Självmord, en samhällsfråga?: En kvantitativ studie om självmord i Stockholms län

Sociologiska Institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.

VT19

Handledare: Hernan Mondani

Självmord, en samhällsfråga?

En kvantitativ studie om självmord i Stockholms län

Randi Eriksson och Allis Pettersson

Sammanfattning

Självmord är ett fenomen som funnits under lång tid. I dagens läge är det ungefär 1,500 personer som begår självmord varje år i Sverige, av det totala antalet begås ca 350 av dessa inom Stockholms län. Denna studie syftar till att undersöka om det finns något statistiskt samband mellan strukturella faktorer och självmordstalen i Stockholms län och i så fall vilka faktorer som blir signifikanta. För att besvara dessa har Durkheims teori om självmord använts för att hitta relevant data. Resultatet presenteras med hjälp av en OLS-regression som visade att medelålders män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, att arbetslöshet och högre psykiatribudget har samband med fler självmord, samt att högre ekonomisk tillväxt och antidepressiva läkemedel minskar antalet självmord. Men hjälp av teori och tidigare forskning analyseras resultaten, som visar att strukturella faktorer kan ha en påverkan på självmordstalen.

Nyckelord

Självmord, Durkheim, struktur, samhälle, Stockholms län, kvantitativ

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Syfte och frågeställning ... 2

Tidigare litteratur ... 3

Teori ... 3

Egoistiskt självmord ... 4

Anomiskt självmord ... 5

Altruistiskt och fatalistiskt självmord ... 5

Tidigare Forskning ... 7

Egoistiskt självmord ... 7

Anomiskt självmord ... 8

Övrig Forskning ... 10

Data och metod ... 12

Beroende variabel ... 12

Antal självmord ... 12

Oberoende variabler ... 13

Kön ... 13

Ålder ... 13

Ekonomisk utveckling ... 14

Arbetslöshet ... 14

Psykiatrisatsningar ... 14

Användning av antidepressiva läkemedel ... 15

Bostadsbrist ... 16

Utbildningsnivån i samhället ... 16

Etiska överväganden ... 17

Validitet och Reliabilitet ... 18

Analysmetod ... 19

Resultat och analys ... 23

Resultat ... 23

Analys ... 26

Diskussion ... 28

Framtida forskning ... 30

Referenser ... 31

Inledning

Självmord som fenomen har i många kulturer och länder varit förknippat med synd och skam och har under väldigt lång tid varit olagligt, även i Sverige. I det kristna Europa blev

“självmördare” bestraffade även efter döden genom i vissa fall likskändning, men det vanligaste straffet var begravning i ovigd jord utan närvaro av en präst. I Sverige fick människor som tog sitt liv ha en “anständig begravning” i kyrkan för att sedan begravas inom kyrkans murar först år 1908 (Ibsen, 2017). Då det inte finns samlad statistik på antal självmord från tidigt 1900-tal går det ändå att se en förändring från 1980-talet till nu. I dagens Sverige tar ungefär 1,500 personer sitt liv varje år, vilket är en minskning med ungefär 25%

jämfört med på 1980-talet (Suicide Zero, 2019). I Stockholms län är det en liknande trend som i övriga Sverige, nämligen att antalet självmord minskar samt att män är överrepresenterade jämfört med kvinnor.

Diagram 1, i två delar: Antal kvinnor och män som har begått självmord i Stockholms län mellan 1980–2017.

I Diagram 1 redovisas hur självmordstalen har förändrats över tid i Stockholms län uppdelat

på kön och åldersgrupper. I genomsnitt har ungefär 350 personer tagit sitt liv varje år sedan

1980, de flesta av dessa är män (ca 65%). Det har skett en minskning under den observerade

perioden, år 1980 var det 502 självmord, medan det 2017 förekom 226 självmord i

Stockholms län. Gemensamt för båda könen är att den yngsta åldersgruppen (15–24

åringarna) är de som har lägst självmordstal (Karolinska Institutet, 2017). Utmärkande med

den yngsta åldersgruppen är att självmordstalen i gruppen inte visar någon tendens att minska

som de övriga grupperna över tid (SPES, 2019).

År 2008 presenterade dåvarande statsminister Reinfeldt en allmän utredning om den svenska folkhälsan samt förslag till åtgärder där man ansåg att folkhälsan hade brister. En del av utredningen bestod av självmordsprevention där utredningen presenterade en övergripande nollvision för självmord med olika förslag för att nå det målet (Socialutskottet, 2007/08 85- 90). Riksdagen antog socialutskottets förslag i juni 2008 (Sveriges Riksdag, 2008). Ett av förslagen som antogs som självmordsprevention var att ge ökat stöd för ideella organisationer som arbetar förebyggande med självmord (Socialutskottet, 2007/08, 88). Exempel på organisationer som arbetar förebyggande är bland annat Suicide Zero, SPES och Mind.

Förutom dessa organisationer fick även Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention av Psykisk Ohälsa (NASP) som tillhör Karolinska Institutet (KI) mer resurser för vidare forskning (Wasserman m.fl., 2013, 268–269). NASP startades på 1990-talet och har som huvudsakligt syfte att identifiera orsaker till psykisk ohälsa som kana leda till självmord för att sedan sprida denna kunskap vidare till blåljuspersonal, skolpersonal och andra organisationer som kommer i direkt kontakt med människor som lider av psykisk ohälsa (KI, 2019a & 2019b).

Trots att det forskas mycket kring psykiatriska anledningar till självmord finns det anledning

att även se självmord som ett socialt problem. Ett socialt problem kan definieras som

någonting som påverkar tillräckligt många på ett negativt sätt och för vilket man kan se en

lösning genom ett kollektivt handlande (Helmersson Bergmark, 2011, 6). Utifrån den

definitionen innebär det att samhälleliga och politiska satsningar skulle kunna förändra

självmordstalen för att nå den ideala nollvisionen. För att kunna identifiera samhälleliga

mönster och politiska satsningar som kan påverka självmordstalen i Stockholms län är det

motiverat att sociologiskt studera fenomenet med ambitionen att ta fram statistisk bevisning

för effekten av vissa strukturella faktorer som då eventuellt kan förändras i preventivt syfte för

att minska suicidtalen. Den här studien begränsas till antal självmord i Stockholms län mellan

åren 2008–2017 då det finns bra tillgång till material. Begreppet självmord kommer synonymt

benämnas som suicid och definieras som “en avsiktligt självdestruktiv handling som leder till

döden” (Socialstyrelsen, 2017).

Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att studera sambandet mellan strukturella faktorer och självmord i Stockholms län. Fokus ligger på att sociologiskt och med hjälp av statistiska metoder studera ett antal strukturella faktorers påverkan på individen, då fokus inom självmordsforskning i Sverige främst är psykologiskt inriktad på individnivå. Studien ämnar studera på vilket sätt enskilda variabler förändrar sambandet med självmordstalen. Ambitionen är även att ta fram en modell som visar effekten av vissa strukturella faktorer som då eventuellt kan förändras i preventivt syfte för att minska suicidtalen. För att få svar på studiens syfte har två frågeställningar formulerats:

 Finns det något statistiskt signifikant samband mellan strukturella faktorer och självmordstalen i Stockholms län?

 Och i så fall vilka faktorer blir signifikanta?

Utifrån syfte och frågeställningar kommer tidigare litteratur, innehållande teori och forskning, presenteras. Därefter presenteras variabler, etiska överväganden och analysmetod. Sedan presenteras resultatet som följs av analys, och avslutas med en diskussion.

Tidigare litteratur

I detta avsnitt kommer Durkheims teori om självmord först att presenteras för att sedan övergå till en presentation av tidigare forskning om självmord från olika delar av världen.

Forskningen presenteras för att senare kunna analysera studiens resultat med hjälp av teori och tidigare forskning.

