Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2012
Åke Lindström & Martin Green
Innehållsförteckning
Summary 2
Svensk sammanfattning 3
Inledning 3
Metoder 5
Resultat och Diskussion (inkl. Figurer 1–7) 9
Artkommentarer (inkl. Figurer 8–11) 20
Tack 31
Tabell 1. Antal inventerade punktrutter vintrarna 1975/1976–2011/2012 32
Tabell 2. Antal inventerade punktrutter somrarna 1975–2012 32
Tabell 3. Antal inventerade standardrutter 1996–2012 32
Tabell 4. Antal observerade individer på punkrutterna vintrarna 2010/2011–2011/2012 33 Tabell 5. Antal observerade individer på punkrutterna somrarna 2011–2012 35 Tabell 6. Antal observerade individer på standardrutterna somrarna 2011–2012 38 Tabell 7. Antal observerade däggdjur på standardrutterna somrarna 2011–2012 41 Tabell 8. Antal observerade individer på nattfågelrutterna somrarna 2011–2012 42 Tabell 9. Antal observerade däggdjur på nattfågelrutterna somrarna 2011–2012 43 Figur 12. Diagram som visar populationsindex häckningstid, punktrutter och standardrutter 44 Appendix 1. Deltagarförteckning för punktrutter gjorda på vintern och sommaren 62
Appendix 2. Deltagarförteckning för standardrutter 2012 71
Appendix 3. Deltagarförteckning för nattrutter 2012 79
Biologiska institutionen, Lunds universitet Lund 2013
Omslagsbild/Cover: Siberian Jay Perisoreus infaustus Bilder/pictures: Åke Lindström (om inget annat anges)
Summary
Lindström, Å. & Green, M. 2013. Monitoring population changes of birds in Sweden. Annual report for 2012, Department of Biology, Lund University. 80 pp.
We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Biology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results for 2012 include data from 625 winter point count routes in 2011/2012 (37th winter), of which 306 were carried out during the Christmas/New Year count and 263 summer point count routes (38th year). A third programme is running since 1996 with 716 Fixed routes, systematically (semi-randomly) distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 481 Fixed routes were completed in the summer of 2012 (fourth best year). In the programme for covering night-active birds (3rd season), 112 routes were covered at three occasions each (March, April and June). Trends were analyzed using TRIM. The distribution of the covered routes is presented in Figure 1.
In the Christmas/New Year count 2011/2012, about 180,000 individuals of 134 species were counted by 247 observers, which was an increase compared to previous winters. Moderate to strong increases in winter populations over the last decade are present in 12 species. Declines over the same period are prominent in 32 species (Fig. 12).
On the point count routes in summer 2012, about 96,000 birds of 205 species were counted by 164 observers. From the Fixed routes 138,000 birds of 217 species were reported by 247 persons. Trend graphs for a large number of species are presented in Fig. 12. More graphs and indices can be found on the homepage (address below). Over the last 10 years, some of the most pronounced declines are found in Common Eider, Willow Ptarmigan, Rock Ptarmigan, Common Pheasant, Common Coot, Spotted Redshank, Great Black-backed Gull, Common Swift, House Martin, Sand Martin, Siberian Tit, Fieldfare, Redwing, Goldcrest, Meadow Pipit, European Greenfinch, Common Redpoll, Common Rosefinch, Lapland Longspur, Yellowhammer, Ortolan and Rustic Bunting. Some of the strongest increases during the same period are shown by Greylag Goose, Whooper Swan, Red Kite, White-tailed eagle, Western Marsh Harrier, Hobby, Great Spotted Woodpecker, Eurasian Wryneck, Mistle Thrush, Common Redstart, Eurasian Blackcap, Common Chiffchaff (both Swedish ssp.), European Goldfinch and crossbills.
The night routes showed high owl activity in the south but a dramatic low in the north, compared to 2011. A few trends from the first three year are presented (Fig. 3). High numbers of Spotted Crake, Corncrake, European Nightjar and River Warbler were recorded during the night routes in 2012. The numbers of larger mammals counted were in most cases similar to the years before.
Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme. Farmland birds (“Vanliga jordbruksfåglar”, 14 species) show a more than 50% decline since 1975. Woodland birds (“Vanliga skogsfåglar”, 21 species) have declined with about 30%, whereas a group of other common birds (“Övriga vanliga fåglar”, 45 species) have declined with about 10%. We also present the
corresponding indicators based on the new system with Fixed routes (indices since 1998). In the recent 5–10 years, the indicators based on the two schemes have become more and more similar within each habitat. Another set of indicators, official indicators of biodiversity within the national Environmental Objectives set by the Swedish Parliament based on data from the Fixed routes, are presented as well (Fig. 6). Five indicators (lakes and streams, forest, mountain birch forest, northern wetlands and ‘a rich diversity of plant and animal life’) showed small positive changes between 2011 and 2012. The
indicators for birds in southern wetlands, farmland and mountain tundra showed lower values 2012 compared to 2011. A new indicator for reduced climate impact is presented in this report.
Homepage: www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring
Svensk sammanfattning
Lindström, Å. & Green, M. 2013. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2012.
Rapport, Biologiska institutionen, Lunds Universitet. 80 pp.
I denna rapport redovisas populationstrender för 168 svenska fågelarter för åren 1975–2012. Fåglarna har räknats på vintern och på sommaren enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren (sedan 1996) men täcker hela Sverige. Vintern 2011/2012 räknades 180 000 fåglar av 134 arter på 306 rutter. Sommaren 2012 räknades 95 000 fåglar av 205 arter på 263 punktrutter och 138 000 fåglar av 217 arter på 481 standardrutter. På standardrutterna räknades för andra året även större
däggdjur och totalt sågs 1257 djur av 23 arter. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg. Mest nämnvärt på fågelsidan var den fortsatta nedgången för många vanliga småfåglar i norra Sverige, ett mönster som framträtt allt mer under de allra senaste åren, samt att det f n går mycket dåligt för flertalet av Sveriges sparvar. På den positiva sidan noterar vi fortsatta framgångar för många
”sydliga arter” såsom svarthätta och sydlig gransångare.
