E X. A M E N S A. R. B 53 'i E I M E ?? "£- O R 0 L () (; Z A V
THERESE FOUGMAN
Handledare: Weine Josefsson
nsdtutionen för geovetenskaper, meteorologi Uppsala universitet
Januari 1998
Ett studium av olika parametrar som påverkar solstrålnhagen inom UVB—området
har visat att inadiansen beror på dels solhöjden men också på mängden ozon i
atmosfären.
Vad som dock Visade, något oväntat, var att solhöjden är den dominerande faktorn.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING- _. -- - -- _ - _- ... 1
2 TEORI- __ - - - -- - 2
2.1 UVSTRALNING ... 2
2.2 OZON ... 2
3 SINGLE BREWER OZONSPEKTROFOTOMETER -- -- -- - -- --s
4 FELKÄLLOR - -- - 6
5 DATABEARBETNING--- - - _7
6 DISKUSSION- -- -- 8
7 SLUTSATSER - - -_---13
8 REFERENSER -- = - - - -14
Vad är det som styr hur mycket och vilken typ av strålning som når jordytan?
Vilken våglängd har inkommande strålning och varför är det bara vissa våglängder som tränger igenom atmosfären?>
Alla dessa frågor är intressanta och i föreliggande arbete kommer de att försöka besvaras.
Ozon är ett ämne i atmosfären som alla vet finns där och att det har stor betydelse för oss på jorden. Färre vet kanske dess huvudsakliga uppgift, nämligen att fungera som ett filter mot den farliga U V —strålningen.
Den ultravioletta strålningen har kort våglängd, ( 400 nm, och är därför mycket energirik, då energin beror på inversen av våglängden.
En fråga som jag då ställde mig var hur strålningen ändras för skiftande ozonmängd.
Nu är det inte riktigt så enkelt att instrålningen, irradiansen, vid markytan bara beror av ozonhalten i atmosfären utan även av andra faktorer, så som bl.a.
solhöjd, turbiditet och molnighet.
jag valde då att av dessa koncentrera mig på solhöjdsberoendet eftersom vinkeln finns i databasen jag haft som underlag för studien. Molnigheten har dock nämnts som en anledning till den ibland kraftiga spridningen av irradians från en dag till en annan. Turbiditeten har jag inte studerat nämnvärt varför jag inte heller kan säga hur den påverkat mätningarna.
Det huvudsakliga underlaget för rapporten är en databas omfattande drygt 20.500 mätningar som sammanställts av Weine josefsson, SMHI. Den innehåller DVB-—
spektra, uppmätta i Norrköping, med en Brewer ozonspektrofotometer, under åren 1991 —— 1996.
Ett spektrum anger strålningsintensitet vid våglängderna 290 —- 325 nm. Varje Bl, av de drygt 1600 i databasen, innehåller ett antal spektra inhämtade under en och samma dag och mätningarna separeras av ett huvud innehållande intressant information, bl.a. zenitvinkel och dag och tid då mätningen är gjord. Zenitvinkel är vinkeln mot solen räknat från zenit (vinkelrätt mot jordytan) ner mot horisonten, dvs solhöjden är 900 — zenitvinkeln.
Det huvudsakliga målet har alltså varit att undersöka sambandet mellan irradians och ozonrnängd för Norrköping under åren 1991 — 1996.
2.1
2.2
[JV-strålning
Endast ca 80/0 av den strålning som solen sänder ut är ultraviolett och av den är det ungefär 20/0 som ligger i det område som den här studien berör. För elektromagnetisk strålning är energin hos en foton endast beroende av inversen av våglängden. Alltså är en foton med våglängden 300 nm dubbelt så energirik som en foton med våglängden 600 nm och kan därför göra mer skada på biosfären, dvs på djur och växtliv.
