Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2010
Åke Lindström, Martin Green & Richard Ottvall
Innehållsförteckning
Summary 2
Svensk sammanfattning 3
Inledning 3
Metoder 4
Resultat och Diskussion (inkl. Figurer 1–5) 7
Artkommentarer (inkl. Figurer 6–9) 17
Tack 26
Tabell 1. Antal inventerade punktrutter vintrarna 1975/1976–2009/2010 27
Tabell 2. Antal inventerade punktrutter somrarna 1975–2010 27
Tabell 3. Antal inventerade standardrutter 1996–2010 27
Tabell 4. Antal observerade individer på punkrutterna vintrarna 2008/2009–2009/2010 28 Tabell 5. Antal observerade individer på punkrutterna somrarna 2009–2010 30 Tabell 6. Antal observerade individer på standardrutterna somrarna 2009–2010 33 Tabell 7. Antal observerade individer på nattfågelrutterna sommaren 2010 36 Tabell 8. Antal observerade däggdjur på nattfågelrutterna sommaren 2010 36 Figur 10. Diagram som visar populationsindex vintertid, punktrutter 37 Figur 11. Diagram som visar populationsindex häckningstid, punktrutter och standardrutter 44 Appendix 1. Deltagarförteckning för punktrutter gjorda på vintern och sommaren 61
Appendix 2. Deltagarförteckning för standardrutter 2009 69
Appendix 3. Deltagarförteckning för nattrutter 2010 78
Biologiska institutionen, Lunds universitet Lund 2011
Omslagsbild/Cover: Svartvit flugsnappare Ficedula hypoleuca Alla bilder/All pictures: Åke Lindström
Summary
Lindström, Å., Green, M. & Ottvall, R. 2011. Monitoring population changes of birds in Sweden.
Annual report for 2010, Department of Biology, Lund University. 79 pp.
We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Biology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results for 2010 include data from 622 winter point count routes in 2009/2010 (35th winter), of which 281 were carried out during the Christmas/New Year count and 262 summer point count routes (36th year). A third programme is running since 1996 with 716 Fixed routes, systematically (semi-randomly) distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 498 Fixed routes were completed in the summer of 2010 (third best year).
Trends were analyzed using TRIM. A new programme for covering night-active birds started in 2010 (point counts along roads with one route per 25x25 km square of the country). 105 routes were covered at three occasions each (March, April and June) this year.
In the Christmas/New Year count 2009/2010, about 300,000 individuals of 133 species were counted by 230 observers on 281 different routes (Fig. 1). Almost half of the birds were
Bramblings. Moderate to strong increases in winter populations over the last decade are present in eleven species. Declines over the same period are prominent in four species (Fig. 10).
On the point count routes in summer 2010, about 100 000 birds of 204 species were counted by 161 observers on 262 different routes (Fig. 1). From the Fixed routes 143,000 birds of 221 species were reported by 250 different persons. Trend graphs for a large number of species are presented in Fig. 11. More graphs and indices can be found on the homepage (address below).
Over the last 10–12 years, 22 species have had moderate to strong positive trends, while 18 species show clear negative trends during the same period. Following the hard winter of 2009/2010, the summer population size of cold sensitive species like Grey Heron, Wren and Goldcrest dropped dramatically from the year before.
The night routes yielded good data for five owl species and several other night-active birds.
In the future we expect to be able to calculate trends for at least ten species that none of the other programmes have covered before. Larger mammals were also counted on the night routes, suggesting that it will be possible to calculate trends for about ten species.
Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (page 10). Farmland birds (“Vanliga jordbruksfåglar”, 11 species) show a more than 50% decline since 1975.
Woodland birds (“Vanliga skogsfåglar”, 26 species) have declined with about 30%, whereas a group of other common birds (“Övriga vanliga fåglar”, 21 species) have declined with about 10%.
We also present the corresponding indicators based on the new system with Fixed routes (indices since 1998). All but one of six indicators turned downwards during 2010. The birds in Sweden are doing relatively better according to the Fixed routes, but also among them, farmland birds are doing worst. Another set of indicators, official indicators of biodiversity within the national Environmental Objectives set by the Swedish Parliament based on data from the Fixed routes, are presented as well. Four indicators showed positive changes between 2009 and 2010 (farmland, mountain tundra, mountain birch forest and northern wetlands) while two indicators remained virtually unchanged between the years (forest and ‘a rich diversity of plant and animal life’). The indicators for birds in lakes and streams and for southern wetlands showed lower values 2010 compared to 2009.
Homepage: www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring
Svensk sammanfattning
Lindström, Å., Green, M. & Ottvall, R. 2011. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2010. Rapport, Biologiska institutionen, Lunds Universitet. 79 pp.
I denna rapport redovisas populationstrender för 175 svenska fågelarter för åren 1975–2010. Fåglarna har räknats på vintern och på sommaren enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren men täcker hela Sverige. De har räknats sedan 1996. Vintern 2009/2010 räknades nästan 300 000 fåglar av 133 arter på 281 rutter. Sommaren 2010 räknades knappt 100 000 fåglar av 204 arter på 262 punktrutter och 143 000 fåglar av 221 arter på 498 standardrutter. Mest anmärkningsvärt med säsongen var att den kalla vintern 2009/2010 gick mycket hårt sommarpopulationerna av köldkänsliga arter som häger, gärdsmyg och kungsfågel.
Över de senaste 10–15 åren uppvisar följande arter de mest oroväckande nedgångarna: dalripa, storspov, brushane, gråtrut, tornseglare, spillkråka, sånglärka, hussvala, lappmes, nötkråka, kungsfågel, hämpling, rosenfink, bergfink, ortolansparv och videsparv. Samma period har en påtaglig ökning registrerats för snatterand, grågås, sångsvan, glada, tjäder, järpe, trana, småspov, skogssnäppa, fisktärna, skogsduva, ringduva, tretåig hackspett, kaja, talgoxe, blåmes, nötväcka, dubbeltrast, svarthätta,
gransångare (båda raserna), steglits och mindre korsnäbb. Ser man på trender för hela grupper av arter går det fortsatt dåligt för fåglarna i jordbrukslandskapet.
Nattfågeltaxeringen, ett helt nytt system med inventering av nattaktiva arter startades under 2010.
Under året inventerades 105 nattrutter (punktrutter, en rutt per 25x25 km ruta) vid tre tillfällen (mars, april och juni). Detta gav glädjande nog goda data för åtminstone fem ugglearter och ytterligare ett antal nattaktiva fåglar. Vår bedömning är att det med motsvarande inventeringsinsats kommer att vara möjligt framöver att beräkna trender för minst tio arter som inte täckts av redan tidigare pågående system.
