En gropkeramisk rundtur på Gotland: GIS-analyser av gropkeramiska lokaler på Gotland och osteologiska bedömningar av resursutnyttjande

(1)

Institutionen för arkeologi och antik historia

En gropkeramisk rundtur på Gotland

GIS-analyser av gropkeramiska lokaler på Gotland och osteologiska bedömningar av resursutnyttjande

Albin Eriksson

Masteruppsats 45 hp i arkeologi VT 2019 Handledare: Paul Wallin Bihandledare: Alexander Sjöstrand Campus Gotland

(2)

Abstract

Eriksson, A. 2019. En gropkeramisk rundtur på Gotland – GIS-analyser av gropkeramiska lokaler på Gotland och osteologiska bedömningar av resursutnyttjande

Eriksson, A. 2019. A Pitted Ware round-trip on Gotland – GIS-analyses of Pitted Ware Culture sites on Gotland and osteological assessments of resource utilisation

The aim of this master thesis is to expand on the understanding of the resource utilisation on the 19 Gotlandic Pitted Ware Culture sites: Ajvide, Alvena, Fridtorp, Grausne, Gullrum, Gumbalde, Hau, Hemmor, Hoburgen, Ire, Kinner/Tjauls, Rangvide, Barshalder, Stenstugu, Stora Förvar, Sudergårds II, Visby, Västerbjers and Västerbys. The study utilises theoretical frameworks such as Site Catchment Analysis, Site Territorial Analysis and Optimal Foraging Theory and is based on two main questions: Which animals did the diet on each site consist of?

And are there any apparent connections between diet and topography/environment? To answer these questions, osteological records have been studied to get an idea of the animal food resources utilised on each site. ArcGIS has also been used to create height- and soil maps with contemporary shorelines which show how the sites were located in the middle Neolithic Gotlandic landscape. The study has shown that most sites appear to have included a variety of animals like pig/boar, cattle, sheep/goat, fish, seal, porpoise and birds in their diet. The sites with the lowest number of confirmed animals also tend to have undergone the least archaeological investigation, suggesting that further excavations on these sites might unearth more animal species. Additional discoveries show a small albeit noticeable emphasis on marine animal resources, especially porpoise, on southern sites. Sites located in areas mostly consisting of sandy, meager soils also show an increased marine resource utilisation. This might suggest that the area around these sites were somewhat barren and lacking in terrestrial prey animals.

Keywords: gropkeramisk kultur, pitted ware culture, gotland, site catchment analysis, site territorial analysis, optimal foraging theory, mellanneolitikum, diet, resursutnyttjande, näringsfång, boplats, stenålder, säl, strandlinjer, landskap, Ajvide, Alvena, Barshalder, Fridtorp, Grausne, Gullrum, Gumbalde, Hau, Hemmor, Hoburgen, Ire, Kattlunds, Kinner, Tjauls, Rangvide, Rojrhage, Stenstugu, Stora Karlsö, Stora Förvar, Sudergårds, Visby, Västerbjers, Västerbys

Omslagsbild: En höjdkarta över Gotland med de gropkeramiska lokalerna markerade samt en strandlinje så som den bör ha sett ut under gropkeramisk tid (se Fig. 46 för mer info). (Höjddata:

Masteruppsats i Arkeologi 45 hp. Handledare: Paul Wallin, bihandledare: Alexander Sjöstrand.

Ventilerad 2019-06-05 och godkänd 2019-08-16.

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden

(3)

Jag vill tacka

Min huvudhandledare, universitetslektor Paul Wallin, för handledning, litteraturtips, goda råd och hjälp med korrespondensanalysen.

Min bihandledare, doktorand Alexander Sjöstrand, för handledning, idéer och ämnesförslaget.

Masterstudent Anton Uvelius, för hjälp med GIS samt litteraturtips, men också din vänskap under dessa sex år på Gotland.

Universitetslektor Gustaf Svedjemo, för inlärning av GIS samt tips.

Universitetsadjunkt Gustav Malmborg, för att du väckte mitt intresse för osteologi samt dina goda råd under utbildningen.

Mina kurskamrater, för alla roliga stunder nere på skolan.

Min familj, som stöttat mig i mina studier.

(4)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1. Syfte och frågeställningar ... 1

1.2. Metod ... 1

1.3. Avgränsning ... 2

1.4. Teori ... 3

1.4.1. Val av plats... 3

1.4.2. Site Catchment Analysis och Site Territorial Analysis ... 3

1.4.3. Optimal Foraging Theory ... 4

1.4.4. Resursutnyttjande ... 5

1.5. Tidigare Forskning ... 5

1.6. Källkritik ... 7

2. Gotland under Mellanneolitikum ... 8

2.1. Den gropkeramiska kulturen ... 8

2.2. Klimatet och landskapet ... 8

2.3. Faunan ... 9

2.3.1. Sälar och tumlare ... 9

2.3.2. Fiskar ... 9

2.3.3. Svin ... 10

2.3.4. Fåglar ... 10

3. Presentation och kartanalys av de gropkeramiska lokalerna ... 11

3.1. Ajvide ... 11

3.1.1. Bakgrund ... 11

3.1.2. Läge och resursområde ... 12

3.1.3. Resursanvändning ... 13

3.1.4. Kort om fosfatkartering ... 14

3.2. Alvena ... 15

3.2.1. Bakgrund ... 15

3.3. Barshalder... 16

3.3.1. Bakgrund ... 16

3.4. Fridtorp ... 17

3.4.1. Bakgrund ... 17

3.5. Grausne och Sudergårds II ... 20

3.5.1. Bakgrund ... 20

3.5.2. Läge & resursområde ... 20

3.6. Gullrum ... 22

3.6.1. Bakgrund ... 22

(5)

3.7. Gumbalde ... 24

3.7.1. Bakgrund ... 24

3.8. Hau ... 25

3.8.1. Bakgrund ... 25

3.9. Hemmor ... 27

3.9.1. Bakgrund ... 27

3.10. Hoburgen ... 28

3.10.1. Bakgrund ... 28

3.11. Ire ... 31

3.11.1. Bakgrund ... 31

3.12. Kinner/Tjauls ... 32

3.12.1. Bakgrund ... 32

3.13. Rangvide ... 34

3.13.1. Bakgrund ... 34

3.14. Stenstugu ... 35

3.14.1. Bakgrund ... 35

3.15. Stora Förvar ... 36

3.15.1. Bakgrund ... 36

3.16. Visby ... 38

3.16.1. Bakgrund ... 38

3.17. Västerbjers ... 39

3.17.1. Bakgrund ... 39

3.18. Västerbys ... 41

3.18.1. Bakgrund ... 41

(6)

3.19. En kartöversikt av lokalerna och det mellanneolitiska Gotland ... 42

4. Resultat ... 44

4.1. Vad osteologin säger om resursanvändningen ... 44

4.2. Korrespondensanalys ... 47

5. Diskussion ... 50

5.1. Resursutnyttjande ... 50

5.2. Jämförelser av lokaler utanför och på Gotland ... 51

6. Sammanfattning ... 54

7. Slutsats och framtida forskning... 55

8. Källförteckning... 56

8.1. Tryckta källor ... 56

8.2. Figurförteckning ... 60

8.3. Tabellförteckning ... 62

9. Bilaga: Kartor i full storlek ... 63

9.1. Ajvide ... 63

9.2. Alvena ... 65

9.3. Barshalder... 67

9.4. Fridtorp ... 69

9.5. Grausne och Sudergårds ... 71

9.6. Gullrum ... 73

9.7. Gumbalde ... 75

9.8. Hau ... 77

9.9. Hemmor ... 79

9.10. Hoburgen ... 81

9.11. Ire ... 83

9.12. Kinner ... 85

9.13. Rangvide ... 87

9.14. Stenstugu ... 89

9.15. Stora Förvar ... 91

9.16. Visby ... 93

9.17. Västerbjers ... 95

9.18. Västerbys ... 97

(7)

1

1. Inledning

Många studier har gjorts på den gropkeramiska kulturen och dess lokaler som ligger utspridda på Gotland. Flera av dessa lokaler har vid flera tillfällen jämförts med varandra utifrån olika aspekter, men i den här studien kommer samtliga kända lokaler att presenteras och jämföras utifrån deras läge i landskapet och resursanvändning.

