationernas arbete ska vara specificerat och avgränsat (Lindberg, 2009). Denna gränssättning understödjer indirekt en renodling av verksamheterna vilket kan vara en eventuell förklaring till avgränsningar i uppdragen. Det talas om att ett av de grundläggande

problemen är att organisationer själva har svårt att se behovet av samspel utan förväntas fungera utan att diskutera eller tydliggöra förväntningarna på varandra.

En viktig aspekt för att uppnå samsyn i samverkan förutsätter att organisationer skapar en helhetssyn med utgångspunkt i individens stödbehov. Forskare nämner att god kommunikation är en betydande del av en framgångsrik samverkan och förutsättning för att forma gemensamma synsätt och klargöra roller. Englund (2017) framhåller just vikten av att organisationer har en helhetssyn för att förstå barnets situation och för uppnå resultat. För att kunna skapa en helheltssyn förutsätts fungerande kontaktytor och kommunikation som lyfts fram som en framgångsfaktor för en lyckad samverkan då det dels handlar om att lösa problem men också om att utveckla konstruktiva samverkansformer (Rahm, 2018).

Kunskap för varandras uppdrag lyfts fram som en framgångsfaktor för att skapa samsyn. Germundsson (2011) och Englund (2017) betonar att kunskap om varandras professiner leder till ökad tillit till varandra, där tilliten främjar samverkan. Professionerrna måste ha förtsåelese för olikheter vilket i sin tur kan ge styrka i en samverkan utifrån att professionerna tillför olika kompetenser till de gemensamma samverkansprojekten. Kommunrevisionen (2016) visar att det i praktiken talas om brister i kunskaper för varandras professioner vilket visas genom avsaknad av förtroende och tillit mellan skolpsykologer och psykiatriker vars resultat visas i långa processer vilket i sin tur kan innebära ökade svårigheter för individen, något som hade kunnat förebyggas genom ett ökat förtroende och ökad jämlikhet i det professionella mötet. Avsaknad av förtroende kan förklaras genom statusskillnader och rangordning som bl.a Denemark & Kullberg (2000) lyfter som potentiella hämmande faktorer för samverkan. Detta skulle enligt författarna kunna utvecklas genom arbete med attityder och kunskaper om varandras kompetens vilket i sin tur kan skapa högre engagemang och motivation i samspelet.

3.2.2 Struktur (gemensamma mål, olika roller och ansvarsfördelning)

Samverkan kräver struktur vilket innebär att de professionella är tydliga kring gemensamma mål, yrkesroller och ansvars. Det är viktigt med helhetssyn och att de samverkande har en gemensam utgångspunkt och gemensamma referensramar (Danermark, 2005). Tidigare forskning visar att den praktiska tillämpningen brister och

ske i praktiken. För att förbättra och effektivisera samverkan anses förståelsen för hur olika arbetsuppgifter relaterar till varandra vara avgörande för att hitta sätt att tillsammans uppnå målet (Rahm, 2008). Strukturen i samverkan kan tillgodoses genom gemensamma planer i individärenden där barn och unga är föremål för omfattande insatser från både skola och Barn- och ungdomspsykiatri. Genomlysningen visar att det i dagsläget finns brister i strukturella frågor t.ex ansvarsfördelning. Enligt rapporten saknas i dagsläget strukturer för hur alla processer ska se ut. Barn och ungdomspsykiatri upplever å ena sidan avsaknad av tillräckliga underlag från skolan, medan skolorna å andra sidan upplever att processerna är tidskrävande och att det finns brister i tillgängligheten.

Inom tidigare forskning talas det om olikheter i roller som omvandlar politiska beslut och reformer i praktiken. Professionen som enligt (2013) handlar om specialiserad kunskap och expertis är viktig att ta med i samverkan. Det innebär att det i samverkan skapas ett ömsesidigt beroende mellan organisationerna av den professionella kompetensen som de professionella endast kan utöva sin roll inom ramen lagstadgade regler för den egna organisationen. Dellgran (2013) lyfter fram framträdande skillnaderna i status samt politiskt och organisatoriskt inflytande som en förklaring till att samma yrkesgrupp kan ha olika arbetsuppgifter i olika organisationer. Utifrån att professionerna blir specialiserade inom sin organisation talas det om möjliga hinder för samverkan i att formulera gemensamma strukturer. Därför pongteras vikten av att skapa gemensamma mål och riktlinher för samverkan och att de professionella ges utrymme i att göra bedömningar kring strukturen som är bäst lämpad i samverkan.

3.2.3 Styrning ( lagar och sekretess, resurser)

Styrning är en av de centrala förutsättningarna för en välfungerande samverkan på alla ledningsnivåer och det är viktigt att verksamheterna har en struktur för samverkan, vilket kan möjliggöra nödvändiga överenskommelser (Englund,2017). För detta krävs kommunikation, dvs att kontakterna mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri sker på ett smidigt sätt. Olikheter i sekretess mellan skola och socialtjänst kan vara svåra att hantera i samverkan. Socialtjänsten, vård- och omsorg samt landstinget styrs av sekretess (SFS 2009:400) som kräver ett samtycke från den enskilde individen i fråga om utbyte av information verksamheter emellan. Skolan kan samverka med de övriga professionerna med stöd av undantagsreglerna i offentlighets- och sekretesslagen men den stränga

sekretessen kan ibland påverka informationsutbytet i samverkan. Kommunikationen organisationer emellan problematiseras av att informationsutbytet är beroende av vårdnadshavarnas medgivande. Detta innebär en risk för informationsförlust vilket i sin tur kan leda till att barn och unga ”faller mellan stolarna”. Detta kan skapa en frustration för de professionella utifrån att de upplever att de inte kan samverka som de önskar (Hylander, 2011). Det talas mycket om politisk styrning bland olika forskare som förhindrar att kommunikation och informationsöverföring sker på ett enkelt sätt. Andersson (2004) och Grey (1996) som så många andra talar om att lagar om bl. a sekretess kan bli ett hinder för samverkan och att det tom kan vara skadligt för individen då sekretessen kan innebära uteblivet informationsutbyte.