Dessutom kommer några arter som redan idag kan täckas av punktrutter och standardrutter att täckas bättre av nattrutterna. Även större däggdjur räknades på nattrutterna och totalt observerades 18 arter.
INLEDNING
Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i
tid. Bevakningen sker genom årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 2009/2010 och
sommaren 2010. Det är nu den 35:e vintersäsongen och den 36:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975 och den 15:e säsongen för standardrutterna som startade 1996. I rapporten presenteras populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt. Projektets stora värde ligger istället i de långsiktiga trenderna, som visar
populationsutvecklingen för svenska fåglar under tre och ett halvt decennium.
Under det gångna året påbörjades också ett system för övervakning av nattaktiva fåglar. Totalt 105 nattfågelrutter, spridda från Trelleborg i söder till Kiruna i norr, inventerades vid tre tillfällen (mars, april och juni). Några trender kan givetvis
Månen har varit många inventerares sällskap under 2010, det år när de första 105 nattfågelrutterna genomfördes i Svensk Fågeltaxerings regi.
The moon has been the company of many census persons in 2010, the year when the first105night
redovisning av verksamheten och insamlade data ingår i denna årsrapport. Även däggdjur räknades, något vi tänker utvidga till att gälla även standardrutterna under 2011.
Fåglarnas trender används inte bara för att beskriva hur det går för enskilda arter. Trender för grupper av arter slås också samman till så kallade indikatorer, som visar hur går för biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i synnerhet, i olika habitat och geografiska områden. Sedan länge ingår svenska punktruttsdata i tre olika gemensamma EU-indikatorer och vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige separat. Dessutom bidrar Svensk Fågeltaxering, med hjälp av data från standardrutterna, till att skapa indikatorer för hur riksdagens olika miljömål efterlevs
(www.miljomal.se). I denna rapport presenteras indikatorer för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar samt för det övergripande sextonde miljömålet Ett rikt växt- och djurliv.
Under året publicerade vi en vetenskaplig uppsats tillsammans med franska och holländska forskare som analyserade hur populationsutvecklingen varit 1989–2008 för 62 olika fågelarter i Frankrike, Holland och Sverige (Jiguet m.fl. 2010). Bird population trends are linearly affected by climate change along species thermal ranges. Proc. R. Soc. Lond. B 277:3601–3608). Det generella mönstret är att inom en art går det sämst för populationerna i den varmare delen av artens
utbredningsområde (normalt längst söderut) men successivt bättre ju närmre man kommer de kallare delarna av utbredningsområdet. Detta tolkas som att de nordliga populationerna är de som gynnas mest när de nordligaste trakterna av utbredningen blir allt varmare. I söder däremot kanske det till och med börjar bli ”för varmt” emellanåt. Klimatuppvärmningen är alltså redan i full gång med att påverka de svenska fåglarnas antal och utbredning.
Det goda samarbetet med landets länsstyrelser fortsätter. Under 2010 gick även Hallands län med i standardruttsprogrammet. Nu är inte mindre än 20 av landets 21 län officiellt med!
Vi hoppas att landets runt 500 inventerare inom Svensk Fågeltaxering, samt övriga intresserade i de svenska fåglarnas väl och ve, skall finna intresseväckande och upplysande information i denna rapport.
METODER
Inventeringsmetoder
Tre huvudmetoder används inom fågelövervakningen för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter, standardrutter samt nattrutter. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Var i Sverige fåglar räknades under 2010 framgår av figur 1.
Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken 20 punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 1975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen.
Standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om 2x2 km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem
minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 30–40 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 25 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 716. Metoden infördes 1996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer.
Nattrutter. I grunden mycket lik punktrutterna på så vis att inventeraren själv väljer var rutten ska gå. Rutten är dock styrd genom att det endast kan finnas en sådan per 25x25 km yta i landet
inventeraren byts ut. Rutten ska gå längs allmänt tillgängliga vägar som är farbara året runt. Längs rutten placerar inventeraren ut 20 punkter med minst två km avstånd mellan punkterna. Från varje punkt räknas hörda och sedda fåglar under fem minuter vid tre tillfällen per år (mars, april och juni). Metoden infördes 2010 men har testats i Uppsala län under åren 2008-2009. På nattrutterna räknas även däggdjur, både under de fem minuterna på punkterna samt under transportsträckorna mellan punkter. Däggdjursräkningen är frivillig men 90 % av
nattinventerarna har valt att också räkna däggdjur på sina rutter.
Beräkning av index
Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss skall vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra.
Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM.
TRIM (TRends & Indices for Monitoring data) är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive sommarpunktrutterna, samt standardrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år.
Notera att endast (log)linjära trender beräknas med TRIM. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med långsiktiga stabila trender.
Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood- metoden” med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år (”serial correlation” - många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). I TRIM räknas de mest sannolika värdena ut för de år en rutt inte inventerats och dessa används sedan tillsammans med de faktiska räkningarna vid den statistiska behandlingen av index. De ifyllda värdena påverkar dock inte index som sådana. När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer sofistikerade detaljer om TRIM-index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info.
Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i figurerna 10 och 11. Varje års index i siffror finns att tillgå i Excel-filer på hemsidan. För alla de tre inventeringsprogrammen har vi använt 1998 som basår (index = 1). Anledning till att använda 1998 som basår är att det detta år gjordes 166 standardrutter, vilket är 23 % av rutterna och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi uteslöt alltså de två första årens standardruttsdata, då för få rutter gjordes. För de två sommarprogrammen har vi valt att rita kurvorna i samma figur för att göra dem direkt jämförbara.
Så här läser du Vinterfågelräkningens figurer: Antalet fåglar (och därmed index) har för 1998 satts till 1. En blå linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. I havsörnens fall betyder indexet på ungefär 0,5 för 1975 att det fanns 0,5 gånger så många individer som basåret, dvs. populationen 1975 var bara hälften så stor som år 1998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt Via nattfågelinventeringen
får vi äntligen chans att följa hornugglans populationsutveckling i Sverige.
Through the Night routes, the population development of the Long-eared Owl in Sweden can now be tracked.
ligger över eller under 1. Det viktiga är istället vilka trender som finns i kurvan. Den första siffran i parentesen efter artnamnet (”42” för havsörnen) visar det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år.
Andra siffran (7), är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorleken.
Havsörnen har alltså ökat med i genomsnitt 7 % per år över hela perioden. Parentesen avslutas med en beskrivning av trendens statistiska säkerhet. NS (”not significant”) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande
p<0,05, p<0,01 och p<0,001. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden.
