Heteronormens påverkan
En kvalitativ studie om socionomstudenters normer och värderingar gentemot homosexualitet och våld
i homosexuella parrelationer
Författare: Maria Sjöström och Matilda Thelin Handledare: Marie Eriksson
Examinator: Torbjörn Forkby Termin: VT19
Ämne: Socialt arbete Nivå: Kandidat Kurskod: 2SA47e
Abstract
Authors: Maria Sjöström och Matilda Thelin
Title: “The impact of heteronormativity - a qualitative study about social work students’
norms and values towards homosexuality and intimate partner violence in homosexual relationships”
Supervisor: Marie Eriksson Assessor: Torbjörn Forkby
The aim of this study is to examine Swedish social work students’ norms and values towards homosexuality and intimate partner violence in homosexual relationships, in order to establish an increased understanding for whether social work students contribute to or challenge the heteronormative beliefs that can occur in social work. Previous studies have shown that professional social workers tend to perceive individuals who are homosexual and exposed to intimate partner violence as less serious than individuals who are in a heterosexual
relationship, and therefore individuals who are homosexual are more likely to receive a lesser support and treatment. Furthermore, studies show that heteronormativity is prevalent within social work education. In addition, studies show that social work education further needs to implement different sexualities and intimate partner violence, regardless the individual’s sexual orientation in the syllabus. The chosen method for this study was focus group interviews with a vignette about intimate partner violence, which was executed with social work students from two different universities in Sweden. The empirical material has been analyzed using previous studies and theoretical perspectives such as queer theory,
heteronormativity and gender. The empirical material shows that social work students in Sweden do not show any heteronormative beliefs, however they tend to show and maintain biases about gender. Furthermore, the empirical material indicate that social work students have a general knowledge about intimate partner violence, however they disclose that they do not possess knowledge about the differences in intimate partner violence regarding
homosexual relationships. Lastly the empirical material shows that social work students depicts that heteronormativity is prevalent within social work education, furthermore social work students claims the necessity of that the syllabus further implement a content regarding intimate partner violence and how the faculty refer to individuals who do not identify
themselves as heterosexuals.
Keywords: biases, domestic violence, gender, heteronormativity, homosexuality, intimate partner violence, norms and values, social work education, social work students
Förord
Vi vill härmed tacka alla som varit involverade, läst våra utkast och stöttat oss under studiens process. Vi vill även rikta ett stort tack till vår handledare, Marie Eriksson för all den
feedback hon bidragit med samt det stöd och utmaningar hon har gett oss. Ytterligare ett stort tack till alla som deltog i fokusgruppsintervjuerna, utan er hade denna studie inte varit möjlig att genomföra. Slutligen vill vi tacka varandra för ett gott samarbete, uppmuntran vid långa dagar och svåra stunder, men främst tack för att vi har haft oerhört roligt under denna lärorika process!
Varmt tack!
Maria Sjöström och Matilda Thelin
Innehållsförteckning
1. Inledning 6
1.1 Problemformulering 6
1.2 Syfte 8
1.3 Frågeställningar 8
2. Tidigare forskning 8
2.1 Heteronormen 9
2.2 Attityder och bemötande relaterat homosexualitet och våld i nära relationer 10
2.3 Vikten av en normkritisk socionomutbildning 11
2.4 Den tidigare forskningens relevans för vår studie 13
3. Vetenskapsteoretisk ansats 14
3.1 Socialkonstruktionism 14
3.2 Socialkonstruktionismens relevans för vår studie 14
4. Teori och teoretiska begrepp 15
4.1 Queerteori 15
4.2 Heteronormativitet 16
4.3 Genus 16
4.4 Teoretisk relevans för vår studie 17
5. Metod 17
5.1 Datainsamlingsmetod 17
5.2 Urvalsmetod 19
5.2.1 Urvalsprocess 19
5.2.2 Presentation av studiens deltagare 20
5.3 Genomförande 20
5.4 Metoddiskussion 21
5.5 Analysmetod 22
5.6 Validitet och reliabilitet 23
5.7 Forskningsetiska överväganden 24
5.7.1 Språkbruk och ordval 25
5.7.2 Maktbalans 26
5.8 Arbetsfördelning 26
6. Resultat och analys 28
6.1 Socionomstudenters uttryck för heteronormativitet 28
6.1.1 Socionomstudenternas kritik gentemot heteronormativa föreställningar 32
6.2 Utbildning 33
6.2.1 Deltagarnas kunskap om våld i nära relationer 37
6.3 Genus påverkan på socionomstudenter 40
7. Diskussion 44
7.1 Resultatdiskussion 44
7.2 Förslag till vidare forskning 47
Referenslista 49
Bilagor 53
1. Inledning
Denna uppsats kommer lyfta olika aspekter av socionomstudenters normer och värderingar angående homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer, samt socionomstudenters kritik gentemot hur socionomutbildningen beaktar olika sexualiteter.
1.1 Problemformulering
Fram till år 1944 var det olagligt i Sverige att vara homosexuell. Trots legaliseringen var det inte accepterat av samhället att ha sexuellt umgänge med individer av samma kön, då det ansågs vara en sjukdom. Homosexualitet som sexuell läggning och ämne började därefter uppmärksammas och diskuteras allt mer och år 1979 beslutade Socialstyrelsen att
homosexualitet inte längre skulle klassificeras som en sjukdom i Sverige (RFSL 2015). Till följd av förändrade reformer och lagändringar har homosexuellas rättigheter i det svenska samhället stärkts, dels gällande förbud av diskriminering på grund av sexuell läggning, dels gällande rättigheten till en likvärdig hjälp från offentliga myndigheter, vilket inkluderar Socialtjänsten (Regeringskansliet 2018; SFS 2001:453; SFS 2008:567; SFS 1962:700).
Trots att det finns ett tydligt diskrimineringsförbud gentemot individer som är homosexuella, kan exempelvis socialarbetare och deras vardagliga arbete påverkas av den heteronormativitet som råder i samhället. Heteronormativitet innebär att heterosexualitet anses vara normen för vad som betraktas som normalt och önskvärt, varvid homosexualitet omvänt kan anses vara avvikande (Socialstyrelsen 2004, s. 7; Nationella sekretariatet för genusforskning u.å). Utöver att socialarbetare kan påverkas av heteronormen i sin yrkesroll, kan de utformade
interventionerna för våld i nära relationer påverkas av ett heteronormativt perspektiv, då mannen betraktas vara våldsutövaren och kvinnan den våldsutsatta. Heteronormen osynliggör att våld även kan existera i homosexuella parrelationer, vilket bidrar till en särskild utsatthet för individer som är homosexuella och som blir utsatta för våld av sin partner.
Heteronormativitet kan medföra att klienter som är homosexuella kan hamna i skymundan och inte ber om hjälp, då de kan ha erfarenhet av socialarbetares negativa attityder, samt att de inte får samma rätt till stöd och hjälp. Att inte söka hjälp kan vara ett resultat av tidigare erfarenheter av socialarbetares bristande förståelse, respektlösa bemötande samt bristande kompetens gällande homosexualitet (RFSL 2016, s. 24; Holmberg & Stjernqvist 2007, ss. 56- 58).
Alla Sveriges kommuner, och därmed alla socialarbetare, har ett ansvar att erbjuda likvärdig hjälp till alla individer som utsätts för våld av sin partner, oavsett sexuell läggning (Holmberg
& Stjernqvist 2007, ss. 49, 57-60). Som socialarbetare är det väsentligt att ha en respektfull och öppen attityd gentemot alla klienter. Även om socialarbetare är utbildade till att ha en öppen och dynamisk människosyn, kan det finnas omedvetna homofobiska tendenser som kan bidra till att socialarbetaren uppvisar ett icke respektfullt bemötande gentemot klienter som är homosexuella (Martinez, Barsky & Singleton 2011, ss. 296-297). Socialarbetares eventuellt omedvetna homofobiska tendenser kan påverka deras vardagliga arbete med klienter som är homosexuella och som blir utsatta för våld av sin partner. Detta innebär att socialarbetares attityder kan resultera i att de inte gör sitt yttersta för att skapa kvalitet i arbetet med klienter som är homosexuella, vilket kan bidra till att dessa individer inte får den likvärdiga hjälp och respektfulla bemötande som de har rätt till (Brown & Groscup 2008, ss. 88, 90-91).
