”
JA
G SITTER I
MJUKISBYXOR OCH
SKJ
ORTA KAN JAG
VÄL
ERKÄNNA
”
En diskurspsykologisk
intervju
studie om övergången
från fysiska till digitala möten
under
coronapandemin
Abstract
Titel: I admit I’m wearing sweatpants and a shirt - a discursive psychology interview study on employees' experiences of the shift from physical to virtual meetings during the Corona pandemic.
The coronavirus was classified as a pandemic at the beginning of the year 2020. As the virus spread across the globe, businesses and their employees had to act quickly. Businesses were preparing to conduct their meetings virtually via digital tools and their employees started to work from home and had to quickly adapt to the new normality as well. The purpose of this thesis is to delve into employees' experiences of shifting from physical to virtual meetings. The empirical material is based on six semi-structured interviews that later were transcribed and analyzed using discursive psychology (DP) as a second method. To examine the
participants' relation between language and identity the theoretical framework of the thesis drawn from the approach of Stuart Hall’s cultural studies, Erving Goffman's dramaturgical theory and the sociological perspective, and Joanne Franklin's theory about self and
self-identity in the modern age. The results showed that it has been difficult to maintain a professional and private role while working from home. While it has generally been easy to adapt to new technologies, some people faced challenges with the transition and usage of new technologies, especially older generations. The study also demonstrated that digital meetings can be effective, but successful creative meetings are difficult to implement digitally. There are also no guidelines on how and when to use all the different tools and functions during a digital meeting, however, when participating in a digital meeting there are social norms to relate to.
Innehållsförteckning
1. Inledning 2
1.1 Syfte 3
1.2 Frågeställningar 3
2. Digitala videoverktyg 4
2.1 Zoom Video Communications 4
2.2 Microsoft Teams 4
3. Tidigare forskning 6
3.1 Attityd till ny teknik 6
3.2 Samtalskvalitet 8
4. Teori 11
4.1 Språket som identitetskonstruktion 11
4.2 Det sociala spelet och identitetsmarkörer 12
5. Urval och avgränsning 15
6. Metod 17
6.1 Kvalitativa intervjuer 17
6.1.1 Genomförande 17
6.1.2 Intervju 17
6.1.3 Utskrift och transkribering 19
6.1.4 Analys och diskurspsykologi 19
6.2 Etik 21
6.3 Metoddiskussion 23
8. Resultat och analys 25
8.1 Digitala funktioner 25
8.1.1 Kamera 25
8.1.2 Mikrofon 27
8.1.3 Bakgrundseffekter 28
8.2 Det nya kontoret 30
8.2.1 Plats för arbete 30 8.2.2 Val av kläder 32 8.3 Olika mötesformer 34 8.3.1 Effektiva möten 34 8.3.2 Kreativa möten 36 8.4 Tekniska förutsättningar 38 8.4.1 Tekniska trösklar 38 8.4.2 Tekniska störningar 40
9. Slutsatser och diskussion 42
10. Källor 45
10.1 Publicerade källor 45
10.2 Opublicerade källor 47
Bilaga 1: Presentation av informanterna 49
Bilaga 2: Intervjuguide 51
1. Inledning
Det första fallet av coronaviruset rapporterades i december 2019 i Wuhan och spreds sedan snabbt till flera världsdelar. Den 11 mars deklarerade Världshälsoorganisationen, WHO, (2020) att covid-19 är en pandemi. Under mars månad ökade även antalet fall i Sverige kraftigt och i samband med ökningen infördes olika restriktioner, förbud och
rekommendationer för att förhindra samhällsspridning och skydda riskgrupper (Dagens Industri, 2020). Samma månad började även skolor och universitet världen över stängas ner på grund av coronakrisen, totalt berördes 1,2 miljarder studenter i 186 länder (UNESCO, 2020). I april användes Zoom, ett av flera digitala verktyg, dagligen av 300 miljoner människor världen över (Morris, 2020). Stora delar av samhället har påverkats av
omställningen och den fysiska distansen har resulterat i nya kommunikativa förutsättningar, vilket är intressant att studera utifrån ett medieperspektiv.
I juli rekommenderade Folkhälsomyndigheten (2020) att de som har möjlighet att arbeta på distans ska fortsätta med det under hösten. Flera medarbetare har därför tvingats att släcka ner sina arbetsplatser och sätta upp provisoriska kontor i sina hem. Det har inneburit en
omfattande omställning från fysiska till digitala videomöten där medarbetare snabbt har tvingats lära sig att fortsätta bedriva verksamheten utifrån nya förutsättningar. Coronakrisen har med andra ord påskyndat den digitala omställningen och förändrat vårt sätt att
kommunicera med varandra.
1.1 Syfte
Syftet är att undersöka medarbetares upplevelser av omställningen från fysiska till digitala möten under coronapandemin 2020.
1.2 Frågeställningar
- Hur påverkar digitala videomöten samtalens effektivitet och kvalitet?
- Hur navigerar informanterna mellan den bakre och främre regionen när arbetet görs i hemmiljö?
2. Digitala videoverktyg
Under coronapandemin har en stor del av befolkningen förflyttat sig från arbetsplatsen till sitt provisoriska hemmakontor. Det har även skett en digital omställning i arbetslivet där digitala videomöten har möjliggjort distansarbete för många. Omställningen har skett i en kris där digitala verktyg är en del av strategin för att fortsätta bedriva verksamheten framåt
(Ingenjörskarriär, 2020). När intervjuerna till studien genomfördes användes Zoom, dels på grund av att det är välkänt, men också för att samtliga informanter är bekanta med verktyget. Utöver Zoom var Teams ett verktyg som var förekommande hos alla informanter, nedan presenteras verktygen närmare. Förutom Zoom och Teams använde några informanter också Google Meets och Sico, men eftersom de förekom i mindre utsträckning har vi valt att inte presentera verktygen närmare. Varje verktyg erbjuder olika funktioner, exempelvis
videokonferenser, skärm- och fildelning, anpassade bakgrunder och appar.
2.1 Zoom Video Communications
En av de mest använda verktygen är Zoom Video Communications. Zoom grundades år 2011 av Eric Yuan, men det var inte förrän i mars 2020 som verktyget fick sitt stora genomslag. Allt fler började använda sig av Zoom-verktyget och för att fortsätta hålla kontakten med varandra under pandemin blev verktyget centralt i mångas liv. I mars 2020 användes Zoom av 200 miljoner människor dagligen, vilket ökade till 300 miljoner i april. Detta jämfört med december 2019 när 10 miljoner använde sig av verktyget (Morris, 2020). Användningen av videokonferensprogram har ökat exponentiellt och efterfrågan efter program som Zoom har ökat med 1000% sedan början på spridningen av viruset (Wiederhold, 2020). Universitet, skolor och folkhögskolor har varit de som främst investerat i HD-videosamtal (Wadhwani & Gankar, 2020) och i Sverige har Zoom varit det verktyg som de flesta lärosäten valt att använda sig av (Aurora, 2018).
2.2 Microsoft Teams
3. Tidigare forskning
I detta kapitel presenteras tidigare forskning som berör det valda ämnesområdet. Kapitlet är uppdelat i två teman: Attityd till ny teknik och Samtalskvalitet. Temana tar upp effekter och konsekvenser av digitala verktyg i relation till samarbete, kommunikation, interaktion och arbete. Vi har även infogat forskning om hur utvecklingen av ny teknik påverkar människors attityder, samt en aktuell studie som undersökt hur kommunikation påverkas av den digitala omställningen under coronapandemin. Det finns en hel del forskning inom ämnesområdet, men färre studier som direkt berör Covid-19.