Teori

I en sociologisk studie om självmord på strukturell nivå är det naturligt att använda och pröva

en av historiens mest välkända sociologers teori om självmord, nämligen Émile Durkheims

teori om de olika självmordstyperna vilka han redovisar i sin bok Självmordet (Le Suicide,

[1897] 1983). Durkheims teori beskriver självmord som ett fenomen orsakat av strukturella

faktorer där han menar att de finns främst tre olika typer av självmord: Egoistiskt; Altruistiskt och Anomiskt (Durkheim, [1897] 1983). Det förekommer även en fjärde typ, det fatalistiska självmordet, som Durkheim inte framhäver i Självmordet mer än i en fotnot (Johnson, 1965, 877; Acevedo, 2005, 76).

Hans L. Zetterberg beskriver i förordet till boken Självmordet hur de olika idealtyperna ligger på ett spektrum med egoism och altruism på respektive ytterkant. Denna skala förklaras klassificera relationen mellan individ och samhälle. För att inte ligga i riskzonen för suicidala handlingar menar Zetterberg att en individ måste anpassa sig efter denna skala för att vara i balans med samhället, och då försöka hålla sig till mittzonen av spektrumet. Ingen av extremerna (egoism och altruism) är positiv då extrem individualism (egoism) och extrem konformism (altruism) ”upplöser samhället och förstör individen” (Durkheim, 1983, 8). Även inom mittzonen mellan egoism och altruism förekommer problematik jämsides med ett normaltillstånd, kallat anomi (Ibid).

För att studera självmord utförde Durkheim en studie där han analyserade både individuella och strukturella faktorer till självmord. Då han kom fram till att det främst var strukturella faktorer som genererade statistiska variationer i självmordsstatistiken, är det även detta som kommer ligga i fokus i denna studie. För att förklara begreppet självmord kom han fram till en slutgiltig definition som lyder: ”Termen självmord används om alla dödsfall, som direkt eller indirekt är resultatet av en positiv eller negativ handling, utförd av den avlidne, och vilken han vet kommer medföra detta resultat.” (Durkheim, 1983, 22). Durkheim tog fram statistik där han bland annat studerade faktorer såsom sociala grupperingar, kunskapsnivå, årstider, breddgrader och ekonomiska kriser, där statistiken presenterades för flera länder i Europa under olika tidsspann under 1800-talet (Durkheim, 1983).

Egoistiskt självmord

Durkheim studerar bland annat hur sambandet mellan självmord och sociala grupperingar ser ut, där han främst tittar på familjegrupper, religiösa grupper och politiska grupper (Durkheim, 1983, 95ff). Den slutgiltiga slutsatsen han kommer fram till är att anknytningen till andra människor och tillhörigheten i en grupp ”har en dämpande effekt på självmordsfrekvensen”

(Ibid, 161). Det egoistiska självmordet kan således förklaras med att människan lever med en

konstant rädsla för total förintelse och kan därför inte leva utan anknytningen till något som

individualism finns det inte heller någon anledning att existera (Ibid, 162–163). Det sätt Durkheim menar vore lösningen till överlevnad i ett sådant scenario är att individer som är medvetna om den egna förintelsen men för rädda för det faktiska avslutet endast kan undkomma detta öde genom att försöka blunda helt för alla de värden livet har (Ibid, 164).

Anomiskt självmord

Zetterberg beskriver hur det i mittzonen mellan egoism och altruism förekommer antingen ett normaltillstånd eller ett tillstånd av anomi. Anomi innebär kortfattat att relationen mellan individ och struktur hamnat i obalans (Durkheim, 1983, 203). När det inte förekommer tillräckligt kontroll från samhället om hur individer bör agera och bete sig riskerar människan att bli förvirrad och besvärad (Ibid, 220). När människan inte har tillräckliga medel att tillfredsställa sina behov blir det en obalans mellan individen och samhället. Det är detta som kan resultera i självmord (Ibid, 202–203).

Vanligast, menar Durkheim, är att denna obalans förekommer då det sker stora förändringar i ett samhälle. Ett exempel han ger är att ekonomiska kriser triggar en ökning i självmordsfrekvensen (Durkheim, 1983, 197ff). Zetterberg beskriver kortfattat hur det inom tillståndet av anomi förekommer två olika kriser: rikedomens kris där människor snabbt får högre förväntningar än vad som kan tillfredsställas, och fattigdomens kris där det istället handlar om en abrupt förlust av medel och tillgångar (Ibid, 9). Har personen så höga förväntningar och ouppnåeliga mål att de inte kan tillfredsställas kan detta skapa påfrestningar och personen riskerar då att utsättas för besvikelse efter besvikelse. Durkheim menar att det efter en viss grad av påfrestning, och efter för många besvikelser finns en gräns för hur länge en människa orkar leva (Ibid, 205). Påfrestningar och otillfredsställda behov gör att handlingar som blir otillfredsställande kan skapa obehag och kommer därför sällan att reproduceras, handlingskraften och livslusten kommer därmed försvagas. På grund av påfrestningarna resulterar det till slut i att individen inte längre orkar anstränga sig (Ibid, 203–

205). Det krävs att individens behov och förväntningar ligger i balans med vad samhället har för att tillfredsställa dessa, och anpassar behoven efter de gränser som förekommer för vad som erbjuds (Ibid, 206–208).

Altruistiskt och fatalistiskt självmord

De två resterande två typerna av självmord beskrivs vara de direkta motpolerna till det

anomiska- respektive det egoistiska självmordet. Det altruistiska självmordet förklaras som

motsatsen till det egoistiska självmordet, där individer som begår ett altruistiskt självmord lever i extrem konformism och lider av för hög grad av social integration. Vanligen är självmordet ett resultat av känslan av plikt och ett ömsesidigt beroende (Durkheim, 1983, 173–175). Bland annat analyseras militärer i Durkheims studie där resultat syns att militärer begår självmord på grund av den starka integrationen i den militära gruppen (Ibid, 195).

Det fatalistiska självmordet beskrivs vara motpolen till det anomiska självmordet, och handlar till skillnad från det anomiska om för hög grad av kontroll från samhället. Barclay D. Johnson (1965) beskriver hur det fatalistiska självmordet bland annat förekommer bland unga nygifta män, barnlösa gifta kvinnor eller slavar (Johnson, 1965, 877). Acevedo förklarar att Durkheim själv förmodligen inte lagt någon större vikt vid teorin då den enligt honom saknat tillräcklig empirisk relevans, men att det kunde vara rimligt att anse den vara en fjärde självmordstyp för att få en fullständig teori om självmord (Acevedo, 2005, 76).

Då föreliggande studie, likt Durkheims teori, är sociologiskt och samhälleligt inriktad är hans teori om självmord relevant att testa och analysera i relation till denna studies resultat. Teorin är även intressant att testa för att se om en teori skapad under 1800-talet är relevant även i det moderna Stockholm. De självmordstyper som kommer presenteras genomgående i studien är det anomiska och det egoistiska självmordet då studien fokuserar mycket på bland annat ekonomiska variabler, men också variabler som kan relateras till integrering och anknytning.

Det altruistiska och det fatalistiska självmordet kommer inte läggas någon större vikt vid i detta arbete då extrem konformism eller för hög grad av kontroll i samhället inte är framträdande kännetecken i moderna västerländska länder. Dessa typer anses således inte relevanta för studien.

Selvin (1958) har skrivit en artikel där han kritiskt rannsakar Durkheims empiri och metod.

Selvin menar att Durkheim har använt en bra analysmetod utifrån dåtidens vetenskap men han

menar ändå att Durkheim drar för stora slutsatser utifrån sin kvantitativa forskning (Selvin,

1958, 619). I boken Självmordet skriver Durkheim om mentalsjukdomar där han i en del av

boken menar att länder med högt antal mentalsjuka och “imbecilla” korrelerar med höga

självmordstal. Men han skriver även att självmordstalen inte behöver ha ett absolut samband

med andelen mentalsjuka utan det kan bero på någon annan orsak (Durkheim, 1983, 57). Det

kan tolkas i boken som att Durkheim försöker operationalisera fram variabler som kan mäta

korrelationen mellan psykiska sjukdomar och självmordstal, men att han inte lyckas med detta vilket gör att han väljer att istället bara lägga fullt fokus på de strukturella sambanden.