1.1. Syfte och frågeställningar

Syftet med den här studien är att via en jämförelse av gotländska gropkeramiska lokaler bygga vidare på tidigare forskning och bidra till en större bild över hur resursutnyttjandet såg ut, samt huruvida landskapen kring lokalerna har en stark koppling till resursutnyttjandet.

Resursutnyttjandet syftar i det här fallet på den diet människorna vid olika lokaler i huvudsak levde på. Dieten kan först och främst delas in i marin och landbaserad föda, men inom dessa kategorier kan basfödan även ha varit särskilt inriktad, exempelvis på säl eller fisk samt tamboskap eller vilt. De landskap i vilka lokalerna har legat kan utgöras av exempelvis uddar, vikar, öppna stränder, öar, sund eller lägen längre inåt land. Studiens syfte kan sammanfattas med följande frågeställningar:

 Vilka arter har huvudsakligen ingått i dieten vid de olika lokalerna?

 Finns det ett tydligt samband mellan lokalernas diet och läge i landskapet?

1.2. Metod

Studien utgår i grunden från en litteraturstudie med fokus på lokalernas undersökningshistorik, läge och djurbensmaterial. ArcGIS har sedan använts för att framställa höjdkartor som visar lokalerna i sitt mellanneolitiska läge med strandlinjer baserade på nivåer som nämnts i litteraturen. I de fall då havsnivåer inte framkommit har strandlinjer tagits fram genom att tillämpa procenttalen 50, 55 och 60 på litorinavallen, numren är valda eftersom majoriteten av lokalerna ligger vid ca 50–60 % av vallen (Bägerfeldt 1992: 94f). Litorinavallens maximum har tagits fram via GIS med hjälp av höjddata och en rektifiering av vallen. De uträknade strandlinjerna har sedan jämförts med närliggande lokaler för att försäkra att de framstår som rimliga för området under tidsperioden.

För kartanalysen har, förutom höjdkartor, även jordartskartor framställts. Jordartskartorna består av ett flertal olika jordartskategorier, för att förenkla kartorna har leriga moränjordar med god förmåga att hålla kvar vatten slagits ihop till täta jordarter (i brunt) och sandiga jordar som släpper igenom vatten till dränerade jordarter (i ljusbrunt). Jordartskartorna visar även kärrtorv (i grönt) som kan indikera gamla våtmarker och sjöar, på många kartor täcks dock kärrtorvslagret av vattenlagret (i blått) som är baserat på myrar från tidigt 1900-tal.

Jordartskartorna har inkluderats eftersom de kan indikera vilken typ av skog och annan

(8)

2 vegetation, och därmed vilka resurser, som kan ha

förekommit inom olika resursområden, detsamma gäller förekomsten av sötvatten som förutom dricksvatten även kan indikera jakt och fiske.

Slutligen har lokalerna ställts mot varandra i en korrespondensanalys med avsikten att upptäcka eventuella grupperingar och samband. Korrespondensanalysen utgår ifrån följande attribut: Läge i landskapet: Om lokalen har varit belägen vid en vik/bukt, udde/halvö, strand, sund eller ö. Här finns en viss problematik då utstickande uddar kan utgöra sidorna på vikar (som vid exempelvis Gullrum och Hemmor), lokaler har i dessa fall klassificerats som belägna på uddar om de ligger på udden på sidan av viken, och i vikar om de ligger längst in i botten av viken. Var på Gotland lokalen har legat: För analysen har Gotland blivit indelat i en nordlig, central och sydlig del baserat på Anderssons (2016:

73–79) indelning utifrån sockengränserna i närheten av vattendelande höjdområden. Indelning av västra och östra Gotland är baserad på de två uddar vid Sundre socken i söder och Hall socken i norr där väst- och östkusterna möts (Fig.

1). Ön har alltså blivit indelad i sex sektioner: nordväst,

nordöst, väst, öst, sydväst och sydöst (Fig. 1). Majoritet av jordart inom resursområdet: Här har ingen exakt procentuell förekomst av jordarterna räknats ut, attributen utgår istället från en uppskattning av den jordart som tar upp den största arean inom lokalernas resursområden. I de fall där kartorna visar en väldigt lika fördelning av jordarter har de tilldelats attributet blandade jordarter. Förekomst av olika djur: De djur som inkluderats är svin, idisslare, fisk, fågel, tumlare, säl, samt ytterligare attribut för sälarterna grönlandssäl, vikare och gråsäl. Förekomst av gravar och människoben: I den här studien kommer ingen ingående diskussion om gravar att föras, vid jämförelse av lokalerna kan det dock vara av intresse att se om de använts som gravplatser eller inte.

1.3. Avgränsning

I den här studien kommer den bredare termen lokal att användas för öns gropkeramiska aktivitetsytor även om platserna ofta benämns som boplatser i litteraturen, anledningen är att termen boplats antyder att platsen utgjort en permanent hemvist för människor. Forskare har under många år haft delade meningar om huruvida dessa platser utgjort permanenta boplatser eller säsongsbundna jakt/fångstlokaler åt permanenta boplatser belägna längre inåt land. Andra tolkningar är att lokalerna kan ha haft rituella eller på annat sätt sociala funktioner såsom exempelvis samlingsplatser för offer, festhögtider eller liknande event (Andersson 2016: 42–

44, 47f, 50, 55). Diskussionen kommer inte att föras vidare i den här studien eftersom ämnet är mycket omfattande och kräver en egen studie för ingående undersökning.

Tabell 1: De gropkeramiska lokalerna och deras RAÄ-nummer.

Figur 1: Gotland indelat i sex delar.

(Karta: Albin Eriksson, © Lantmäteriet)

Lokal Socken RAÄ-nr

Ajvide Eksta 171:1

Alvena Eskelhem 16:1 Barshalder Grötlingbo 54:1 Fridtorp Västerhejde 33:1 Grausne Stenkyrka 20:1

Gullrum Näs 17:1

Gumbalde Lau 150:1

Hau Fleringe 114:1

Hemmor När 145:1

Hoburgen Sundre 33:1, 34:1

Ire Hangvar 3:1

Kinner Lummelunda 7:1 Rangvide Lärbro 578:1 Stenstugu Kräklingbo 278:1 Stora Förvar Ekstsa 138:1 Sudergårds II Stenkyrka 20:1

Visby Visby 79:1

Västerbjärs Gothem 120:1 Västerbys Hall 126:1

(9)

3 Totalt kommer 19 lokaler att presenteras, analyseras och jämföras, dessa lokaler är Ajvide, Alvena, Barshalder, Fridtorp, Grausne, Gullrum, Gumbalde, Hau, Hemmor, Hoburgen, Ire, Kinner/Tjauls, Rangvide, Stenstugu, Stora Förvar, Sudergårds II, Visby, Västerbjers och Västerbys (Tabell 1). Eftersom Grausne och Sudergårds II ligger väldigt nära varandra inom samma resursområde har de i den här studien slagits ihop. Listan består av alla kända och dokumenterade gropkeramiska lokaler som har påträffats under förundersökningen, det är dock möjligt att fler gropkeramiska lokaler existerar på ön och att aktivitet under gropkeramisk tid har pågått även på andra platser, Andersson (2016: 226) skriver till exempel att spår av gropkeramisk aktivitet upptäckts vid Kattlunds i Grötlingbo socken, men att fynden senare försvunnit, dessa mindre och mer osäkra lokaler kommer inte att inkluderas.

