JURIDICUM
Att värdera liv och lidande
En straffteoretisk utredning avseende huruvida kriminaliseringen av
djurplågeri bör skärpas
Julia Birgersson
4 januari 2021
JU101A, Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng
Examinator: Erika Lunell Handledare: Jacob Öberg
Sammanfattning
Djurplågeri är ett brott som går att finna i 16 kap. 13 § BrB och får i dagsläget sägas syfta till att förhindra djurs lidande. Kriminaliseringen innefattar allt våld ett djur kan utsättas för. Vid djurplågeribestämmelsens införande var människan det huvudsakliga skyddsobjektet och brottet placerades tillsammans med b.la. brott mot griftefriden, under den gemensamma rubriceringen brott mot allmän ordning. I svensk rätt kategoriseras djur som saker, vilket innebär att de får överges och dödas, utan att det i sig behöver utgöra en brottslig handling. Eftersom djur kategoriseras som saker faller de även under den juridiska termen objekt, vilket innebär att de inte erhåller några av de rättigheter som ett brottsoffer i normala fall tillmäts. Djurplågeribrottet har genomgått flera förändringar och 2018 tillsatte regeringen en särskild utredning för att bl.a. se över huruvida en ny brottsrubricering erfordras. Förslaget utelämnar detaljer kring hur djurs liv och lidande ska bedömas och fokuserar huvudsakligen på detaljer kring införandet av en ny brottsrubricering och straffskala. Det finns de som befarar att en ny brottsrubricering inte kommer ge den önskvärda effekten och lösa problematiken kring att rätten många gånger missbedömer det konkreta straffvärdet på djurplågeribrott.
Det finns mycket som talar för att problematiken kring värdering av djur inte grundas i en otillräcklig kriminalisering, utan snarare i ett för dåligt utnyttjande av den kriminalisering som finns. I dagsläget finns enbart ett HD-fall där analysen av hur djurplågeribrottet ska bedömas, i viss mån är otillräcklig. Detta återspeglas i de efterkommande underrättsavgöranden som är tämligen motstridiga. Brist på vägledning och information kring hur lidande ska bedömas och hur djurens liv ska värderas, har gett upphov till en oförutsebar rättskipning och en mild påföljdsbestämning i förhållande till brottets abstrakta straffvärde.
Kriminaliseringen av olika gärningar grundas i en bedömning hur skyddsvärda de olika skyddsobjekten är. Skyddsintressen måste i viss mån rangordnas och trots att värden förändras över tid, är mänskligt liv fortsatt det viktigaste värdet. BrB:s avsnittsindelning indikerar att djurs liv i praktiken är mindre värt än en människas ekonomiska begär. I
avväganden kring skyddsintressen, måste en bedömning beträffande skada och vinning, samt moraliska och etiska överväganden inkorporeras. De värden som tillmätts ett egenvärde ska anses viktigare än exempelvis ekonomiska värden. Djuren har tillerkänts ett egenvärde, som innebär att de inte längre kan ses som vilka saker som helst. Trots detta bedöms de heller inte som vilka individer som helst. Det är således inte fastställt vilket skyddsvärde djuret har. Kriminaliseringen av djurplågeri bör skärpas men det skulle kunna tänkas vara mer effektivt att se över djurens generella rättigheter, snarare än att enbart höja straffvärdet på
djurplågeribrottet. BrB och brottsoffrets rättigheter är utformade efter mänskliga behov och i dagsläget finns det inget utrymme för djurens rättigheter att förbättras. Djurplågeri skulle föreslagvis kunnat få en egen indelning i BrB med benämningen brott mot djur, där de olika våldsbrotten benämns och hanteras för sig. Även att ändra det delbara substantivet djur skulle påvisa att djur individualiseras och värdesätts högre än vad som gjorts innan. Det finns mycket som talar för att djur bör erhålla ett starkare skyddsvärde, men för lite som gjorts för att det i praktiken ska kunna genomföras.
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 3
1. Inledning ... 4
1.1 Introduktion ... 4
1.2 Syfte & frågeställningar ... 6
1.3 Metod och material ... 6
1.4 Avgränsningar ... 9
1.5 Disposition ... 9
2. Djurplågeribrottet och påföljdsbestämningen ... 11
2.1 Djurets juridiska ställning som lös egendom och levande individ ... 11
2.2 Förslaget att skärpa kriminaliseringen av djurplågeri ... 13
2.3 Djurplågeri ... 15
2.4 Djurplågeribestämmelsens rekvisit ... 16
2.5 De subjektiva rekvisiten ... 20
2.6 Påföljdsbestämningen vid djurplågeri ... 21
3. Straffrättsteoretiska avväganden beträffande djurplågeribestämmelsens kriminalisering och dess påföljdsbestämning ... 30
3.1 Straffrättsteoretiska utgångspunkter ... 30
3.2 Skyddsintressen och djurets skyddsvärde ... 36
3.3 Djurets liv och lidande - Moral och etiska överväganden ... 41
4. Avslutande analys ... 46
4.1 Hur genomförs påföljdsbestämningen vid djurplågeribrott? ... 46
4.2 Hur påverkar djurets skyddsvärde kriminaliseringen av och påföljdsbestämningen vid djurplågeribrott? ... 46
4.3 Är det utifrån straffrättsteoretiska och etiska överväganden motiverat med en skärpt kriminalisering för djurplågeri och hur kan det genomföras i praktiken? ... 47
Förkortningar
BrB Brottsbalk (1962:700)
EU Europeiska unionen
HD Högsta domstolen
JT Juridisk Tidskrift
NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1
Prop. Proposition
SOU Statens offentliga utredningar
1. Inledning
1.1 Introduktion
Djur och juridik har länge varit två områden som inte riktigt samspelat med varandra. När det talas om djur talas det inte om vilka saker som helst, men det talas heller inte om vilka
individer som helst. I svensk rätt kategoriseras djur som lös egendom, dvs. saker.1 Men de har
utöver det även tillmätts ett högre värde än andra lösa föremål, eftersom de samtidigt ses som levande individer med vissa särskilda behov som måste respekteras och tillvaratas.2 Enligt
svensk rätt har man i regel exempelvis inte rätt till en reparationsersättning som överstiger den skadade sakens värde,3 men Högsta domstolen konstaterade i ett fall från 2001 att ett
sällskapsdjur rent generellt inte kan betraktas som vilken sak som helst. När det gäller ett skadat husdjur kan det därför finnas anledning att utdela en ersättning, till käranden, som är högre än djurets egentliga penningvärde.4
Djurplågeribrottet ingår i 16 kap. BrB5 tillsammans med bl.a. brott mot griftefriden och
förargelseväckande beteende, som samtliga behandlar brott mot allmän ordning. Eftersom gärningarna i detta kapitel måste vara riktade mot svenska intressen, kan den gemensamma nämnaren tänkas vara den framträdande förargelseaspekten, som uppstår när samhällets värderingar skändas.6 Eftersom dessa brott ofta blir uppmärksammade i massmedia och
vetskapen om att exempelvis djur lider i olika grad är upprörande för människan, får det primära syftet med kriminaliseringen av dessa brott sägas vara att skydda människans sinnesfrid.7 Detta innebär att trots vetskapen om att djur kan känna både smärta, sorg och
besvikelse är det inte helt fastställt huruvida det är djuret eller människan som är
djurplågeribrottets egentliga skyddsobjekt.8 Detta eftersom brotten som uppräknas i BrB:s 16
till 22 kapitel utgörs av brott som främst riktas sig mot att skydda grundläggande värden som staten har att skydda.9
För att en person ska kunna dömas för djurplågeri, erfordras det bevis på att djuret har lidit. I vilken utsträckning olika djurarter lider, hur man tolkar och på så vis kan bevisa djurets lidande och i vilka fall det får anses rättfärdigat att orsaka djur lidande är omtalade frågor och något som i dagsläget är något tvetydigt.10 Det har dock kunnat bevisas att de föreligger
likheter mellan människans och djurens nervfysiologi, vilket indikerar att de flesta djurarter känner smärta på samma sätt som människor gör.11
Olika domstolar och instanser har trots detta gjort motstridiga bedömningar i dessa frågor, vilket har lett till oförutsebara påföljdsbedömningar och ett ambivalent förhållningssätt till
1 1 § köplagen (1990:931) 1 § konsumentköplagen (1990:932).
2 1 kap. 1 § djurskyddslag (2018:1192) Kallin Lundberg, Eva, Djurskyddslag (2018:1192), 1 kap. 1 §, JUNO Lagkommentar (hämtad
2020-10-21).
3 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:202). 4 NJA 2001 s. 65.