Man delar ofta in UV—spektrat i tre delar, UVC (200 —— 280 nm), UVB (280 —— 315 nm) och UVA (315 »— 400 nm). Tack vare absorptionen i den övre delen av atmosfären kommer i princip ingen strålning med kortare våglängd än 290 nm ner till marken. Varför detta värde valts som undre gräns för mätningarna. För våglängder större än 290 nm avtar ozonets absorptionsföimåga med ökande
våglängd och UVA påverkas knappt alls; inom UVB—området finns däremot ett
kraftigt beroende av ozonhalt. Oosefsson, 1986).
Ozon
Syre förekommer ensamt i atmosfären i tre former, 0, 02 och 03. Atomärt syre återfinns i huvudsak på mycket hög höjd, men även i stratosfären. Det bildas genom att 02 spjälkas av energink strålning, ?r ( 240 nm. 03 förekommer
huvudsakligen i stratosfären, medan 02 finns relativt jämt fördelat från jordytan upp till ca 100 km.
Ozon bildas genom följande processer:
O,+hv——>O+O ?»(240nm (a)
O+Oz+M——>O,+M+100kj (b)
0 + o,——>zoz+ 390 kJ (c)
O,+hv———>OZ+O R(iloonm (d)
O+O+M——>OZ+M+498kj (e)
Där hv är den strålningsenergi som och där M är en godtycklig tredje molekyl
eller atom.
Ozonmolekylen bryts ner genom att den själv fångar in en fri syre atom eller att den slås sönder av (JV—strålningen. Det senare fallet, (d), är den process som hindrar den skadliga strålningen att komma ner till markytan. O och 02 slås tämligen snabbt ihop igen och bildar nytt ozon som kan fungera som solskydd
för planeten jorden.
Ozonet absorberar olika mycket strålning för olika våglängd. Absorptionen är kraftigast för korta våglängder, då energin är som störst, och den avtar logaritmiskt när våglängden ökar, vilket figur 1 visar.
1000,
,,%%, Ozone cross section 10. -20cm2
"skam at vai ious temperitures
;; zz!
.it"”
0.1 ,, )!
DIM
280 290 300 310 320 330 340 350
figur 1. Ozonets olika absorption för olika våglängd.
Gynnsammaste förutsättningama för att jämvikt ska infinna sig mellan ozonets produktion och destruktion, reaktionerna (b), (c) och (d), finns på mellan 20 och 30 km höjd. Högre upp får spjälkningen av ozon med UV—ljus en allt större betydelse och på lägre höjder blir produktionen av atomärt syre, enligt (a), allt mindre, p.g.a. att tillgången på tillräckligt kortvågig strålning avtar nedåt mot jordytan. Det senare leder till att det finns färre fria syreatomer som tillsammans med 02 kan bilda ozon. 1 ovan nämnda skikt finns dock tillräckligt med 0 och 02 för att ozon ska bildas, (b), och detta skyddas av det tunna skikt ozon som faktiskt ligger högre upp, (Karlsson, 1994).
På nordliga breddgrader når ozonhalten ett max på våren, i mars —— apiil, för att avta till ett minsta värde framåt hösten —— vintern.
Det storskaliga vädrets skiftningar på mellanbredderna och högre latituder leder till fluktuationer på en kortare tidsskala. Passerande hög— och lågtryck med tillhörande förändringar i atrnosfärens horisontella och vertikala cirkulationssystem ger en omfördelning av ozonrik luft tvärs latituderna.
Exempelvis förs ozonrik luft söderut mot Medelhavet när det ligger ett lågtryck över Nord— eller Mellaneuropa, och ger där relativt höga halter av ozon.
(Karlsson, 1994).
Ozon är den förening som har störst betydelse för absorptionen av kortvågig strålning, och fungerar som ett filter för biosfären mot den farliga energirika UV—
strålningen. Ett medelvärde på ozonhalten över jorden är 300 DU och detta tunna skikt är tillräckligt för att skydda från den farliga ultravioletta strålningen.
Minsta lilla förändring, av ozonkoncentrationen, naturlig eller beroende av mänsklig påverkan, skulle ge en förändrad absorption av [JV—strålning och då även en förändring i andelen som når jordytan. Detta skulle få såväl biologiska som klimatologiska följder. (]osefsson, 1986).