1.4. Teori

1.4.1. Val av plats

Den grundläggande teoretiska utgångspunkten för den här undersökningen är att den gropkeramiska befolkningen på Gotland hade kännedom om vad som utgjorde en bra plats att låta bosätta sig på. Anledningar kan exempelvis ha varit behovet av skydd från väder och vind, närhet till sötvatten såsom våtmarker och åar, särskilt rika fiskevatten, frodiga skogar som gynnade jakt och insamling eller platser vid kusten där säljakt var som effektivast. Betty-Ann Munkenberg (2007: 117f) skriver att gropkeramiska lokaler i norra Bohuslän tenderar att vara placerade på större öar i de yttre delarna av dåtidens innerskärgård, men att det saknas arkeologiska bevis för gropkeramisk närvaro på mindre kobbar och skär. Enligt Munkenberg (2007: 118) har människorna alltså haft en klar uppfattning om vilka platser som var lämpliga att bosätta sig på samt besöka. Kim von Hackwitz (2009: 157) skriver att den traditionella uppfattningen om gropkeramiska lokaler är att de ofta är belägna i syd- eller sydvästsluttningar i skyddade lägen där de även har haft tillgång till sötvatten. Von Hackwitz (2009: 158) påpekar dock att gropkeramiska lokaler ofta finns på platser som idag, och troligtvis även under stenåldern, har varit vindpinade. Hon skriver även att lokaler belägna i syd- och sydvästsluttningar bör ha varit utsatta för de frekventa västvindarna eftersom Sverige befinner sig i det så kallade västvindsbältet.

María Nieves Zedeño (2000: 108) skriver om hur en plats i landskapet har både naturliga och kulturella egenskaper. Naturliga egenskaper beskriver hon som ett områdes topografi och tillgängliga resurser medan kulturella egenskaper innebär människans påverkan och modifiering av platsen. Andra egenskaper som Zedeño nämner är utsikt, akustik, avstånd och utsatthet mot vädret. Utgångspunkten grundar sig således i ett praktikteoretiskt synsätt där människors inlärda beteenden, eller habitus (Bourdieu 1977), kan skönjas i val av lämpliga lokaler i landskapet.

1.4.2. Site Catchment Analysis och Site Territorial Analysis

Claudio Vita-Finzi och Eric Higgs var under 1970-talet först med att använda site catchment analysis (SCA) som en term för analyser av arkeologiska platsers relation till deras kringliggande miljö. Inledningsvis utvecklades SCA för att undersöka jordbruket och ekonomin på platser med dåligt bevarat växt- och djurmaterial. SCA-teorin utgår ifrån att platser som har nyttjat en vis resurs, såsom jordbruk eller jakt, bör ha varit belägna i nära anslutning till bördiga jordar eller goda jaktmarker (Bailey 2005: 172).

Från Site Catchment Analysis utvecklade Higgs och Vita-Finzi även ytterligare ett begrepp som de gav namnet Site Territorial Analysis (STA), Skillnaden mellan dessa teoretiska metoder är att SCA används för att utifrån det arkeologiska materialet från en plats blicka utåt mot platsens

(10)

4 omgivning och materialets närmsta möjliga källa, STA utgår istället ifrån hypoteser och antaganden om resursutspridningen kring platsen och de maximala avstånd som människor har varit villiga att färdas för att nå dessa resurser (Bailey 2005: 172).

De gropkeramiska lokalernas resursområden avgränsas i den här studien efter radier på 5 och 10 km med lokalen som mittpunkt. Dessa radier beskrivs av Norrman (1985: 5) som en hypotetisk modell baserad på etnografiska studier gjorda på vår tids jägare-samlare. Enligt modellen motsvarar 5 km-radien lokalens näromgivning med ca en timmes gångavstånd och 10 km-radien en ca två timmar lång vandring, med tillbakavägen inräknad beskrivs denna sträcka av Norrman (1985: 5) som avståndet för en dagstur tillägnad jakt och insamling. 10 km-radien kan enligt Bailey (2005: 172) även ses som ett lämpligt avstånd för jakt medan resursutnyttjande som kräver mer ständigt arbete, såsom jordbruk, förmodligen har förekommit närmre platsen, inom 5-km radien. Bailey (2005: 173) skriver även att lokaler kan ha utnyttjat resursområden betydligt längre bort i form av så kallade satelliter, där särskilda resurser samlades in och bearbetades för att sedan föras tillbaks till den huvudsakliga lokalen. Det bör betonas att modellen enbart visar en förenklad bild över resursområdenas utbredning och att hinder i landskapet och terrängen såsom klintkanter, vegetation och vattendrag har haft en stor inverkan på hur människor har kunnat röra sig.

1.4.3. Optimal Foraging Theory

En annan teori som berör resursutnyttjande och som relaterar till SCA och STA är Optimal Foraging Theory (OFT) som går ut på att väga kostsamheten och förmånerna vid insamlingen av en viss resurs. OFT kan användas för att få en förståelse över vilka resurser som människor på en plats kan ha färdats långväga eller lagt ned mycket arbete på att samla in, och vilka resurser som troligtvis inte har varit värt besväret på samma sätt (Bailey 2005: 173). Som exempel skriver Bailey (2005: 173) att ekollon är mödosamma att preparera men mycket kaloririka, och att de därför kan ha varit lönsamma att transportera långt i stora volymer. Vad gäller jakt kan smådjur med lätthet ha burits hem hela medan större vilt styckats på jaktplatsen för att sedan bäras hem i form av köttrika styckdelar. Konsumering av blötdjur med skal såsom musslor kräver att tid läggs på att öppna och separera det oätliga skalet från köttet, det är enligt Bailey (2005: 173) därför inte optimalt att transportera dessa resurser över längre sträckor i sina skal då kostsamheten i form av vikten är större än förmånen. Bailey menar att dessa blötdjur troligtvis har insamlats inom lokalens närområde, att de bearbetats innan de transporterades hem eller att de utgjorde föda på expeditioner. Slutligen skriver Bailey (2005: 173) att vatten är den resurs som är minst lämplig för transport och att bosättning intill dricksvatten sannolikt har prioriterats över närheten till födoresurser.

OFT bygger på Darwins evolutionsteori och antaganden om organismers beteenden i sitt födosökande samt hur deras fysiska hälsa (fitness) bidrar till nästkommande generation.

Tillämpning av OFT inom djurstudier har dock mötts av kritik där argumenten bland annat lyder att forskare är ovilliga att överge antaganden som inte överensstämmer med observationer (Pyke 1984: 525). Pierce och Ollason (1987: 113f) skriver även att en eventuell förekomst av optimala strategier hos djur inte betyder att alla populationer har hunnit uppnå en sådan nivå.

De menar också att det är omöjligt att genomföra pålitliga tester på OFT eftersom det kan uppstå missförstånd i tolkandet av djurs beteenden och avsikter i sina handlingar. Det är fullt möjligt dessa kritiska punkter även berör OFT riktad mot människor, men det är samtidigt tänkbart att vi som människor har lättare att sätta oss in i och förstå andra människors strategier för födoinsamling. Det finns dock några viktiga saker att tänka på, Winterhalder (1981: 23) skriver att det vid födoinsamling i de flesta fall finns ett utbud av olika resurser att välja mellan, men att många organismer, människor såsom djur, till en viss grad är selektiva i sitt val av föda. En organism kan också antingen klassas som en generalist som livnär sig på en bred och varierad diet eller en specialist som lever på en mer inriktad och begränsad diet. Hos oss människor har även kultur en stor inverkan på vår diet (Eriksson 2003: 26; Fieldhouse 1996: 1).

(11)

5 1.4.4. Resursutnyttjande

Utgångspunkten för att studera resursutnyttjandet är de djurbensmaterial som påträffats under utgrävningar vid lokalerna. Enligt teorin reflekterar benmaterialens artsammansättning, samt mängden ben från olika arter, resursutnyttjandet och ekonomin på platserna (Sigvallius 1988:

39).

1.5. Tidigare Forskning

1864 blev den gropkeramiska lokalen i Visby den första stenålderslokal som upptäcktes på Gotland, därefter kom ytterligare lokaler att upptäckas vid Stora Förvar år 1887, Gullrum år 1890 och Hemmor år 1902 för att nämna några (Hedemark, Samuelsson & Ytterberg 2000: 7;

Nihlén 1927: 9f). År 1927 Gav John Nihlén ut sin avhandling Gotlands stenåldersboplatser i vilken han beskriver de stenålderslokaler som dittills hade upptäckts på Gotland utifrån deras läge, terrängförhållanden och fyndmaterial. Nihlén (1927: 191) nämner även att djurbensmaterialet från många av dessa lokaler är fullt jämförbart och kan resultera i grupperingar, även om små bensamlingar kan ge osäkra uppgifter. Vad gäller lokalernas användning kritiserar Nihlén (1927: 207) Lithbergs tolkning att de skulle vara säsongsbaserade fiskelägen och menar att de har varit permanenta samhällen.