Tidigare Forskning

Eftersom Durkheims bok skrevs år 1897 så har många forskare haft möjligheten att göra egen forskning och egna tolkningar utifrån hans teori. Därför presenteras här ett urval av forskning som kommer från olika tidsperioder och geografiska kontexter.

Egoistiskt självmord

Efter att Durkheim presenterat sin teori om självmord är det flera forskare som inspirerats till att testa hans teori och till att studera självmord som fenomen. Breault och Barkey (1982) har presenterat forskning i vilken de gjort en kvantitativ komparativ studie mellan 42 länder under året 1970. I studien har de baserat sin forskning på Durkheims teori om egoistiskt självmord med religiositet, familjeförhållande och politiskt engagemang som oberoende variabler och självmord som beroende variabel. Variablerna är valda för att studera hur anknytning är kopplat till självmord (Breault & Barkey, 1982, 323). Data har de tagit fram genom att analysera religiösa tidskrifter och böcker för att se vilka som är religiöst engagerade och för familjevariabeln har de studerat antalet giftermål mot antalet skilsmässor för att få fram ett värde på integration i familjeförhållanden (Ibid, 325). För att få fram data för politisk integration har de använt sig av Taylor och Hudsons forskning om politiskt våld där de tagit medelvärdet för antalet döda på grund av politiskt våld delat med totalpopulationen i landet det gäller. Detta menar de tar fram ett värde för politisk integration (Ibid, 325–326). Att använda politiskt våld som mått för politisk integration kan anses tvivelaktigt, kanske hade en mätning av aktivt medlemskap i politiska partier varit ett bättre mått för det de ville undersöka. Resultatet i studien visar på att variablerna tillsammans förklarar 76% av den internationella variationen i självmordstalen (Ibid, 328). De presenterar således att religion, familj och politisk integration har ett starkt samband och en hög signifikans med självmordsstatistiken och pekar på att självmorden minskar vid högre grad av integration (Ibid, 330).

Ytterligare forskning på det egoistiska självmordet har Deborah L. Trout (1980, 10)

presenterat där hon framför olika forskning med fokus på social isolering och betydelsen detta

har på självmordsfrekvensen. Trouts artikel är en genomgång av presenterad forskning vilket

innebär att det är viktigt att ta hänsyn om att detta inte är hennes egen studie. Forskningen som presenteras är kopplad till Durkheims teori där han menar att låg integrering i sociala grupper gör att individen riskerar att utveckla suicidala beteenden (Trout, 1980, 11). Gibbs och Martin pekar exempelvis på att individer har roller de alltid måste anpassa sig efter. Vet inte individen hur denne ska hantera sina olika roller skapas en rollkonflikt som kan resultera i att styrkan i sociala relationer minskar. Individen riskerar således att uppta suicidala beteendemönster (Ibid, 12). Henry och Short pekar även dem på att yttre sociala relationer påverkar människor till att inte begå självmord. De har vinklat sin forskning till att individer som har nära reglerande relationer där de känner sig ansvariga för andra har ett högre skydd mot suicid. Har inte personen dessa relationer och detta ansvar, pekar Henry och Short på att aggressionen mot den egna personen är hög. Låg integration och yttre påverkan i form av relationer resulterar alltså i att personen riskerar att begå självmord (Ibid).

Likt både Gibbs och Martin samt Henry och Short presenterar Naroll en teori där suicidalt beteende är kopplat till sociala relationer och integration. Naroll menar att det finns två olika komponenter till suicidalt beteende där den ena handlar om att individen har förstörda, försvagade eller hotade sociala band. Den andra komponenten i teorin pekar på att personen nekas den sociala tillfredsställelsen denne förväntar sig på grund av sig själv eller andra, och har på så vis inte skydd från självmord (Trout, 1980, 12). Trout (1980, 13–14) presenterar även forskning av Sainsbury som i högre grad studerat hur yttre omständigheter för att se relationen mellan sociala variabler och suicid. Han tittade på bland annat bostadstyp och socialt utanförskap och kom fram till att högst självmordstal förekom i ensamhushåll och i stadsdelar präglade av mobilitet (Ibid, 14). Att individer som lever ensamma (exempelvis skilda, gamla eller änklingar) lider störst risk för självmord konstaterar även Wold samt Pierce (Ibid, 17).

Anomiskt självmord

Tanken att den ekonomiska cykelns upp- och nedgångar kan korrelera med ökade och

minskade självmordstal har funnit länge bland många människor, även utan sociologisk

utbildning. Ett tydligt exempel är myten (som har motbevisats) om att börsmäklare hoppade

från sina kontorsfönster på Manhattan och föll mot marken i samma fart som börsen föll den

svarta torsdagen i oktober 1929 (Klein, 2019).

Anomiskt självmord är, likt egoistiskt självmord, en av de typer av Durkheims teori som många forskare har haft som teori i sina studier om självmord. Två exempel på sådana studier är Pierce (1967) och Chang m.fl. (2009) som båda har använt anomiskt självmord för att studera sambandet mellan just ekonomi och självmordstal fast under helt olika tidsperioder och olika geografiska platser. Pierce hade som syfte att studera vita amerikanska mäns självmordstal under fredsperioden 1919–1940 utifrån teorin om anomiskt självmord och argumenterade att “to this present, empirical investigations have not confirmed Durkheim’s hypothesis relation suicide rates to the economic cycle” (Pierce, 1967, 457). För att skapa data om den ekonomiska utvecklingen har Pierce använt bland annat procent av arbetare som är arbetslösa, medelinkomst för befolkningen och byggandet av nya arbetarbostäder (Ibid, 460).

Pierce skriver att han har lyckats använda en ny statistisk metod som, till skillnad från all tidigare forskning, kunde bevisa att Durkheims teori stämmer då Pierce beskriver att självmordstal korrelerar precist med hur den ekonomiska situationen förändras, oavsett om det går uppåt eller nedåt (Ibid, 462). Trots att Pierce lyckades bevisa Durkheims teori är hans urval av vita män i USA en dålig grund för att beskriva förändring i hela USA:s befolkning.

En senare forskning är den som Chang m.fl. (2009, 1322) har gjort vars syfte var att studera om den ekonomiska krisen 1997–1998 orsakade en ökning i självmordstal i olika länder i östra och sydöstra Asien. Forskarna samlade, likt Pierce (som hade den ekonomiska krisen 1929 mitt i sin tidslinje trots att han inte lade vidare fokus på det), in information om självmordstal från 1985–2006 för att tydligt kunna undersöka om de såg en tydlig förändring kring den ekonomiska krisen. Forskarna har dock till skillnad från Pierce använt endast en variabel för att mäta den ekonomiska utvecklingen och det är bruttonationalprodukten (BNP) för varje land som de analyserar. Dessutom har de analyserat andra variabler för att hitta olika grupper som kan påverkas extra hårt av en ekonomisk kris, bland annat olika åldrar, kön och civilstånd för varje land (Chang m.fl., 2009, 1322). Resultatet visade att i samtliga länder (Japan, Hong Kong, Sydkorea, Taiwan och Thailand), förutom i Singapore där självmordstalen stadigt har minskat under hela perioden, ökade självmordstalen under året efter den ekonomiska krisen. Men forskarna menar att det inte nödvändigtvis är BNP-värdet som korrelerar med självmordstalen utan att självmordstalen tydligare korrelerar med arbetslösheten i vissa länder (Ibid, 1330).

