VÄNNEN FORN
JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH
2020/2
Utgiven av
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i samarbete med Historiska museet.
Fornvännen finns på webben i sin helhet från första årgången och publiceras löpande där med ett halvårs fördröjning: fornvannen.se
Ansvarig utgivare och huvudredaktör Mats Roslund
Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm mats.roslund@ark.lu.se
Redaktionssekreterare och mottagare av manuskript Peter Carelli
Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm fornvannen@vitterhetsakademien.se
Redaktörer
Herman Bengtsson, erman.bengtsson@upplandsmuseet.se Christina Fredengren, christina.fredengren@shm.se Åsa M Larsson, asa.larsson@raa.se
Teknisk redaktör Kerstin Öström Grävlingsvägen 50 167 56 Bromma kerstin@vinghasten.se
Prenumeration Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm
e-post fornvannen@vitterhetsakademien.se Bankgiro 535-3552
Årsprenumeration i Sverige (4 häften) 200 kronor, lösnummer 60 kronor
Journal of Swedish Antiquarian Research
published by The Royal Academy of Letters, History and Antiquities Subscription price outside Sweden (four issues) SEK 250:–
Box 5622, SE-114 86 Stockholm, Sweden
forn ännen började utges av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 1906 och ersatte då Akademiens Månadsblad samt Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift, som båda tillkommit under 1870-talets första år. Förutom i Sverige finns Fornvännen på drygt 350 bibliotek och vetenskapliga institutioner i mer än 40 länder.
Tidskriften är referentgranskad.
forn ännen (»The Antiquarian») has been published by the Royal Academy of Letters, History and Antiquities since 1906, when it replaced two older journals which had started in the early years of the 1870s.
Outside Sweden Fornvännen is held by more than 350 libraries and scientific institutions in over 40 countries.
The journal is peer-reviewed.
issn 0015-7813
Printed in Sweden by AMO-tryck AB, Solna, 2020
Sindal
– siden som bakgrund till medeltida broderier
Av Inger Estham & Mari-Louise Franzén
Estham, I. & Franzén, M-L., 2020. Sindal – siden som bakgrund till medeltida broderier. (Sendal – silk as background for medieval embroideries.) Fornvännen 115.
Stockholm.
Inger Estham, who passed away in 2016, worked for many years as Director and Head of Department at the Textile Department of the Swedish National Heritage Board and the Swedish History Museum. She left unfinished research material cov- ering a group of medieval embroideries, previously attributed to Albrict the embroiderer. This was bequeathed to Mari-Louise Franzén, previously Senior Curator at the textile collection at the Swedish History Museum, for further research and completion. An excerpt focusing on a specific silk quality has been selected, processed and published separately in this article. In her research Inger Estham observed seven embroideries made on a background of a silk, only frag- mentarily preserved today. By means of comparative studies of international tex- tiles, she has identified this quality of silk as sendal, a lightweight and thin silk tab- by. Some minor clarifications have been made to Inger Estham’s text in order for it to stand separately. The text is concluded with an appendix, written by Mari- Louise Franzén, in which a few more examples of preserved medieval textiles with sendal are presented.
Keywords: Sendal, Silk, Silk tabby, Embroidery, Medieval
Mari-Louise Franzén, Sandlöten 3, SE-186 97 Brottby mari-louise@sandloten.se
Inledning
Inger Estham var under många år verksam som avdelningsdirektör och enhetschef vid textilenhe- ten vid Riksantikvarieämbetet och Statens his- toriska museer. När hon gick bort år 2016 efter- lämnade hon ett oavslutat forskningsmaterial rörande en grupp medeltida broderier. Dessa har av tidigare forskare tillskrivits Albert pärlstickare, även känd som den i Sverige verksamme målaren Albertus Pictor (ca 1440–1509) (Hall 2003). Inger Estham valde dock i boken om Uppsala dom- kyrkas textilier att använda den namnform som brukas i medeltida skriftliga källor: Albrict (Est- ham 2010, s. 269). Denna namnform används ock- så i föreliggande artikel.