Över de senaste 10 åren uppvisar följande arter några av de mest oroväckande nedgångarna: ejder, dalripa, fjällripa, svartsnäppa, havstrut, tornseglare, hussvala, backsvala, lappmes, kungsfågel,
ängspiplärka, grönfink, gråsiska, rosenfink, gulsparv, ortolansparv, videsparv och lappsparv. Samma period har en påtaglig ökning registrerats för exempelvis grågås, sångsvan, glada, havsörn, brun
kärrhök, lärkfalk, större hackspett, göktyta, dubbeltrast, rödstjärt, svarthätta, gransångare (båda raserna), steglits och mindre korsnäbb. Ser man på trender för hela grupper av arter går det fortsatt sämst för fåglarna i jordbrukslandskapet, samt i korttidsperspektivet för fjällens fåglar.
Inom nattfågeltaxeringen, det nya system som startades under 2010, inventerades 112 rutter vid upp till tre tillfällen (mars, april och juni) under 2012. Det totala antalet inräknade individer av flertalet ugglearter var betydligt lägre 2012 än året före. Det berodde främst på att väldigt få ugglor registrerades i norra och mellersta Sverige. I södra Sverige var däremot 2012 ett gott uggleår. Förhållandevis höga antal av småfläckig sumphöna, kornknarr, nattskärra och flodsångare noterades också. Antalet observerade däggdjur på nattrutterna var generellt lika de för 2010–2011. För fälthare, vildsvin och rådjur var dock siffrorna klart högre.
INLEDNING
I denna rapport presenteras populationstrender för drygt två tredjedelar av de i Sverige häckande fågelarterna. Räkningarna är en del i Naturvårdsverkets miljöövervakningsprogram och utförs bland annat för att oroväckande tendenser i fåglarnas antal skall upptäckas i tid. Under samlingsnamnet Svensk Fågeltaxering drivs fyra olika delprogram, som alla bygger på årligen upprepade
inventeringar med standardiserade metoder. Projektets största värde ligger i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar under snart fyra decennier.
Trenderna ger viktig och detaljerad information om de svenska fåglarnas status till forskare,
naturvårdare och amatörornitologer och används inte minst som underlag för den svenska rödlistan.
Årsrapporten omfattar vintern 2011/2012 och sommaren 2012. Det är nu den 37:e vintersäsongen och den 38:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975, den 17:e säsongen för standardrutterna som startade 1996 och den tredje för nattrutterna som startade 2010.
De insamlade siffrorna används inte bara för att beskriva hur det går för enskilda arter.
Trender för grupper av arter slås också samman till så kallade indikatorer, som visar hur går för biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i synnerhet, i olika habitat och geografiska områden. Sedan länge ingår svenska punktruttsdata i tre olika gemensamma EU-indikatorer och vi beräknar
motsvarande indikatorer för Sverige separat. Dessutom bidrar Svensk Fågeltaxering, med hjälp av data från standardrutterna, till att skapa indikatorer för hur biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i
synnerhet påverkas av hur riksdagens olika miljömål efterföljs (www.miljomal.se). Vi presenterar sedan flera år indikatorer för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar samt för det
övergripande sextonde miljömålet Ett rikt växt- och djurliv.
Vi har infört några nyheter för året. Vi har beräknat de första trenderna för nattrutterna och visar några exempel. Tre år är självfallet inget bra underlag för att belysa långsiktiga trender, men eftersom inte minst ugglorna visar så stark mellanårsvariation på grund av sin cykliskt varierande föda (smågnagare) kan man redan efter tre år se spännande mönster. För standardrutterna och de båda punktruttsprogrammen (vinter och sommar) har vi för första gången kombinerat alla artender i samma figur, med en figur per art. Vi tycker detta ger vinterfågelräkningarna berättigad större uppmärksamhet och gör också jämförelser av metoderna enklare. Självfallet blir bilden lite
”blurrig” för en och annan art, men generellt visar de tre programmen stor överensstämmelse och vår uppfattning om enskilda arters trender stärks. Från och med 2012 finns också en miljömåls- indikator för hur klimatförändringarna påverkar våra fåglar och den presenteras i denna rapport.
Den visar att i våra svenska fågelsamhällen så blir det stadigt allt fler fåglar som trivs i varmt klimat och allt färre av fåglar som trivs i kallt klimat.
Det startas då och då nya inventeringsprojekt i Sverige och vi blir då ofta frågade om råd. När det har passat projektets frågeställningar har vi föreslagit att det nystartade projektet skall använda punktrutter, så att data kunnat göra dubbel nytta, dvs. även utnyttjas inom Svensk Fågeltaxering.
Under 2012 startade Sveriges Ornitologiska Förening ett projekt (SAMSKOG) där ornitologer hjälper skogsägare med inventeringar och ger förslag på åtgärder för att förbättra för skogens fåglar.
I samband med detta startades åtta punktrutter som nu också ingår i Svensk Fågeltaxering. Vi hoppas på fler rutter inom SAMSKOG och fler sådana samarbeten där utförda fågelinventeringar kommer till största möjliga nytta. På motsvarande sätt driver Länsstyrelserna i Norrbotten och Västmanland var sitt system av punktrutter som ingår Svensk Fågeltaxering.
Sedan 2011 är alla Sveriges län officiellt med och samarbetar kring standardrutterna. Det betyder i praktiken att länen bidrar med ekonomiskt stöd till inventerare och även hjälper till att hitta nya inventerare. I Norrland ges också stöd till helikopterflygningar. Vi kan inte nog betona hur viktigt och uppskattat detta samarbete är för oss inom Svensk Fågeltaxering specifikt och för den nationella svenska fågelövervakningen generellt.
Denna rapport skickas till alla inventerare inom Svensk Fågeltaxering och vi hoppas att årets rapport skall ge den information som såväl inventerare som andra intressenter i den svenska fågelfaunan söker. De fantastiska insatser som landets alla fågelinventerare gör utgör ryggraden i den svenska fågelövervakningen och vi hoppas att denna rapport skall stimulera till såväl fortsatt som utökat inventerande i landet.
Svensk Fågeltaxerings datainsamling vilar tungt på de stora och viktiga insatser som ungefär 500
fågelräknare gör varje år. Här räknas det ugglor på en nattrutt i Skåne.
The Swedish Bird Survey relies heavily on the contributions from around 500 birdwatchers. This time owls are counted on a night route.
METODER
Inventeringsmetoder
Tre huvudmetoder används inom fågelövervakningen för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter, standardrutter samt nattrutter. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Var i Sverige fåglar räknades under 2012 framgår av Figur 1.
Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken 20 punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 1975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen.
Standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om 2x2 km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem
minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 30–40 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 25 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 716. Metoden infördes 1996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer. Under 2011 räknades för första gången även däggdjur (de större och vilda arterna) på standardrutterna. Räkningen var frivillig, men gjordes obligatorisk från 2012.
Nattrutter. I grunden mycket lik punktrutterna på så vis att inventeraren själv väljer var rutten ska gå. Rutten är dock styrd genom att det endast kan finnas en sådan per 25x25 km yta i landet (motsvarande de gamla topografiska kartbladen) och den skall vara konstant mellan åren även om inventeraren byts ut. Rutten ska gå längs allmänt tillgängliga vägar som är farbara året runt. Längs rutten placerar inventeraren ut 20 punkter med minst två km avstånd mellan punkterna. Från varje punkt räknas hörda och sedda fåglar under fem minuter vid tre tillfällen per år (mars, april och juni).
Metoden infördes 2010 men testades i Uppsala län under åren 2008–2009. På nattrutterna räknas även däggdjur, både under de fem minuterna på punkterna samt under transportsträckorna mellan punkter. Däggdjursräkningen var frivillig men nästan alla (98 % 2012) av nattinventerarna har valt att också räkna däggdjur på sina rutter.
Beräkning av index
Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss ska vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är
stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM.
TRIM (TRends & Indices for Monitoring data) är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna och som också är europeisk standard. Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive sommarpunktrutterna, standardrutterna samt nattrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den
genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år. Notera att endast (log)linjära trender beräknas med TRIM. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med långsiktiga stabila trender.
Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood-metoden”
med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år (”serial correlation” - många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). TRIM kan också hantera det faktum att alla rutter inte räknas alla år. När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer sofistikerade detaljer om TRIM-index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info.
Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i Figur 12. Varje års index i siffror finns i Excel-filer på hemsidan. För alla de tre längre inventeringsprogrammen har vi använt 1998 som basår (index = 1). Anledning till att använda 1998 som basår är att det detta år gjordes 166 standardrutter, vilket är 23 % av rutterna och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi uteslöt alltså de två första årens standardruttsdata, då för få rutter gjordes.
Nytt för i år är att vi ritat kurvorna för vinterpunktrutterna, sommarpunktrutterna och standardrutterna i samma figur. Vi har gjort detta av två huvudsakliga anledningar. För det första vill vi höja statusen på vinterfågelräkningen, som hittills kommit något i skymundan. Hos många arter stannfåglar är ju vintermaterialet faktiskt det särklassigt största. För det andra ger en direkt jämförelse mellan de tre kurvorna en mer sammanhållen bild av hur det går för en art. I några fall är kurvorna näst intill identiska och då är figuren lättläst och trenden i Sverige solklar. Hos andra arter pekar kurvorna åt olika håll, vilket gör figuren mer svårläst. Å andra sidan finns det ofta spännande information att hämta ur sådana figurer.
Så här läser du trendfigurerna, med grönfinken som exempel. Antalet fåglar (och därmed index) inom varje program har för 1998 satts till 1. En linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. Den blå linjen är för
vinterpunktrutterna, den röda för sommar- punktrutterna och den svarta för standard- rutterna. Kurvorna sammanfaller i basåret 1998.
I grönfinkens fall betyder indexen på ungefär 0,5 för 1975 (såväl vinter som sommar) att det fanns ungefär hälften så många individer som basåret.
Populationen 1975 var alltså bara hälften så stor som år 1998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och därför skall man inte lägga för stor vikt vid huruvida värden före och efter basåret ligger över eller under 1. Det
viktiga är istället vilka trender som finns i kurvan. Med TRIM gör vi en (log)linjär analys, där man beräknar den mest passande (log)linjära trenden (konstant procentuell förändring per år).
I den undre rubrikraden ges trendstatistiken för de tre olika programmen, i ordningen vinterpunktrutter, sommarpunktrutter och standardrutter. Det är tre uppgifter för vartdera programmet, separerat med semikolon. Det första talet (”4011” för grönfinken) visar alltså det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år på Vinterfågelräkningen. Det andra talet (0,8) är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorlek. Grönfinken har alltså ökat med knappt 1 % per vinter över hela perioden. Det tredje värdet visar trendens statistiska säkerhet.
NS (”not significant”) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande p<0,05, p<0,01 och p<0,001. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden. Efter semikolon följer motsvarande data för sommarpunktrutterna, där det alltså setts i genomsnitt 1114 grönfinkar om året mellan 1975 och 2012, med en genonsnittlig ökning om 0,7 % per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna, de tre sista värdena inom parentesen, gäller att i genomsnitt 933 fåglar setts per år 1998–2012 utan någon
Grönfink, Carduelis chloris
(4011, 0.8, ***; 1114, 0.7, ***; 933, 0.3, NS)
1975 1985 1995 2005 2015 0.0
0.5 1.0 1.5 2.0
signifikant linjär förändring. Notera alltså skillnaden mellan de tre trenderna – de berör olika delprojekt och olika tidsperioder!
Enskilda års värden ska alltid tolkas med försiktighet. Speciellt för arter som ses i lägre antal och på få rutter kan såväl väder som rena tillfälligheter ha stor inverkan på vad som noteras under ett enskilt år.
Fågelindikatorer
Sedan 10 år har Svensk fågeltaxerings siffror använts inom och utom Sverige för att beskriva hur det går för grupper av fågelarter, beroende på i vilken biotop de påträffas. Tre av dessa är ”Vanliga jordbruksfåglar” (”Common farmland birds”), ”Vanliga skogsfåglar” (”Common woodland birds”) samt ”Övriga vanliga fåglar” (”All other common birds”). Av de mer än hundra arter som valts ut i Europa att representera respektive grupp, ingår i de svenska beräkningarna 14, 21 resp. 45 arter (Fig. 4 och 5). Att färre arter finns med i Sverige beror på att vissa arter inte förekommer i vårt land och att andra är för fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet har bestämts utifrån ett europeiskt perspektiv och speglar inte alltid förhållandena i Sverige speciellt väl. Vissa arter, likt
”jordbruksarterna” törnskata och gulsparv, finns i Sverige även i stor utsträckning på hyggen och i kraftledningsgator. Vi har dock valt att behålla det europeiska arturvalet för jämförbarhetens skull.
Först beräknas ett TRIM-index för varje art. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Medelindex är det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs upp av en halvering för en annan art.