3.1 Attityd till ny teknik
Behovet av flexibla och smidiga virtuella arbetssätt har ökat och har öppnat upp för fler att delta i samtal eftersom plats inte är lika viktigt och därmed kan människor världen över inkluderas. Den digitala teknikens påverkan på virtuella team är något Lisa Morgan et al. (2014) har undersökt. Syftet var att undersöka förhållandet mellan kommunikation och effektivitet hos olika team. I forskningen argumenterade de för att kommunikationsmetoder kan påverka virtuella teams effektivitet. Med virtuellt team syftar forskarna på en grupp människor som har ett gemensamt mål eller uppgift att utföra, men är utspridda på olika platser och tidzoner. Morgan et al. (2014) forskade hos ett brittiskt multinationellt
läkemedelsföretag som bestod av fem olika virtuella team, som i sin tur var indelade i sju divisioner. När all data samlats in, transkriberats och analyserats genomfördes en
mönstermatchning. Mönstermatchningen gick ut på att jämföra mönster som de observerat, med en förväntad hypotes. Den förväntade hypotesen var; när ett begränsat utbud av kommunikation sker, så kommer det vara en lägre effektivitetsnivå hos vardera team. Morgan et al. (2014) menar att kommunikation inte bara är till för att överföra information, utan har även bevisats vara ett effektivt sätt att bibehålla sammanhållning i gruppen. Däremot kan kommunikationens effektivitet påverkas beroende på vilket medium som används. Kommunikation som inte sker ansikte mot ansikte gör det svårare för deltagarna att förhålla sig till varandra och synliggöra icke-verbal kommunikation, vilket kan leda till
misstolkningar. Teamet upplevde en bristande skriftlig kommunikation och hade få tillfällen när de sågs ansikte mot ansikte, vilket gjorde det svårt att hantera och åtgärda problem. Morgan et al. (2014) såg ett mönster mellan de olika teamen där regelbunden kommunikation samt kontinuerliga möten, en till två gånger i veckan, var avgörande och viktigt för
effektiviteten hos de virtuella teamen. Morgan et al. menade också att virtuella möten är komplexa och kommunikationen är viktig för att bygga relationer, utveckla förtroende och skapa sammanhållning, vilket de menade är enklare att genomföra genom fysiska träffar, än digitala. Det blev också tydligt att under virtuella möten blev interaktionen bristande, vilket påverkade kommunikationen, som i sin tur påverkade gruppens attityder till samarbetet negativt. Forskarna menade också att när kommunikationen inte sker fysiskt blir makt, förtroende och sammanhållning även försvagat eftersom det sker via den icke-verbala
interaktionen, något som blir otydligt när det sker virtuellt. Morgan et al. (2014) slutsats är att kommunikation ansikte mot ansikte inte går att ersätta. Det finns dock förväntningar på det digitala mötet att uppnå och leverera samma resultat och möjligheter som under ett fysiskt möte. I studien blir Morgans et al. (2014) forskning användbar eftersom kopplingar kan dras till informanternas sätt att resonera om digitala arbetsgrupper. Forskningen är ett viktigt underlag för att förstå bakgrunden till varför de eventuellt upplever liknande problem. Studien är också ett användbart stöd till att förstå intervjupersonernas förväntningar av digitala arbetsgrupper, samt förstå konsekvenserna av användningen av olika
kommunikationsmetoder.
En annan studie som undersökt människors effektivitet i digitala videoverktyg är Dobosh et al. (2019). Studien syftar till att ge en en förståelse om hur tekniken påverkar uppfattningen av social närvaro. Syftet undersöks genom att några grupper fick olika tekniska
förutsättningar för att lösa samma uppgifter. Grupperna var indelade i fysiska möten, i Skype (2D) samt ett program som möjliggjorde 3D. Studien är uppdelad i olika teman, exempelvis vem som klarar studien först och vilka som har svårast med social interaktion beroende på vilken teknik som används.
upplevs sämst vid 2D-möten, eftersom den begränsande tekniken är en bidragande faktor till sämre kommunikation. En annan intressant företeelse som forskarna presenterade, som även var tydligt hos alla grupper, handlade om acceptans av ny teknik. De personer som var mer motiverade att använda sig av ny 3D-teknik var mer accepterande till ny teknik generellt och presterade bättre när de genomförde sina uppgifter. Forskarna såg även att om
gruppmedlemmarna såg fram emot att testa ny teknik, samt att tekniken var effektiv och enkel att arbeta med, så hade gruppen en positiv inställning till tekniken.
För att människor ska ha en positiv inställning till ny teknik så krävs det att tekniken är enkel att använda, samt att man förstår varför och hur tekniken ska användas (Dobosh et al. 2019). Forskningen är relevant för denna studie eftersom vi också undersökt informanters
upplevelser av att anpassa sig till nya digitala arbetssätt i relation till vilka mötesverktyg de använder. Doboshs et al. var också ett viktigt stöd som bidrog till att vi i utformningen av intervjuguiden bifogade några frågor som berörde informanternas attityder till att använda ny teknik. Vi har även tagit stöd av Doboshs et al. forskning eftersom skillnaden mellan olika möten kan tydliggöra för- och nackdelar med respektive upplägg. Trots att ingen av
informanterna använder 3D-möten är ändå jämförelsen med 2D-möten intressant eftersom det ger en föraning på hur mötetsverktygen kommer att utvecklas i framtiden.
3.2 Samtalskvalitet
En viktig aspekt med kommunikation är också kvaliteten. Katrin Schoenenberg et al. (2014) har studerat hur fördröjning i telefonsamtal påverkar kvaliteten och uppfattningen av
samtalet. Fördröjning kan exempelvis ske när någon pausar samtalet för att fundera eller på grund av att personen är osäker, trött eller är allmänt långsam på att svara. Studien visar hur störningsmoment, som fördröjningar, påverkar uppfattningen av samtalets kvalitet och personen som sänder ut informationen. I studien blev det tydligt att när det sker ett
kommunikationsproblem tangerar människor att skylla på personen som talar och menar på att hen inte är samarbetsvillig. Detta istället för att skylla på systemet eller anslutningen som en orsak som hindrar kommunikationen att fortsätta. Resultatet visade också på att
En annan forskare som undersökt samtalskvalitet är Catherine Cramton (2001). Cramton ville förbättra studenters tekniska färdigheter genom att öka deras tekniska erfarenheter av att samarbeta med andra människor på distans, och därmed undvika förekommande problem. Cramton samlade studenter vid nio universitet, på tre kontinenter, för att genomföra sin forskning. Studenterna genomförde ett projekt genom att använda sig av elektronisk media som mail, chatt, inspelningsverktyg och telefon för att kommunicera med varandra. I forskningen noterade Cramton förekommande problem när studenterna använde sig av datormedierad kommunikation. Bland annat såg Cramton att brist på kommunikation och kontextuell information var förekommande och orsakade missförstånd hos deltagarna. Ett annat problem Cramton (2001) tydliggör är hur tolkning av information varierar från person till person. Detta beror bland annat på att icke-verbal kommunikation, som
kroppsspråk och ansiktsuttryck, försvinner, vilket kan leda till misstolkning och missförstånd av den information som kommuniceras. I studien noterades även att ljud kan skapa problem eftersom tystnad kan tolkas olika och överlag vara svårt att tolka i digitala sammanhang. Slutsatsen av forskningen var att kvaliteten på samtalet påverkas och försämras när människor kommunicerar genom digitala verktyg.
Schoenenberg et al. (2014) och Cramton (2001) beskriver faktorer som försämrar kvaliteten på samtalet. Schoenberg et al. menar att fördröjning av kommunikationen påverkar
uppfattningen av personen som talar, som i sin tur försämrar kvalién på samtalet. Cramton beskriver istället hur verbal och icke-verbal kommunikation kan missuppfattas och misstolkas när det inte sker fysiskt och därmed försämra kvaliteten på samtalet. Att fysiska samtal inte går att ersättas är en slutsats som båda forskningarna dock har gemensamt. Deras forskning har används som stöd för vår analys, bland annat för att förstå informanternas olika
resonemang och upplevelse av digitala möten. Forskningarna visar även på vanliga problem och effekter som förekommer när kommunikation inte sker fysiskt, något vi också använt oss av i analysen.
En ny studie som presenterar effekter av digitala verktyg under coronapandemin har gjorts av Christina Romero-Ivanova et al. (2020). Forskarna har studerat hur en universitetslärare engagerar sina studenter på lärarprogrammet genom att använda obligatorisk digital
Google Docs och FaceTime. Målet med studien var inte att motbevisa en hypotes, utan att utföra en preliminär undersökning. Detta innebar att generella slutsatser inte kunde dras. Christina Romero-Ivanova et al. (2020) tydliggör att övergången från fysiskt till digitalt gick smidigare för studenter som redan var bekväma med tekniken, men att ett stort problem handlade om uppkopplingen. Flera studenter som bodde på landsbygden eller i områden som saknade bra uppkoppling marginaliserades eftersom att de inte fick tillgång till
4. Teori
I uppsatsen används teorier från Stuart Hall, Erving Goffman och Joanne Finkelstein, vars forskning på olika sätt centreras kring identitetsskapande. Inledningsvis beskriver vi Halls identitetsuppfattning och begrepp tillfällig tillslutning. Sedan presenteras Goffmans dramaturgiska perspektiv och teorier om människans beteende, vilket berör begreppen intrycksstyrning, roller samt den främre- och bakre regionen. Slutligen kompletteras Goffmans teorier med Joanne Finkelstein syn på identitetsmarkörer.
