Sture Lindgren, universitetsadjunkt i spanska
Tre anspråkslösa, men märkliga, gränsöverskridare i Brasiliens historia från tre olika århundraden den förste av dem var född 1748 och den tredje dog 1938.
Men inledningsvis några minuter brasiliansk historia för att få en bak- grund till dessa herrar.
Brasilien upptäcktes av indianerna för några tiotal tusen år sedan och av portugiserna år 1500. Under ett halvsekel var de bara måttligt intres- serade av det nya landet, för deras sjö- och handelsvälde i Syd- och Öst- asien verkade mycket mera lönande med kryddor, siden och andra lyxva- ror, medan i Brasilien några halvnakna indianer endast framställde något slags röd textilfärg ur bresiljeträdet. Framemot mitten av 1500-talet kom- mer portugiserna på att de kanske kan odla sockerrör i den nya kolonin precis som de, med hjälp av importerade svarta slavar som arbetskraft, gjorde på sina öar i Atlanten: Azorerna, Madeira, Kap Verde-öarna osv.
Försöken slog väl ut och rörsockret kom sedan att ”försörja” Brasilien i bortåt hundrafemtio år och göra både kolonin, Brasilien, och moder- landet, Portugal, rikare och starkare: man kunde slänga ut spanjorerna ur Portugal 1640 och holländarna ur norra Brasilien 1654 efter årtionden av ockupation.
När konkurrensen från andra kolonialmakters sockerplantager i t.ex.
Västindien blev för svår för Brasilien, hittade man andra rikedomar att satsa på. Kringströvande ”bandeirantes”, vildmarkskännare från det då fat- tiga Sâo Paulo i söder hittade i inlandet rakt norr om Rio de Janeiro först guldsand i vissa fl oder och snart också diamanter i samma område. Detta kom att kallas ”Minas Gerais”, dvs. de allmänna gruvorna eller kanske det allmännas gruvor. Tiotusentals slavar togs från sockerrörsodlingarna i nordöst och omskolades till guldvaskning eller gruvarbete. Tiotusentals
Under senare hälften av 1700-talet började dessa fyndigheter att töm- mas, samtidigt som myndighetskontrollen skärptes. Av allt – guld som diamanter – som utvanns, skulle man betala en femtedel, ”o quinto real, i skatt till kronan som uppfattade sig som formell markägare. När in- komsterna minskade, blev denna femtedel alltmer betungande att betala, samtidigt som Lissabon satte in alltfl er kontrollanter och skatteindrivare.
Spänningen ökade mellan enskilda brasilianer och de portugisiska ämbets- männen och det uppstod bråk, upplopp och oroligheter i Minas Gerais- området. I den här uppjagade stämningen av uppdämt missnöje börjar konspiratörer att agera för att styra över ett lokalt eller regionalt missnöje inför vissa konkreta förhållanden till ett allmänt missnöje som inte längre är begränsat till vissa grupper av guldgrävare och gruvägare utan de drar också in andra kategorier som affärsmän, präster, offi cerare, intellektuella och slutligen sådana som Joaquim José da Silva Xavier, känd för sin sam- tid och för eftervärlden som ”Tiradentes”, tandutdragaren. Denne var en man utan formell utbildning som sysslat med affärer i liten skala på lokala marknader, kommit i klammeri med rättvisan, suttit i fängelse, där efter blivit värvad som dragon vid ett regemente i trakten. Han gick den så kal- lade långa vägen och blev underlöjtnant, tjänade extra vid sidan om som tandutdragare, blev misslyckad gruvägare, förlorade pengar, blev så kallad rättshaverist, engagerade sig i politiska missnöjesgrupper, reste till Rio och träffade där ”fel slags” människor – ur polisens synpunkt. Tydligen hade myndigheterna börjat ana någonting…
Ett nytt besök i huvudstaden där han bl.a. träffade en intellektuell som nyss varit i Europa (läs Paris) och fört med sig senaste nytt om fran- ska revolutionen gjorde honom till ett mycket misstänkt oroselement.
Tiradentes var en av de mest aktiva i gruppen som skulle komma att kal- las ”Inconfi dência mineira”, mycket fritt översatt: sammansvärjningen i Minas Gerais. Han var dessutom orädd, talför och inte särskilt diskret.
Lite väl öppet talade han om gruppens program: att göra Brasilien fritt, avskaffa slaveriet, grunda ett första universitet i landet samt anlägga en ny huvudstad i inlandet (jämför Brasilia).
En portugisisk invandrare och medsammansvuren röjde det hela för po- lisen som grep samtliga i gruppen. De ställdes inför rätta och dömdes så småningom till döden. Alla hade emellertid goda kontakter uppåt, mäk- tiga beskyddare eller kunde tala väl för sig. De ledande klarade sig med att
bli förvisade till det portugisiska Angola i Afrika – alla utom Tiradentes som 1792 blev hängd, styckad och uppsatt på vägen mellan Rio och Minas Gerais. Kanske var Tiradentes en liten, obetydlig man i jämförelse med Spanskamerikas stora och delvis lyckosamma frihetshjältar Simón Bolívar, San Martín, O´Higgins och Sucre, som av många upphöjts till rangen av halvgudar, men han blev symbolen och martyren för Brasiliens första själv- ständighetssträvanden och han offrade sig utan att tveka.