Inger Estham har gett ut en rad publikationer
och texter, främst inom området liturgisk textil med tyngdpunkt på medeltid, efterreformatorisk tid och 1600-tal. Hennes arbetsfält har omfattat alla Sveriges kyrkors textilier då Riks-antik- varieämbetet under hennes yrkesverksamma år var ansvarsmyndighet för landets kyrkor. Det gjorde att Inger Estham hade en god och bred inblick i landets bestånd av textilier, såväl i kyr- korna som i Historiska museets samling. Hennes arbete med den medeltida grupp broderier som tillskrivits Albrict pärlstickare pågick under lång tid, och flera gånger avbröts hon av andra projekt och publikationer. Genom åren ägnade också Inger Estham stort intresse åt de birgittinska textilierna från Vadstena kloster. De utgör den andra stora
Fornvännen 115 (2020)
grupp av svenska medeltida broderier som ur- skiljer sig i det bevarade beståndet av kyrkotex- tilier. Dessa textilier och broderierna som till- skrivits Albrict pärlstickare har delvis utförts parallellt i tid med varandra.
Esthams oavslutade forskningsmaterial testa- menterades till Mari-Louise Franzén, tidigare 1:e antikvarie vid textilsamlingen på Statens histo- riska museum, för vidare forskning och slutfö- rande. Några av broderierna i det studerade mate- rialet har, eller bär spår av, en bakgrund av siden.
Denna sidenkvalité kunde Inger Estham, genom sin forskning, härleda till dess medeltida be- nämning. I den planerade publikationen gav hon denna sidenkvalité ett eget kapitel. Texten har emellertid lyfts ut för att istället publiceras som artikel. Anledningen är att sidenet enbart utgör bakgrund till de studerade broderierna, men att det trots detta är värdefullt att redogöra för siden- kvalitén ur ett bredare perspektiv. Syftet med artikeln är att öka kunskapen om sidenkvalitén och att visa på hur en benämning för en sidensort kan identifieras och härledas till faktisk textil.
Inger Esthams text och röst har behållits, men bearbetas något för att fungera som fristående artikel. Text har tillfogats för att förklara sam- bandet med Inger Esthams forskning om de medeltida broderierna samt tydligare visa vilka av broderierna som ingår i gruppen med siden- bakgrund. Exempel på hur sidenet benämnts i tidigare svensk forskning och beskrivningar har lagts till, och sidensorten har även fått en mer ut- förlig beskrivning. Referenser har tillförts texten där sådana inte var angivna. Med utgångspunkt i Esthams forskning följer sedan ett tillägg till tex- ten som syftar till att utveckla och fördjupa den nya kunskapen, och flera nyidentifierade textilier med sindal presenteras.
Inger Esthams text
Bland de bevarade medeltida broderierna i Sve- rige som tillskrivits Albrict pärlstickare skiljer sig några från de övriga. Dessa broderier har ur- sprungligen avtecknat sig mot en bakgrund av enfärgat tuskaftsiden av ett speciellt slag, så kal- lad sindal. Till gruppen hör Holmger Knutssons gravtäcke från Skokloster kyrka (SHM 350), ett korkåpsbräm i Sigtuna S:ta Maria kyrka, en mäss- haksbård i Uppsala domkyrka, ett mässhakskors
i vardera Strängnäs, Ängsö och Kvarsebo kyrkor samt en altardyna från Söderala kyrka (SHM 28817:2). Sidenet har varit applicerat på ett under- lag av linnelärft och utgjort en färgstark bak- grund till guld- och silkebroderierna. Detta siden är nu till övervägande del förintat, endast smärre fragment och trådrester intill broderierna åter- står. Som en följd av detta avtecknar sig nu bro- derierna mot en bakgrund av ofärgad linnelärft av skiftande kvalité, färg och blekningsgrad. I några fall är den underliggande lärften blå.
I tidigare svensk forskning och i beskrivning- ar omtalas de ovan beskrivna sidenresterna som enbart siden, sidentaft eller taft (Branting & Lind- blom 1997, s. 107–108, 113; Geijer 1932, s. 358;
Geijer 1949, s. 36, 38–39, 45). Emellertid är detta tuskaftsiden inte taft utan en besläktad sidensort, som är vanligt förekommande under medeltiden men som tidigare inte beaktats i någon högre grad i svensk textilforskning om medeltiden. Detta si- den har producerats i stora mängder i olika färger, alltid enfärgat och omönstrat. Det nådde Sverige från bland annat Italien. Sannolikt importerades det därifrån främst via handelsstaden Brygge och sedan vidare med Hansans sjöfart norrut (Geijer 1972, s. 169). Sindal är ett lätt och tunt siden vävt i tuskaft vars täthet är glesare än taft som även det är ett tuskaftat sidentyg. Det vävdes av rå- silke, silke som inte kokats. I efterbehandlingen av det vävda tyget kokades det. Tygets vikt redu- cerades cirka 25 procent när det klisterliknande ämnet sericin försvann och det bildades luftrum mellan trådarna i väven. Färgningen skedde där- efter (Famer 2017, s. 54; King & King 1988, s. 75).