För sommarräkningarna har data från de två programmen sammanförts, här exemplifierat av talgoxen. Den röda linjen visar punktruttsdata och den svarta streckade linjen visar standard- ruttsdata. Kurvorna sammanfaller i basåret 1998. I den andra rubrikraden återfinns motsvarande
detaljinformation som för Vinterfågelräkningen, med data från sommarpunktrutterna till vänster och standardrutterna till höger. Det har på sommar- punktrutterna setts i genomsnitt 2090 talgoxar per år mellan 1975 och 2010. Arten har över denna period minskat med i genomsnitt 0,7 procent per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna gäller att i genomsnitt 2442 fåglar setts per år 1998-2010 och arten har under denna period ökat med 5,1 % per år.
Notera alltså skillnaden mellan de två trendsiffrorna – de berör olika tidsperioder!
Fågelindikatorer
Under 2003 startade organisationen European Bird Census Council (EBCC) ett projekt för att i förenklad form beskriva hur det går för de vanligaste fåglarna i Europa. Trenderna hos fågelarter typiska för ett visst habitat, till exempel jordbrukslandskapet, summeras till en enda trend. Indika- torerna blir helt enkelt fåglarnas motsvarighet till aktievärldens Dow Jones eller Nasdaq. Under 2004 beslutades inom EU att denna indikator skall användas som ett sätt att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU (se Vår Fågelvärld 2/2005). Här presenterar vi motsvarande siffror för Sverige, baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används för hela Europa. Det är dessa siffror som ingår i de europeiska indikatorerna.
Tre indikatorer har beräknats: Vanliga jordbruksfåglar (”Common farmland birds”), Vanliga skogsfåglar (”Common woodland birds”) samt Övriga vanliga fåglar (”All other common birds”).
För Europa har 124 arter valts ut, av vilka 33, 28 och 63 placerats i respektive grupp. Av dessa ingår i de svenska beräkningarna 14, 21 resp. 45 arter (Fig. 3 och 4). Att färre arter finns med i Sverige beror på att vissa arter inte förekommer i vårt land och att andra är för fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet har bestämts utifrån ett europeiskt perspektiv och speglar i enstaka fall inte förhållandena i Sverige speciellt väl. Vissa arter, likt ”jordbruksarterna” törnskata och gulsparv, förekommer i Sverige även i stor utsträckning på hyggen och i kraftledningsgator. Vi har valt att behålla den europeiska standarden för jämförbarhetens skull.
Först har TRIM-index beräknats för varje art. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Medelindex är det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs
1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 0
0.5 1 1.5 2
2.5 Havsörn, Haliaeetus albicilla - (42, 7, ***)
1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 0
0.5 1 1.5 2
Talgoxe, Parus major (2090, -0.7, ***; 2442, 5.1, ***)
Bergfinken är en av arterna i fågelindikatorn för miljömålet Storslagen fjällmiljö,
fjällbjörkskog.
The Brambling is one of the species included in the Swedish indicator for A magnificent mountain landscape.
Sedan sommaren 2007 används data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter även som officiella indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling inom de nationella miljömålen samt därunder liggande delmål (se Vår Fågelvärld 7/2007). Indikatorer för Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Storslagen fjällmiljö, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv har redan varit med i tidigare rapporter och uppdateras här med data från 2010. Grundtanken är att följa ett urval relativt specialiserade
fågelarters populationsutveckling, fåglar vars ekologi har god koppling till de olika miljömålen och på så sätt få lättbegripliga
indikatorer på läget för den biologiska mångfalden. I indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv ingår samtliga arter som valts ut för övriga indikatorer, kompletterat med ytterligare några från marina miljöer.
De sex indikatorerna presenteras, både på nationell och på regional nivå, på miljömålsportalen (www.miljomal.se) där det också finns för- djupande texter att läsa. Fågeldata från standardrutterna är en av de få indikatorer på biologisk mångfald i Sverige som finns i dagsläget. En mer detaljerad genomgång av tankegångarna bakom arturvalet för miljömålsindikatorerna presenterades i årsrapporten för 2007.
RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 2010
Deltagare
Huvuddelen av inventeringarna har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter samt nattrutterna. Vad gäller standardrutterna så arvoderas ett femtontal personer centralt av projektet för att inventera standardrutter i avlägsna och svårtillgängliga delar av Sverige. För nattrutterna betalar projektet ut bilersättning för körda
sträckor. Dessutom har genom länsstyrelsernas försorg olika typer av ersättning utgått till många standardruttsinventerare, vilket är mycket uppskattat. Totalt deltog under året 508 personer. En förteckning över deltagare återfinns i Appendix 1 (fria punktrutter), Appendix 2 (standardrutter) och Appendix 3 (nattrutter). Är du själv inventerare så kontrollera att dina uppgifter stämmer.
Fria punktrutter
Antalet inventerade vinterpunktrutter var det lägsta på mycket länge. För huvudperioden runt jul och nyår var det första året sedan 1985 som antalet inventeringar var färre än 300 och totalt sett det var det tredje lägsta antalet någonsin. För perioderna 1–2 och 4–5 var värdena de absolut lägsta någonsin (Tabell 1). Delvis berodde de låga siffrorna på den stränga vintern som hindrade många från att inventera, men trenden är i vilket fall långsiktigt vikande. Antalet sommarpunktrutter sjönk också något jämfört med fjolåret (Tabell 2). Punktruttsprogrammet behöver alltså tillskott av nya inventerare. På kort sikt hoppas vi att många av de personer som inventerar de mer krävande standardrutterna även vill starta en egen punktrutt. Det är enkelt att lägga upp och inventera en punktrutt och vore ett mycket viktigt tillskott för att upprätthålla de långa fina tidsserierna. På längre sikt måste nya grupper av inventerare nås.
Totalt gjordes 281 vinterpunktrutter av 230 olika personer under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period 3). Drygt 80 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt rapporterade 237
olika personer vinterfågelräkningar. Under period 3 räknades 2009/2010 totalt 298 967 individer av 133 arter (Tabell 4). Motsvarande siffror för 2008/2009 var 153 573 individer av 136 arter.
Perioderna 1, 2, 4 respektive 5 sågs 76 449, 57 618, 31 785 respektive 36 683 individer. TRIM- index och trender för ett stort antal arter (period 3) finns i figur 10.
Figur 1. Antal och fördelning av inventerade vinter- punktrutter (period 3), sommarpunktrutter, standardrutter respektive nattfågelrutter per 25 x 25 km yta vintern 2009/2010 och sommaren 2010. För punkt- rutterna betyder de olikstora symbolerna 1, 2, 3–4, 5–7 respektive 8–10 unika rutter per ruta. För standardrutterna och nattfågelrutterna finns en rutt per ruta och de vita symbolerna visar vilka rutter som gjorts.