Sedan sommaren 2007 används data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter även som officiella indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling inom de nationella miljömålen.
Grundtanken är att följa ett urval relativt specialiserade fågelarters populationsutveckling, fåglar vars ekologi har god koppling till de olika miljömålen och på så sätt få lättbegripliga indikatorer för den biologiska mångfalden. Indikatorer för Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Storslagen fjällmiljö, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv har redan varit med i tidigare rapporter och uppdateras här med data från 2012 (Fig. 6). I indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv ingår samtliga arter som valts ut för övriga indikatorer, kompletterat med ytterligare några från marina miljöer.
Ny för i år är indikatorn för målet Begränsad klimatpåverkan (Fig. 7). Denna indikator beräknas på ett annat sätt än övriga, men baseras likt de andra på data från standardrutterna. Dock sker inget arturval utan samtliga arter som noterats längs rutterna ingår. Analyserna bygger på att varje fågelart först klassas efter hur varmt det är inom dess europeiska utbredningsområde under häckningstid (april–augusti). För till exempel lappmesens är denna medeltemperatur +6,9°C. I våra analyser representeras då lappmesen av värdet +6,9 °C. Alla i Sverige häckande arter har fått ett sådant värde, till exempel har järnsparven +12,8°C och steglitsen, som är vanlig i stora delar av medelhavsområdet, +15,3°C. Vi tänker på arterna längs denna temperaturskala som mer eller mindre ”kalla” eller ”varma”. Därefter kan man för varje individuell fågelinventering beräkna
”medeltemperaturen” för de fågelindivider som påträffats. Vi kallar denna ”medeltemperatur” för CTI (”Community Temperature Index”). Sedan kan man följa hur CTI förändras med tiden, på en enskild lokal och för Sverige i stort. Förändringar i indikatorn visar på förändringar i
fågelsamhällets sammansättning, både vad gäller individantal och artsammansättning. Om CTI på en plats har ökat med åren har det blivit jämförelsevis fler fåglar av ”varma” arter, ofta på
bekostnad av antalet individer av ”kalla” arter. Om CTI istället sjunker har det blivit jämförelsevis fler ”kalla” fåglar. Förändringen i CTI speglar därmed om fågelfaunan successivt blir ”varmare”
eller ”kallare”.
Indikatorerna för de sju miljömålen presenteras, både på nationell och på regional nivå, på miljömålsportalen (www.miljomal.se) där det också finns fördjupande texter att läsa. Fågeldata från standardrutterna är en av få indikatorer på biologisk mångfald i Sverige som finns i dagsläget.
Figur 1. Antal och fördelning av inventerade vinterpunktrutter (period 3), sommarpunktrutter, standardrutter respektive
nattfågelrutter per 25 x 25 km yta vintern 2011/2012 och
sommaren 2012. För
standardrutterna och nattfågel- rutterna finns bara en rutt per ruta och de vita symbolerna visar vilka rutter som gjorts.
The number and distribution of free point counts per 25 x 25 km squares in winter 2011/2012 (upper left) and summer 2012 (upper right).For the Fixed routes (lower left) and night routes (lower right) there is one route per square and the white symbols denote those that were counted in 2012.
RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 2012
Deltagare
Huvuddelen av inventeringarna har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter samt nattrutterna. Vad gäller standardrutterna så arvoderas ett tjugotal personer centralt av projektet för att inventera standardrutter i avlägsna och svårtillgängliga delar av Sverige. Vilka dessa personer är varierar mellan åren. För nattrutterna betalar projektet ut bilersättning för körda sträckor och Länsstyrelsen i Uppsala län betalar ut ersättningar till de som inventerar nattrutter i länet. Dessutom har genom länsstyrelsernas försorg olika typer av ersättning utgått till många standardruttsinventerare, vilket är mycket uppskattat.
Totalt deltog under året 503 personer, en liten ökning jämfört med fjolåret. En förteckning över deltagare återfinns i Appendix 1 (fria punktrutter), Appendix 2 (standardrutter) och Appendix 3 (nattrutter). Är du själv inventerare så kontrollera gärna att dina uppgifter stämmer.
Fria punktrutter
Antalet inventerade vinterpunktrutter steg jämfört med de senaste åren (Tabell 1), troligen mest beroende på vintervädret var mer tillåtande än de senaste vintrarna. Trenden i antalet inventeringar är dock långsiktigt vikande. Antalet sommarpunktrutter sjönk något jämfört med fjolåret (Tabell 2).
Totalt gjordes 306 vinterpunktrutter av 243 olika personer under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period 3). Runt 80 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt rapporterade 247 olika personer vinterfågelräkningar. Under period 3 räknades 2011/2012 totalt 179 379 individer av 134 arter (Tabell 4). Motsvarande siffror för 2010/2011 var 75 013 individer av 109 arter.
Perioderna 1, 2, 4 respektive 5 sågs 67 841, 44 405, 93 529 respektive 44 626 individer.
Totalt gjordes 263 fria sommarpunktrutter av 164 olika personer. Rapporterna för 2012 omfattade 95 484 fågelindivider av 205 arter (Tabell 5). Motsvarande siffror för 2011 var 95 879 fåglar av 199 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i Figur 12. Inför året gjordes en revision av de punktrutter som drivs av Länsstyrelsen i Västmanland. Alla rutter som inventerats tidigt i maj ersattes av rutter inventerade i juni. Detta hade viss effekt på kurvorna för ringduva och gulärla genom att flera stora flockar av flyttande fåglar observerade 1998 och 2000 föll ur systemet.
Standardrutterna
Totalt inventerades 481 standardrutter under 2012, det fjärde bästa året hittills och en ökning gentemot året före (Fig. 1, Tabell 3). Sammanlagt deltog 247 olika personer. Fjorton rutter har inventerats alla 17 åren. Tio rutter hade inför året bara inventerats två gånger och av dessa inventerades tre stycken. Sveriges 716 standardrutter har inventerats i genomsnitt 8,2 gånger.
På de 481 inventerade standardrutterna sågs 138 203 fåglar av 217 arter längs linjerna och 43 241 av 195 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs 218 arter. En detaljerad listning över antalet fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 6. Totalt har genom åren 255 arter setts på standardrutterna. Ny art för året blev vit stork som sågs på 02D2C Blentarp. TRIM-index för standardrutterna finns kombinerade med punktrutternas trender i Figur 12. Indexen är beräknade på data från och med 1998.