Det har brukats för kläder, i inredningar och i en mängd olika sammanhang. Produktionen skedde i Asiens och Sydeuropas sidencentra, inte minst i sidenvävarstaden Lucca i Italien där namnformen tycks ha varit sendada med olika böjningsformer beroende på bland annat vävbredd. I England brukas namnet sindal, även stavat cendal. Här finns »Luccacendal» belagt från 1200-talet. I Tyskland är benämningen Zendel-Seide. I väst- nordiska källor påträffas ordet sindel (Falk 1919, s. 70; King & King 1988, s. 75–76; Spufford 2003, s. 248). Ordet anses ha sitt ursprung från Indien (Sindhu, Indus) (Falk 1919, s. 70). För Sveriges del finns stavningen sindal i Linköpingsbiskopen Henriks kungörelse daterad 1283 (SHDK nr 1248).
92 Inger Estham & Mari-Louise Franzén
Fig. 1. Holmger Knutssons gravtäcke, Skokloster kyrka (SHM 350). Foto: Ola Myrin, Statens his- toriska museer. —Holmger Knutsson’s tomb cover.
Skokloster Church (SHM 350). Photo: Ola Myrin, National Historical Museums.
Fig. 2. Detalj av broderi, Söderala kyrka (SHM 28817:2). Foto: Gabriel Hildebrand, Statens his- toriska museer. —Detail of embroidery, Söderala Church (SHM 28817:2). Photo: Gabriel Hildebrand, National Historical Museums.
Mycket talar således för att den skandinaviska benämningen har varit sindal och sindel (Söder- wall 1891–1900, s. 336).
I några bevarade arbeten förekommer rester av sindal, som således ursprungligen har utgjort bakgrund till broderierna. Bäst bevarat är sidenet på Holmger Knutssons gravtäcke från Skoklos- ters kyrka, sedan 1703 i Statens historiska mu- seums samlingar (fig. 1). Hela mittfältet (höjd ca 190 cm, bredd ca 62 cm) har varit täckt av grön sindal som bakgrund till Holmgers bild och de omgivande blomrankorna och vapensköldarna.
Mittfältet omges av en bård med text och blom- rankor samt ytterst en slät odekorerad bård. På textbårderna återfinns tydliga rester av blå sindal.
Både det gröna och det blå sidenet har ett under- lag av blå linnelärft. Mittfältets gröna sindal kan möjligen vara exempel på vad som i Lucca på 1300- talet benämns sendada larghe och som enligt sta- dens regler för sidenproduktionen skulle ha en vävbredd om minst 79 cm (King & King 1988, s.
75).
Även på den lilla altardynan från Söderala kyr- ka är bakgrunden av sindal förhållandevis väl be- varad liksom några enstaka bladornament (fig. 2).
Bakgrundens ursprungliga färg är dock osäker, men i bladornamenten finns exempel på röd sin- dal. Ängsömässhakens ryggkors har som bak- grund till broderierna ursprungligen haft röd sindal, ytterst små fragment återstår framför allt intill bilden av Maria. Fragmenten är nu blekta till rosa.
På tre broderier återfinns fragment av svart sindal. Bäst bevarat är sindalsidenet på ett mäss- hakskors i Strängnäs domkyrka (fig. 3), närbe- släktat med Sigtunakåpans bräm, dessutom på ett mässhakskors från Kvarsebo samt på dekanen Erik Peterssons mässhaksbård i Uppsala domkyrka (Est- ham 2010, s. 274).