Studiet har visat att huvuddelen , 90%, av atmosfärens ozon finns i stratosfarens undre och mellersta delar, dvs på mellan 12 och 50 km höjd (Feister och Dehne 1994).
)
När man mäter ozon mäter man total Ozonhalt i en luftpelare. Enheten som man använder at DU, Dobson Units. Om man har en ozonhalt av 300 DU och tar ner allt ozon till marken skulle man vid NTF, standatdnyck och standardtemperatut (101325 hPa och OCC), få ett 5 mm tjockt skikt med rent ozon.
Singel Brewer ozonspektrofotometern är ett instrument som designats och även produceras i Kanada. Det mäter i första hand ozon men kan också mäta UVB—
spektra. Det exemplar som använts för inhämtande av värdena i databasen går underbeteckningen Brewer #006 och stod under den aktuella tiden på taket till SMI—ll i Norrköping, den är numer flyttad till Vindeln.
Instrumentet sitter monterat på en anordning som hela tiden automatiskt följer solen, så mätningen sker hela tiden rakt mot densamma. Det är kopplat till 220V och en PC som registrerar mätningen.
l Brewern finns inbyggt en kvicksilverlampa och en halogenlampa som används
för kalibrering av instrumentet Kvicksilverlampan används vid kalibrering av
våglängden och halogenlampan för den relativa känsligheten.
Det inkommande ljuset träffar diffusorn och går genom en monokromator med ett vridbart gitter. Gittret splittrar den fokuserade strålen i ett andra ordningens spektrum som reflekteras i en spegel och träffar därefter utträdesspalten för att tillslut nå fotomultiplikatorn. Genom att vrida gittret kan hela det intressanta våglängdsområdet gås igenom, våglängd för våglängd. Man har valt att mäta i intervallet 290-325 nm, i steg om 0.5nm.
Gittret vrids med hjälp av en stegmotor där ett steg motsvarar en våglängdsändring av 0.007 nm. När hela spektrumet mätts vänder man och scannar det igen åt andra hållet, dvs man mäter först för stigande och sedan för fallande våglängd.
Fotomultiplikatorn ger som utsignal ett antal pulser som räknas och ur de tal som erhålls, som är ett mått på hur mycket ljus som kommit in mot diffusorn, fås ett förhållande mellan radiansema vid olika våglängder. Fotomultiplikatorns utsignal är ett direkt mått på irradiansen, medan förhållandet mellan radianserna leder till att den totala ozonmängden kan räknas fram. Hur denna beräkning går till finns utförligt beskrivet av Josefsson (1986).
Det värde som erhålls vid ozonmätningen är ett integrerat värde för hela
atmosfärens djup, från atmosfärens yttre rand ända ner till marken.
Brewern mäter som sagt i första hand ozon och när den inte gör det passar man på att mäta UVB—spektra, varför starttid för uppmätta spektra varierar. Det tar en Viss tid, ca 5 min, för att mäta ett spektra då man mäter i steg om 0.5 nm från 290 till 325 nm och sedan vänder och går tillbaka, så databasen innehåller medelvärden för varje tidpunkt
Vid analysen av spektra har varierande molnighet ställt till problem. Detta eftersom irradiansen kan skilja väldigt mycket från en dag till en annan om himlen ena dagen till stora dela täcks av moln, om mer än 4/8 täcks. Dessa variationer kan även uppträda inom en mätning, då den tar ca 5 min, vilket dock till viss del kompenseras för eftersom man först mäter för stigande och sedan fallande våglängd (290 —— 325 ———290 nm) och därefter bildar medelvärdet av mätningarna för varje våglängd. Dessa medelvärden utgör värdena i datafilerna.