Resursbrist i samhället och fragmentisering av verksamheten ställer till problem för barn som far illa och även försvårar samverkan (Germundsson m.fl. 2009). Tyrstrup (2016) talar om orsaker till brister i samverkan mellan organisationer och menar att människobehandlande organisationer inte är organiserade för att möta människors beteenden och kraven som detta ställer på organisationerna. Enligt Tyrstrup (2016) krävs en flexibilitet att kunna arbeta gränsöverskridande och plocka ihop resurser vartefter oberoende av organisationsgränser. Resultatet av slimmade organisationer kan bli icke fungerande samverkan och att individer hamnar som Tyrstrup uttrycker det i organisatoriska mellanrum, mellan de gränser som skiljer enheterna åt (Socialstyrelsen, 2019). Olika regelverk kan också leda till oklarheter kring förväntningar på varandras uppdrag. Widmark (2011) menar att samverkan påverkas negativt av detta ochatt detta kan leda till oklarheter kring förväntningar på varandras uppdrag samt kan göra att det kan bli svårt att få till en bra samverkan trots många satsningar. Widmark (2011) framhåller att det

många gånger även kan uppstå konflikter i fråga om ansvarsfördelning och behandlingskostnader, frågor som hade kunnat undvikas med tydliga ramar för samverkan och en mer specifik fördelning av roller. Gudmunsson skriver att skolan önskar mer tid och flexibilitet i sitt arbete för att kunna arbeta med elever som har omfattande behov.Trots hinder lyfts kommunikation och förståelse för varandras uppdrag som en framgångsfaktor för kvalitativt samarbete. Styrning och en oklar definiering av ansvarsområden visas vara viktiga förutsättningar för fungerande samverkan över professionsgränserna som är beroende av en klar förankring avseende mål, både på en politisk- och verksamhetsnivå. En förbättringsmöjlighet av samverkan kan hanteras genom att aspekterna för samverkan

klargörs och att parterna skapar en samsyn kring samverkan vilket i sin tur kan skapa bättre förutsättningar för samverkan över professionsgränserna (Danemark et al., 2009).

3.2.4 Vårdnadshavarnas delaktighet

Tidigare forskning poängterar att samverkan alltid bör planeras med hänsyn till de olika aspekterna men med barnets bästa i fokus. Praktiken visar att det inte sällan är problemfritt då något som visat sig kunna påverka samverkan är barn och vårdnadshavarens delaktighet. Upplevelserna från praktiken har visat att det förekommit att barn och föräldrar inte alltid har samma bild som de professionella. Ibland saknas en gemansam bild kring problematiken vilket kan påverka familjernas tilltro till de profesionella och deras delaktighet. Detta kan försvåra möjligheten att komma vidare samt samordna kontakterna inomsamverkansprojektet.Vårdnadshavare äger alltid det yttersta beslutet om vilken information som får delas mellan de professionella. Enligt läroplanen för det obligatoriska skolväsendet ( Lgr. 11) framgår det att skolan ska samverka med hemmet genom att göra föräldrarna delaktiga vilket underlättaer för skolpersonalen och personalen på Barn-och ungdomspsykiatri kring vad som ska föras vidare mellan samverkansparterna. Därtill behöver inte professionella riskera att felbedöma vad som är till skada för familjen (Andersson, 2004). Även barnens delaktighet har visat sig vara en framgångsfaktor i samverkan genom att barnets egna uppfattningar är en viktig del i beslut och detta har också visat sig gynna effekten av insatserna (Nordström, 2016). Kommuner med erfarenhet av god samverkan inom skolvärlden lyfter fram vikten av en samordnare för samhällsinsatser, en person som är ”vägen in” när barnet behöver stöd från flera olika myndigheter.

Sammanfattningsvis pekarforskning på tre centrala förhållanden för framgångsrik samverkan: Styrning, samsyn och struktur. Samverkan anses vara nödvändig och tidigare forskning visar att samverkan påverkas av olikheter mellan organisationerna när det gäller professionernas synsätt, organisatoriska förhållanden och regelverk. Dessa olikheter kan vara en styrkan i en fungerande samverkan men kan också inebära hinder om aktörerna inte har tydliggjort olikheterna och hur dessa ska hanteras. Ur tidigare forskning framkommer det att det i dagsläget saknas tillräckliga verktyg för gränsöverskridande samverkan som möjliggör en högre samsyn. Samverkansprocesser är också högst påverkade av barn- och vårdnadshavarnas delaktighet genom informationsutbyte och

samsyn med de professionella. Tidigare forskning betonar även att barns bästa ska beaktas och bör sättas i fokus vid samverkan.