För att säkerställa att individer som är homosexuella får den hjälp som de har rätt till, hävdar Holmberg och Stjernqvist (2007, ss. 49, 57-60) att samhällets kunskaper om våld i
homosexuella relationer måste utvecklas. Martinez, Barsky och Singleton (2011, ss. 301-302, 311-312) skriver att det under socionomutbildningen är väsentligt att utveckla ett
förhållningssätt som tar avstamp i ett så kallat queer consciousness för att socialarbetare ska kunna säkerställa att individer som är homosexuella erhåller ett adekvat stöd och inte
kategoriserar individer utifrån deras sexuella läggningar, könsidentiteter eller genus. Vidare argumenterar Lundberg och Bergmark (2018, ss. 1-3, 7-10) för att våld i nära relationer ytterligare bör implementeras i kursplanen på socionomutbildningen, då den generella utbildningen inte täcker den komplexitet som våld i nära relationer omfattar. I linje med Lundberg och Bergmark, har Universitetskanslersämbetet gjort en kartläggning över hur kunskap om mänskliga rättigheter, och därmed mäns våld mot kvinnor, kan återfinnas i socionomutbildningen. Resultatet indikerar på att mäns våld mot kvinnor som ämne inte har implementerats tillräckligt i socionomutbildningen, vilket innebär att utbildningen måste revideras för att socionomstudenter ska få en tillräcklig kunskap inför deras framtida yrkesverksamma liv (Inkinen, Tegler Jerselius & Carlsson 2015, ss. 9, 48).
Då tidigare forskning visar att det finns en bristande kunskap bland socialarbetare och socionomutbildningen gällande homosexualitet samt det våld som kan förekomma i
homosexuella parrelationer, anser vi att det är av största vikt att undersöka detta ämne vidare.
Inte minst då tidigare forskning återkommande visar att socialarbetare behöver utveckla sin
kompetens och bemötande gentemot klienter som är homosexuella. Detta ämne behöver beforskas mer, då tidigare forskning visar att de professionellas bemötande gentemot
individer som är homosexuella, fortfarande kan påverkas av tabun, homofobi, okunskap och fördomar. Vi ser det som problematiskt att Universitetskanslersämbetet inte uppmärksammar att kunskap om våld i homosexuella parrelationer bör implementeras i socionomutbildningens kursplan, utan enbart fokuserar på mäns våld mot kvinnor. Detta kan medföra ett
osynliggörande av våld i homosexuella parrelationer samt de rättigheter alla individer, oavsett sexuell läggning har rätt till. Med stöd av tidigare forskning och Universitetskanslersämbetets kartläggning vill vi därmed med föreliggande studie undersöka socionomstudenters normer och värderingar gentemot homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer.
1.2 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka socionomstudenters normer och värderingar gentemot homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer, för att därigenom skapa en ökad förståelse för huruvida socionomstudenter bidrar till eller utmanar heteronormativa föreställningar i socialt arbete.
1.3 Frågeställningar
• Vilka normer och värderingar ger socionomstudenter uttryck för gällande homosexualitet och heteronormativitet?
• Vilka normer och värderingar ger socionomstudenter uttryck för gällande våld i homosexuella parrelationer, kontra heterosexuella parrelationer?
• Hur upplever socionomstudenter att socionomutbildningen generellt beaktar kunskap om sexualiteter samt våld i homosexuella parrelationer?
2. Tidigare forskning
I detta kapitel redovisas sammanställningen av den insamlade tidigare forskningen, utifrån vilken tre centrala teman har urskilts: heteronormen, attityder och bemötande relaterat homosexualitet och våld i nära relationer samt vikten av en normkritisk socionomutbildning.
2.1 Heteronormen
När normer formas skapas de i relation till, eller som en kontrast till, det som anses vara avvikande och därmed inte uppfyller normen. Detta innebär att samhällets heteronorm som kontinuerligt upprepas och återspeglas i media och interaktion bidrar till att det kan finnas homofobiska attityder och värderingar bland samhället och dess individer. Heteronormen är dock inte oföränderlig och bestående, då normer och värderingar kan förändras över tid. Trots detta genomsyras det svenska samhället av en heteronormativitet, vilket har en inverkan på samhällets individer, då normer kan skapa maktskillnader och därmed ojämlikhet. Detta kan resultera i att individer som avviker från heteronormen kan känna sig förtryckta, vilket kan bidra till att individer väljer att dölja sin sexuella läggning för att bli accepterade av samhället.
Ytterligare orsaker till att individer väljer att dölja sin sexuella läggning bottnar vanligtvis i att individer som är heterosexuella tilldelas privilegier och bättre förutsättningar, då de inte anses avvika från heteronormen (Göransson 2012, ss. 18-19, 144, 220, 274). Å andra sidan kan osynliggörandet av kunskap gällande homosexualitet även bidra till att individer som är homosexuella, medvetet väljer att berätta om sin sexuella läggning för att bidra till en ökad kunskap om ämnet (Hylton 2005, s. 74).
Trots att socialarbetare generellt uppvisar positiva attityder gentemot individer som är homosexuella, kan attityderna utmanas om dessa individer inte uppfyller normerna för vad som anses vara manligt och kvinnligt. Detta innebär att det är två normer som bryts, dels den sexuella läggningen som anses avvika från heteronormen, dels normen för manligt och kvinnligt (Martinez, Barsky & Singleton 2011, s. 308). Heteronormen kan påverka både det sociala arbetet och socionomutbildningen då fakulteten, professorer och kurskamrater kan bli färgade av heteronormen och använda ett heteronormativt talspråk. Trots att
socionomutbildningen riktade positiva attityder gentemot hbtq, kunde de studenter som var homosexuella uppleva bakomliggande fördomar under utbildningen. Heteronormen
synliggjordes när professorer och kurskamrater blev obekväma vid diskussioner om hbtq, vilket kunde bidra till att professorerna vinklade information och åsikter om sexuella
läggningar. Dessa åsikter var även något studenterna kunde efterlikna. Heteronormen bidrog till att osynliggöra individer som är homosexuella genom att inte diskutera andra sexuella läggningar under socionomutbildningen. Därigenom gick socionomstudenterna miste om information och kunskap i sin utbildning gällande bemötande av individer som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella (Hylton 2005, ss. 69-73).
De klienter som är homosexuella och som lever i en våldsutsatt relation kan enbart erhålla adekvat hjälp om de blir bemötta på samma villkor som de klienter som är heterosexuella.
Detta innebär att det är viktigt att socialarbetare inte påverkas av samhällets heteronorm i sin yrkesutövning, utan erbjuder alla klienter en likvärdig hjälp, oavsett sexuell läggning.
Fortsättningsvis är det av betydelse att socialarbetare skapar en gemensam förståelse för att våld i homosexuella parrelationer är lika allvarligt och påverkar klienter som är homosexuella i samma grad som i heterosexuella parrelationer (Brown & Groscup 2008, s. 92). En
anledning till att individer som är homosexuella inte alltid bemöts likvärdigt kan grundas i att sexuella läggningar som ämne inte uppfattas ha samma likvärdiga betydelse som exempelvis kön, etnicitet och social bakgrund (Hylton 2005, s. 69).
2.2 Attityder och bemötande relaterat homosexualitet och våld i nära relationer
Även om socialarbetare ska respektera den mångfald som finns bland deras klienter, kan socialarbetare vara mottagliga för samhällets negativa attityder och fördomar, exempelvis gentemot individer som är homosexuella (Brownlee et al. 2005, s. 485; Martinez, Barsky &
Singleton 2011, ss. 296-297, 307). Socialarbetares negativa attityder kan yttra sig i, samt påverka arbetet med individer som är homosexuella, till följd av att socialarbetare exempelvis uttrycker homofobi. Trots att socialarbetares positiva attityder gentemot individer som är homosexuella generellt har ökat, finns det vissa undantag där negativa attityder fortfarande kan dominera socialarbetares tankesätt (Martinez, Barsky & Singleton 2011, ss. 296-297, 307). Socialarbetare kan ha negativa attityder gentemot individer som är homosexuella, vilket kan innebära att socialarbetare inte gör sitt yttersta och kan neka klienter en intervention, alternativt påverka utformningen av interventionen. Detta bidrar till att individer som är homosexuella kan bli utsatta för diskriminering när de söker stöd och hjälp. De negativa attityder som socialarbetare kan uppvisa, kan även återfinnas inom socionomutbildningen
(Martinez, Barsky & Singleton 2011, ss. 296-297, 307; Brown & Groscup 2008, ss. 87-88;
Brownlee et al. 2005, s. 485).
