Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2011
Åke Lindström, Martin Green & Richard Ottvall
Innehållsförteckning
Summary 2
Svensk sammanfattning 3
Inledning 3
Metoder 4
Resultat och Diskussion (inkl. Figurer 1–6) 9
Artkommentarer (inkl. Figurer 7–9) 18
Tack 28
Tabell 1. Antal inventerade punktrutter vintrarna 1975/1976–2010/2011 29
Tabell 2. Antal inventerade punktrutter somrarna 1975–2011 29
Tabell 3. Antal inventerade standardrutter 1996–2011 29
Tabell 4. Antal observerade individer på punkrutterna vintrarna 2009/2010–2010/2011 30 Tabell 5. Antal observerade individer på punkrutterna somrarna 2010–2011 32 Tabell 6. Antal observerade individer på standardrutterna somrarna 2010–2011 35 Tabell 7. Antal observerade däggdjur på standardrutterna sommaren 2011 38 Tabell 8. Antal observerade individer på nattfågelrutterna somrarna 2010–2011 39 Tabell 9. Antal observerade däggdjur på nattfågelrutterna somrarna 2010–2011 40 Figur 10. Diagram som visar populationsindex vintertid, punktrutter 41 Figur 11. Diagram som visar populationsindex häckningstid, punktrutter och standardrutter 48 Appendix 1. Deltagarförteckning för punktrutter gjorda på vintern och sommaren 65
Appendix 2. Deltagarförteckning för standardrutter 2011 73
Appendix 3. Deltagarförteckning för nattrutter 2011 81
Biologiska institutionen, Lunds universitet Lund 2012
Omslagsbild/Cover: Storspov Numenius arquata Alla bilder/All pictures: Åke Lindström
Summary
Lindström, Å., Green, M. & Ottvall, R. 2012. Monitoring population changes of birds in Sweden.
Annual report for 2011, Department of Biology, Lund University. 82 pp.
We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Biology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results for 2011 include data from 589 winter point count routes in 2010/2011 (36th winter), of which 273 were carried out during the Christmas/New Year count and 262 summer point count routes (37th year). A third programme is running since 1996 with 716 Fixed routes, systematically (semi-randomly) distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 462 Fixed routes were completed in the summer of 2011 (fourth best year). Trends were analyzed using TRIM. A programme for covering night-active birds started in 2010 (point counts along roads with one route per 25x25 km square of the country). In 2011, 115 routes were covered at three occasions each (March, April and June). The distribution of the covered routes is presented in Figure 1.
In the Christmas/New Year count 2010/2011, about 75,000 individuals of 109 species were counted by 221 observers. The winter was unusually harsh and started already in November. This certainly explains many of the dramatically low winter figures. Moderate to strong increases in winter populations over the last decade are present in seven species. Declines over the same period are prominent in nine species (Fig. 10).
On the point count routes in summer 2011, about 94,000 birds of 199 species were counted by 161 observers on 262 routes. From the Fixed routes 129,000 birds of 217 species were reported by 236 persons. Trend graphs for a large number of species are presented in Fig. 11. More graphs and indices can be found on the homepage (address below). Over the last 10–12 years, the most pronounced declines are found in Grey Heron, Wigeon, Merlin, Willow Grouse, Ruff, Herring Gull, Little Gull, Swift, Siberian Tit, Goldcrest, Common Rosefinch, Ortolan, Rustic and Lapland Bunting. The strongest increases are shown by Cormorant, Greylag Goose, Red Kite, Hobby, Hazel Hen, Crane, Whimbrel, Stock Dove, Blue Tit, Great Tit, Mistle Thrush, Blackcap, Chiffchaff (both Swedish ssp.), Goldfinch, crossbills, A second consecutive hard winter, did not seem to affect cold sensitive species like Grey Heron, Wren and Goldcrest as dramatically as the year before. It was a good year for lemming-eating birds such as Rough-legged Buzzard, Long-tailed Skua, Hawk Owl and Short-eared owl.
The night routes showed higher owl activity and better breeding results in the north compared to 2010. In the southern part of the country owl numbers and breeding output was lower than in 2010.