4.1 Språket som identitetskonstruktion
En teoretisk utgångspunkt för studien är kulturteoretikern och sociologen Stuart Halls
(1996:3) identitetsteori, en teori som utgår från ett diskursivt perspektiv där identitet betraktas som en pågående process. Hall (refererad i Fagerström & Nilson, 2008:167) centrerar sin forskning kring kulturstudier (cultural studies) i relation till masskultur, kommunikation, medier och multikulturella samhällen. Halls identitetsteori är relevant för studien eftersom den komplementerar diskurspsykologin (se metod) som används i transkribering och analys av intervjuerna. I likhet med diskursteori delar Hall det diskurspsykologiska perspektivet att talet är en konstruktion av sin identitet, samt att människor har flera, växlande identiteter. Hall identifierar dessa identiteter som produkter av diskurser:
Jag låter "identitet" beteckna mötespunkten ... mellan å ena sidan de diskurser och praktiker som försöker "interpellera", tala till oss eller ropa oss på plats som de sociala subjekten i särskilda diskurser och å andra sidan de processer som skapar de subjektiviteter som konstruerar oss som subjekt som kan "talas". Identiteter är således punkter med tillfällig anknytning till de
subjektspositioner som de diskursiva praktikerna konstruerar för oss (Hall 1996, refererad i Jørgensen & Phillips 2000:106).
Hall beskriver identitet som en pågående process som ständigt påverkas av subjektspositioner i olika diskurser. Förutom påverkan av diskursiva praktiker menar Hall (1996:2) att identitet också utvecklas av psykologiska praktiker. För att ytterligare förstå identitetsteorin bör representation förklaras, ett återkommande och viktigt begrepp i Halls forskning.
genom att konstruera och koda olika betydelser, en företeelse som sker när människor delar samma språk (Hall, 1996:2). Det kulturella och gemensamma skapandet av mening resulterar i vedertagna sanningar, exempelvis hur ordet stavas eller vad ordet betyder (Hall, 2013:7). Identitet konstrueras av olika diskurser och förändras konstant, vilket innebär att själva identiteten kan betraktas ofullständiga och instabila. Identiteten som man ger uttryck för i ett visst sammanhang i en viss tidpunkt skapas från tidigare diskursiva praktiker. I olika
situationer väljer människan att visa upp en del av sin identitet, vilket benämns av Hall som en tillfällig tillslutning. En tillfällig tillslutning uppstår när man medvetet väljer en version av sitt “jag” framför andra. Hall (refererad i Jørgensen & Phillips, 2000:107) betonar att
identiteterna är just tillfälliga, och att det är genom diskurser som uppstår i språket som tillfälliga tillslutningar finns och kan synliggöras. I studien blir tillfällig tillslutning ett
användbart begrepp för att synliggöra diskurser knutna till informanternas identitet. Begreppet är också användbart för att på ett nyanserat sätt analysera diskurserna med utgångspunkten att identitet är i ständig process.
Förutom att begreppet används för att undersöka individuella identiteter möjliggör tillfällig tillslutning att undersöka föreställda kollektiva identiteter. Tillfälliga tillslutningar är en förutsättning för att skapa kollektiva identiteter, i studiens fall exempelvis tillhörandet med andra föreställda grupper. Detta benämns som föreställda gemenskaper, människor föreställer sig dela identitet med andra grupper. Hall (refererad i Jørgensen & Phillips, 2000:108)
betonar dock just identitetens tillfällighet, den upplevda gemenskapen är tillfällig eftersom identitet är en pågående process.
4.2 Det sociala spelet och identitetsmarkörer
I The Presentation of Self in Everyday Life presenterar sociologen Erving Goffman (1959:69-70) det dramaturgiska perspektivet. I boken beskriver Goffman mänsklig
bakom kulisserna. I den bakre regionen kan man slappna av mer och bryta sig loss från förväntningar och normer som styr beteendet i den främre regionen (Goffman 1959, refererad i Johansson 2009:123). Goffman (refererad i Johansson 2009:122) myntade även begreppet impression management (intrycksstyrning), som syftar till hur människor medvetet i den främre regionen kontrollerar den uppfattning människor önskar att andra ska ha om dem. Goffman kallar det för manipulation eftersom man kontrollerar andras intryck. Detta sker genom verbal kommunikation, men kan även ske genom icke-verbal kommunikation. Goffman (refererad i Persson 2012:105) menar att koda en situation utan att använda verbalt språk benämns som att samla in social information. Att koda en situation görs genom att uppmärksamma människors kroppsspråk, blickfång och kläder.
Joanne Finkelstein (1991:105) beskriver också människans makt att manipulera och påverka hur hen vill uppfattas genom sitt utseende. Finkelstein (1991:1-2) menar att en människas karaktär avslöjas genom fysiskt utseende och att människan medvetet genom sitt utseende skapar sin identitet. Finkelstein menar att detta är djupt inbäddat i västerländsk kultur. De yttre faktorerna påverkar medvetenheten om hur människor vill att andra ska uppfatta dem, men de yttre faktorerna är också avgörande i analysen av andra människor. Finkelstein (1991:5-8) menar att identitetsmarkörer som kläder, smycken och frisyrer styr uppfattningen om, och intrycket av, andra. Identitetsmarkörer kan ge signaler om social status och klass, men även femininitet, maskulinitet, ålder, nationalitet, religion, med mera. Identitetsmarkörer är avgörande, trots att människor är medvetna om att varje person kan påverka och
kontrollera sitt utseende.
I studien har vi synliggjort användning av identitetsmarkörer hos informanterna genom att fråga dem om deras upplever om vad som är viktigt att tänka på under digitala möten, som kläder, bakgrund och kroppsspråk. Med hjälp av att kombinera Finkelstein teori med Goffman har vi synliggjort vad identitetsmarkörer som kläder och kroppsspråk avslöjar om deras främre- och bakre region. Finkelstein och Goffmans teorier är även användbara i kombination med Halls teori om identiteter eftersom de hjälper oss att ytterligare förstå hur människors skapar sin identitet, genom verbal och icke-verbal kommunikation.
5. Urval och avgränsning
Materialet som analyserats i uppsatsen består av transkriberingar av sex intervjuer. Antalet intervjuer var inte fastställt i förväg, utan det var under intervjuprocessen vi insåg att vi hade tillräckligt med material efter sex intervjuer. Kvale och Brinkman (2009:129) menar att det är ett godtyckligt urval att intervjua så många personer som behövs för att ta reda på det en behöver veta. Första steget i processen innebar att skicka ut förfrågningar om att delta i studien till olika företag och avdelningar som arbetar med kommunikation runt om i
Västerbotten, men tyvärr fick vi inga svar. Efter det ändrade vi intervjutiden från en timme till 45 minuter i hopp om att hitta fler deltagare, eftersom en timme kan upplevas tidskrävande. Efter detta beslutades också att skicka ut fler mail till fler organisationer runt om i Sverige för att snabbare hitta deltagare. Att begränsa sökandet till endast ett län eller en bransch fyllde heller ingen funktion, främst eftersom intervjuerna skedde digitalt och eftersom fokus låg på den personliga upplevelsen. Efter det andra mailutskicket fick vi kontakt med sex personer och påbörjade intervjuerna direkt.
Till att börja med ville vi genomföra ett strategiskt urval där vi valde ut anställda hos en organisation eller inom en viss bransch, men eftersom tiden inte räckte till så tillämpade vi istället ett bekvämlighetsurval. Bekvämlighetsurval handlar om bekvämlighet för forskaren, det ska vara enkelt och gå snabbt (Denscombe, 2010:37-38). Det var viktigt att hitta
informanter snabbt eftersom vi skulle ägna två veckor till att genomföra intervjuerna samt transkribera dem och därför styrdes urvalet även av tidsmässiga skäl. Målet med intervjuerna var att hitta tillräckligt med material, vilket inte motsvarade ett visst antal informanter utan snarare innehållet i informanternas berättelser. Fokus låg därför inte i att hitta ett
representativt urval och vi bortsåg från kön och ålder eftersom vår prioritering i första hand var att hitta informanter överhuvudtaget. Vi sökte heller inte någon specifik organisation eller bransch, det viktiga med vårt urval och enda krav var att de valda informanterna hade övergått från fysiska till digitala möten och kommit i kontakt med digitala verktyg. Trots att vi inte sökte en viss bransch eller yrkesroll resulterade avgränsningen ändå i ett naturligt urval eftersom att vissa yrken inte använder videoverktyg. Två av informanterna arbetar för en politisk organisation, men har olika arbetsroller, resterande informanter arbetar för
och samtliga informanter är mellan åldrarna 25-40. Inför intervjuerna informerades intervjupersonerna om studien, tid och plats för intervjun samt deras rättigheter (se Etik). Intervjuerna genomfördes via Zoom, dels på grund av att det var ett verktyg vi kände oss bekväma med, men också för att undvika att träffas fysiskt för att på grund av
6. Metod
I studien används två metoder: kvalitativa intervjuer och diskurspsykologi. Intervjuer används för att samla in materialet och diskurspsykologi för att tillsammans med teorierna analysera materialet. Att använda diskurs som metod istället för teori baseras på Jørgensen och Phillips (2000:116-123) beskrivning av diskurspsykologins metoddesign där diskurs beskrivs som ett metodverktyg. I detta kapitel presenteras Kvalitativa intervjuer, Etik och Metoddiskussion.