Även utanför den forskningsaktuella grup- pen av broderi påträffas sidenet. I Vadstena klos- ter kommer det till användning. Fragment av ur- sprungligen röd sindal återfinns som bakgrund för ett broderi, applicerat mot blå linnelärft, på ett sudarieöverstycke daterat till 1422 (fig. 4). Det är utfört i klostret för ärkebiskop Jöns Håkans- son (Johannes Haquini) och bevarat i Uppsala domkyrka (Estham 2010, s. 263f). Dessutom åter- finns samma sorts siden som skydd över illustra- tioner i handskrifter från Vadstena kloster, nu 93 Sindal – siden som bakgrund
Fornvännen 115 (2020)
tillhörande universitetsbiblioteket Carolina Redi- viva i Uppsala (C 231; C 469) och Kungliga bib- lioteket i Stockholm (A 1; A 12).
Som jämförelsematerial kan även nämnas några tyska broderier bevarade i katedralen i Brandenburg. På tre arbeten återfinns sindal som bakgrund (Jehle & Wetter 2005, s. 64, 200–203, 204–206, 248–251). En korsformig besättning
med broderat krucifix uppvisar vissa likheter med Ängsömässhakens ryggkors. Båda har som bak- grund ursprungligen haft röd sindal. Ett annat broderi har bakgrund av nu vitaktig, ursprungli- gen röd sindal samt arkitekturornament av grön sindal. Båda broderierna dateras till 1415–1430 och anses vara utförda i Brandenburg. Det tredje broderiet har även det haft röd sindal som fond 94 Inger Estham & Mari-Louise Franzén
Fig. 3. Mässhakskors, Strängnäs domkyrka.
Foto: Gabriel Hildebrand, Riksantikvarie- ämbetet. —Chasuble cross, Strängnäs Cathedral. Photo: Gabriel Hildebrand, The Swedish National Heritage Board.
Fig. 4. Detalj av sudarium, Uppsala domkyrka. Foto: Gabriel Hilde- brand, Riksantikvarieämbetet.
—Detail of sudary, Uppsala Cathed- ral. Photo: Gabriel Hildebrand, The Swedish National Heritage Board.
till ett figurbroderi i relief. Detta mässhakskors dateras till 1472–1485 och antas vara utfört i Brandenburg eller centrala Tyskland. Dessutom finns en korporalask överdragen med sindal som underlag för broderier, två bursor av sindal samt delar av en processionsfana (Jehle & Wetter 2005, s. 207–209, 215–217, 232f). Sindalsidenet i Bran- denburgtextilierna går dock inte att koppla till skriftliga källor som knyter benämning och siden- sort till varandra. Enligt uppgift från författaren Evelin Wetter använder hon termen sindal för sidenet utifrån kunskap från inventarieförteck- ningar och bevarat siden i katedralen i Prag.
Tillägg till Inger Esthams text
Inger Estham träffade på benämningen sindal i ett skriftligt dokument av biskop Henrik i sam- band med att hon arbetade med publikationen Linköpings domkyrka: inredning och inventarier (Nis- beth & Estham 2001, s. 103). Några år senare ut- kom boken Liturgische Gewänder und andere Para- mente im Dom zu Brandenburg (Jehle & Wetter 2005). Med hjälp av de textilföremål med sindal som omnämns i boken kunde hon härleda be- nämningen till vilken typ av tyg sindal är. På så sätt identifierade hon sindal som ett material som användes som bakgrund till broderier i svenskt material.
Sindal har inte fått något större uppmärk- samhet inom svensk textilforskning tidigare, även om sindal varit känt och omskrivet. Hans Hilde- brand uppmärksammade – liksom Inger Estham – sindal i bevarade svenska medeltidshandlingar.
Han beskrev sindal, eller cendal som det också omnämns, som ett »lätt taftliknade tyg» som inte räknades »till de dyrbaraste slagen» (Hilde- brand 1879, s. 702). Agnes Geijer tog upp siden- kvalitén under uppslagsordet siden i Kulturhisto- riskt lexikon för nordisk medeltidmed benämningen sindel och cendal och betecknade det som »en tunn, billig sort» (Geijer 1970, sp. 175). I boken Ur textilkonstens historianämnde Agnes Geijer en- bart sindel som en sorts sidentyg (Geijer 1972, s.
279). I sin avhandling om skrädderi vid svenska hovet under 1600-talets första fjärdedel omnämn- de Cecilia Aneer materialet sindal, benämnt sin- del, som »tycks ha varit ett av de anspråkslösaste sidentygerna» (Aneer 2009, s. 207f).
