Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2014
Martin Green & Åke Lindström
Innehållsförteckning
Summary 2
Sammanfattning 3
Inledning 3
Metoder 4
Resultat och Diskussion (inkl. Figurer 1–8) 8
Artkommentarer 21
Tack 31
Tabell 1. Antal inventerade punktrutter vintrarna 1975/1976–2013/2014 32
Tabell 2. Antal inventerade punktrutter somrarna 1975–2014 32
Tabell 3. Antal inventerade standardrutter 1996–2014 32
Tabell 4. Antal observerade fåglar på punkrutterna vintrarna 2012/2013–2013/2014 33 Tabell 5. Antal observerade fåglar på punkrutterna somrarna 2013–2014 35 Tabell 6. Antal observerade fåglar på standardrutterna somrarna 2013–2014 38 Tabell 7. Antal observerade däggdjur på standardrutterna somrarna 2013–2014 41 Tabell 8. Antal observerade fåglar på nattrutterna somrarna 2013–2014 42 Tabell 9. Antal observerade däggdjur på nattrutterna somrarna 2013–2014 43
Figur 9. Diagram med populationsindex för 188 arter 44
Figur 10. Diagram med populationsindex för 48 arter – nattrutterna
Appendix 1. Deltagarförteckning för punktrutter vintern 2013/2014 och sommaren 2014
63 68
Appendix 2. Deltagarförteckning för standardrutter 2014 76
Appendix 3. Deltagarförteckning för nattrutter 2014 85
Biologiska institutionen, Lunds universitet Lund 2015
Omslagsbild/Cover: Lappmes Siberian Tit Parus cinctus Alla foto/photos: Åke Lindström
Summary
Green, M. & Lindström, Å. 2015. Monitoring population changes of birds in Sweden. Annual report for 2014, Department of Biology, Lund University. 86 pp.
We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Biology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results for 2014 include data from: 599 winter point count routes in 2013/2014 (39th winter), of which 294 were carried out during the Christmas/New Year count, 254 summer point count routes (40th year) and 505 Fixed routes (19th year). In the programme for covering night-active birds (5th season), 121 routes were covered at three occasions each (March, April and June). Population trends were analyzed using TRIM and trends for 202 different species are presented. The geographical distributions of the covered routes are also presented (Fig. 1). Large mammals are counted on the Night routes and the Fixed routes since 2010 and 2011, respectively.
In the Christmas/New Year count 2013/2014, about 170,000 individuals of 136 species were counted by 235 observers. On the point count routes in summer 2014, about 97,000 birds of 212 species were counted by 154 observers. From the Fixed routes 136,000 birds of 223 species were reported by 235 persons. The Night routes yielded a little more than 10,000 birds of 43 species, counted by 112 observers. Trend graphs for a large number of species are presented in Figs. 9 and 10.
More graphs and indices can be found on the homepage (address below, new since 2014). About 4000 mammals were counted (all surveys together), the most common being Roe Deer, Moose, Red Fox, Fallow Deer and European Hare.
Over the last 10 years, the most pronounced declines (at least 5
% per year) are found in Sand Martin, Willow Grouse, Coot,
Greenfinch, Greater Black-backed Gull, Starling, Pheasant, Common Eider, Goldeneye and Canada Goose, with declines from -12.1 % per year in Sand Martin to -5.1 % per year in Canada Goose. The strongest increases the same period are found in Chiffchaff (spp. collybita), Ring Ouzel, Ringed Plover, Goldfinch, Cormorant, Chiffchaff (spp.
abietinus), Wryneck, Kestrel, Blackcap and Redshank, with increases from 16.9 % per year in the southern Chiffchaff to 5.1 % per year in Redshank.
When analyzing trends for groups of species, based on their
phylogeny, habitat preferences or regional occurrence, the last decade have seen particularly
declining numbers in ducks, grouse and sparrows, farmland and montane birds, as well as in birds in western and northern Sweden. A more positive picture can be found in divers/grebes and warblers, as well as in birds from southern and eastern Sweden.
Homepage: www.fageltaxering.lu.se
Antalet svarthättor har ökat stadigt och länge i Sverige.
The Blackcap has increased for a long time in Sweden.
Sammanfattning
Green, M. & Lindström, Å. 2015. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2014. Rapport, Biologiska institutionen, Lunds Universitet. 86 pp.
I denna rapport redovisas populationstrender för 202 svenska fågelarter för åren 1975–2014. Fåglarna har räknats på vintern och på sommaren enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren (sedan 1996) men täcker hela Sverige. Nattaktiva fåglar har räknats sedan 2010. Även större däggdjur räknas på standardrutterna och nattrutterna.
Vintern 2013/2014 räknades 168 000 fåglar av 136 arter på 294 rutter. Sommaren 2014 räknades 97 000 fåglar av 212 arter på 254 punktrutter och 136 000 fåglar av 223 arter på 505 standardrutter. Inom nattfågeltaxeringen, som startades 2010, inventerades 121 rutter vid upp till tre tillfällen (mars, april och juni) under 2014. Totalt inräknades drygt 10 000 fåglar av 43 arter på nattrutterna. På standardrutternas linjer räknades 1269 däggdjur av 16 arter och på nattrutternas transportsträckor sågs 2391 individer av 16 arter. De talrikaste arterna var rådjur, fälthare, rödräv, dovhjort och älg.
Över de senaste 10 åren uppvisar följande 10 arter de kraftigaste statistiskt säkerställda
minskningarna på standardrutterna: backsvala, dalripa, sothöna, grönfink, havstrut, stare, fasan, ejder, knipa och kanadagås, från -12,0 % per år hos backsvalan till -5,1 % per år hos kanadagåsen. De arter/raser som ökat mest är sydlig gransångare, ringtrast, större strandpipare, steglits, storskarv, nordlig gransångare, göktyta, tornfalk, svarthätta och rödbena. De har ökat med från 16,9 % per år hos sydlig gransångare till 5,1 % per år för rödbena.
Ser man på trender för hela grupper av arter, baserat på systematisk tillhörighet, habitatval eller geografiska region, har det på det senaste dryga decenniet gått allra sämst för andfåglar, hönsfåglar och sparvar, för fåglarna i jordbrukslandskapet och i fjällen, samt för fåglarna i västra och norra Sverige. Det har däremot gått bra för lommar/doppingar och sångare, och för fåglarna i sydöstra Sverige.