The number and distribution of free point counts per 25 x 25 km squares in winter 2009/2010 (upper left) and summer 2010 (upper right).
The symbols represent 1, 2, 3–
4, 5–7 and 8–10 routes per square. For the Fixed routes (lower left) and night routes (lower right) there is one route per square and the white symbols denote those that were counted in 2010.
Totalt gjordes 262 fria sommarpunktrutter av 161 olika personer. Rapporterna för 2010 omfattade 98 228 fågelindivider av 204 arter (Tabell 5). Motsvarande siffror för 2009 var 103 405 fåglar av 208 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i figur 11.
Standardrutterna
Totalt inventerades 498 standardrutter under 2010, det tredje bästa året någonsin (Fig. 1, Tabell 3).
Sammanlagt deltog 250 olika personer. Sex rutter hade fram till sommaren 2010 inventerats endast en gång. Fem av dessa blev inventerade 2010. Den sjätte rutten, 29H7C Marko, kunde inte
inventeras. Det första planerade besöket hindrades på grund av renkalvsmärkning i området och det andra besöket fick avbrytas på grund av snöstorm. Sveriges 716 standardrutter har nu inventerats i genomsnitt 6,9 gånger. Fjorton rutter har inventerats alla 15 åren.
På de 498 inventerade standardrutterna sågs 143 426 fåglar av 221 arter längs linjerna och 46 604 av 199 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs 222 arter. En detaljerad listning över antalet fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 6. Totalt har genom åren 253 arter setts på standardrutterna. Nya arter för året blev svarttärna och bläsgås. TRIM-index för standardrutterna finns i figur 11. Indexen är beräknade på data från och med 1998.
Nattrutterna
Inom nattfågeltaxeringen inventerades 105 olika rutter, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder, av 101 olika personer (Fig. 1). Av dessa täcktes 95 rutter (90 %) vid alla tre tillfällen (mars, april, juni). Samtliga 105 rutter inventerades vid minst två tillfällen. Totalt sett genomfördes 102 rutter under period 1 (mars), 102 rutter under period 2 (april) och 101 rutter under period 3 (juni).
Nattfågeltaxeringar genomfördes i 18 av Sveriges 21 län. Flest rutter inventerades i Uppsala (14), Skåne (14) och Östergötlands län (12). I Värmlands, Hallands och Blekinge län gjordes inga nattrutter alls. I Norrland genomfördes 23 rutter, i Svealand 34 rutter och i Götaland 48 rutter.
I skrivande stund är samtliga fågelresultat ännu ej slutgiltigt kontrollästa varför vi här redovisar preliminära resultat för 25 utvalda och särskilt intressanta nattaktiva arter som registrerades på rutterna (Tabell 7).
För 19 av de 25 redovisade arterna räknades fler individer in än på sommarpunktrutterna och standardrutterna (tabellerna 5–7). Från standardrutterna och de fria punktrutterna vet vi att arter som totalt sett observeras på minst tio rutter och med minst 20 individer går det att beräkna trender med godtagbar statistisk styrka. Vi räknar alltså med att med bibehållen fältinsats (ca 100 rutter) kommer vi kunna beräkna trender för 16 av arterna i tabell 7. Nio av dessa är arter där trender inte har
kunnat presenteras baserat på de dagbaserade övervakningssystemen. Resterande är sådana där dataunderlaget förstärks kraftigt med hjälp av nattrutter. Med fler inventerade rutter kommer naturligtvis ytterligare arters populationsutveckling att kunna följas på ett tillfredsställande sätt.
Goda antal inräknades även av ytterligare ett antal arter som ej redovisas här (till exempel storlom, sångsvan, trana, storspov, gök, rödhake, rödstjärt, trastar, rörsångare och sävsångare).
Dessa är arter som är både dag- och nattaktiva i olika omfattning och för vilka vi idag får in goda data från standard- och punktrutter, men de kan alltså förstärkas med nattdata.
Totalt åtta ugglearter observerades under nattfågeltaxeringarna. För sju av dessa (alla utom den till stor del dagaktiva jordugglan) registrerades betydligt fler individer än under standard- och punktrutterna. För fem arter (sparvuggla, kattuggla, slaguggla, hornuggla och pärluggla) är antalet inräknade individer tillräckligt stort för att någorlunda robusta nationella trender ska kunna
beräknas framöver. Med ytterligare inventerade rutter kommer troligen även berguv att kunna följas på ett godtagbart sätt.
Från nattrutterna begär vi också in uppgifter om antal ungkullar av olika ugglearter. Under 2010 inräknades goda antal ungkullar av kattuggla och hornuggla. Ungkullar av pärluggla och berguv inräknades också, men endast en av varje. Förutom uppgifter om antal kullar (som redovisas här) insamlas även data om uppskattat antal ungar per kull. Dessa två uppgifter kommer framöver att
Figur 2. Antalet individer
observerade per nattfågelrutt av fem i huvudsak nattaktiva arter. Ingen av dessa arter täcks bra av de övriga programmen inom Svensk Fågeltaxering.
The number of individualsof five mainly night-active species observed on the night counts in 2010. The five species are (from upper left to lower right):Long-eared Owl, Tawny Owl, Tengmalm’s Owl, Nightjar and Corncrake.These species are not covered well by the other schemes within the Swedish Bird Survey.
kunna användas för att titta närmare på eventuella trender i ungproduktion och häckningsutfall för åtminstone de vanligaste ugglearterna på nationell nivå.
Om uggleräkningarna slog väl ut blev de nattsjungande tättingarna något av en besvikelse.
Alla de arter som regelbundet förekommer i landet observerades, men endast fem arter i sådana antal att det kan räcka till framtida trendberäkning (tabell 7). Av dessa är det enbart näktergal, gräshoppsångare och kärrsångare där antalet observerade individer är tillräckligt högt för att framtida robusta trender ska kunna beräknas. I samtliga fall är detta dock arter som även täcks av standard- och punktrutterna. Datamängden för alla tre blir dock betydligt större med
nattaxeringarna. Detta gäller särskilt för gräshoppsångaren där fyra-sex gånger fler fåglar registrerades på nattrutterna jämfört med standard- och punktrutterna.
De ovanligare arterna flod-, vass-, trast- och busksångare noterades bara med enstaka individer och dessa arter är troligen alltför ovanliga i landet för att kunna fångas upp av
nattfågeltaxeringen, även om antalet inventerade rutter skulle utökas ordentligt. De delar av landet varifrån flest individer av nämnda arter spontanrapporteras hade dessutom god täckning under 2010.