4. Teoretiskt ramverk

Ordet organisation kan ha olika betydelser. Det kan t.ex. handla om bestämda strukturella egenskaper hos ett företag och frågor om hur en organisation fungerar medan det i andra fall kan handla om företaget som helhet t.ex. i frågor om hur organisationen tar sig an ett visst problem. Inom organisationsteorin har under senaste decennierna mycket intresse ägnats åt att utveckla olika sätt att förstå organisationer. Ett sätt att se på organisationer är genom systemteori. Systemtänkande innebär att se världen i termer av system, struktur, form, ordning och mönster istället för avgränsat till individer. Aristoteles ledord om att ”helheten är större än delarna” förklarar den systemteoretiska idén om att att de betraktade delarna var för sig har ringa mening men genom att kombinera delarna på rätt sätt skapar vi ett system med djupare innebörd och mycket större mening (Lundahl & Öquist, 2002). Systemfilosofen Gregory Bateson säger : ”Bryt upp mönstret som förbinder vetandes och lärandets detaljer och all kvalitet kommer ovillkorligen att förstöras” (Bateson, 1972).Systemteoretiskt tänk kan därför förklaras genom att situationer studeras bäst genom att man studerar dem från alla sidor då teorin betonar att allt hänger ihop i kretslopp och rör sig tillsammans (Öquist, 2017). När det gäller systemtänkande i organisationer framhålls det ömsesidiga beroendet mellan organisationer som en viktig poäng. System som förmår att interagera starkare med omvärlden blir mer effektiva. När systemet befinner sig långt utanför jämvikt ökar utrymmet för handlingsalternativ och kreativiteten sätts på spel. Det här resonemanget kan härledas till skola och vård -och omsorg där arbetet går ut på att förbättra förhållanden för elever eller patienter. Precis hur lösningen ska se ut går inte att veta på förhand och det kan därför vara bra att vidga sammanhangen (Fred & Olsson, 2002 Enbart sammankoppling räcker dock inte för samverkan. Medlemmarna måste ges befogenheter och ansvar med frihet att fatta egna beslut för att resurserna ska komma samverkan till godo. Öquist skriver om att många organisationer inom offentlig sektor är uppbyggda enligt ”stuprörsmodellen” där kommunikationen går upp och ner genom systemet med få kontaktytor åt sidorna (Öquist, 2017). Resultatet av det blir strikt regelföljande och låg kreativitet. Ett framgångsrecept enligt Öquist är att gå utanför ramarna av den egna verksamheten, lösa upp gränser, öka kontaktytor för att därigenom få nya idéer och åstadkomma högre effektivitet och en ökad kvalitet.

Kommunikation handlar enligt systemteori också om de mål som hela systemet lyder under. En viktig aspekt i samverkan är att varje delsystem ska vara engagerat i

utformandet av gemensamma mål. Härigenom behåller delsystemen sin bestämmandefrihet samtidigt som hela systemet kan få en högre effektivitet med avseende på deras gemensamma strävan att nå målen (Öquist, 2017).Inom systemteorin tas också begreppet om beslutsfattande upp och enligt Grape mfl.(2006) bör besluten fattas på den nivå där den relevanta kunskapen finns tillgänglig. Enligt denna modell motverkas kan hierarkiska beslutsstrukturer och kontrolltänket motverkas som kännetecknar många organisationer. Detta är relevant när det kommer till samverkan mellan skola och BUP då en tydligare ansvarsfördelning kan leda till en bättre samverkan.Inom systemteorin talar man om systemnivåer i organisationer som handlar om att hålla isär nivåerna i systemet. Huvudregeln i detta är att medlemmarna på varje nivå i systemet ska behålla sin frihet i angelägenheter som gäller den egna nivån (Öquist 2017). Svårigheter i att behålla skillnaderna mellan nivåerna blir ibland problematiska och konflikter kan uppstå där otydligheter mellan olika ansvarsnivåer finns. I skolans och Barn- och ungdomspsykiatrins fall kan detta handla om att man talar om varandras verksamheter utan att egentligen förstå dem. Detta kan göra att samarbetet blir snårigt och att konflikter kan uppstå. Ett sätt att motverka detta enligt Benveniste (2000) är att hålla isär praktiker på handlingsnivå men att låta medlemmarna tillsammans bestämma mycket av villkoren för samverkan.Utifrån systemteoretiskt tänk är denna teori lämplig att användas i studien för att undersöka hur organisationer fungerar som delar och helheter.

5. Metod

Syftet med studien är att bidra med kunskaper kring upplevelser av samverkan utifrån hur skola och Barn- och ungdomspsykiatri ser på densamma. Respondenterna i denna studie har de valts ut utifrån deras profession och deras erfarenhet av samverkan kring barn i skolsvårigheter och med sammansatta behov. Skolans respondenter har valts ut utifrån att att samverkan kring dessa barn förekommer i relativt hög utsträckning som en del i deras uppdrag. BUP:s respondenter har valts ut utifrån kontaktpersoner som informanter och genom dem har jag fått kontakt med lämpliga deltagare.

I detta avsnitt presenteras vidare de metodval som ligger till grund för studien. Genomgående i studiens analysarbete har mönsteranalys använts för att se vad som hör ihop och särskiljer sig.Detta kan göras med hjälp av en rad metoder, t.ex. statistisk analys, klassificering och gruppering (Srivastava et al., 2000). Transkriptionerna studerades var för sig för att få en helhet och översyn över materialet. En forskningsfråga analyserades i taget och jämförds med alla deltagarnas svar på aktuell fråga. Efter detta sammanställdes huvudteman vars resultat presenteras genom egna sammanfattningar av upplevelser kring likheter och skillnader i samverkan som det ser ut idag och citat som återger respodenternas egna röster, för att beskriva respodenternas egna upplevelser i samband med samverkan samt framgångsfaktorer och svårigheter med samverkan. Genom kopplingar till teori och tidigare forskning kommer jag att redogöra för en analys utifrån resultatet.