INLEDNING
I denna rapport presenteras populationstrender för drygt två tredjedelar av de i Sverige häckande fågelarterna. Räkningarna är en del i Naturvårdsverkets och Länsstyrelsernas miljöövervaknings- program och utförs bland annat för att oroväckande tendenser i fåglarnas antal skall upptäckas i tid.
Under samlingsnamnet Svensk Fågeltaxering drivs fyra olika delprogram, som alla bygger på årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Projektets största värde ligger i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar under fyra decennier. Trenderna ger viktig information om de svenska fåglarnas status till forskare och naturvårdare i Sverige och
utomlands, samt till amatörornitologer. Data används också som underlag för den svenska rödlistan.
Årsrapporten omfattar vintern 2013/2014 och våren-sommaren 2014. Det är nu den 39:e vinter- och 40:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975, den 19:e säsongen för standardrutterna som startade 1996 och den femte för nattrutterna som startade 2010.
De insamlade siffrorna används inte bara för att beskriva hur det går för enskilda arter. Trender för grupper av arter slås också samman till så kallade indikatorer, som visar hur det går för
biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i synnerhet, i olika habitat och geografiska områden. Sedan länge ingår svenska data i tre olika gemensamma EU-indikatorer och vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige separat. Dessutom bidrar Svensk Fågeltaxering, med hjälp av data från standardrutterna, till att skapa indikatorer för hur biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i synnerhet påverkas av hur riksdagens olika miljömål efterföljs (www.miljomal.se). Vi presenterar indikatorer
för sju olika delmål: för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar, för det övergripande sextonde miljömålet Ett rikt växt- och djurliv, samt för miljömålet om Begränsad klimatpåverkan.
Samarbetet med landets samtliga länsstyrelser är fortsatt konstruktivt, stimulerande och
produktivt. För flera länsstyrelser har vi på senare tid skrivit eller bidragit till länsspecifika rapporter över regionala fågeltrender, samtidigt som samarbetet med standardrutter, punkt- och nattrutter har fortsatt.
Ett annat viktigt samarbete som fortsatt under året är det nordiska, som inleddes med en
publikation under 2014 av gemensamma trender för 14 fågelarter i fjällkedjan. Samarbetet bygger på, och underlättas av, att de tre länderna har likvärdiga övervakningssystem (motsvarande de svenska standardrutterna). En uppsats har nyligen färdigställts som visar samnordiska trender för de vadare som häckar i de nordliga (boreala och arktiska) delarna av Norge, Sverige och Finland. Dessa trender torde vara de första i sitt slag i världen där nordligt häckande vadare följs under häckningstid över ett så stort område.
Vi har under 2014 skapat en ny hemsida som också fått ny adress: www.fageltaxering.lu.se. Gå gärna in och läs mer om projektet, studera de senaste trenderna, se vilka vetenskapliga studier som kommit ut från Svensk Fågeltaxerings data samt få nyheter om fågelövervakning i allmänhet. Vi passade i samband med den nya hemsidan även på att skaffa oss en logotyp, något vi faktiskt inte haft förut inom Svensk Fågeltaxering. De tre fåglarna (pärlugglan, storspoven och sädesärlan) är tänkta att spegla artvariationen i de fåglar vi följer och att alla fåglar räknas!
Denna rapport går till alla de ungefär 500 inventerare som bidragit till Svensk Fågeltaxerings inventeringar under senare tid. Vi hoppas rapporten både skall ge svar och väcka frågor om hur det går för Sveriges fåglar, samt sporra till fortsatta inventeringsinsatser. Rapporten skickas dessutom till andra intresserade personer, forskare och myndigheter.
METODER
Inventeringsmetoder
Tre huvudmetoder används för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter,
standardrutter samt nattrutter. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Var i Sverige fåglar räknades under 2014 framgår av Figur 1.
Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken 20 punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 1975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen.
Figur 1. Antal och för- delning av inventerade vinterpunktrutter (period 3), sommarpunktrutter,
standardrutter respektive nattfågelrutter per 25 x 25 km yta vintern 2013/2014 och vår/sommar 2014. För standardrutterna och nattfågelrutterna finns bara en rutt per ruta och de vita symbolerna visar vilka rutter som gjorts.
The number and distribution of free point counts per 25 x 25 km squares in winter 2013/2014 (upper left) and spring/summer 2014 (upper right). For the Fixed routes (lower left) and night routes (lower right) there is one route per square and the white symbols denote those that were counted in 2014.
Standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om 2x2 km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 30–40 minuter per km.
Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 25 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 716. Metoden infördes 1996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer. Sedan 2011 räknas även däggdjur (de större och vilda arterna) på standardrutterna.
Nattrutter. I grunden mycket lik punktrutterna på så vis att inventeraren själv väljer var rutten ska gå. Rutten är dock styrd genom att det endast kan finnas en sådan per 25x25 km yta i landet (motsvarande de gamla topografiska kartbladen) och den skall vara konstant mellan åren även om inventeraren byts ut. Rutten ska gå längs allmänt tillgängliga vägar som är farbara året runt. Längs rutten placerar inventeraren ut 20 punkter med minst två km avstånd mellan punkterna. Från varje punkt räknas hörda och sedda fåglar under fem minuter vid tre tillfällen per år (mars, april och juni).
Metoden infördes 2010 men testades i Uppsala län under åren 2008–2009. Även på nattrutterna räknas däggdjur, både under de fem minuterna på punkterna samt under transportsträckorna mellan punkter.
Beräkning av index
Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss ska vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM (TRends & Indices for Monitoring data).
Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive
sommarpunktrutterna, standardrutterna samt nattrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med riktningsmässigt stabila trender.
Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood- metoden” med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de
problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, att rutter inte räknas varje år, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år (”serial correlation” - många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer detaljer om TRIM-index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info.
Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i Figur 9 och 10. Index i siffror finns i Excel-filer på hemsidan. För de tre längre inventeringsprogrammen har vi använt 1998 som basår (index = 1). Anledning till är att det detta år gjordes 166 standardrutter och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi har ritat kurvorna för vinterpunktrutterna, sommar- punktrutterna och standardrutterna i samma figur. En direkt jämförelse mellan de tre kurvorna ger en sammanhållen bild av hur det går för en art.