Heteronormativitet är en vanligt förekommande problematik som inte uppmärksammas tillräckligt inom det sociala arbetet. Även om det finns en låg grad av heteronormativitet hos socialarbetare och socionomstudenter, kan vissa negativa attityder fortfarande återfinnas och bidra till ett försämrat likvärdigt bemötande. Medan socialarbetare å ena sidan kan känna sig obekväma med att arbeta med individer som är homosexuella, upplever å andra sidan
majoriteten av socionomstudenter att de skulle känna sig bekväma att arbeta med klienter som är homosexuella. Detta kan tyda på att det kan finnas en större acceptans bland
socionomstudenter, än de som är yrkesverksamma inom socialt arbete. Fortsättningsvis kan positiva attityder och värderingar växa fram och ersätta negativa attityder genom att
socialarbetare och socionomstudenter interagerar med individer som är homosexuella. Utöver interaktion kan även utbildning främja positiva attityder gentemot individer som är
homosexuella, då socionomutbildningen kan implementera ett normkritiskt perspektiv. Detta kan bidra till att socionomstudenter generellt får mer accepterande samt förstående attityder och värderingar som kan återfinnas i socialarbetares värdegrund och yrkesetik (Brownlee et al. 2005, ss. 485-491).
2.3 Vikten av en normkritisk socionomutbildning
Våld i nära relationer är ett vanligt förekommande problem inom socialt arbete. Trots detta finns en bristande kunskap om ämnet bland socialarbetare och socionomstudenter. Genom att se till den redan existerande utbildningen gällande våld i nära relationer och attityder bland socionomstudenter, kan en ökad utbildning angående våld i nära relationer vara väsentlig både för socionomstudenter och socialarbetare. Trots att socialarbetare kontinuerligt möter klienter som blir utsatta för våld av sin partner, finns det en begränsad utbildning inom socionomutbildningen som lär socionomstudenter att upptäcka när våld förekommer, för att kunna bedöma och välja en lämplig intervention. En ökad utbildning för socionomstudenter gällande våld i nära relationer kan bidra med en utvecklad kompetens och förståelse för den komplexitet som våld i nära relationer omfattar. Detta kan säkerställa att blivande
socialarbetare är redo att bemöta klienter som blir utsatta för våld i nära relationer (Connor, Nouer, Mackey, Banet & Tipton 2012, ss. 29-31, 42).
Lundberg och Bergmark (2018, s. 7) skriver att en stor andel socialarbetare upplevde att de inte hade tillräcklig kunskap för att bemöta klienter som blev utsatta för våld i en nära
relation. De socialarbetare som kände sig mest bekväma med att fråga om klienter blir utsatta för våld, var de som hade mest grundläggande kunskap om ämnet. Det resonemang som Connor et al. (2012, s. 29) för angående vikten av en ökad utbildning stärks av Lundberg och Bergmark (2018, ss. 1-2, 9-10) då de menar att, trots att socionomutbildningen baseras på generell kunskap inom socialt arbete, finns det ett behov av fördjupad kunskap om våld i nära relationer för att kunna bemöta och hantera detta samhällsproblem. Därmed menar de att våld i nära relationer bör införas som ämne, då det inte täcks tillräckligt av socionomutbildningens generella innehåll.
Samhällets kunskaper om våld i nära relationer måste öka. Dock är det viktigt att kunskaperna om våld i homosexuella parrelationer uppmärksammas ytterligare för att kunna ge individer som är homosexuella det stöd de är i behov av och har rätt till (Holmberg & Stjernqvist 2007, ss. 49, 57-60). Detta är även något Brown och Groscup (2008, ss. 90-91) belyser då
socialarbetare upplever en större osäkerhet att arbeta med individer som är homosexuella och som blivit utsatta för våld av sin partner, jämfört med de klienter som blir utsatta för våld och lever i en heterosexuell parrelation. Martinez, Barsky och Singleton (2011, ss. 301-302, 307, 311-312) skriver att socialarbetare behöver utveckla ett så kallat queer consciousness, vilket innebär att inte kategorisera individer utifrån sexuella läggningar, könsidentiteter eller genus.
Att besitta ett queer consciousness innebär även att den professionella utövar en respekt för den mångfald som finns i samhället och främjar individens självidentifikation samt
självbestämmanderätt. Vidare diskuteras behovet av att socionomutbildningen utvecklar och implementerar ett tankesätt som kretsar kring queer consciousness. Detta kan skapa en bredare kompetens angående hbtq, då det fortfarande finns ett behov av att utveckla socialarbetares kunskap om homosexualitet och queer consciousness.
Brownlee et al. (2005, ss. 491-492) problematiserar att utbildning med fokus på individer som är homosexuella kan få en motsatt effekt än den önskade, och kan därmed bidra till att
negativa attityder skapas snarare än motverkas. Å andra sidan diskuterar Martinez, Barsky och Singleton (2011, s. 311) likt Holmberg och Stjernqvist (2007, ss. 57-60) vikten av att socialarbetare har en hbtq-kompetens och inte ifrågasätter klienters sexuella läggning. Vidare utvecklar Holmberg och Stjernqvist (2007, ss. 57-60) detta resonemang då majoriteten av deras studies deltagare upplever att de har blivit väl bemötta och respekterade vid möten med
socialarbetare som har en gedigen hbtq-kompetens. I studien förklaras hbtq-kompetens som att ha kunskap om hbtq och den diskriminering som de individer som definierar sig inom hbtq kan bli utsatta för. Utöver hbtq-kompetens är det viktigt att socialarbetare är medvetna om att våld i nära relationer kan ske inom alla parkonstellationer. Det är ovanligt att individer som är homosexuella söker hjälp hos Socialtjänsten, vilket problematiseras då kommunen har ett ansvar att hjälpa alla våldsutsatta individer. Trots att hbtq-kompetensen har ökat, finns det fortfarande ett behov av ytterligare kompetens inom Socialtjänsten gällande våld i nära relationer, oavsett sexuell läggning.
2.4 Den tidigare forskningens relevans för vår studie
Sammanfattningsvis utifrån den tidigare forskningen, kan vi utläsa att heteronormen spelar stor roll för hur socialarbetares och socionomstudenters normer, attityder och värderingar formas. Därmed kan dessa normer, attityder och värderingar påverka socialarbetares arbete och bemötande gentemot individer som är homosexuella, och kan därmed utgöra ett hot mot principen om ett likvärdigt bemötande inom socialt arbete, oavsett sexuell läggning. För att utveckla socialarbetares bemötande och arbete gentemot individer som är homosexuella, krävs en ökad utbildning med mer fokus på dels sexuella läggningar, dels på ämnet våld i nära relationer i allmänhet. Utifrån den presenterade tidigare forskningen anser vi att vi kan
analysera och föra relevanta diskussioner angående vårt empiriska material och därmed uppfylla och besvara studiens syfte och frågeställningar.
Då det ingår ett par äldre vetenskapliga artiklar i tematiseringen av den tidigare forskningen anser vi att det är viktigt att uppmärksamma och problematisera dessa. Både Hylton (2005) och Brownlee et al. (2005) diskuterar normer och värderingar inom socionomutbildningen.
Tidigare forskning visar på att normer och värderingar gällande sexuella läggningar kan vara djupt rotade i samhället och därmed svårföränderliga. Å andra sidan kan normer och
värderingar ha förändrats sedan publicering och socionomutbildningen kan mot bakgrund av nya utbildnings- och kursplaner även ha utvecklat ett mer normkritiskt perspektiv. Utifrån detta resonemang anser vi att det är högst relevant att använda dessa artiklar i analysen av det empiriska materialet, för att undersöka om socionomstudenters normer och värderingar har förändrats sedan artiklarna publicerades, och hur dessa kan komma i uttryck på
socionomutbildningen. Detta för att säkerställa att socialarbetares värdegrund och arbetsetik etableras redan under socionomutbildningen.
3. Vetenskapsteoretisk ansats
Detta kapitel kommer redogöra för studiens vetenskapsteoretiska ansats, som syftar till att fungera som en vetenskapsteoretisk ram som genomsyrar studiens alla delar.
3.1 Socialkonstruktionism
Syftet med socialkonstruktionismen är att uppmärksamma och ifrågasätta det som anses vara socialt konstruerade samhälleliga normer och givna sanningar (Alvesson & Sköldberg 2017, ss. 39-40). Socialkonstruktionismen bygger därmed på idén om att verkligheten är socialt konstruerad och kan anpassas efter och förändras i enlighet med samhällets utveckling och de aktuella normer som kan återfinnas i samhället (Jönson 2010, ss. 17-18). Individers
verklighetsuppfattning är därmed socialt konstruerad, vilket kan bidra till att skapandet av normer och värderingar kan medföra negativa påföljder för samhället och dess individer. Som ett resultat av dessa påföljder kan individers synsätt och agerande påverkas och förändras (Hansson 2011, ss. 220-221). Utöver att samhällets normer och värderingar kan vara socialt konstruerade, kan även kunskap vara socialt konstruerad, då kunskap främst skapas i den språkliga interaktionen mellan individer, och inte av individen själv (Thomassen 2007, s.
