2008-09-01 10:40 CEST
Varför vapenvilan mellan Israel och Hamas trots allt håller...
Det är lugnare utmed Gazaremsan än på mycket länge. Den informella vapenvilan mellan Hamas och Israel består för det mesta. Snart är det tio veckor sedan avtalet ingicks, utan att några dokument undertecknades.
Vapenvilan håller därför att Hamas behöver den. Lugnet befäster Hamas maktutövande i Gazaremsan.
Hamas är vid det här laget fast rotat i det palestinska samhället och alldeles särskilt i Gazaremsan. Men för att stärka sin ställning måste Hamas bättra på den raserade ekonomin i remsan; i längden kan man inte säkra styret när var tredje mansperson i remsan är arbetslös. Hamas måste skapa fler
arbetstillfällen och nya inkomster. Man behöver få ut varor från remsan, man behöver nya marknader utanför remsan. Det kan man inte uppnå, samtidigt som man för krig mot Israel på daglig basis. Det är en ekvation som aldrig kan gå ihop. Har man makten, måste man få ekonomin på fötter.
Lika litet kan Hamas i längden upprätthålla en misstänksam och ibland direkt fientlig hållning mot den andra grannen - i söder - Egypten. Israel och
Egypten har goda skäl att inte tolerera Hamas. Rörelsen är en extremistisk islamisk rörelse, som inte söker fred med israelerna. Hamas har på sitt program att bekämpa den judiska staten tills den besegrats.
Egypten upplever också Hamas som ett hot. Hamas är i praktiken en
palestinsk utlöpare av den regeringsfientliga inhemska egyptiska rörelsen, Muslimska Brödraskapet, som faktiskt utgör ett hot mot den nuvarande egyptiska regimen under den åldrande statschefen Hosni Mubarak.
Det förklarar varför både egyptierna och israelerna håller Hamas kort vid gränserna. Både Israel och Egypten upprätthåller en blockad. Den är inte
total, man släpper in basvaror till Gaza, men lika ofta hålls gränserna stängda.
Just nu är alla de viktiga gränsövergångarna öppna för trafik.
Det beror på att den muslimska fastemånaden Ramadan inleds inom kort. Det skulle se för illa ut om Israel och Egypten tillsammans ströp tillgången av livsmedel till remsan. Fastan gäller ju bara dagtid. På natten äter man som vanligt. Man behöver inte mindre mat under Ramadan, snarare mer, för på natten är det fest i varje hem, om pengar finns.
Vapenvilan har efter år av nästan dagliga raketangrepp mot södra Israel bytts ut mot lugn, ett lugn som bara störs strövis eller mera sällan.
Oftast är det de små palestinska terrorgrupperna, som Islams heliga krig och brigaden den och den, som skjuter på de israeliska gränssamhällena med granater och enstaka raketer. Man kan på goda grunder anta att Hamas genast söker stoppa de enskilda attackerna, eftersom de hotar att sabotera lugnet, det lugn som Hamas behöver.
Det rapporteras sedan en tid tillbaka att Hamas anstränger sig att få bättre kontroll över de underjordiska tunnlarna som förbinder Egypten (Sinaiöknen ) med remsan. De senaste rapporterna går ut på att Hamas söker smuggla olja via rör som går genom en av de drygt 200 tunnlarna. Det framgick inte var denna pipeline skulle börja. Vid oljefälten i södra Sinaiöknen, som Egypten kontrollerar? Och betyder inte det i så fall att statliga eller kriminella element hjälper Hamas med dessa hemliga
leveranser?
Att Hamas söker lägga fler och fler tunnlar under sig är ingen nyhet. Det sägs att smuggeltrafiken totalt sett inbringar Hamas mer än 20 miljoner dollar i månaden, i form av skatter eller mutor.
Det är också känt att Hamas med vapenhot söker knäcka de palestinska klaner som i årtionden haft monopol på tunneltrafiken. Men man kan nästan ta för givet att Hamas söker mer inflytande med lämpor och löften än via direkt vapenmakt. Så verkar det. Samtidigt har Hamas militära gren blivit mycket mäktigare än rörelsens politiska ledare i Gaza. Militärerna är oftast betydligt yngre än de kända politiska ledarna, de har mindre erfarenhet än politikerna som är kända även internationellt sett. Man vet inte ännu med säkerhet om militärerna står under inflytande av Hamas högsta råd i
Damaskus eller om de agerar självständigt och om de i så fall förebådar nya grepp och strategier. Men oavsett vem de är, säger logiken att de måsta satsa på fortsatt lugn.
