INOM
EXAMENSARBETE TEKNIK, GRUNDNIVÅ, 15 HP
STOCKHOLM SVERIGE 2021,
Naturliga vattenreservoarer i
vattenbristområden i Stockholms skärgård
En studie på öarna Ornö, Svartsö och Vindö ELIN HAFSTAD
KTH
SKOLAN FÖR ARKITEKTUR OCH SAMHÄLLSBYGGNAD
Sammanfattning
Vattenförsörjningsproblemen är stora i Stockholms läns kustområden. Enskilda brunnar försörjer invånarna med grundvatten, dock är förutsättningarna dåliga för större uttag. I takt med ett ökat permanentboende i den peri-urbana skärgården ökar även behovet av vatten, som är människans absolut viktigaste resurs. Ett ökat uttag hotar med högre risk för saltvatteninträngning och sinade brunnar. Vattenbrist lär kunna bli allt vanligare även i takt med klimatförändringarna. För att säkra en framtida hållbar utveckling för skärgården måste därför alternativa lösningar på vattenförsörjningsfrågan hittas.
Många av de större öarna i skärgården har naturliga vattenreservoarer också ovan mark i form av sötvattensjöar. Arbetets huvudsyfte har därför varit att undersöka möjligheten till att kunna nyttja dessa vattenlager som en del i öarnas vattenförsörjning. Fokus för arbetet har legat på att kartlägga vattenbehovet idag och i framtiden, vilka
vattentillgångar som finns samt hur dessa kan användas och implementeras utifrån dagens vattenproduktion på tre valda öar, Ornö, Svartsö och Vindö.
Genom intervjuer och kontakter med öbor samt litteratur- och fältstudier har resultaten kunnat visa att vattenförsörjningen från sjöarna idag som mest endast ligger på cirka 10 procent av den totala förbrukningen. Vidare bedöms möjligheten vara god till att kunna utöka användningen av sjöar på öarna i vattenförsörjningssyfte. Särskilt gäller detta oligotrofa sjöar i närheten av bebyggelse. Samtidigt kan det finnas många olika intressen för en sjö i skärgården och vattenförsörjningen är en stor kostnadsfråga. Upprättande av gemensamma, kombinerade vattenlösningar anses vara gynnsamt, med ett renat
sjövatten sommartid som kan avlasta grundvattenreservoarerna.
Nyckelord: vattenförsörjning, skärgård, sjöar, ytvatten, vattenbrist
Abstract
The water supply problems are large in Stockholm County's coastal areas. Individual wells supply the inhabitants with groundwater, however, the conditions are poor for larger outlets. In step with an increase in permanent housing in the peri-urban archipelago, the need for water, which is man's most important resource, is also
increasing. An increased outlet threatens with a higher risk of saltwater penetration and drained wells. Water shortage is likely to become more common even in step with climate change. In order to secure a future sustainable development for the archipelago,
alternative solutions to the water supply issue must therefore be found.
Many of the larger islands in the archipelago also have natural water reservoirs above ground in the form of freshwater lakes. The main purpose of this study has therefore been to investigate the possibility of being able to use these water reservoirs as part of the islands' water supply. The focus of the study has been on mapping the water demand today and in the future, what water resources are available and how these can be used and implemented based on current water production on three selected islands, Ornö, Svartsö and Vindö.
Through interviews and contacts with islanders as well as literature and field studies, the results have been able to show that the water supply from the lakes today constitutes at most only about 10 percent of the total consumption. Furthermore, the opportunity to be able to increase the use of lakes on the islands for water supply purposes is considered to be good. This mainly applies to oligotrophic lakes in the vicinity of built-up areas.
However, there can be many different interests for a lake in the archipelago and the water supply is a major cost issue. Establishment of joint, combined water solutions is considered beneficial, with purified water from lakes in the summertime that can relieve the groundwater reservoirs.
Keywords: water supply, archipelago, lakes, fresh water, water shortage
Förord
Detta kandidatexamensarbete om 15 hp utgör den avslutande delen på mina första tre år av studier inom Samhällsbyggnad på Kungliga Tekniska Högskolan. Arbetet behandlar vattenförsörjning från sjöar i skärgårdsmiljö.
Jag vill först tacka min handledare Bo Olofsson vid institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik för idén till detta projekt och för vägledning under arbetets gång. Jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Larsson från Tammstorps
samfällighetsförening på Vindö som ställt upp på en intervju och kommit med bra reflektioner kring vattenförsörjning. Ytterligare tack till Karin Anderberg vid Ornö Museum för hjälp med information om öns insjöar samt till Matte Hedelin för hjälp med information om vattenförsörjningen på Svartsö. Slutligen vill jag också tacka min familj för allt stöd.
Elin Hafstad
Stockholm, juni 2021
Innehållsförteckning
Introduktion 1
Syfte 1
Bakgrund 2
Vattnets hydrologiska kretslopp 2
Sjöar 3
Vattenförsörjning 4
Ytvatten 4
Grundvatten 5
Kvalitetsproblem 6
Saltvatteninträngning 6
Vattenkvalitetsparametrar 6
Andra vattenförsörjningsmetoder 7
Avsaltning 7
Regnvatteninsamling 7
Cirkulära vattensystem 8
Framtida vattenförsörjning 8
Hållbar utveckling 9
Metod 10
Studieområde 10
Litteraturstudie 10
Data 10
Fältarbete 11
Intervjuer och kontakter 11
Beräkningar 11
Ornö 13
Samhällsförutsättningar 13
Naturgivna förutsättningar 15
Norra Ornö 16
Mittersta Ornö 18
Södra Ornö 19
Vattenförsörjningen idag 21
Svartsö 23
Samhällsförutsättningar 23
Naturgivna förutsättningar 24
Vattenförsörjningen idag 27
Vindö 29
Samhällsförutsättningar 29
Naturgivna förutsättningar 30
Norra Vindö 31
Mittersta Vindö 32
Södra Vindö 33
Vattenförsörjningen idag 34
Diskussion 36
Vattenbehov 36
Vattentillgång 37
Vattenproduktion 39
Slutsats 40
Referenslista 41
Bilagor 46
1
Introduktion
Sverige anses ofta vara ett av de länder i världen med flest antal öar. Här finns det hela 267 570 stycken samtidigt som drygt 90 000 människor idag bor på öar utan någon broförbindelse till fastlandet (SCB, 2014; SCB, 2019). Detta ställer förstås många krav på egenförsörjning och de flesta öbor tar idag sitt vatten från egen grävd eller borrad brunn. I och med att allt fler bosätter sig permanent i Stockholms skärgårds fritidshusområden ökar också behovet och trycket på grundvattenresurserna. Dessa bergiga öar innehar generellt små akviferer som är känsliga för överuttag, vilket allt oftare leder till vattenbrist i skärgården.
För stort uttag gör att saltvatten kan tränga in i brunnarna samtidigt som ökade utsläpp av avloppsvatten som inte renas tillräckligt också förorenar. Problemen med brist på tjänligt vatten förekommer främst under sommarmånaderna då behoven är som störst i och med mängden turister och fritidsboende, samtidigt som nybildandet av grundvatten är minst (SGU, u.å.). Samtidigt anses klimatförändringar kunna förvärra den framtida situationen ytterligare, med torka och sämre vattentillgångar i dessa områden som redan är hårt drabbade (Eklund et al., 2015).
Med tanke på de växande problemen så måste alternativa lösningar på vattenförsörjningen hittas för att säkra en framtida hållbar utveckling för skärgården. Många av de större öarna i Stockholms skärgård har naturliga vattenreservoarer också ovan mark i form av
sötvattensjöar. Att kunna nyttja dessa vattenlager som en del i öarnas vattenförsörjning skulle kunna lösa en mängd kvalitets- och kvantitetsproblem som skärgården idag har och kommer stå inför i framtiden. Detta eftersom sjöar magasinerar väldigt stora volymer vatten, och ofta sker utbyte till och från grundvattenreservoarerna. På skärgårdens större öar har många sjöar kunnat bildas av landhöjningen som för länge sedan skiljt av gamla havsvikar (SMHI, 2008). Ytvatten besitter dock generellt sämre kvalitet än det grundvatten som pumpas ur brunnarna, men med anpassad rening kan sjövatten fungera utmärkt till
dricksvatten. Faktum är att hela 50 procent av Sveriges allmänna försörjning av dricksvatten använder sjöar som råvattenkälla (Forsman et al., u.å.). Detta arbete fokuserar därmed på att kartlägga vattenbehovet idag och i framtiden, vilka vattentillgångar som finns samt hur dessa kan användas och implementeras utifrån dagens vattenproduktion på öar med risk för
vattenbrist.