6.1 Kvalitativa intervjuer
I uppsatsen används kvalitativa intervjuer, vilket passar forskningar som syftar till att undersöka människors erfarenheter, känslor och attityder, samt hur de uppfattar världen de lever i (Kvale & Brinkmann, 2009:15). Eftersom syftet är att undersöka medarbetares upplevelser av omställningen från fysiska till digitala möten under coronapandemin 2020 lämplig att använda för att synliggöra attityder, åsikter och erfarenheter.
6.1.1 Genomförande
Studiens intervjuprocess utgår ifrån Steinar Kvales (1997:85) sju steg: tematisering (1), planering (2), intervju (3), utskrift (4), analys (5), verifiering (6) och rapportering (7). I detta avsnitt presenteras stegen intervju, utskrift och analys.
6.1.2 Intervju
Intervjuerna genomfördes i digitala videomöten, informanten befann sig därmed i det verktyg som intervjun handlade om. Förhoppningen var att informanten på så sätt skulle tala fritt om sin relation till den digitala omställningen. Att genomföra intervjuerna digitalt var ett tillfälle för oss attf att iaktta informantens omedvetna beteenden i videomöten, vilket inte varit
I arbetet med intervjuguiden var det viktigt att frågorna gick hand i hand med studiens syfte och frågeställningar. Eftersom att syftet är att undersöka medarbetares upplevelser av omställningen från fysiska till digitala möten så skapades frågor som möjliggjorde att
informanterna kunde prata öppet och fritt. Intervjuguiden är strukturerad utifrån tre teman: T1 jobb, T2 verktyget och möten, T3 upplevelser. Intervjuguiden är organiserad utifrån sex huvudfrågor och 33 underfrågor (se Bilaga 2). Innan intervjuguiden fastställdes utfördes två pilotintervjuer för att öva på den digitala intervjusituationen och testa frågorna. Vi upptäckte att några frågor behövde förtydligas och att vissa frågor behövde läggas till. Även ordningen kastades om för att intervjun skulle få ett bättre flyt.
En nackdel med att spela in intervjuer är att informanterna i olika utsträckning påverkas av vetenskapen om att bli bandade (Gillham, 2008:127). Skillnaden mot att spela in en fysisk intervju är att informanten redan befinner sig i ett digitalt verktyg och videokamerans närvaro inte blir lika påtaglig. Trots att vi använt inspelningsfunktionen i videomötet, som är relativt diskret, är vi ändå medvetna om att informanten kan uppleva en förhöjd känsla av
exponering. Det är därför viktigt att utforma en intervjuguide som tillåter att informanten får prata relativt fritt utifrån hur hen brukar beter sig, istället för att bara tolka den icke-verbala kommunikationen. En annan viktig aspekt gällande intervjuer genom digitala samtal är funktionen, där både informant och forskare har möjligheten att betrakta sig själva genom webbkameran. Gillham (2008:125) menar att den videoinspelade intervjun kan fungera som en referens som höjer forskningens trovärdighet eftersom det tillåter forskarna att gå tillbaka till intervjutillfället gång på gång. Eftersom videoverktyget tillåter både forskaren och informanten att synas är det också möjligt att öka reflexiviteten eftersom forskarens roll också blir tydlig att undersöka. Det möjliggör också att samspelet mellan forskare och informant kan kartläggas.
fysiska handslaget, kaffekoppen och det naturliga småpratet när man sitter på varsin sida om en skärm. Att informanten upplever en avslappnad stämning är en viktig förutsättning för att lyckas med djupintervjuer eftersom det gör informanten mer bekväm att tala öppet om personliga erfarenheter och kan prata mer fritt (Dalen, 2008:84). Dalen poängterar också att det är viktigt att inte trötta ut intervjupersonen genom för långa intervjuer och därför har vi försökt att hålla intervjuerna runt 45 minuter.
6.1.3 Utskrift och transkribering
Transkribering innebär att omvandla ett levande samtal till textbaserade hybrider, vilket innebär att viss information går förlorad. “En utskrift är en översättning av en berättarform - en muntlig diskurs - till en annan berättarform - skriftlig diskurs” (Kvale, Brinkmann
1997:217f). Inför arbetet hade vi planerat att inte transkribera hela materialet, utan att först göra en översiktlig förteckning av intervjuerna och sedan välja ut vilka stycken som vi skulle transkribera i sin helhet. Men när intervjuerna var färdiga och transkriberingen påbörjades upptäckte vi att en relativt omfattande transkribering fungerade som en viktig grund till att vi båda uppsatsskribenter skulle förstå hela materialet. Förutom att läsa varandras
transkriberingar har vi också tittat på det inspelade materialet. I arbetet märkte vi att det transkriberade materialet fyllde en viktig funktion, det möjliggjorde att vi kunde söka i textdokumenten under hela analysprocessen. Detta resulterade i att vi hade möjligheten att betrakta materialet med nya ögon och enkelt addera eller ta bort transkriberade stycken. I transkriberingsfasen användes en transkriberingsmall som ett gemensamt stöd (se Bilaga 3) och vi började båda transkriberingarna med att först anteckna informanternas omgivning. Intervjuguiden användes också för att enkelt hitta frågor och svar i det transkriberade materialet.
6.1.4 Analys och diskurspsykologi
I kombination med intervjuer används diskurspsykologi, en användbar metod eftersom språk och tal betraktas som betydelsebärande faktorer för identitetsskapande (Jørgensen & Phillips, 2000:7). Diskurspsykologi används i analysen för att synliggöra diskurser som uppstår i språkbruket.
sätt att förstå och tala om världen. Inom diskursteori finns olika förhållningssätt, ett av dem är diskurspsykologi. Likt andra förgreningar delar diskurspsykologi målsättningen att bedriva kritisk forskning, vilket innebär att kartlägga olika former av maktstrukturer i samhället samt kritisk granskning för att ge möjlighet till social förändring. Diskurspsykologi delar också utgångspunkten att människans tal har en aktiv roll i att skapa och förändra vår omvärld, vår identitet och våra sociala relationer. Språket och talet som betydelsebärande faktor för identitetsskapande blir särskilt användbart att använda i kombination med en intervjustudie sett till uppsatsens syfte. Förutom språkets centrering inom diskurspsykologi är metoden en form av socialpsykologi där sociala interaktioner och relationer mellan olika grupper, på olika nivåer, är intressanta att undersöka.
Syftet med diskurspsykologi är att undersöka hur människor strategiskt använder de
förhandenvarande diskurserna till att framställa sig själva och världen på bestämda (fördelaktiga) sätt i social interaktion, och vilka sociala konsekvenser det får (Jørgensen & Phillips, 2000:13-14).
Diskurspsykologin ställer sig kritisk till att människan bara har en fast identitet, istället betraktas identiteter som diskursiva och människor besitter flera flexibla identiteter som konstrueras av olika sociala sammanhang (Jørgensen & Phillips, 2000:97-98). Inom
diskurspsykologi är det viktigt att välja ett system som möjliggör analys av intervjun som en social interaktion, både svar och frågor bör transkriberas för att få med interaktionen mellan intervjuare och den som intervjuas (Jørgensen & Phillips, 2000:121). Inför transkriberingen har en transkriberingsmall skapats med förkortningar som både används i verbala och icke-verbala händelser som sker under intervjuerna (se bilaga 2). Listan justerades efter pilotintervjuerna då vi uppmärksammat nya förkortningar som uppstod i det digitala
mötesverktyget. Som tidigare nämnts spelades intervjuerna in, vilket nämnts som en komplett redogörelse av ett samtal, eftersom både verbal och icke-verbal kommunikation blir synlig. Att synliggöra vad Gillham (2008:125) menar som paralingvistiska fenomen som tonläge, tempo och betoningar genom videoinspelningar är en viktig förutsättning för att på ett så bra sätt som möjligt få användning av diskurspsykologi. Både för att undersöka informantens kroppsspråk och vår egen roll som intervjuare.