5.1 Kvalitativ metod

Kvalitativa studier lämpar sig bäst till att beskriva fenomen i deras kontext för att mot denna bakgrund presentera en tolkning som ger ökad förståelse av fenomenet (Justesen, Meyer 2010). Denna metod är relevant att använda när man undersöker upplevelser vilket denna studie lämpar sig utifrån att syftet är att fånga de professionellas upplevelser av samverkan. I kvalitativa studier utgår man från att verkligheten kan uppfattas på många olika sätt och att det inte finns en absolut sanning. För att samla in informationen om respondenternas upplevelser har semistrukturerade intervjuer använts som informationskälla med frågor av öppen karatktär. Denna metod lämpar sig bäst utifrån syftet med fördefinierade frågor men där utrymme finns för avvikelser i intervjusituationen om intervjupersonen skulle ta upp

oväntade intressanta ämnen (Justesen, Meyer 2010). Utifrån intervjun försökte jag skapa en förståelse för respondentens egna roll och upplevelse.

5.2 Urvalsgrupp

Studien är begränsad till en skola och en Barn och ungdomspsykiatri som har en regelbunden samverkan. Totalt antal intervjuade är fyra personer: skolpsykolog, rektor, specialpedagog och barnpsykiatriker. Samtliga har lång yrkeserfarenhet och har ett ansvar för övergripande insatser inom den egna professionen. Valet av färre respondenter ger möjligheten att undersöka det specifika samarbetet på en djupare plan då respondenterna noga valts ut utifrån erfarenhet av samverkan mellan de valda organisationerna.

5.3 Genomförande

Initialt kontaktades utvalda professioner inom skolverksamheten och Barn- och ungdomspsykiatrin genom personlig kontakt där information delgavs om undersökningens syfte och genomförande. I ett senare mail bifogades missivbrevet (se bilaga 2) för påseende inför intervjutillfället. Alla tillfrågade respondenter valde att medverka i studien och i takt med att respondenterna inkom med svar bokades och genomfördes intervjuerna löpande.

För att finna rätt respondent valdes några nyckelpersoner ut inom skola och Barn- och ungdomspsykiatri som har erfarenhet av samverkan mellan de valda organisationerna. Utifrån att bästa möjliga förutsättningar för intervjuerna skulle skapas skickades frågorna i förväg till respondenterna för påseende. Intervjuerna genomfördes på respondenternas arbetsplatser och tidsåtgången var ca 45 minuter per intervju. Vid genomförandet av studien gjordes en innehållsanalys för att tolka och karaktärisera insamlad data och utifrån min egen förförståelse kring ämnet utveckla kunskapen kring ämnet som avhandlas i undersökningen. Jag har inom min profession som lärare en viss bakgrund och insikt om samverkan med Barn- och ungdomspsykiatri utifrån skolverksamhetens perspektiv. Intervjuguiden i undersökningen sammanställdes utifrån undersökningens syfte och frågeställningar vilket medförde att följande tre områden formulerades: samverkan, svårigheter och hinder. Dokumenteringen av intervjuerna har skett med hjälp av ljudinspelning med diktafon-app. Valet av inspelning var utifrån önskan om fullständig närvaro vid intervjutillfället samt fördelen att kunna gå tillbaka till intervjun igen vid behov. Ljudinspelningarna har transkriberats för att ligga till grund för vidare

analysarbete.

5.4 Etiska överväganden

I ustudien har hänsyn tagits till forskningsrådets fyra grundläggande regler: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekrav (Vetenskapsrådet, 2002). Informationskravet handlar om att alla respondenter informeras om vad undersökningen handlar om, hur den kommer att genomföras, samt den övergripande planen med studien. Respondenterna blev också informerade om samtyckeskravet dvs. att deras medverkan att den är frivillig och anonym samt att de har rätt att avbryta sin medverkan när som helst. Konfidentialitetskravet handlar om sekretess för det insamlade materialet och att respondenterna garanteras anonymitet i studien. Nyttjandekravet som är det fjärde kravet och innebär att de uppgifter som samlats in i studien endast kommer att användas för forskningsändamål för denna studie. Inför intervjuerna har en samtyckesblankett lämnats ut till respondenterna med information för personer som deltar i studien utifrån de etiska kraven. Samtycke innehåller informationen om att deltagandet är frivilligt samt att informationen kommer enbart att användas i denna studie.

6. Resultat och analys

I detta kapitel presenteras undersökningens resultat och analys av det empiriska materialet som grundar sig på fyra intervjuer med skolpsykolog, rektor, specialpedagog och barnpsykiatriker. Av de intervjuade arbetar tre respondenter i skolverksamheten och en inom Barn- och ungdomspsykiatrin.