År 1989 hamnade stenålderslokalerna på nytt i fokus i Inger Österholms doktorsavhandling Bosättningsmönstret på Gotland under stenåldern. I avhandlingen belyser Österholm både stenålderslokaler utifrån deras geografiska och socioekonomiska förhållanden, men också faktorer som klimat och kustlinjeförskjutningar under stenåldern. Enligt Österholm (1989: 165 – 168) visar undersökningarna att Gotland under stenåldern varit uppdelat i 14 sociala grupper utspridda med ett mellanrum på ca 20 km.

Österholm (1989: 165) skriver att stenåldersbefolkningen på Gotland vid val av plats exempelvis har eftersträvat skyddade lägen och väldränerade, sluttande jordar. Faktorer som dessa har medfört att lokalerna vanligen placerats i skyddade vikar, på uddar eller invid sund, samt ofta i närheten av åmynningar. Österholm poängterar att det lär ha funnits en stor mängd platser med lika bra, men även bättre, förutsättningar längs kusterna, och att socioekonomiska lokaliseringsfaktorer därför måste ha orsakat de jämna mellanrum med vilka lokalerna har etablerats. Det finns fall där mönstret bryts och flera lokaler har etablerats inom samma resursområde, Österholm (1989:

174, 176, 177) nämner som exempel Hemmor och Gumbalde, Visby och Fridtorp samt Ire och Grausne/Sudergårds II.

1992 Skrev Paul Wallin och Helene Martinsson-Wallin artikeln Studier kring gropkeramisk identitet på Gotland där de undersökte gotländska gropkeramiska lokalers enhetlighet vad gäller specialisering av näringsfång. I studien jämfördes djurbensmaterial från de fem lokalerna

Figur 2: Österholms (1989: 168, fig. 83) indelning av resursområden. Inlandsområdet på centrala Gotland är inte relaterat till de gropkeramiska kustlokalerna.

(12)

6 Hemmor, Visby, Ire, Västerbjers och Gullrum för att få fram olika arters förekomst i procent. I studien jämfördes även procentandelarna av olika arter mellan lokalerna i Chi-2 analyser för att utskilja statistiskt signifikanta likheter och skillnader i djurbensmaterialen (Wallin &

Martinsson-Wallin 1992: 9). Analysen visade att lokalerna Hemmor och Västerbjers, som båda ligger på östkusten, visade tydliga indikationer på djurhållning (svin) samt att Visby och Gullrum på västkusten har varit mer inriktade på vilt (säl). Ire utmärkte sig på grund av sin höga frekvens av vilt i materialet (Wallin & Martinsson-Wallin 1992: 16).

I Helena Anderssons avhandling Gotländska stenåldersstudier – Människor och djur, platser och landskap från 2016 skriver hon om Gotland under stenåldern med särskilt fokus på mellanneolitikum. De övergripande ämnena berör öbefolkningens relation till miljön, landskapet, platser, föremål, djur, döden och varandra (Andersson 2016: 3). Andersson (2016:

27–61) redogör även detaljerat för forskningshistoriken om mellanneolitikum på Gotland, vilka uppfattningar och tolkningar forskare har haft om perioden samt hur dessa har varierat och utvecklats. Andersson beskriver, likt Österholm (1989) många av de gropkeramiska lokalerna utifrån olika aspekter, avhandlingen har därför varit av stor användning i föreliggande litteraturstudie.

Eftersom den gropkeramiska kulturen har en tydlig relation till sälen bör även Jan Storås verk från 2001, Reading Bones – Stone age hunters and seals in the Baltic, nämnas. Storå (2001:

2f, 12, 25–35) skriver om olika sälars beteende (se kapitel 2.3.1) men också människors relation till sälen samt hur jakten på olika sälarter har gått till.

Studier har även gjorts på gropkeramiska lokaler från andra platser än Gotland. Martinssons (1985) uppsats Ålands stenålder – Kronologi, komparativa studier samt försök till bosättningsmodell är en sammanställning av alla konstaterade stenåldersboplatser på Åland.

Bland dessa finns åtta stycken lokaler med anknytning till gropkeramisk kultur som Martinsson (1985: 16–35), tillsammans med övrig stenålderslokaler, presenterar utifrån undersökningsbakgrund, läge och fyndmaterial. Martinsson (1985: 63) beskriver även en bosättningsmodell angående resursutnyttjandet på Åland och dess potentiella relation till den Finska sydvästkusten (se kapitel 5.2).

En liknande studie har även gjorts av Betty-Ann Munkenberg (2007: 105–148) som i kapitlet De gropkeramiska boplatsernas miljö skriver om gropkeramiska lokaler vid den svenska västkusten i Marianne Lönn och Pia Claessons bok Vistelser vid vatten – Gropkeramiska platser och kokgropar från bronsålder och järnålder från 2007. I kapitlet diskuterar Munkenberg bosättningsmönster och resursutbudet i norra Bohusläns skärgård (se kapitel 5.2).

Forskning om de gotländska gropkeramiska lokalerna har även gjorts i form av ett flertal osteologiska analyser som utförts under åren. I Gunborg Janzons bok Gotlands mellanneolitiska gravar har Jan Ekman (1975: 212–246) skrivit kapitlet Djurbensmaterialet från stenålderslokalen Ire, Hangvar sn, Gotland. I kapitlet redovisar Ekman sin osteologiska analys av djurbensmaterialet från Ire (se kapitel 3.11.3) samt den kompletterande analys han har utfört på Gullrummaterialet (se kapitel 3.6.3). Resultaten jämför han även med benmaterial från Hemmor, Visby och Västerbjers.

Djurbensmaterial från Ajvide har bland annat analyserats av Anders Gustavsson (2015) i hans masteruppsats Djurbensmaterialet på Ajvide – En osteologisk analys och GIS-studie för att undersöka platsens användning och förändring över tid samt Emelie Hansson i hennes masteruppsats Handlingar i tid och rum – En osteologisk analys av djurbensmaterial från den gropkeramiska lokalen Ajvide i Eksta socken, Gotland (se kapitel 3.1.3).

En osteologisk analys på djurbensmaterial från Hemmor har utförts av Susann Lidström som 2012 skrev sin kandidatuppsats Stenåldersboplatsen Hemmor- en stratigrafisk analys av djurbenen på en gropkeramisk boplats (se kapitel 3.9.3).

(13)

7

1.6. Källkritik

Litteraturstudien om de gropkeramiska lokalerna innehåller delvis referenser som kan anses vara gamla och utdaterade, dels för att de beskriver upptäckten och det tidiga undersökningsskedet av många lokaler, men också för att vissa av dessa lokaler inte har återundersökts under senare år.

Eftersom artförekomsten i olika djurbensmaterial utgör en viktig del i föreliggande studie är det viktigt att nämna att de representativa kvaliteterna hos ett djurbensmaterial kan påverkas av flera saker. Christian Lindqvist och Göran Possnert (1997: 34) skriver exempelvis att vissa benmaterial med säkerhet kan kopplas till en specifik fas, såsom den gropkeramiska perioden, medan andra material kan innehålla ben från ett längre tidsspann. De utgrävningsmetoder som har använts vid insamlandet av olika benmaterial kan också variera, här betonar Lindqvist och Possnert att inkluderandet och exkluderandet av sållning vid grävningar, samt måtten på sållgaller har stor inverkan på materialet. Christian Lindqvist (1997: 91) skriver att väldigt små ben ofta kan gå obemärkta genom sållningsprocessen eftersom arkeologer använder för grova galler i sina såll. Som exempel skriver Lindqvist att han sammanlagt hittade 415 fiskben med en vikt på ca 9 g, en kindtand från en ung vikare, en kindtand från en ung hund, tre snäckfragment samt ett litet skal från en hjärtmussla i en sållhög vid en utgrävning vid Ajvide 1992 efter att ett sållgaller på 7 mm hade använts. Baserat på den här informationen uttrycker Lindqvist sina tvivel om den totala avsaknaden av sillben vid området Ajvide D övre. Storå (2001: 3–4) påpekar också att fiskben generellt bevaras mycket sämre än exempelvis sälben.