Syfte
Detta kandidatexamensarbete syftar till att undersöka möjligheterna att kunna nyttja naturliga vattenreservoarer till vattenförsörjning i Stockholms skärgård. Arbetet har avgränsats till att endast beröra de större öarna Ornö, Svartsö och Vindö i Stockholms mellanskärgård som innehar flertalet sjöar.
Studiens specifika frågeställningar innefattar:
• Hur ser vattenproduktionen och det nuvarande nyttjandet ut av ytvattenreservoarer på öarna?
• Hur ser vattenbehovet ut på öarna?
• Hur ser vattentillgången ut på öarna i form av naturliga vattenlager?
2
Bakgrund
Nedan följer en bakgrund kring vatten och olika vattenförsörjningsmetoder som kan
tillämpas i skärgårdsmiljö samt kvalitetsproblem vid enskild vattenförsörjning. Dessutom ges en redogörelse om framtida vattenförsörjning och hållbar utveckling inom området.
Vattnets hydrologiska kretslopp
Endast tre procent av jordens vattenresurser finns i form av sötvatten. En stor del är
magasinerad i de stora glaciärisarna vid polerna, vilken innebär att enbart en väldigt liten del finns kvar tillgängligt till vattenförsörjning i grundvatten, sjöar och vattendrag. Mängden vatten i dessa magasin ändras ständigt till följd av vattnets eviga kretslopp (se figur 1). Stora mängder vatten avdunstar vid varmare temperaturer både från växternas transpiration, samt från marken med så kallad evaporation. Vattnet återvänder till växter, sjöar, hav och mark i form av nederbörd då vattenångan i atmosfären kyls ned. På marken kan vattnet endera ytavrinna eller infiltrera ned och dels tas upp av växterna, dels bilda grundvatten. I marken rinner vattnet nedåt i topografin och letar sig så småningom ut till källor, sjöar, vattendrag, våtmarker och hav, där det sedan återigen kan avdunsta (SMHI, 2018).
Figur 1. Schematisk bild över vattnets hydrologiska kretslopp (Knutsson & Morfeldt, 2002).
Det hydrologiska kretsloppet visar att mängden sötvatten globalt är konstant men ständigt förflyttar och omvandlar sig varefter vattentillgången på en plats varierar beroende på årstid och klimat. Denna variation tillsammans med normalt ogynnsamma förhållanden för
vattenmagasinering så kan vattenbrist uppstå under vissa perioder, speciellt i arida klimat med stor befolkningsmängd, men även i Sverige (Nordström, 2019).
3
Sjöar
Som en del i vattnets hydrologiska kretslopp bidrar sjöar till en magasinering av sötvatten i landskapets sänkor. Dessa naturliga ytvattenreservoarer utgör närmare nio procent av Sveriges yta där de flesta kan hittas i Norrlands inland. Inflöden av sötvatten till sjöar består dels av direkt nederbörd, dels tillrinning från markytor, anslutande vattendrag och
grundvatten inom sjöns avrinningsområde. Därav är det inte ovanligt att sjövattnets nivå speglas av områdets grundvattennivå. Utflödena från sjön utgörs sedan av avdunstning från vattenytan samt som utlopp via grundvatten eller ett eller flera vattendrag som leder vidare vattnet till annan sjö eller ut till havet. Förhållandet mellan inflöde, utflöde och sjöns storlek ger dess omsättningstid samt inger en variation beroende av årstid i sjöns vattenstånd.
Årstidsvariationer ger även upphov till temperatur- och densitetsskillnader i sjövattnet där ytligt varmare vatten skiljs från djupare och kallare vatten med ett så kallat språngskikt.
Särskilt lite djupare sjöar i områden med svag vind är skiktade under större delen av året, förutom under perioder på höst och vår då cirkulation av vattnet ofta sker (SMHI, 2008).
Vidare kan sjöar delas in i olika typer, vanligast beroende på bildningssätt eller
näringsinnehåll. Vanligtvis har sjöar bildats genom att sänkor i landskapet uppstått till följd av tektoniska rörelser eller av inlandsisens påverkan. Sjöar kan också ha uppkommit i och med meteoritnedslag eller av vulkaner och utgör då så kallade kratersjöar. Även landhöjning kan ge upphov till nya sjöar genom gamla havsvikar i kustområden och av före detta
vattendrag som kan ge upphov till så kallade korvsjöar. Till skillnad från dessa naturligt bildade sjöar finns även konstgjorda sjöar som bildats av vattenkraftproduktion eller gamla dagbrott (Björk et al., u.å.; SMHI, 2008). Även djupet hos en sjö spelar roll i många
sammanhang där indelning kan göras efter medeldjup. Grunda sjöar har ett medeldjup på mindre än 3 meter medan sjöar som klassas som djupa har ett medeldjup på över 15 meter (Länsstyrelsen, u.å.).
När det kommer till näringsinnehållet i en sjö utgörs den vanligaste uppdelningen av eutrofieringsnivåerna oligotrof, mesotrof och eutrof. Dessa trofinivåer baseras på fosforhalten i sjön samt parametrarna siktdjup, primärproduktion, total kvävehalt och dominerande fiskarter (Gustafsson et al., 2010). Karaktäristiska oligotrofa sjöar är fattiga på näringsämnen och vegetation med generellt lågt pH och kan vidare delas in i klarvattensjöar och brunvattensjöar. Brunvattensjöar förekommer oftare i skogs- och myrområden och har en hög humushalt medan klarvattensjöar ofta påträffas i urbergsområden eller
morändalgångar och har stort siktdjup.
Eutrofa sjöar däremot är näringsrika med tät växtlighet och totalfosforhalt på över 25 mikrogram per liter. Avrinningsområdena kring dessa sjöar präglas i stället av åkermarker med brunjord som förser sjön med näring. Naturligt eutrofa sjöar förekommer främst i mellansvenska slättlandskap och är ofta grunda. Mesotrofa sjöar är till sist ett mellanting och kan vara mer eller mindre näringsrik (Gustafsson et al., 2010; SMHI, 2008).
Ett problem som är vanligt förekommande i eutrofa sjöar är när antropogena tillskott av näringsämnen tillförs sjön så att produktionen blir för hög och övergödning uppstår. Sjön riskerar då syrebrist och igenväxning med en rad olika negativa konsekvenser för det marina djur- och växtlivet, bland annat bildandet av giftigt svavelväte. Försurning är ett annat problem som främst påverkar oligotrofa, kalkfattiga sjöar (SMHI, 2008).
4
Vattenförsörjning
Vattenförsörjning innebär en distribution av renat vatten till samhället där hushåll, djurhållning, industri och jordbruk inräknas (Forsman et al., u.å.). I Sverige klassas
dricksvatten som ett livsmedel och varje person beräknas konsumera cirka 140 liter per dygn vatten till inte bara mat och dryck utan också till hygien, tvätt, toalett och disk (Svenskt Vatten, 2019). Det är kommunerna som sköter distributionen av vatten till invånarna genom så kallad allmän vattenförsörjning. För att kunna klassas som dricksvatten, vilket skiljs från hushållsvatten och varmvatten, måste sådan vattendistribution som levererar endera mer än 10 kubikmeter per dygn eller till fler än 50 personer kontrolleras enligt Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter (Livsmedelsverket, u.å.).
Ungefär hälften av det kommunala vattnet är renat råvatten från ytvattenreservoarer som större sjöar och utgör ofta stora delar av försörjningen i storstäderna (Forsman et al., u.å.).
Stockholm distribuerar vatten till 1,5 miljoner invånare från Mälaren där ytvattnet renas i flera steg i Lovö och Norsborgs vattenverk (Stockholm Vatten och Avfall, u.å.).
Vattenreservoarer som Mälaren fungerar då som vattentäkter där försörjningen omfattas av miljöbalkens regler och krav. Bland annat erfordras tillstånd eller anmälan vid vattenuttag, undantaget vid vattenförsörjning endast för enskilda hushålls behov. För att skydda
vattentäkter och dess råvatten från kontamination kan områdets användning begränsas genom upprättande av vattenskyddsområden (Havs- och vattenmyndigheten, u.å.).
Vidare utgörs den resterande hälften av grundvatten och konstgjort grundvatten som framför allt erhålls från stora rullstensåsar (Forsman et al., u.å.). På landsbygden där det kommunala vatten- och avloppsnätet inte är utbyggt råder i stället enskild vattenförsörjning för drygt en miljon människor. Grävda brunnar i jord eller bergborrade brunnar för upptag av
grundvatten är här absolut vanligast (Malmquist et al., u.å.).