Hur gör man då för att komma runt problemet med kraftig spridning från en dag till nästa? Det löstes här genom att bilda löpande medelvärden över 5 dagar, vilket gav rätt bra resultat. Varför just 5 dagar kan man kanske fråga sig? jo, för att det visade sig räcka för att få en jämnare kurva där man lättare kan se vad som händer. lntervallängden valdes efter visst testande med olika värden. För kort intervall gav inte tillräcn filtrering, medan man tappade intressant information för intervall längre än 5 dagar. Det bör tilläggas att löpande medelvärden inte alltid använts, men det specificeras i samband med diskussionen av figurerna nedan.
Det hade varit lättare om man haft tillgång till data över molnfria dagar. Då hade man enkelt kunnat plocka ut dagar med klart väder ur databasen och på så sätt hade man sluppit spridningen som beror på molnigheten. Problemet som då hade uppkommit hade varit att det stora dataunderlaget förmodligen krympt ytterligare.
Detta eftersom det då hade funnits ytterligare ett kriterium att uppfylla.
En första gallring gjordes redan när ozonet lades in, då det ges ett ozonvärde per dag medan det finns flera spektra varje dag. Dessutom finns det inte ozonmätningar alla dagar. Ozonet sammanfördes med ett spektrum för aktuell dag och datamängden krympte drastiskt, från drygt 20500 rader till ca 1500 (ett spektrum per rad). Om man ska lägga till molnighet som urval skulle ytterligare mätningar försvinna och antalet mätningar kanske skulle bli för litet för att ge en rättvis bild av hur det verkligen ser ut.
Så varför gjordes en sådan drastisk kapning när ozonet inkluderades? Dels för att få ett mera behändigt excelark att jobba med (20500 rader är tungjobbat) och dessutom anser jag att det ändå gav ett tillräckligt underlag. När däremot analysen av solhöjdsberoendet gjordes antogs ozonvärdet gälla hela dagen och hela databasen användes. Det antagandet krävdes då för att få ett tillräckligt underlag där alla år är representerade.
Även ozonet visade sig fluktuera kraftigt och detta hör samman med den storskaliga vädersituationen som omfördelar ozon i horisontalled i atmosfären.
Seckmeyer, et al (1994) har gjort en jämförelse mellan olika instrument och en model, Terra I, för att se hur kompatibla de olika instrumenten är.
De har för Brewern påvisat en avvikelse från modelvärdena på ca 70/0 och detta tros ha ett starkt samband med den höga temperatur som utrustningen har under
pågående mätning och temperaturfluktuationer på ungefär SCC. Att mätningarna
inhämtas varje 0.5 nm har också betydelse, liksom ströljus. Osäkerheten i mätningen ligger inom 10% (Josefsson, 1986).
Datafderna innehåller spektra från fem år, så för att kunna titta på dessa kontra
ozon inhämtades datafiler innehållande motsvarande års ozonmätningar från SMHIs hemsida. UVB och ozon sammanställdes i tabellform i Excel.
Eftersom ozonfilerna bara innehåller ett värde per dag och (IVB—filerna innehåller flera mätningar reducerades UVB—Blerna till att innehålla ett spektrum om dagen.
Härifrån är det nu möjligt att plotta det mesta av intresse. För att hitta sambandet mellan ozon och strålning krävdes dock att hela databasen användes som underlag.
Genom hela uppsatsen där inget annat sägs representeras strålningen av den vid
300 nm. just denna har valts för att här är absorptionen av ozon stor men
irradiansen är inte noll.
Att den solara instrålningen varierar över dygnet är logiskt att tänka sig, den ökar när solen går upp, minskar när den går ner. Den är dessutom kraftigast mitt på dagen, när solen står högst. På samma sätt varierar strålningen över året, den är störst på sommaren då solen når sitt högsta läge och liten på vintern. ngar 2 visar hur ett UVB—spektrum kan se ut. De olika kurvorna ger en viss känsla för hur strålningsintensiteten varierar mellan olika tider på året. Varje punktset representerar en mätning under en godtycklig dag i nämnda månader.