Ytterligare forskning om det anomiska självmordet presenteras av Thorlindsson och

Bjarnason (1998) som utvecklat Durkheims teori genom att testa teorin på mikronivå. De har

genom surveydata från ”Youth in Iceland 1992 Project” studerat hur föräldrars kontroll och familjeintegration påverkar anomi och suicidalitet hos unga (Thorlindsson & Bjarnason, 1998, 100 & 105–106). De pekar på att reglering och integration båda är variabler med stark påverkan på suicidalitet och suicidtalen, likt Durkheim menar. Dock visar studien på att de båda variablerna verkar separat och behöver inte förekomma jämsides. En stark integration till familjen kan således hindra unga att ge efter för anomi, likaså kan reglering hindra den unga på samma sätt. Men föräldrakontrollen behöver inte förekomma i en starkt integrerad familj för att det ska ha samma effekt på suicidaliteten (Ibid, 94 & 106). Thorlindsson och Bjarnason valde att försöka bredda Durkheims teori och kom fram till att deras resultat följde teori utöver att sambandet mellan just regleringen och integreringen inte var så starkt som de trott, utan att de verkar separat i att hindra unga från att hamna i anomi (Ibid, 105–106).

Ovannämnda forskningar är publicerade i olika sociologiska tidskrifter under en lång tidsperiod men där artiklarna ska ha granskats av andra forskare innan publicering, vilket innebär att de anses vara trovärdiga källor.

Övrig Forskning

Det finns även annan forskning som har studerat självmord utan teoretisk koppling till Durkheim. Självmordsforskning i Sverige presenteras bland annat hos KI, som genomfört forskning för att kunna analysera variationer i självmordsstatistiken och se skillnader mellan kön och åldrar. Presenterad statistik sträcker sig mellan år 1980 och 2017. Den forskning som presenteras om variationer mellan åldrar indikerar att självmordstalen för åldersspannet 15–24 år visar på en svag ökning nationellt sen 1994, medan resterande grupper visar på en minskning som sedan jämnat ut sig och lagt sig på en relativt konstant kurva på senare år. Den grupp som sticker ut är åldersspannet 45–64 år som legat i majoritet i all presenterad självmordsstatistik hos KI. Denna majoritet gäller såväl män som kvinnor (KI, 2019c). Under hela tidsperioden presenterad i forskningen hos KI har männen legat i majoritet när det kommer till säkra såväl som osäkra självmord, när dessa jämförts med kvinnors säkra och osäkra självmord (Ibid).

Att ha depression och/eller andra psykiska sjukdomar innebär en förhöjd risk för självmord

(Socialstyrelsen, 2017). För att hantera depressioner används ibland antidepressiva mediciner

som påverkar kroppens signalsystem för att skapa balans mellan cellerna i hjärnan vilket kan

mediciner har ökat mycket det senaste decenniet samtidigt som självmordstalen sjunker (NASP, 2007, 4). Men det har debatterats om huruvida det är de antidepressiva läkemedlen eller om det egentligen är att patienten får samtala med en läkare och liknande samtalshjälp som egentligen är det som är orsaken (exempelvis Cullberg, 1997, 1409; Isacsson, 2005, 1076). Jick m.fl. (1995, 215) har studerat sambandet mellan självmord och olika sorters antidepressiva mediciner hos patienter i Storbritannien där resultatet visade att individer som har tagit flera olika sorters antidepressiva mediciner och de individer som hade starkast medicin hade större risk att begå självmord. En liknande studie har gjorts i Finland där forskarnas resultat visade att självmordsbenägna individer som tidigare aldrig använt antidepressiva mediciner men som började med dessa fick en markant ökad risk för att genomföra ett självmordsförsök (Tiihonen m.fl., 2006, 1358).

Utifrån vetskapen om att psykisk ohälsa kan leda till självmord finns det även annan tidigare forskning som kan förklara olika strukturella orsaker till psykisk ohälsa. Sartorius (1995, 169) har studerat ett antal länder i Östeuropa under perioden 1987–1991 då flertalet av regimerna i området upphörde och hur det påverkade självmordstalen i olika åldersgrupper. Resultatet visade att självmordstalen ökade i de flesta länderna men inte i åldersgruppen över 75 år.

Sartorius försöker förklara denna avvikelse med bostadsbristen som han menar gjorde att generationer behövde bo i samma hushåll vilket gjorde att de äldsta fick en mening med sitt liv när de fick se om övriga familjen (Sartorius 1995, 175). Oavsett om det verkligen kan vara en faktor eller om det är Sartorius egna tanke är bostadsbristen i Sverige någonting det rapporteras mycket om och som många, speciellt unga, är oroliga och stressade över som kan vara en faktor till psykisk ohälsa (Jägemar, 2016; Örstadius, 2018). Crowley (2003, 22) har forskat om hur bostadspriser och hyror påverkar fattiga barns utbildning i USA. Crowley menar att familjer med låg inkomst tenderar att flytta ofta vilket gör att barnens skolresultat påverkas negativt då de oftare behöver byta skola. Förutom att barnen påverkas så kan det även göra att större familjer påverkas negativt av att behöva bo mer trångbott då deras resurser endast räcker till en liten bostad. Crowleys slutsats är att trångboddhet kombinerat med flera flyttar skapar extrem stress både hos barnen och den övriga familjen (Crowley 2003, 24).

En annan orsak till stress och psykisk ohälsa, speciellt bland unga i dagens Sverige, är den

allmänt ökande andelen som väljer att utbilda sig efter gymnasiet (Statistiska Centralbyrån

2018a). För att unga ska uppleva att de kan vara konkurrenskraftiga i samhället ställer de ofta

höga krav på sig själva från väldigt ung ålder. Detta eftersom grundskolebetygen avgör vilket gymnasium eleven har behörighet till som i sin tur avgör vilken högskole/universitetsutbildning eleven uppfyller kraven för (BRIS 2019;

Folkhälsomyndigheten, 2016).

Utifrån teorin och den tidigare forskning har hypotesen (1) att det är fler män än kvinnor som begår självmord, samt att det är stora skillnader mellan åldersgrupperna, (2) att högre arbetslöshet ger fler självmord samt att en positiv ekonomisk utveckling minskar antalet självmord. (3) Att mer pengar till psykiatrin och ökad medicinering minskar antalet självmord, (4) att ju högre bostadsbrist samt större mängd högutbildade i samhället ökar antalet självmord.

Utifrån hypoteserna och den tidigare litteraturen har ett antal variabler operationaliserats och analysmetod valts för att kunna svara på frågeställningarna. Dessa presenteras i avsnittet nedan.

Data och metod

Studiens statistiska material har avgränsats till att sträcka sig mellan åren 2008 och 2017. Med ambitionen att hitta material för så lång tid tillbaka som möjligt begränsades tidsspannet dock till nämnda tio år då dessa tillhandahöll befintlig och offentlig statistik för samtliga variabler, alltså består datan av en sammanställning av olika offentliga statistik. Detta resulterade i utelämnande av variabler som inte kunde presentera statistik för detta tidsspann (se Diskussion). Att studien avgränsades till att endast beröra Stockholms län kan främst förklaras med att vi mer troligt kunde hitta ett omfattande statistiskt material. En stor del av den offentliga statistiken, främst sjukvård, presenteras dessutom på länsnivå.

Beroende variabel

Antal självmord

Datan till variabeln antal självmord i Stockholms län är hämtad från NASP (KI, 2017). Datan

är uppdelad i olika kategorier för kön, åldersgrupper samt antal självmord och antal självmord

per 100 000 invånare och är en sammanställning från Socialstyrelsens dödsorsaksregister (KI, 2019d). Samtliga självmord som redovisas i tabellerna är dödsfall som är konstaterade av en läkare och inkluderar både säkra och osäkra självmord. Skillnaden mellan de säkra och de osäkra självmorden är att man inte helt kan fastslå avsikten till dödsfallet utan att det kan ha orsakats av en olycka, exempelvis vid en överdos (Ibid).