Ytvatten
Vatten ovan mark i sjöar och vattendrag kallas ytvatten. Detta vatten, till skillnad från
grundvatten, är utsatt för direkt påverkan från avrinningsområdet och dess markanvändning, vilket därmed också gör det mer sårbart. Ytvatten är vanligen mjukt med en låg salthalt men innehåller ofta även höga halter humus samt alger och lerpartiklar som gör vattnet färgat och grumligt. Även smak och lukt på vattnet kan därmed vara försämrad. Sjövatten som används till vattenförsörjning behöver därav nästan alltid renas innan det bedöms vara drickbart. För att undersöka ytvattnets kvalitet behövs provtagningar och analyser genomföras regelbundet.
Beroende på kvaliteten kan därefter olika reningsmetoder användas (Svenskt Vatten, 1992).
Oberoende av metod så används alltid en grövre filtersil vid råvattenintaget som direkt sorterar bort större partiklar. I en sjö innehållandes rikligt med alger kan en mikrosil vara ett bra alternativ då alger tenderar att lätt igensätta filter och försämra vattenkvaliteten. För att undvika sjöbottenslam bör inte råvattenintaget ske för nära botten, men samtidigt helst under sjöns språngskikt. Detta skikt skiljer av vatten med högre och lägre densitet under större delen av året och inducerar en lägre temperatur och fördelaktigare skydd mot yttre föroreningspåverkan för det djupare vattnet. Undantaget gäller starkt eutrofierade sjöar med potential till syrebrist då kemiska reaktioner kan ge upphov till frigörelse av mangan och järn till vattnet (Svenskt Vatten, 1992). Därav är det mest fördelaktigt med möjlighet till uttag på olika djupnivåer, också som en åtgärd mot mikroorganismer (Nordström, 2019).
5 Efterföljande reningssteg kan många gånger enbart bestå av mekanisk rening med ett
snabbfilter av sand vid låg grumlighet, färg och humushalt. Omfattande åtgärder med biologisk och kemisk rening genom ytterligare långsamfilter samt kemisk fällning och sedimentering kan behöva vidtas vid högre värden (Svenskt Vatten, 1992). De sistnämnda beredningsstegen behövs särskilt om det även finns risk för spridning av mikroorganismer samt om uttagsvolymen är stor. Även desinfektion genom ozon, UV-ljusbehandling eller klorering kan tillämpas (Nordström, 2019).
Grundvatten
Grundvatten utgörs av vattnet under mark vid den nivå där sprickor och porer är helt vattenmättade. Detta vatten bildas av nederbördens och ytvattens infiltration. Till skillnad från ytvatten är grundvatten ofta mycket renare i och med en större avsaknad på färg, lukt, smak och organiskt material vilket innebär att det sällan behöver genomgå omfattande rening (Malmquist et al., u.å.). Mängden vatten som infiltrerar marken, och därmed
akviferens vattenmängd, beror av alla delar i det hydrologiska kretsloppet (se figur 1) samt av områdets geologi, topografi, klimat och biologi (Knutsson & Morfeldt, 2002).
Generellt är Stockholms skärgård en bergig miljö med nästintill obefintligt jorddjup på många platser. Akvifererna i det gnejsiga bergets sprickor är mycket små, vilket medför begränsade möjligheter för uttag och magasinering (SGU, u.å.). Dessutom sker ny
grundvattenbildning sällan under sommaren då nederbörden tenderar att tas upp av växter eller avdunsta till atmosfären. Infiltrationen i marken är i stället som störst under höstregnen och snöavsmältningen (Knutsson & Morfeldt, 2002). Figur 3 nedan visar att ett
vattenunderskott i allmänhet råder mellan maj och november månad. När vattenbehovet är som störst i skärgården så är grundvattenbildningen däremot minst vilket gör att vattenbrist kan uppstå i dessa områden, se även figur 2.
Figur 3. Förhållandet mellan nederbörd och förbrukning under året, baserat på Vaxholm (SGU, u.å.).
Figur 2. Områden med brist på tjänligt grundvatten i Sverige (SGU, 2009).
6
Kvalitetsproblem
Vattenbrist handlar inte bara om kvantitetsbrist i form av ett större behov än nybildning, utan också om bristande kvalitet med otjänligt vatten (SGU, u.å.).
Saltvatteninträngning
Ett vanligt problem i borrade brunnar är en förhöjd kloridhalt, vilket inger ett salt
grundvatten. Det kan föreligga många olika skäl till att vattnet är salt. Till exempel i områden som legat under havsnivån kan relikt saltvatten finnas kvar i marken. Orsaker som att vägsalt infiltreras ned till grundvattnet eller att salter från berget frigörs är också vanligt
förekommande (SGU, 2020).
Det allra vanligaste problemet i kustnära områden är att saltvatten från havet tränger in i sprickor och hålrum i berget. I Värmdö kommun som är en av Stockholms kustkommuner, är hela 30 procent av alla borrade brunnar påverkade av förhöjda kloridhalter. Inom vissa områden är mer än majoriteten av brunnarna saltvattenpåverkade och där krävs tillstånd för upprättande av nya brunnar (Värmdö kommun, u.å.). Saltvatteninträngning sker vid för stora uttag av vatten i förhållande till nybildandet så att grundvattennivån sänks samtidigt som gränsskiktet mellan sött och salt vatten höjs. Om saltvatteninträngning sker är det sedan väldigt svårt för brunnen att återhämta sig och kan dröja uppskattningsvis 10 till uppemot 30 års tid (Nordström, 2019).
När det gäller kloridhalter så indikerar ett värde högre än 100 mg/l en påverkan som kan orsaka korrosion i rörledningar och hushållsmaskiner. Vid värden upp mot 300 mg/l kan uppmärksammas tydliga skillnader i smak på vattnet. Enligt Livsmedelsverkets allmänna råd om enskild vattenförsörjning så är vatten med kloridhalt över 100 mg/l tjänligt med
anmärkning och borde åtgärdas (Livsmedelsverket, 2015).
Vattenkvalitetsparametrar
Förutom förhöjda kloridvärden finns det även andra kvalitetsparametrar att ta i beaktande.
För enskild vattenförsörjning finns endast råd som livsmedelsverket tagit fram gällande dricksvattenkvaliteten. Detta gäller endast vid en okommersiell försörjning mindre än 10 kubikmeter per dygn och för färre än 50 personer, annars råder dricksvattenföreskrifternas krav (SLVFS 2001:30). Denna lagstiftning innehåller förutom gränsvärdeskrav för olika kemiska ämnen och mikroorganismer, även speciella krav på distributionsnätet och
beredningen (Livsmedelsverket, u.å.). Generellt handlar både föreskrifterna och råden om att dricksvattenförsörjningen ska skyddas mot förorening och bidra till långsiktig sparsamhet med vattenresurser. Dessutom ska eller bör dricksvattnet hålla en hälsomässig, estetisk och teknisk godtagbar kvalitet. Detta innebär bland annat att inte för stora mängder hälsofarliga ämnen, samt ämnen som orsakar lukt-, färg- och smakförändringar eller inducerar
korrosionsangrepp i ledningar får förekomma i vattnet. Gällande råden finns därtill specifika riktlinjer för olika vattenkvalitetsparametrar (Livsmedelsverket, 2015). För
råvattenkvaliteten finns även liknande riktlinjer från branschorganisationen Svenskt Vatten (Svenskt Vatten, 2008).
Först och främst är temperaturen en viktig parameter. Enligt Svenskt Vattens riktlinjer kring råvattenkvalitet bör temperaturen på vattnet ligga under 12 grader celsius. Vid temperaturer över 20 grader kan vattenkvaliteten påverkas negativt. Detta främst på grund av att risken för tillväxt av mikroorganismer ökar desto högre vattentemperatur. För att bedöma vattnets kvalitet med avseende på mikroorganismer används indikatorparametrar. Påvisad eller hög
7 halt av e.coli, koliforma bakterier och snabbväxande bakterier vid 22 grader ger otjänligt vatten eller tjänligt med anmärkning. Förekomst av mikroorganismer kan utge en risk för hälsan särskilt vid fekal förorening från avlopp och jordbruk där organismerna kan bära på sjukdomssmitta (Svenskt Vatten, 2008; Livsmedelsverket, 2015).