205). Interaktionens makt kan återspeglas i hur individer talar om och benämner individer som är homosexuella, då homosexualitet förr enbart sågs som sexuellt umgänge mellan individer av samma kön, medan homosexualitet idag medför en egenskapsreducering där individen enbart definieras som sin sexuella läggning. Sociala konstruktioner skapar normer för vad som anses vara socialt accepterat, vilket kan bidra till att individer som inte uppfyller dessa normer riskerar att bli exkluderade. Konstruktionerna för vad som anses vara socialt acceptabelt utgår från maktrelationer som bestämmer vilka normer som anses acceptabla, samt hur individer som avviker från dessa normer bör bemötas (Burr 2003, ss. 5, 60).
3.2 Socialkonstruktionismens relevans för vår studie
Studiens syfte är att undersöka socionomstudenters normer och värderingar relaterat homosexualitet och heteronormativitet, vilket är ett resultat av samhällets sociala konstruktion. Socialkonstruktionismen är därmed relevant för att undersöka om
socionomstudenterna återspeglar eller utmanar den socialt konstruerade heteronormen. Vidare anser vi att socialkonstruktionismen är av relevans för vår datainsamlingsmetod, då studiens empiriska material och kunskap kommer skapas i den språkliga interaktionen mellan alla som närvarar under fokusgruppsintervjuerna, det vill säga deltagarna, men även vi som
samtalsledare. Fortsättningsvis kommer studiens valda teori och teoretiska begrepp utgå från socialt konstruerade normer och värderingar. Då socialkonstruktionismens grundtanke kan återspeglas i studiens alla delar, får vi med hjälp av denna ansats möjlighet att kritiskt diskutera och analysera studiens empiriska material.
4. Teori och teoretiska begrepp
Detta kapitel kommer presentera queerteorin samt de teoretiska begreppen heteronormativitet och genus.
4.1 Queerteori
Begreppet queer introducerades i Sverige under mitten på 1990-talet som ett resultat av den tidiga homopolitiska rörelsen som startade i USA och Europa på 1950-talet. Queer kan ses som ett kritiskt förhållningssätt gentemot det som anses vara naturligt och normalt, vilket innefattar faktorer såsom genus, sexuella läggningar, makt, kön och normalitet. Queer omfattar därmed alla de individer som faller utanför den samhälleliga normen och som anses vara avvikande (Ambjörnsson 2016, ss. 15-16, 19). Som en förlängning utvecklades
queerteorin som en reaktion på det som ansågs vara det normala, vilket innebär att queerteorin utgår från ett kritiskt perspektiv på exempelvis heterosexualitet (Berg & Wickman 2010, s.
10; Ambjörnsson 2016, ss. 34-35). Queerteorins syfte är att uppmärksamma, problematisera och ifrågasätta samhällets socialt konstruerade normer angående sexualitet, kön och genus (Ambjörnsson 2016, ss. 16, 34, 66). Queerteorin utgår från att det är socialt konstruerat att föreställningar om att individers biologiska kön och sexualitet är beroende av varandra, vilket innebär att det inte är naturgivet eller en given sanning. Queerteorin kan därmed användas för att utmana och problematisera den dikotoma uppdelningen mellan heterosexualitet och homosexualitet (Giddens & Sutton 2014, ss. 425-426; Berg & Wickman 2010, ss. 10, 12, 21).
Heteronormen är en central utgångspunkt inom queerteorin, då teorin studerar och ifrågasätter heterosexualitet och varför denna sexuella läggning anses vara den samhälleliga normen, samt vilka konsekvenser heteronormen kan medföra i olika kontexter och för olika individer
(Ambjörnsson 2016, ss. 47-48, 66).
4.2 Heteronormativitet
Heteronormativitet innebär att heterosexualitet är den givna normen gällande individers sexuella läggning, vilket innebär att samhället tar för givet att alla individer är heterosexuella (Rosenberg 2005, s. 11; Butler 2007, s. 189). Heterosexualitet förklaras som att det biologiska manliga och kvinnliga könet har ett ömsesidigt sexuellt begär mot varandra. Heteronormen återfinns i samhällets struktur, exempelvis i lagar, institutioner och handlingar. I Sverige visar sig dock heteronormen främst i form av attityder och handlingar, då individer som är
homosexuella exempelvis kan utsättas för våld och diskriminering till följd av sin sexuella läggning (Ambjörnsson 2016, ss. 47, 53-56). Heteronormativitet som begrepp har ytterligare börjat synliggöras och diskuteras, då forskare använder begreppet för att kritiskt studera de normer och fördomar som finns i samhället gällande sexuella läggningar. Synliggörandet av heteronormen innebär även att synliggöra den makt som tillkommer av att uppfylla denna norm (Dahl 2005, s. 68).
4.3 Genus
Vid diskussioner om heteronormativitet är det lika viktigt att diskutera genus, som sexuella läggningar. Både genus och heteronormen förespråkar att individer socialt kategoriseras till att vara män och kvinnor, samt vilka egenskaper män och kvinnor ska besitta. Uppfyller individer inte normerna för hur kvinnor och män ser ut, agerar, samt sexuellt åtrår det motsatta könet, anses de avvika från normen. Detta innebär att sexualitet även påverkar diskussionen om genus (Ambjörnsson 2016, s. 53). Medan kön vanligtvis betraktas som biologiskt, är genus socialt konstruerat och syftar på särskilda egenskaper som tillskrivs det manliga och kvinnliga könet (Kullberg 2012, ss. 9, 19). Samhällets generella syn är att det finns två genus som baseras på det manliga och kvinnliga könet, där individer redan som barn introduceras för, och förväntas upprätthålla könsnormerna. Normen för det manliga genuset förväntas vara mer aggressiv, stark och självsäker, medan kvinnor förväntas vara mindre självsäkra, mer känslosamma, passiva och relationsorienterade. Trots att dessa könsstereotypa egenskaper vanligtvis uppfylls i de olika normerna om genus, påverkas egenskaperna inte av de biologiska könen utan snarare av den sociala konstruktionen. Detta då samhället och dess individer lär ut och dikterar hur män och kvinnor förväntas vara och agera. Därigenom
upprätthålls och återskapas de socialt konstruerade normerna för genus. Den problematik som uppstår med dessa könsstereotyper, är att de grundas i övergeneraliseringar. Detta innebär att alla individer som positioneras i ett visst genus tillskrivs egenskaper, till följd av
föreställningar om manligt och kvinnligt, dock behöver inte dessa egenskaper vara
sanningsenliga (Connell & Pearse 2015, ss. 30, 65, 68, 141; Fäldt & Kullberg 2012, ss. 145, 151, 165-166).
4.4 Teoretisk relevans för vår studie
Vi anser att queerteori, heteronormativitet samt genus är en relevant teori och teoretiska begrepp för vår studie. Detta då de dels har skapats till följd av en kritik gentemot heterosexualitet, dels för att synliggöra att genus är socialt konstruerade normer och värderingar gällande vad som anses vara manligt och kvinnligt. Genom att tillämpa queerteorin, heteronormativitet och genus i vår analys av det empiriska materialet kan vi skapa en ökad förståelse för varför deltagarna eventuellt uttrycker vissa normer och värderingar gentemot heteronormen, sexualitet och genus, vilket därmed kan resultera i att studiens syfte och frågeställningar uppfylls och besvaras.
5. Metod
Detta kapitel kommer presentera studiens valda datainsamlingsmetoder, urvalsmetod, urvalsprocess, presentation av studiens deltagare, genomförande, metoddiskussion,
analysmetod, validitet och reliabilitet, forskningsetiska övervägande samt arbetsfördelning. Vi har valt att reflektera över våra metodologiska överväganden löpande i metodkapitlet.
5.1 Datainsamlingsmetoder
Fokusgruppsintervjuer är en kvalitativ metod som syftar till att undersöka en grupp individers attityder och värderingar gällande ett specifikt ämne. Dessa attityder och värderingar kan komma till uttryck genom att deltagarna tillsammans diskuterar och framför sina tankar och åsikter kring det valda ämnet (Bryman 2016, s. 501; Wibeck 2010, ss. 11-12). Vidare kan fokusgruppsintervjuer vara en fördel när syftet med studien är att studera känsliga åsikter, då fokusgruppsintervjuer kan bidra till att det är enklare för deltagarna att diskutera och förklara sina åsikter när de befinner sig i en grupp, snarare än i en enskild intervju (Yin 2013, s. 145).