Om resultaten för de egentliga nattsångarna var lite av en besvikelse så var resultaten för övriga nattaktiva arter i juni desto mera glädjande. Tio arter tas upp i tabell 7 varav åtta inräknades i så stora antal att framtida trendberäkning bedöms som rimlig. Fyra av dessa kan vi idag inte följa på ett godtagbart sätt genom standard- eller punktrutter (vaktel, kornknarr, vattenrall och nattskärra) och för övriga fyra (rördrom, morkulla, enkelbeckasin och trädlärka) innebär nattruttsdata en förstärkning av data. Särskilt gäller detta för rördrom och morkulla som idag har svag (rördrom) eller måttlig (morkulla) täckning i standard- och punktrutterna.
Nattfågeltaxeringen ger även möjlighet att belysa nattfåglarnas utbredningsmönster och på sikt förändringar i dessa. Önskvärt är då givetvis en bättre geografisk täckning av hela landet än vad som var fallet 2010, men redan idag kan några tydliga mönster ses i de olika arternas utbredning (Fig. 2).
Däggdjur, större än smågnagare och exklusive fladdermöss, rapporterades (detta var frivilligt) från hela 95 rutter (90 % av genomförda rutter). Från 83 rutter rapporterades däggdjur från alla tre inventeringstillfällena, från 94 rutter vid två tillfällen och i ett fall endast från ett av
inventeringstillfällena. Däggdjur rapporterades från 92 rutter i mars, 90 rutter i april och 89 rutter i juni. Totalt inkom data för 18 däggdjursarter från 271 inventeringstillfällen. Antalet inräknade däggdjur visas i sin helhet i tabell 8. Där visas resultaten från punkter och transportsträckor separat samt totalsummor.
Totalt rapporterades 15 däggdjursarter från punkterna och lika många från
transportsträckorna. Huvuddelen av arterna (12 stycken, 67 %) sågs på både punkter och längs transportsträckor. För de flesta arter, 13 stycken (72 %), gav transportsträckorna inte helt oväntat fler inräknade individer än punkterna. För vissa av de talrikare arterna var skillnaden stor, och transportsträckorna stod för 70-88 % av totalantalet individer för fälthare, skogshare, vildkanin, grävling, vildsvin, kronhjort och dovhjort. Skillnaden var mindre för älg och rådjur (59 resp. 54 % av totalantalet individer inräknade på transportsträckorna). Av de talrikare arterna var det endast rödräv som inräknades i högre antal på punkterna (66 % av totalantalet individer). Förklaringen bakom detta är att en stor del av rävarna utgjordes av ropande sådana i mars och april.
Rådjur var den art som inräknades i högst antal följt av dovhjort och fälthare. Även rödräv inräknades i tresiffriga antal. Rådjuret toppar även listan över antalet rutter med observationer av arten, före fälthare, rödräv och grävling. Med samma bedömningsgrunder som för fåglarna ovan, att arten ska ha inräknats med minst 20 individer på minst tio rutter, bör det med denna
inventeringsinsats framöver gå att beräkna godtagbara trender för fem arter baserat på data från enbart punkterna (fälthare, rödräv, älg, rådjur och dovhjort). Från enbart transportsträckorna bör materialet hålla för nio arter (fälthare, skogshare, vildkanin, rödräv, grävling, vildsvin, älg, rådjur och dovhjort). Tittar vi på det sammanlagda materialet från både punkter och transportsträckor bedöms även igelkott kunna vara en art för vilken data håller för trendberäkning.
Räkningen av däggdjur slog så väl ut att vi planerar införa detta även på standardrutterna
Vi önskar givetvis att ännu fler nattrutter kan inventeras under kommande år och nya inventerare är varmt välkomna. Som synes i figur 1 är det önskvärt med ökad täckning (fler rutter) i västra
Götaland och Svealand samt i hela Norrland, men utrymme för fler gjorda rutter finns i de flesta län.
Datarevision: Databasen för Svensk Fågeltaxering ökar varje år med nya data, men även gamla data ses regelbundet över. Bland annat försöker vi för standardrutterna plocka bort dunungar och
boungar för en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar. Den ökade informationen i samband med detta har uppenbarligen haft effekt, för endast få rapporter kom under 2010 in som inkluderade dunungar. Dessa skall på standardrutterna inte rapporteras. Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller:
Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I
protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.
När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.
Helst skall inte dunungar rapporteras på punktrutterna heller, men det är OK så länge man alltid gör det. På nattrutterna ska antalet kullar och ungar av ugglor räknas och rapporteras separat från antalet gamla fåglar.
Under året har en större revision gjorts av äldre punktruttsdata, bland annat genom att en stor mängd detaljerade punktdata införts. De första åren av dataläggning var minnesbristen på datorerna ett stort problem och därför datalades fram till 1991 bara ruttsummorna.
Fågelåret 2010 jämfört med 2009 Vintern 2009/2010
För de 83 arter där årliga index beräknats för period 3 (jul/nyår), var det 35 arter (42 %) där index ökade jämfört med 2008/2009 och 48 arter (58 %) där index minskade (alla årsindex finns i en excel-fil på hemsidan). För 12 arter ökade index med så mycket som 50 % eller mer. Av dessa kan nämnas salskrake, ringduva, björktrast, koltrast, stare, grönsiska, bofink och bergfink. Lägg därtill den fantastiska mängden rödvingetrastar, något vi redan belyst i Fågelåret 2009. För sju arter minskade index med mer än 50 % mellan åren, nämligen brunand, alfågel, blå kärrhök, sparvuggla, gröngöling, ängspiplärka och varfågel. Som vanligt följdes alltså en generellt bra vinter av en sämre.
Sommaren 2010
Av 140 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 64 arter (46 %) vars
finns i en excel-fil på hemsidan). För sju arter var siffrorna 50 % bättre än föregående år nämligen sångsvan, gluttsnäppa, silltrut, backsvala, gråsiska, domherre och ob korsnäbb. För brunand och gärdsmyg minskade index med mer än 50 %. Därtill kan läggas att inte en enda videsparv sågs på punktrutterna. Det är första gången sedan startåret 1975 som detta händer.
För standardrutterna var motsvarande siffror för 182 arter/raser att 95 ökade (52 %) och 87
minskade (48 %, alla årsindex finns i en excel-fil på hemsidan). Bland de 20 arter som ökade med mer än 50 % kan nämnas: fjällvråk, bivråk, fjällripa, fjällpipare, småspov, kärrsnäppa, brushane, backsvala, ringtrast, blåhake, steglits och rosenfink. För arter i kursivt var detta speciellt glädjande då de har långsiktigt vikande trender i våra serier. Bland de 9 arter som minskade med mer än 50 % fanns dvärgmås, gråspett, gärdsmyg, sidensvans och större korsnäbb.