5 Brottsbalken (1962:700) (BrB).
6 Kriminalrättens grunder 2013 s. 186 f. och Brotten s 116 7 SOU 1944:69 s. 204.
8 Djur som brottsoffer s. 46 f. SOU 1986:14 s. 316. 9 Brotten s. 116.
10 Djurens juridik s. 91 ff. och Djur som brottsoffer s 46 ff. 11 Animal pain s. 12 ff.
djurskyddet.12 Utöver det faktum att påföljdsbestämningen resulterat i oförutsebara
förhållanden, framstår den även som tämligen mild i förhållande till brottets abstrakta straffvärde. En person dömdes exempelvis för djurplågeri efter att ha dödat 4000 kycklingar genom kvävning, men rätten bedömde att händelseförloppet bara pågått ett par timmar.13
Rätten uttalade sig i ett annat fall att ett djur utsatts för ett meningslöst lidande.14 Utöver detta
bedömde rätten att en person som strypt en katt till medvetslöshet, handlade oaktsamt.15
Rätten har även uttalat sig om att uppsåtet till flera månaders vanvård inte varit ont.16
Slutligen har rätten även bedömt en gärning som innebar avblodning av en ko som oaktsamt handlande. Gärningen innebar att kon, utan bedövning eller nedsövning, flera gånger snittades tills allt blod var tömt. Händelseförloppet skedde ett par dygn efter att kon kalvat och blivit sjuk och stillaliggande i flera dagar utan uppsikt. Vilda djur hade börjat äta på henne framför sin kalv som hon var oförmögen att ta hand om.17 Dessa förmildrande
argument kan uppfattas som subjektivt värderande och har i samtliga fall lett till att en mindre ingripande påföljd bestämts.
Även det faktum att det enbart finns en rubricering för djurplågeribrottet har skapat problem, särskilt eftersom rätten beträffande påföljdsbestämningen har att välja på allt mellan böter upp till två års fängelse. Trots att det sedan BrB:s iförande18 diskuterats om det borde ske en mer
strikt bedömning av djurplågerifallen, med eventuellt en annan brottsrubricering och placering,19 har dessa diskussioner inte realiserats i några konkreta former. Diskussionerna
har dock återigen tagits upp på allvar och 2018 tillsatte regeringen en särskild utredning för att bl.a. se över djurplågeribrottet och göra en bedömning huruvida en ny brottsrubricering bör införas.20
Uppsatsens bidrag till det nu omdiskuterade ämnet, kommer att vara en kritisk analys av rättsläget utifrån diverse straffrättsteorier och moralfilosofiska angreppssätt med en utvärdering om huruvida djurplågeribrottet bör bedömas på ett mer stringent sätt i
straffrättsligt hänseende. För att kunna göra detta, kommer uppsatsen angripa ämnet på ett annorlunda sätt än vad som skett tidigare. Uppsatsen kommer bryta ner vissa begrepp, som exempelvis värderingar, lidande och brottsoffer för att kunna göra en bedömning hur väl djurplågeribestämmelsen förhåller sig till vissa av straffrättens fundamentala utgångspunkter. Uppsatsen syftar således till att ge en fördjupad analys av de begrepp och principer som ligger till grund för kriminalisering, påföljdsbestämning och straffmätning. Detta är av betydelse för att kunna utreda huruvida djurplågeribestämmelsen får samma rättsliga grundskydd som den i straffrättsligt avseende är tänkt att erhålla. Det finns ingen sådan mer teoretisk undersökning av frågan i den existerande litteraturen.21
12 Norrtälje tingsrätt 1995/DB 114, Stockholms tingsrätt, Avd 14 A:3, DB 623/1992. 13 Hovrätten för västra Sverige 2018-02-13 mål nr B 4548-17.
14 Göteborgs tingsrätt 2017-12-21 mål nr B 13531-13. 15 Sundsvalls tingsrätt 2018-03-20 mål nr B 2114-17. 16 Falu tingsrätt 2017-03-08 mål nr B 63-17. 17 Göta hovrätt 2018-03-15 mål nr B 2888-17. 18 Prop. 1965:138.
19 Dagens juridik 2 oktober 2014, Domstolarna bör ta djurplågeri på större allvar – skärp lagstiftningen.
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/domstolarna-bor-ta-djurplageri-pa-storre-allvar-skarp-lagstiftningen/ (hämtad 2020-10-21).
20 SOU 2020:7.
1.2 Syfte & frågeställningar
Denna uppsats syftar till att analysera hur djurplågeri bör definieras och sanktioneras i straffrättsligt hänseende.
För att realisera detta syfte behöver följande frågeställningar besvaras • Hur genomförs påföljdsbestämningen vid djurplågeribrott?
• Hur påverkar djurets skyddsvärde kriminaliseringen av och påföljdsbestämningen vid djurplågeribrott?
• Är det utifrån straffrättsteoretiska och etiska överväganden motiverat med en skärpt kriminalisering för djurplågeri och hur kan det genomföras i praktiken?
1.3 Metod och material
Vilken juridisk metod som ska användas och hur de juridiska metoderna ska kategoriseras, är en omdiskuterad rättsvetenskaplig fråga.22 Till att börja med kan nämnas att uppsatsen
omfattar och i grunden kommer utgå från ett resonemang gällande både de lege lata och de lege ferenda. Detta eftersom uppsatsen syftar till att finna en juridiskt genomförbar lösning på problemet om hur påföljdsbestämningen gällande djurplågeri bör genomföras och inte enbart kommer begränsas till att fastställa gällande rätt på området.23
Inom ramen för uppsatsen har den rättsdogmatiska metoden använts i de mer deskriptiva delarna som behandlar rättsläget. Praktiskt innebär den rättsdogmatiska metoden att man genom en tolkning av rättsreglerna, försöker finna lösningen på ett rättsligt problem. Den rättsdogmatiska metoden kännetecknas i sättet den identifierar och sedermera beskriver gällande rätt genom en tillämpning av de klassiska rättskällorna,24 vilka är lagtext, rättspraxis,
förarbeten och den juridiska doktrinen.25 Den skrivna lagen är, i Sverige, den enda bindande
rättskällan. De andra rättskällorna har trots detta en stor auktoritet och bör därför i viss och olika stor mån tas i beaktande.26 Samtliga rättskällor kommer således både var för sig och
tillsammans analyseras, för att få en klarare bild av rättsläget.
I ovan nämns att uppsatsens inledande del kommer innefatta att fastställa gällande rätt. Gällande rätt27 kan förklaras som en fiktiv begränsning av de argument som i teorin skulle
kunnat påverka rättstillämpningen. När det talas om gällande rätt i denna bemärkelse, är det de accepterade rättskällorna som får anses vägledande i de argument som är tillåtna när en identifiering av gällande rätt i en enskild situation ska ske. På grund av detta får en
rättstillämpare enbart beakta de argument som kan hänföras till och som har stöd i de accepterade rättskällorna.28 Frågan som kvarstår är vilka rättskällor som inom ramen för
utredningen får anses accepterade och således får och kommer att användas för att identifiera gällande rätt. Det föreligger viss konsensus gällande att lagtext, förarbeten, rättspraxis och den juridiska doktrinen ska anses vara att bedömas som accepterade rättskällor. I och med detta bör dock även nämnas att det föreligger en viss oenighet beträffande huruvida den juridiska doktrinen ska tillmätas samma betydelse som de övriga rättskällorna eller ej.29
22 Rätt, rättskällor och rättstillämpning s. 41. 23 Vad är rätt, s. 313 ff.
24 Se t.ex. Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 111, Juridisk metodlära, s. 21 och Praktisk juridisk metod, s. 207 ff. 25 Se t.ex. Juridisk metodlära, s. 21 och Rättsdogmatik som vetenskap, s. 8.
26 Rätten och förnuftet, s. 200 ff; Finna rätt, s. 31 f.
27 ”Gällande rätt” som begrepp, härstammar från den historiska skolans juridiska metodlära: Se exempelvis Jura novit curia-principen, s. 278. 28 Jura novit curia-principen, s. 278.
29 Se t.ex. Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 22 ff., Praktisk juridisk metod, s. 208 ff., Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 118 f., Juridisk
Med utgångspunkt i Harts rättsteori, kan rätten sägas utgöras av ’regler’ vilket lagstiftning eller praxis kan sägas vara exempel på.30 Erkänningsregeln används vid fastställandet av
gällande rätt och innebär att särskilda föreskrifter som erkänns som giltiga, av exempelvis domare eller andra verksamma jurister, är det som avgör vilka rättskällor som ska få anses utgöra gällande rätt.31 Den så kallade erkänningsregeln kan därför sägas vara en anledning till
att rättssystemet ser ut som det gör och att den svenska rättskällehierarkin utgörs av lag, förarbeten, praxis och juridiska doktrin.
Eftersom gällande rätt kan sägas anpassas efter vad rättstillämparens funktionärer anser, kan frågan uppkomma huruvida dessa rättskällor är bindande eller inte.32 I Sverige kan ingen
rättskälla betecknas som helt bindande. Trots att svensk lag är en stark rättskälla betyder det inte att den alltid ska betraktas som bindande. Det kan exempelvis vara så att andra
rättskällor, i vissa specifika fall, bör betraktas så pass starka att det finns skäl att frånträda lagtextens ordalydelse.33 Verkligheten är att ingen av samtliga accepterade rättskällor fullt ut
kan anses bindande, vilket innebär att samma förhållningssätt avses att efterkommas inom ramen för denna uppsats.