Oberoende variabler

Kön

Datan som används visar på att den grupp som ligger i majoritet i självmordsstatistiken är män, främst medelålders män (se Diagram 1), medan kvinnorna har en majoritet i antalet självmordsförsök (Folkhälsomyndigheten, 2019; KI, 2019e). För varje kvinna som begått självmord är det minst dubbelt så många män som begått samma handling (Mind, 2019). I föreliggande studie har kön kodats som en dummyvariabel där man är kodad som 1, och kvinna som 0.

Ålder

Det är inte bara KI som har studerat skillnader mellan åldersgrupper för att identifiera både skillnader och likheter (se exempelvis Chang m.fl., 2009, Thorildsson & Bjarnason, 1998;

Sartorius, 1995). Åldersgrupperna var från KI:s hemsida redan uppdelade i fyra olika kategorier som även kommer användas i denna studie: 15–24 år, 25–44 år, 45–64 år och 65+

år (se Diagram 1). För åldersgruppen 0–14 år förekom endast ett fåtal självmord i hela

Sverige (KI, 2019c). Valet att inte inkludera material för individer yngre än 15 år grundas på

att statistiken hos KI inte presenterar genomgående data för det yngsta åldersspannet men

även för att dessa individer troligtvis inte påverkas av strukturella faktorer i samma grad som

äldre personer. Antagandet är att personer från 15 år och uppåt påverkas av faktorer som

exempelvis bostadsbrist, krav på utbildning och arbete. Eftersom åldersgrupperna består av

olika stora åldersintervall har grupperna transformerats till dummyvariabler, där 15–24 år är

referenskategori, för att de var för sig ska kunna jämföras med den beroende variabeln

(Djurfeldt m.fl., 2010, 320).

Ekonomisk utveckling

Även denna variabel är motiverad utifrån Durkheims teori och inspirerad av Changs m.fl.

(2009) forskning där de använder ländernas BNP som ett mått på ekonomisk utveckling.

För att få information om den ekonomiska utvecklingen i Stockholms län analyseras länets bruttoregionprodukt (BRP), som är ett aktivitetsrelaterat mått, som beskriver hur stor produktionen är inom en viss region (Statistiska Centralbyrån, 2016a). Variabeln för ekonomisk utveckling redovisas i tusentals kronor per capita för alla invånare i Stockholms län och består av data som är omvandlad till svenska kronans värde under mars 2019 för att kontrollera för inflationen över tid (Statistiska Centralbyrån, 2019a; Statistiska Centralbyrån, 2019b). År 2008 var BRP 510,000 kronor per capita och har stadigt ökat varje år till 2017 då BRP var 629,000. I genomsnitt över tidsperioden var BRP per invånare 564,100 kronor.

Arbetslöshet

Utifrån Durkheims teori om anomiskt självmord samt Changs m.fl. (2009) och Pierces (1967) forskning används variabeln arbetslöshet för att studera ett eventuellt samband med självmord. Denna variabel är samlad från Statistiska Centralbyrån (SCB) som redovisar andelen arbetslösa (redovisade i procent) i Stockholms län i åldersspannet 15-74år där statistiken är insamlad med hjälp av en urvalsundersökning där SCB frågar ett antal företag om efterfrågan på outnyttjad arbetskraft och lediga jobb (SCB, 2016b). Arbetslösheten i Stockholms län har förändrats med lägsta siffran år 2008 (5,2%) till högsta andelen 2010 (7,2%), men under tidsperioden är andelen arbetslösa i genomsnitt 6,6%. Andelen arbetslösa är inte helt säker då man inte har exakt koll på precis alla som inte har arbete men som borde kunna arbeta.

Psykiatrisatsningar

Forskning har gjorts på användandet av antidepressiva mediciner där ökningen av medicinering ökat samtidigt som självmordstalen har minskat. Teorier förekommer dock som pekar på att det kan vara andra omständigheter som leder till minskningen av självmord, och att själva brukandet av antidepressiva mediciner inte minskar självmordsbenägenheten (NASP, 2007, 4; Jick m.fl., 1995, 215). Teorin är då istället att det är stödet från vården och den uppmärksamhet som ges till den sjuka som minskar suicidaliteten och antalet självmord.

Detta knyter därför i föreliggande studie an till psykiatrisatsningar, för att analysera

psykiatrins möjlighet att tillhandahålla så bra stöd som möjligt.

Datan för psykiatrisatsningar är hämtad från dåvarande Stockholms läns Landstings sammanträdeshandlingar (Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning, 2009; 2010; 2011 &

Hälso- och sjukvårdsförvaltningen 2011; 2012; 2013; 2015 & Hälso- och sjukvårdsnämnden 2015; 2016; 2017) (som har bytt namn flera gånger och som vid årsskiftet 2018/2019 har bytt namn till Region Stockholm) där de själva skriver om sina kostnader år för år. För att identifiera satsningarna på psykiatrin i länet har den avsatta budgeten för just psykiatrisk vård används som variabel. I sammanträdeshandlingarna redovisas budgeten endast år för år vilket har gjort att en egen sammanställning för förändringen behövde kompletteras med kontroll för inflation vilket har gjort att datan är utifrån den svenska kronans värde i mars 2019 (SCB, 2019b). Likt siffrorna för BRP har psykiatribudgeten ökat för varje år mellan 2008 och 2017.

Under 2008 var budgeten 4429 miljoner kronor, 2017 var budgeten 6309 miljoner kronor. I genomsnitt under tidsperioden var budgeten 5369 miljoner kronor.

Användning av antidepressiva läkemedel

För att behandla psykisk ohälsa används som tidigare beskrivits antidepressiva läkemedel mer

frekvent för varje år som går samtidigt som självmordstalen sjunker (NASP, 2007, 4). Utifrån

beskrivningen i Jick m.fl. (1995) och Tiihonens m.fl. (2006) forskningar är det ändå osäkert

vilken effekt själva medicinerna har internationellt och som nämnt förekommer teorier om att

det är själva uppmärksamheten från vården som är avgörande (exempelvis Cullberg, 1997,

1409; Isacsson, 2005, 1076). Den tidigare forskningen som presenterats för denna variabel är

trots allt femton till tjugofem år gammal vilket innebär att diskussionen de förde då kan ha

utvecklats i takt med utvecklingen av antidepressiva läkemedel. Det finns ingen annan tydlig

statistik för att se hur många psykologbesök en genomsnittsperson har eller hur många

patienter som söker vård för psykisk ohälsa istället kommer antalet patienter som får

antidepressiv medicin utskrivet användas. Fördelen med den variabeln är att statistiken endast

visar antal personer istället för statistik om antal inläggningar inom psykiatrivården då en

person kan blivit inlagd ett flertal gånger. För oavsett om det är medicinen eller samtalen hos

en läkare som hjälper patienterna är antalet patienter som får antidepressiva utskrivet en bra

indikator för hur många som kan vara deprimerade och sökt hjälp för det. Antalet personer

som har fått antidepressiva läkemedel utskrivna har även den variabeln ökat varje år under

tidsperioden. 2008 var det 138,352 personer medan det år 2017 var 195,317 personer, i

genomsnitt för hela perioden var det 163,131 personer.

Bostadsbrist

Utifrån vad Sartorius (1995) och Crowleys (2003) forskningar har visat så kan bostadssituationen alltså påverka den psykiska ohälsan både positivt och negativt i olika kontexter, därför är det relevant att studera hur bostadsbristen kan påverka självmordstalen i Stockholms län. Att fokusera på Stockholms län är relevant då länet ständigt växer med både bostäder och invånare.