För de 137 arter/raser som registrerades i tillräcklig mängd i båda sommarprogrammen var det 94 (69 %) som hade förändringar i samma riktning (båda upp eller båda ner) och 43 (31 %) som hade förändringar i olika riktning. För de 24 vanligaste arterna/raserna (påträffade i genomsnitt i mer än 1000 exemplar på de fria punktrutterna) var mellanårsförändringarna den samma hos en ännu större andel arter, 79 % (19 arter). Bland de 98 arter som i genomsnitt noterats i mer än 100 exemplar på punktrutterna var det bara backsvala och domherre som ökade med mer än 30 % i båda sommarprogrammen och storskarv, häger, sothöna, gärdsmyg och kungsfågel som minskade med mer än 30 % i båda delprogrammen. I alla fall fyra av de fem sistnämnda arterna är kända för sin stora känslighet för vinterkyla. Deras kraftiga minskning var alltså att förvänta efter den stränga vintern 2009/2010.
Fågelindikatorer
Nedan presenteras två grupper av indikatorer som baseras på data från Svensk Fågeltaxering. Båda grupper indikatorer har formell status – den första gruppen i EU (och Sverige), den andra enbart i Sverige. Det finns flera anledningar att det plockas fram många olika indikatorer. Viktigaste orsaken är att de bakomliggande syftena har varit olika, såsom att belysa utvecklingen i olika geografiska regioner eller i olika miljöer. Därmed
kommer både arturval och tidsperioder att bli olika.
Först presenteras de indikatorer som baseras helt på punktruttsdata och har ett europeiskt arturval.
Därefter visas de indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med ett för Sverige bättre anpassat arturval. De sistnämnda indikatorerna baseras dessutom på standardruttsdata.
De europeiska indikatorerna
Här presenteras indikatorer för svenska fåglar grupperade som: Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga vanliga fåglar. Dessa data rapporteras till European Bird Census Council, som inkluderar dem i de officiella europeiska fågelindikatorerna. Till höger sammanfattas de tre indikatorerna för Sverige (Fig. 3). På nästa sida visas varje indikator för sig (Fig. 4). Där presenteras också motsvarande värden baserat på standardrutterna.
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8 2.0
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010
Trim index
Svenska fågelindikatorer
Övriga
Skog Jordbruk
Figur 3. De tre fågelindikatorer för svenska fåglar som ingår i EUs officiella
biodiversitetsindikator (mer detaljinformation i Fig. 4).
The three bird indicators that are included in the EU bird indicators (more details are presented in Fig. 4).
Det är viktigt att tänka på att indikatorerna innefattar våra vanligaste fåglar. Många av de mest kräsna arterna, till exempel de som föredrar äldre och mer orörd skog (lappmes, lavskrika, vissa hackspettar och ugglor), är relativt ovanliga och kommer därför inte med i beräkningarna. De representeras därför inte nödvändigtvis av dessa indikatorer.
Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för övriga arter. Det är noterbart att trenderna det senaste decenniet är betydligt mer positiva enligt standardruttsdata. Orsakerna till trendskillnaderna mellan punkt- och standardrutter, som fortfarande är delvis oförklarade, diskuterades i rapporten för 2006.
Grupperna sinsemellan är det dock fortfarande jordbruksfåglarna som det går sämst för. Vid årets uppdatering var det dock endast jordbruksfågelindikatorn baserad på standardrutterna som gick upp, övriga fem indikatorer gick ned.
Svenska miljömålsindikatorer
I figur 5 presenteras indikatorer för de sex miljömålen Ett rikt växt- och djurliv, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen
fjällmiljö baserat på data från standardrutterna. För Myllrande våtmarker visas två kurvor; en för norra Sverige (Norrland+Dalarna) och en för södra Sverige (Götaland+Svealand, exkl. Dalarna).
Även Storslagen fjällmiljö har två kurvor; en för arter knutna till kalfjället och en för arter knutna till fjällbjörkskogen. Fjällindikatorerna baseras endast på de rutter som ligger i fjällkedjan.
Figur 4. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågel- indikatorer. Data är från sommarpunktrutterna (1975-2010, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (1998-2010, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 1998. Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden.
Indicators for three groups of Swedish birds, according to the species selection of the EU Common Bird Index.
Data are from free choice summer point counts (brown = farmland birds, green = woodland birds, blue = other common birds, including 95% CI). The orange thin lines are the same indicators, but based on the Fixed routes.
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010
Trim index
Vanliga jordbruksfåglar
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010
Trim index
Vanliga skogsfåglar
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010
Trim index
Övriga vanliga fåglar
Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = 21).
Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 14).
Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake,
gräshoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta,
trädgårdssångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45).
Indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv bygger på data för alla de arter som ingår i övriga miljömålsindikatorer samt ytterligare fem arter (se box i Fig. 5).
Indikatorerna är beräknade med startår 2002, vilket innebär att det är endast är korttidstrender över nio år som redovisas. Valet av startår beror på att det var från detta år som antalet inventerade rutter kom upp i en nivå där det är möjligt att även göra en regional uppdelning av materialet för olika delar av landet (här visas dock endast de nationella indikatorerna, regionala indikatorer visas på Miljömålsportalen). Arturvalen för de europeiska indikatorerna (sid 11) respektive
miljömålsindikatorerna för jordbruks- och skogsfåglar överlappar självfallet en del men inte helt.
Urvalet av skogsfåglar för miljömålsindikatorn är mer specifikt än motsvarande för den europeiska indikatorn. Trots detta kommer inte alla av de mest krävande arterna, som ofta finns i låga tätheter och därmed fångas upp dåligt av standardrutterna, med i miljömålsindikatorn.
Fyra indikatorer (Rikt odlingslandskap, båda indikatorerna för Storslagen fjällmiljö samt Myllrande våtmarker i norra Sverige) uppvisade ett högre index 2010 jämfört med 2009. Mest ökade
indikatorn för kalfjällsfåglar (+15 %) och den för våtmarksfåglar i norra Sverige (+13 %). Indikatorerna för Levande sjöar och vattendrag samt för Myllrande våtmarker i södra Sverige visar ett lägre index för 2010 jämfört med 2009 (-10 resp. -28 %). Indikatorerna för Levande skogar och för Ett rikt växt- och djurliv var i princip desamma 2010 som 2009 (inom ± 1 %). Ingen av indikatorernas index för 2010 var signifikant skiljt från startårets (2002) värde.