Fokusgruppsintervjuer kan, till skillnad från enskilda intervjuer, skapa en miljö där deltagarna måste argumentera för sina normer och värderingar, vilket kan bidra till ett mer omfattande material. Då samtalsledaren inte ska ta lika mycket initiativ i en fokusgruppsintervju kan det bidra till mer utvecklade diskussioner, då deltagarna får möjlighet att tala fritt om sina
värderingar, vilket kan bidra till upptäckter som samtalsledaren tidigare inte har reflekterat över (Wibeck 2010, ss. 22, 149-150). Fokusgruppsintervjuer kan utgå från bestämda
diskussionsfrågor vars syfte är att lyfta fram specifika teman där deltagarna får diskutera de aktuella frågorna utifrån ett stort utrymme. Detta benämns som semistrukturerade intervjuer.
Vid fokusgruppsintervjuer ska samtalsledaren låta deltagarna diskutera fritt kring ämnet, men även ingripa om diskussionerna tar mindre relevanta riktningar, för att öka möjligheten att uppmärksamma och fokusera på de teman som är relevanta för studiens syfte och
frågeställningar (Bryman 2018, ss. 563, 610-612).
Utgångspunkten i studiens fokusgruppsintervjuer var en vinjett, vilket är en lämplig forskningsmetod inom socialt arbete när syftet är att studera och analysera socialarbetares värderingar, bedömningar och agerande. Grundtanken med en vinjett baseras på
föreställningar om att individers värderingar är socialt konstruerade (Egelund 2008, ss. 136- 149). Vinjetter utförs vanligtvis genom att presentera korta fiktiva berättelser som beskriver en situation som samtalsledaren anser är relevant att undersöka. Vid utformningen av
vinjetten är det viktigt att berättelsen är lättförståelig samt verklighetstrogen för att deltagarna ska kunna känna igen den typ av berättelse som beskrivs för dem (Jergeby 1999, ss. 12, 23).
Vi anser att semistrukturerade fokusgruppsintervjuer och en vinjett är två kompletterande datainsamlingsmetoder. Att arbeta med dessa metoder kan enligt Repstad (2007, s. 28) ge ett mer omfattande empiriskt material, vilket kan medföra en bredare utgångspunkt för att förstå och analysera materialet. Att kombinera dessa metoder kan även ge oss möjlighet att
undersöka socionomstudenters attityder, normer och värderingar som enligt Trost (2010, s.
45) kan vara svåra att upptäcka i individuella intervjuer. Detta då det är vanligare att deltagarna inte hinner reflektera över vad de säger och vilka värderingar som uttrycks vid fokusgruppsintervjuer, vilket kan generera ett mer trovärdigt empiriskt material. Eftersom fokusgruppsintervjuer och vinjettstudier är lämpliga att kombinera för att studera
socialarbetares värderingar, normer och erfarenheter anser vi att de även är lämpliga att använda för att undersöka socionomstudenters normer och värderingar gentemot homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer.
5.2 Urvalsmetod
Avsiktligt urval innebär att studiens deltagare har valts ut efter störst relevans för att kunna uppfylla och besvara studiens syfte och frågeställningar (Yin 2013, s. 93). Vi har genomfört ett avsiktligt urval, då studien syftar till att undersöka socionomstudenters normer och
värderingar gentemot homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer, vilket medför att socionomstudenter blev studiens bestämda målgrupp. Wibeck (2010, ss. 60-61) skriver att fyra deltagare anses vara tillräckligt vid fokusgruppsintervjuer för att inte förlora deltagares uppmärksamhet och för att alla ska känna sig delaktiga och komma till tals. Antalet
fokusgrupper beror på studiens tidsbegränsning, då transkriberingar av fokusgruppsintervjuer genererar mycket empiriskt material som behöver sammanställas. Med utgångspunkt från Wibeck hade vi en önskan om att ha minst tre grupper, med tre till fem deltagare per fokusgrupp. Detta för att alla skulle ha möjlighet att komma till tals och skapa bra
diskussioner, samt för att få tillgång till ett empiriskt material av hög kvalitet för att kunna uppfylla och besvara studiens syfte och frågeställningar.
5.2.1 Urvalsprocess
Vi skickade ut ett kontaktbrev till utbildningsföreningen för socionomer, socialpedagoger och sjuksköterskor på Linnéuniversitetet i Växjö. Vi bad de ansvariga vidarebefordra vårt
kontaktbrev till de socionomstudenter som studerar termin fem och sju för att ge
socionomstudenterna en möjlighet att anmäla sig till vår studie. Anledningen till att vi valde bort övriga terminer på socionomutbildningen, var då våld i nära relationer som ämne inte presenteras förens i termin fyra på Linnéuniversitetet, samt då vi inte ville utföra studien på våra klasskamrater, på grund av en oro över att de skulle ha för mycket kunskap om studiens innehåll och utförande. Efter en diskussion med vår handledare kom vi dock fram till att vi enbart behöver utesluta de som har läst och opponerat på vår uppsatsplan. Till följd av att vi inte fick in anmälningar, valde vi att erbjuda alla socionomstudenter vid Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar, oberoende av termin, möjlighet att delta i vår studie. På grund av bristande intresse från socionomstudenter vid Linnéuniversitetet, fick vi använda ytterligare
urvalsmetoder för att få deltagare till vår studie, vilket Bryman (2018, ss. 244-246, 504) benämner som bekvämlighetsurval och snöbollsurval. Bekvämlighetsurvalet utfördes genom att vi kontaktade bekanta socionomstudenter från Lunds universitet och Malmös universitet, vilket övergick i ett snöbollsurval då våra bekanta informerade sina klasskamrater om studien.
5.2.2 Presentation av studiens deltagare
Då studiens deltagare studerar vid två olika universitet i Sverige har vi valt att benämna dessa som universitet X och universitet Y. Vi har även tilldelat studiens deltagare pseudonymer för att studien inte ska kunna återkopplas till dem:
Universitet X - grupp 1 - Eva, Sofia och Anna Universitet Y - grupp 2 - Elsa och Annie
Universitet X - grupp 3 - Martina, Malin, Clara, Lena och Fanny
5.3 Genomförande
Vi skrev till utbildningsföreningen för socionomer, socialpedagoger och sjuksköterskor på Linnéuniversitetet i Växjö och bad dem publicera vårt kontaktbrev (bilaga 1) på
utbildningsföreningens Facebooksida. Vi mailade programansvarige för
socionomutbildningen på Linnéuniversitet samt klassrepresentanter för termin fem och sju där vi efterfrågade vem som var kursansvarig för respektive termin. Vi mailade därefter
kursansvariga för termin fem och sju och frågade om de kunde publicera vårt kontaktbrev på lärplattformen MyMoodle. Vi frågade även kursansvariga om att gå ut och informera i klasserna, vilket inte blev möjligt, till följd av att det inte fanns schemalagda föreläsningar vi kunde besöka. Då det har varit problematiskt att få ihop deltagare till fokusgruppsintervjuerna valde vi att tillfråga samtliga terminer på socionomutbildningen. Vi gick därmed från att enbart tillfråga socionomstudenter från termin fem och sju till att tillfråga samtliga terminer på socionomutbildningen vid Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar. Vi mejlade därefter samtliga kursansvariga vid Linnéuniversitetet och bad dem publicera vårt kontaktbrev på varje termins MyMoodle. Då socionomstudenterna vid Linnéuniversitet inte visade ett större intresse, skrev vi till bekanta socionomstudenter från Malmös universitet och Lunds
universitet. Vid varje anmälan bifogade vi ett informationsbrev (bilaga 3) till deltagarna.
Vi utformade studiens vinjett (bilaga 6) utifrån vår kunskap om våld i nära relationer samt av tidigare forskning och det teoretiska begreppet heteronormativitet. Innan vi genomförde fokusgruppsintervjuerna strävade vi efter att pilottesta vinjetten på grupphandledningen. På grund av problematiken att få ihop deltagare till studien, vilket ledde till tidsbrist, fanns det inte möjlighet att pilottesta vinjetten, vilket vi kompenserade med att skicka vinjetten till vår handledare för kommentarer. Vi skickade även vinjetten till yrkesverksamma socialarbetare
som hade erfarenhet av att arbeta med våld i nära relationer för att få ytterligare kommentarer, samt deras professionella perspektiv på hur verklighetsförankrad vinjetten var.
Fokusgruppsintervjuerna genomfördes på universiteten där deltagarna studerade och inom ett tidsspann på fyra dagar med totalt tio deltagare. Utifrån Egelund (2008, ss. 136-149) läste vi i början av fokusgruppsintervjun upp muntlig information (bilaga 5) samt delade ut ett
samtyckesbrev (bilaga 4) som deltagarna fick skriva under. Därefter fick deltagarna läsa vinjetten (bilaga 6) som beskrev en fiktiv berättelse om våld i en nära relation och sedan ställde vi de förberedda diskussionsfrågorna (bilaga 7). Fokusgruppsintervjuerna pågick i en timme och när de hade genomförts transkriberade vi intervjuerna. Därefter sammanställde vi och färgkodade det empiriska materialet utifrån studiens centrala teman.