6.1 Professionernas syn på behovet av samverkan

Att man samverkar tillsammans mot ett gemensamt mål och arbetar utifrån en helhetssyn -förutsättning för samverkan

Tre av de fyra benämner samverkan som ett sätt att se hela barnets situation, vilket ses som viktigt. Två av fyra nämner att samverkan vid utredningar kan ses som att lägga ett pussel, där syftet är att få en helhetsbild av barnets situation. Sammantaget uppvisas en enighet av respondenternas erfarenhet och upplevelser av att samverkan över gränserna är viktig för barns och ungas hälsa och en gynnsam skolutveckling. Respondenterna från skolverksamheten berättar att skolan är i behov av samverkan med Barn- och ungdomspsykiatrin i situationer där problematiken hos eleven blir större än skolpsykologen och skolkuratorn kan hantera inom sina professioner, dvs när behandlingsbehovet blir av högre grad. Samverkan ses som en nödvändighet av samtliga respondenter för att kunna ge stöd till familjer som har kontakt med båda instanserna, inte minst när det gäller elever där misstanke om neuropsykiatriska svårigheter finns och där ett behov av samverkan föreligger både i bedömningssyfte såväl som i behandlingsarbete. Det framkommer tydligt att barn-och ungdomspsykiatrin och skola är samstämmiga kring behovet av samverkan mellan organisationerna då parterna tillsammans verkar för ett uppnå ett mål som avser barn och unga och även arbeta utifrån en helhetssyn. Att verka samman med andra och åstadkomma eller uträtta något gemensamt handlar enligt respodenterna om någonting man gör tillsammans och vikten av samverkan kan illustreras genom följande citat från intervjuerna:

” Samverkan för mig betyder att man arbetar tillsammans utifrån olika yrkesroller och kring samma person, mot ett gemensamt mål.” (Psykolog, Barn-och ungdomspsykiatri)

helhetsbild och kunna förstå barnets hela situation, vi har ett team med olika kompetenser, men vi kan inte ställa diagnoser.” (Specialpedagog, skola)

Här framhäver båda respodenterna att man genom samverkan försöker arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål och att en helhetsbild krävs för att förtså ett gemensamt problem.Resultaten kan kopplas till teorin att ”helheten är större än delarna” som av systemteorin förklaras att de betraktade delarna var för sig har ringa mening men genom att kombinera delarna skapas ett system med djupare innebörd och mycket större mening (Lundahl & Öquist, 2002). Resultatet kan kopplas till tidigare forskning som lyfter fram vikten av samverkan i syfte att skapa helhetssyn genom samlad kompetens lösa ett gemensamt problem, Lindberg (2009). Sammantaget ger resultaten en bild av att det finns en samsyn kring att samverkan är nödvändig utifrån en helhetssyn och att de olika professionerna behövs utifrån sin egna kompetenser för att tillsammans verka mot ett gemensamt mål och hitta lösningar.

6.2 Vilka faktorer upplevs vara framgångsrika för samverkan?

6.2.1 Samsyn, kommunikation och förståelse för varandras professioner är förutsättningar för samverkan

Samsyn och kommunikation ansågs som framgångsrika faktorer. Intervjupersonerna betonar vikten av en gemensam målbild av barn och unga. Enligt respodenterna är samsyn, kommunikation och förtsåelse för varandras perspektiv förutsättningar som främjar samverkan. Så här berättar skolpsykologen:

”... Allting blir så mycket smidigare när man har en samsyn, jag tycker att det blir mycket enklare när man förstår varandra.”(Skolpsykolog)

“...Ibland kan vi under gemensamma möten tänka...aha nu förstår vi varför det fungerar så och då kanske vi säger något i skolan som kan hjälpa att de

förstår...(Specialpedagog)

Respondenterna framhäver att samsyn och kommunikation underlättar för samverkansparterna att få en gemensam bild av en situation och dess lösning. Här betonas att öppen dialog och kommunikation mellan Barn- och ungdomspsykiatri och skola som en förutsättning för en fungerande samverkan. Tre av de fyra nämnde att samsyn möjliggör

för tidiga insatser, och att barnet nås av rätt hjälp tidigt vilket anses vara viktigt, speciellt när flera insatser är involverade kring barnet och många olika perspektiv finns.Intervjuresultaten kan knytas an till systemteoretiska teorin där det ömsesidiga beroendet mellan organisationer framhålls som en viktig poäng och effekten av samverkan härleds till interaktion med andra. Systemteorin lyfter fram samsyn som en framgångsmodell genom att situationer studeras bäst från olika sidor då allting hänger ihop (Öquist, 2017).

Samsyn förutsätter god kommunikation, kontaktytor och att samverkansparterna upparbetar goda professionella relationer. Två av de fyra uttryckte att organisationerna att organisationerna kunde bli bättre på att ordna fler kontaktytor och gemensamma träffar eller utveckla andra kommunikationsformer som är lättare att genomföra som t.ex digitala möten via Skype. Två respodenter från skolan lyfter särskilt vikten av kommunikation då upplevelsen är att det inte alltid är lätt att få kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin vilket är önskvärt i högre grad för att skolan ska känna sig delaktig. En av respodenterna lyfter vikten av kommunikation och betydelsen av att föra en dialog. Att en god kommunikation bidrar till bättre samverkan och att det i dagsläget finns förbättringspotential kring detta kan illustreras med följande citat:

”Det är extremt viktigt att kunna följa ett ärende och få svar, veta hur länge en utredning kommer ta osv.,ibland får man själv söka upp svaren och det är inte alltid så enkelt, detta kan vi bli mycket bättre på.” (Skolpsykolog)

Respodenterna uttrycker även att det är viktigt att parterna har gemensamma mål och kännedom varandras kompetenser i mötet. Tre av fyra respodenter ger uttryck för att det finns ett behov av att lära känna varandra som samverkanspartner.