Trots att den juridiska doktrinen i vissa fall inte anses som en rättskälla i konventionell mening,34 kommer denna uppsats arbeta utefter att samtliga fyra rättskällor är att ses som
accepterade och således legitima att användas för att fastställa gällande rätt. Den juridiska doktrinen kommer framförallt att användas som ett tillägg för de resterande rättskällorna för att förstärka vissa argument. Detta innebär att den juridiska doktrinen främst kommer att användas för att tolka primärkällorna, dvs. lag, förarbeten och praxis.
Den rättsdogmatiska metoden är inte uteslutande den enda metod som kan användas inom ramen för rättsvetenskapen.35 Där den rättsdogmatiska metoden inte räcker till eller kan anses
tillräcklig för att utreda ett juridiskt problem, kan den rättsanalytiska metoden i kombination med andra teorier ta vid för att vidga synfältet för den som arbetar med det juridiska
problemet. I vissa delar av uppsatsen som inte uteslutande behandlar gällande rätt har den rättsanalytiska metoden med inslag av rättsfilosofi använts. Uppsatsens syfte är bredare än att enbart fastställa gällande rätt, då den även syftar till att utreda hur rätten borde vara. Därför har den rättsanalytiska metoden använts tillsammans med rättsfilosofiska inslag framförallt i uppsatsens tredje kapitel.
Den rättsanalytiska metoden skapar ett friare förhållningssätt till de klassiska rättskällorna och möjliggör på grund av detta en mer långtgående problematisering av rätten och dess tillämpning utifrån flera olika perspektiv.36 Uppsatsens tredje kapitel syftar till att analysera
vissa utav de fundamentala begrepp rätten bygger på. Den syftar även till att finna en juridisk genomförbar lösning på problemet gällande hur djur borde kategoriseras och hur
djurskyddslagarna, framförallt djurplågeribestämmelsen skulle kunna förbättras beträffande påföljdsbestämningen. Detta för att bättre uppfylla dess syfte och även det rättsliga
grundsyftet som rätten vilar på. Detta innebär att rättsfilosofiska argument behöver inkorporeras.
Rättsfilosofin har sedan lång tid tillbaka haft en etablerad roll inom och kan numera ses som en del av rättsvetenskapen. Rättsfilosofin kan sägas utgöras av flertalet olika kategorier, men 30 Textbook on Jurisprudence, s. 69.
31 Rättsfilosofi, s. 119. Se även Textbook on Jurisprudence, s. 74 ff.
32 Se t.ex. Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 22 ff., Den dokumentvillkorade garantin, s. 23 f., Vad är rätt, s. 213 f. och Rätt, rättskällor och
rättstillämpning, s. 356 f. och 385.
33 Den dokumentvillkorade garantin, s. 24.
34 T.ex. Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 26 och Den dokumentvillkorade garantin, s. 25. 35 Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 22 f.
vars gemensamma syfte är att studera rättens teoretiska eller filosofiska egenskaper beträffande begrepp och definitioner, samt annat abstrakt material som kan hänföras till rättsvetenskapen. Rättsfilosofin syftar även till att undersöka den rättsliga argumentationen och beslutsfattandet. Vilket material som kan användas, vilka områden som kan undersökas och hur rättsfilosofin i övrigt använts inom den rättsvetenskapliga uppsatsen varierar och beror på uppsatsskrivarens eget intresse och fantasi, eftersom relevansen av de rättsfilosofiska material som inkorporeras i den rättsvetenskapliga uppsatsen är outtömlig.37 Svårigheten med
användandet av den filosofiska metoden är dennes outtömliga möjligheter till information. Rättsfilosofin är inte geografiskt bunden och eftersom rättens natur och rättvisa är områden som skiljer sig från land, kultur och tid, har juristen en hel värld att undersöka. Rättsfilosofin är inte heller tidsbunden. Frågeställningar som var relevanta för mer än 2000 år sedan, kan i viss omfattning vara av intresse och relevans än idag.38
Rättsfilosofi skiljer sig från den rättsdogmatiska metoden markant. Rättsfilosofin är inte intresserad av regler i ett specifikt rättssystem utan tar sikte på mer generella frågor om rättens natur samt gränsdragningen mellan rätt och moral samt rätt och politik.39 Som nyss
anförts behandlar kapitel 3 mer teoretiska aspekter av rätten och syftar till att bryta ned vissa fundamentala begrepp inom juridiken, samt analysera och spekulera kring vad som är
skyddsvärt och när kriminalisering bör vara det aktuella valet. För att kunna genomföra denna analys och diskussion har material behövt hämtas från både ny, men även väldigt gammal litteratur och ämnen som historia, moral och samhälleliga värderingar och utveckling har behövt beröras.40
Eftersom uppsatsen bygger på informationen av ett stort omfång av material, kommer enbart det viktigaste att beröras i denna del, men vad som kan nämnas är att materialet för arbetet utgörs av juridisk såväl som rättsfilosofisk litteratur. Till att börja med kommer de
traditionella rättskällorna, framförallt lagstiftning och förarbeten, flitigt användas i uppsatsens inledande del för att kunna analysera lagstiftarens avsikt med 16 kap. 13 § BrB. Dessa
kommer även användas för att undersöka djurskyddslagen, som fungerar vägledande gällande frågor vars svar ej går att finna i uppsatsens huvudsakliga paragraf och förarbetena till denna. När det kommer till förarbeten har författaren valt att använda de som antingen direkt eller indirekt avser djurplågeri. Med andra ord har förarbeten till 16 kap. 13 § BrB främst använts, men även vissa förarbeten till BrB som helhet och vissa beträffande djurskyddslagen har använts för att finna information om sådant som inte gått att finna någon annanstans.41
Beträffande praxis har författaren, efter en noggrann genomsökning av materialet, valt ut ett visst antal av tingsrätt och hovrättsavgöranden för att påvisa vissa motstridigheter inom rättskipningen. Det har även valts ut ett antal fall, på grund av uttalanden som rätten gjort, för att påvisa hur djuren bedöms i rättssamhället. Även det vägledande fallet NJA 2006 s. 339 har tagits med för att ha något att jämföra de lägre instansernas bedömningar med i de
reflekterande delarna. Eftersom uppsatsen inte redogör för och analyserar alla de fall som finns på området, kan säkerheten i arbetets slutsats påverkas. Författaren är medveten om dessa brister, men eftersom uppsatsen främst syftar till att belysa vissa linjer och särdrag i praxis, finns det inget som påverkar att uppsatsen skrivs på detta sätt.42
Juridisk doktrin har använts utfyllande beträffande de delar som behövt ytterligare material än vad lagen, förarbeten och rättspraxis kunnat bidraga med bl.a. i analysen av rekvisiten i 16 37 Juridisk metodlära s. 434 ff.
38 Rätten som en gåta s. 7 ff. 39 Rätten som en gåta s. 11 ff.
40 Se exempelvis Harms and wrongs, Mening, värde och rationalitet, Djurens liv och vårt, Karlbom och Handboken. 41 Se exempelvis prop. 1944:43, prop. 1962:10, prop. 1987/88:93 och prop. 2017/18:147.
kap. 13 § BrB och beträffande hur påföljdsbestämningen vid djurplågeribrott ser ut och kan tolkas. I uppsatsens analys har framförallt Helena Striwings bok43 och Eva Diesens bok44 varit
till stor hjälp och haft stor betydelse för besvarandet av arbetets frågeställningar och analysen i övrigt. Både Striwing och Diesen är speciellt inriktade på djurrättsfrågor och därav bedöms materialet som tillförlitligt. När det kommer till filosofiska och straffrättsliga diskussioner som genomsyrar kapitel 3 har flertalet både juridiska skrifter men även annat material bidragit till den breda analysen, vilket innebär att ingen kan nämnas som speciellt avvägande eller övervägande i jämförelse till de andra.
1.4 Avgränsningar
Eftersom uppsatsen syftar till att utreda djurplågeribrottet, kommer uppsatsens huvudsakliga fokus ligga på 16 kap. 13 § BrB. Detta innebär att andra lagar om brott mot djur och deras juridiska ställning, som i och för sig hade kunnat vara intressanta att utreda parallellt med djurplågeribrottet, inte kommer att beröras i uppsatsen i större utsträckning än vad som krävs för att uppfylla uppsatsens syfte.45
BrB är den centrala lagstiftningen på området, eftersom 16 kap. 13 § BrB är den enda straffrättsliga bestämmelsen om djur, som primärt reglerar djurs lidande. På grund av detta begränsas uppsatsen till att undersöka denna bestämmelse, dess förarbeten och praxis anslutande till lagen, samt SOU 2020:7. Uppsatsen kommer således inte att på djupet undersöka djurskyddslagen (2018:1192), djurskyddsförordningen (1988:539), jaktlagen (1987:259), fiskelag (2007:845) eller de av Jordbruksverket utfärdade föreskrifterna som finns på området. Uppsatsen kommer heller inte behandla de olika rättskällorna inom EU-rätten som finns på området.46
Eftersom uppsatsen även kommer behandla frågor om djurets skyddsvärde och lidande utifrån ett moralfilosofiskt angreppssätt, kan nyssnämnda närliggande juridiska källor emellertid komma att beröras i syfte att besvara frågor kopplade till uppsatsens syfte, samt för att få en övergripande förståelse för djurets ställning i det svenska samhället och juridiken.