Flertalet av de mönster som vi har anat under tidigare år tenderade att försvagas i och med tillägget av 2010 års data. Tidigare minskningar försköts mot oförändrade index, ökningar förbyttes i minskningar och totalt sett så kan läget sammanfattas med att förändringarna över de nio åren är ganska små. För fåglar i sjöar och vattendrag och våtmarker i söder kan 2010 års låga index sannolikt till viss del förklaras av den hårda vintern 2009-2010 som innebar att flera arter som övervintrar i norra och västra Europa minskade i antal. Samma minskning fanns inte för fåglar knutna till våtmarker i norra Sverige. Många vadararter inräknades i höga antal under 2010 vilket är en stor del av förklaringen till det skilda mönstret mellan de ”blöta” indikatorerna. Indikatorn för norra Sveriges våtmarker bygger till större del än den för Sydsverige på vadararter med mer sydliga övervintringsområden, som troligen inte drabbats så hårt av den gångna vintern.
Från och med i år har vi inkluderat information om hur många av de ingående indikatorarter som ökar eller minskar i antal. Trots de relativt stabila mönster som indikatorerna uppvisar, så är det en övervikt av minskande arter. Av totalt 75 arter som ingår i indikatorn för Ett rikt växt och djurliv ökade 14 (19 %) signifikant i antal under perioden 2002-2010 och 23 arter (31 %) minskade
signifikant i antal. För resterande 38 arter finns inga signifikanta förändringar i index 2002-2010.
Mönstren skiljer sig mellan olika indikatorer men nämnas kan att bland arterna för Ett rikt odlingslandskap så minskade hela sju arter signifikant 2002-2010 (tofsvipa, storspov, sånglärka, buskskvätta, stare, hämpling och gulsparv) medan bara tre arter ökade signifikant i antal under samma period (ladusvala, sydlig gulärla och pilfink). Även i fjällen överväger antalet minskande arter (sex stycken, dalripa, fjällripa, ängspiplärka, rödvingetrast, lövsångare och bergfink). Bara fjällabben ökar.
För övriga indikatorer är ökningar och minskningar mera jämnt fördelade och antalet ökande arter är fler än antalet minskande inom Levande skogar, Levande sjöar och vattendrag och
Myllrande våtmarker i södra Sverige. Detta mönster tolkar vi som att det, precis som vi
uppmärksammat tidigare och ovan, främst är odlingslandskapets fåglar som det går fortsatt dåligt för. Fjällens fåglar kräver också fortsatt uppmärksamhet även om bilden efter 2010 inte ser lika negativ ut som efter 2009. Att bilden kan ändras så snabbt redan när bara ett eller två nya år
Lavskrikan är en av arterna i miljömålsindikatorn för Levande skogar.
Siberian Jay, one of the species included in the Swedish indicator for Living forests.
Levande sjöar och vattendrag:
storlom, smålom, skäggdopping, vigg, knipa, småskrake, storskrake, fiskgjuse, sothöna, drillsnäppa, fisktärna, silvertärna, forsärla (n = 13)
Ett rikt växt- och djurliv: Samtliga arter som ingår i övriga indikatorer samt ejder, strandskata, silltrut, havstrut och glada (n = 75)
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Ett rikt växt- och djurliv + 14
= 38
‐ 23
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Levande sjöar och vattendrag
+ 3
= 8
‐ 2
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Myllrande våtmarker, norra Sverige + 3
= 6
‐ 5
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Myllrande våtmarker, södra Sverige
+ 2
= 6
‐ 0
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Ett rikt odlingslandskap
+ 3
= 3
‐ 7
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
Trim Index
Levande skogar
+ 3
= 3
‐ 2
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog
+ 0
= 4
‐ 4
0 0.2 0.4 0.6 0.8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Trim Index
Storslagen fjällmiljö, kalfjäll
+ 1
= 4
‐ 2
Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes, svartmes, tofsmes, entita, talltita, lappmes, trädkrypare, domherre, nötkråka, lavskrika (n = 16) Ett rikt odlingslandskap: tofsvipa, storspov, sånglärka, ladusvala, buskskvätta, stenskvätta utanför fjällen, törnsångare, sydlig gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, pilfink (n = 13)
Storslagen fjällmiljö
Kalfjäll: fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv, snösparv (n = 7)
Fjällbjörkskog: dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, svartvit flugsnappare, bergfink, gråsiska (n = 8)
Myllrande våtmarker
Norra Sverige: smålom, kricka, bläsand, sångsvan, trana, ljungpipare, enkelbeckasin, småspov, grönbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa, brushane, smalnäbbad simsnäppa (n = 14)
Södra Sverige: rördrom, kricka, sångsvan, brun kärrhök, trana, sothöna, enkelbeckasin, grönbena (n = 8)
Figur 5. Indikatorer för åtta grupper av fåglar utvalda för sex av de svenska miljömålen (miljömålets namn i rubriken). Data är från standardrutterna och åren 2002-2010. De tunna linjerna runt huvudlinjen visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 2002. Siffrorna i de små rutorna anger antalet arter som är signifikant ökande (+), minskande (-) respektive utan signifikant förändring (=). De ingående arterna listas i rutorna intill figurerna. Artnamnet är i fet stil för arter med statistiskt säkerställd ökning 2002-2010, samt kursiv fet stil om trenden är signifikant minskande.
Indicators for the Swedish Enviromental Objectives: A rich diversity of plant and animal life (black), Flourishing Lakes and Streams (upper blue), Thriving Wetlands (northern Sweden - olive green, southern Sweden - pale blue), A Varied Agricultural Landscape (brown), Sustainable Forests (green), and A Magnificent Mountain Landscape (mountain birch forest – lower blue, tundra – red). Species in bold text had significant positive trends 2002-2010,
Samarbete med landets länsstyrelser
Det goda samarbetet med landets länsstyrelser fortsatte under 2010 och inför året gick även Hallands län med. De 20 deltagande länen är nu AB, AC, BD, C, D, E, F, G, H, K, M, N, O, S, T, U, W, X, Y och Z län.
Hemsidan
På Svensk Fågeltaxerings hemsida: www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring kan du läsa om Historik, Metoder, Resultat, Indikatorer och Publicerade arbeten, Länkar till andra hemsidor, Koordinatörer (namn på viktiga regionala kontaktpersoner) samt finna Blanketter (inventeringsprotokoll). För sommar- och vinterpunktrutter, standardrutterna, samt för nattrutterna finns excel-filer som kan användas för rapportering (fylls i på egen dator och skickas bifogad till ett e-mail).
ARTKOMMENTARER
Här följer korta kommentarer till ett urval arter. Det är få arter som det bedrivits tillräcklig god forskning på för att säkert kunna fastställa orsaker till populationsförändringar. Däremot finns det ibland rimliga förklaringar. Kommentarerna skall i de flesta fall ses som kvalificerade gissningar.