S.SOE—Ol
UVB—spektra för olika månader
3005-01 AÅ
A
L A
2.50E-01 i i *
Å Ä. A A
frå—=
Å Ä
C
(21 2005—01 A A
& i .
; A
**2 A A
& 1505-01 X
? AA A x
.: A A x x x
A X X”
A )( .; )( vm !
1005-01 — x x x '. x "
x x x ' ' ' "*
A A Å )( x x * = !
OE AA * xxx X__ x; |:
5.0 -02 , XXX * __
AÅAA X nu” I ! 86
ALLA xxxxxxxi”'. & 35833888 8
_ 4 xxxxx ."ngl' 38 35388 8
OOOE+OO ... .,....uinååååx'EIÖÄ'n—IupIEIIIEI._._._._.l.n.1lalal$lO'QISIBPI . |G'''''''' ., 1
C) 43 O 4) Q 4) Q 9.) Q 6) Q 4) Q) (9 Q (0 Q 6 0 (o C) () (o
13 x (5 & e fx oi '» fb fo e e o x q, & e & e & x Q) &
09 Q? 09 Q? q? &? q? (929 så) 0.9 e? fbe få) '50 (S* f:? (S* ft? (S* r:? %% & fr?” (å”
våglängd (Å)
figur 2. UVB—spektra över fem månader 1992.
En annan viktig detalj är att den inkommande strålningen är liten vid korta våglängder och att den blir större med ökande våglängd. Figuren år dock lite missvisande i att irradiansen ser ut att gå ner till noll redan vid 325 nm vilket inte
är fallet. ” '
10000 . — 1005100
1000 : ” 1005—01
[Fm & [IVB—spektra och Lualabbwpilon för
' _ ”& olikat mpcmiurc: .
100 . %s... L 1005-02
; åt!-va!. &
_ %%
%01
J»;3 3.942»,C..",
! * .%v
10 ;_ ”* " ' >...-:— Q . 1005—03
. F få???*
,M'
. :."— =,
# & " **, 0
1 . i igt. *. li?! 1 & 1005—04
' iir? år 6
' & 3!" Älva v,."
. g . _ uk
0.1 . ” j ! 1005—05
; a * &
|?
&
0.01 1.00E-06
280 290 300 310 3 20 3 30 340 350
Bgur 3. UVB—spektra och ozonabsorption.
figur 3 visar därför samma sak fast med logaritmerad skala, för strålningen. Här har också ozonets absorption lagts in. Nu ser man tydligare hur strålningen avtar snabbt för minskande våglängd. Detta beror på att absorptionen av ozonet är störst vid korta våglängder och minskar då våglängden ökar, vilket visats ovan i ägor 1.
Vid korrelationsanalys mellan absorptionen och irradiansen för varje våglängd (medelvärde för juli 1992) konstaterades en negativ korrelation på ungefär 0.67, tabell 1. Även detta visar att när absorptionen sjunker ökar strålningen. Det relativt låga värdet beror på att underlaget för korrelationsanalysen är för litet men framförallt att databasen innehåller felaktiga värden på strålningen.
Tabell 1. Korrelationer mellan absorption och strålning.
abrmplz'on z'rmdz'anr
absorption l
irradians —0.669254 l
Man kan som sagt i figur 2 också se att insttålningen mot jordytan ändras under året, den är störst under sommar och höst, vilket syns ännu tydligare nedan i figur 6 och figur 7. I dessa figurer visas också ozonets årliga variation. En fråga man kan ställa sig är varför de två inte följs åt
Innan den frågan besvaras ska solhöjdsberoendet studeras lite närmare.
Sambandet irradiansen —— solhöjd syns tydligt i figur 4. Här framgår att strålningen ökar med ökande solhöjd, ökningen sker logaritmiskt.