Beträffande påföljdsval kommer uppsatsen enbart beröra BrB:s huvudsakliga påföljder, dvs. böter, fängelse och villkorlig dom. Uppsatsen kommer därför inte beröra de fall rätten dömt ut t.ex. djurförbud eller annan påföljd än de som nämnts ovan. Författaren kommer heller inte att analysera eller fokusera på de fall där den misstänkte friats eller istället dömts för brott mot djurskyddslagen.
1.5 Disposition
Uppsatsen utgörs av fyra kapitel, som utgår ifrån de frågeställningar som presenterats ovan och som är uppdelade enligt följande. Kapitel 2 syftar till att ge läsaren en sammanfattande introduktion till ämnet i sin helhet, där generella regler kring djurets roll som lös egendom och levande individ redogörs för. Där förekommer även en kort och sammanfattande översikt 43 Djur som brottsoffer.
44 Djurens juridik.
45 För närmare utredning rörande övriga skyddsbestämmelser se t.ex. Djurens juridik s. 17-28 och 195-216. Se även Djur som brottsoffer s.
35-45.
46 Se exempelvis Europaparlamentets sammanfattande guide till unionens djurskyddslagar
https://www.europarl.europa.eu/news/en/headlines/society/20200624STO81911/animal-welfare-and-protection-eu-laws-explained-videos?fbclid=IwAR3o-vx7laGYPV1vJKoTIyhXGDWt-sltvl1WCwRMUc7l2la-j9e_AkC7jgY (hämtad 2020-10-19).
av djurets juridiska och samhälleliga utveckling. I detta kapitel kommer även SOU 2020:7 redogöras för och analyseras. Vidare beskrivs och analyseras även djurplågeribrottet,
lagstiftarens ändamål med lagen, samt paragrafens rekvisit. Rekvisiten är särskilt viktiga för den avslutande analysen, eftersom det är innebörden av rekvisiten som domstolarna har bedömt divergerande och som i sin tur har bidragit till problematiken kring den inkonsekventa påföljdsbedömningen beträffande djurplågeribrottet. Slutligen kommer kapitlet redogöra för hur påföljdsbestämningen sker de lege lata. Här analyseras de olika bedömningar rätten gjort beträffande gärningsmannens otillåtna handlande och värderingen av djurets liv och lidande. I kapitel 3 kommer olika begrepp och principer som kan hänföras till kriminalisering att analyseras. Det kommer b.la. göras en analys av brottsofferbegreppet och huruvida det får anses rimligt och av betydelse att tillmäta djuret status som brottsoffer. Olika straffrättsteorier kommer att redogöras för och sedermera sammankopplas med djurrätt och kriminaliseringen, samt påföljdsbestämningen vid djurplågeribrott. Detta kapitel syftar således till att ge läsaren en förståelse för allmänna straffrättsliga utgångspunkter, hur de i teorin är tänkta att tillämpas och hur de i praktiken förhåller sig till djurplågeriparagrafen. Inledningsvis analyseras de straffrättsteoretiska utgångspunkter och avväganden som har betydelse för kriminalisering och bedömningar om brott och straff, dels i allmänhet och dels i förhållande till
djurplågeribrottet. Denna del syftar även till att analysera vad som är skyddsvärt och hur djuren i förhållande till övriga skyddsvärden ska bedömas. Slutligen syftar detta kapitel till att analysera teorier kring djurets liv och lidande i ett försök att fastställa vilka djuren är och hur de skiljer sig från människan.
I kapitel 4 kommer en sammanfattande analys av föregående kapitel att göras, där syftets frågeställningar besvaras och där de argument som framförts till förmån och mot en skärpt kriminalisering av djurplågeribrottet analyseras. Argumenten kommer analyseras i ljuset av de straffrättsteoretiska och moralfilosofiska teorier som redogjorts för. Där diskuteras även huruvida det är rimligt att b.la. införa ytterligare brottsrubriceringar eller om det finns andra möjligheter att skärpa kriminaliseringen för att få en mer strikt påföljdsbestämning och hur det i sådant fall ska kunna genomföras i praktiken.
2. Djurplågeribrottet och påföljdsbestämningen
2.1 Djurets juridiska ställning som lös egendom och levande individ
Innan djurplågeribrottet beskrivs och kriminaliseringen, samt påföljdsbestämningen
analyseras, bör det sägas något om djurens allmänna ställning i den svenska rättsordningen, samt dess rättsliga kategorisering. I svensk rätt kategoriseras djur som saker, dvs. ett lösöre eller en egendom. Detta innebär att djuren ägs och därmed får köpas, säljas och skänkas bort.47 Detta möjliggör att djur även får tappas bort, överges och dödas, utan att det i sig
behöver utgöra en brottslig handling.48 Eftersom djur betraktas som saker kan de bli föremål
för egendomsbrott av olika slag, bl.a. stöld, häleri och skadegörelse.49
Eftersom djur kategoriseras som saker faller de under den juridiska termen objekt.50 Objekt har ingen rättslig personstatus51 eller rättskapacitet52 och erhåller därför heller inte någon
rättshandlingsförmåga53.54 Detta innebär att trots att det är djuret som lider vid vanvård eller
våld, erhåller den inte det rättigheter som ett brottsoffer i normala fall tillmäts.55 Dessa
rättigheter är bl.a., rätten till ersättning från gärningsmannen och staten, samt rätten till materiell, medicinsk, psykisk och social hjälp. I detta ingår även processbehörigheten, som innebär att den som utsatts för brott ska informeras, uppdateras och ges möjlighet att delta i den egna processen.56
Djur har historiskt sett inte haft ett lika högt skyddsvärde som människor och har därför inte fått en rubricering motsvarande brottet mot liv och hälsa och till följd därav inte heller det rättsliga skyddet som medföljer. Detta går dels att uttyda genom djurplågeribrottets placering under kapitlet brott mot allmän ordning, som behandlar de brott som sker mot allmänheten och staten,57 vilket är en indikation på att avsikten inte varit att skydda djuret utan samhället
och människorna.58 Det framgår även uttryckligen i förarbeten till lagen att människan är det
egentliga skyddsobjektet och inte djuret.59
När en människa utsätts för exempelvis misshandel faller det brottet under BrB:s tredje kapitel som rubriceras som brott mot liv och hälsa.60 Motsvarande brott som tillfogar djur
lidande kategoriseras istället under BrB:s 16 kapitel som rubriceras som brott mot allmän ordning.61 Om den som tillfogar ett djur smärta, är någon annan än djurets ägare, kan denne
47 1 § köplagen (1990:931) 1 § konsumentköplagen (1990:932). 48 Djur som brottsoffer s. 26.
49 8 kap. 1 § BrB, 9 kap. 6 § BrB, 12 kap. 1 § BrB. Se även Stockholms tingsrätt 1997-11-03 B 3490-97. 50 I juridiken definieras saker, miljö och djur som objekt. Se härom t.ex. Djurens juridik s. 36.
51 Alla människor erhåller personstatus vid födsel, vilket innebär att de har materiella juridiska möjligheter, om de inte saknar formell
behörighet till dessa juridiska möjligheter, vilket är fallet för exempelvis omyndiga barn. Se vidare Djurens juridik s. 36.
52 Angående en persons förmåga att ha rättigheter och skyldigheter, se Bonniers Juridiklexikon s. 308.
53 Om rätten att själv eller med hjälp av ombud klara av rättsliga angelägenheter, se Bonniers Juridiklexikon s. 314. 54 Djurens juridik s 36.
55 Djur som brottsoffer s 27. 56 Brottsoffret s. 131 f.
57 Prop 1962:10 s. A 3. Se även Kriminalrättens grunder. s 186 f. 58 Djur som brottsoffer. S 46 f.
59 Djur som brottsoffer s. 46 ff. och SOU 1986:14 s. 316. 60 3 kap. BrB.
även straffas för skadegörelse,62 vilket än tydligare skildrar djurets ställning som människans
egendom snarare än som individuellt brottsoffer.