Vidare indikerar andra kvalitetsparametrar på kemisk eller fysisk påverkan från främst olika kemiska ämnen och metaller. Lukt, smak och färgavvikelser kan med stor sannolikhet antyda påverkan på vattenkvaliteten och behöver därför uppmärksammas. Färg samt hög turbiditet i framför allt ytvatten kan tyda på höga halter av humus eller av järn- och mangan som gör vattnet brungrumligt. Humus, som är nedbrutet organiskt material, kan skapa diverse svårigheter i reningsprocesserna samtidigt som järn och mangan kan ställa till med estetiska och tekniska problem (Svenskt Vatten, 2008). Ett kvalitetsproblem som är vanligt i borrade brunnar är förekomst av radon. Hög radonhalt i det uppumpade dricksvattnet medför stora hälsorisker då det sprids till inomhusluften som sedan andas in (Livsmedelsverket, 2015).
Andra vattenförsörjningsmetoder
Förutom grundvattenbrunnar och ytvattentäkter kan även andra metoder för
vattenförsörjning tillämpas. Tidigare studier har framför allt undersökt avsaltningsmetoder för havsvatten samt metoder för regnvatteninsamling och cirkulärt återbruk som lämpliga alternativ i skärgården.
Avsaltning
Att avsalta havsvatten i vattenförsörjningssyfte är en relativt ny metod som används mer och mer i områden med vattenbrist. Som exempel har Gotland storsatsat på avsaltning där norra Europas största anläggning stod klar år 2019 och blandar avsaltat Östersjövatten med grundvatten (Region Gotland, 2019). Även för enskild vattenförsörjning används mindre avsaltningsanläggningar, där åtminstone 5500 förväntas brukas i dagsläget i Stockholms skärgård. Tekniken som sådana anläggningar oftast bygger på är membrantekniken omvänd osmos (Bujak, 2020).
Många motsättningar finns kring avsaltning och Östersjön som råvattenkälla. Metoden fungerar bra ur vattenreningssynpunkt men frågor kring vad dess saknad av mineraler får för hälsopåverkan har fortfarande inte fått entydiga svar (Bergström, 2016). Avsaltning är även en energikrävande och dyr metod som lämnar efter sig restprodukter i form av saltklumpar som släpps ut igen i Östersjön. Vid stora mängder kan detta ge negativ påverkan på det marina djur- och växtlivet (Nohrstedt, 2016).
Regnvatteninsamling
Metoden för insamling av regnvatten till hushållsanvändning, även kallat rainwater harvesting (RWH), har på senare tid blivit alltmer uppmärksammad som en möjlig del av lösningen på skärgårdens vattenbristproblem. Detta vatten, som från takrännor samlas upp i tunnor, kan bland annat användas som hushållsvatten till toalettspolning, tvätt och
bevattning samt till dricksvatten om det först renas (Ogale, 2014). En studie på Sandön visar att regnvatteninsamling kan stå för nära 27 procent av vattenanvändningen och därmed avlasta hårt utsatta grundvattenbrunnar under sommarmånaderna (Ljunggren & Poncin, 2020). En annan studie på ön Muskö med hänsyn tagen till klimatförändringar indikerar i stället ett resultat på omkring 8 till 9 procent (Eränen, 2019). Regnvatteninsamling från
8 takytor visas därmed inte kunna ersätta andra vattenförsörjningsmetoder fullt ut, dock vara ett bra sätt att spara vatten i bristområden och ett fullgott komplement till en ordinarie vattentäkt.
Cirkulära vattensystem
Som alternativ till metoder för linjärt vattenbruk kan i stället vatten, precis som i dess naturliga kretslopp, även cirkulera i ett tekniskt kretslopp. Ett flertal studier undersökande möjligheterna till cirkulärt vattenbruk har utförts, främst när det gäller återanvändning av avloppsvatten. I projektet Circular Water Challenge under 2019 visades det att det är fullt möjligt att tillämpa cirkulära vattenlösningar på skärgårdsöar, då verksamheter på ön Möja redan har implementerat metoden framgångsrikt. Där har avloppsvattnet kunnat renas och sedan återanvändas i toaletterna för spolning (Adelsköld & Åström, 2019). Rent teoretiskt kan även renat avloppsvatten användas i vattenförsörjningssyfte med tillräcklig rening, där detta idag redan tillämpas som en del i bland annat Singapores vattenförsörjning (PUB, u.å.).
Problemet ligger dock i den så kallade äcklighetsfaktorn där metoden måste få en allmän acceptans i samhället (Adelsköld & Åström, 2019). Renat avloppsvatten till toalettspolning kan dock vara ett första steg mot kretsloppsanpassad vattenförsörjning och kan därmed likväl vara en metod för framtiden.
Framtida vattenförsörjning
En viktig aspekt att ta hänsyn till vid planering för vattenförsörjning är hur förutsättningarna kan komma att förändras i takt med ökad befolkning och klimatförändringar. I takt med att fler och fler fritidsbostäder i skärgården omvandlas till helårsboenden samtidigt som dessa områden också anses ha bra exploateringspotential ökar också behovet av vatten (SGU, u.å.).
Samtidigt så väntas klimatförändringar i form av ökad temperatur, nederbörd och mängden skyfall att förändra tillgången på vatten. Stora delar av landet förmodas enligt klimatmodeller att få en större tillgång. Emellertid förväntas delar av sydöstra Sveriges redan sparsamma vattenresurser komma att drabbas av en minskning med närmare 20 procent och desto mer under sommarmånaderna (Eklund et al., 2015).
Klimatförändringar kan komma att påverka vattenförsörjningen även i form av ökade kvalitetsproblem. Saltvatteninträngning kan komma att bli vanligare förekommande i och med längre torrperioder samt varmare vatten som inducerar ökad tillväxt av alger och mikroorganismer. Särskilt humushalten i grund- och ytvatten förväntas öka, då detta redan är ett växande problem i och med ökade nederbördsmängder som för med sig mer organiskt material till råvattenkällan. Detta indikerar att bättre reningsprocesser kommer vara
nödvändiga i framtiden (Strandberg et al., 2020).
I sin tur lär också tekniken utvecklas för våra vatten- och avloppslösningar samtidigt som människor också blir mer medvetna om vattenresurser och besparing av dessa. Vattensnålare hushållsmaskiner och toaletter samt ökad kännedom och hushållande hos befolkningen har visat sig redan idag kunna minska vattenanvändningen med uppemot 20 procent. Det är därför mycket som talar för att vattenanvändningen och därmed vattenbehovet per person inte kommer vara lika stort i framtiden (Nordström, 2019).
9
Hållbar utveckling
I kampen mot klimatförändringar och en bättre framtida värld socialt, ekonomiskt och miljömässigt så strävas efter en hållbar utveckling. FN och dess medlemsländer tog år 2015 som ett stort steg i detta arbete fram Agenda 2030 med 17 globala mål och 169 delmål (Regeringskansliet, 2016). Mål 6, Rent vatten och sanitet för alla, handlar om vattenfrågan och ambitionen om att säkra tillgången på hälsosamt vatten i världen då vatten som en förutsättning för allt liv, på många sätt också är en nödvändighet för hållbar utveckling i stort (Regeringskansliet, 2015).
Som en del i arbetet mot Agenda 2030 har Sverige satt upp 16 egna miljökvalitetsmål. Målet Grundvatten av god kvalitet handlar om att skydda och säkra en bra långsiktig kvalitet på grundvattnet. Allmänt anses Sverige ha bra möjligheter till vattenförsörjning i jämförelse med andra delar av världen. Klimatförändringar, ökad exploatering samt förekomsten av bristande grundvattenresurser särskilt i Stockholms skärgård, på Gotland samt i Västra Götalands-området och de sydöstra delarna av landet idag visar dock en annan bild. Enligt Sveriges geologiska undersökning som är ansvarig myndighet i arbetet uppnår i dagsläget hela 25 procent av alla enskilda brunnar ej tjänlig dricksvattenkvalitet, vilket tydliggör vikten av att vidare arbete krävs för att uppnå en säkrad vattenförsörjning för alla (SGU, 2009;
Andersson et al., 2016).
Ytterligare ett miljökvalitetsmål som kopplar an till det tidigare nämnda är målet om Hav i balans samt levande kust och skärgård (Sveriges miljömål, 2018). Utan vatten, som är människans absolut viktigaste resurs, går det inte att leva och verka ute i skärgården. Vid framtida exploatering och fortsatt ökad andel helårsbefolkning ökar som sagt också skärgårdens vattenbehov. En lösning på vattenförsörjningsfrågan är därmed av stor nödvändighet för Stockholms skärgårds överlevnad och en framtida hållbar utveckling.