Så här läser du trendfigurerna, med blåmesen som exempel. Antalet fåglar (och därmed index) inom varje program har för 1998 satts till 1. En linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. Den blå linjen är för vinterpunktrutterna, den röda för sommarpunktrutterna och den svarta för standard- rutterna. Kurvorna sammanfaller i basåret 1998. I blåmesens fall betyder vinterindexen på ungefär 0,5 för 1975 att det fanns ungefär hälften så många individer som basåret. Populationen 1975 var alltså bara hälften så stor som år 1998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och
därför skall man inte lägga för stor vikt vid huruvida värden före och efter basåret ligger över eller under 1. Det viktiga är vilka trender som finns i kurvan. Med TRIM gör vi en (log)linjär analys, där man beräknar den mest passande (log)linjära trenden (konstant procentuell förändring per år).
I den undre rubrikraden ges trend- statistiken för de tre olika programmen, i ordningen vinterpunktrutter, sommar- punktrutter och standardrutter. Det är tre uppgifter för vartdera programmet,
separerade med semikolon. Det första talet (”3229” för blåmesen) visar det genom- snittliga antalet fåglar observerade per år på Vinterfågelräkningen. Det andra talet (2,2) är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorlek. Blåmesen har alltså ökat med 2,2 % per vinter över hela perioden. Det tredje värdet visar trendens statistiska säkerhet. NS (”not significant”) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd,
motsvarande p<0,05, p<0,01 och p<0,001. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden. Efter semikolon följer motsvarande data för sommarpunktrutterna, där det alltså setts i genomsnitt 884 blåmesar om året mellan 1975 och 2014, med en genonsnittlig ökning om 1,0 % per år, även här med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna, de tre sista värdena inom parentesen, gäller att i genomsnitt 869 fåglar setts per år 1998–2014 och arten har ökat med 3,9 % per år. Notera alltså skillnaden mellan de tre trenderna – de berör olika delprojekt och olika tidsperioder!
Enskilda års värden ska alltid tolkas med försiktighet. Speciellt för arter som ses i lägre antal och på få rutter kan såväl väder som rena tillfälligheter ha stor inverkan på vad som noteras under ett enskilt år.
Fågelindikatorer
Svensk fågeltaxerings siffror används både inom och utom Sverige för att beskriva hur det går för grupper av fågelarter, beroende på i vilken biotop de påträffas. Tre av dessa är ”Vanliga
jordbruksfåglar” (”Common farmland birds”), ”Vanliga skogsfåglar” (”Common woodland birds”) samt ”Övriga vanliga fåglar” (”All other common birds”). Av de mer än hundra arter som valts ut i Europa, finns det i Sverige tillräckligt med data för 14, 21 resp. 45 arter (Fig. 6). Först beräknas ett TRIM-index för varje art och år. Därefter beräknas ett medelindex per år för alla arter. Medelindex är i detta fall det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs upp av en
halvering för en annan art.
Data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter används även som indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling i Sverige, i förhållande till de nationella miljömålen. Efter samma princip som ovan vägs populationsutvecklingen samman hos utvalda fågelarter, vars ekologi har god koppling till de olika miljömålen. Dessa är: Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Storslagen fjällmiljö, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv (Fig. 7). I indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv ingår samtliga arter som valts ut för övriga indikatorer,
kompletterat med ytterligare några från marina miljöer.
Sedan några år tillbaka finns även en indikator för målet Begränsad klimatpåverkan (Fig. 8).
Denna indikator beräknas på ett annat sätt än övriga, men baseras likt de andra på data från
standardrutterna. Samtliga arter som noterats längs rutterna ingår, förutom ett tiotal observationer av Blåmes, Parus caeruleus
(3229, 2,2, ***; 884, 1, ***; 869, 3,9, ***)
1975 1985 1995 2005 2015 0.0
0.5 1.0 1.5 2.0 2.5
förbiflyttande arktiska fåglar. Analyserna bygger på att varje fågelart först klassas efter hur varmt det är inom dess europeiska utbredningsområde under häckningstid (april–augusti). För till exempel lappmesen, järnsparven och steglitsen är denna medeltemperatur +6,9, +12,8 respektive +15,3°C.
Därefter kan man för varje individuell fågelinventering beräkna ”medeltemperaturen” för de
fågelindivider som påträffats. Vi kallar denna ”medeltemperatur” för CTI (”Community Temperature Index”). Sedan kan man följa hur CTI förändras i Sverige med tiden. Förändringar i indikatorn visar på förändringar i fågelsamhällets sammansättning, både vad gäller individantal och
artsammansättning. Om CTI på en plats har ökat med åren har det blivit jämförelsevis fler fåglar av
”varma” arter, ofta på bekostnad av antalet individer av ”kalla” arter och vice versa. Förändringen i CTI speglar därmed om fågelfaunan successivt blir ”varmare” eller ”kallare”.
Indikatorerna för de sju miljömålen presenteras, både på nationell och på regional nivå, på miljömålsportalen (www.miljomal.se) där det också finns fördjupande texter att läsa.
RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 2014
Deltagare
Huvuddelen av inventeringarna har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter samt nattrutterna. Vad gäller standardrutterna så arvoderas ett tjugotal personer centralt av projektet för att inventera standardrutter i norra delarna av Sverige. Vilka dessa personer är varierar mellan åren. Dessutom har genom länsstyrelsernas försorg olika typer av ersättning utgått till många standardruttsinventerare, vilket är mycket uppskattat. För nattrutterna betalar projektet ut bilersättning för körda sträckor och Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Dalarnas län betalar ut ersättningar till de som inventerar nattrutter i de länen, något som starkt bidragit till den goda täckningen i dessa län. Totalt deltog under året 489 personer, vilket är något lägre än förra året. En förteckning över deltagare återfinns i Appendix 1 (fria
punktrutter), Appendix 2 (standardrutter) och Appendix 3 (nattrutter).
Fria punktrutter
Totalt gjordes 294 vinterpunktrutter under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period 3, Tab. 1).
Knappt 80 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt rapporterade 235 olika personer
vinterfågelräkningar. Under period 3 räknades 2013/2014 totalt 168 270 individer av 136 arter (Tab.
4). Motsvarande siffror för 2012/2013 var 132 444 individer av 128 arter. Perioderna 1, 2, 4 respektive 5 sågs 62 156, 46 146, 27 779 respektive 44 555 individer.
Totalt gjordes 254 fria sommarpunktrutter av 154 olika personer (Tab. 2). Rapporterna för 2014 omfattade 97 138 fågelindivider av 212 arter (Tab. 5). Motsvarande siffror för 2013 var 98 650 fåglar av 200 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i Figur 9.