Världens äldsta djurskyddslag, härrör från 1641 och beskrev att ingen man får behandla djur på ett tyranniskt eller hemskt sätt, utan att hårt straffas för det.63 Det kan uppfattas som
märkligt att det redan på 1600-talet fanns ett relativt utvecklat tänkande beträffande djurs rättigheter, men att det trots detta inte utvecklades vidare förens flera hundra år senare.64
Beträffande Sverige går det redan i landskapslagarna att finna vissa regleringar gällande hur specifika djur ska hanteras och hur deras hälsa ska värderas. Det är dock egendomsskyddet och statens nytta av djuren som belyses. 1857 införde Sverige sin första riktiga lagstiftning till skydd för djur, även fast den fortfarande var mycket begränsad i sin omfattning och främst syftade på människornas rättigheter till sina äganden.65 Men det kan trots detta sägas vara vid
införandet av denna bestämmelse, som samhället erkände att djur erfordrade visst skydd mot människan.66 Efter regleringen 1857 kom det med jämna mellanrum regleringar som syftade
till att försöka ändra synen på djurhållning och samt skärpa straffen för brotten, men eftersom grymma vanor beträffande bl.a. slakt var mycket vanligt, blev det svårt att upprätthålla lagstiftningarna på grund av folkets motvilja till förändring.67
Vid djurplågeribestämmelsens införande fastställdes att djurskyddet markant skulle
förbättras68 och det bestämdes att straffmaximum för djurplågeri skulle vara 2 års fängelse.
Detta var ett avsteg från vedertagen praxis, eftersom straffmaximum egentligen skulle bestämts till 6 månader fängelse. Straffskalan är ett mått på hur skyddsvärt ett skyddsobjekt ska anses vara och eftersom en strängare straffskala i regel innebär ett mer skyddsvärt intresse,69 avsågs det att markera att djurplågeri skulle betraktas som ett tämligen allvarligt
brott.70 Trots att djurplågeribrottets abstrakta straffvärde indikerar att brottet bör bedömas som
allvarligt,71 finns det de som menar att domstolarna ofta missbedömer djurplågeribrottens
konkreta straffvärdet. De anser att domstolarna behöver ta djurplågeribrott på större allvar och påvisa detta genom att utdöma straff som står i proportion till det lidande som djuren vållas.72
Att rätten t.ex. utdömde en mindre ingripande påföljd, enbart för att de djur som svultits ihjäl var avsedda som reptilföda och att lidandet därför inte var att bedöma som lika allvarlig som det skulle varit om djuren hade varit husdjur,73 kan inte anses stå i proportion till lagens syfte.
Djurplågeribestämmelsens införande i BrB och de beslut om förändringar som tagits därefter, har medfört avsevärda förbättringar för djuren. Redan på 90-talet bedömde lägre instanser att ett husdjur måste kunna inräknas och ses som en del av den skäliga levnadsnivå som var människa är berättigad74 och 2001 fastställde HD att djur inte kan betraktas som vilka saker
62 Djur som brottsoffer s 27 och Roos, Mari-Ann, Brottsbalken (1962:700), 16 kap. 13 §, JUNO Lagkommentar (hämtad 2020-10-21). 63 Leavitt s. 11.
64 Djurplågeri s. 20.
65 Handboken s. 3, Karlbom s. 783 och Djurplågeri s. 19.
66 Kungliga förordningen (1857:61) angående ansvar för misshandling av djur. 67 JO 1923 s. 235.
68 Prop. 1965:138 s. 13. 69 SOU 1986:14 s. 145.
70 Prop. 1965:138 s. 13 och SOU 1986:14 s. 316. 71 Brotten s. 142.
72 Dagens juridik 2 oktober 2014, Domstolarna bör ta djurplågeri på större allvar – skärp lagstiftningen,
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/domstolarna-bor-ta-djurplageri-pa-storre-allvar-skarp-lagstiftningen/ (hämtad 2020-10-21).
73 Stockholms tingsrätt, Avd 14 A:3, DB 623/1992.
som helst, utan måste tillmätas ett högre värde än andra saker på grund av deras säregna affektionsvärde.75 Trots att djuren i dessa fall inte tillmäts något egenvärde, utan det är
människans behov av djuret som framhävs, kan man se en framåtgående utveckling i hur djuret framställs i samhället. I och med införlivande av den nya djurskyddslagens 2018, har djuren tillmätts ett mer konkret värde som sträcker sig längre än för andra lösa föremål. De framställs som individer med individuella behov som måste respekteras oavsett den nytta och funktion de har för människan.76
Många av de filosofiska problem som genom tiderna har och fortfarande existerar mellan djuren och människorna, försattes i nytt ljus efter Darwin och hans teorier om arternas likheter. De olika arternas moraliska status började ifrågasättas och människorna var oense om hur samhället skulle uppföras.77 Än idag är det omtvistat vilket värde djuren ska tillmätas
och vilket straff som ska utdömas för brott begångna mot djur. Att både betrakta djur som ett objekt som får användas för mänsklig nytta och som en individ med rättigheter, har lett till en viss etisk paradox.78 Det anses kontroversiellt att jämföra djur med människor, men de kan
samtidigt inte rimligen jämföras med ett dött ting. På grund av att det inte finns något värde som är direkt jämförbart med djuret, har det uppkommit svårigheter att fastställa djurets skyddsvärde som i sin tur försvårat straffrättsliga bedömningar på området.79 Detta har gett
upphov till ett ytterligare försöka att skärpa kriminaliseringen av djurplågeribrottet och utforma en lag vars påföljdsbestämning står i proportion till brottets straffvärde.80 Detta
förslag kommer att redogöras för och analyseras nedan.
2.2 Förslaget att skärpa kriminaliseringen av djurplågeri
2018 tillsatte regeringen en särskild utredning för att se över djurplågeribrottet och bl.a. göra en bedömning huruvida en ny brottsrubricering bör införas.81 Det förslag som gjorts till
ändringen har följande lydelse:
Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, döms för djurplågeri till böter eller fängelse
i högst två år.
Om brottet är grovt döms för grovt djurplågeri till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen
1.har inneburit allvarligt lidande för djur, 2.har begåtts i större omfattning,
3.har begåtts i syfte att nå ekonomiska fördelar, eller 4.annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.
75 NJA 2001 s. 65.
76 Kallin Lundberg, Eva, Djurskyddslag (2018:1192) 1 kap. 1 §, JUNO Lagkommentar (hämtad 2020-10-14), Djurens juridik s. 28 och prop.
2017/18: 147 s. 54. 77 Animal rights s. 20. 78 Djurens juridik s. 35. 79 NJA 2006 s. 339. 80 SOU 2020:7 s. 1 ff. 81 SOU 2020:7 s. 1 ff.
De har bedömts att djurplågeribrottets skyddsintresse, som bör vara att skydda djuren från lidande, inte får ett tillräckligt stort genomslag i domstolarnas bedömningar beträffande straffmätning och påföljdsval. Utredningen har fastställt att allvarliga fall av djurplågeri aldrig når de övre skikten av paragrafens abstrakta straffvärde. Eftersom det dessutom inte finns någon vägledning i vare sig förarbeten eller praxis gällande när djurplågeri ska bedömas vara ett artbrott, döms få fängelsestraff ut. Målet är att få en vidare bedömning beträffande
straffmätning och påföljdsval och att de grövsta fallen av djurplågeri får ett tydligare genomslag i praktiken.82
För att uppnå detta föreslås att införa en ny brottsrubricering och höja straffminimum för det grova brottet till lägst 6 månaders fängelse.83 Gradindelning av brott är i Sverige mycket
vanligt och syftar till att placera olika gärningar efter svårighetsgraderna ringa, normalt, grovt brott, eller synnerligen grovt brott. I realiteten är det gärningens konkreta straffvärde som ska avgöra brottets svårighetsgrad. Eftersom rätten, enligt 29 kap. 1 § BrB, dock inte får
bestämma det konkreta straffvärdet innan det abstrakta straffvärdet fastställts, kan det ibland underlätta att ha gradindelningar som justerar det konkreta straffvärdet, utan att det är de som undersöks. Vid en bedömning av gradindelning tas det hänsyn till straffvärdefaktorer
kopplade till farlighet och skadlighet.84 Förslaget skulle kunna föranleda en förändrad syn på
djurplågeribrottet så det betraktas som allvarligare. Det skulle även kunna innebära att straffmätningen skulle bli mer vid eftersom fler valmöjligheter finns att tillgå.