En arts frånvaro betyder alltså nödvändigtvis inte att arten inte förekommit på platsen.

En lokal kan även bestå av flera områden inom aktivitetsytan där olika aktiviteter har ägt rum, som resultat kan koncentrationer av benmaterial innehållande olika arter vara spridda över olika områden. Vart schakten sedan placeras vid utgrävningar kan ha en stor inverkan på vilka arter som identifieras, och således vilket intryck vi får av lokalen. Ett exempel på detta är svarta ytan vid Ajvidelokalen inom vilken större mängder svinben har påträffats i jämförelse med områden utanför (Gustavsson 2015: 24; Hansson 2018: 54).

Det råder stor variation i hur utförligt olika lokaler har undersökts vilket medför att vissa lokaler benämns mycket sällan i litteraturen i jämförelse med andra, samt att dessa ofta beskrivs mycket kortfattat. Vid jämförelse av lokaler kan det därför exempelvis tyckas som att mer aktivitet har skett vid en lokal än en annan, när det i själva verket beror på informationsbrist.

(14)

8

2. Gotland under Mellanneolitikum

2.1. Den gropkeramiska kulturen

Den gropkeramiska kulturen uppstod under 3000-talet f.Kr. och pågick fram till ca 2500 f.Kr.

Vid ca 3000 f.Kr. hade kulturen spridit sig till Gotland, Öland och längst den Svenska östkusten ned till Skåne. Vissa ser den gropkeramiska kulturen som en återgång till ett levnadsätt som jägare-samlare under en tid då jordbruket hade börjat uppstå i det neolitiska Nordeuropa (Zvelebil 2004: 433; Larsson 2008: 81). Grupperna som kom att utgöra den gropkeramiska kulturen ska då ha lämnat sina gårdar inåt landet för att bosätta sig längs kusten. Andra forskare förespråkar ett levnadsätt även inriktat på grisuppfödning och småskalig spannmålsodling. Den kontakt som ska ha funnits mellan samlare och bönder under den Sydskandinaviska bondestenålderns första 500 år har också fått vissa att tolka det gropkeramiska samhället som en kultur med egen identitet (Zvelebil 2004: 433).

Kulturen har fått sitt namn efter dess karaktäristiska keramik vars kärl dekorerades med större gropar. Larsson (2008: 82) skriver att andra vanliga kännetecken hos gropkeramik är att kärlens övre hälft, ibland dock hela kärlen, är dekorerade med en blandning av fiskbensmönster, rutmönster, lodräta eller sneda snitt, kamavtryck och geometriska motiv. Det har gjorts flera försök av arkeologer att dela in gropkeramiken efter dess olika dekorativa motiv, detta har dock visat sig vara väldigt svårt med tanke på att det i Sverige inte finns någon annan stenålderskultur varifrån arkeologer hittar så stora mängder keramik som från den gropkeramiska kulturen, samt att variationen på orneringen är mycket stor. Enligt Larsson (2008: 82) hittas hela gropkeramiska kärl sällan och de fynd som görs indikerar ofta deponeringar av redan trasiga kärl. De stora samlingarna gropkeramik hittas vid boplatser, men det förekommer även skärvor, miniatyrkärl och upp och ner-vända kärlbottnar i gravar.

2.2. Klimatet och landskapet

Under gropkeramisk tid rådde den subboreala klimatperioden vilken innebar varmare somrar och kallare vintrar där isförhållandena kunde bli mycket kraftfulla jämfört med idag. Östersjöns motsvarighet under mellanneolitikum går under namnet Litorinahavet och hade en högre havsnivå, men även en högre salthalt som tillsammans med det varma klimatet resulterade i att den organiska produktiviteten i havet var högre än idag (Andersson 2016: 113f).

I och med att inlandsisen smälte kom den gotländska kustlinjen att påverkas av en landhöjning eftersom trycket i jordskorpan lättade, den här landhöjningen varierade i intensitet från norra till södra Gotland. Förutom landhöjningen pågick även förändringar i havsnivån, dels på grund av klimatets inverkan på glaciärer och inlandsisar, men även på grund av variationer i gravitationen (Andersson 2016: 62). Höjningar i havsnivån kunde medföra att strandnära boplatser och andra lokaler översvämmades och täcktes av ett sandlager, när vattnet sedan gick tillbaka kunde aktiviteten fortsätta på platsen. Dessa sandlager kallas transgressioner och kan vid utgrävningar påträffas i stratigrafin mellan två kulturlager. En sådan transgression syns bland annat vid Ajvidelokalen (se kapitel 3.1.2).

(15)

9

2.3. Faunan

2.3.1. Sälar och tumlare

De sälarter som förekommer i gropkeramiska material är grönlandssäl (Pagophilus groenlandica), vikare (Pusa hispida) och gråsäl (Halichoerus grypus). Det finns ett fåtal fall där sälben har artbedömts som knubbsäl (Phoca vitulina) (Nihlén 1927: 102; Storå 2001: 27), dessa bedömningar har dock möts med skepticism eftersom knubbsälen är mycket ovanlig bland stenåldersmaterial och blir mer frekvent i östersjön först under brons- och järnålder (Ekman 1974: 213; Wallin & Sten 2007: 26; Storå 2001: 2).

Storå (2001: 2–6) beskriver arternas beteenden på följande sätt. Grönlandssälen når en storlek på ca 176 cm, rör sig i grupper och kan förflytta sig över stora områden, den föder sina ungar sig vid kanten av den fasta isen från februari till mars där de samlas i kolonier. Vikare är mer enstöriga till beteendet och håller sig till sina områden, ofta närmre kusten än andra sälar.

Likt grönlandssälen föder vikaren sina ungar under perioden februari – mars, dock görs detta i lyor. Till skillnad från grönlandssälen håller vikaren även andningshål öppna i den fasta isen och hos vikare kan hanar bli ca 141 cm och honor ca 137 cm. Gråsälen är större än både grönlandssälen och vikaren med en storlek på ca 240 cm hos hanar och 202 cm hos honor. Stora grupper av gråsäl tenderar att vistas i yttre skärgårdsmiljöer under perioden maj – augusti och den upprätthåller, likt grönlandssälen, inte andningshål i isen. Gråsälen föder sina ungar på land mellan februari och mars (Havs och Vatten myndigheten 2017),

Ett annat marint däggdjur förutom sälarna är tumlaren, en liten tandval i storleken 135 – 185 cm med en vikt på ca 50 kg (Österholm 2008: 130). Tumlaren förekommer relativt ofta i mesolitiska material men blir mindre frekvent under neolitikum, Österholm (2008: 130) menar att en anledning kan ha varit övergången från det milda atlantiska klimatet till ett kyligare subborealt klimat med kalla vintrar. Idag besöker tumlaren vanligtvis Östersjön under sommaren för att sedan migrera till hösten, ben från stenåldersmaterial visar höga d¹³C-värden hos tumlare vilket enligt Lindqvist och Possnert (1997: 43) indikerar att de spenderade vintern i Nordatlanten. Det händer dock att tumlare övervintrar i Östersjön och att de då kan få stora problem om isförhållandena är svåra. Det finns två dokumenterade fall av massdöd på tumlare i modern tid då tjocka isar ledde till att djuren kvävdes vid uppstigningen efter sina djupdykningar. Dessa händelser förminskade antalet tumlare kraftigt och tros vara en anledning till att populationen i Östersjön än idag är svag. Om liknande, eller svårare, isförhållanden har ägt rum under neolitikum kan detta också vara en anledning till artens minskning (Österholm 2008: 130). Enligt Lindqvist och Possnert (1997: 43) kan massjakt även ha varit en orsak.