Att få en siffra på hur stor bostadsbristen är i Stockholms län och hur många som påverkas av den är svårt, eftersom det inte finns konkreta siffror på hur många som är bostadslösa eller exakta siffror på hur många som ofrivilligt delar boende med andra. Ett exempel på det kan vara unga vuxna som fortfarande bor hos sina föräldrar för att de inte hittar ett boende till en rimlig kostnad som de har råd med. Det är dessutom svårt att mäta bostadsbristen då det ofta bor fler än en person i varje bostad. För att skapa en bild av hur bostadssituationen i Stockholms län ser ut kommer samma metod nyttjas som Dagens Nyheter har använt för att granska bostadsbristen, nämligen kombinationen av två variabler; nybyggda bostäder och folkökningen i länet per år (Örstadius, 2018). Mellan 2008 och 2017 har det i genomsnitt byggts ca 10,000 (10,046) nya bostäder per år medan befolkningen har ökat i genomsnitt med 35,900 (35,863) personer.

Variabeln Nybyggda bostäder består av data från Statistikdatabasen om nybyggda lägenheter och hus i Stockholms län som baseras på godkända bygglov för nybyggnationer (SCB, 2018a;

SCB, 2018b, 4). Datan om folkökningen kommer från SCB och definieras som skillnaden i folkmängden från årets början till årets slut (SCB, 2018c, 3). Invånarantalet påverkas av hur invånarna flyttar, hur många som föds och hur många som dör. Uppgifterna är insamlade från bland annat personnummerregistret, folkbokföringen och migrationsverket (SCB, 2018d, 4).

Problemet med dessa register är att människor kan vara skrivna på en plats men bo på en annan vilket gör att siffrorna är svåra att få exakta.

Utbildningsnivån i samhället

Då andelen högutbildade ökar (SCB, 2018e), och att den vetskapen bland barn och unga kan

skapa stress och oro (BRIS 2019; Folkhälsomyndigheten, 2016), är det intressant att studera

om denna utveckling korrelerar med självmordstalen. Informationen om befolkningens

utbildningsnivå i Stockholms län har samlats in av SCB. Datan består av sju utbildningsnivåer

från “Förgymnasial utbildning kortare än 9 år” till “Forskarutbildning” som har transformerats till tre olika kategorier: Högst Grundskola, Högst Gymnasium och Eftergymnasial utbildning.

Variabeln redovisas i antal personer som är i varje kategori (SCB, 2018f). Datan har samlats in genom en sammanställning av olika register exempelvis Högskoleregistret, Universitetsregistret och Komvux (SCB, 2019c).

Variabeln har data från år 1985 till 2017 men från början av tidsperioden var det en del av populationen (8,5%) som kategoriserades som “Uppgift om utbildningsnivå saknas” vilket innebär att felkällorna i början av tidsperioden var stora. Under åren har statistiken hittat fler uppgifter vilket gör att kategorin “Uppgift om utbildningsnivå saknas” från 2017 är nere på 3,5% (SCB, 2018e). Antalet som endast har förgymnasial utbildning har minskat i antal från 277,034 till 253,996 personer. I kategorin av människor som har en gymnasieexamen som högst utbildning har däremot ökat stadigt från 575,991 till 617,493 personer. Men gruppen som har ökat absolut mest är gruppen av människor som har högre utbildning än gymnasieexamen har ökat från 574,349 till 764,202 personer.

Etiska överväganden

De forskningsetiska principerna är viktiga att ta hänsyn till i all typ av forskning men för viss

forskning är de mer relevanta än i annan forskning. Eftersom självmord är ett känsligt ämne är

etiken relevant att diskutera i denna studie. Vetenskapsrådet (2002) presenterar fyra

huvudsakliga forskningsprinciper, som ingår under individskyddskravet, vilka ska hjälpa

forskaren att presentera etisk och användbar forskning, samt säkerställa att inga individer

riskerar att utsättas för kränkningar eller psykisk- eller fysisk skada (Vetenskapsrådet, 2002,

5). Vid en studie måste de medverkande vara medvetna om studiens ändamål och syfte, få

information om villkoren som gäller för deras medverkan, samt information om att

medverkan i studien är frivillig och kan avbrytas om personen vill. Detta kallas för

informationskravet (Ibid, 7). I anknytning till informationskravet kompletterar

samtyckeskravet med att alla medverkande i en studie måste ha gett samtycke till att delta och

har rätt att påverka sitt deltagande (Ibid, 9). Vid forskning är det även viktigt att all

information om individer som kan anses känslig behandlas med försiktighet och

konfidentialitet för att säkerställa att ingen information sprids utanför forskningen till

obehöriga personer. Detta krav benämns som konfidentialitetskravet (Ibid,12). Slutligen är det

viktigt att följa nyttjandekravet, att information och insamlade data om enskilda individer endast ska användas i forskningssyfte (Ibid, 14).

Då materialet i denna studie är inhämtat från publicerad offentlig statistik från register och rapporter är inte alla de forskningsetiska kraven lika relevanta. Offentlig statistik är öppen för allmänheten och den inhämtade datan är redan etablerad forskning. Detta innebär att denna studie inte behöver anpassas efter de forskningsetiska kraven mer än att det tas hänsyn till att studiens ämne är känsligt. Det statistiska materialet påverkas dessutom inte av oss som studenter i forskarrollen. På grund av ämnet för studien har det varit ett aktivt val att använda redan befintliga data då detta underlättar studien i forskningsetiskt syfte och det kan säkerställas att datan hanteras och redovisas på aggregerad nivå. Materialet som används i studien är anonymiserat där inga namn eller annan detaljerad information utöver åldersspann och kön används, där grupperingarna redan är genomförda på aggregerad nivå. Detta innebär att det inte är möjligt att söka upp enskilda personer i statistiken.

Som forskare är det viktigt att ha i åtanke att arbetet som utförs påverkas av den egna forskarrollen. Varje individ har en egen förförståelse och erfarenhet som sedan influerar valet av studie, forskningsfråga och metod (Kvale & Brinkmann, 2015, 111). Föreliggande studie har således influerats och påverkats av erfarenheter, förförståelse och tidigare kunskap.

Forskarrollen har påverkat valet av variabler i denna studie, vilka flera har valts på grund av hypotesen att det skulle finnas statistiska samband mellan variablerna och självmord. För vissa variabler, bland annat skulder, alkohol- och drogkonsumtion och självmordsförsök, fanns inte tillräckliga data för att kunna använda i denna studie trots att dessa ansågs högst relevanta (se Diskussion). De variabler som slutligen presenteras i materialet är valda med inspiration från tidigare forskning i kombination med tidigare kunskap och förförståelse.

Validitet och Reliabilitet

Vid all kvantitativ metod är det viktigt att belysa validitet och reliabilitet utifrån datan som används. En variabels validitet avgör huruvida variabeln beskriver det fenomen forskaren söker, alltså bedömer validiteten giltigheten hos variablerna (Djurfeldt m.fl., 2010, 104). De variabler vars validitet kan ifrågasättas i denna studie är antalet självmord och bostadsbrist.

Antalet självmord kan ha många felkällor främst med osäkerheten kring säkra och osäkra

självmord. Det är även ett problem med eventuella bortfall där människor som har försvunnit

kan ha begått självmord men aldrig hittats, vilket gör att deras död inte räknas in i statistiken.

För bostadsbristen är det som sagt svårt att säkert veta människors boendesituation, se diskussion under variabeln Bostadsbrist. Reliabiliteten avspeglar hur tillförlitligt insamlandet av datan är, rent konkret beskriver reliabiliteten om resultaten i en analys av datan är en slump eller om det verkligen avspeglar verkligheten. Dessutom förutsätter reliabiliteten att validiteten är hög då ett resultat kan bli helt fel på grund av dåligt formulerade frågor eller dåligt material, trots att urvalet eller insamlingsmetoden som använts är korrekt (Ibid, 104–

105).

Eftersom datan i denna studie består av information om hela populationen, till skillnad från exempelvis en enkät baserat på urval, gör att reliabiliteten är hög då risken för urvalsfel inte finns (Bryman, 2011, 181–182). Dessutom är datan insamlad från befintlig och offentlig statistik från register och rapporter och handlar om konkreta uppgifter om antal personer eller värden i olika kategorier under olika år istället för en enkät med mer kvalitativa svar från ett urval av individer (Ibid, 301).