På de 481 standardrutterna sågs minst ett däggdjur på 271av rutterna (56 %). Totalt sågs 1257 djur av 23 arter på linjerna. På två år har sammanlagt 23 däggdjursarter setts. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg (Fig. 2, Tabell 7). Det sågs även vardera ett exemplar av björn, järv och fjällräv.
Nattrutterna
Inom nattfågeltaxeringen inventerades 112 olika rutter av 106 olika personer (Fig. 1). Av dessa täcktes 99 rutter (88 %) vid alla tre tillfällen (mars, april, juni) och 109 rutter (97 %) inventerades vid minst två tillfällen. Totalt sett genomfördes 320 inventeringar, varav 110 rutter under period 1 (mars), 108 rutter under period 2 (april) och 102 rutter under period 3 (juni).
Vi har för första gången beräknat trender på nattrutternas data. Från tre års inventeringar ska man självklart inte dra några slutsatser om ökningar eller minskningar i ett längre perspektiv, men beräkningarna är ett test på vad data håller för och ger en första inblick i resultaten. I Tabell 8 summeras antalet inräknade individer av samtliga av de mest aktuella nattarterna. I Figur 3 visas variationen i årsindex för ett antal utvalda arter (övriga arters trender finns på vår hemsida).
Siffrorna i Tabell 8 är det maximala antalet registrerade individer per inventerad punkt, vilka sedan summerats till det maximala antalet individer per rutt och år. Trendberäkningarna baseras sedan på dessa maxantal. Vi antar alltså att fåglarna är revirhållande och stannar hela säsongen inom höravstånd från en och samma punkt, samt att ingen dubbelräkning av individer sker mellan punkter. Rimligen är inte detta antagande alltid uppfyllt, men vi bedömer ändå att vår beräknings- metod ger den mest representativa bilden av de arter som är aktuella. Detta innebär att om det exempelvis hörts en kattuggla på en viss punkt i mars, tre kattugglor på samma punkt i april och slutligen en adult och en ungkull av kattuggla från punkten i juni så använder vi siffran tre för den aktuella punkten (= det högsta antalet vid något tillfälle under säsongen). Ungkullar räknas som en adult fågel i de fall då ingen adult fågel hörts på punkten vid något tillfälle.
Av de 46 arter som redovisas i Tabell 8 kan årliga index beräknas för 43 arter. Samtliga index och trender återfinns på hemsidan. De bedömningar vi gjorde efter de två inledande åren när det
Figur 2. Det genomsnittliga antalet individer av tre däggdjursarter sedda på standardrutterna 2011–2012.
The average number of individuals of three mammal species registered on the Fixed routes in 2011–2012. The species are (from left to right): Moose, Roe Deer, and Wild Boar.
Figur 3. Årliga index för ett antal nattaktiva fågelarter registrerade på nattrutterna 2010–2012.
Yearly indices for six night active species registered on the Night routes in 2010–2012. The species are (from left to right and downwards): Pygmy Owl, Tawny Owl, Tawny Owl (broods), Ural Owl, Long-eared Owl, Long- eared Owl (broods), Tengmalm’s Owl and Nightjar.
Kattuggla, Strix aluco - (547, -15.9, ***)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Sparvuggla, Glauc. passerinum - (40, -3.8, NS)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Kattuggla (kull), Strix aluco - (39, -16.5, NS)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Slaguggla, Strix uralensis - (58, -19.3, *)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Hornuggla, Asio otus - (107, -22.3, ***)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Hornuggla (kull), Asio otus - (53, -30.3, ***)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Pärluggla, Aegolius funereus - (196, -65.4, ***)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5
Nattskärra, Caprim. europaeus - (106, 27.9, **)
2009 2011 2013 2015
0.0 0.5 1.0 1.5 2.0
gäller möjligheter till framtida övervakning av nattaktiva arter, håller i sig. Förutsatt bibehållen eller ökad fältinsats kommer de flesta svenska nattaktiva arter att kunna följas genom nattfågel-
taxeringen. För ytterligare ett antal arter förstärker nattrutternas data det underlag som insamlas genom de dagtidsbaserade systemen.
Däggdjur, större än smågnagare och exklusive fladdermöss, rapporterades likt tidigare från de flesta rutter (98 % av genomförda rutter). Totalt noterades 18 däggdjursarter på nattrutterna under 2012. I Tabell 9 visas resultaten i jämförelse med vad som noterades under 2011. Antalet
redovisade individer är precis som på fågelsidan det högsta antalet sedda individer per punkt och transportsträcka. I spåren av gnagarkraschen i stora delar av landet mellan 2011 och 2012 kan vi notera att det bokfördes färre rävar 2012 jämfört med 2011. Samtidigt kan vi notera att det observerades betydligt fler fältharar, vildsvin och rådjur 2012, sannolikt ett resultat av den
förhållandevis milda vintern 2011/2012 och kanske också av ett lågt tryck på dessa djur från många rovdjur under året innan (de åt då gnagare). Precis som tidigare förutspått går det att beräkna trender för ett flertal däggdjursarter. Korttidstrender efter de första tre åren går att beräkna för tolv arter.
Varg observerades återigen på en nattrutt, dock inte på samma rutt som 2011. Däremot bokfördes inget lodjur 2012 (tre noterade 2011).
Vi önskar givetvis att ännu fler nattrutter kan inventeras under kommande år och nya
inventerare är varmt välkomna. Som synes i Figur 1 är det önskvärt med ökad täckning (fler rutter) i västra Götaland och Svealand samt i hela Norrland, men utrymme för fler gjorda rutter finns i de flesta län.
Datarevision
Databasen för Svensk Fågeltaxering ökar varje år med nya data, men även gamla data ses
regelbundet över. Bland annat försöker vi för standardrutterna plocka bort dunungar och boungar för en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar. Dessa skall på standardrutterna inte inkluderas.
Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller:
Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I
protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.
När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.
Helst skall inte dunungar rapporteras på punktrutterna heller, men det är OK så länge man alltid gör det. På nattrutterna ska antalet kullar och ungar av ugglor räknas och rapporteras separat från antalet gamla fåglar.