2.3.2. Fiskar

Många olika fiskarter förekommer bland lokalernas benmaterial. Olson (2008: 32) skriver att neolitiska fiskare sannolikt hade kunskap om fiskars beteende och lekperioder samt när stimmen var som störst. Olson (2008: 32f) fortsätter med att beskriva beteendet hos många av dessa fiskar samt den metod med vilken många effektivast kan fångas. Torsk håller sig vanligtvis på djupt vatten långt nog från stranden för att ofta kräva båt vid fiske, små torskar besöker dock grundare vatten året runt. Gädda och gös fiskas som lättast när de under våren leker och jagar i grunda vatten, gäddan återvänder även till grunda vatten under hösten för att jaga. Abborren leker under de varma delarna av året då den rör sig nära ytan. Gädda, gös och abborre är dock tillgängliga för fiske under hela året. Karpfiskar, plattfiskar och ålar är däremot svårfångade under vintern då de söker sig till bottensedimenten för att övervintra. Simpor och lake vistas på djupt vatten från våren till tidig höst och rör sig mot grundare vatten under hösten och vintern där de är mer lättillgängliga. Sill fångas vanligen under våren och sommaren men är tillgängliga under hela året. Laxfiskar söker sig till flodmynningar under hösten för att leka.

(16)

10 2.3.3. Svin

Debatten om huruvida svinbenen från de gotländska stenålderslokalerna kommer från domesticerade eller vilda svin har pågått sedan de första svinbenen hittades (Eriksson 2004:

155). Det faktum att svinet introducerades till Gotland av människan, samt den mängd svinben som hittats, ses av exempelvis Lindqvist (Lindqvist and Possnert 1997) och Jonsson (1986) som tecken på domesticering medan Ekman (1974) och Rowley-Conwy (Rowley-Conwy & Storå 1997) anser att svinen varit vilda. Svinen från stenåldersmaterialet har ungefär samma storlek som vildsvin men har en skeletal morfologi med drag från både vild- och tamsvin (Eriksson 2004: 155). Ett tredje alternativ är att svinen har varit förvildade men hållit sig till skogarna i närheten av människor, och att människorna kan ha utfodrat dem med sitt matavfall vintertid.

Teorierna om att svinen har varit tama eller på annat sätt matats av människor har motbevisats av isotopanalyser utförda på mellanneolitiska svin. Resultaten har visat att svinen levt på markbunden diet utan inslag av marin föda. Hade svinen tagit del av den mänskliga födan hade isotopanalyserna även visat marina värden, hundben som har analyserats visar jämförelsevis att de levt på samma kost som människor (Eriksson 2004: 156).

Vildsvin föredrar energirik föda såsom ekollon och boknötter och håller sig till områden med täta och näringsrika jordar där den typen av skog finns (Massei & Genov 2004: 136;

Hägglund 2017: 7).

2.3.4. Fåglar

Förekomsten av fåglar kan enligt Kristiina Mannermaa (2008: 40) vara kontextuellt svårtolkade i benmaterial av flera orsaker. Dels är det ovanligt att fågelben visar de slaktspår eller tecken på märgspaltning som oftare förekommer hos däggdjur, benens skörhet kan även leda till en hög fragmenteringsgrad i materialet vilket försvårar identifikationen av mänskligt orsakade skador på benen. Andra försvårande faktorer är att rovfåglar som har dödat och ätit andra fåglar ofta kan lämna efter sig benrester vars anatomiska fördelning liknar resterna av mänsklig konsumtion, samt att fågelkadaver kan ha spolats upp på stranden vid havsnära lokaler. Det är med andra ord ofta svårt att bedöma om fågelben har hamnat på sin plats på grund av mänsklig aktivitet eller naturliga skäl. Vissa fågelben från Ajvide har dock enligt Mannermaa och Storå (2006: 448) tydliga slaktspår på vingar och skuldergördlar vilket indikerar avlägsnandet av bröstmuskeln.

Flyttfåglar har i Mannermaas (2008b: 64) mening varit vanligast i dieten under deras vårliga återkomst samt under sommarens häckning- och ruggningsperioder då antalet fåglar och tillgången till ägg varit som störst. Vid kustnära lokaler skriver Mannermaa (2008: 64) att mellanstora änder, alkor (Fig. 3) och doppingar verkar ha varit de vanligaste bytesfåglarna. Mannermaa (2008: 43) betonar dock uppgifterna om flyttfåglarnas beteende är baserade på dagens fåglar och att flyttfåglars migration kan ha sett annorlunda ut under stenåldern.

Figur 3: Sillgrisslor (Uria aalge), en art ur familjen alkor, Vid Stora Karlsös klippor (foto: Albin Eriksson).

(17)

11

3. Presentation och kartanalys av de gropkeramiska lokalerna

I det här kapitlet kommer lokalerna att beskrivas utifrån deras undersökningshistorik, lägen i landskapet och fyndmaterial. Den litterära information som finns tillgänglig skiljer sig väldigt mycket mellan lokalerna eftersom att vissa lokaler har undersökts under en längre tid och i större omfattning än andra. Den varierande graden av information medför att vissa lokaler har betydligt mer detaljerade beskrivningar än andra. För kartor i full storlek, se bilaga.

3.1. Ajvide

3.1.1. Bakgrund

Den gropkeramiska lokalen vid Ajvide i Eksta socken är den mest utförligt undersökta gropkeramiska lokalen inom såsom utanför Gotland (Wallin & Martinsson- Wallin 2016: 6). Lokalen upptäcktes först 1922 av Oscar Wennersten och undersöktes för första gången 1923 av John Nihlén (Österholm 1989: 85; Nihlén 1927: 93f).

Intresset för Ajvidelokalen svalnade sedan fram till dess att Inger Österholm och Göran Burenhult genomförde två utgrävningsperioder mellan åren 1980–87 och 1992–99.

Från år 2000 har utgrävningarna utförts av Högskolan på Gotland och i skrivande stund utfördes den senaste utgrävningen och fosfatkarteringen vid Ajvide våren 2017 av Uppsala Universitet - Campus Gotland. (Österholm 2008: 12; Sjöstrand & Wallin 2017: 4f).

Arean på Ajvidelokalen har en uppskattad storlek på ca 200 000 m², av dessa är ungefär 3000 m² undersökta (Gustavsson 2015: 8; Sjöstrand & Wallin 2017: 4).

Hittills har 85 gravar kunnat undersökas varav åtta är tomma och har tolkats som kenotafer, minnesgravar utan begravda kvarlevor (Sjöstrand & Wallin 2017: 5).

Österholm (2008: 34) skriver hur en starkt svartfärgad yta med ett gult stråk i ena kanten upptäcktes under utgrävningen 1992 i utgrävningsområdets sydöstra hörn.

Mörkfärgningen har fått namnet svarta ytan och består av fet jord i vilken både arkeologiska fynd och benmaterial har hittats, inom svarta ytans gränser förekommer dock inga gravar, vilket det gör i marken runt omkring. Där finns dock ett förhållandevis stort antal spridda fragmenterade människoben.

Aktiviteten vid Ajvidelokalen har delats in i fem olika faser som Wallin (2016: 413f) beskriver. Den första fasen har daterats till ett tidigneolitiskt skede genom ett kulturlager norr om den huvudsakliga undersökningsytan, dateringen till tidigneolitikum har gjorts på de ca 100 yxor/ämnen av grönsten som har hittats, spår av tidigneolitisk keramik har dock inte hittats på platsen. Dateringarna är dock tvetydliga och Österholm (1989: 117) skriver att lokalen etablerats redan under senmesolitisk tid.

Figur 4: Undersökningsytan vid Ajvide, Österholms (1989: 88) fosfatkartering i grått, 2017 års fosfatkartering i blått och den utgrävda ytan i rött (fig. Sjöstrand &

Wallin 2017: 11).

(18)

12 Den andra fasen har enligt Wallin (2014: 413f) daterats till ca 3200–2900 f.Kr. baserat på 14 prover från djurben funna i botten av kulturlagret. Fas två fördaterar majoriteten av de gravar som finns på platsen då dessa har grävts genom kulturlager, det finns dock ett fåtal gravar som undantagsvis sammanfaller med fas två.

Ca 2900–2600 f.Kr. blev en del av Ajvidelokalen en allt vanligare gravplats, detta menar Wallin (2016: 413) markerar fas 3. Att äldre gravar verkar förekomma något mer åt öst och yngre åt väst, samt att gravarna ofta är grupperade, skulle kunna tyda på att gravfältet har delats in efter familjer, ätter eller andra typer av grupper.