Very high numbers of Quail were recorded during the night routes in 2011. The numbers of larger mammals counted were relatively similar to the year before. Both bird and mammal data from the night routes will be used for calculating trends as soon as the time series are long enough.
Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (page 14). Farmland birds (“Vanliga jordbruksfåglar”, 11 species) show a more than 50% decline since 1975. Woodland birds (“Vanliga skogsfåglar”, 26 species) have declined with about 30%, whereas a group of other common birds (“Övriga vanliga fåglar”, 21 species) have declined with about 10%. We also present the corresponding indicators based on the new system with Fixed routes (indices since 1998). All but one of six indicators turned downwards during 2010. In the recent 5–10 years, the indicators based on the two schemes have become more and more similar within each habitat. Another set of indicators, official indicators of biodiversity within the national Environmental Objectives set by the Swedish Parliament based on data from the Fixed routes, are presented as well (Fig. 6). Among these, the indicator for mountain birch forest birds is the only one showing a significant trend (negative) for the last ten years.
Five indicators (lakes and streams, forest, mountain tundra, mountain birch forest and ‘a rich diversity of plant and animal life’) showed negative changes between 2010 and 2011. The indicators for birds in wetlands (both northern and southern) and farmland showed unchanged or higher values 2011
compared to 2010.
Homepage: www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring
Svensk sammanfattning
Lindström, Å., Green, M. & Ottvall, R. 2012. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2011. Rapport, Biologiska institutionen, Lunds Universitet. 82 pp.
I denna rapport redovisas populationstrender för 175 svenska fågelarter för åren 1975–2011. Fåglarna har räknats på vintern och på sommaren enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren men täcker hela Sverige. De har räknats sedan 1996. Vintern 2010/2011 räknades 75 000 fåglar av 109 arter på 273 rutter. Sommaren 2011 räknades 94 000 fåglar av 199 arter på 262 punktrutter och 129 000 fåglar av 217 arter på 462 standardrutter. På standardrutterna räknades för första gången även större däggdjur och totalt sågs 1281 djur av 17 arter. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg. Mest anmärkningsvärt på fågelsidan var de höga siffrorna för flera lämmel- specialister, samt att den andra kalla vintern på rad inte verkar ha haft samma svåra effekt på köldkänsliga arter (häger, gärdsmyg och kungsfågel) som året före.
Över de senaste 10–15 åren uppvisar följande arter de mest oroväckande nedgångarna: dalripa, storspov, brushane, gråtrut, dvärgmås, tornseglare, spillkråka, sånglärka, hussvala, lappmes, nötkråka, kungsfågel, hämpling, rosenfink, bergfink, ortolansparv, videsparv och lappsparv. Samma period har en påtaglig ökning registrerats för grågås, sångsvan, glada, tjäder, järpe, trana, småspov, skogssnäppa, skogsduva, ringduva, kaja, talgoxe, blåmes, nötväcka, dubbeltrast, svarthätta, gransångare (båda
raserna), steglits och mindre korsnäbb. Ser man på trender för hela grupper av arter går det fortsatt sämst för fåglarna i jordbrukslandskapet.
Inom nattfågeltaxeringen, det nya system som startades under 2010, inventerades 115 rutter (punktrutter, en rutt per 25x25 km ruta) vid tre tillfällen (mars, april och juni) under 2011. Huvuddelen av ugglearterna registrerades i högre antal och med fler kullar under 2011 jämfört med 2010 i norra Sverige. I södra Sverige var resultatet det motsatta. Av övriga arter utmärkte sig vaktel genom att betydligt fler individer registrerades under 2011 än året innan. Större däggdjur inräknades i ungefär samma omfattning som under 2010. Både fågel- och däggdjursdata kommer att användas för trendberäkningar så snart tidsserierna blivit tillräckligt långa.
INLEDNING
Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så att
eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid.
Fågelräkningarna är en del i Naturvårdsverkets
miljöövervakningsprogram består av årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. I denna rapport presenteras populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter. Projektets största värde ligger i de långsiktiga trenderna, som visar populations- utvecklingen för svenska fåglar under mer än tre och ett halvt decennium. Dessa används inte minst som underlag för det svenska rödlistearbetet, men ger också viktig och detaljerad information om de svenska fåglarnas antalsförändringar till forskare, naturvårdare och amatörornitologer.