Standardrutterna
Totalt inventerades 505 standardrutter under 2014, det tredje bästa året hittills och en liten ökning gentemot året före (Fig. 1, Tab. 3). Sammanlagt deltog 235 olika personer. Tolv rutter har inventerats alla 19 åren och nio rutter under 18 år. En rutt har inventerats endast två gånger. Sveriges 716
standardrutter har nu inventerats i genomsnitt 9,6 gånger per rutt.
På de 505 inventerade standardrutterna sågs 136 232 fåglar av 223 arter längs linjerna och 43 310 av 208 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs 227 arter. En detaljerad listning över antalet
fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 6. Totalt har genom åren 258 arter setts på standardrutterna. Ny art för året blev sillgrissla som sågs på rutten 08A2H. TRIM-index för standardrutterna finns kombinerade med punktrutternas trender i Figur 9.
På standardrutterna sågs minst ett däggdjur på 270 av de 505 rutterna (55 %). Totalt sågs 1272 djur av 16 arter på linjerna. På fyra år har sammanlagt 23 däggdjursarter setts. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare och älg (Fig. 2, Tab. 7). Det sågs även vardera tre exemplar av björn och järv.
Nattrutterna
Inom nattfågeltaxeringen inventerades 121 olika rutter av 112 olika personer (Fig. 1). Av dessa täcktes 101 rutter (83 %) vid alla tre tillfällen (mars, april, juni) och 117 rutter (97 %) inventerades vid minst två tillfällen. Totalt sett genomfördes 339 inventeringar, varav 118 rutter under period 1 (mars), 111 rutter under period 2 (april) och 110 rutter under period 3 (juni).
I Tabell 8 summeras antalet inräknade individer av samtliga av de 44 arter som nattrutterna fokuserar på. För att få siffrorna i Tabell 8 har vi först noterat det maximala antalet registrerade individer per inventerad punkt, vilka sedan summerats till det maximala antalet individer per rutt och år. På de 121 rutterna registrerades totalt 10 095 individer av 43 arter (av de 44 arterna i tabell 8).
Nämnvärt är att 987 uggleindivider av nio arter bokfördes. Till detta ska också läggas 138 ugglekullar av fyra arter.
Nattrutterna har nu körts i fem år och för första gången ger vi i år en mer fullständig redovisning av huvuddelen av de arter för vilka det går att beräkna trender baserat på detta material. Trend-
beräkningarna baseras maxantalen som nämns ovan. Årliga index och trender kan beräknas för 43 av de 44 arter som redovisas i Tabell 8. Trendfigurer för 38 av dessa visas i Figur 10. Eventuella
Figur 2. Det genomsnittliga antalet individer av tre däggdjursarter sedda på standardrutterna 2011–2014.
The average number of individuals of three mammal species registered on the Fixed routes in 2011–2014. The species are (from left to right): European Hare, Wolverine and Roe Deer.
förändringar under dessa fem år ska givetvis tolkas mycket försiktigt med tanke på den korta period de gäller. Samtliga index och trender återfinns på hemsidan.
På nattrutterna registrerades även 1140 däggdjur av 20 olika arter på punkterna samt 2391 däggdjur av 16 arter på transportsträckorna mellan punkter. Totalt noterades 21 däggdjursarter på nattrutterna under 2014. På samma sätt som för fåglarna ger vi i år för första gången en mer fullständig redovisning av trenderna för de flesta av de större däggdjur som räknas på nattrutterna.
Totalt kan korttidstrender beräknas för tolv däggdjursarter. Trenderna för tio av dessa visas i Figur 10.
Här har vi valt att redovisa trenderna för det material, punkt eller transportsträcka, som gett högst antal noterade individer i genomsnitt per år. I samtliga fall utom för rödräv innebär det att det är trenderna från transportsträckorna som redovisas. Samtliga inräknade däggdjur på nattrutterna redovisas i tabell 9 tillsammans med motsvarande värden från 2013. Samtliga index och trender för däggdjuren återfinns på hemsidan. Björn, varg och lodjur noterades återigen på nattrutterna med ett fåtal individer.
Täckningen av landet när det gäller nattrutterna är fortfarande i princip densamma som varit sedan starten 2010 (se Fig. 1). Genom engagemanget från några av länen i främst östra Svealand (Uppsala, Västmanland och Dalarna) är täckningen av den delen av landet mycket god. Samtidigt är täckningen av de västra delarna av Göta- och Svealand synnerligen gles. Vi önskar fortfarande att ännu fler nattrutter kan inventeras under kommande år och hälsar alla nya inventerare är varmt välkomna. Ökad täckning (fler rutter) i västra Götaland och Svealand samt i hela Norrland står högst upp på önskelistan, men utrymme för fler gjorda rutter finns i de flesta län. Varför inte starta upp nattrutter i den regionala eller lokala föreningens regi? Nattinventering kan med fördel utföras av flera personer tillsammans och bör fungera utmärkt som en föreningsaktivitet.
Datarevision
Databasen för Svensk Fågeltaxering ökar varje år med nya data, men även gamla data ses regelbundet över. Bland annat försöker vi för standardrutterna plocka bort dunungar och boungar för en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar. Dessa skall på standardrutterna inte inkluderas. Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller:
Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.
När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.
Helst skall inte dunungar rapporteras på punktrutterna heller, men det är OK så länge man alltid gör det. På nattrutterna ska antalet kullar och ungar av ugglor räknas och rapporteras separat från antalet gamla fåglar.
Fågelåret 2014 jämfört med 2013 Vintern 2013/2014
Vintern 2013/2014 vara generellt mycket mild. Det var milt i november och i december 2013 var det mycket varmare än normalt i hela landet. Även januari 2014 var mild och i efterföljande februari var det mycket milt igen över hela landet (källa: SMHI). Den relativt varma senhösten och vintern bidrog säkert till de relativt höga indexen vintern 2013/2014. För de 84 arter där årliga index beräknats för period 3 (jul/nyår) så ökade index för 51 arter (61 %) jämfört med 2012/2013 och för 33 arter (39 %) sjönk index (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan). De arter som uppträdde speciellt talrikt denna vinter (jämfört med de senaste tio åren) var gräsand, vigg, salskrake, röd glada, havsörn, tamduva, råka, kaja, svartmes, nötväcka och domherre. Ovanligt låga index för senare tid återfanns hos bläsand, alfågel, kungsörn, tornfalk, fasan, havstrut, mindre hackspett och grönfink (Fig. 9).