Utan lugn ingen livsluft för Gaza. Utan lugn ingen verklig uppbyggnad och ingen ny sysselsättning som tar loven av arbetslösheten och
nöden. Vill man stärka greppet om Gaza finns det ingen annan väg. Hamas vill direkt visa Gazaborna att man har andra grepp än det korrupta PLO.
Man kan ju heller inte göra alla till egoknektar. Någon måste också arbeta med annat.
Hamas konsoliderar sin makt. Men man stampar också på stället i stor utsträckning. Förhållandet till grannlandet Egypten är till exempel inte detsamma som Hizballahs förhållande till grannlandet Syrien. Hizballah är den starkaste milisen i Libanon och får dagligt stöd av Syrien och i
förlängningen av Iran. Hamas får inte något officiellt stöd av Egypten.
Det kan man förklara med att Egypten och Israel har fred med varandra.
Syrien och Libanon har aldrig haft en bestående fred med Israel därför att man aldrig varit intresserade av en sådan lösning. Egypten har en inte särskilt munter fred med Israel, men den fungerar till vardags och det bakbinder Hamas, det är givet.
Hamas enda riktiga hållhake på Israel just nu är den tillfångatagne israeliska soldaten Gilad Shalit. Han sköts vid en raid på den israeliska sidan om
gränsen mot Gaza i juni 2006 och fördes i sårat tillstånd in i remsan, där han hålls isolerad av Hamas militärer. Förhandlingarna om en fångutväxling har gått helt i stå. Egypten som försökt medla fram en lösning kritiserar Hamas vecka efter vecka för ohemula villkor, men Hamas
snarare höjer än sänker priset på Shalit. Budet är just nu att Israel måste frige allra minst ettusen palestinska fångar, och det är Hamas som bestämmer vilka de ska bli, om Israel vill se Shalit fri igen.
Skillnaden mellan fångarna, oavsett den haltande matematiken en mot tusen, är förstås att Shalits brott bestod i att han var en vanlig värnpliktig soldat, medan de palestinska fångarna sitter bakom lås och bom för attentatsförsök och mord på civila israeler.
I den israeliska regeringen låtsas man för det mesta som om de fånglistor man arbetar fram skulle kunna tillfredsställa Hamas krav på
propagandasegrar och överdriven PR. Men faktum är att listorna är vitt skilda från varandra, och man kan väl aningen förenklat säga, att de israeliska fånglistorna avspeglar ett israeliskt moraliskt dilemma, medan Hamas saknar sådana sidor och att det liksom ligger i sakens natur.
Man tar inte gisslan för att visa prov på humanitet. Men utöver priset för en fångutväxling, är det givet att Hamas ser det som en politisk tillgång att behålla den israeliske soldaten fången länge; man hotar med årtionden. På det viset garanterar Hamas att konflikten hålls vid liv, och att de falnande
kolen får ny glöd vilken dag som helst i framtiden. Nästa gång gör man rubriker genom att kräva att 2 000 palestinier måste växlas med
Shalit. Man garanterar ständigt nya rubriker.
På så sätt påminner man om sin egen existens. Och den egna makten. Så agerar alla terrororganisationer, överdrifterna är en del av det cyniska spelet.
Man håller grytan kokande. Och ingenting är viktigare än detta, om man vill bevara de egna ställningarna - tills man besegrat Israel slutgiltigt och en gång för alla. Man gör också tabbar: ett sådant förfelat försök att hålla allt kokande vilket bekräftade Hamas nöd, var naturligtvis försöket att bryta blockaden mot Gazaremsan med en skock naiva propalestinska
demonstranter, mest amerikaner och britter, men också en handfull israeler, som under pukor och trumpeter avseglade från Cypern till Gaza
utan att åstadkomma någonting. Den israeliska regeringen låtsades inte om dem och gick i varje fall inte in på någon obehaglig konfrontation, där
kustbevakningen i Israel kunde tänkas preja de bägge hyrda fiskebåtarna med demonstranterna eller ta dem i förvar inför världspressens strålkastarljus på öppet hav.