5.4 Metoddiskussion
Fokusgruppsintervjuerna gick över vår förväntan, då deltagarna var aktiva samt förde relevanta och självständiga diskussioner. Skulle vi utfört enskilda intervjuer, tror vi inte att vårt empiriska material hade blivit lika omfattande, till följd av att deltagarna i
fokusgruppsintervjuerna kunde bygga på varandras reflektioner. I två av
fokusgruppsintervjuerna kände samtliga deltagare varandra, vilket vi upplevde bidrog till en avslappnad stämning, något vi anser främjade studiens resultat. I en fokusgrupp var det enbart ett fåtal som kände varandra, vilket var påtagligt då de inte utvecklade sina svar lika utförligt.
Fokusgruppernas storlek varierade mellan två till fem deltagare, något vi inte upplevde gjorde en skillnad för deltagarna. Vi kände däremot en oro över att fokusgruppen med två deltagare skulle känna sig obekväma, till följd av att de enbart diskuterade med varandra. Dock kände deltagarna varandra, vilket bidrog till att de byggde på varandras resonemang. I två av fokusgrupperna fanns det deltagare som diskuterade mer och deltagare som diskuterade mindre. Vi försökte balansera ut detta genom att vi gav alla deltagare möjlighet att uttrycka sina tankar och åsikter, då vi frågade om någon hade något ytterligare att tillägga innan vi gick vidare till nästa fråga.
Vi hade valt två könsneutrala namn till vinjetten, Love och Robin. Dock var det ett flertal deltagare som inte visste att Love var ett könsneutralt namn, vilket kan ha påverkat hur de uppfattade och diskuterade vinjetten. Dock ansåg vi att vinjettens diskussionsfrågor kompletterade denna missuppfattning, då vi fick ett omfattande empiriskt material. En
svårighet vi har upplevt var den tidspress som fanns med studien, till följd av problematiken att få ihop deltagare. Totalt deltog tio socionomstudenter i studien. Vi är dock medvetna om att antalet deltagare enbart är ett fåtal av de socionomstudenter som studerar i Sverige och att vi därmed inte kan generalisera studiens resultat. Att vi inte kan generalisera resultatet ser vi inte som problematiskt, då Wibeck (2010, s. 147) skriver att syftet med fokusgruppsintervjuer inte är att generalisera, utan snarare att få en ökad förståelse för hur grupper diskuterar och förstår studiens ämne. Vår studie skapar en förståelse för, och uppmärksammar att samtliga deltagare uppvisar likartade normer, värderingar och kunskap gentemot homosexualitet samt våld i homosexuella parrelationer.
5.5 Analysmetod
I analysen av det empiriska materialet har vi inspirerats av vad Bryman (2018, ss. 702-709) beskriver som en tematisk analysmetod, då vi har valt att skapa teman utifrån studiens syfte och frågeställningar, tidigare forskning, teori och teoretiska begrepp samt det empiriska materialet. I enlighet med Dahlin Ivanoff (2015, s. 91) har studiens syfte genomsyrat hela analysen, då vinjetten och diskussionsfrågorna baserades på studiens syfte och
frågeställningar, men även tidigare forskning samt teori och teoretiska begrepp, vilket utgjorde en ram för studiens centrala teman. Redan innan fokusgruppsintervjuerna var genomförda, hade vi en uppfattning om resultatets teman utifrån studiens ram, dock
bestämdes inte de slutgiltiga temana förens efter intervjuerna, då tematiseringen influerades av deltagarnas diskussioner. En fördel med att alla teman inte var förutbestämda, var att temat
“genus” uppstod utifrån deltagarnas diskussioner. Vi valde att presentera och analysera detta tema då vi ansåg att det var relevant och skulle främja vår studie, då det kunde bidra till en ökad förståelse för socionomstudenters syn på homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer. Vi är medvetna om att det är vi som har valt ut och bearbetat studiens centrala teman och därmed riskerar vi att påverka resultatet genom att välja bort intressant material.
Dock anser vi inte att denna risk har medfört negativa konsekvenser för studiens resultat, då vi kontinuerligt har beaktat studiens syfte och frågeställningar. Efter varje avslutad
fokusgruppintervju, delades ljudupptagningen upp och vi transkriberade halva var av samtliga intervjuer. När transkriberingarna var slutförda började vi, likt Jönson (2010, ss. 56-57) färgkoda materialet med överstrykningspennor utefter studiens centrala teman. Vi började därefter bearbeta vårt färgkodade material för att kunna framställa studiens resultat. När vi var
färdiga med resultatet började vi analysera det empiriska materialet utifrån tidigare forskning samt teori och teoretiska begrepp.
5.6 Validitet och reliabilitet
Yin (2013, s. 83) definierar validitet som att en studie ska sträva efter att det insamlade empiriska materialet och tolkningen av detta ska ske på ett sådant sätt att studiens slutsatser återspeglar det studien syftade till att studera. För att vår studie ska uppnå en god validitet och få ett empiriskt material som är relevant för studien är det viktigt att vinjetten och
diskussionsfrågorna är utformade och förankrade i studiens syfte och frågeställningar. Detta kan medföra att vi kan dra slutsatser som är kopplade till och återspeglar det studien syftade till att undersöka. Vi tog hjälp av yrkesverksamma socialarbetare med arbetserfarenhet inom våld i nära relationer för att få bekräftat att vår vinjett var verklighetsförankrad, vilket kan stärka studiens validitet, då den fiktiva berättelsen hjälper oss att undersöka det studien syftar till.
Wibeck (2010, s. 144) skriver att fokusgruppsintervjuer kan äventyra en studies validitet, då deltagarna kan undvika att uttrycka sina tankar och åsikter, alternativt överdriva dessa för att övertyga och imponera på de övriga deltagarna. Deltagarna kan välja att forma sina svar utefter vad de tror är socialt acceptabelt, samt vad de tror att samtliga närvarande förväntas vilja höra. Trost (2010, s. 45) skriver dock att deltagarna i fokusgruppsintervjuerna, till följd av de diskussioner som uppstår, inte hinner reflektera över hur de uttrycker sina normer och värderingar. Detta anser vi kan bidra till en ökad validitet, då deltagarna inte i samma utsträckning kan anpassa sina svar utifrån föreställningar om vad som kan anses vara socialt acceptabelt. För att minska risken för att studiens deltagare inte vågar uttrycka sina normer och värderingar, anser vi att det är viktigt att vi som samtalsledare skapar en miljö där alla deltagare känner sig trygga att uttrycka sina genuina tankar och åsikter. Detta har vi kunnat göra då vi var bekanta med majoriteten av deltagarna, vilket vi anser bidrog till att de kände sig bekväma med att uttrycka sina normer och värderingar. Denna miljö anser vi resulterade i genuina och djupgående diskussioner, vilket vi hävdar kan bidra till en ökad validitet. Av forskningsetiska skäl kan vi inte gå vidare in på vår relation till deltagarna, då vi anser att detta kan bryta den konfidentialitet som vi har lovat deltagarna att upprätthålla.
Reliabilitet innebär att studiens utförande ska beskrivas på ett sådant sätt att andra forskare ska kunna återskapa studien och få samma resultat som originalstudien. Vid en intervjustudie minskar reliabiliteten, då det inte går att säkerställa om deltagarna förvränger sanningen för att framställa sig själva som bättre. Om deltagarnas svar är otydliga kan samtalsledaren feltolka svaren, vilket medför att resultatet presenteras och analyseras felaktigt (Harboe 2013, s. 138). För att minska risken att vi som samtalsledare feltolkar deltagarnas svar, var vi uppmärksamma och bad deltagarna förtydliga eventuella oklarheter. Ytterligare faktorer som sänker reliabiliteten i vår studie är att vi enbart har utfört fokusgruppsintervjuer med tio socionomstudenter i Sverige, samt att deltagarnas normer och värderingar gentemot homosexualitet kan förändras över tid, vilket kan innebära att svaren skiljer sig åt vid en framtida intervju. Andra forskare kan återskapa utförandet av vår studie genom att utgå från studiens presenterade syfte och frågeställningar, tidigare forskning, teori och teoretiska begrepp samt metodkapitel. Dock är det högst osannolikt att de skulle få samma resultat som presenteras i denna studie, då socionomstudenters normer och värderingar kan skilja sig åt, till följd av att omgivningen över tid kan påverka och förändra individers och samhällets socialt konstruerade normer och värderingar. Detta är även något Bryman (2018, s. 58) diskuterar, då samhällets normer och värderingar ständigt revideras, något vi anser kan bidra till att en ny social verklighet skapas.