Både Hildebrand, Geijer och Aneer betrak-
tade sindal som ett mindre kostbart siden. En ekonomisk aspekt på materialets användning som fond till broderi finns även i Evelin Wetters reso- nemang om textilföremål med sindal i Branden- burgs katedral. Hon menar att sindal som bak- grundsmaterial var ett billigare alternativ till en broderad yta (Jehle & Wetter 2005, s. 69). Det var billigare rent materialmässigt, men även sett ur en tidsaspekt då det tog längre tid att brodera än att använda tyg på samma yta. I Cennino Cen- ninis bok Libro dell’Arte från omkring 1370 om- nämns sindal som material som användes till ba- nér, fanor och standar som skulle bemålas, lik- som till duk för målningar. Cennini tog också upp hur konstnärer skulle arbeta när de tecknade mönster åt pärlstickare på väv och sindal, samt på sammet som krävde annan teknik. Väv och sindal skulle enligt honom vara ordentligt sträckt på ram innan arbetet påbörjades. Därefter arbetades underlagsteckningen fram med hjälp av en skiss i ritkol som förstärktes med fjäderpenna och bläck.
Tygets baksida gneds med en fuktig svamp där det inte var tecknat, och slutligen tonades de del- ar fram som skulle vara skuggade med en ekorr- hårspensel (Cennini 2012, s. 151–155). Sindal an- vändes till svenska flaggor under 1500-talet och in på 1600-talet (Nockert 2006, s. 185).
Biskop Henrik skrev i sin ovan nämnda kun- görelse att tygvåderna i sindal skulle lämnas till Linköpings domkyrka. Troligen kom de till an- vändning i prästens eller altarets skrud. Enligt Inger Estham var också »bruket av liturgiska tex- tilier omfattande under medeltiden» (Nisbeth &
Estham 2001, s. 101). Det gällde i Sverige och i övriga Europa. Nästan samtida med biskop Hen- riks dokument är en inventarielista från 1295 förtecknande 91 korkåpor i S:t Pauls katedral i London (Monnas 2008, s. 312f). Listan upptar tre kåpor med sindal, en av vit sindal och två med foder av röd sindal. Foder av sindal förekom ock- så i en dalmatika och en korkåpa i den tidigare nämnda katedralen i Brandenburg (Jehle & Wet- ter 2005, s. 162f, 174–177).
Tack vare Inger Esthams synliggörande av ter- men sindal och hennes identifikation av siden- sorten har fler medeltida textilier med sidentyg nu kunnat bestämmas till sindal. Dessa textil- föremål var väl bekanta för Inger Estham, men hon tog själv inte upp dem i sin diskussion om 95 Sindal – siden som bakgrund
Fornvännen 115 (2020)
Fig. 5. Fragment av sindal, Strängnäs domkyrka (SHM 33256). Foto: Gabriel Hildebrand, Statens his- toriska museer. —Fragment of sendal, Strängnäs Cathedral (SHM 33256). Photo: Gabriel Hildebrand, National Historical Museums.
Fig. 6. Fragment av sindal med broderi, Strängnäs domkyrka (SHM 33256). Foto: Gabriel Hildebrand, Statens historiska museer. —Fragment of sendal with embroidery, Strängnäs Cathedral (SHM 33256).
Photo: Gabriel Hildebrand, National Historical Museums.
sindal. Vid renovering av Strängnäs domkyrka 1910 hittades fragment och delar av textilföremål när ett igenmurat fönster öppnades upp. I detta material fanns broderi, mönstervävda sidenty- ger, sammet samt siden som kan identifieras som sindal. Där fanns också sindal som utgjort under- lag för broderi (SHM 33256, P.nr. 6888/93). Mer- parten av textilierna kan dateras till 1200–1300- talen (fig. 5–6). Även ett altarbrun från Bjälbo kyrka, som daterar sig till tidigt 1300-tal, har en sidenfond som består av sindal (SHM 23022:1).
Altarbrunet är broderat med träd, gripar och lejon samt folkungaättens och von Brunkows vapen- sköldar. Ursprungligen har broderiet avtecknat sig mot en bakgrund av röd sindal, nu kraftigt blekt och endast ställvis bevarat (fig. 7).