“Alltså, vi har barnpsykiater, vi har psykolog, vi har kurator och vi har sjukgymnast, men vi har ingen pedagog, och vi vet inte hur barnet har det i skolan. Alltså samverkan är ju för att få en helhetsbild.(Barpsykiater)

Ovanstående citatet kan tolkas som att Barn- och ungdomspsykiatrin upplever en vinst med externa kompetenser i mötet. Resultatet kan kopplas till tidigare forskning där Denemark & Kullberg (2000) som talar om att kommunikation krävs för att kunna utveckla kunskaper om varandras professioner genom möjligheter att dela med sig av

informationen till varandra vilket i sin tur skapar förtroende mellan deltagarna och motverkar statusskillnader.

“... Gemensamma mål, ja, egentligen har vi ju gemensamma mål för vi jobbar ju gemensamt runt barnen. Egentligen är det ju det samma, alltså, vi jobbar ju för det här barnet allihopa.” (Rektorn)

”Jag tror att det viktiga är att man pratar, det blir ju lättare att förstå varandra och få en gemensam bild också.“ (Skolpsykologen)

”Man ser på saken från olika synsätt, vi jobbar lite på olika sätt tänker jag. För de har ju deras profession och deras utgångspunkt, medans vi kanske har en helt annan. Det vi istället kanske har är behandlingstänk, vi har olika infallsvinklar helt enkelt.”

(Barnpsykiatriker)

Respondenterna är överens om att båda organisationerna arbetar kring det gemensamma målet och att kommunikationen är en viktig nyckel i samverkan. Yrkesbakgrunden är inte densamma och då får man inte någon samsyn utan att kommunicera med varandra. Detta kan härledas till tidigare forskning där det talas om vikten av förståelsen för professionernas olikheter och fördelarna som olika kompetenser tillför samverkan (Rahm, 2018). Citaterna ovan illustrerar en medvetenhet om att olika professioner har olika synsätt men att båda har ett gemensamt mål. Det är viktigt för professionerna att prata och förstå varandra och på så sätt hitta vägen till det gemensamma målet. Resultatet pekar på att samsyn och kommunikation sammantaget är viktiga framgångsfaktorer som bidrar till att skapa en helhetsbild och kring det gemensamma målet, barnet.

6.2.2 Vårdnadshavarnas delaktighet har betydelse för samverkan

Alla fyra intervjuade nämnde föräldrarnas betydelse i samband med den samverkan som sker, vilket framkommer i olika sammanhang i intervjusamtalet. Tre av fyra uttrycker att medgivandet baserat på hur vårdnadshavare ställer sig till den hjälp som erbjuds som en avgörande faktor. Den bästa formen för samverkan sker när vårdnadshavarna ger sitt medgivande och även delar synen på barnets svårigheter. En respodent från skolan berättar att det har hänt att skola och Barn- och ungdomspsykiatri inte får prata med varandra, d.v.s. att vårdnadshavare säger nej till detta. Många gånger handlar det om möjligheten för hur

samverkan kommer till uttryck t.ex hur informationsöverföringen sker organisationerna emellan. Vid vårdnadshavarens medgivande får profesionella fritt ge varandra information och sekretessen är inget hinder då, utan beskrivs som en möjlighet att göra föräldrarna delaktiga i samverkan. Vikten av vårdnadshavarnas delaktighet kan illustreras genom följande citat:

“De flesta föräldrarna är angelägna om att hjälpa sitt barn och att informationen ska komma fram. Men det finns föräldrar som har en egen negativ erfarenhet av skolan, de är det svåra att övertyga om att samarbeta. Vi har ju olika lagar när det kommer till sekretesslagen, så föräldrarnas delaktighet är oerhört viktigt skulle jag vilja säga.” (Specialpedagog)

Respondenterna från skolan upplever att utebliven information på grund av vårdnadshavarnas uteblivna medgivande kan vara problematiskt. Det kan handla om att viktig information kring eleven såsom pågående utredningar och medicinering inte kommer till skolans kännedom men kan vara av vikt i utformningen av rätt stöd i lärmiljön. Resultatet kan kopplas till tidigare forskning där uteblivet informationsutbyte kan bli ett hinder för samverkan och att det tom kan vara skadligt för individen (Andersson,2004; Grey,1996). Resultatet kan även kopplas till det teoretiska ramverket som talar om högre effektivitet och kvalitet genom möjligheten att lösa upp gränser och gå utanför ramarna för den egna verksamheten (Öquist, 2017). Båda organisationerna ser även elevens delaktighet som en framgångsfaktor då de menar att elevens egna vilja och medverkan är en förutsättning för fungerande insatser.

Sammantaget återger intervjuerna resultaten att samsyn förutsätts av kommunikation, vilket ses som en förutsättning för att kunna förstå varandra och skapa gemensamma mål. Förståelse för varandras kompetenser upplevs också som en framgångsfaktor i samverkan då förståelse krävs för att kunna skapa en helhetsbild kring individens problematik. Vårdnadshavarnas medgivande och delaktighet ses som en fördelaktig faktor i kommunikationsöverföringen mellan organisationerna och underlättar eventuella sekretesshinder och ökar därmed möjligheterna för de professionella att få en bredare bild kring individen.

6.3 Vilka faktorer upplevs vara hindrande för samverkan?

6.3.1 Skilda sekretessregler och olika regelverk försvårar samverkan

Som hindrande faktorer lyfts olika regelverk och sekretessregler som styrs av dessa. Samtliga respondenter upplever att samverkan många gånger försvåras av olika sekretessbestämmelser vilket kan vara en nackdel för informationsutbytet. Eftersom Barn-och ungdomspsykiatri Barn-och skolan styrs av olika lagar Barn-och har olika rutiner att förhålla sig till, skapas krockar mellan verksamheterna. Skolan upplever en frustration beträffande det stöd Barn- och ungdomspsykiatri erbjuder; skolan kan uppleva en ensamhet i att förstå en elevs situation och i arbetet att hitta rätt stöd för eleven i lärmiljön är det viktigt för skolan att känna till och ha en helhetsbild kring eleven både psykologiskt och medicinskt.