1.0E+OO
1.0E—01
HDE—02
1.0E-03
HDE-04
LOB-05 1.0E-06
1.0E—O7
-——u——-—300nm _— -— medel 1.0E-08
Irradlans(VV/(mhznm»
LOS—09
1.0E-10
1.0E-11
1.0E-12
[OE-13
1.0E-14
1.0E-15
02 (0 &O O
solhöld (grader)
01 09 09
figur 4. Strålningens beroende av solhöjden. Inlagt är också ett medelvärde för serien för att lättare se sambandet
60 1.00E+00
1.005-01
1005-02
ovinkel IBOOnm 1.00E—03
— 100904.
— 1.00E-05
1005-436
ngn 5. Strålningens och solhöjdens variation över året
figur 5 Visar hur strålningen följer solhöjdsmaximum över året. Eftersom solen når högre under sommaren än under Vintern får man alltså en kraftigare instrålning under sommarmånaderna. Genom att titta på korrelationen mellan irradiansen för 300 nm och solhöjden ser man att det änns ett tydligt samband mellan strålningen i DVB—området och solhöjden. Korrelationskoefticienten har ett värde av 0.69, tabell 2. Även denna är låg och det har samma anledning som ovan, felen i databasen.
10
Tabell 2. Korrelationen mellan solhöjd, ozon och strålning.
so/höjd ozon strå/ning
solhöjd 1
ozon -O.15332 1
strålning —0.69329 —0.05807 1
Nu när kopplingen mellan solhöj den och strålningsintensiteten klargj orts är det dags att se vad ozonet har för inverkan på den strålningsmängd som når jordytan.
Genom att välja att titta på ett visst solhöjdsintervall, nämligen 25 —— 30 grader, kan sambandet mellan ozon och inkommande strålning fastställas. Vinkelintervallet valdes så att antalet värden skulle bli så stort som möjligt och att alla år skulle vara representerade. Därför användes här hela databasen som underlag. Plottning av ozon och strålning syns i figur 8. Här ser man hur irradiansen och ozonet följer varandra väldigt väl. Korreladonen mellan dessa båda uppvisar ett värde av —O.66, tabell 3. Det betyder alltså att när ozonet är högt är strålningen låg och tvärtom.
Tabell 3. Korrelation mellan solhöjd, ozon och strålning för ett visst vinkelintervall
solhöjd ozon strå/ning
solhöjd 1
ozon —0.08628 1
strålning —O.1783 —O.65676 1
4.50E+02 1.00E-02
Ozon och irradlans över året
4.00E+02 &;
3.50E+02 — '
I. " 1.00E-03
_ ; &
3.00E+02- _ . tM.».”.-Ai 2
.;Tiggå' E
Af: :
5 asoemz . 9;
o ' å
%, ' —- 1.00E-04 &
o 2.0054-02 ' ? g
6
& EI!
1.SOE+02 '
&" 1.00E-05 1.00E+02 *
0 |
c
5.00E+01 4— i '.
. .
OOOE+OO 1.006—06
>— : c '5 "5 '5 en c» 0) 9. >
ååååzzzååååååöägåååå
figur 6. Strålningens och ozonets variation över året.
11
4.505+02 1005-02 Ozon och irradians under åren 1991-
4.00E+O2 Ä R
1 t && .
3.505+02 — » » '
A .V___ _ & # ),.
'& . *Å ij J:»: " i?
3.005+02 _ -
' & L !. 8 I. 01 1 & N
5 2.SOE+OZ _ vv *. 'I e . & (E
9, & 0 & * é ' ==:
C . g :a . 3 ! ”' 1.00E-O4 &
g . £ ! . . ”
o 2.005+02 =o "' z .: . 3 ..5
| ' . g
— "' ! i 'n .; 5
1.505+02 _a!” '" å . $&
% 1— 100505
100502 - & Å,?! %
& é :
s005+01 * _. ' ,.
. .
.
0.005+00 1005-06
Sep Nov Feb Apr Jun Aug Oct Jan Mar May Jul Sep Feb Apr Jun Aug Oct Dec Feb Apr Jun Aug Oct Dec Feb May Jul månad
0 . . . ,. .
figur 7. Stralningens och ozonets vananon for hela serien.