Ett generellt problem inom straffrätten är att höjningar av straffmaximum, i många fall, inte gett det påtänkta resultatet och därav gett liten effekt på straffmätningen.85 Även att höja
straffminimum har påvisat vissa tendenser till att straffmätningen koncentreras till den undre delen av straffskala.86 Åklagaren Jakob Holmberg anser att ett införande av grovt djurplågeri
vore önskvärt, eftersom det skulle inbegripa de mest allvarliga fall av misshandel. Det skulle fungera som en motsvarighet till grov misshandel, dråp eller mord och resultera i att påföljden skulle uppgå till en mer rimlig nivå som motsvarar dagens moderna djurskyddstänk. Han påpekar trots detta att införandet av grovt brott mot djurskyddslagen inte har gett den önskvärda effekt man hoppats på och således är något man bör ha i åtanke.87
För att kunna urskilja vilka gärningar som är att bedöma som grova, är tanken att inkorporera de fyra kriterier som framgår av förslaget ovan. Dessa påminner om de straffvärdefaktorer som benämns i 29 kap. 2 § BrB. Utredningen menar dock att det finns en viss betydelse av att inkorporera rekvisiten i lagtexten, eftersom detta säkerställer att de försvårande
omständigheterna får ett tydligare genomslag vid bedömning.88 Dock ska det alltid göras en helhetsbedömning, där både de förmildrande och försvårande omständigheterna som benämns i 29 kap. 2 och 3 §§ BrB tas i beaktande vid den slutliga bedömningen.89
82 SOU 2020:7 s. 118 f. 83 SOU 2020:7 s. 119 ff. 84 Straffrättens påföljdslära s. 109 ff. 85 SOU 2014:18 s. 143. 86 Prop. 2016/17:108 s. 28. 87 https://tidningen.djurskyddet.se/2016/06/aklagare-infor-grovt-djurplageri/ (hämtad 2020-11-02). 88 SOU 2020:7 s. 125 ff.
Eftersom lagens skyddsintresse är att förhindra djurs lidande, blir det naturligt att bedöma de fall där djuren utsätts för allvarligt lidande som de grövsta fallen. Det framstår dock
fortfarande som tämligen svårt att bedöma djurs lidande och således avgöra vart gränsen ska gå mellan normalbrottet och det grova brottet. Det har dock fastställts att grovt djurplågeri ska kunna utdömas, även i de fall gärningen inte har föranlett djurets död. De nämns inga
exempel på eller förtydliganden beträffande djurs lidande. Utredningen menar att det är möjligt att värdera och bedöma (med stöd av sakkunniga) djurs lidande i domstol och att det på så vis kommer skapas en stabil praxisbildning på sikt.90
Uppsatsen kommer längre fram att redogöra både för djurs lidande och hur lidandet bedöms i praxis. Vad som däremot redan nu kan sägas om förslaget är att det i viss mån belyser fel problem. Av det som kommer framgå av praxisgenomgången, kan det utläsas att djurs lidande, som dessutom ska åläggas större betydelse vid en eventuell lagförändring, har stor betydelse för lagens tillämplighet. Trots detta har ingen ytterligare undersökning eller analys av djurs lidande gjorts och det har heller inte förtydligats hur lidandet bör bedömas. Att fortsatt undvika problematiken avseende bedömningen av djurs lidande, kan komma att resultera i att inga förbättringar beträffande straffmätningen avseende djurplågeri kan ske.
2.3 Djurplågeri
Som tidigare nämnts går djurplågeribrottet att återfinna i 16 kap. 13 § BrB och har följande lydelse:
Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse i högst två år.
Ur denna lags ordalydelse går det att utläsa fyra kriterier som kommer att redogöras för nedan. Men innan rekvisiten analyseras bör det sägas något om vad som med paragrafen menas med djur och vilka djur som träffas av bestämmelsen. Till skillnad från exempelvis djurskyddslagen, där djur enbart syftar till de djur som kategoriseras husdjur eller andra djur som hålls i fångenskap, syftar 16 kap. 13 § BrB till alla slags djur, dvs. tama likväl som vilda.91
De djurarter som övervägande varit föremål för prövning är däggdjur och fåglar. Det är således fastställt att dessa djurarter i regel träffats av lagstiftningen.92 Få fall av t.ex. kräldjur
och fiskar har varit föremål för prövning, vilket gör det svårt att fastställa rättsläget för dessa djurarter.93 Trots viss osäkerhet kring vilka djur som kan träffas av lagstiftningen, får det i
dagsläget anses fastställt att även kräldjur och fiskar i teorin kan inräknas i bestämmelsen.94
Varken reglerna i djurplågeriparagrafen eller djurskyddslagen är begränsade till vissa djurarter, eftersom det inte har ansetts motiverat att utesluta några. Trots detta har vissa
90 SOU 2020:7 s. 128 ff.
91 Prop. 1965:138 s. 10, SOU 2020:7 s. 40 och Brotten s. 142. 92 Djurplågeri s. 157.
93 Djurplågeri s. 157.
djurarter bedömts falla utanför bestämmelserna, eftersom det är djurs förmåga att känna smärta som ska avgöra huruvida de träffas av bestämmelser eller inte.95
De djur som benämns som ohyra eller skadedjur och fritt får utrotas träffas inte av djurplågeribestämmelsen och erhåller således inte något skydd. Skadedjur är ett flytande begrepp och det finns inte någon uppräkning av de djurarter som innefattas, däremot är det fastställt att alla insektsarter innefattas.96 Även smågnagare, herrelösa katter och kråkor har
återkommande bedömts som skadedjur. Trots att skadedjur ska avlivas på ett skonsamt sätt, får exempelvis smågnagare bekämpas med medel (t.ex. råttfällor och gift), som riskerar att komma i konflikt med djurskyddslagarna. Detta hade rimligen kunnat bedömas som ett otillbörligt lidande. Med andra ord är det acceptabelt att utrota skadedjur, men sättet det får göras på riskerar i vissa fall att komma i konflikt med djurplågeribestämmelsen.97
Något ytterligare som bör uppmärksammas är att djur är ett delbart substantiv,98 vilket
innebär att det inte går att utläsa huruvida ett singular eller plural åsyftas. Det har inte konkretiserats i lagens förarbeten om det avses att djur ska kategoriseras individuellt eller i grupp. Det har dock förekommit fall där rätten bedömt att brott mot flera djur enbart setts som ett fall av djurplågeri,99 vilket i teorin inte kan anses felaktigt. Det har därutöver utryckts att
antalet djur ska ha betydelse vid en bedömning huruvida djurplågeri föreligger eller inte.100
Jämför man med de gärningar som kategoriseras under brott mot liv och hälsa, är samtliga brott utformade som odelbara substantiv då de exempelvis hänvisar till en annan person.101
Det kan tyckas nästintill helt omöjligt för djuren att erhålla sitt egenvärde när de inte individualiseras i lagens mening
2.4 Djurplågeribestämmelsens rekvisit
För att straffansvar ska kunna åläggas i enlighet med 16 kap. 13 § BrB, krävs inledningsvis att ett djur utsatts för lidande. Djurplågeri är således ett effektbrott, vilket innebär att
gärningsmannens agerande måste haft en viss effekt och att gärningen har ett sådant samband till den uppkomna effekten att adekvat kausalitet kan sägas föreligga.102 Bortsett från det
faktum att handlingen måste ha skett otillbörligen, är det för ansvar tillräckligt att djuret har tillfogats lidande. Det är dock utan betydelse hur gärningsmannen har framkallat lidandet.103
Lagtexten innehåller inte någon beskrivning av rekvisitet, vilket har förorsakat delade meningar beträffande vad lidande innebär.
Vissa menar att det lidande ett djur har åsamkats, ska ha varit av betydelse beträffande både dess intensitet och varaktighet.104 Eftersom både graden och varaktigheten av ett djurs
lidande är svårbedömt, menar vissa å andra sidan att dessa värden inte ska läggas till grund i en sådan bedömning. De är således av uppfattningen att det bör räcka med att ett lidande för