Hamas fick intet ut av föreställningen, som den faktiskt kom att utforma sig i Gazas hamn. Och naturligtvis bröts inte heller den israeliska blockaden mot Hamas styre.
Men samtidigt är Hamas bra mycket segare än man kanske föreställer sig.
Israels regering insåg det redan för ganska länge sedan. Hamas arbetar med tioårsplaner eller rentav med hundraårsplaner. Man har inte bråttom.
Propagandan visavi palestinierna själva och den andra, utåt mot omvärlden, går ut på att visa omutlig självsäkerhet och trovisshet, en visshet, som helt enkelt "måste segra". Det är bara en tidsfråga när.
För den mycket unge Shalit, vars enda synd bestod i att han råkade befinna sig på fel ställe vid fel tid, och kidnappades in i Gazaremsan, kan
fångenskapen bli mycket lång, så länge regeringen i Israel vägrar kapitulera och vägrar uppfylla Hamas villkor för en fångutväxling. Man kan utgå ifrån att många av Hamas ledare ser Shalits fångenskap som en garanterad
livförsäkring för dem själva. Det är ju mindre sannolikt idag
att Israel söker likvidera någon av Hamas lokala ledare i remsan, så länge Shalit är fånge, kanske i samma hus eller rentav i något av rummen intill den eller den ledarens egen bostad.
För Hamas är vapenvilan viktig. men det vore synd att påstå att
situationen för den islamiska rörelsen förbättrats väsentligt som en följd av
vapenvilan. Blockaden som inte är fullständig, tvingar ändå Hamas att ransonera varor i remsan; sitsen ökar inte Hamas popularitet. Det är inte heller enbart en fördel för Hamas att den gamla rivalen - dvs Fatah/PLO - upphört att vara ett alternativ för Gazaborna. Hamas slog ut Fatahs styrkor med besked och fördrev dem, och nu sitter man som ensam herre på
täppan utan att inom kort kunna förbättra den nästan obefintliga ekonomin och annat som är lika avgörande. Och eftersom Hamas självt ville ha lugnet vid gränsen mot Israel, känner sig egyptierna inte manade att ändra på något konkret genom att öppna sin gräns för en stadig palestinsk trafik ovan jord.
De arabiska massmedierna har tappat intresset för området, och
lugnet vid gränserna utnyttjar egyptierna, genom att låta allt vara vid det gamla. Med bibehållen avoghet mot Hamas. Inte därför att egyptierna håller av israelerna. Snarare därför att Hamas utgör ett potentiellt hot mot Hosni Mubaraks egen regim i Kairo.
Man kan spetsa till det och säga att Hamas inte är något speciellt stort hot mot Israel, i varje fall inte så länge dagens sits består. Hizballah är ett mycket större hot mot Israel vid den libanesisk-israeliskak gränsen.
Naturligtvis banar läget som uppstått inte väg för en palestinsk stat.
Fatah-PLO och Hamas är oförsonliga fiender. PLO har partiell kontroll över Västbanken, Hamas har nästan full kontroll över Gaza, men de tu möts inte och någon förlikning mellan dem verkar inte möjlig alls inom den närmaste framtiden. Vi är lika långt från en livsduglig palestinsk stat, som lever i fred med Israel, som för 50 år sedan.
Tiden är inte på Israels sida, sade man alltid förr. Men idag är den inte heller på den palestinska sidan.
Dick Haas, Jerusalem
söndagen 31 augusti 2008, kl 12:11 http://www.dickhaas.com
Svensk Israel-Information är en ideell förening vars syfte är att bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige. Vi erbjuder ärlig och saklig
information och håller en öppen dialog med media och politiker. Svensk Israel-Information är inte bundet till något politiskt parti i Israel eller i Sverige. Vi arbetar genom att delta i mediasammanhang som tidningar och TV, håller föredrag, ger ut ett nyhetsbrev varje vecka och anordnar seminarier
och konferenser om Israel och Mellanöstern.