För några arter finns en kod (t.ex. V+, SP-, STD+) som visar att det senaste årets index för arten inom respektive program (vintern V, sommarpunktrutterna SP och standardrutterna STD) varit det hittills högsta (+) eller lägsta (-). Dessa ”rekord” bör tolkas med försiktighet. Om ett sådant värde ingår i en trend av ökande eller minskande värden utgör det en bekräftelse av denna trend.
Om värdet däremot avviker kraftigt från de tidigare värdena bör det behandlas med reservation. Det gäller särskilt extremt kraftiga ökningar. En beståndsnedgång kan teoretiskt vara hur stor som helst, medan en ökning måste vara biologiskt rimlig, dvs. inte större än ungproduktionen föregående år, minskad med dödligheten under det passerade året (gäller dock ej invasionsarter).
I samband med arbetet med årsrapporten har vi för standardrutterna analyserat trender separat för ”södra” respektive ”norra” Sverige. Vi drog då gränsen ungefär vid Limes Norrlandicus, genom att låta Dalarnas län och Norrlandslänen bilda ”norra Sverige”. Övriga Svealandslän bildar
tillsammans med Götaland ”södra Sverige”. De detaljerade analyserna visas inte här (med ett undantag), men vi hänvisar till dem i en del arttexter.
Information om populationsförändringar i Danmark har hämtats från Heldbjerg och Eskilsen (2010, Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2009. DOF), och för Europa från EBCCs hemsida (www.ebcc.info/PECBMS). För Sveriges del refereras också till sträckräkningarna vid Falsterbo (Nils Kjellén, www.skof.se/fbo), ringmärkningen vid Ottenby fågelstation
(http://www.sofnet.org/ofstn), de internationella sjöfågelräkningarna (Nilsson, L & Månsson, J.
2010). Inventering av sjöfågel, gäss och tranor i Sverige. Årsrapport 2009/10. Biologiska institutionen, Lunds Universitet, www.zoo.ekol.lu.se/waterfowl ) samt LUVRE-projektet i
Ammarnäs (www.luvre.org) Referenserna ”SOF 2009” och ”SOF 2010” syftar på ”Fågelåret 2008”
respektive ”Fågelåret 2009”.
Storlom (STD-). Långsiktigt har arten ökat enligt punktrutterna. De senaste 10–15 åren verkar dock beståndet ha varit stabilt även om standardrutterna gav det lägsta indexet hittills sedan starten.
Arten har på standardrutterna ökat signifikant i södra Sverige 1998-2010 medan mönstret i norra Sverige varit svagt negativt.
Smålom. Index varierar starkt mellan åren på standardrutterna, dock utan tydlig trend. Även för denna art finns det dock intressanta skillnader mellan norra och södra Sverige. Smålommen ökar signifikant i norra Sverige medan tendensen i söder är den omvända. Detta stämmer väl överens med tidigare signaler från Projekt Lom. Punktruttsmaterialet som domineras av södra Sverige visar förvisso på en långsiktig ökning men underlaget är klent.
Skäggdopping. Både punktrutts- och standardruttsindex minskade rejält från 2009 till 2010, vilket är helt naturligt efter den bistra vintern. Den positiva trend som standardrutterna visade tidigare försvann därmed.
Storskarv. Båda sommarindex sjönk, möjligen en effekt av den kalla vintern 2009/2010. Generellt verkar ökningen nu ha stannat av. Dansk Ornitologisk Forening rapporterade nyligen den största minskningen som hittills noterats mellan två enskilda år just mellan 2009 och 2010, sannolikt som en följd av den kalla vintern.
Häger (STD-). Hägerns låga index i standardrutterna 2010 kom inte som någon överraskning efter den kalla vintern 2009/2010. Hägern är mycket känslig för kalla vintrar och sådana har
påverkat populationsstorleken mer eller mindre omedelbart även tidigare. Index i punktrutterna sjönk följaktligen till det lägsta värdet sedan 1980-talets kalla vintrar.
Rördrom (STD-). Ett direkt parallellfall till hägern. Även här föll punktruttsindex ner till 1980-talets låga nivåer, rimligen med samma bakomliggande förklaring – en kall vinter i Nordvästeuropa.
Snatterand (STD+). För första gången presenterar vi en trend för snatterand. Även om materialet är klent är bilden entydig, arten har ökat starkt i antal under de senaste sex åren, vilket stämmer väl överens med annan fågelrapportering (SOF 2009, 2010).
Bläsand (STD-). Notera att den kurva från punktrutterna som var med i fjolårets rapport var felaktig! Index 2010 var det lägsta under standardruttsperioden och den negativa trenden är nu statistiskt säkerställd. Även punktrutterna, som sannolikt också innehåller rastande fåglar på väg mot okända häckningsplatser, visar på en negativ trend. Vi har tidigare ställt frågan hur det egentligen går för Sveriges häckande bläsänder och den känns nu än mer motiverad.
Materialet är trots allt begränsat och vi kan bara konstatera att vi inte vet så mycket. Förbryllande i sammanhanget är att den i Västeuropa övervintrande, och huvudsakligen i Ryssland häckande, bläsandspopulationen har ökat kraftigt i antal under en längre period.
Vigg. Index steg något från 2009 till 2010 men trots detta finns en signifikant negativ trend i standardruttsmaterialet. Vid närmare analys av denna visar det sig att viggen minskat kraftigt i Göta- och Svealand under de senaste dryga tio åren medan ingen signifikant förändring skett i norra Sverige under samma tid. Detta stämmer bara delvis med mönstret på punktrutterna.
Sentida inventeringar av olika skärgårdsområden samt exempelvis Mälaren stöder dock att en minskning skett i södra Sverige.
Ejder. Punktrutterna visar på en minskning de senaste två decennierna medan standardrutterna inte ger någon enhetlig bild. Ejdern var mycket i blickfånget under 2010 då kraftiga minskningar noterades i vissa skärgårdar under året, samtidigt som rapporter om väldigt dålig ungproduktion fått stort utrymme i media. Som nämnts i tidigare rapporter täcks inte kusthäckande och ofta grupplevande fåglar likt ejdern speciellt bra av våra räkningar. En detaljerad sammanställning av kustfågelinventeringar runt hela landet efter 2010 års säsong gav stöd för bilden av kraftiga minskningar under senare år och möjligen finns det nu ca 20 % färre svenska ejdrar än vad som fanns 1975. Däremellan ökade ejdern kraftigt fram till mitten av 1990-talet varefter antalen har minskat kontinuerligt. Särskilt kraftig har minskningen varit under de allra senaste åren.
Antalet hägrar i Sverige sjönk dramatiskt mellan 2009 och 2010, mest troligt beroende på den mellanliggande mycket bistra vintern.
The Grey Heron numbers dropped dramatically from 2009 to 2010, most probably because of the very cold winter inbetween.