Nu tror ni förstås att Brasilien blev självständigt efter denna uppvisning i hjältemod? Tvärtom, för brasilianerna går sin egen väg även till självstän- dighet. Medan man i Spanskamerika försökte sopa bort och förtränga allt spanskt, då fl yttade Portugal på sätt och vis hem till brasilianerna istället.
Det hela var kejsar Napoleons fel som så mycket annat vid den här tiden.
Han till- och avsatte kungar i Europa från Sverige till Spanien – men när en fransk armé närmade sig Lissabon, fl ydde hela hovet (mellan tio- och femtontusen personer) till Rio de Janeiro ombord i brittiska fartyg. Året var 1808. Inte förrän 1821 bekvämade sig regenten/konungen att åka hem igen men lämnade kvar sin son som vicekonung.
När portugisiska politiker redan följande år, 1822, visade att de inte längre uppfattade Brasilien som partner i en dubbelmonarki utan som ko- loni, utropade sig vicekonungen till kejsare av ett självständigt Brasilien och landet var i takt med övriga Amerika igen. Från 1833 till 1889 hade man sedan Latinamerikas mest exemplariske statschef: kejsar Pedro II, ett under av korrekthet, anspråkslöshet, diplomatisk förmåga och måttfullhet, dvs. allt det som oftast saknades på samma nivå i övriga Latinamerika.
Trots detta blev han avsatt genom en militärkupp efter diverse manövrer av den tidens missnöjesgrupper. Han var ju inte någon handlingsmänniska utan iakttagare, åskådare livet igenom.
Det man fi ck istället var en förbundsrepublik som kom att behärskas av regionala bossar av skiftande storhet och varaktighet och som i alla lägen tänkte på sitt eget bästa och inte på landets. Rika blev rikare – och mäkti- gare – och rika delstater blev också mäktigare, t.ex. Sâo Paulo eller Minas Gerais söderut, medan de fattiga, efterblivna delstaterna i Nordöst glöm- des bort, ända tills området skulle komma att göra sig påmint på ett chock- artat sätt.
I viss mån berodde detta på en människas entré på den offentliga scenen, nämligen Antônio Mendes Mariel, kallad ”o Conselheiro”, dvs.
Rådgivaren. Runtom i byarna i ”sertâo”, nordöstra Brasiliens solsvedda, förtorkade inland, hade Rådgivaren i åratal varit en känd gestalt: lång, mager, mörkklädd, med en egendomlig glöd i blicken, lyssnade han på människor, gav råd och vann deras förtroende. När han sade att den nya, republikanska regimen var en gudlös, orättfärdig stat som man inte be- hövde följa, trodde de honom. De trodde honom också när ett års missväxt följdes av svält, som vanligt, och han lovade dem att kung Sebastian (en portugisisk 1500-talskung) skulle komma med en kista full med guld som han, Rådgivaren, skulle fördela bland sina trogna. Och slutligen trodde de honom också, när han försäkrade dem att de inte behövde frukta vare sig skatteindrivare, poliser eller soldater, för ingenting skulle kunna skada dem, inte ens gevärskulor, så länge de förlitade sig på honom
Myndigheterna upptäckte en bit in på 1890-talet att en ny religiös folk- ledare hade etablerat sig i Canudos, en liten by och nerlagd boskapsfarm i det inre av delstaten Bahia för att där skapa ett gudssamhälle på jorden i väntan på den yttersta dagen som skulle komma med sekelskiftet 1900.
Man skickade en mindre polisstyrka för att avhysa den så kallade profe- ten. Denna styrka hördes aldrig mera av. Ett militärförband avsändes för att lösa problemet – samma resultat, verkade det som. Men efter ett antal veckors tystnad dök det upp några vettskrämda ”civilister” – all militär utbildning och disciplin hade de tappat på vägen tillsammans med sina vapen och annan utrustning. De gångna veckornas skräckupplevelser med blodbad och katt- och råttalek ute i vildmarken gjorde att de få överle- vande knappast var i stånd att ge en sammanhängande bild av förloppet.
En tredje expedition fi ck dra sig tillbaka efter svåra förluster och liknande skräckupplevelser som tidigare.
Nu hade händelseutvecklingen blivit sådan att det hela uppfattades som en federal dvs. nationell angelägenhet. En armékår på tio–femtontusen man skickades till Bahia under befäl av en av landets mest erfarna genera- ler. Denne lät sina trupper förfl ytta sig med största försiktighet i riktning mot Canudos, Rådgivarens högkvarter. Man rörde sig som i fi endeland med spaningspatruller ute hela tiden, övernattade i väl befästa läger och tog inga fångar vid de talrika sammandrabbningar som följde.