Samtidigt med tanke på de problem som klimatförändringarna för med sig på
vattenresurserna kommer troligen vattenbrist bara bli ett vanligare fenomen i skärgården.
Under sommarens torka kan denna vattenbrist även komma att påverka djur- och växtliv i sjöar och vattendrag som regleras av människan. Miljömålet Levande sjöar och vattendrag handlar om att säkerställa en god livsmiljö för ekosystem, bevara sjöars kulturmiljö- och friluftslivsvärden samt dess funktion som vattenlager (Havs- och vattenmyndigheten, 2019).
För att uppnå en hållbar utveckling och försöka att undvika detta dilemma mellan ekologisk och social hållbarhet lär det bli viktigt med regler och bestämmelser kring vattenuttag så att inte vattennivåer underskrider en viss gräns (Havs- och vattenmyndigheten, 2018). För att skydda vattenreservoarer både för dess brukbarhet som dricksvatten, samt för dess
ekologiska värden är ett sätt att anordna fler vattenskyddsområden runt om i landet (Havs- och vattenmyndigheten, 2019).
10
Metod
Nedan följer en redovisning kring tillvägagångssätt i val av material och utförande av denna studie. För att uppnå målen för projektet så har litteraturstudier kombinerat med fältstudier och intervjuer med öbor och samfällighetsföreningar utförts.
Studieområde
Arbetet är avgränsat till att endast undersöka öarna Ornö, Svartsö och Vindö i Stockholms mellanskärgård. Dessa öar har valts ut dels på grund av dess större storlek och utbud av sjöar, dels på grund av att de riskerar att få det svårt med vattenförsörjningen i framtiden.
Det sistnämnda kan konstateras föreligga för större delen av Stockholms skärgård, dock har inte alla öar, särskilt de mindre, inte alls samma mängd och tillgång till ytvattenreservoarer.
Därav kan resultaten i denna studie endast tas i beaktande för liknande öar och andra miljöer med en nära tillgång till sjöar.
Litteraturstudie
Fakta och information till projektet har erhållits från en litteraturstudie och har legat i grund för främst bakgrunden. Information och tidigare forskning om vattnets hydrologiska
kretslopp och vattenbalansen, olika metoder för vattenförsörjning med särskild betoning på ytvatten samt grundvatten, olika vanliga vattenkvalitetsproblem samt framtida
vattenförsörjning och relationen till hållbar utveckling uppfattades som relevant för studiens vidare genomförande. Källorna inkluderar en samling fysiska böcker samt rapporter och webbsidor från huvudsakligen Sveriges geologiska undersökning (SGU), Sveriges
hydrologiska och meteorologiska institut (SMHI) och branschorganisationen Svenskt Vatten.
Data
Annat material som inhämtats för denna studie är data främst gällande sjöarna på de studerade öarna men även information om hydrologi, vattenförbrukning och befolkning.
Databaserna som använts är alla förvaltade av svenska myndigheter som tillhandahåller egna uppmätta data för allmänheten.
Databasen VISS (VattenInformationsSystem Sverige) från länsstyrelserna,
vattenmyndigheterna och Havs- och vattenmyndigheten har använts för information om sjöarnas kemiska och ekologiska status samt volym. Därtill har även SMHI:s tjänst Vattenwebb, specifikt Damm- och sjöregistret som innehåller information från databasen Svenskt Vattenarkiv (SVAR) använts för ytterligare information om sjödjup, volym samt sjödjupskartor.
Med hjälp av SGU:s kartdata har uppgifter om jordarter, jorddjup och berggrund kunnat erhållas. Information kring mängden grävda och borrade brunnar på öarna har också kunnat hämtas från brunnsarkivet. Dessa återfinns som bilagor till denna rapport. Även
Lantmäteriets öppna kartdata har använts som översikt över öarnas sjöar och bebyggelseområden.
11
Fältarbete
Fältstudierna bestod av att åka ut till öarna och inventera sjöarna och områdena runt omkring. Inventeringen inkluderade naturlandskap, topografi, geologi, bebyggelse,
vegetation, samt en grov uppskattning av sjöarnas djup, storlek, vattenkvalitet och trofinivå.
Detta för att komplettera eventuella saknade uppgifter från samlad information, data och intervjuer, samt för att få en bättre helhetsuppfattning. Fältarbetet utfördes under mars och april år 2021 med en dag för varje ö. Resan till öarna utfördes med bil och färja samt till fots.
Fältstudien dokumenterades på plats med anteckningar och foton som sedan granskades vid hemkomst.
Intervjuer och kontakter
I syfte att få information kring vattenförsörjningen på öarna så kontaktades olika föreningar via mail. På Vindö kontaktades Tammstorps samfällighetsförening som baserar sin
vattenförsörjning sommartid på sjövatten. En semistrukturerad intervju utfördes på plats på Vindö i samband med fältbesöket den 26 mars med Thomas Larsson som är vattenansvarig i föreningen.
Frågorna som låg som utgångspunkt för intervjun bestod av följande:
1. Hur fungerar er vattenförsörjning i generella drag? Bra/dåligt, varför?
2. Hur länge har ni använt nuvarande system?
3. Hur stor är vattenanvändningen uppskattningsvis per dygn och hur många personer/fastigheter är anslutna?
4. Finns det några begränsningar/vattendom kring vattenuttag ur sjön?
5. Hur stort är området som försörjs och ungefär hur långt är avståndet från sjön till området?
6. Hur stor kapacitet har vattenverket?
7. Hur fungerar reningen av vattnet från sjön?
8. Förekommer det ofta problem med vattenkvaliteten och hur löses detta?
Vidare kontaktades även föreningen Bygdemuseet Ornö Sockenstuga som driver Ornö Museum. Via deras hjälp kunde medlemstidningen Höskaret med information om museets tidigare utställning om Ornös insjöar erhållas. Gällande Svartsö kontaktades först Svartsö Skärgårdshotell & Vandrarhem. Vidare kunde därmed kontakt med Matte Hedelin fås som via telefon informerade om vattenförsörjningssituationen på ön.
Beräkningar
För att uppskatta vattenbehovet på de studerade öarna har enkla beräkningar utförts. Detta har baserats på information om befolkningsantal och fördelning mellan fritidsboende och fastboende från inventeringar av Länsstyrelsen Stockholm inom projektet Ö för Ö. För Vindö har befolkningsdata ej kunnat erhållas, vilket gjort att vattenbehovsberäkning endast utförts för Ornö och Svartsö. Vidare har schablonvärden från SCB använts med estimerad
vattenanvändning per person och dygn för fritidsboenden samt uppskattad nyttjandegrad för fritidshus.
12 Schablonvärden som användes vid beräkningen var 100 liter/person och dygn för
fritidsboende. För fritidshusen antogs även nyttjandegraden vara 60 dagar per år och att varje boende i snitt innehar 3 personer (SCB, 2017). Enligt Svenskt Vatten så förbrukar i snitt en person 140 l/dygn, vilket är värdet som använts för den fastboende befolkningen (Svenskt Vatten, 2019). För att ta hänsyn till en eventuell mindre vattenförbrukning i framtiden på grund av bättre teknik och ökad kunskap hos befolkningen så har en beräkning även utförts med värdet 100 liter/person och dygn för de fastboende i framtiden (Nordström, 2019).
Eftersom schablonvärdena som utgår från genomsnittliga värden för hela Sverige använts så ges därmed endast en generell uppskattning kring vattenanvändningen på öarna.
13
Ornö
Med sin storlek på drygt 14 kilometer i längd och 4 kilometer i bredd är Ornö den största ön i södra Stockholms skärgård, belägen i Haninge kommun strax norr om öarna Utö och Muskö.
Ön utgörs till stor del av opåverkad natur i form av stora skogsområden och omfattas delvis av Sundby naturreservat i söder. På Ornö finns även höga kulturmiljövärden då ön bedöms varit befolkad sedan bronsåldern. Riksintressen på ön inkluderar därav värdefulla miljöer för natur, kultur och friluftsliv längst i söder samtidigt som hela Ornö också berörs av
riksintresset för skärgården. Byn Kyrkviken på östra sidan kan ses som öns centrum för handel och service. I närheten ligger även det numera vattenfyllda dagbrottet Lugnets
fältspatsgruva. Därtill finns även 12 naturliga sötvattensjöar på ön. Sträckan mellan Ornö och fastlandet trafikeras flera gånger dagligen av både bilfärja och Waxholmsbolaget
(Länsstyrelsen Stockholm, u.å.a).