Analysprocessen inom diskurspsykologi börjar med att läsa igenom transkriberingarna flera gånger för att upptäcka olika teman. Processen innebär att undersöka teman som härleder till ens egen problemformulering, men också att vara öppen för nya teman man inte trodde man skulle hitta. I analysprocessen har vi utgått ifrån Jørgensen och Phillips (2007:121)
beskrivning att tematisera intervjuerna. Vi har skapat mappar med olika teman och flyttat runt transkriberade stycken utifrån likheter och skillnader i informanternas berättelser.
För att synliggöra diskurser har vi använt krispunkter, ett verktyg för att tydliggöra konflikter mellan diskurser. Krispunkter blir synliga när interaktionen mellan informant och intervjuare missförstås eller tolkas på olika sätt, exempelvis om en fråga behöver nyanseras eller om informanten behöver rätta oss som intervjuare. När ett missförstånd eller en konflikt uppstår mellan informant och intervjuare tydliggörs att personernas diskurs skiljer sig åt. När diskurser ställs emot varandra blir diskurser tydliga att uppmärksamma, till skillnad mot två personer hela tiden tycker lika. I analysprocessen har vi också studerat växling mellan pronomen, informanternas val av pronomen beroende på vad och hur de beskriver en företeelse. Bytet av pronomen, exempelvis att gå från “jag” till “man” kan tyda på en förskjutning från en subjektsposition inom en diskurs till en subjektsposition i en annan diskurs (Jørgensen & Phillips, 2000:121-122).
6.2 Etik
Att bedriva forskning innebär ett särskilt ansvar gentemot dem som deltar i studien och dem som indirekt påverkas av forskningsresultaten. Det innebär att redovisa sina etiska
avvägningar, både gällande informanterna och i rollen som forskare (Vetenskapsrådet 2017:8). Användningen av etiska rutiner är användbart för att både skydda informanten, speciellt viktigt när intervjuer behandlar ämnen där informanten blir personlig (Gillham, 2008:29). Eftersom syftet är att undersöka medarbetares upplevelser av omställningen från fysiska till digitala möten under coronapandemin 2020 har vi valt att använda en kvalitativ forskningsmetod med en semistrukturerad intervjuguide för att synliggöra informanternas diskurser. Som Gillham beskriver är det därför av extra vikt att skydda våra informanter eftersom frågorna kan öppna upp för personliga svar.
samtycka till deltagande i forskningen samt förstå hur informantens information ska användas (Gillham, 2008:33). Informanterna har i förväg blivit informerade om studiens syfte samt deras rättigheter som deltagare. I studien är informanterna anonyma, vilket innebär att informantens namn och personliga detaljer som kan användas för att identifiera personen har bytts ut. Eftersom intervjuerna har spelats in har etiska avvägningar gjorts för att säkerställa säkerheten för informanterna. Informanterna har i förväg informerats om när videomaterialet ska raderas, syftet med inspelningen, möjligheten att läsa igenom transkriberingen, samt hur inspelningen kommer användas. Vetenskapsrådet beskriver svårigheten med anonymitet när intervjusituationen spelas in, att forskare kan behöva blurra ansikten eller förvrida rösten om inspelningen ska presenteras (2017:28). Eftersom videomaterialet endast används av oss forskare behövde vi inte redigera eller på annat sätt bearbeta materialet. Videomaterialet raderades efter att studien publicerats.
Sohlberg och Sohlberg (2019:276) menar att transparens är en viktig förutsättning för en sanningsenlig forskning. Det är ofrånkomligt att alla forskare har förutbestämda åsikter gällande sitt tema, problemet blir om forskaren håller agendorna dolda. Detta poängterar också Vetenskapsrådet (2017:8) som menar att en viktig regel är att som forskare medvetet granska och redovisa vilka utgångspunkter man har i forskningen. Användningen av diskurspsykologi innebär att analysera interaktion mellan intervjuare och informant (Jørgensen & Phillips, 2000:121), vilket resulterar i att vi som forskare inte bara påverkar materialet utan i högsta grad är medskapare. Användningen av metoderna innebär att vi i förlängningen analyserar oss själva. Ett konkret exempel är användningen av det
diskurspsykologiskt begreppet krispunkter som synliggör diskurser genom att undersöka konflikt mellan intervjuare och informant.
6.3 Metoddiskussion
För att öka studiens tillförlitlighet används Steinar och Kvales (2014:296) beskrivningar av validitet och reliabilitet i arbetet med kvalitativa intervjuer. Validitet syftar till att undersöka om studien undersöker det tilltänkta syftet och beskrivs som en genomsyrande process som används under hela forskningsarbetet. Ett sätt att öka validiteten i denna studie har varit att dra fördel av att vi är två uppsatsförfattare som kan granska materialet från olika perspektiv. Vi har läst och betraktas varandras intervjuer, vilket stärkt tillförlitligheten hos utskrifterna eftersom intervjuerna har kunnats betraktas med nya ögon. Detta har bland annat resulterat i att nya teman i materialet upptäckts, vilket stärkt analysen.
Reliabilitet används för att synliggöra om studiens resultat kan reproduceras av andra forskare och vid andra tidpunkter (Steinar & Kvale 2014:295). Steinar och Kvale kopplar reliabilitet till utformandet av intervjufrågor, och menar att valet av frågor antingen kan stärka eller försvaga studiens reliabilitet. Eftersom syftet är att undersöka medarbetares upplevelser av omställningen från fysiska till digitala möten under coronapandemin 2020, har det varit viktigt att utforma öppna intervjufrågor. Detta eftersom vi ville skapa utrymme för informanten att berätta om sin upplevelse, utan att vi för stor mån styr samtalet. På så sätt har vi stärkt studiens reliabilitet.
Att använda en semistrukturerad intervju ställer krav på att intervjuaren har relevanta förberedelser och kompetenser (Kvale & Brinkmann 2014:142). Som
kommunikationsstudenter har vi båda vanan att utföra intervjuer, men studiens utmaning låg i att intervjua genom ett digitalt videoverktyg. Till skillnad från en fysisk intervju märkte vi att det fanns en större risk för plötsliga störningsmoment som inte gick att kontrollera.
Vid den aktuella tidsperioden studerade vi båda hemma och råkade ut för oförberedda
problem som påverkade intervjuerna, exempelvis ljudproblem i mötesverktyget och grannars renoveringar. Problemen kunde enkelt lösas men vittnar ändå om ett orosmoment som blir när intervjuaren också tvingas utföra intervjuerna i sitt hem, och inte i en proffsig studio. Det blev också tydligt att den digitala rollen som intervjuare var rätt energikrävande och krävde förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt. En svårighet var exempelvis att vara närvarande i informantens berättelse utan att flacka för mycket med blicken mellan
I varje intervju finns det risk för att informanten justerar sitt svar utifrån vad informanten tror att intervjuaren vill höra, vilket benämns som en intervjuareffekt (Bryman 2011:229). För att minska intervjueffekten valde vi att skapa en intervjuguide som skulle öppna upp för
alternativa tolkningar, och där våra egna åsikter inte skulle bli synliga. Vi satte också stor vikt i att skapa en trygg plats där informanterna skulle känna förtroende för oss intervjuare,
speciellt när intervjun var digital och fysisk interaktion inte var möjlig. Att våra hem var synliga för informanten kan dock ha resulterat i att trovärdigheten som forskare minskat, trots att vi försökte ha en neutral bakgrund blev det ändå tydligt att vi befann oss i våra hem. Vi som forskare hade kanske upplevts mer trovärdiga om vi istället hade möjligheten att utföra intervjuerna på exempelvis universitetsområdet. Men att visa upp våra hem kan också ha inneburit att informanterna känt samhörighet med oss intervjuare, eftersom vi båda befinner oss i samma situation. Om vi istället skulle använt en annan lokal hade det kanske skapat ett onödigt maktförhållande. Trots att intervjuerna via digitala videoverktyg på flera sätt innebar utmaningar, så blev vi positivt överraskade över att informanterna enväldigt tyckte att
intervjuformen fungerade bra, trots att det förekom teknikstörningar under en intervju. Detta gäller även de stundvis personliga berättelser som informanterna delade med sig av, och att de kände sig trygga med att släppa in oss på andra sidan skärmen, i deras hem.