Sommaren 2014
Våren 2014 var ovanligt varm, faktiskt bland de varmaste någonsin. Den kom tidigt till hela landet förutom fjällkedjan där den anlände ungefär enligt tidtabell. Inledningen på maj var kall, men sedan
kom värmen och den meteorologiska sommaren hade nått i princip hela Sverige innan maj månads utgång.
Inledningen på juni, när de allra flesta gör sina
inventeringsrutter, blev mycket fin. Däremot kommer ingen som inventerade norrut i Sverige under perioden före och runt midsommar glömma det mycket kyliga och blåsiga väder som rådde då (källa: SMHI).
För de 140 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 72 (51 %) som ökade sitt index och 68 (49 %) som minskade sitt index från 2013 till 2014 (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan).
För standardrutternas 193 arter/raser ökade 108 (56 %) och minskade 85 (44 %) från året före (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan). Sett över båda sommarprogrammen (punkt- och standardrutter) hade, sett i ett tioårsperspektiv, svarthätta och såväl sydlig som nordlig gransångare ett ovanligt bra år. Ett riktig dåligt är hade däremot gråtrut, tornseglare, backsvala, kråka, skata, sv-v flugsnappare, grönfink, gulsparv,
ortolansparv och sävsparv (Fig. 9).
Efter de svaga gnagar- och därmed uggleåren 2012–2103, så gav 2014 tecken på en klar uppgång i gnagarbestånden. Index för samtliga talrikare ugglearter och även för lappuggla steg jämfört med 2013. Även antalet inräknade ugglekullar ökade (Fig. 10). Bland ugglorna var det endast berguv och jorduggla som uppvisade ett lägre index 2014 jämfört med året innan. Hos övriga arter som följs genom nattrutterna så ökade 24 (73 %) och minskade nio (27 %) från föregående år (Fig.10). Främst var det kort- och medeldistansflyttande arter som hade ett relativt bra år, medan flertalet
tropikflyttande nattsångare hade ett lite sämre år än 2013.
Även hos däggdjuren övervägde de positiva förändringarna mellan 2013 och 2014 (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan).
Svartmes sågs i höga antal vintern 2013/2014 och har tillsammans med flera andra mesar blivit något vanligare i Sverige på senare tid.
The Coal Tit was observed in high numbers in the winter of 2013/2014. It has being doing well in Sweden the last decade, as have many other tit species.
Trender det senaste decenniet
De trender som redovisas i Figur 9 inkluderar alla tillgängliga år för standard- och punktrutterna. Nu är serierna så långa att en del av data kan räknas som historiska. Detta är bra nog, men intressantast är ändå ”vad som händer nu”. Vi har därför, likt föregående år, valt att analyserade senaste 10 åren, alltså perioden 2005–2014 och vi koncentrerar oss på standardrutterna. Notera då att detta är en kortare period än de sjutton år som analyserats ovan och både övergripande mönster och artspecifika trender kommer att skilja sig åt från de längre trenderna. Vi presenterar här bara en kort
sammanfattning av resultaten (Fig. 3) men berör flera av trenderna även i arttexterna. En excel-fil med samtliga trender lägger vi på hemsidan.
Vi kan beräkna 10-årstrender för 193 arter/raser (raserna är: sydliga och nordliga gulärlor, lövsångare respektive gransångare). För 41 arter (21 %) är trenden signifikant positiv, dvs. arten ökar
”säkert” i antal. Trenden är positiv för ytterligare 47 arter (24 %), men inte statistiskt säkerställd. För 52 arter (27 %) är trenden negativ, men inte statistiskt säkerställd. Trenden är statistiskt negativ för 53 arter (28 %), vilket betyder att de med största sannolikhet minskar i antal. Det är alltså fler arter som säkert minskar (28 %) än vad som säkert ökar (21 %). De övriga 99 arterna kan statistiskt sett kallas
”stabila” (51 %). Den genomsnittliga trenden för alla 193 arter/raser är en minskning med 0,39 % per år. Generellt är resultaten en marginell förbättring mot förra årets värden.
Totalt 61 arter/raser har trender med den största statistiska säkerheten (p<0,001, ***). Denna nivå av statistisk säkerhet sammanfaller oftast med att det är arter som ses i relativt stora antal. Av dessa arter är det backsvala, dalripa, sothöna, grönfink, havstrut, stare, fasan, ejder, knipa och kanadagås som minskat kraftigast, från -12,0 % per år hos backsvalan till -5,1 % per år hos kanadagåsen. De arter/raser som ökat mest är sydlig gransångare, ringtrast, större strandpipare, steglits, storskarv, nordlig gransångare, göktyta, tornfalk, svarthätta och rödbena. De har ökat med från 16,9 % per år hos sydlig gransångare till 5,1 % per år för rödbena. Samtliga värden presenteras alltså i en excelfil på hemsidan.
Ser man till olika systematiska grupper dyker det upp en del spännande mönster. Riktigt dåligt de senaste 10 åren har det gått för hönsfåglarna, där den genomsnittliga minskningstakten bland de sju arterna är 3,8 % per år. Bara fjällripan har en positiv, om än icke-signifikant trend. Andfåglarna har minskat med i snitt 3 % per år (14 arter) och måsar och tärnor med 2,8 % per år (10 arter). Mest framåt har det gått för lommar och doppingar (+4,0 % per år, 5 arter) och vadare (+1,4 % per år, 21 arter). Den stora gruppen tättingar har ökat i snitt med 0,2 % per år (95 arter). Inom gruppen tättingar har det gått allra bäst för sångarna som ökat med 2,9 % per år (17 arter/raser) och allra sämst har det gått för sparvarna, som minskat med 3,2 % per år (åtta arter).
Figur 3. Fördelningen av trender hos 193 svenska fågelarter/raser under perioden 2005–2014, baserat på standardrutterna. De mörka färgerna (blå och röd) visar statistiskt säkerställda trender (ökningar respektive minskningar) och de ljusare färgerna visar de icke säkerställda trenderna. De sistnämnda kan även betecknas ”stabila”.