5.7 Forskningsetiska överväganden
Vår studie faller utanför villkoren för en etikprövning enligt 3-4§§ Lagen om etikprövning om forskning som avser människor och behöver därmed inte etikprövas (SFS 2003:460). Det är dock väsentligt att beakta de etiska krav och kodexar som bör respekteras i en
forskningsprocess för att minska risken att deltagarna tar skada av att delta i studien. Exempel på dessa krav kan beröra deltagarnas integritet genom att ta hänsyn till deras konfidentialitet samt att avidentifiera deltagarna i det empiriska materialet (Vetenskapsrådet 2017, ss. 15, 30, 40-41, 73). Deltagarna har avidentifierats genom att vi har tilldelat dem samt universiteten, pseudonymer. Något vi inte kunde uppnå var att avidentifiera deltagarna gentemot varandra i samma fokusgrupp. Denna etiska svårighet var deltagarna medvetna om, då vi i
informationsbrevet informerade om att de kommer intervjuas och diskutera i fokusgrupper.
Vidare har vi beaktat konfidentialiteten gentemot våra deltagare, vilket innebär att deltagarna ska kunna ha ett förtroende för att vi som samtalsledare inte för vidare till utomstående om vad de har diskuterat under fokusgruppsintervjuerna. Likt att vi som samtalsledare ska beakta
konfidentialiteten gentemot deltagarna, är det väsentligt att även deltagarna tar hänsyn till konfidentialiteten gentemot varandra i fokusgruppen och inte för vidare information som uppkommit. För att säkerställa konfidentialiteten inledde vi fokusgruppsintervjuerna med att delge deltagarna muntlig information (bilaga 5) som delvis omfattade deras samtycke och hur studien skulle genomföras. Trost (2010, ss. 44-45) påpekar att en etisk svårighet kan vara att deltagarna gemensamt diskuterar och hör varandras normer och värderingar, vilket kan bli problematiskt om en deltagare råkar säga något hen inte vill att resterande deltagare ska känna till. Det var därmed viktigt att vi i den muntliga informationen tydliggjorde att det som sades under fokusgruppsintervjuerna inte fick föras vidare till utomstående för att säkerställa deltagarnas konfidentialitet samt bidra till en trygg miljö där deltagarna kunde uttrycka sina genuina normer och värderingar. Det insamlade materialet och listan med deltagarnas kontaktuppgifter kommer förstöras efter slutförd studie.
5.7.1 Språkbruk och ordval
Forskaren har makten men även ansvaret över vilka formuleringar och begrepp som används i det skriftliga resultatet (Andersson & Swärd 2008, s. 242). Med stöd av detta resonemang har vi tagit hänsyn till att begrepp kan ha varierande betydelser för olika individer och därmed inte låtit egna värderingar påverka ordval och formuleringar. Då det finns olika benämningar på homosexualitet har vi diskuterat vilken benämning som ansågs mest lämplig att använda i vår studie; homosexuella parrelationer eller samkönade parrelationer. Vi har använt oss av begreppen homosexuella parrelationer och individer som är homosexuella för att synliggöra den sexuella läggningen, istället för att riskera att bidra till heteronormen och osynliggörandet av individer som är homosexuella. Problematiken med att använda begreppet homosexuella kan medföra att individer som är homosexuella kategoriseras, vilket kan bidra till en
egenskapsreducering och i förlängningen en avhumanisering, där individen definieras och enbart ses som en kategori samt identitet och sin sexuella läggning, snarare än en komplex individ. Detta har vi haft i åtanke vid utformningen av den skriftliga studien, då vi har använt humana formuleringar för att synliggöra individen bakom den sexuella läggningen. Till följd av studiens tidsbegränsning har vi avgränsat oss till att enbart undersöka socionomstudenters normer och värderingar gentemot homosexualitet och våld i homosexuella parrelationer. Vi är dock medvetna om att denna problematik kan omfatta alla samhällets individer, exempelvis bisexuella, transsexuella och individer som identifierar sig som queer.
5.7.2 Maktbalans
Med utgångspunkt i Wibeck (2010, ss. 31, 83) är risken vid fokusgruppsintervjuer att deltagarna upplever sig underordnade samtalsledaren. Då vi samtalsledare, likt studiens deltagare, är socionomstudenter anser vi att maktbalansen jämnades ut, jämfört med om en forskare hade utfört studien. Detta kunde bidra till att deltagarna kände sig mer bekväma, vilket kunde skapa en mer avslappnad miljö och därmed en mer öppen diskussion där deltagarna vågade uttrycka sina normer och värderingar. Vi hade dock i åtanke att studiens ämne kunde upplevas som känsligt och därmed kunde hämma studiens resultat, till följd av att deltagarna eventuellt inte ville uttrycka sina normer och värderingar. Ett exempel på hur vi som samtalsledare jämnade ut maktbalansen var att vi utifrån Wibeck (2010, s. 90) vid samtliga fokusgruppsintervjuer placerade deltagarna så att de främst skulle se varandra. För att jämna ut maktbalansen, placerade vi oss själva på ett sådant sätt att vi inte var i fokus. Till följd av fokusgruppernas varierande storlekar, var det en grupp som vi upplevde hade en mindre gynnsam placering, vilket bidrog till att deltagarna tittade på oss samtalsledare istället för på varandra. Vi upplevde det som att de sökte efter vår bekräftelse gällande det som diskuterades, vilket vi hanterade genom att ha ett neutralt kroppsspråk. Vi valde att inte tillrättavisa deltagarna när de vände sig till oss, då vi inte ville påverka miljön men inte heller avbryta diskussionerna, då det kunde innebära att relevant material kunde gå förlorat.
5.8 Arbetsfördelning
Utgångspunkten under studien har varit att tillsammans arbeta fram en välskriven och genomarbetad studie, vilket innebär att vi gemensamt har författat studiens alla delar. Vi har däremot delat upp läsningen av relevant litteratur samt individuellt bearbetat och
sammanfattat avsnittet tidigare forskning. Dock har vi i det slutliga skedet diskuterat och omarbetat dessa delar gemensamt för att framställa en enhetlig text. Vi har båda deltagit som samtalsledare i samtliga fokusgruppsintervjuerna, men haft olika ansvarsområden. Vi delade upp den muntliga informationen och diskussionsfrågorna och följde denna uppdelning i varje fokusgruppsintervju. Efter genomförda fokusgruppsintervjuer delade vi upp det insamlade materialet för att individuellt transkribera detta, vilket effektiviserade studiens process. Efter slutförd transkribering har vi gemensamt färgkodat och diskuterat fram studiens centrala teman och sedan tillsammans skrivit fram studiens resultat, analys och diskussion. Innan den slutgiltiga inlämningen korrekturläste vi texten individuellt och skrev synpunkter för att sedan
diskutera och bearbeta kommentarerna för att utveckla texten ytterligare och skapa en genomgående välarbetad studie.
6. Resultat och analys
Detta kapitel kommer redogöra för studiens empiriska material som presenteras utifrån centrala teman. Materialet kommer genomgående analyseras utifrån tidigare forskning, samt studiens teoretiska ram där queerteori och teoretiska begreppen, heteronormativitet och genus ingår.
6.1 Socionomstudenters uttryck för heteronormativitet
Men idag känns det ju som att man inte kanske ska utgå ifrån att det är en man och en kvinna som lever ihop.
(Anna, grupp 1)
Av studiens deltagare är det fem av tio deltagare som antar att karaktärerna i vinjetten, Love och Robin, är ett manligt homosexuellt par. Denna föreställning grundas dels på den generella uppfattningen om sexualitet och våld i nära relationer, dels då några deltagare trots de
könsneutrala namnen, uppfattar att Love enbart är ett manligt namn. Däremot uppfattas Robin som en man, till följd av att det vanligtvis är män som är våldsutövare. Fyra deltagare tänker däremot att det handlar om ett heterosexuellt par. Anna uttrycker att hon tänker att det är ett heterosexuellt par, då hon drar kopplingen att kvinnan vanligtvis är den våldsutsatta. Lena drar slutsatsen att då sannolikheten är störst att det handlar om ett heterosexuellt par, blir hennes uppfattning färgad av denna kunskap. Det är enbart Malin som reflekterar över att Love och Robin kan vara könsneutrala namn och drar slutsatsen att det inte behöver vara en förutbestämd parkonstellation. Dock uttrycker Malin att det förmodligen är vanligare att utgå från att Robin är en man och att Love är en kvinna.