Fågelåret 2012 jämfört med 2011 Vintern 2011/2012
Vintern 2011/2012 var betydligt mildare än de två föregående vintrarna i stora delar av Sverige. För inventerarna på Vinterfågelräkningen betydde detta att det fanns fåglar igen att räkna efter två magra vintrar. För de 83 arter där årliga index beräknats för period 3 (jul/nyår) så ökade index för 68 arter (82 %) jämfört med 2010/2011 och för bara 15 arter (18 %) sjönk index (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan). Hela 40 arter steg med mer än 50 % sedan vintern före! De arter som gick emot strömmen och minskade med >30 % var orre, nötskrika och strömstare.
Sommaren 2012
Av de 140 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det lika många arter som ökade som minskade från 2011 till 2012 (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan).
Däremot var det vanligare med kraftiga ökningar mellan åren än kraftiga minskningar. För tolv arter var siffrorna 50 % bättre än föregående år, nämligen kricka, ejder, storskrake, sångsvan, tornfalk, större strandpipare, ljungpipare, havstrut, gärdsmyg, forsärla, steglits och bergfink. För rördrom och videsparv minskade index med mer än 50 %.
För standardrutterna var motsvarande siffror för 179 arter/raser att 100 ökade (56 %) och 79 minskade (44 %, alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan) från året före. Av de talrika arterna var det sex som ökade med mer än 50 %, nämligen vigg, gärdsmyg, nötväcka, kungsfågel, dalripa och orre. De tio arter som minskade i index med mer än 50 % var: fjällvråk, kärrsnäppa, hökuggla, jorduggla, lavskrika, lappmes, varfågel, tallbit, obestämd korsnäbb och videsparv. Det var alltså i
huvudsak norrlandsfåglar och/eller
gnagarspecialister som gick tillbaka kraftigt under 2012.
För de 137 arter/raser som registrerades i tillräcklig mängd i båda sommarprogrammen var det 86 (63 %) som hade förändringar i samma riktning (båda upp eller båda ner) och 51 (37 %) som hade förändringar i olika riktning. För de 25 vanligaste arterna/raserna (påträffade i genomsnitt i mer än 1000 exemplar på de fria punktrutterna) var
mellanårsförändringarna ungefär den samma, 64 % (16 arter). Bland de 96 arter som i genomsnitt noterats i mer än 100 exemplar på punktrutterna var det fem som ökade med mer än 30 % i båda sommarprogrammen, nämligen kungsfågel, gärdsmyg, havstrut, sångsvan och storskrake. Det var ingen art som minskade med mer än 30 % i båda delprogrammen.
Året 2012 var generellt ett betydligt sämre uggleår än 2011. Den stora gnagartoppen i norra delen av landet 2011 följdes som väntat av ett bottenår. Allra tydligast syns detta för pärlugglan där index 2012 endast var 10 % mot året innan.
I ljuset av detta kan det tyckas märkligt att fler jordugglor noterades 2012 än 2011, men det finns en rimlig förklaring. Huvuddelen av jordugglorna som häckade i Sverige under gnagaråret 2011 gjorde det i områden där vi (tyvärr) inte har några nattrutter, exempelvis i fjällvärlden och inre delarna av Norrland. Många av de ugglor som föddes 2011 återfanns i andra delar av landet året efter, där vi har fler nattrutter, och därför sågs fler jordugglor 2012.
Nötväckan hade ett bra år under 2012.
The Nuthatch had a good year in 2012.
Det var geografiska skillnader i uggleaktivitet under 2012. Det var ett rent uselt uggleår i norra och mellersta Sverige, medan aktiviteten var mycket god i Götaland, särskilt i den södra delen. Av allt att döma fanns det höga antal gnagare i södra Sverige 2012.
I övrigt kan nämnas att relativt höga antal av småfläckig sumphöna, kornknarr och nattskärra inräknades. Flodsångare hade ett riktigt toppår, med betydligt fler noterade individer än något av de föregående åren. Vakteln var betydligt fåtaligare än toppåret 2011, men något talrikare än 2010.
Trender det senaste decenniet
De trender som redovisas i Figur 12 inkluderar alla tillgängliga år för varje program, det vill säga alla data vi har. Även om dessa långa tidsserier är ovärderliga på många sätt, så är de inte alltid de mest intressanta. När frågan ställs: ”- Hur går det för Sveriges fåglar?” så menar nog de flesta egentligen ”- Hur går det nu?”. Utvecklingen de senaste åren går ju att se i Figur 12, men vi har formaliserat det något mer och räknat fram trender för enbart de senaste 10 åren för alla program, dvs. för vintrarna 2002/2003–2011/2012 och somrarna 2003–2012. För standardrutterna har vi även beräknat dessa trender för ”södra” respektive ”norra” Sverige, där gränsen dragits vid latituden 60°N. Det motsvarar mellersta Värmland, södra Dalarna och mellersta Uppland och sammanfaller relativt väl med ”den biologiska Norrlandsgränsen”. Vi presenterar här bara en sammanfattning av resultaten. Detaljerna om trendberäkningarna har vi lagt på hemsidan men vi har använd dem som underlag när vi skrivit arttexterna.
De generella mönstren summeras i två tabeller nedan. I den övre summeras alla arter inom varje program som det gått att beräkna en trend på. I den nedre tabellen visas motsvarande data för de 153 arter där en trend gått att beräkna för både standard- och sommarpunktrutterna. Det lägre antalet arter i den undre tabellen beror dels på att ett antal fjällarter inte kommit med (nästan inga punktrutter görs i fjällen), men också på att typiska sydsvenska kust-, våtmarks- och strandängsarter inte ses i tillräckligt mängd på standardrutterna (skedand, rörhöna, skärfläcka, småtärna, m.fl.).
Arterna delas in i fyra klasser. ”Sign Ökning” betyder att ökningen är statistiskt säkerställd.
”Ökning” betyder en positiv trend, som dock inte är statistiskt säkerställd. Motsvarande gäller för de två grupperna med minskningar. ”Ökning” och ”Minskning” skulle också kunna benämnas ”Ingen trend”.
Alla arter
Standard % Sommar % Vinter % Sign Ökning 40 21 21 13 12 13
Ökning 54 29 24 15 18 19 Minskning 47 25 46 28 33 35 Sign Minskning 46 25 71 44 32 34
Summa 187 162 95
Gemensamma arter på standard- och sommarpunktrutter Standard % Sommar %
Sign Ökning 36 24 21 14 Ökning 44 29 22 14 Minskning 35 23 39 25 Sign Minskning 38 25 71 46
Summa 153 153
Enligt standardrutterna, som är det starkare materialet med flest arter och flest inventeringar, är det ungefär lika många arter som ökat som minskat det senaste decenniet. Vad gäller de signifikanta
trenderna finns dock en liten övervikt för vikande trender (25 % mot 21 %). Bland de arter som har trestjärnigt signifikanta trender, alltså där trenderna är statistiskt säkerställda med störst säkerhet, har steglits, röd glada, svarthätta, gransångare och dubbeltrast ökat allra mest det senaste decenniet.