Den fjärde fasen är daterad till ca 2600–2300 f.Kr. och indikeras av gravfältets fortsatta utveckling men även tillkomsten av nya rituella områden, dessa har påträffats i minst 4 områden och utgörs av stora mörkfärgningar i marken intill äldre gravar, den första av dessa som påträffades är den tidigare nämnda svarta ytan. Även offergåvor i form av djurben har påträffats i anslutning till redan begravda individer, vilket enligt Wallin tyder på en utveckling i det rituella tänkandet på platsen.

Spåren av bronsåldersaktivitet, daterad till 1400–1200 f. Kr., i områdets södra del markerar den femte och sista fasen. Dessa lämningar utgörs av stolphål från vad som tolkats som ett avlångt vindskydd, i ena halvan av vindskyddet finns även resterna från en eldstad (Wallin 2016: 414; Österholm 2008: 19). Bronsåldersaktiviteten på platsen har ingen direkt anknytning till tidigare faser och kan ha varit ett temporärt tillhåll, möjligtvis kopplat till ett säsongsmässigt utnyttjande av kusten.

3.1.2. Läge och resursområde

Nihlén (1927: 93) beskriver platsens forntida läge som öppet och oskyddat mot havet. Baserat på resultaten från fosfatkartering ska Ajvide dock enligt Österholm (1989: 88f; 2008: 12) under slutet av mellanneolitikum och början av senneolitikum ha legat på en udde där läget, trots närheten till havet, ändå ska ha varit relativt skyddat. På havsbotten, ungefär en kilometer ut i havet, beskriver hon hur en kalkstensbarriär bromsade upp vågorna vilket bidrog till lugnare vatten närmare stranden. I och med landhöjningen ska kalkstensbarriären med tiden ha rest sig ur havet och bilda en vik som vid en höjd på 11 m.ö.h. omslöt udden, varpå Ajvide låg, ifrån söder och sydöst. Även Andersson (2016: 236) skriver att lokalen låg längst ut på spetsen av en udde riktat mot Karlsöarna.

Gustavssons (2015: 22) strandlinjer, framtagna i ArcGis via höjddata, visar att en havsnivå på ca 12 m.ö.h. istället bildade en ö sydväst om det undersökta området vilket placerar den huvudsakliga aktivitetsytan vid mynningen av sundet mellan ön och det gotländska fastlandet, med öppet hav direkt västerut. Med en havsnivå sänkt till 11 m.ö.h. syns i Gustavssons karta en landbrygga ut till ön som placerar aktivitetsytan i en vik mynnande mot havet i väst. Under utgrävningen 2007 grävdes två provgropar vid kullen som utgjort ön, ingen av dessa resulterade dock i några fynd (Norderäng 2008: 11). 2017 togs fosfatprover vid ön som visade ett fåtal förhöjda värden, tre schakt och en provgrop placerades vid dessa värden men inga spår av förhistorisk aktivitet påträffades (Wallin & Sjöstrand 2017: 66). Hägglund (2017: 7) skriver att bottenlagren i marken i Ajvideområdet mestadels består av morän, sandig morän och sedimentär sten, även marken under själva aktivitetsytan består av sandig morän vilket han poängterar gör lokalen väldränerad. Den väldränerade marken i området är inte är optimal för vildsvin då de föredrar våtare mark och den näringsrika vegetationen som följer (Hägglund 2017: 7; Massei & Genov 2004: 136). Inom 10 kilometersradien från lokalen finns dock våtmark som under mellanneolitikum kan ha varit både fler samt större våtmarker, sjöar och myrar. Om så är fallet kan dessa områden ha bidragit med både fiskevatten och jaktmarker för vildsvin (Hägglund 2017: 7).

I jorden vid Ajvide syns också en tydlig, ca 20 cm tjock, transgressionshorisont mellan olika gropkeramiska kulturlager, transgressionen har enligt ¹⁴C-dateringar inträffat 2900–2800 f.Kr. (kalibrerat) (Wallin & Sjöstrand 2017: 67; Österholm 2008: 10).

(19)

13 Precis som hos Gustavssons (2015: 22) strandlinjer visar 12-metersnivån den ö som funnits sydväst om den undersökta aktivitetsytan. Lokalens läge vid kusten kan ses som en tolkningsfråga då resursområdet utgörs av en bred, utstickande udde, vid inspektion av 11- metersnivån ligger lokalen dock direkt placerad i en vik, och vid tolv-metersnivån intill ett sund (Fig. 5). För korrespondensanalysen har Ajvide klassificerats som en lokal belägen på en udde.

Jordartskartan (Fig. 6) stämmer överens med hur Hägglund (2017: 7) beskriver Ajvidelokalen. Större delar av närområdet består av dränerade jordarter men utanför 5 km- radien i nordöst breder ett större område av täta jordarter ut sig. På kartan syns det också tydligt hur Karlsöarna ligger precis vid 5- och 10 km-radierna från Ajvide. Att paddla från Ajvide till Lilla Karlsö tar enligt Österholm (1989:120, 185) 50 minuter, och till Stora Karlsö två timmar, resetiderna sammanfaller av en händelse med tiden det enligt teorin tar att promenera samma sträckor (Norrman 1985: 5), vilket gör det desto mer troligt att människorna, enligt Mannermaas och Storås (2006: 445–448) teori, färdades till Karlsöarna för att jaga alkor och samla ägg.

3.1.3. Resursanvändning

Under årens utgrävningar har ca 2300 kg ben hittats vid Ajvide (Wallin & Sjöstrand 2017: 5).

Efter utgrävningarna som ägde rum på Ajvide åren 1983-1987 skriver Österholm (2002: 17) att arkeologer funnit ben från fisk, säl och svin. Av de olika sälarterna är grönlandssäl den främst förekommande arten på platsen, följt av vikare, dock förekommer även några ben från gråsäl samt ett möjligt exemplar av knubbsäl (Storå 2001: 16). Storå (2001: 16–17) beskriver även en skillnad i åldrarna på grönlandssäl och vikare i benmaterialet där antalet kutar från grönlandssäl är betydligt mindre än de från vikare. Enligt Storå tyder detta på att olika jaktstrategier har använts för de olika arterna, jakt på vikare har alltså varit mer inriktad på kutar medan grönlandssäl har jagats i ett bredare åldersspann.

Bland fiskarter som förekommit i materialet är sill och torsk vanligast, utöver dessa arter förekommer även abborre, gädda, laxfiskar, karpfiskar, plattfiskar och ål (Olson & Walther 2007: 178s, 182). Andra fynd som berättar om platsens jakt och fiske är några av de redskap och andra föremål som påträffats. Olson och Walther (2007:182) skriver att över 400 fiskekrokar av ben har hittats, men även flöten tillverkade av björkbark och nätsänken av sten.

Österholm (2008: 47) nämner också att ca 60 pilspetsar av både ben och flinta samt ca 40 benharpuner hittades under undersökningarna 1983–1992. Olson och Walther (2007: 182)

Figur 5: Höjdkarta över Ajvide med strandlinjer baserade på diskussion med handledare. (Karta: Albin Eriksson, © Lantmäteriet)

Figur 6: Jordartskarta över Ajvide. (Karta:

(20)

14 skriver att krokarna troligtvis har använts för att fiska torsk från båt en bit ut på havet eller möjligtvis från klippor när torsken rörde sig nära land. Sillfisket bör enligt Olson och Walther ha skett med hjälp av nät, eftersom sillbenen från Ajvide har kunnat delas in i två olika storleksgrupper tycks det i Olson och Walthers mening som om sillfisket vid Ajvide utförts i olika fångstperioder under året. Fiske av plattfisk och gädda bör med en någorlunda lätthet ha kunnat utföras med fiskespjut i grunt vatten eftersom plattfiskar under högsommaren ofta vistas i grundare vatten och gäddor kan hålla till i så grunt som 20 cm djupt vatten under vårens lekperiod (Olson & Walther 2007: 182).