[...] det är neutrala namn eller såhär, Love och Robin kan ju vara både tjej och killnamn så de står ju inte rakt ut om vem som är kille och tjej men.. jag tror att många kanske tror att Robin är killen och Love flickvännen.
(Malin, grupp 3)
Under diskussionen är det några deltagare som ändrar sitt synsätt gällande vilket biologiskt kön Love och Robin har, till följd av att de diskuterar och reflekterar vidare över detaljer som de inte reflekterade över från början, men som uppkom efterhand. Fastän ingen deltagare vid första anblick antar att Love och Robin kan vara två kvinnor, är det ett flertal deltagare som
under diskussionen ändrar synsätt, och sedan enbart tänker att karaktärerna i vinjetten kan vara kvinnor. Likväl ansåg några deltagare att det också kan vara en kvinna som slår sin man.
Att ett flertal deltagare under diskussionen börjar tänka att det är två kvinnor, förklaras med att det anses vara “onaturligt” att män som enbart är kompisar håller varandra i handen, medan det anses vara naturligt för två väninnor att hålla hand. Vidare anser deltagarna att det även är mer vanligt förekommande att en kvinna tar med sig sin väninna som stöd i en sådan situation som beskrivs i vinjetten. Sofia påpekar dock att det inte finns något behov av att anta vilken sexuell läggning en klient har, utan menar att den professionella istället kan ställa en öppen fråga och låta klienten själv välja att berätta om sin sexuella läggning.
Brownlee et al. (2005, s. 485) skriver att trots att socionomstudenter uppvisar en låg grad av heteronormativitet, kan vissa negativa attityder gentemot individer som är homosexuella fortfarande återfinnas. Till skillnad från deras resultat upplever vi att vår studies deltagare inte uppvisade negativa attityder gentemot individer som är homosexuella, snarare uttryckte deltagarna vissa fördomar och förutfattade meningar kopplade till genus, det vill säga normer och värderingar om vad som anses vara manligt och kvinnligt. Vid en första anblick gav hälften av deltagarna uttryck för ett kritiskt förhållningssätt gentemot heteronormen, vilket visar på en låg grad av heteronormativitet bland socionomstudenter och överensstämmer med det resonemang som Brownlee et al. för ovan. Hälften av deltagarna tänkte att det var två män som hade ett förhållande, dock byggde denna uppfattning på att deltagarna trodde att Love enbart var ett manligt namn. Å andra sidan uppfattade deltagarna att Robin kunde vara ett könsneutralt namn. Dock antog deltagarna att även Robin var en man med argumentet att det är vanligare att män utövar våld än kvinnor. Fyra deltagare visade istället på en högre grad av heteronormativitet, då de antog att det var ett heterosexuellt förhållande med hänvisning till den statistik som finns i samhället gällande våld i nära relationer.
De deltagare som antog att det var ett heterosexuellt par ändrade synsätt under diskussionens gång, och utgick därefter utifrån att vinjetten handlade om ett homosexuellt par. Två av dessa deltagare ändrade sig och antog att det var två kvinnor, då det ansågs vara mer normalt att två kvinnor höll hand och följde med varandra som känslomässigt stöd. Utifrån Connell och Pearse (2015, ss. 65, 68, 141) samt Fäldt och Kullberg (2012, ss. 151, 165-166) kan detta tankesätt som deltagarna återspeglade, grunda sig i könsstereotypa föreställningar om kvinnor och kvinnlighet. Dessa könsstereotypa föreställningar återspeglades även när deltagarna tog för givet att Robin var en man, enbart till följd av att hen utövade våld. Detta innebär att
deltagarna snarare visade på fördomar om genus än ett heteronormativt förhållningssätt. Dock visade Malin på en hög grad av normkritik, då hon uppmärksammade att det inte gick att utläsa vilket biologiskt kön karaktärerna i vinjetten hade. Denna normkritik visade på att varken könsstereotypiska fördomar eller heteronormativa föreställningar påverkade Malins uppfattning om karaktärernas biologiska kön och sexuella läggning. Även Sofia uppvisade på ett normkritiskt förhållningssätt när hon senare under diskussionen problematiserade att det inte fanns något behov av att anta vilken sexuell läggning klienter hade, utan snarare låta klienterna själva få identifiera och berätta om sin sexuella läggning. Dock kan Sofias resonemang fallera, då Göransson (2012, ss. 144, 274) skriver att individer som är homosexuella kan undvika att berätta eller ljuga om sin sexuella läggning till följd av de privilegier individer som är heterosexuella kan få i samhället, enbart till följd av sin “icke avvikande” sexuella läggning.
Under fokusgruppsintervjuerna är det tre av tio deltagare som använder sig av begreppet heteronormativitet. Eva från universitet X samt Elsa och Annie från universitet Y väljer att lyfta fram hur heteronormativitet kan komma till uttryck inom socionomutbildningen, på fakulteten och bland föreläsarna. Eva uttrycker en besvikelse över att trots att det finns de föreläsare som är särskilt insatta i ämnen som sexualitet, våld i nära relationer och genus, lyser ändå heteronormen genom och tar över föreläsningens innehåll och genomförande.
Vi har ju lärare som är väldigt inne i det här ämnet där jag kan tycka att det är väldigt heteronormativt, du av nån borde ju lyfta fram en annan vinkel. Men det händer inte.
(Eva, grupp 1)
Elsa och Annie diskuterar att socionomutbildningen till viss del lyfter intersektionalitet, normer, sexualitet och genus, men trots detta säger Elsa följande:
Det blir så paradoxalt för det genomsyras ändå av en mansdominerad gubbföreläsare liksom.
(Elsa, grupp 2)
[...] på juridikterminen [...] då tänker man att det är skitviktigt att ta upp det här med liksom lagar kring våld i nära relationer och jätteviktigt att gå in på alltså de olika könen och hen.. icke-binära, allting. gå in på alla personer, hur det kan upplevas med våld. Men
dem tar så här; män slår kvinnor och ibland kan kvinnorna vara lite taskiga mot männen, men det är inte så farligt för det är män som slår.
(Annie, grupp 2)
Annie instämmer med Elsas synsätt om de “mansdominerade gubbföreläsarna” och förklarar vidare att hon under juridikkursen kände en besvikelse över att utbildningen inte lyfter frågor om våld i nära relationer relaterat till sexuella läggningar, samt olika könstillhörigheter, exempelvis icke-binära. Elsa fyller i att hon tror att anledningen till att heteronormen blir så påtaglig kan vara då “gubbföreläsarna” inom första delkursen till juridiken enbart är utbildade jurister. Vid andra delkursen är det istället en kvinnlig socionom som är föreläsare, vilket Elsa upplever har bidragit till ett mer öppet klimat.
Ambjörnsson (2016, ss. 47, 55) skriver att heteronormen kan genomsyra samhället vid exempelvis institutioner. Dock återspeglas vanligtvis heteronormen i Sverige genom attityder och handlingar, och inte huvudsakligen i lagar och styrdokument. Detta var även något deltagarna i vår studie beskrev, då de diskuterade att heteronormen kunde visa sig inom socionomutbildningen genom exempelvis föreläsares attityder och handlingar. Trots att enbart tre av tio deltagare använde sig av den korrekta benämningen av det teoretiska begreppet heteronormativitet, visade samtliga deltagare på ett kritiskt förhållningssätt, då de beskrev innebörden av begreppet och dess påverkan på samhället och dess individer. Deltagarnas kritiska förhållningssätt gentemot heteronormen visade att deras utsagor låg i linje med queerteorins grunder, vilket enligt Ambjörnsson (2016, ss. 16, 34, 66) innebär att uppmärksamma och ifrågasätta samhällets konstruerade normer gällande exempelvis sexualiteter, genus och kön. Även Hylton (2005, ss. 69-70, 73, 79) skriver att heteronormen kan yttra sig inom det sociala arbetet och socionomutbildningen, då föreläsare kan använda sig av ett heteronormativt talspråk, vilket kan bidra till ett osynliggörande av homosexualitet.
Detta kan komma att påverka socionomstudenters förhållningssätt gentemot heteronormen och därmed hur de uppfattar och diskuterar sexuella läggningar. I likhet med Hyltons
resonemang uppmärksammade deltagarna att socionomutbildningens föreläsare präglas av ett heteronormativt talspråk, vilket kan återspeglas i utbildningens innehåll och genomförande och därmed bidra till ett osynliggörande av homosexualitet och andra sexuella läggningar samt könstillhörigheter. Trots att deltagarna påpekade att socionomutbildningen präglas av en heteronormativitet, återspeglade de inte utbildningens heteronormativa förhållningssätt.