Figur 4. Översiktskarta över Ornö (Topografiska kartan © Lantmäteriet).
Samhällsförutsättningar
Befolkningen på Ornö uppgår till runt 260 personer, dock blir denna siffra betydligt högre under sommarmånaderna då det uppskattades år 2016 finnas drygt 664 fritidshus på ön. De mest befolkade områdena inkluderar Kyrkviken, Skinnardal-Hässelmara, Brunnsviken, Lättinge, Ornöboda, Söderviken samt Mörbyfjärden. Trots att Ornö inte är en av de turisttätaste skärgårdsöarna så bedöms siffran ändå landa kring 25 000 besökare per år (Länsstyrelsen Stockholm, u.å.a).
14 Antalet bofasta invånare på Ornö har legat relativt stabilt de senaste åren och består av mestadels äldre, där en drygt en fjärdedel är över pensionsålder. På ön finns trots en låg andel barn och unga en lågstadieskola och förskola. Ornös huvudnäring utgörs idag av turismen med restauranger, kommunikationer, handel och service, men många boende jobbar även på annan ort på grund av goda färjeförbindelser till fastlandet (Haninge kommun, 2011). Till skillnad från många andra delar av Sverige har dagens Ornö sett ett befolkningstapp sedan perioden 1800- till tidigt 1900-tal. På den tiden var i stället gruvnäringen från de två nu nedlagda fältspatsgruvorna samt fisket stora
försörjningsverksamheter (Länsstyrelsen Stockholm, u.å.a).
Ornös framtida utveckling har bland annat diskuterats i Haninge kommuns översiktsplan för 2030. Kommunen tillsammans med markägarna på ön vill satsa på att utöka den
permanentboende befolkningen och samtidigt bevara de höga naturvärdena genom att centralisera bebyggelsen. Även en stor del av dagens fritidsbostäder ses även ha potential till ökad permanentning då det visat sig att många fritidshusägare ser positivt på en sådan inflytt. Planen är att Ornö ska utvecklas till att bli en mer levande kärnö i skärgården och det bedöms då fodras en framtida befolkning på närmare 400 till 600 åretruntboende och runt 3 000 fritidsboende. Områden som pekas ut som lämpliga utvecklingsområden är Kyrkviken- Vargvik, Hässelmara-Skinnardal, Degernäs, Mörbyfjärden, Lättinge samt delar av norra Ornö där en förlängning av vägen söderifrån skulle möjliggöra högre tillgänglighet, se även figur 5 nedan. Gällande vatten och avlopp finns inga planer på kommunal anslutning och kommunen uppmuntrar i stället till gemensamma och cirkulära lösningar (Haninge kommun, 2016; Länsstyrelsen Stockholm et al., 2018).
Figur 5. Karta över Ornö och potentiell framtida markanvändning (Haninge kommun, 2016).
Uppskattat årligt vattenbehov för fastboende respektive fritidsboende befolkning på Ornö i dagsläget och vid framtida befolkningstillväxt redovisas i tabell 1 nedan.
15 Tabell 1. Total vattenanvändning i liter/år på Ornö.
Fastboende Fritidsboende Totalt
Nuläge 13 286 000 11 952 000 25 238 000
Framtidsscenario 1 25 550 000 18 000 000 43 550 000 Framtidsscenario 2 18 250 000 18 000 000 36 250 000
Tabell 1 visar att på sommaren så nära fördubblas vattenbehovet på Ornö på grund av de fritidsboendes inverkan. Därtill tillkommer även turister och verksamheter länkade till dessa som ökar vattenbehovet ytterligare. Om den fastboende befolkningen skulle uppgå till 500 personer och antalet fritidsboende till 3 000 personer så skulle vattenbehovet öka för varje grupp med cirka 92 respektive 51 procent, givet samma vattenanvändning per person och dygn som idag. Totalt sett skulle en ökning från idag på drygt 73 procent ske. Om det antas att vattenförbrukningen per person för fastboende är mindre i framtiden än idag
(framtidsscenario 2) så förväntas i stället en ökning på uppskattningsvis 37 procent för den gruppen och totalt sett en ökning på 44 procent jämfört med idag.
Naturgivna förutsättningar
Ornö har mycket berg i dagen med tunna jordlager nästan enbart i dalsänkor där lera och silt dominerar, se bilaga 1 och 2. Förutsättningarna för större grundvattenmagasin och uttag i en punkt är därav mycket små. Bebyggelseområdena utmed kusten är särskilt utsatta för
saltvatteninträngning i brunnarna, särskilt i Kyrkviken, Ornöboda och Söderviken (af Petersens et al., 2020). Naturen på ön består till stor del av orörd barr- och lövskog där de allra sydligaste delarna omfattas av naturreservat, se även figur 6. På Ornö finns 15 naturliga insjöar, dock beaktas här tre av dessa snarare som havsvikar med en högre salthalt. Därmed räknas de 12 sötvattensjöarna att utgöras av Långträsk, Lervassaträsk, Lättingeträsk, Maren, Mossen, Stunnträsk, Bastumaren, Brakträsk, Vitträsk, Hålsjön, Nybysjön och Hemträsket.
Dessutom beaktas även en trettonde konstgjord sjö, Lugnets fältspatsgruva. Tabell 2 nedan visar inhämtade data om sjöarna.
Figur 6. Barrskogen på Norra Ornö (vänster) samt betesmarker på Södra Ornö (höger).
16 Tabell 2. Data från SMHI, VISS, Dricksvattenutredning från Haninge kommun (af Petersens et al., 2020) samt Bygdemuseet Ornö Sockenstugas medlemstidning Höskaret (Listam & Hermansson, 2018) avseende ytvattenreservoarerna på Ornö.
Sjö Area
(km2) Volym
(milj. m³) Maxdjup
(m) Medeldjup
(m) Höjd
(m.ö.h.) Trofinivå
Bastumaren 0,064 6 3
Brakträsk 2,3 2 Eutrof
Gruvan 0,0064 0,0575 15 8
Hemträsket 0,24 1,75 18,2 9,2 10,8 Oligotrof
Hålsjön 0,12 3,5 9,5 Eutrof
Lervassaträsk 0,039 3 10,3 Eutrof
Långträsk 0,29 16,5 6,6 Mesotrof
Lättingeträsk 1,2 6
Maren 0,3 0,2 Eutrof
Mossen 2,7 13
Nybysjön 0,37 1,925 16,1 6,3 19,4 Oligotrof
Stunnträsk 0,17 3,04 40,9 18,8 7,7 Oligotrof
Vitträsk 0,13 0,23 3,6 2,1 14,4 Mesotrof
Stunnträsk är den enda som kan klassas som en djup sjö utifrån dess medeldjup.
Hemträsket, Nybysjön, Gruvan och förmodligen även Långträsk kan klassas som medeldjupa. Brakträsk, Lättingeträsk och Mossen är grunda miniskogssjöar, medan Nybysjön har störst area, följt av Maren och Långträsk. Sjöarnas trofinivåer i tabell 2 är uppskattade utifrån fältobservationer och annan information om sjöarna.
Norra Ornö
På Ornös norra delar finns både de stora sjöarna Nybysjön och Hemträsket samt de mindre reservoarerna Brakträsket och Mossen (se figur 7). Området präglas till största delar av orörd barrskog där bebyggelseområdena längst kusten är relativt otillgängliga förutom genom några skogsvägar samt för vandrare och med båt.
17 Figur 7. Norra Ornö (Topografiska kartan © Lantmäteriet).
Nybysjön är den största av Ornös sjöar och är högt belägen, omgiven av stora naturområden med gran- och tallskog som påminner om vildmark. Öster om sjön finns Nybysjöberget och närmaste bebyggelseområde är Skinnardal vid kusten i väst. I sjön finns ett flertal öar, varav en relativt stor i söder. En rik mängd fåglar trivs här och sjön har ganska klart vatten med ett utlopp som rinner till Hemträsket. Även sjön Hemträsket är av större karaktär och relativt orörd i samma sorts skogsmarker och med samma tämligen klara vatten. Norr om
Hemträsket finns viss bebyggelse i Svinåker, samt finns det större bebyggelseområdet Söderviken i öst vid sjöns utlopp till havsviken med samma namn. Området närmast sjön är dock relativt svårtillgängligt präglandes av brant terräng och tät skog (Listam & Hermansson, 2018). De båda sjöarnas klara vatten samt avsaknaden av vattenväxter gör att de kan antas vara oligotrofa, se även figur 8.
Figur 8. Nybysjön (vänster) och Hemträsket (höger).