The proportion of population trend classes among 193 Swedish breeding bird species/subspecies in 2005–
2014, based on the Fixed Routes. The dark colours (blue and red) indicate statistically significant trends (increases and declines, respectively). The pale colours represent non-significant trends. The latter can be referred to as “stable”.
21%
24%
27%
28%
Trender det senaste decenniet
ÖKNING Ökning Minskning MINSKNING
Trender i olika delar av landet
I förra årets rapport redovisade vi de olika regionala miljömålsindikatorerna (se nedan) för att belysa de skillnader som finns i hur det går för fåglar i olika miljöer i skilda delar av Sverige. I Fågelåret 2013 (SOF 2014) drev vi denna tanke vidare genom att visa hur det gått för samtliga arter i olika delar av landet under senare år. De skillnader som vi då fann var stora och närmast uppseendeväckande.
Därför har vi uppdaterad siffrorna till denna rapport och här redovisar vi det allra senaste läget. Om något kan man säga att de skillnader mellan olika landsändar vi beskrev i Fågelåret 2013 har förstärkts!
Denna analys bygger på standardruttsmaterialet och trender från 2002 och framåt, dvs. för de senaste 13 åren (tre år längre än i stycket ovan). Att det är just den perioden som använts beror på att det är detta startår som vi använder inom miljömålsindikatorerna (se nedan). Vi tittar här närmare på andelen arter med statistiskt säkerställda förändringar (ökningar/minskningar) samt andelen arter med positiv eller negativ riktning på trenden utan att denna är statistiskt signifikant. De senare grupperna av arter kan även benämnas såsom ”stabila” (ingen säkerställd förändring).
I landet som helhet är det en svag övervikt för säkert minskande arter (29 %) jämfört med säkert ökande sådana (24 %). Närmare hälften av de 189 arter/raserna som det går att beräkna en trend för har ingen säkerställd förändring, men 25 % har en negativ riktning och 23 % har en positiv riktning på trenden (Fig. 4). Delar vi landet tvärs av längs breddgraden 60°N, från Norduppland till norska
gränsen i mellersta Värmland, i en biogeografiskt nordlig respektive sydlig del finner vi redan där de första skillnaderna. I söder går det generellt bra och 32 % av arterna ökade signifikant i antal under perioden, medan 23 % har minskat signifikant. De ”stabila” arterna fördelar sig jämnt med 23 % med både positiv och negativ riktning. I de norra två tredjedelarna av landet är bilden betydligt mer
negativ. Där har hela 37 % av arterna säkert minskat i antal samtidigt som endast 18 % har ökat under de senaste 13 åren. Också bland de ej säkerställda förändringarna överväger den negativa riktningen, 31 % jämfört med 14 % i positiv riktning. Räknar vi ihop samtliga arter med negativ riktning på trenden oavsett signifikansnivå blir det hela 68 %, drygt 2/3 av alla arter i norra Sverige (Fig. 4).
Allra sämst har det i norra Sverige gått för dvärgmås, backsvala, lappmes, dalripa, hussvala, skrattmås, grönfink, tornseglare, gråsparv och duvhök som alla minskat med mellan 7 och 14 % per år under 2002–2014. Arter det gått bra för i norra Sverige under samma period, för det finns ju sådana också, är skogsduva, smålom, ringtrast, härmsångare, svarthätta, skogssnäppa, tofsmes, rödbena, större strandpipare och dubbeltrast med ökningar på mellan 5 och 8 % per år. I södra Sverige är det sydlig gransångare, steglits, storskarv, lärkfalk, glada, rödstjärt, mindre korsnäbb, göktyta, sydlig gulärla och skäggdopping som har ökat allra mest, i samtliga fall med mellan 7 och 16 % per år.
Arterna med kraftigast minskning i söder under perioden är häger, rosenfink, stare, fasan, storspov, järpe, björktrast, backsvala och rödvingetrast.
Kikar vi på fåglarna i fjällen, i detta fall alla fågelarter som det kan beräknas en trend för baserat på de 104 standardrutter som ligger i fjällkedjan, finner vi att bilden där inte är fullt lika negativ som i norra Sverige i stort. I fjällen har 23 % av arterna minskat signifikant i antal 2002-2014, samtidigt som 16 % har ökat. De ej säkerställda förändringarna fördelar sig jämnt med 31 % med positiv riktning och 31 % med negativ riktning (Fig. 4). Bland de minskande arterna i fjällområdet 2002–
2014 märks framförallt en grupp med arter som i fjällen kan klassas som typiska fjällbjörkskogs- fåglar, såsom dalripa, björktrast, rödvingetrast, lövsångare, gråsiska och bergfink. Men även sparvarna som är knutna till fjällhed och kalfjäll, dvs. lapp- och snösparv har minskat i antal under perioden. Bland arter som det gått bra för i fjällområdet under denna period finns framförallt flera vadare, några simfåglar, ringtrast samt generalisterna talgoxe och bofink.
Bakgrunden till det övergripande negativa mönstret i norra Sverige ligger alltså inte i att det skulle gå särskilt dåligt för just fåglarna i fjällområdet. Snarare verkar resultaten från fjällen antyda att det är i delarna nedanför dessa som det gått extra mycket utför under de senaste 13 åren. Denna bild stärks också av listan på arter som det gått allra sämst för under perioden. Av dessa är det endast dalripan som kan ses som en fågel med en större andel av utbredningen inom fjällområdet.
Vi vet inte varför det är så stora skillnader mellan södra och norra Sverige under denna period, men mönstret är mycket klart och tydligt. En möjlig faktor som vi trots allt vet är något som påverkar våra fågelsamhällen är klimatförändringar och i just norra Sverige har avvikelserna från normalvärdena varit som störst, genom att det varit genomgående varmare än normalt, i alla fall sett på årsbasis Normalvärdena är i det här sammanhanget medelvärdet från perioden 1961-1990 (www.smhi.se). De fördjupande analyser som vi och andra gjort visar också att det under senare tid relativt sett gått bättre för generalistarter och arter med sydlig tyngdpunkt i utbredningen och relativt sett gått sämre för specialistarter och sådana som har en nordlig tyngdpunkt i utbredningen.
En mer detaljerad uppdelning av landet i de sex olika storregioner som vi använder inom
miljömålsindikatorerna (se www.miljomal.se och Fig. 5) ger ytterligare detaljer. Det har gått generellt bra i sydöstra Sverige. Det är en klar övervikt av ökande arter i Södra Götaland, Östra Götaland samt Östra Svealand.