”Även om man kan tänka sig att man samarbetar kring samma elev , är det ju så att de har deras profession o deras utgångspunkt...Skolan har sina lagar att förhålla sig till och BUP har sina lagar att förhålla oss till så kolliderar det lite ibland.” (Rektor)

Respondenten ger uttryck i att olika regelsystemen ofta leder till olika sätt att se på det gemesamma uppdraget. Det kan också tolkas en underton av att man inte är så insatt i varandras regelverk samt att professionerna inte kan vara så öppna i kommunikationen som de skulle vilja vara. Detta kan relateras till (Hylander, 2011) som belyser att när skilda regelverk är tydliga kan det ses som som ett hinder för samverkan och kan skapa en frustration för de professionella utifrån att de upplever att de inte kan samverka som de önskar. Bristen på insyn i varandras arbete försvårar kommunikationen och därigenom samverkan. Det finns en risk att Barn- och ungdomspsykiatri inte vet hur ett barn har det i skolan eller att skolan inte vet att det föreligger medicinska aspekter som kan påverka barnets skolsituation. Resultaten kan analyseras utifrån systemteorin som beskriver att strikt regelföljande ger svag effekt och låg kreativitet. Vårdnadshavarnas delaktighet och medgivande är en viktig aspekt även här eftersom sekretessbegränsningarna många gånger innebär informationsförluster mellan organisationerna. Detta kan härledas till Hylander (2011) som poängterar att olika regelverk medför hinder för samverkan och kan upplevas som ett hinder av de som inte kan uttala sig på grund av sekretess och av dem som inte får den information de önskar på grund av sekretessen.

6.3.2 Olika förväntningar och bristande kunskap om varandras ansvarsområden försvårar samverkan

Respodenterna gör gällande att det finns olika förväntningar på varandra och menar att upplevelsen är att organisationerna ibland ställer orealistiska förväntningar på varandra vad gäller arbetsuppgifter vilket leder till svårigheter att samverka. Skolan menar att det i skolans värld inte finns de resurser som Barn- och ungdomspsykiatrin förväntar sig.

”...att man kanske inom Barn- och ungdomspsykiatrin förutsätter att vi kan göra vissa saker och vi upplever att det inte är vårt ansvar.” (Skolpsykolog)

Ovanstående citat visar att det finns en otydlighet kring förväntningar på varandras uppdrag vilket tolkas som en hindrande faktor som gör det svårt att mötas i uppdragen. Detta i sin tur ökar risken att elever “faller mellan stolarna”. En respondent berättar att det har hänt att elever har slussas fram och tillbaka mellan olika orter och behandlingar men att ingen riktigt tagit ett ansvar. Skolan upplever att elever inte får hjälp trots att skolan gör pedagogiska utredningar och annat underlag.

”Jag vet ju egentligen inte alls hur deras direktiv är...Det hade varit intressant att veta vad vi kan göra mer och var gränsen går för vårt uppdrag .” (Specialpedagog)

Det finns många frågor hos respondenterna kring var gränsen för ansvaret går mellan de olika organisationerna. Från Barn och ungdomspsykiatrins sida anser man att skolan inte alltid följer direktiven när det gäller utredningar utan lägger över ansvaret på Barn och ungdomspykiatrin för tidigt något som orsakar svårigheter för utredningar. Barn- och ungdomspsykiatrin upplever att skolan har höga förväntningar på deras verksamhet, något som de upplever att organisationen har svårt att leva upp till. Resultaten kan kopplas till teorin Widmark() som framhåller att detmånga gånger kan även uppstå konflikter i fråga om ansvarsfördelning och behandlingskostnader, frågor som beror på gränsdragningar och ansvarsområden, något som hade kunnat undvikas med tydliga ramar för samverkan och en mer specifik fördelning av roller. Sammantaget är upplevelsen hos samtliga intervjuade att en otydlighet i ansvarsfördelningen finns i dagsläget som skapar en ineffektivitet i samverkan som upplevs frustrera organisationer på olika sätt.

6.3.3 Brist på återkoppling, information och kommunikation- försvårar samverkan

Skolans generella uppfattning är att kommunikationen mellan organisationerna har vissa brister och är en hindrande faktor för lyckad samverkan. Erfarenheterna kring återkoppling skiljer sig åt. När det gäller återkopplingar från genomförda utredningar upplevs kommunikationen vara god men tillgängligheten till Barn- och ungdomspsykiatrin upplevs för övrigt vara bristande då skolan upplever att det kan vara omständigt att komma fram till rätt person samt att det är långa kötider för utredningar utan att skolan får någon återkoppling i ärenden. Skolans respondenter menar att det tar lång tid att få svar och att personalomsättningen påverkar kontinuiteten i vissa fall.