Det är inte bara i kyrkliga sammanhang som sindal omnämns i svenska medeltida handlingar.
Även i Erikskrönikan går det att finna sidenet, bland annat i samband med Valdemars och Sofia av Danmarks bröllop som förmodligen hölls 1260:
»Bryllöpsklede mangt eth paar / til thet bröllop
skorin waro, / the ther herra ok riddara baro / aff baldakin ok sindall» (Erikskrönikan 1985, s. 41, 191). I ett senmedeltida brev från 1499 ber Svante Nilsson i Söderköping sin skrivare Jakob Andersson i Stockholm inköpa »12 alnar gult och lika mycket grått sindal» (SDHK nr 33817).
Vad det skulle användas till förtäljer dock inte brevet.
Sidenkvalitén användes även fortsättningsvis efter medeltiden och fanns bland annat upptagen som ett tyg som, enligt en kunglig förordning från 1560-talet, kunde användas för rumsinred- ning (SAOB 1969, sp. S 2539; Wollin 1993, s. 23, 25). Till den kungliga klädkammaren inköptes rikligt med sindal fram till 1600-talets början, men därefter avklingade användningen (Aneer 2009, s. 207f). I de publicerade 1700-talstextilerna från Berchska samlingen finns det endast ett prov som är snarlikt sindal men som inte går under denna benämning utan endast »tunt siden i gles tuskaft» (Stavenow-Hidemark 1990, s. 177). Före - komsten av ordet sindal ebbade ut allt mer gen- 96 Inger Estham & Mari-Louise Franzén
om århundradenas lopp, men ordet användes ända in i början på 1900-talet (SAOB 1967, sp. S 2539). Kopplingen mellan benämnande term och reellt tyg tycks av svenska forskare inom fältet liturgisk textil på 1900- och 2000-talen dock inte ha funnits innan Inger Estham uppmärksammar sindal. Insikten i vad en term står för och syftar på hjälper oss att förstå källor, följa det historiska skeendet, analysera material och öka kunskapen om historiska textilier.
Fig. 7. Detalj av altarbrun, Bjälbo kyrka (SHM 23022:1). Foto: Gabriel Hildebrand, Statens historiska museer.
—Detail of altar frontlet, Bjälbo Church (SHM 23022:1). Photo: Gabriel Hildebrand, National Historical Museums.
Summary
Inger Estham, who passed away in 2016, worked for many years as Director and Head of Depart- ment at the Textile Department of the Swedish National Heritage Board and the Swedish Histo- ry Museum. She left unfinished research mate- rial covering a group of medieval embroideries, previously attributed to Albrict the embroiderer.
This group consists of seven embroideries made on a background of a silk, only fragmentarily pre- served today. The fabric consists of a thin and spar-
se silk tabby. Previous researchers have describ- ed this fabric as just silk, silk taffeta or taffeta.
When working on a publication on the inventory from Linköping Cathedral (2001) Estham came across the term sendal in Bishop Henry’s announ- cement from 1283. Some years later, in a publica- tion on the textiles from Brandenburg Cathe- dral, Estham noticed that the same term, sendal, was employed for a type of silk fabric used as back- ground for embroidery (Jehle & Wetter 2005).
Based on these discoveries Estham decided to use the term sendal to describe the silk quality used as background for embroideries. She also identi- fied preserved textiles made of sendal in Swedish Museum collections and churches.
Sendal was produced during the Middle Ages in Asia and in several places in Europe, primarily in Lucca in Italy. The fabric was woven in raw silk, that is, silk that has not been boiled. It was finished by boiling and the weight of the fabric was reduced by around 25 per cent when the silk- glue – sericin – was removed. Small pockets of air 97 Sindal – siden som bakgrund
Fornvännen 115 (2020)
were formed between the threads in the weave, creating the thin and sparse quality of the fabric.
Finally the fabric was dyed. The term sendal occurs in previous Swedish textile research, and the fabric is usually described as a thin and sparse silk. It is described as a cheaper fabric, in terms of price, which is supported by written sources.
However, the term sendal has not been used for identification of fabrics in liturgical textiles.