Figur 4. Fördelningen av antalsförändringar hos vanliga svenska häckfåglar perioden 2002–2014. Arterna är grupperade efter antalsförändringarnas riktning respektive statistiska säkerhet: säkerställd ökning (”ÖKNING”, mörkblå stapel), ej säkerställd ökning (”ökning, ljusblå stapel) eller minskning (”minskning”, ljusröd stapel) samt säkerställd minskning (”MINSKNING”, röd stapel). Trenderna för arterna i de två mittre staplarna skulle också kunna kallas ”stabila”. Siffran inom parentes i rubriken anger antalet ingående arter (det finnsungefär 250 häckande arter i Sverige). De två vänstra figurerna visar hur det går i hela Sverige respektive i fjällen. Till höger är Sverige uppdelat i två delar, med gränsen dragen vid 60°N, vilket är i höjd med Uppsala och södra Dalarna. Huvudelen av arterna i södra Sverige har ökat i antal och huvudandelen av arterna i norra Sverige har minskat i antal.
The bars show the proportion of species with different trends in Sweden in 2002–2014. The groups are: statistically significant increase (”ÖKNING”, dark blue), non-significant inrease (”ökning”, pale blue) or decrease (”minskning”, pale red) and statistically significant decrease (”MINSKNING”, red). The number of species included is in the graph heading. The two left graphs are Sweden as a whole and the mountain region, respectively, and the graphs to the right are Sweden divided into north and south at 60°N.
0%
5%
10%
15%
20%
25%
30%
35%
40%
ÖKNING ökning minskning MINSKNING Hela Sverige (189)
0%
5%
10%
15%
20%
25%
30%
35%
40%
ÖKNING ökning minskning MINSKNING Fjällen (75)
0%
5%
10%
15%
20%
25%
30%
35%
40%
ÖKNING ökning minskning MINSKNING Södra Sverige (142)
0%
5%
10%
15%
20%
25%
30%
35%
40%
ÖKNING ökning minskning MINSKNING Norra Sverige (144)
Figur 5. Fördelningen av antalsförändringar hos vanliga svenska häckfåglar perioden 2002–2014, i sex olika regioner av Sverige. Information om hur diagrammen skall tolkas finns i Figur 4.
The proportion of species with different trends in six regions of Sweden in 2002–2014. For more information on how to read the graphs, see Figure 4.
Allra bäst har det under de senaste 13 åren gått längst i söder där hela 39 % av arterna har haft en signifikant ökning och enbart 9
% har minskat i antal (Fig. 5). Kraftigast ökningar i denna del av landet uppvisas av sydlig gulärla, sydlig gransångare, silltrut, rödstjärt, stjärtmes, nötväcka, steglits, talltita, stenknäck och trana med ökningar på mellan knappt tio och hela 22 % per år.
Notera inslaget av lövskogsanknutna fåglar. Utökas listan till de 20 arter som ökat mest kommer än fler lövskogsarter med såsom entita, trädkrypare och blåmes.
Men det är inte enbart skogens fåglar som det gått bra för längst i söder. Det har också
gått bra för flera av arterna knutna till odlingslandskapet såsom ladusvala, hämpling och pilfink. Till denna grupp hör även gulärlan ovan.
Negativ övervikt, med fler minskande än ökande arter är det i Västra Göta- och Svealand, Södra Norrland och Norra Norrland. Allra sämst har det gått i Västra Göta- och Svealand, dvs. i Västra Götalands och Värmlands län. Där har hela 37 % av arterna minskat signifikant i antal 2002–2014 medan endast åtta % har ökat i antal (Fig. 5). De arter som minskat kraftigast i antal i den regionen under perioden är storspov, näktergal, skogsduva, rödvingetrast, gulärla, stare, skrattmås, tofsvipa, fasan och kungsfågel med minskningar från sju till 12 % per år. En viss övervikt för arter som på något sätt är knutna till jordbruksmark finns i denna grupp, men inbegriper vi samtliga minskande arter så finns bland dessa arter från i princip alla olika miljöer.
När det gäller denna skillnad mellan västra och östra delarna av södra Sverige står vi än mer och famlar efter förklaringar. Vi vet från andra analyser att för just ovan nämnda jordbruksfåglar går det allra sämst just nu i Västra Göta- och Svealand samt i Norrland. I dessa delar av landet är jordbruket många gånger småskaligt och allt större ytor tas ur drift varav en hel del tidigare odlingsmark istället planteras med skog. Kanske kan detta vara en del i förklaringen? Det håller dock inte fullt ut.
Västra Götaland innehåller ju även storskaligt odlingslandskap i form av Västgötaslätten där jordbruket inte direkt hotas av nedläggning. Dessutom går det även knackigt för flera av skogens fåglar i just de här delarna av landet. Kan
klimatförändringar vara inblandade här också? Några tydliga tecken på det har vi inte utan vi får helt enkelt invänta
fördjupade analyser och under tiden fortsätta att övervaka vad som händer.
Stjärtmesen är en av många lövskogsanknutna arter som det gått bra för i sydligaste Sverige på senare tid.
The Long-tailed Tit is one of many species connected to deciduous forest that has increased strongly in southernmost Sweden in recent years.
Antalet små jordbruk i skogsbygden har minskat sedan länge, vilket varit en bidragande orsak till att det gått dåligt för jordbruksfåglarna där.
The number of small farms in more forested regions of Sweden has declined, and with them the number of farmland birds.
Fågelindikatorer
Nedan presenteras två grupper av indikatorer som baseras på data från Svensk Fågeltaxering. Båda grupper indikatorer har formell status – den första gruppen i EU (och Sverige), den andra enbart i Sverige. Först presenteras de indikatorer som baseras helt på punktruttsdata och har ett europeiskt arturval. Därefter visas de indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med ett för Sverige bättre anpassat arturval. De sistnämnda indikatorerna baseras på standardruttsdata.
De europeiska indikatorerna
Här presenteras indikatorer baserade på sommarpunktrutterna för ett antal svenska fågelarter grupperade som: Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga vanliga fåglar.
Dessa data rapporteras till European Bird Census Council, som inkluderar dem i de officiella europeiska fågelindikatorerna. Nedan visas de tre indikatorerna för Sverige (Fig. 6), inklusive motsvarande värden för standardrutterna sedan 1998.
Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för
skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för övriga arter. Bilden från standardrutterna är samstämmig, förutom att skogens fåglar klarar sig betydligt bättre på standardrutterna. Alla index steg mellan 2013 och 2014, förutom jordbruksindikatorn baserad på standardrutterna.
Figur 6. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågelindikatorer.
Data är från sommarpunktrutterna (1975-2014, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (1998-2014, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 1998.
Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden.
Indicators for three groups of Swedish birds, according to the species selection of the EU Common Bird Index. Data are from free choice summer point counts (brown = farmland birds, green = woodland birds, blue = other common birds, including 95% CI). The orange thin lines are the same indicators, but based on the Fixed routes.
Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = 21).
Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 14).
Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake, gräs- hoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta, trädgårds- sångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45).
0,0 0,2 0,4 0,6 0,8 1,0 1,2 1,4 1,6 1,8
1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004 2007 2010 2013 2016
Trim index
Vanliga jordbruksfåglar
0,0 0,2 0,4 0,6 0,8 1,0 1,2 1,4 1,6 1,8
1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004 2007 2010 2013 2016
Trim index
Vanliga skogsfåglar
0,0 0,2 0,4 0,6 0,8 1,0 1,2 1,4 1,6 1,8
1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004 2007 2010 2013 2016
Trim index
Övriga vanliga fåglar
Svenska miljömålsindikatorer
I Figur 7 presenteras indikatorer för de sex miljömålen Ett rikt växt- och djurliv, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö baserat på data från standardrutterna. För Myllrande våtmarker visas två kurvor; en för norra Sverige (norr om 60 grader) och en för södra Sverige (söder om 60 grader). Även Storslagen fjällmiljö har två kurvor; en för arter knutna till kalfjället och en för arter knutna till fjällbjörkskogen. Fjällindikatorerna baseras endast på de 104 rutter som ligger i fjällkedjan. Indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv bygger på data för alla de arter som ingår i övriga miljömålsindikatorer samt ytterligare fem arter (se box i Fig. 7).
Indikatorerna är beräknade med startår 2002. Valet av startår beror på att det var från detta år som antalet inventerade rutter kom upp i en nivå där det är möjligt att även göra en regional
uppdelning av materialet för olika delar av landet. På Miljömålsportalen, www.miljomal.se redovisas även regionala indikatorer för sammanslagningar av län (se Fig. 5 för regionsindelning), men här tar vi endast upp de nationella indikatorerna.
Sju av åtta indikatorer uppvisade ett högre index 2014 jämfört med 2013. Indikatorn för Ett rikt odlingslandskap sjönk dock och denna indikator verkar långsamt men stadigt minska och följer därmed i samma riktning som de båda EU-indikatorerna för jordbrukslandskapet (Fig. 6). Annars är det de båda fjällfågelindikatorerna som är mest negativa.
Man kan också titta på utvecklingen för de enskilda arter som valts ut som indikatorarter för de olika målen. Av dessa 75 arter finns en övervikt för statistiskt säkra minskningar 2002–2014. Det är dubbelt så många arter som minskar signifikant (13 arter, 17 %) än arter som ökar signifikant (26 arter, 35 %). Ungefär hälften av arterna (36 arter, 48 %) uppvisar inga säkra förändringar.
Jordbrukslandskapet och fjällbjörkskogen är två svenska naturtyper där det gått dåligt för fåglarna i senare tid.
The farmland and the mountain birch forest of the north are two nature types in Sweden where the birds in general have been doing poorly recently.
Levande sjöar och vattendrag:
storlom, smålom, skäggdopping, vigg, knipa, småskrake, storskrake, fiskgjuse, sothöna, drillsnäppa, fisktärna,
silvertärna, forsärla (n = 13)
Ett rikt växt- och djurliv: Samtliga arter som ingår i övriga indikatorer samt ejder, strandskata, silltrut, havstrut och glada (n = 75)
Myllrande våtmarker
Norra Sverige: smålom, kricka, bläsand, sångsvan, trana, ljungpipare, enkelbeckasin, småspov, grönbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa, brushane, smalnäbbad simsnäppa (n = 14)
Södra Sverige: rördrom, kricka, sångsvan, brun kärrhök, trana, sothöna, enkelbeckasin, grönbena (n = 8)
Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, nötkråka, lavskrika, stjärtmes, svartmes, tofsmes, lappmes, entita, talltita, trädkrypare, domherre (n = 16) Ett rikt odlingslandskap: tofsvipa, storspov, sånglärka, ladusvala, stenskvätta utanför fjällen, buskskvätta, törnsångare, sydlig gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, pilfink (n = 13)
Figur 7. Indikatorer för sex av de svenska miljömålen (miljömålets namn i rubriken). Data är från standardrutterna och åren 2002–2014. De tunna linjerna runt huvudlinjen visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 2002.
Siffrorna i de små rutorna anger antalet arter som är signifikant ökande (+), minskande (-) respektive utan signifikant förändring (=). De ingående arterna listas i rutorna intill figurerna. Artnamnet är i fet stil för arter med statistiskt säkerställd ökning 2002–2014, samt kursiv fet stil om trenden är signifikant minskande.
Indicators for the Swedish Environmental Objectives: A rich diversity of plant and animal life (black), Flourishing Lakes and Streams (upper blue), Thriving Wetlands (northern Sweden - olive green, southern Sweden - pale blue), A Varied Agricultural Landscape (brown), Sustainable Forests (green), and A Magnificent Mountain Landscape (mountain birch forest – lower blue, tundra – red). Species in bold had significant positive trends 2002-2014, species in bold italics had significant declines. The numbers in the small boxes show the number of species with significantly increasing (+), decreasing (-) and non-significant trends (=).
Storslagen fjällmiljö
Kalfjäll: fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv, snösparv (n = 7)
Fjällbjörkskog: dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, svartvit flugsnappare, bergfink, gråsiska (n = 8)
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Ett rikt växt- och djurliv
+ 13
= 36
‐ 26
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Levande sjöar och vattendrag
+ 2
= 8
‐ 3
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Myllrande våtmarker, norra Sverige
+ 4
= 7
‐ 3
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Myllrande våtmarker, södra Sverige
+ 1
= 6
‐ 1
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Ett rikt odlingslandskap
+ 3
= 4
‐ 6
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Levande skogar
+ 4
= 8
‐ 4
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Storslagen fjällmiljö, kalfjäll
+ 0
= 4
‐ 3
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Trim Index
Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog
+ 0
= 3
‐ 5