På den norra delen av Ornö finns även minisjöarna Brakträsket och Mossen. Den senare kallas även för Tornträsket och är belägen nära bebyggelsen i Ornöboda. Området närmast sjön består mest av berg och skogsmark med inslag av ek. Mossen har trots dess storlek och grunda vatten ett relativt klart vatten och anses ofta vara en stillsam och drömlik plats på ön.
18 Detsamma gäller även delvis för Brakträsket som omges av ett våtmarksområde och ett högre berg. Till skillnad från Mossen har dock sjön tendens att nära inpå växa igen sommartid på grund av den näringsrika omgivningen med vass och andra växter, vilket tyder på
eutrofiering (Listam & Hermansson, 2018).
Mittersta Ornö
Ungefär i mitten av ön ligger sjöarna Lervassaträsk, Lättingeträsk, Vitträsk, Hålsjön samt det vattenfyllda dagbrottet vid byn Kyrkviken. Jämfört med de flesta naturliga sjöarna på Ornö så är gruvan en mycket mindre vattenreservoar till ytan, dock är den ganska djup. Här bröts fältspat under det tidiga 1900-talet fram till år 1965. Dagbrottet har sedan dess vattenfyllts och används idag som vattentäkt till några hushåll i närheten (af Petersens et al., 2020).
Figur 9. Lugnets fältspatsgruva.
Lervassaträsk är en grund sjö som ligger alldeles i mitten av ön, långt från bebyggelse.
Vattnet är brungrumligt och troligen rikt på näringsämnen då tillrinnande vatten passerar stora sänkmarker i norr. Därför trivs såväl vegetation som vass och näckros som många sorters fiskarter och musslor i sjön. Vidare från Lervassträsk rinner vattnet till Hålsjön, som även denna sjö är rik på näringsämnen. Hålsjön är också grund med ett mörkt, grumligt vatten. Området kring sjön har ett rikt fågelliv, mycket på grund av att sjön är rik på fisk och musslor. Vegetationen är tät med vass och alger. Vattnet rinner härifrån i sin tur vidare till Lättingeträsk som är väldigt lik de två andra men är mindre och grundare. Lättingeträsk karakteriseras av stor mängd flora och fauna, samt som boplats för många groddjur (Listam
& Hermansson, 2018).
Längre österut ligger Vitträsk, som ofta anses vara den mest folkkära sjön av öborna själva.
Sjön som ligger på den östra sidan av ön är lättillgänglig för både bad och skridskoåkning samtidigt som vattnet generellt är varmt och lite mörkare till färgen, vilket kan indikera höga humushalter. I Vitträsk finns även flera små öar som bosätts av fiskgjusen och andra fåglar som får sin föda från fiskbeståndet i sjön (Listam & Hermansson, 2018). Topografin är generellt ganska platt där området präglas av mycket berg i dagen samt barrskog. I sjöns vikar finns vattenväxter i form av vass och sjön skulle nog kunna anses som mesotrof.
19 Figur 10. Sjön Vitträsk.
Södra Ornö
På den södra delen av ön präglas landskapet av dess många insjöar som visas i figur 11 nedan.
Dessa sjöar inkluderar Bastumaren, Långträsk, Maren och Stunnträsk. Naturen på södra Ornö innehar både barrskog och hällmarker samt odlings- och ängslandskap med betesdjur.
Även lövskog förekommer främst inom ängsområdet runt sjön Maren. Längst i söder finns Sundbys naturreservat med höga naturvärden (Länsstyrelsen Stockholm, u.å.a).
Figur 11. Södra Ornö (Topografiska kartan © Lantmäteriet).
Bastumaren, Stunnträsk och Maren är sjöar som en gång i tiden låg i förbindelse med havet och delade Ornö från Varnö i söder. Stunnträsk är den vattenreservoar av dessa som snördes av från havet först och har ett stort djup där istidsrelikter i form av kräftdjur anträffats på sjöbotten (Listam & Hermansson, 2018). Faktum är att Stunnträsk också är Stockholms läns näst djupaste sjö (Länsstyrelsen Stockholm, 2019). Sjön är en näringsfattig klarvattensjö med ett mindre fiskbestånd och fågelliv. Området präglas av barrskog och berghällar med
omväxlande topografi där ingen bebyggelse finns i sjöns direkta närhet, se även figur 12.
20 Figur 12. Sjön Stunnträsk samt en upphittad sötvattensnäcka.
Mar är i sin tur ett annat ord för grund havsvik, vilket har gett namn till sjöarna Maren och Bastumaren (Granström, 2018). Maren är till ytan en av Ornös större sjöar som ligger ganska lågt belägen. Detta tillsammans med den platta topografin gör att sjön troligen är väldigt grund. Sjöns strandkanter utgörs av stora mängder vass och vattnet är grumligt av alger med kort siktdjup. Närområdet utgörs av gräs- och betesmarker med en del lövskog (se även figur 12). Troligen kan Maren anses vara eutrof och den sjö som avsnörts från havet sist, vilket ytterligare hävdar en något sämre vattenkvalitet.
Bastumaren ligger nordväst om denna och omges av både berg och gles bebyggelse i öst.
Bebyggelseområden finns även en bit norr om sjön. Vattnet i sjön är av lite mörkare, grumligare karaktär vilket tyder på förekomst av humus. Sjön innehar mycket fisk samt insjömusslor (Listam & Hermansson, 2018). Även spår av bäver kan hittas vid sjöns strand som omges av tallskog. Topografin är högre i nordväst med branta sluttningar än i syd där landskapet plattas av (se även figur 13).
Figur 13. Sjöarna Maren (vänster) och Bastumaren (höger).
21 Den sydligaste sjön på ön är Långträsk, vilket också är den näst största sett till ytan. Runt Långträsk finns ingen bebyggelse och endast en skogsväg finns på den östra sidan. Tillflödet till sjön består av det klara vattnet från Stunnträsk (Listam & Hermansson, 2018). Vid sjön finns mycket vass och till viss del bredkaveldun samtidigt som lövträd dominerar i
skogsområdet, se även figur 14. Topografin vid sjön är relativt platt, vilket tyder på att sjöns medeldjup är avsevärt grundare än dess 16,5 meter djupa maxdjup. Långträsk kan anses vara relativt näringsrik, förmodligen en mesotrof sjö.
Figur 14. Sjön Långträsk.
Vattenförsörjningen idag
Vattenförsörjningen på Ornö består till allra största del av enskild vattenförsörjning med borrade brunnar då ön inte ingår i kommunens verksamhetsområde för vatten och avlopp.
De flesta brunnar är enskilda med en brunn för varje fastighet, dock finns några
gemensamma vattentäkter idag i Mörbyfjärden, Kyrkviken, Brunnsviken och Stora Sand (af Petersens et al., 2020).
Cirka 20 fastigheter i Kyrkviken tar sitt dricksvatten från den gamla vattenfyllda
fältspatsgruvan. Vattenreservoaren består till stor del av grundvatten som har en god kvalitet och provtas regelbundet. Dagbrottet är lokaliserat på en höjd med närhet till havet på Ornös östra sida, strax norr om byn Kyrkviken. År 2008 utförde Haninge kommun provpumpningar i vattentäkten, vilket boende ansåg vara orsaken till att avloppsvatten då trängde in och förorenade dricksvattnet under två års tid (Cale, 2010). Förmodligen klarar inte reservoaren ett ökat vattenuttag mer än några fler anslutna hushåll, då risken kan vara stor för
överutnyttjande och därmed risk för inträngning av saltvatten (af Petersens et al., 2020).
I Brunnsviken på södra Ornö tar ungefär fem hushåll vatten från sjön Stunnträsk (af Petersens et al., 2020). Vattnet från sjön är väldigt rent och används också av Sundby gård (Listam & Hermansson, 2018). Även sjön Vitträsk används till vattenförsörjning, men endast till tre till fyra hushåll i Stora Sand på Ornös östra sida (af Petersens et al., 2020). Totalt kan därav sjövatten antas utgöra drygt fyra procent av hela öns vattenförsörjning över året, baserat på en uppskattning av antalet fastigheter som använder sjövatten och uppskattning av det totala antalet fastigheter.
22 Gemensamma vattenlösningar som använder grundvattenbrunnar finns bland annat i
Mörbyfjärden på öns västra sida. Där sköter en samfällighet den gemensamma
vattenförsörjningen från grundvatten för hela bebyggelseområdet. Två vattenverk med totalt fyra djupborrade brunnar används med tillhörande ledningsnät, pumpar och
tryckvattenbehållare. Distributionsområdet omfattar cirka 320 fastigheter, vissa endast med sommarvatten och andra med försörjning året runt. Vattnet är tjänligt som dricksvatten men har tidvis haft estetiska problem med humus och färg (Mörbyfjärdens samfällighet, u.å.).