95 Prop. 2017/18:147 s. 61.
96 Hälsoskyddslagen (1982:1080) och SOU 1978:44. 97 Djurplågeri s. 158.
98 Svenska skrivregler s. 68.
99 Se ex Skaraborgs tingsrätt 2017-01-31 mål nr B 2333-15. 100 Se avsnitt 2.4 och 2.5 nedan.
101 Se ex 3 kap. 1 och 5 §§ BrB. 102 Kriminalrättens grunder s. 134 ff. 103 SOU 2020:7 s. 42.
djuret har förekommit.105 Det får i dagsläget sägas föreskrivet, att det ska gå att fastställa
huruvida rekvisitet är uppfyllt eller inte, utan att en gradering och bedömning av lidandet och dess varaktighet behöver ske.106 Detta är dock något som inte alltid varit självklart, eftersom
vissa menar att det inte går att bedöma lidande, utan att i viss mån först gradera det.107
Ett visst lidande får i vissa fall förekomma om det ligger i djurets intresse, exempelvis inom ramen för sjukdomsdiagnostik eller olika former av terapi.108 I begreppet innefattas även
psykiskt lidande som stress och ångest.109 Därutöver omfattas även det psykiska lidande djur
kan uppleva till följd av att de hindras eller tvingas agera emot deras instinkter.110
Det andra rekvisitet som måste uppfyllas är otillbörligen. 24 kap. BrB reglerar de ansvarsbefriande grunder (t.ex. nödvärn) som kan aktualiseras i ett fall.111 Utöver dessa
ansvarsbefriande grunder, kan gärningsmannen undgå ansvar för djurplågeribrott, om lidandet som orsakats djuret skett tillbörligen.112 Rekvisitets införande har motiverats av de
intressekollisioner som kan uppkomma till följd av andra regleringar där djurs lidande i viss utsträckning måste tolereras, t.ex. användandet av djur i vetenskapligt syfte som regleras i djurskyddslagen.113 Uttrycket otillbörligen innebär således i denna kontext att det i vissa fall
kan vara straffritt att utsätta djur för lidande.114
Det har diskuterats huruvida rekvisitet bör utgå ur lagtexten, eftersom det är ett abstrakt begrepp som omges av moraliska övertoner. Förändringar i synsätt och attityder påverkar dess innebörd och hur det förhåller sig till de övriga rekvisiten. Detta innebär att det inte tillåter sig konkretiseras på samma sätt som de övriga deskriptiva rekvisiten i bestämmelse.115 Några
remissinstanser menar att rekvisitet verkar som en inbjudan till subjektiva tolkningar i
samband med bl.a. straffmätning och att det utöver detta inte fyller någon välbetänkt funktion i lagtexten.116 De menar att aktuella skrivelsen skulle kunna tolkas som att viss tillbörlig
misshandel skulle få förekomma, utöver de få sanktionerade fall som får uppstå i samband med t.ex. vetenskapliga experiment godkända av staten.117 Det har utryckts att orsakandet av
ett kortvarigt lidande, i vissa fall, kan tänkas vara tillbörligt. Även mängden djur, som vid samma tillfälle, utsatts för lidande har betydelse i denna kontext.118
Innan lagen genomgick förändringar anknöt otillbörligheten till lidandet, men eftersom ordföljden otillbörligt lidande skapade problem beslutades att lagen istället skulle få nu aktuella ordföljd. Rätten tvingades att gradera lidandet för att bedöma huruvida
gärningsmannens handlande överskred det tillåtna. Detta ledde till en restriktiv tillämpning av lagen som nästintill omöjliggjorde straffansvar.119 Trots att lagen genomgick denna
105 Prop. 1972:122 s. 6. 106 Prop. 1972:122 s. 10. 107 Prop 1965:138 s. 14.
108 Kallin Lundberg, Eva, Djurskyddslag (2018:1192) 2 kap. 1 §, JUNO Lagkommentar (hämtad 2020-10-19). 109 Prop. 1987/88:93 s. 50 och prop. 2017/18:147 s. 78.
110 SOU 2020:7 s. 108. 111 24 kap. 1 § BrB. 112 Brotten s. 142.
113 Roos, Mari-Ann, Brottsbalken (1962:700) 16 kap. 13 §, JUNO Lagkommentar (hämtad 2020-10-15). 114 SOU 2020:7 s. 43.
115 Brotten s. 199 och Djurplågeri s. 143. 116 Prop. 1972:122 s. 7.
117 Prop. 1965:138 s. 17. 118 Brotten s. 143.
förändring, har domstolarna i viss utsträckning fortsatt att behandla och avgöra mål utefter tidigare skrivelse.120 Trots att flera är av uppfattningen att rekvisitet otillbörlig än idag skapar
problem, menar lagstiftaren att om gärningen som orsakat djuret lidande, inte kan ursäktas eller på annat sätt motiveras av ett legitimt intresse, ska handlingen ansetts ha skett otillbörligen.121 Avsikten med förändringen har varit att framhålla att djur endast
undantagsvis får utsättas för lidande.122 Rätten talar dock ofta om de två rekvisiten i samma
andemening, vilket har givit upphov till att det inte går att dra några säkra slutsatser beträffande hur otillbörligheten bedöms självständigt.123 Vad som förorsakat att ett djur
utsatts för lidande, har en övergripande betydelse vid en straffrättslig bedömning. Det kan t.ex. vara tillbörligt att, på en häst, använda spö om det inte finns några andra möjliga tillvägagångssätt för att få den att lyda.124
Det skulle kunna tänkas att rekvisitet otillbörligen bör utgå ur djurplågeribestämmelsen. Eftersom djurskyddslagen redan behandlar regler kring t.ex. avlivning125 och jaktlagen
behandlar regler kring hur jakten av vilda djur får gå till, 126 kan det tyckas att alla legitima
anledningar för att åsamka djur lidande redan är reglerade i annan lagstiftning, vilket gör rekvisitet överflödigt. Utöver detta finns reglerna om bl.a. nödvärn i 24 kap. BrB, som också syftar till att fånga upp de fall av djurplågeri som skett till följd av ett legitimt syfte.
Rekvisitet otillbörligen bidrar således enbart till att förminskas djuret värde, genom att människans nytta av djuret överstiger djurets egenvärde på ett sätt som kan tyckas strida mot den nya djurskyddslagens syfte.127 Om ett djur lider till följd av ett legitimt syfte (t.ex.
vetenskapligt) som regleras i annan lag blir djurplågeriparagrafen inte tillämplig, eftersom djurplågeri i praktiken inte har skett. Detta innebär att rekvisitet inte tillför något nödvändigt till regleringen, utan enbart riskerar att föranleda subjektiva tolkningar, där människan
riskerar få en felaktig bild av djurplågeriparagrafens syfte. Det kan rimligen inte heller tänkas att ett djur på ett tillbörligt sätt ska kunna få utsättas för exempelvis vanvård, vilket är
ytterligare en indikation på att rekvisitet är utdaterat och inte fyller någon välbetänkt funktion. Enligt BrB innebär misshandel att gärningsmannen tillfogar en person sjukdom, smärta, skada på kropp eller på annat sätt försätter personen i vanmakt eller liknande tillstånd.128 Eftersom
djurplågeribrottet är ett brott enligt BrB och därmed faller under den allmänna straffrätten,129
skulle det kunna tänkas att begreppet misshandel som det bedöms i 3 kap. 5 § BrB skulle ges samma betydelse även i 16 kap. 13 § BrB. Det är dock inte utrett huruvida så skulle vara fallet eller i vilken utsträckning rekvisiten i 3 kap. 5 § BrB skulle kunna tillämpas i en bedömning av vad som är misshandel av djur.130 Det är dock utrett att det med misshandel av djur avses
ett handlande som innebär fysisk aktivitet. När man talar om misshandel kan begreppet innefatta en rad olika våldshandlingar bl.a. misshandel, misshandel med sexuella motiv, aga 120 Se t.ex. Linköpings tingsrätt 1980/DB 141 och Falu tingsrätt, avd. 2, 1981/DB 117. Se även Djurplågeri s. 27.
121 Prop. 1972:122 s. 13. 122 SOU 2020:7 s. 44. 123 Djurplågeri s. 143.
124 Brotten s. 143 och Rättsfall från Hovrätterna 1984, RH 5:84. 125 Se exempelvis kap. 3,5 och 7 i djurskyddslagen.
126 Se t.ex. 27 och 30 §§ jaktlagen.
127 Kallin Lundberg, Eva, Djurskyddslag (2018:1192) 1 kap. 1 §, JUNO Lagkommentar (hämtad 2020-10-14), Djurens juridik s. 28 och prop.
2017/18: 147 s. 54.
128 3 kap. 5 § BrB. 129 SOU 2020:7 s. 39. 130 Prop. 2017/18:147 s. 119.
eller felbehandling av annat slag. Våldet kan, likt med reglerna i 3 kap. 5 § BrB ske med eller utan tillhyggen. Felbehandling av djur gäller framförallt veterinärer eller andra yrkesgrupper som har till uppgift att ge ett sjukt eller skadat djur, rätt behandling och motverka lidande. Det gäller även i de fall en person, utan behörighet eller kunskap, utför vissa ingripande åtgärder beträffande djurets hälsa, t.ex. kastrering eller avlivning.131
Begreppet överansträngning innebär att djuret pressas till att utföra aktiviteter på ett sätt eller i en omfattning som resulterar i ett fysiskt eller psykiskt lidande.132 Gärningstypen omnämns
sällan i rättsfallsmaterial, vilket kan bero på att rätten inte än har lärt sig känna igen och förstå de nya utförandeformerna som kan åsamka djur lidande.133 Men ett typexempel är dragdjur,
som används inom arbete eller sport. Man måste ta hänsyn till djurets ålder och hälsa inför en arbetsuppgift, annars riskerar man att bryta mot detta rekvisit.134 Andra exempel på
överansträngning kan förekomma i användandet av djur i hobbys eller sporter. Doping har varit en vanligt förekommande faktor som bidragit till en ökad risk för överansträngning.135
Vanvård är en samlad beteckning för olika typer av uteblivna eller bristfälliga skötselåtgärder. Vanvård kan delas in i två huvudgrupper, där den första betecknas primära skötselbrister och den andra sekundära skötselbrister.136 I den första gruppen innefattas brister som förekommer
i den löpande och grundläggande skötseln, dvs. fodra, vattna, rykta, rengöra, utgödsla och utöva tillsyn. Här ingår även att tillgodose behov av stallrum, skydda mot värme och kyla, samt i övrigt verka för att djuret har det bra. Den andra gruppen syftar till att människan underlåter att hjälpa ett sjukt eller skadat djur. Här inräknas underlåtenhet att hjälpa djur ur fälla, uppsöka veterinärvård eller låta djur gå med obehandlade skador. Här inräknas även underlåtenheten att avliva ett sjukt djur som lider.137 Beträffande vanvård krävs att
gärningsmannen är ägare eller skötare, dvs. har en garantställning i förhållande till djuret, för att straffansvar ska kunna aktualiseras.138
Med begreppet annat sätt menas det handlingar, som tillfogar djuret lidande, men som inte ryms under de 3 föregående delrekvisiten. Ett exempel på detta kan vara handlingar som resulterar i psykiskt lidande såsom ångest eller stress för djuret.139 Rätten har dömt en man för
uppsåtligt djurplågeri, efter att mannen med hjälp av ett fordon, skrämt en häst så att den börjat skena och sedermera kört efter hästen med relativt hög hastighet. Sakkunniga menar att djur som förföljs kan känna stark stress och oro, som i vissa fall även kan föranleda död.140
Under detta begrepp kan även de fall där djuren, på grund av gärningsmannens handlande, skadar varandra innefattas.141 I den särskilda utredningen som tillsattes 2018, beskrivs att
uppräkningen av de fyra gärningar som krävs för att djurplågeri ska föreligga inte är