De fem kraftigast minskande arterna är sidensvans, videsparv, dalripa, ejder och backsvala.
Enligt sommarpunktrutterna är bilden generellt mörkare för Sveriges fåglar. Färre arter har signifikanta ökningar än på standardrutterna (13 % mot 21 %) och fler arter har signifikanta
minskningar (44 % mot 25 %). De fem mest ökande arterna (med högsta signifikansnivå) är mindre korsnäbb, sångsvan, tornfalk, steglits och gransångare. De fem mest minskande arterna är
ljungpipare, ortolansparv, kungsfågel, sothöna och bläsand. Även om man bara tittar på de 153 arter som är gemensamma för de två programmen går det sämre enligt punktrutterna. Fler arter minskar signifikant och färre arter ökar signifikant.
Vad denna skillnad beror på vet vi inte fullt ut. När vi i mitten av 2000-talet gjorde de första jämförelserna och motsvarande mönster infann sig (perioden 1998–2006), fann vi en möjlig
förklaring i att det generellt gick bättre för fåglarna i norra Sverige (där standardrutterna fångar upp trenderna, men inte punktrutterna). Denna generella förklaring håller inte längre, även om den fortfarande är helt korrekt för vissa arter, exempelvis ljungpipare. För de 111 arter där vi på standardrutterna kunnat beräkna trender för perioden 2003–2012 både för ”södra” och ”norra”
Sverige (med 60°N latitud som avgränsning) går det numera faktiskt sämre i norr. I genomsnitt ökade dessa 111 arter under 2003–2012 med 0,3 % per år i södra Sverige och minskade med 1,7 % per år i norra Sverige. Skillnaden är statistiskt signifikant (parad t-test, t110=3,68, p<0,001).
Dessa skillnader kommer vi att undersöka vidare. Skillnaderna mellan programmen betyder dock inte att det inte går att få en bra bild av vad som händer Sveriges fåglar just nu. För det första finns det inom de flesta arter en god generell överensstämmelse mellan standardrutterna och sommarpunktrutterna (och även vinterpunktrutterna). Detta framgår med önskvärd tydlighet av Figur 12 där man direkt kan jämföra trenderna från de tre räkningsprogrammen. Även en mer formell test visar denna överensstämmelse. Det finns ett signifikant positivt samband mellan trenderna på standardrutterna och sommarpunktrutterna för de 153 arterna som registreras på båda programmen (r2=0,082, p<0,001). En art som ökar mycket i det ena programmet ökar oftast mycket i det andra och vice versa. På standardrutterna finns det för de 111 arterna ett samband mellan trenderna i södra och norra Sverige; en art som ökar i söder ökar oftast i norr och vice versa (r2=0,062, p=0,008).
Fågelindikatorer
Nedan presenteras två grupper av indikatorer som baseras på data från Svensk Fågeltaxering. Båda grupper indikatorer har formell status – den första gruppen i EU (och Sverige), den andra enbart i Sverige. Det finns flera anledningar att det plockas fram många olika indikatorer. Viktigaste orsaken är att de bakomliggande syftena har varit olika, såsom att belysa utvecklingen i olika
Bläsanden ökar i antal på vintern men har blivit fåtaligare på sommaren.
The Wigeon has increased in numbers in winter, but is declining in the summer counts.
geografiska regioner eller i olika miljöer. Därmed kommer både arturval och tidsperioder att bli olika.
Först presenteras de indikatorer som baseras helt på punktruttsdata och har ett europeiskt arturval. Därefter visas de indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med ett för Sverige bättre anpassat arturval. De sistnämnda indikatorerna baseras på standardruttsdata.
De europeiska indikatorerna
Här presenteras indikatorer för svenska fåglar grupperade som: Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga vanliga fåglar. Dessa data rapporteras till European Bird Census Council, som inkluderar dem i de officiella europeiska fågelindikatorerna. Till höger sammanfattas de tre indikatorerna för Sverige (Fig. 4). På nästa sida visas varje indikator för sig (Fig. 5). Där presenteras också motsvarande värden baserat på standardrutterna. Det är viktigt att tänka på att indikatorerna innefattar våra vanligaste fåglar. Många av de mest kräsna arterna, till exempel de som föredrar äldre och mer orörd skog (lappmes, lavskrika, vissa hackspettar och ugglor), är ovanliga på punktrutterna och kommer därför inte med i beräkningarna. De representeras därför inte nödvändigtvis av dessa indikatorer.
Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för
skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för övriga arter.
Standardruttsindikatorerna har länge gett en mer positiv bild än punktruttsindikatorerna. Detta verkar
nu ändras, åtminstone för jordbruksfåglar och övriga vanliga fåglar. De senaste 5-10 åren sammanfaller indikatortrenderna bättre mellan punktrutter och standardrutter. Båda
jordbruksfågelindex sjönk jämfört med 2011 och båda skogsfågelindex steg. För övriga vanliga fåglar gick de två indexen åt olika håll. Svenska miljömålsindikatorer
I Figur 6 presenteras indikatorer för de sex miljömålen Ett rikt växt- och djurliv, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen
fjällmiljö baserat på data från standardrutterna. För Myllrande våtmarker visas två kurvor; en för norra Sverige (Norrland+Dalarna) och en för södra Sverige (Götaland+Svealand, exkl. Dalarna).
Även Storslagen fjällmiljö har två kurvor; en för arter knutna till kalfjället och en för arter knutna till fjällbjörkskogen. Fjällindikatorerna baseras endast på de rutter som ligger i fjällkedjan.
Indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv bygger på data för alla de arter som ingår i övriga miljömålsindikatorer samt ytterligare fem arter (se box i Fig. 6).