500
450 ' 9015-04
400 _ ' 8.01E—O4
350 . I i & 7015-04
.K 300 1 . » 6.01E-O4 %”r.
äc 250 i — 501504 ;&
|
:=;
2200 i _» 4015-04 %
150 i] ' i — 3015-04
100 ' ; ' * — 2015—04
i ,
50 ' _ 101504
0 * 1.00E-06
figur 8. Strälningens och ozonets variation vid solhöjden 25—300.
Figurerna 6 —— 8 visas även i bilaga. Det kan nämligen vara intressant att se hur graferna ser ut i ologarinnerat skick. l figurerna ovan ser man att spridningen kring maxvärdet är ganska liten men i bilderna i bilagan ser den ut att vara stor och att strålningen snabbt kryper ner till noll i mars resp. oktober. Ovan ser man dock att den bara fortsätter minska.
Tillbaka till frågan som ovan lämnades obesvarad. Strålningen och ozonet följer inte varandra i figur ?? för att solhöjdsberoendet för strålningen är dominerande.
När man dock tog bort nämnda beroende framträdde att strålningen också styrs av ozonhalten i atmosfären.
12
l föreliggande rapport var målet att hitta orsaker till variationer i instrålningen mot markytan. Studien har Visat att strålningen beror dels på solhöjden och dels på mängden ozon i atmosfären.
Strålningen och vinkeln följer varandra hand i hand, medan förhållandet till ozonet år omvänt. Alltså, irradians och solhöjd ar proportionella mot varandra och följer samma årstidscykel. Når solen inte når så högt på himlen under vintern är också instrålningen liten, men när solen däremot står högt på sommaren är den stor. För förhållandet irradians ——-— ozon gäller dock att när ozonet är högt år strålningen låg.
Det kanske viktigaste konstaterandet ar dock att solhöjdens påverkan på irradiansen ar mycket kraftigare ån mängden ozon i atmosfären.
13
Andersson, Peter, Ozon, en allmän översikt, Meteorologiska institutionen, Uppsala, 1994.
Bais, Alkiviadis F., et al, Spektral Measurements of Solar UVB Radiation and its Relations to Total Ozone, SOZ, and Clouds, ]GR.
Blumthaler, M., et al, Simultaneous spectroradiometry: a study of solar UV irradiance at two altitudes, Geophysical Research Letters.
Dirmhirn, lnge, C. R. Sreedharan and G. Venugopal, Spectral Ultraviolet Radiation Instrument and Preliminaiy Measurements in Mountainous Terrain, Theoretical andApp/z'ed carrara/ag, No 46, 1993.
Feister, U., U. Dehne, UV—Strahlung und stratosphärisches Ozon, Bundergerzzfzdbezfib/alz Sgnderdmcé, 37 jahrgang, Oktober 1994.
Josefsson, W., Long—termresponsivity of Brewer #OOG.
]osefsson, W., Solar Ultraviolet Radiation ln Sweden, SMHI RZVIK 53, 1986.
Karlsson, Stig, Kompendium i atmosfärens kemi —— En översikt över några aktuella problem, Meteorologiska institutionen, Uppsala 1994.
Ken:, ]. B. and C. T. McElroy, Evidence for Large Upward Trends of Ultraviolet—B Radiation Linked to Ozon Depletion, Sarwe, Vol. 262, 1993.
Michaels, Patrick J., S. Fred Singer, Paul C. Knappenberger, Analyzing Ultraviolet—B Radiation: ls There a Trend? (and response by Kerr &
McElroy), Science, Technical Comments, V01264, 1994.
Seckmeyer, G. et al, Geographical differences in the UV measured by intercompared spectroradiometers, Gq/y/Jica/ Ragan/y Ullen, Vol 22, No. 14, pp 1889—1992, 1995.
Seckmeyer, G. et al, lntercomparisons of spectral—UV—radiation measurement systems, läpp/Zed Optix, Vol. 33, No 33, 1994.
14