131 Djurplågeri s. 76 ff. 132 Prop. 2017/18:147 s. 120. 133 Djurplågeri s. 73.
134 Haparanda tingsrätt 1979/DB 154, s. 204.
135 Svensk veterinärtidning 3/1983 s. 157 och 177, samt Djurplågeri s. 98. 136 Djur som brottsoffer s. 139.
137Djurplågeri s. 99 ff. 138 SOU 2020:7 s. 41.
139 Djurplågeri s. 74, Kallin Lundberg, Eva, Djurskyddslag (2018:1192) 2 kap. 1 §, JUNO Lagkommentar (hämtad 2020-10-19) och
Hedemora tingsrätt DB 158/1994.
140 Lidköpings tingsrätt dom 1987/DB 448. 141 Falu tingsrätt, Avd 2, 1985/DB 105.
uttömmande. Detta möjliggör att andra gärningar, utöver de som beskrivs i lagen, kan utgöra djurplågeri.142
2.5 De subjektiva rekvisiten
Både uppsåtliga och grovt oaktsamma gärningar kan, för djurplågeribrottet, medföra
straffansvar. Beträffande den uppsåtliga gärningsformen krävs i princip att gärningsmannen ska ha insett att djuret åsamkats lidande, till följd av dennes handlande.143 Det finns tre
uppsåtsformer som benämns avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.144 Det är
gärningsmannens inställning till den potentiella effekten av sitt handlande, som avgör vilken uppsåtsform som ska aktualiseras i varje enskilt fall.145
I förhållande till djurplågeribrottet, skulle avsiktsuppsåt innebära att gärningsmannens önskade effekt är djurets lidande. För att denna uppsåtsform ska kunna aktualiseras, krävs att gärningsmannen medvetet har utfört en kontrollerad handling med avsikt att en viss följd ska inträffa. Insiktsuppsåt innebär istället att gärningsmannens önskade effekt förvisso inte är djurets lidande, men en nödvändig följd av dennes handlande. För att denna uppsåtsform ska kunna aktualiseras krävs att gärningsmannen praktiskt taget är säker på att sitt
handlande kommer resultera i en viss effekt och att effekten således är oundviklig.146 Likgiltighetsuppsåt innebär å andra sidan att gärningsmannen inser att djuret riskerar att
åsamkas lidande, till följd av dennes handlande. För att denna uppsåtsform ska kunna aktualiseras krävs att gärningsmannen, med stor sannolikhet, inte skulle agerat annorlunda om denne istället varit helt säker på att handlingen skulle medföra lidande. Med andra ord krävs att gärningsmannen inte ser den potentiella följden som ett skäl att avstå från
handlingen, utan accepterar de eventuella följderna.147
Beträffande grov oaktsamhet vid djurplågeri finns det inte några allmänna kriterier som måste uppfyllas för att uppsåtsformen ska kunna läggas till grund för straffansvar. Det finns däremot ett antal omständigheter som bör beaktas vid en bedömning huruvida grov
oaktsamhet ska anses föreligga eller inte. Antalet djur som kommit till skada och i vilken grad de kommit till skada är t.ex. av betydelse. Om vårdslösheten inte har fått tillräckligt svåra följder kan exempelvis antalet djur som drabbats av lidandet och hur långvarigt lidandet varit ha stor betydelse i en bedömning huruvida straffansvar ska anses föreligga eller inte.148
Grov oaktsamhet ska dock kunna aktualiseras trots att djurets lidande varken varit höggradigt eller långvarigt.149
Det har även diskuterats om erfarenheten ska ha betydelse i en bedömning beträffande grov oaktsamhet. Det har argumenterats för att det bör kunna ställas högre krav på den som arbetar eller under en längre och mer varaktig tid värnat om djur. Detta medför dock inte att personer med mindre eller ingen kunskap om djur inte skulle kunna straffas enligt 16 kap. 13 § BrB.
142 SOU 2020:7 s. 41. 143 Prop. 1972:122 s. 10.
144 Kriminalrättens grunder s. 284 ff. 145 NJA 2004 s. 176
146 Prop. 1972:122 s. 10 och Kriminalrättens grunder s. 287 ff. 147 NJA 2004 s. 176.
148 SOU 2020:7 s 44 och Prop. 1972:122 s. 11 ff. 149 Prop. 1972:122 s. 7, 11 och 12.
Dessa personer förväntas istället inte försätta sig i situationer som de inte behärskar. Djurplågeri kan även utdömas till följd av grovt oaktsamma handlingar, trots att andra särskilda djurföreskrifter inte åsidosatts.150
Det skulle kunna ifrågasättas varför antalet djur ska ha betydelse i en bedömning huruvida djurplågeri och straffansvar ska anses föreligga eller inte, eftersom det i teorin är en bedömning som brukar hänföras till straffmätning och påföljdsval. Djur ska tillmätas ett egenvärde, vilket inte fullt ut kan uppnås i de fall antalet djur ska ha betydelse. Det kan tyckas att varje fall av lidande som orsakats ett djur ska bedömas enskilt i en bedömning huruvida straffansvar ska anses föreligga. I denna kontext ska intensiteten av lidande och
händelseförloppet inte heller vara av betydelse. Om kriterierna för djurplågeri är uppfyllda bör även straffansvar föreligga. Det bör således vara tillräckligt att ett djur har lidit till följd av en handling. Trots att oaktsamhet alltid kräver en allvarligt klandervärd handling, får det anses felaktigt att villkora möjligheterna för straffansvar på ovan nämnda sätt. Faktorer som antal djur och varaktighet bör enbart vara av betydelse när man bedömer svårigheten av brottet i samband med straffmätning och hör således hemma i en bedömning av det konkreta straffvärdet eller än mer i en bedömning av påföljdsval och inte vid bedömningen huruvida straffansvar ska åläggas. Har en person åsamkat ett djur lidande bör denna rimligen även anses skyldig till djurplågeri. Djurets liv och lidande bör bedömas som vilket annat våldsbrott som helst begånget mot en människa, där antalet brott ska ha inverkan på påföljden och inte i en bedömning av straffvärdet och huruvida en gärning ska anses ha skett eller inte.151
Problematiken beträffande grov oaktsamhet är densamma i vilken lag man än talar om. Trots att man slipper svårigheten att bevisa en gärningsmans uppsåt till en viss handling, får man istället problem med att fastställa gränsen mellan grov och vanlig oaktsamhet.152 Detta
problem har uppdagats i praktiken. Till skillnad från djurskyddslagen som enbart kräver att handlingen ska ha varit oaktsam, kräver djurplågeribestämmelsen att den oaktsamma
handlingen ska ha varit grov. Det finns på grund av detta de som anser att det förekommit fall åklagaren i teorin kunnat yrkat ansvar för djurplågeri men istället gjort gällande brott mot djurskyddslagen, eftersom det i teorin är enklare och mer tidseffektivt att bevisa.153 2.6 Påföljdsbestämningen vid djurplågeri
Straffrätten syftar till att ta ställning till flertalet grundläggande och mänskliga frågor beträffande skuld och ansvar.154 Ett brott är helt enkelt en gärning som är straffbelagd enligt
lag.155 Det finns inte mycket som kan sägas vara gemensamt mellan de straffbelagda
gärningarna utöver att de just är straffbelagda. En påföljd är de straff som åläggs den som brutit mot regler hänförliga till en straffbar handling.156
150 Prop. 1972:122 s. 10 f.
151 Avseende flerfaldig brottslighet, se exempelvis Straffrättens påföljdslära s. 140 ff. och Ågren, Jack, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 1 §,
JUNO lagkommentar (hämtad 2020-12-13). Jfr Skaraborgs tingsrätt 2017-01-31 mål nr B 2333-15.
152 Prop. 1972:122 s. 6. 153 Djur som brottsoffer s. 140. 154 Kriminalrättens grunder s. 15. 155 1 kap. 1 § BrB.