Kyrkviken Ornö VA (KOVA) är en annan samfällighetsförening som planerar att ha två avsaltningsverk i området kring Kyrkviken. Vattenverken kommer ha kapacitet på 25 kubikmeter per dygn och totalt sett en kapacitet att försörja cirka 150 fastigheter med
avsaltat och renat Östersjövatten året runt. Därtill tillkommer även en ledningsdragning och pumpstation vid varje tomt som beräknas kosta cirka 40 tusen kronor per ansluten fastighet.
Projektet startades för flera år sedan men har blivit försenat på grund av överklaganden på miljötillståndet (KOVA, u.å.).
23
Svartsö
Jämfört med Ornö är ön Svartsö drygt hälften så stor till ytan med en längd och bredd på 8 respektive 2 kilometer. Trots detta tillhör Svartsö ändå till en av de större öarna i skärgården och är lokaliserad i Värmdö kommuns norra utkant. Ön erbjuder åretruntservice och har bland annat en liten skola, restaurang och hotell. Landskapet är skiftande och utmärks av jordbruks- och gräsmarker som är sällsynt i skärgården, samt inslag av barr- och lövskog, våtmarker, klipphällar och stränder. Svartsö omfattas av riksintresse för naturvård och friluftsliv likt övriga skärgården, samt av riksintresse för kulturmiljövård (Länsstyrelsen Stockholm, u.å.b). På Svartsö finns fem insjöar samt de större byarna Skälvik, Alsvik och Svartsö by som binds ihop av små grusvägar (se figur 15).
Figur 15. Översiktskarta över Svartsö (Topografiska kartan © Lantmäteriet).
Samhällsförutsättningar
Bebyggelsen på ön är centrerad främst kring byarna Skälvik, Alsvik och Svartsö by. Cirka 75 personer är åretruntboende på ön, samtidigt som mängden fritidsboende under somrarna når upp till cirka 800 personer. Fritidsboende är fördelade över öns dryga 250 fritidshus, vilket utgör hela 85 procent av fastighetsbeståndet (Värmdö kommun, 2012a). Dessutom anses cirka 6000 turister besöka Svartsö varje år, varav tre fjärdedelar stannar över natten (Länsstyrelsen Stockholm, u.å.b).
För snart närmare 10 år sedan höll Värmdö kommun på med ett detaljplanearbete gällande ett nytt bostadsområde i Skälvik i syfte att öka permanentboendet på ön. Bland annat så planerades för cirka 80 nya bostäder, nya vägar, bryggor, småbåtshamn, ett flertal övernattningsstugor samt skola, matsal och nytt gemensamt VA-system för området (Brunsell & Hamrén, 2012). Väl ute på samråd mötte detaljplaneförslaget rejäl kritik från både öborna och Länsstyrelsen, vilket gjorde att kommunen lade ned arbetet. Bland annat uppfördes en namnlista i protest mot den omfattande exploateringen samtidigt som Länsstyrelsen menade att förslaget stod i strid mot strandskyddslagen (Hellström, 2013).
24 Svartsö är idag en populär skärgårdsö och mycket tyder på en ökning i antalet fritidsboende under de närmaste åren (Epstein, 2019). På grund av öns popularitet och Svartöbornas engagemang har Svartsö till skillnad från övriga skärgården haft en svag befolkningstillväxt (Värmdö kommun, 2012a). Om tillväxten antas vara konstant så tyder det på en fortsatt svag ökning av också permanentboendet.
Tabell 3. Total vattenanvändning i liter/år på Svartsö.
Fastboende Fritidsboende Totalt
Nuläge 3 832 500 4 800 000 8 632 500
Framtidsscenario 1 4 343 500 5 400 000 9 743 500 Framtidsscenario 2 3 102 500 5 400 000 8 502 500
Om antalet permanentboende ökar från cirka 75 till 85 personer och antalet fritidsboende ökar med 100 personer så kommer det framtida vattenbehovet att ändras. Ifall användningen per person antas vara konstant så kommer vattenbehovet totalt att öka med cirka 13 procent, annars minskar den i stället med ungefär 1,5 procent. Tilläggas kan även att ön förutom boende även innehar verksamheter som restauranger, hotell och skola. Om antalet
fritidsboende ökar så kommer förmodligen även turismen på ön att öka, vilket innebär att dessa verksamheters vattenbehov kommer inverka stort på öns totala vattenförbrukning.
Naturgivna förutsättningar
Svartsö har generellt tunna jordmäktigheter med stor andel berg i dagen. På vissa ställen föreligger ett tunt moränlager samt ett tunt lager med lera i öns många dalgångar, se bilaga 3 och 4. Grundvattenberäkningar som tidigare utförts visar på generellt hög risk för
saltvatteninträngning, särskilt för djupt borrade brunnar då sannolikheten är hög för förekomst av relikt saltvatten. Störst risk råder på den västra delen av ön, samt vid stora uttag ur en punkt (Olofsson, 2020). Enligt figur 16 nedan kan även områden närmast kusten ha betydligt högre risk för saltvatteninträngning, samtidigt som sjöarna kan anses bidra till en bättre grundvattentillgång.
Figur 16. Karta över Svartsö med riskzoner för vattenbrist (Värmdö kommun, 2014).
25 Landskapsbilden på Svartsö är vacker med ett omväxlande landskap präglat av både öppna områden med åkermarker samt barr- och lövskogar (se även figur 17). Ön har också ett rikt djurliv med rådjur, olika fågelarter och bäver som trivs vid öns insjöar. Totalt är Svartsös sjöar fem till antalet och består av Storträsk och Lillträsk samt de mindre sjöarna
Svartsömaren, Östermaren och Nissavik, se även tabell 4.
Figur 17. Landskapet på Svartsö.
Tabell 4. Data från SMHI, VISS, Lantmäteriet och WRS Uppsala AB avseende ytvattenreservoarerna på Svartsö.
Sjö Area (km2) Maxdjup (m) Höjd (m.ö.h.) Trofinivå
Lillträsket 0,097 6,9 3 Oligotrof
Nissavik 1
Storträsket 0,36 12 3 Oligotrof
Svartsömaren 1
Östermaren 1
Storträsket är den överlägset största sjön på ön både till ytan och till djupet. Sjön anses även försörjas med grundvatten, vilket förklarar dess relativt klara vatten. Omgivningen runt sjön präglas av blandskog med en platt topografi och utgör en populär boplats för bävrar. I sjön finns även den lilla ön Boholmen som har en intressant historia (Hedelin, 2021; Värmdö kommun, 2016). Från Storträsk rinner vattnet vidare via en liten kanal till sjön Lillträsk.
Omgivningarna är här i stort sett densamma med blandskog och intill strandkanterna finns en del vass. Båda sjöarna anses vara oligotrofa klarvattensjöar med höga naturvärden (se även figur 18). Förekomst av musslor i sjön indikerar även en god vattenkvalitet (Brunsell &
Hamrén, 2012). På sommaren används både Stor- och Lillträsket flitigt som badplats för öns sommargäster.
26 Strax nordost om Stor- och Lillträsk ligger den mindre sjön Svartsömaren, mitt i all
bebyggelse på norra Svartsö. Denna sjö innehar rikligt med vass och är omgiven av
gräsmarker och till mestadels lövskog. Mycket tyder på att sjön är eutrof och grund, då sjön antas kunna utgöra boplats för groddjur.
Figur 18. Sjöarna Storträsket (vänster) och Lillträsket (höger).
Sjöarna Nissavik och Östermaren ligger en bit bort från de övriga sjöarna, på den östra delen av Svartsö. Gles bebyggelse finns en bit öster och väster om Nissavik, dock är området
närmast sjön endast bestående av barrskog. Topografin i området är något brant i norr för att sedan plattas ut i söder. Östermaren är ganska lik men aningen mindre än Nissavik till ytan.
Sjön omges enbart av blandskog och våtmarker där ingen bebyggelse finns i sjöns närhet.
Omgivningen utgör även boplats för bäver. Båda sjöarna innehar rikligt med vass invid strandkanterna, dock ser Östermaren ut att vara något mer igenvuxen och kan därav antas vara mer näringsrik (se även figur 19).
Figur 19. Sjöarna Nissavik (vänster) och Östermaren (höger).