Fågelbenen kommer i störst grad från andfåglar där ejder är vanligast, andra fågeltyper som förekommer är alkor, såsom tordmule och tobisgrissla, men även måsar, skarvar, kråkfåglar, vadarfåglar, örnar, falkar, ugglor, duvor och nattskärror (Mannermaa & Storå 2006: 436f). Att andfåglar, måsar och vadarfåglar förekommer i materialet är i Mannermaas och Storås (2006:

445–448) mening inte märkvärdigt eftersom dessa fåglar vistas i kustlandskap, för att jaga alkor lär människorna vid Ajvide dock ha behövt besöka en klippigare miljö såsom Karlsöarna där häckningsperioden under våren och sommaren troligtvis utgjort ett bra tillfälle för fågeljakt och insamling av ägg.

Martinsson-Wallin (2008: 176–178) nämner att Ajvidelokalen tycks ha genomgått en förändring under dess användningsperiod vad gäller resursutnyttjande då människorna verkar ha ägnat sig mer åt fiske och jakt på marina däggdjur i början än i senare skeden, då fokus tycks ha skiftat mer till djurhållning. Osteologiska studier visar enligt Wallin och Sten (2007: 27) att svinen från Ajvide ska ha haft en ålder på ca 6–9 månader, vilket placerar jakt- eller slakttillfället under perioden september–januari.

Enligt Hanssons (2018: 25) osteologiska analys utgörs det undersökta benmaterialet av 3730 fiskben (59,84 %), 1256 svinben (20,15 %), 1072 sälben (17,2 %), 63 hundben (1,01 %), 29 fågelben (0,47 %), 27 ben från hjortdjur (0,43 %), 21 ben från får/get 0,34 %), två ben från hare (0,3 %), två ben från tumlare (0,3 %), ett ben från nötkreatur (0,2 %), ett ben från gnagare (0,2 %) och ett ben från groda (0,2 %).

3.1.4. Kort om fosfatkartering

Fosfatkarteringen vid Ajvide, men även andra lokaler görs vanligen enligt den så kallade spot test metoden. Metoden går ut på att små mängder jord (ca 50 mg) från inmätta provtagningar i marken läggs ut på ett filterpapper, vanligen indelat i ett rutnät där det framgår vart varje prov är hämtat, sedan droppas två olika vätskor på jordprovet med en halv minuts mellanrum. Den första vätskan består vanligen av en blandning av ammoniumheptamolybdat, vatten och salpeter- eller saltsyra, den andra vätskan består av askorbinsyra och vatten. Ytterligare en halv minut efter att den andra vätskan tillämpats har en blå fläck uppstått på pappret under jorden, fläcken bedöms sedan, vanligen utifrån en 5-gradig skala, baserat på hur tydligt fläcken framstår (Österholm & Österholm 1983: 11f). Siffran tillämpas sedan på den inmätta platsen där jorden togs vilket resulterar i en karta där värden framstår som cirklar i varierande storlek baserat på provets gradering. Större cirklar visar alltså på kartan vart de största fosfatutslagen finns på den fosfatkarterade ytan, vilket indikerar en ökad aktivitet (Fig. 4).

(21)

15

3.2. Alvena

3.2.1. Bakgrund

Nihlén (1927: 106f) skriver att han upptäckte lokalen vid Alvena i Eskelhem socken sommaren 1922 då han kartlade fornlämningar i området, provgrävningar gjordes redan vid upptäckten men även vid senare tillfällen, Nihlén nämnder dock inte under vilka år. Vid undersökningarna påträffades en mindre grönstensyxa, djurben, ca 500 keramikskärvor och stora mängder slagna flintskärvor av mestadels sydskandinavisk flinta.

Norrman (1985: 21–28) skriver om hur nya undersökningar skedde vid Alvena 1983 i form av fosfartkartering samt en provgrävning. Fosfatkarteringen utfördes enligt spot test metoden under ledning av Inger och Sven Österholm och visade en aktivitetsyta på ca 34 000 m². Ett inhägnat betesområde gjorde dock en del av ytan otillgänglig för kartering, med betesmarken inräknad kan aktivitetsytan uppskattningsvis ha ökats med ca 11 000 m² till 45 000 m². Vid provgrävningen påträffades, likt vid Nihléns grävning, djurben, keramik och flinta (Norrman 1985: 29).

Enligt ett flertal källor ska Alvenalokalen ha legat i en vik skyddad från havet som mynnar åt sydväst (Nihlén 1927: 106; Norrman 1985: 6, 15; Andersson 2016: 233), Österholm (1989:

144) skriver dock att lokalen låg på en smal udde, en förklaring är att denna udde låg längst in i en vik, såsom Nihléns (1927: 106 fig. 85) samt Norrmans (1985: 13 fig. 5) ritningar föreslår.

Alvena har enligt Norrman (1985: 4–7) varit belägen i en sydväst-sluttning, dock ska landskapet runt omkring ha varit mycket flackt och höjdskillnaderna små. Inom 5 km-radien från lokalen har marknivån ökat långsamt till ca 30 m.ö.h., utanför dessa 5 km har höjden på landskapet sedan ökat ytterligare.

Norrman (1985: 11) nämner att träskmarker ska ha funnits i området runt omkring lokalen där fiske kan ha skett. Eftersom träsken har bestått av sötvatten lär de i Norrmans mening även ha lockat till sig fåglar och vilt. Enligt Nihlén (1927: 106) bör fiske även ha varit lönsamt i de grunda vikar som fjärden vid lokalen förgrenades i.

På höjdkartan (Fig. 7) syns det skyddade läge som nämns i litteraturen (Nihlén 1927: 106;

Norrman 1985: 6, 15; Andersson 2016: 233), vid högre havsnivåer syns även den udde som Österholm (1989: 144) nämner att lokalen legat på, samt de många, grunda vikar som enligt Nihlén (1927: 106) bör ha utgjort goda fiskevatten.

Jordartskartan (Fig. 8) visar att täta jordarter utgjorde relativt stora delar av området kring viken samt ett större område öst om lokalen vilket kan vara en förklaring till den stora mängden vildsvinsben i djurbensmaterialet som Nihlén (1923: 4) nämner.

(22)

16 3.2.3. Resursanvändning

Nihlén (1923: 4) skriver att talrika mängder ben från svin samt även många ben från grönlandssäl har hittats vid Alvena. På platsen har även ben från torsk och gädda hittats, såväl som tandfragment från fyra idisslare.

3.3. Barshalder

3.3.1. Bakgrund

År 1925 flyttades ett hus till egendomen Rojrhage 1:1 i Grötlingbo socken, eftersom marken efter flyttandet av huset hade blivit privat tomt hölls utgrävningar under åren 1930–31, 1947 samt 1951–1952. Åren 1960–1967 utfördes mer omfattande utgrävningar, dels eftersom den intilliggande vägen skulle breddas, men också för att de tidigare utgrävningarna hade varit så fyndrika. Utgrävningsområdet kom att sträcka sig över ca 700 m². I jorden påträffades gravar daterade till perioden folkvandringstid–vendeltid och under järnålderslagren fanns stenålderslämningar med keramik från trattbägar-, stridsyxe- och gropkeramisk kultur. Under utgrävningarna prioriterades lämningarna från järnålder högre än stenåldersmaterialet, från vilket arkeologerna såg till att samla in flinta och keramik. Åren 1963–1967, då utgrävningen gick under ledning av Gustaf Trotzig, behandlades stenålderslagren dock separat och sållades med 2,5 mm såll. Trotzigs utgrävning färdigställdes dock aldrig och fick avslutas hastigt på grund av otillräcklig finansiering (Rundkvist, Lindqvist & Thorsberg 2004: 3, 9).

Barshalder ligger nära toppen av den nordvästra sluttningen på en höjdrygg som enligt Rundkvist, Lindqvist och Thorsberg (2004: 4) utgjorde ca 700 x 100 m lång ö i NNÖ – SSV riktning, lokalen ska då ha legat på öns norra ände intill en strandlinje på ca 15 m.ö.h. En så hög havsnivå motsvarar dock maximum av litorinavallen i området och skulle sänka lokalen

Figur 7: Höjdkarta över Alvena med strandlinjer baserade på Nihlén (1927: 106) (Karta: Albin Eriksson,