8. Resultat och analys
I detta kapitel presenteras resultat och analys. Kapitlet är strukturerad utifrån fyra
huvudteman med tillhörande underrubriker. Först presenteras Digitala funktioner som tar upp informanternas användning av Kamera, Mikrofon och Bakgrundseffekter. Sedan presenteras Det nya kontoret som redogör för informanternas Plats för arbete och Val av kläder. Det tredje temat är Olika mötesformer som centreras kring Effektiva möten och Kreativa möten. Slutligen presenteras Tekniska förutsättningar som tar upp Tekniska trösklar och Tekniska störningar.
8.1 Digitala funktioner
Ett tema som blev synligt i materialet handlar om hur informanterna interagerar med varandra under digitala möten utifrån de digitala förutsättningarna i mötesverktyget. Eftersom den sociala interaktionen påverkas av de digitala förutsättningarna är kapitlet strukturerat utifrån informanternas användning av Kamera, Mikrofon och Bakgrundseffekter.
8.1.1 Kamera
I verktygen finns det möjlighet att själv styra över användningen av kameran. Genom ett snabbt knapptryck kan man antingen slå på eller stänga av sin kamera. Informanterna förhåller sig olika till att se sig själva genom kameran. IP1 och IP5 tycker att det gör en mer koncentrerad och skärpt, medan IP6 har fått vänja sig med att se sin egen spegelbild.
Gemensamt för alla informanter var att kameranvändningen varierade från möte till möte, ingen gjorde samma varje gång. Informanterna beskrev också att det varierar under mötet om kameran är av eller på. Flertalet informanter tyckte att det är svårt att tolka samtalet när andra deltagare har stängt av sina kameror, en av dem är IP5.
IP5: Tycker det är svårt att bedöma situationen när folk inte har på kameran, även det sociala utbytet.
Goffman (refererad i Persson, 2012:105) menar att man kan koda av varandra för att samla in social information, vilket sker både genom verbal och ickeverbal kommunikation. När
IP5:s uttalande kan tyda på en negativ teknikdiskurs, fördelarna med en avstängd kamera väger inte upp för nackdelarna. Finkelstein (1991:5-8) menar att identitetsmarkörer är avgörande för att vid första anblick tolka varandra. Detta i sin tur blir inte möjligt när vissa deltagare stänger av kameran. Vikten av visuell interaktion är något Dobosh et al. (2019) och Morgan et al. (2014) konstaterar i sin forskning. Forskarna menar att när interaktionen
försvinner så blir det svårt att tyda och tolka den icke-verbala kommunikationen, som i sin tur öppnar upp för missförstånd och misstolkning. En person som berättade om en sådan situation är IP3.
IP3: Mina erfarenheter att då har videomöten varit skadligt. Att man inte har kunnat setts i ett rum,
fyra ögon, som och sett kroppsspråk, sett hur folk interagerar när nån säger saker som ja, man kan inte läsa av kroppsspråk och halva kanske sitter med videon av, man ser inte på samma sätt, så det har varit processer under våren som har tagit skada av videomöten.
Likt IP5 förhåller sig IP3 till en negativ teknikdiskurs och menar att avsaknaden av den fysiska träffen varit “skadligt”. IP3 beskriver ett klimat där varje deltagare agerar olika och där det är svårt att läsa av kroppsspråket, vilket liknar IP5:s uttalande. Skillnaden mellan informanterna är dock att IP3 beskriver att problemet med att läsa av varandra resulterade i flera konflikter inom organisationen. IP3 berättar vidare att konflikterna inte kunnat lösas via digitala möten, utan det har skett genom att träffas fysiskt. Behovet av att fysiskt träffas för att reda ut problem är något Morgan et al. (2014) också synliggjort, i deras forskning
8.1.2 Mikrofon
I mötesverktygen finns det också möjlighet att kommunicera via ljud, vilket deltagarna styr genom att stänga av eller slå på mikrofonen. Skillnaden gentemot användning av kameran är att några informanter berättar om tillfällen där de stänger av andra deltagares mikrofoner. Exempelvis hade både IP1 och IP6 för vana att stänga av andras ljud för att hindra att bakgrundsljud ska störa mötet. När informanterna fick frågan om användning av mikrofon uppstod det flera krispunkter. Vid några tillfällen fick vi upprepa frågan för att informanterna inte förstod vad vi menade. Detta kan tyda på att vi och informanterna har olika diskurser kopplat till ljud i verktyget. Som forskare har vi kartlagt mikrofon som en primär funktion och möjliggörare för verbal kommunikation. För informanterna som inte reflekterar över
användningen av mikrofonen tidigare kanske den upplevs mindre tydlig än andra funktioner, exempelvis kamera eller bakgrundseffekter där vi inte behövde förtydliga frågan. När
informanterna fick mer information om frågan blev det enklare för dem att berätta om deras upplevelser. I intervjuerna fick informanterna frågor som berörde vid vilka tillfällen det är passande att stänga av eller slå på sin mikrofon.
IP2: Det är mer okej att muta sin mikrofon än att ta bort sin kamera. Om vi säger att det är ett möte på 5 personer eller fler, då tycker jag att när man inte pratar så mutar man sin mikrofon för annars kan det komma in så mycket ljud. Så att ha det som standard. Sen så NÄR du pratar, att lära sig det ah men att stäng igång den snabbt, det tycker jag är vettigt.
I citatet tar IP2 upp en teknisk förutsättning till varför han tycker att deltagarna ska stänga av sina mikrofoner. Ljudet som en mikrofon tar upp skiljer sig från ljud under fysiska möten, även “småljud” som IP2 beskriver tas upp och förstärks i digitala möten. IP2 menar att när man inte pratar bör man stänga av sin mikrofon för att undvika störningar i mötet, någon han betraktar som “standard”. Uttalandet kan tyda på en teknikdiskurs som centreras kring de tekniska förutsättningarna i verktyget. Användningen av ordet “standard” kan innebära att informanten upplever att teknikdiskursen är väldigt normaliserad. Goffman (refererad i Johansson, 2009:122–123) menar att våra roller varierar beroende på om personen befinner sig i främre- eller bakre regionen. Att stänga av sin mikrofon eller kamera kan tolkas som att man befinner sig i den bakre regionen, eftersom att personen varken syns eller hörs.
Trots att deltagaren befinner sig i den bakre regionen, genom att stänga av mikrofon och kamera, kan övriga deltagare ändå uppfatta att personen befinner sig i den främre regionen eftersom deltagaren i viss mån fortfarande deltar i mötet. Goffman (1961:91) beskriver också att det kan uppstå konflikter mellan rollerna beroende på sammanhang. Detta kan kopplas till växlingen mellan att slå på/stänga av kamera och mikrofon, som enligt vissa informanter varierar beroende på vilken roll man har i mötet. Om man håller i mötet finns det en högre förväntning på att personen är visuellt och verbalt synlig.
8.1.3 Bakgrundseffekter
I mötesverktyget finns flera funktioner utöver användningen av kamera och mikrofon. De flesta informanter använder funktionen att dela skärm, främst när de ska presentera något. Ett fåtal informanter brukar skapa breakouts room, en funktion som skapar mindre grupper, som vissa använder för att enklare diskutera i mindre sällskap. Alla informanter fick också frågan om de använder bakgrundseffekter, en funktion som erbjuds i de flesta digitala mötesverktyg. Med bakgrundseffekter kan användaren byta ut sin bakgrund mot en bild som finns tillgänglig i verktyget eller ladda upp en egen, det finns även möjlighet att sudda ut sin bakgrund.
Goffman (refererad i Johansson 2009:122) menar att manipulation av framträdande är ett sätt att kontrollera hur människor uppfattas. Detta delar Finkelstein (1991:105) som menar att yttre faktorer kan användas för att skapa identiteten. I mötesverktyget kan bakgrundseffekter betrakta som en strategi för att ändra hur man uppfattas eftersom det skapar möjligheten att dölja och manipulera miljön för andra deltagare.