Analysmetod

För att kunna besvara syftet och frågeställningarna behövs en lämplig analysmetod. För att

genomföra en analys med antal självmord som beroende variabel och de övriga variablerna

som oberoende används en form av OLS-regression, nämligen multipel regressionsanalys, i

fyra olika modeller. Eftersom den beroende variabeln inte är dikotom, men på kvotskalenivå,

är multipel regressionsanalys att föredra då det ger ett tydligt och tolkningsbart resultat

(Djurfeldt m.fl., 2010, 311). Regressionsanalys som analysmetod bygger, i sin enklaste

variant, på den räta linjens ekvation (y = x*b + a) där resultatet visar de olika oberoende

variablernas betydelse för lutningen på linjen. För att utesluta att sambanden mellan de

oberoende variablerna och den beroende variabeln beror på slumpen i datan används t-värdet

och variansanalys som signifikanstest. Om t-värdet är under -2 eller över 2 innebär det att b-

värdet i regressionen inte är slumpmässigt, utan signifikant och applicerbart på populationen

(Ibid, 310–320). Variansanalysen bedömer hur stor sannolikhet det är att sambandet som

analysen visar är slumpmässigt mot hela populationen och redovisas i andelar genom ”p-

värdet”. Om värdet understiger 0,05 (5%) anses det signifikant och generaliserbart för

samhällsvetenskapliga undersökningar, detta värde redovisas i resultatet genom stjärnor (*)

för de olika signifikansnivåerna. Detta signifikansvärde lämpar sig bättre för individdata men bör ändå redovisas (Ibid, 243 & 318).

Eftersom datan endast består av observationer för varje år under en 10-årsperiod och inte har

någon kontrollgrupp, alltså ingen data där människor som inte har begått självmord är med, så

har datan delats upp för att skapa fler observationer och då kunna få ett bättre underlag för

generalisering istället för att det skulle vara slumpmässigt. I Tabell 1 redovisas en liten del av

det datasetet som har använts där det har genomförts uppdelningar på kön och

åldersgrupperna. Vissa kategorier, exempelvis antal självmord och antidepressiva mediciner

var redan uppdelade efter kön och åldersgrupp vid insamlandet vilket gjorde att de kan anta

olika värden. Medan andra kategorier som är samma oavsett vilken könskategori eller

åldersgrupp som studeras, exempelvis psykiatribudgeten, antas samma värde för alla

kategorier. Denna uppdelning är gjord för samtliga år och samtliga variabler och skapade

totalt 80 observationer istället för 10 som det var innan uppdelningen genomfördes.

Tabell 1. Ett utdrag ur datasetet.

Observation År Kön Åldersgrupp Självmord Antal

Psykiatribudget i miljoner kr

Antidepressiva

1 2008 M 15–24 18 4429 2430

2 2008 M 25–44 50 4429 15,080

3 2008 M 45–64 84 4429 17,430

4 2008 M 65+ 35 4429 11,019

5 2008 K 15–24 9 4429 4863

6 2008 K 25–44 27 4429 27,190

7 2008 K 45–64 38 4429 33,122

8 2008 K 65+ 23 4429 26,903

Förutom att studera t-värdet för signifikans används även det justerade R

-värdet för att studera hur observationerna är fördelade runt den hypotetiska regressionslinjen, alltså hur mycket av variationen i den beroende variabeln som kan förklaras av de oberoende variablerna. I resultatet kommer det justerade R

-värdet redovisas då datasetet består av färre än 200 observationer (Djurfeldt m.fl. 201, 262, 318).

Det tre felkällor associerade med en vanlig multiregressionsanalys, multikollinearitet, heteroskedasticitet och interaktion. Multikollinearitet innebär att en eller flera av de oberoende variablerna korrelerar med en annan variabel, alltså att de inte är helt oberoende av varandra. Denna korrelation kan orsaka att oberoende variabler som logiskt borde vara signifikanta inte är det i förhållande till den beroende variabeln (Djurfeldt m.fl., 2010, 364–

366). Heteroskedasticitet innebär att observationerna är ojämnt fördelade runt

regressionslinjen vilket gör att prediceringarna utifrån modellen är mer precis i en del av

modellen än i en annan. Denna ojämna spridning kan göra att en variabel som borde vara

icke-signifikant blir signifikant (Ibid, 367–368). Interaktion innebär att en eller flera variabler

korrelerar vilket orsakar att variablernas b-värden förändras när fler oberoende variabler läggs till (Ibid, 262). Dessa felkällor kommer presenteras i resultatet där de anses relevanta.

Utifrån teorin och den tidigare forskningen har fyra hypoteser framtagits:

Hypotes 1: Att det är stora differenser i självmordstalen mellan könen och mellan de olika åldersgrupperna, även i Stockholms län. Därför genomförs den första multipla regressionen genom Modell 1: Antal självmord = konstant + b1*Kön + b2*Ålder.

Hypotes 2: Att självmordstalen förändras beroende på hur ekonomin och arbetslösheten är i samhället. Utifrån den tidigare forskningen antas att ju högre arbetslösheten är, desto fler självmord samt att ju högre BRP är, desto färre självmord. Därför läggs BRP och arbetslöshet till i Modell 2: Antal självmord = konstant + b1*Kön + b2*Ålder + b3*BRP + b4*Arbetslöshet

Hypotes 3: Att självmordstalen påverkas av förändring i satsningar för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Utifrån den tidigare forskningen antas att det är ett negativt samband mellan psykiatribudget och självmord, det vill säga att ju mer resurser som tilldelas psykiatrivård, desto färre begår självmord. Dessutom antas att antal patienter som får antidepressiva mediciner utskrivet korrelerar negativt med självmordstalen, alltså att ju fler patienter som medicineras desto lägre självmordstal. Därför läggs psykiatribudget och användandet av antidepressiv medicin till i Modell 3: Antal självmord = konstant + b1*Kön + b2*Ålder + b3*BRP + b4*Arbetslöshet + b5*Psykiatribudget + b6*Antidepressiv medicin

Hypotes 4: Att självmordstalen förändras beroende på bostadsbrist och att fler som studerar

till högre utbildningsnivåer kan leda till stress och psykisk ohälsa. Alltså antas att bostadsbrist

och antalet personer med högre utbildningsnivå korrelerar positivt med självmordstalen, alltså

att ju högre bostadsbrist samt större mängd högutbildade leder till fler självmord. Därför läggs

folkökning, nybyggnationer och utbildningsnivåerna till i Modell 4: Antal självmord =

konstant + b1*Kön + b2*Ålder + b3*BRP + b4*Arbetslöshet + b5*Psykiatribudget +

b6*Antidepressiv medicin + b7*Folkökning + b8*Nybyggnationer + b9*Utbildningsnivå

Resultat och analys

Utifrån hypoteserna och med hjälp av analysmetoden kommer här resultaten presenteras i en tabell med medföljande beskrivning, för att senare under analysavsnittet tolkas med hjälp av tidigare forskning och teori.

Resultat

I Modell 1 från Tabell 2 (se nedan) redovisas regressionen mellan antal självmord med kön och åldersgrupperna som oberoende variabler där samtliga variabler ska läsas av som dummyvariabler. Resultaten visar att kvinnorna och observationerna i den yngsta åldersgruppen (som är referenskategorin till övriga åldersgrupper) är de som begår lägst antal självmord i snitt (24,18*0 (=kvinna) + 0 (=referensgruppen) + 2,76 (intercept) = 2,76 självmord). Jämförelsevis med medelålders män som begår flest självmord (24,18*1(=män) + 44,8 (45-64åringar) + 2,76 (intercept) = 71,74 självmord). Samtliga resultat är dessutom signifikanta då samtliga t-värden är över 2. R

-värdet visar att Modell 1 förklarar variationen i självmordstalen med 80% vilket är ett väldigt starkt värde inom samhällsvetenskapen.