Indikatorerna är beräknade med startår 2002. Valet av startår beror på att det var från detta år som antalet inventerade rutter kom upp i en nivå där det är möjligt att även göra en regional
uppdelning av materialet för olika delar av landet. Här visas dock endast de nationella
indikatorerna, regionala indikatorer visas på Miljömålsportalen, www.miljomal.se. Arturvalen för de europeiska indikatorerna (se ovan) respektive miljömålsindikatorerna för jordbruks- och skogsfåglar överlappar självfallet en del men inte helt. Urvalet av skogsfåglar för miljömåls- indikatorn är mer specifikt än motsvarande för den europeiska indikatorn. Trots detta kommer inte alla av de mest krävande arterna, som ofta finns i låga tätheter och därmed fångas upp dåligt av standardrutterna, med i miljömålsindikatorn.
Figur 4. De tre fågelindikatorer för svenska fåglar som ingår i EUs officiella
biodiversitetsindikator (mer detaljinformation i Fig. 5).
The three bird indicators that are included in the EU bird indicators (more details are presented in Fig. 5).
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8 2.0
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Svenska fågelindikatorer
Övriga
Skog
Jordbruk
Fem indikatorer (Levande sjöar & vattendrag, Levande skogar, Storslagen fjällmiljö-fjällskog, Myllrande våtmarker i norra Sverige samt Ett rikt växt- och djurliv) uppvisade ett högre index 2012 jämfört med 2011. Ökningarna var i intervallet 4–17 %. Indikatorerna för Ett rikt odlingslandskap, Storslagen fjällmiljö-kalfjäll samt Myllrande våtmarker i södra Sverige uppvisade lägre värden 2012 än 2011. Minskningarna låg i intervallet 3–16 %. Förändringarna över de 11 åren är generellt svaga. Endast indikatorn för kalfjällets fåglar är signifikant skild från startårets (2002) värde (värdet 2012 är lägre) och likt förra året är endast trenden för indikatorn för fjällskogens fåglar statistiskt säkerställd (den är negativ). Det kan dock vara värt att notera att bland åtta trender har sju en negativ riktning. Enda indikatorn med positiv riktning är den för Myllrande våtmarker i norra Sverige (trenden är dock mycket svag). Speciellt värt att notera är att den tidigare så positiva utvecklingen för våtmarksfåglar i Sydsverige efter 2007 vänts i en mycket tydlig minskning.
Den generella minskningen bland miljömålsarterna speglas även i antalet arter som ökar respektive minskar (se de små rutorna i varje delfigur av Figur 6). Av totalt 75 arter som ingår i indikatorn för Ett rikt växt och djurliv minskade 26 (35 %) signifikant i antal medan 15 (20 %) ökade signifikant i antal under perioden 2002–2012. För resterande 34 arter (45 %) finns inga signifikanta trender. Även om läget förbättrades något jämfört med fjolåret (fyra arter färre bland
”oförändrade” och fyra fler bland ”ökande”) så är det alltså fler av dessa 75 mer krävande arter som minskar än som ökar.
Figur 5. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågelindikatorer.
Data är från sommarpunktrutterna (1975-2012, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (1998-2012, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 1998.
Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden.
Indicators for three groups of Swedish birds, according to the species selection of the EU Common Bird Index. Data are from free choice summer point counts (brown = farmland birds, green = woodland birds, blue = other common birds, including 95% CI). The orange thin lines are the same indicators, but based on the Fixed routes.
Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = 21).
Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 14).
Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake, gräshoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45).
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Vanliga jordbruksfåglar
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Vanliga skogsfåglar
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Övriga vanliga fåglar
Levande sjöar och vattendrag:
storlom, smålom, skäggdopping, vigg, knipa, småskrake, storskrake, fiskgjuse, sothöna, drillsnäppa, fisktärna, silvertärna, forsärla (n = 13)
Ett rikt växt- och djurliv: Samtliga arter som ingår i övriga indikatorer samt ejder, strandskata, silltrut, havstrut och glada (n = 75)
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Ett rikt växt- och djurliv
+ 15
= 34
‐ 26
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Levande sjöar och vattendrag
+ 0
= 11
‐ 2
Myllrande våtmarker
Norra Sverige: smålom, kricka, bläsand, sångsvan, trana, ljungpipare, enkelbeckasin, småspov, grönbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa, brushane, smalnäbbad simsnäppa (n = 14)
Södra Sverige: rördrom, kricka, sångsvan, brun kärrhök, trana, sothöna, enkelbeckasin, grönbena (n = 8)
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Myllrande våtmarker, norra Sverige
+ 4
= 5
‐ 5
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Myllrande våtmarker, södra Sverige
+ 1
= 6
‐ 1
Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes, svartmes, tofsmes, entita, talltita, lappmes, trädkrypare, domherre, nötkråka, lavskrika (n = 16) Ett rikt odlingslandskap: tofsvipa, storspov, sånglärka, ladusvala, buskskvätta, stenskvätta utanför fjällen, törnsångare, sydlig gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, pilfink (n = 13)
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Ett rikt odlingslandskap
+ 3
= 4
‐ 6
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Levande skogar
+ 7
= 7
‐ 2
Figur 6. Indikatorer för åtta grupper av fåglar utvalda för sex av de svenska miljömålen (miljömålets namn i rubriken). Data är från standardrutterna och åren 2002-2012. De tunna linjerna runt huvudlinjen visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 2002. Siffrorna i de små rutorna anger antalet arter som är signifikant ökande (+), minskande (-) respektive utan signifikant förändring (=). De ingående arterna listas i rutorna intill figurerna. Artnamnet är i fet stil för arter med statistiskt säkerställd ökning 2002-2012, samt kursiv fet stil om trenden är signifikant minskande.
Indicators for the Swedish Enviromental Objectives: A rich diversity of plant and animal life (black), Flourishing Lakes and Streams (upper blue), Thriving Wetlands (northern Sweden - olive green, southern Sweden - pale blue), A Varied Agricultural Landscape (brown), Sustainable Forests (green), and A Magnificent Mountain Landscape (mountain birch forest – lower blue, tundra – red). Species in bold had significant positive trends 2002-2012, species in bold italics had significant declines. The numbers in the small boxes show the number of species with significantly increasing (+), decreasing (-) and non-significant trends (=).
Storslagen fjällmiljö
Kalfjäll: fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv, snösparv (n = 7)
Fjällbjörkskog: dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, svartvit flugsnappare, bergfink, gråsiska (n = 8)
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Storslagen fjällmiljö, kalfjäll
+ 1
= 3
‐ 3
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Trim Index
Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog
+ 0
= 3
‐ 5