I forskningsintervjuerna använde varken vi som forskare eller informanter bakgrundseffekter. De flesta informanterna menade att den egna användningen av bakgrundseffekter förekom relativt sällan, men när det väl användes var funktionen som suddar ut bakgrunden mest förekommande. Trots att användningen av bakgrundseffekt mellan informanterna ser ganska lika ut, var anledningen till att använda eller inte använda bakgrundseffekter olika motiverad. Två personer som betraktar bakgrundseffekter som ett komiskt inslag är IP5 och IP6:
IP5: Jag tycker typ att det är väldigt oseriöst (s).Vi brukar använda oss av filter när vi väntar på någon i ett möte. Som en ROLIG GREJ.
IP5 använder ordet “oseriöst” och IP6 brukar ibland visa upp en idrottsbild för att “jävlas” med annan deltagare som håller på ett annat lag. Gemensamt är betoningen på att effekterna är oseriösa och används i möten med personer man har nära relationer till. Detta understryks av IP6:s ordval, att “jävlas” med en mötesdeltagare i en arbetsroll är kanske en företeelse som kräver en nära relation. Hall (refererad i Jørgensen & Phillips, 2000:107) beskriver att
identiteten är rörlig, men att människor i vissa sammanhang väljer en identitet före andra “jag”. Det går därför att tolka IP5 och IP6:s användning av bakgrundseffekter som en tillfällig tillslutning. Informanterna, tillsammans med andra mötesdeltagare, skapar en kollektiv
identitet genom att tillsammans förställa sin hemmiljö. En person som likt IP5 och IP6 inte heller gillar bakgrundseffekter är IP4, som tycker att det blir opersonligt:
IP4: ... Men för mig är det lite sådär ba, jag tycker det är en viss personlighet också i att vi alla är olika och på det sättet kan jag tänka att det finns en viss personlighet i att visa hur man har det hemma, om man känner sig liksom okej med det, med tanke på att vi saknar så mycket sånt idag.
Finkelstein (1991:1-2) menar att yttre faktorer är avgörande för hur man tolkar andra människor. I användningen av bakgrundseffekter minskar inblicken i personliga attribut, vilket styrks av IP4:s upplevelse. Det kan tolkas som att IP4 förhåller sig till en social diskurs där filtret påverkar den sociala interaktionen negativt eftersom personliga identitetsmarkörer i hemmet försvinner. En informant som också välkomnar personliga inslag är IP2, men som också betonar vikten på att skilja mellan privat och offentligt:
IP2: jag vill ha lite skillnad på professionella och privata på något vis.
IP2: DET tycker jag till viss del kanske skapat nästan lite bättre, mer avslappnade möten att man
är sådär ba nåns barn skriker i bakgrunden och man ser att folk är människor liksom, och det tycker jag kan vara rätt skönt också på det sättet.
Citatet kan tolkas som att informanten säger emot sig själv, att dels vilja ha ett professionellt möte men samtidigt bli mer avslappnad när deltagarnas hemmiljö ändå blir synliga.
Motsättningarna kan tyda på att informanter förhåller sig till två olika diskurser: en
och “hund” för att ge exempel på vad han inte vill se i ett arbetsmöte. Detta kan tyda på att det finns en önskan att hålla isär offentligt och privat. Det kan också vara en företeelse som för IP6 blir extra tydligt eftersom han är en av informanterna som arbetar mest från kontoret. Detta beror på att kontrasten mellan hans arbetsplats och mötesdeltagarna hemmiljö blir större.
8.2 Det nya kontoret
En konsekvens av coronapandemin är att allt fler arbetar hemifrån istället för på kontoret. Ett tema som identifierades handlar om vad informanterna väljer att visa upp av Det nya kontoret i form av Plats för arbete och Val av kläder.
8.2.1 Plats för arbete
Att kommunicera genom digitala mötesverktyg är inte ett nytt arbetssätt. Det som däremot har förändrats är att medarbetare, i varierande utsträckning, inte får/vill arbeta på sina kontor utan tvingas att skapa en ny arbetsplats i sina hem. Några informanter växlar mellan att jobba hemma och på kontoret, medan andra för tillfället arbetar hemifrån. Gemensamt för alla informanter är att den digitala miljön, som består av alla mötesdeltagares videokameror, förändras från möte till möte. Den digitala miljön varierar beroende på vilka som deltar i mötet, hur deras hemmiljö ser ut och vilka funktioner de använder i verktyget. Varje enskild deltagare är därmed medskapare till den gemensamma och tillfälliga digitala arbetsplatsen. En informant som arbetar hemifrån är IP3 som har möjlighet att arbeta ostört och i ett avgränsat rum, men som har noterat att vissa mötesdeltagare har sämre förutsättningar.
IP3: Frågan är berättigad, det är nog många som har det mindre eh, man har ett i bakgrunden hos folk att det är full fart där och inte så enkelt kan jag tänka mig att få förutsättningar att jobba, inte avundas vissa ibland.
Goffman (1961:92) menar att en rollkrock sker när roller från den bakre och främre regionen möts. IP3:s citat kan tolkas som en upplevd rollkrock eftersom han har noterat att vissa
möten som kan påverka alla mötesdeltagare. Händelser i den bakre regionen kan krocka med den professionella rollen i den främre regionen.
En informant som själv upplevt utmaningar i att arbeta i hemmet är IP1, som bor tillsammans med sin sambo och hund. IP1 använder ord som “friktion” och “störningsmoment” och berättar att han önskar att båda hade kunnat arbeta på separata håll. Ett exempel IP1 redogör för som en besvärlig situation är om hans sambo behöver hjälp och han behöver avlägsna sig från ett möte. IP1 löser situationen genom att stänga av sin mikrofon och kamera för att hjälpa sin partner. Situationen IP1 beskriver är ett exempel på när den bakre regionen krockar med den främre regionen. Detta eftersom sambon i den bakre regionen ber IP1 att avlägsna sig från den främre regionen. Skillnaden mot ett fysiskt möte är att IP1 i det digitala möten kan växla mellan regionerna genom en knapptryckning på tangentbordet. Som Goffman (refererad i Johansson 2009:122) menar kan människor manipulera hur de vill uppfattas i den främre regionen, vilket kan ske genom både verbal och ickeverbal kommunikation. IP1:s strategi, att stänga av bild och ljud, kan tolkas som en manipulation eftersom han förhindrar att konflikter i den bakre regionen ska nå medlemmarna i mötet. Det digitala verktyget skapar möjligheten att hantera störningar i hemmiljön utan att behöva skada den professionella identiteten. En person som också beskriver krocken mellan privatliv och arbete är IP2. Till skillnad från IP1 har han ingen sambo, men delar bostaden med andra människor och har ett eget rum. IP2 benämner den rumsliga flytten från sovrum till kök som ett “miljöombyte”:
IP2: Som jag bor nu så bor jag med andra, eh människor så då så är det, ja jag har mitt skrivbord i mitt egna rum här eh och eh ah så det är väl det som att man ah ens sovrum blir lite som ens kontor också. Jag försöker sitta i köket ibland också och jobba där för att få lite miljöombyte men annars så, det blir ju så att ens hem blir ens arbetsplats också på något vis.
Citatet rymmer beskrivningar av olika rum, som får olika funktioner beroende på aktivitet. IP2:s egna rum kan förvandlas till ett “kontor” eller ett “sovrum”. Ordet “miljöombyte” syftar till den fysiska förflyttningen från ett rum till ett annat, exempelvis från sovrummet till köket. IP2:s uttalande kan kopplas till en arbetsdiskurs där förflyttningen från olika rum kan vara en strategi för att hindra att vissa delar av bostaden förvandlas till en arbetsplats. Som Hall (2013:15) menar är språket i konstant förändring, vilket påverkar gemensamma
kanske inte hade benämnts som ett byte av miljö. IP2:s ordval kan vara en indikation på att vissa ord har fått nya betydelser. Ett miljöombyte under coronapandemin kan innebära en rumslig förflyttning, från sovrummet till köket.
8.2.2 Val av kläder
I intervjuerna fick informanterna berätta om deras klädval under digitala möten. Några informanter resonerade också kring hur andra mötesdeltagare klär sig och noterade en
förändring hos vissa kollegor. En informant som självmant tog upp kläder som en viktig del i att förbereda sig inför ett digitalt möte var IP5:
I: Vad tycker du är viktigt att tänka på när du deltar i ett digitalt möte?
IP5: Redo att he på kameran, ha med mig kaffe, och vara klädd för att jobba. Även om jag har
skjorta och mjukisbyxor (s) så känns det skönare att känna att jag har JEANS eller kostymbyxor för att få en annan känsla så att jag inte känner mig lika trött. För mig är det viktigt att gå upp och sminka mig, känns som att min mentalitet blir annorlunda. Som att jag ändå ÄR på jobbet. Sådana ytliga saker tycker jag är viktigt...