Slutscenen i det här formliga fälttåget utspelades, när regeringssoldater krossade det sista motståndet genom att skjuta ner två vuxna män, en tonåring och en gammal man på torget i Canudos. Rådgivaren själv hade
hittats död av sina trogna några få dagar tidigare. Han hade tydligen dött i sömnen.
En journalist som skrev för en tidning i Sâo Paulo, hade skickats upp till Bahia för att rapportera om händelserna och hade gjort detta med sådan framgång att hans redaktion lät honom stanna kvar och undersöka bak- grunden till Canudos – revolten, efter det att hans kollegor åkt tillbaka söderut, till ”civilisationen”. Journalisten, som hette Euclides da Cunha, publicerade några år senare, 1902, en bok, ”Os sertôes”, som chockade och splittrade nationen.
Korttänkta vänner av ordning, av den gamla trygga ordningen, traditio- nalister och många äldre militärer såg honom som en förrädare som för- talade och svartmålade sitt land inför hela världen. Han försökte nämligen diskutera varför den brasilianska armén, som en gång kämpat mot Argen- tina och, långt senare, mot Paraguay, skulle behöva sättas in mot det egna folket – som i vilken bananrepublik som helst. Han ifrågasatte arméns roll och politikernas agerande men framförallt okunnigheten om, ointresset för och nedlåtenheten mot de fattiga delstaterna i nordöst. Invånarna där var också brasilianer, menade han, medborgare i den nya förbundsrepubli- ken och värda ett bättre öde än att svältas till desperation och förtvivlade utvägar för att sedan stoppas med gevär och kanoner.
Kort sagt, Euclides da Cunha kom att öppna ögonen på en hel genera- tion av tänkande brasilianer och fi ck dem att inse att deras land inte bara var det dynamiska och allt rikare Södern med Rio de Janeiro, Sâo Paulo, Porto Alegre (och för den delen också den kortvariga gummi ruschens Amazonas) utan även ett utfattigt, efterblivet Nordöst som både geogra- fi skt, historiskt och sociologiskt tycktes ligga närmare det Västafrika där de fl esta av invånarna hade – och har – sitt ursprung, än den förbunds- republik som området politiskt hörde till.
Vi stannar i samma trakter men fl yttar i tiden fram till 1930-talet.
Efter några årtionden av politisk, ekonomisk och social oro hade president Getúlio Vargas tagit över och styrde sedan landet med allt fastare hand ända till 1945. Han var en man med stora fel och kanske ännu större för- tjänster ungefär som Kemal Atatürk i Turkiet under samma period. Det dröjde likväl innan hans långa arm nådde till de små delstaterna i nord- öst. Där rådde fortfarande ett storgodsägarvälde av 1800-talsmodell, vilket alltså inte behövde låta sig påverkas av de federala myndigheternas påhitt
därnere i Rio. De hade dessutom den politiska makten i den egna delsta- ten och den ekonomiska ute i byarna. De bönder eller lantarbetare som råkade i onåd hos den lokale bossen, drevs ofta bort från ett normalt liv i by gemenskapen, i städerna vid kusten fanns inga jobb före industrialise- ringen. Sâo Paulo låg ännu så att säga som i en annan värld, så för många fanns, tyckte de, ingen annan möjlighet än att ansluta sig till de rövarband som härjade på landsbygden.
För de rättsvårdande myndigheterna var dessa landsvägsrövare simpla tjuvar, våldtäktsmän och rånmördare. För många fattiga och kanske okun- niga brasilianer däremot hade åtminstone en del av dem en aura av den ädle rövaren, en Robin Hood-fi gur som – ibland – stal även från de rika och – ibland – skonade de fattiga. Om någon lyckades att leva upp till denna idealbild, så var det Lampiâo och hans kvinna Maria Bonita. Han var efterlyst i ett halvdussin delstater för mängder av brott men var också hjälte i dikter, sånger, noveller, muntliga berättelser och till och med en fi lm, där han själv spelade med.
Efter sexton års verksamhet hann rättvisan upp honom: han blev avrät- tad tillsammans med sina tio män. Deras huvuden skildes från kroppen och hans hamnade på ett museum i Salvador/Bahia och om det inte har tagits bort, fi nns det väl kvar där ännu,
Slutligen – och nu blir kanske övergången väl snabb – det senaste årets store gränsöverskridare i Brasilien är förstås ”Lula”, Luis Inácio da Silva som, från en fattig barndom i Nordöst, har gått bl.a. via ett mekanikerjobb på dåvarande SAAB-Scania-fabriken nära Sâo Paulo och fackliga uppdrag till presidentämbetet i Brasília. Förutom det där med gränsöverskridandet och det geografi ska ursprunget, fi nns det självfallet ingen som helst likhet mellan de här behandlade herrarna och Lula!