Estham identified seven embroideries with a background of sendal, preserved in Swedish mu- seum collections and churches: Holmger Knuts- son’s tomb cover from Skokloster Church (SHM 350), a cope orphrey in St. Mary’s Church in Sig- tuna, a chasuble orphey in Uppsala Cathedral, chasuble crosses from Strängnäs, Ängsö and Kvar- sebo churches, and an altar cushion from Söderala Church (SHM 28817:2). Sendal has also been used in the same way for other textiles, for example a sudary in Uppsala Cathedral, an altar frontlet from Bjälbo Church (SHM 23022:1) and frag- ments from Strängnäs Cathedral (SHM 33256).
The silk formed a colourful background to the gold and silk embroideries. This shows that sendal, defined as a lightweight and thin silk tab- by, was a lower-price alternative used as embroi- dery background on liturgical textiles.
Referenser
Aneer, C., 2009. Skrädderi för kungligt bruk. Tillverkning av kläder vid svenska hovet ca 1600-1635. Uppsala.
Branting, A. & Lindblom, A., 1997. Medeltida vävna- der och broderier i Sverige, del 1–2. Kristianstad.
Cennini, C., 2011. Boken om målarkonsten: Il libro dell’ Arte. Lund.
Erikskrönikan. Redigering, inledning och kommenta- rer: Sven-Bertil Jansson. Stockholm 1985.
Estham, I., 1991. Birgittinska textilier/Bridgetine textiles.
Klenoder/Treasures 1. Statens historiska museum.
Stockholm.
— 2001. Domkyrkans textilier från medeltid till nu- tid. Linköpings domkyrka: Inredning och inventarier.
Sveriges kyrkor vol. 225. Linköping.
— 2010. Textilsamlingen från 1200-talet till 1860- talet. Uppsala domkyrka, V: Inredning och inventarier.
Uppsala.
Falk, H., 1919. Altestnordische Kleiderkunde: Mit besonde- rer Berücksichtigung der Teminologie. Kristiania.
Famer, S., 2017. The Silke Industries of Medieval Paris:
Artisanal Migration, technological Innovation, and Gender Experience. Philadelphia.
Geijer, A., 1932. Albert pärlstickare och hans förbin- delser med Danzig: En studie i anslutning till tre nyfunna broderier. Fornvännen 27.
— 1949. Albertus Pictor: Målare och pärlstickare. Orien- tering och katalog.Riksantikvarieämbetet och Sta- tens historiska museums utställningar nr 7. Stock- holm.
— 1970. Siden. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk me- deltid från vikingatid till reformationstid, band 15.
Granlund, J. (red.). Malmö.
— 1972. Ur textilkonstens historia. Lund.
Hall, T., 2003. Albertus Ymmenhusen alias Albertus Pictor. Fornvännen 98.
Hildebrand, H., 1879. Sveriges medeltid. Första delen, and- ra boken. Stockholm.
Jehle, M. & Wetter, E. (red.), 2005. Liturgische Gewän- der und andere Paramente im Dom zu Brandenburg.
Riggisberg.
King, D. & King, M., 1988. Silk weaves of Lucca in 1376. Opera textilia variorum temporum: To hounor Agnes Geijer on her ninetieth birthday 26th October 1988. Stockholm.
Monnas, L., 2008. Merchants, Prines and Painter: Silke Fabrics in Italian and Northern Paintings 1300–1550.
London.
Nockert, M., 2006. Textile treasures and simple fab- rics. In hoc signo vinces. A presentation of the Swedish State Trophy Collection. Stockholm.
P.nr. = Pietas, Antikvarisk-topografiska arkivet, Stock- holm.
SAOB = Svenska Akademiens ordbok, band 25. Stock- holm 1967.
SDHK = Svenskt Diplomatariums huvudkartotek, Riksarkivet.
Spufford, P., 2003. Pengar och makt: Medeltidens han- delsmän i Europa.Stockholm.
Stavenow-Hidemark, E., 1990. 1700-tals textil: Anders Berchs samling i Nordiska museet.Katalog nr. 93 a.
Stockholm.
Söderwall, K. F., 1891–1900. Ordbok öfver svenska medel- tids-språket.Andra bandet. Lund.
Wetter, E., 2012. Mittelalterliche Textilien III: Stickerei bis um 1500 und figürlich gewebte Borten. Riggisberg.
Wollin, I-B., 1993. Stugukläder: Rumsklädsel under tidig Vasatid. Stockholm.
98 Inger Estham & Mari-Louise Franzén