Citatet beskriver att en viktig förberedelse inför digitala möten är att vara “klädd för att jobba”, vilket IP5 tydliggör genom att beskriva och jämföra två olika klädalternativ: mjukisbyxor eller jeans/kostymbyxor i kombination till skjorta. IP5 föredrar skjorta i kombination till jeans eller kostymbyxor eftersom det gör henne piggare. Jeansen och
kostymbyxan beskrivs som “skönare” än mjukisbyxan, vilket kan tyda på att IP5 förhåller sig till en arbetsdiskurs där plaggen representerar arbete. Identitetsmarkörer är en avgörande form av yttre faktorer som påverkar hur människor uppfattas (Finkelstein 1991:5-8). IP5:s användning av smink och vissa klädesplagg kan tolkas som identitetsmarkörer som förutom att kommunicera arbete till hennes möteskollegor, också kommunicera arbete till IP5. Ordvalen skjorta och mjukisbyxor förekommer också hos andra informanter, IP3 benämner exempelvis att han i forskningsintervjun har just skjorta och mjukisbyxor på sig:
IP3: Jag sitter i mjukisbyxor (s) och skjorta kan jag väl erkänna eh så att visst är det så, det har förändrats från att ha så att säga högre nivå på ha gjort sig i ordning, om jag uttrycker mig så, innan tills nu eh så äre ju och jag brukar ha normalt sett skjorta och kavaj också.
1961:92). Skjortan, som syns i bild, kan tolkas som främre region. Mjukisbyxan, som förblir dold utanför kamerans räckvidd, kan tolkas som en markör för den bakre regionen.
Klädkombinationen vittnar om en rollkrock mellan privat och offentligt. Enligt Finkelstein (1991:5-8) kan klädesplagg betraktas som identitetsmarkör som kommunicerar information och signaler om exempelvis klass och social status. Skjortan tolkas som en markör för arbete medan mjukisbyxorna kan tolkas som en markör för ledighet. Kombinationen av att bära plagg som kommunicerar motsatser möjliggörs av att kameran endast fångar upp personens överkropp.
En annan likhet mellan informanterna är att de båda skrattar efter att ha redogjort för klädvalet skjorta och mjukisbyxor. IP3 använder ordet “erkänner” när han beskriver sina mjukisbyxor som inte syns i videokameran. Ordvalet vittnar om en arbetsdiskurs där
mjukisbyxor inte är en självklar del i hur informanten vanligtvis brukar klä sig i sin arbetsroll. Som Goffman (1961:91) beskriver kan rollkrock uppstå när främre- och bakre regionen möts. Ordvalet “erkänner” beskriver också en viss motvillighet för informanten att berätta om sina mjukisbyxor. Trots att informanten inte visuellt visar upp sin mjukisbyxa blir plagget ändå synligt, och en rollkrock i intervjun uppstår. Förutom att berätta om deras egna klädval fick informanterna frågan hur andra mötesdeltagare och kollegor klär sig i digitala möten. En informant som noterat en förändring är IP1:
I: Märker du någon skillnad i hur andra klär sig?
IP1: Ja men till viss del, personer som man alltid sett i kavaj och kostym har nu tjocktröja eller t-shirt på mötet. Man tänker på det. Vissa personer som alltid är uppklädda är det inte nu, då hajar man till.
I: Vad tänker du då, när personerna har på sig en t-shirt eller tjocktröja?
IP1: Jaa.. (s) angående de flesta tänker jag att de är hemma och inte orkar. Att ta på sig en kostym
när man är hemma, det kanske man inte orkar.
Uppmärksammandet av yttre faktorer är avgörande i analys av andra människor (Finkelstein, 1991:1-2). IP1 uppmärksammar att tidigare “uppklädda” kollegor inte “orkar” ta på sig “kostymen” när de är “hemma”, vilket kan tolkas som en bekvämlighetsdiskurs IP1 tar
avstånd ifrån. Ordvalet “vissa personer” kan tyda på en distansering till gruppen som förhåller sig till en bekvämlighetsdiskurs, vilket understryks av att informanten tidigare sagt att han inte klär sig annorlunda i digitala möten jämfört med fysiska möten. Genom kläder
arbete i den främre regionen, vilket verkar krocka med att arbeta i hemmet, den bakre
regionen. Citatet tydliggör därmed att vissa personer har svårt att kombinera arbetsrollen med den privata rollen som uppstår när arbetsplats och hem kombineras. En informant som
använder ett speciellt klädesplagg är IP6 som under ett affärsmöte tog på sig en lagtröja när han hade ett möte med ett lag för att planera en möjlig kampanj.
I: Hur brukar du tänka kring din klädsel under digitala möten?
IP6: Nej, det kan jag inte påstå. Är inte så brydd. Men i morse hade jag med mig en lagtröja
((Visar upp en lagtröja han hade på sig under ett möte med ett lag)). Man försöker visa ((lyfter händerna runt överkroppen)) det viktigaste.
Som Finkelstein (1991:5-8) menar kan kläder betrakta som identitetsmarkörer. Lagtröjan som IP6 berättar om och visuellt visar upp kan betraktas som en identitetsmarkör som
kommunicerar samhörighet med laget IP6 har mötet med. Plagget blir en symbol för mötesdeltagarna att personen de sitter i möte med, bokstavligen är i samma lag. Som Hall (refererad i Jørgensen och Phillips, 2000:107) menar är en tillfällig tillslutning ett sätt att skapa en kollektiv identitet. Detta kan kopplas till IP6:s användning av tröjan. Dels används tröjan i mötet, vilket kan tolkas som att IP6 vill skapa en föreställd gemenskap med laget. Det kan också tolkas som en tillfällig tillslutning i forskningsintervjun, att IP6 vill berätta att en del av hans identitet handlar om en viss sport, och ett speciellt lag.
8.3 Olika mötesformer
Ett tema som identifierades var hur Olika mötesformer påverkade informanternas uppfattning av digitala och fysiska möten och vilket möte de därför föredrog. Kapitlet är strukturerat efter informanternas upplevelser av Effektiva möten och Kreativa möten.
8.3.1 Effektiva möten
IP3: (...) det vara mycket smidigare att ha eh en timmes videomöten, än att alla ska åka ner till
Stockholm i en timme och sen hem, eh så då är jag absolut där som nyttomaximerar räknetider och sånt där, då är videomöten absolut att föredra.
IP5: (...) [digitala möten] öppnar dörrar för de som bor här uppe och för att det inte ska vara Stockholmscentrerat.
IP3 och IP5 använder orden “öppnar dörrar” och “smidigare”, vilket kan kopplas till det digitala videoverktyget som en möjliggörare av tidsbesparing och geografisk inkludering. Hall (refererad i Jørgensen & Phillips, 2000:108) beskriver hur kollektiva identiteter skapas genom det gemensamma språket. Den kollektiva identiteten IP3 och IP5 delar blir tydlig i användningen av ordet “Stockholm”. I båda informanternas citat tydliggörs det geografiska avståndet mellan informanternas städer och huvudstaden. Avståndet kan vara rent fysiskt, att platserna ligger lång ifrån varandra, men också att “Stockholm” representerar en annan värld. Informanterna ställer sig positiva till en minskad centralisering som det digitala mötet
innebär. Citatet kan också vittna om en maktdiskurs, en minskad Stockholmscentrering innebär ett jämlikare maktförhållande mellan städerna eftersom digitala möten inte är beroende av en geografisk plats.
Maktdiskursen blir också tydlig när IP4 och IP5 beskriver framtidens möteskultur. Båda informanterna pratar utifrån ett småstadsperspektiv och menar att digitala möten har positiva effekter. Båda informanterna lyfter exempelvis den positiva miljöaspekten minskade resor. IP5 menar också att digitala möten drar ner på kostnaderna, vilket resulterar i att det inte behöver bli en klassfråga eftersom alla har råd att delta i ett möte. Utifrån IP4 och IP5:s berättelser går det att synliggöra en tidsdiskurs, vilket kan kopplas ihop med begreppet effektivitet. Förutom tid finns det andra diskurser som kopplas ihop med effektivitet. Ett exempel handlar om smidighet, vilket beskrivs av IP2 och IP3:
IP2: infomöten och såna som har en dagordning som man ska gå igenom eh och som ska gå
effektivt föredrar jag FAKTISKT videomöten nu … det är oftast chefer som ska berätta om saker och ting och informera om arbetsplatsen.