I Modell 2 är b-värdena för kön och ålder samma som i Modell 1 vilket tyder på låg interaktion mellan variablerna i de olika modellerna. Interceptet har dock ändrats mellan modellerna från 2,76 till -8,43. R

-värdet ökade dessutom till 81% jämfört med Modell 1.

Resultatet för variabeln BRP är ett negativt samband och betyder att för varje 1,000 kronor

som BRP ökar per person i Stockholms län begås det i genomsnitt 0,03 färre självmord

konstanthållet för övriga variabler. Men eftersom sambandet är icke-signifikant för BRP kan

denna borträknas i Modell 2. Variabeln arbetslöshet, som är signifikant, tolkas som att för

varje procentenhet som arbetslösheten i Stockholms län ökar så ökar antalet självmord med

ungefär 4,5 självmord.

Tabell 2. Regressionsanalys av samtliga modeller med antal självmord år 2008–2017 i Stockholms län som beroende variabel (med t-värde inom parentes).

Modell 1 Modell 2 Modell 3 Modell 4 Kön (1=man) 24,18** (10,85) 24,18** (11,11) 9,61* (2,52) 49,02 (1,34)

Åldersgrupp

15–24 år Referens Referens Referens Referens

25–44 år 29,30** (9,30) 29,30** (9,52) 51,60** (9,00) 53,54** (9,24) 45–64 år 44,80** (14,21) 44,80** (14,55) 70,10** (11,05) 72,31** (11,26) 65+ år 20,55** (6,52) 20,55** (6,68) 38,84** (7,84) 40,44** (8,12) BRP (per invånare i

tusentals kronor)

-0,03 (-1,24) -0,26* (-2,02) -0,15 (-0.54)

Arbetslöshet (%) 4,469* (2,204) 2,72 (1,40) 5,15 (1,15) Psykiatribudget

(miljoner kronor)

0,02* (2,33) 0,03 (0,66)

Antidepressiv medicin (antal patienter)

-0,001**(-4,41) -0,001** (- 4,68)

Folkökning (antal personer)

0,000 (-0,27)

Nybyggnationer (antal) 0,000 (-0,18)

Högst

Grundskoleutbildning (antal personer)

-0,003 (-1,32)

Högst

Gymnasieutbildning (antal personer)

-0,000 (-0,004)

Eftergymnasial utbildning (antal personer)

-0,001 (-1,37)

Intercept 2,76 -8,43 106,78 543,94

Justerat R

0,80 0,81 0,86 0,87

Observationer (N) 80 80 80 80

p<0,05* p<0,01**

I Modell 3 har interceptet ändrats 106,78 samt att alla b-värden har förändrats för samtliga variabler från Modell 2. För variabeln Kön visar resultatet i Modell 3 att män begår 9,61 fler självmord än kvinnor konstanthållet för övriga oberoende variabler. För åldersgrupperna har samtliga gruppers b-värde nästan fördubblats jämfört med i Modell 2. Men, fortfarande är det medelålders män som begår flest självmord och unga kvinnor som begår lägst antal självmord enligt Modell 3 (konstanthållet för övriga variabler) trots att det förändrade b-värdena tyder på interaktion med någon eller några av de nya oberoende variablerna. Variabeln BRP är fortfarande negativ men är i denna modell signifikant vilket innebär att bra ekonomisk omsättning minskar antalet självmord. Att variabeln BRP nu är signifikant kan tyda på antingen heteroskedasticitet eller multikollinearitet eftersom signifikansnivån förändrades från modell 2 till modell 3. Arbetslöshetens utslag har i Modell 3 minskat samt blivit icke- signifikant vilket tyder på både interaktion och heteroskedasticitet eller multikollinearitet mot någon av de nya variablerna. Den nya variabeln Psykiatribudget har ett positivt samband med självmordstalen vilket innebär att för varje miljon (svenska kronor) som politikerna ökar budgeten för psykiatrivård ökar också självmordstalen med 0,02 stycken. Variabeln Antidepressiv medicin visar att det är ett negativt samband mellan antalet patienter som får antidepressiv medicin utskrivet och antal självmord, alltså om ytterligare 1000 personer får antidepressiv medicin utskrivet minskar antalet självmord med 1 person. R

-värdet har dessutom ökat ytterligare jämfört med Modell 2 till 86%.

I Modell 4 är det mycket som har förändrats. Interceptet är 543,9, variablerna Kön, BRP och

Psykiatribudget har blivit icke-signifikanta jämfört med i Modell 3, trots att variabelns b-

värde har ökat markant. Åldersgruppernas b-värden har alla ökat med 2 och är fortsatt

signifikanta. Arbetslöshet är fortfarande icke-signifikant medan antidepressiv medicin har

kvar samma b-värde och är fortsatt signifikant. De nya variablerna som ska förklara

bostadsbristen, folkökning och nybyggnationer, har ett extremt lågt värde (0,000, det vill säga

ett lägre värde än 0,001) och är båda icke-signifikanta. De tre variablerna som visar variansen

i självmordstalen utifrån hur resten av befolkningen utbildar sig har låga b-värden, men

eftersom det är många som har någon form av utbildning (exempelvis 2017 hade 411,283

människor eftergymnasial utbildning) så ger talen högt utslag. För variabeln om

utbildningsnivå behövs ingen referensgrupp då det gäller hela befolkningen, det vill säga hur

många personer som har en viss utbildningsnivå. Variablerna kan alltså tolkas var för sig utan

referens till något annat. Men eftersom ingen av utbildningsnivåerna är signifikanta kan dessa

variabler bortses ifrån. R

-värdet har, trots de många icke-signifikanta variablerna, ökat med en procentenhet till 87%.

Analys

Resultaten för modellerna i Tabell 2 kommer här analyseras med hjälp av den tidigare forskningen och teorin. Analyserna presenteras efter ordningen av modellerna i resultatet.

Resultatet för Modell 1 visar, precis som SPES (2019) och KI (2017), att det är medelålders män som begår flest antal självmord även i Stockholms län. Resultatet överensstämmer även med Hypotes 1, som säger att det är stora differenser mellan könen och de olika åldersgrupperna.

Resultaten för Modell 2 har som tidigare beskrivits samma värden för åldersgrupperna och för kön. Eftersom variabeln BRP är icke-signifikant i denna modell analyseras den först i Modell 3 där den är signifikant. Men variabeln Arbetslöshet är signifikant och visar på ett positivt samband med självmordstalen, precis som den tidigare forskningens resultat som visade att arbetslöshet korrelerar med självmord i både olika geografiska kontexter och under olika tidsperioder (Chang m.fl., 2009, Pierce, 1967). Korrelationen kan tolkas utifrån Durkheims (1983, 206–208) anomiska självmordstyp där individens egna behov och förväntningar inte överensstämmer med vad samhället kan erbjuda, i detta fall ett jobb. Att arbetslöshet korrelerar med självmordstalen kan även tolkas utifrån Durkheims (1983, 162–163) egoistiska självmordstyp då individen lever i för hög grad av individualism och isolering. Precis som Trout (1980, 12) beskrev han den sociala integrationen, uppfattningen att känna sig behövd samt känslan av ansvar stor betydelse för att undvika självmord. Att ha ett arbete kan för många människor tillgodose dessa behov av integration och bekräftelse. Resultatet för Modell 2 överensstämmer till viss del med Hypotes 2, då endast en av sex variabler är icke- signifikanta. Men resultatet visar, precis som hypotesen beskriver, att det är ett positivt samband mellan arbetslöshet och självmord. Ju fler som är arbetslösa, desto fler begår självmord.

Resultatet i Modell 3 visar att betydelsen av kön har minskat jämfört med i Modell 1 och 2 (se

Tabell 2) medan betydelsen av ålder har ökat. I Modell 3 är variabeln för BRP signifikant och

visar på ett negativt samband, alltså ju högre omsättning det är per capita i regionen (i