“Man undrar ibland vad som har hänt när man inte får någon återkoppling. Ibland får vi höra att den ansvarige slutat, det händer ingenting.” (Specialpedagog)

Skolan upplever att Barn- och ungdomspsykiatrin uteblir från bestämda möten och att det därför finns en risk att viktig information inte når inte fram. Specialpedagogen berättar att ofta är det skolans personal som är initiativtagare till samverkan med Barn och ungdomspsykiatrin t.ex vid SIP möten och att skolan därför upplevs många gånger vara drivande och ansvariga för samverkan. Skolan upplever att samverkan med Barn-och ungdomspsykiatrin många gånger är avgörande för att elevens behov ska tillgodoses och att skolan inte ska vara ensamma i egna dilemman. Barn och ungdomspsykiatrins respondent upplever att skolorna generellt är tillgängliga och trycker på. Det kan tolkas som att kommunikationen har en förbättringspotential. Resultaten kan analyseras utifrån teorin som visar på att kommunikation är en viktig faktor och att alla delarna hänger ihop (Öquist, 2017).

6.4 Aktörernas syn på sin egen roll i samarbetsprocessen

Respodenterna menar att det är viktigt i samverkan att ha förståelse och kunskap om varandras arbete. Två respodenter uttrycker behovet av tätare dialog organisationerna emellan för att klargöra vad samverkansparterna har att bistå med i samverkan. En respondent tycker att samverkan försvåras om parterna inte är lika delaktiga. Att förståelsen för varandras roller inte är givet kan illustreras med följande citat:

“Jag tror inte att vi alla gånger har den förståelsen som vi borde ha för varandras roller. Man respekterar varandras professioner i samverkan och man litar på bedömningar, man går liksom inte in och säger hur vi tycker att de ska göra. Vi skulle behöva klargöra vad vi kan göra bättre och var går gränsen för deras uppdrag går.” (Barnpsykiatriker)

Respondenten ger i uttryck att man inte vet men skulle vilja veta mer och vad man kan göra bättre för organisationerna ska kunna verka optimalt inom sitt område vilket förutsätter att man beskriver för varandra var gränsen mellan verksamheterna går. På motsvarande sätt visar följande citat att skolans tankar kring den egna rollen:

”Vi i skolan kanske förutsätter att BUP kan hjälpa till med vissa saker, de förutsätter att vi gör vissa saker som vi absolut inte kan göra och det blir ingen samverkan...alla är experter inom sitt område , vi vet hur barnet har det i skolan och vad som fungerar och inte... jag tror att vi från skolan kan bidra mycket mer i deras arbete.” (Specialpedagog)

Här uttrycks att man förutsätter att vissa saker görs utan att kunskapen om varandras roller är tydlig. Respondenten uttrycker att viljan finns men inte alltid kunskapen om varandras expertis och roller. Båda respondenterna menar att man vill och kan göra mycket mer i samverkan. Resultaten kan kopplas till teorin Axelsson (2013) beskriver att de strukturella hindren kan handla om att de samverkande verksamheterna har olika regelverk, ansvarområden och gränsdragningar. I systemteorin lyfts det fram att framgångsreceptet är att gå utanför ramarna av den egna verksamheten, lösa upp gränser, öka kontaktytor för att därigenom få nya idéer och åstadkomma högre effektivitet och en ökad kvalitet i samverkan Öquist, 2017).Resultatet understryks i lagtexterna där samverkan är vagt beskrivet gällande ansvarsfördelningen och därmed försvårars tolkandet av ansvaret för samverkan. Tidigare forskning framhäver dessutom är ansvaret visat sig vara oklart i praktiken utifrån Kommunrevisionen genomlysning (2016) där det talas om svårigheter för de professionela att gå utanför gränserna för det egna uppdraget. Detta har visat sig vara otydligt vilket bekräftar respondenternas upplevelser. Det får vidare effekter för individer som i sin tur inte får samma förutsättningar beroende på inblandade i samverkan.

7.

Resultatdiskussion

I följande avsnitt kommer resultatet att diskuteras utifrån syfte, tidigare forskning och teori. Vidare presenteras metoddiskussion och förslag på framtida forskning.

Syftet med undersökningen har varit att undersöka hur Barn- och ungdomspsykiatri och skolan samverkar i ärenden kring elever med extraordinära stödbehov och där Barn- och ungdomspsykiatri och skola behöver samverka kring instser riktade mot individ och familj. Utifrån ovanstående är det relevant att synliggöra de hinder och möjligheter som upplevs vid samverkan enligt följande frågor:

Vilka faktorer upplevs som viktiga för en god samverkan mellan skola ochBarn- och ungdomspsykiatri enligt ett antal anställda som ansvarar för samverkan?

Vilka faktorer upplevs leda till sämre samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri?

Hur ser de olika aktörerna på sin egen roll i samverkansprocessen?

Resultaten i studien bekräftar till stor del tidigare forskning och teorin om framgångsfaktorer och hinder som kan främja eller försvåra samverkan. Utifrån resultatet framkommer det några centrala faktorer som tycks vara viktiga för samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri och några faktorer som tycks hindra eller försvåra denna samverkan. Faktorerna som upplevs vara framgångsrika och hindrande för samverkan utifrån studiens resultat överensstämmer i stort sett med merparten av tidigare forskning och studier.

Samverkan förklaras av Danemark (2005) som någonting man gör tillsammans med andra oftast utifrån olika regelsystem och organisatoriska positioner och samverkan handlar om något som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte. Detta är även i enlighet med styrdokumenten där en lagstadgad skyldighet finns för organisationer att samverka kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa och ska göra att den enskilde får sina behov tillgodosedda (Skolinspektionen, 2016; Skolverket, 2016).

Studiens resultat visar att de samverkande aktörerna är eniga om vikten av samverkan organisationerna emellan och att en god samverkan är en förutsättning för en samsyn