De insamlade siffrorna används inte bara för att beskriva hur det går för enskilda arter. Trender för grupper av arter slås också samman till så kallade indikatorer, som visar hur går för biodiversiteten i
Större däggdjur räknas på nattrutterna sedan 2010 och på standardrutterna sedan 2011. Under 2011 registrerades 162 respektive 47 rödrävar.
Larger mammals are surveyed on the night routes since 2010 and on the Fixed Routes since 2011. In 2011, 162 and 47 Red Foxes were counted in the two schemes.
allmänhet och fåglarna i synnerhet, i olika habitat och geografiska områden. Sedan länge ingår svenska punktruttsdata i tre olika gemensamma EU-indikatorer och vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige separat. Dessutom bidrar Svensk Fågeltaxering, med hjälp av data från standardrutterna, till att skapa indikatorer för hur biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i
synnerhet påverkas av hur riksdagens olika miljömål efterföljs (www.miljomal.se). Vi presenterar indikatorer för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar samt för det övergripande sextonde miljömålet Ett rikt växt- och djurliv.
Årsrapport omfattar vintern 2010/2011 och sommaren 2011. Det är nu den 36:e
vintersäsongen och den 37:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975, den 16:e säsongen för standardrutterna som startade 1996 och den andra för nattrutterna som startade 2010. Även om de långsiktiga trenderna får mest fokus har vi i några fall specifikt
diskuterat det senaste årets värden. Man bör dock ha i åtanke att enskilda års värden alltid skall tolkas med försiktigt. Speciellt för arter som ses i lägre antal och på få rutter kan såväl väder som rena tillfälligheter ha stor inverkan.
Nytt för året var att även däggdjur registrerades på standardrutterna, ett försök som slog väl ut. Även om däggdjursräkningen var frivillig valde de allra flesta standardruttsinventerare att delta.
Populationsutvecklingen för åtminstone en handfull däggdjursarter ser ut att kunna följas på detta sätt, inte minst när data kombineras med räkningarna på nattfågelrutterna. Under 2011 gick Gotlands län med i standardruttsprogrammet och därmed är alla Sveriges län officiellt med. Det goda samarbetet med landets länsstyrelser är en mycket viktig och uppskattad del av Svensk Fågeltaxering.
Vi hoppas att årets rapport skall vara ge den information som såväl inventerare som andra intressenter i den svenska fågelfaunan söker. De fantastiska insatser som landets alla
fågelinventerare gör utgör ryggraden i den svenska fågelövervakningen och vi hoppas att denna rapport skall stimulera till fortsatt och utökat inventerande i landet.
METODER
Inventeringsmetoder
Tre huvudmetoder används inom fågelövervakningen för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter, standardrutter samt nattrutter. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Var i Sverige fåglar räknades under 2011 framgår av figur 1.
Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken 20 punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 1975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen.
Standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om 2x2 km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem
minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 30–40 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 25 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 716. Metoden infördes 1996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer.
Under 2011 räknades för första gången även däggdjur (de större och vilda arterna) på standardrutterna. Räkningen var frivillig, men kommer att bli obligatorisk från 2012.
Nattrutter. I grunden mycket lik punktrutterna på så vis att inventeraren själv väljer var rutten ska gå. Rutten är dock styrd genom att det endast kan finnas en sådan per 25x25 km yta i landet (motsvarande de gamla topografiska kartbladen) och den skall vara konstant mellan åren även om inventeraren byts ut. Rutten ska gå längs allmänt tillgängliga vägar som är farbara året runt. Längs rutten placerar inventeraren ut 20 punkter med minst två km avstånd mellan punkterna. Från varje punkt räknas hörda och sedda fåglar under fem minuter vid tre tillfällen per år (mars, april och juni).
Metoden infördes 2010 men har testats i Uppsala län under åren 2008–2009. På nattrutterna räknas även däggdjur, både under de fem minuterna på punkterna samt under transportsträckorna mellan punkter. Däggdjursräkningen var frivillig men nästan alla (98 % 2011) av nattinventerarna har valt att också räkna däggdjur på sina rutter.
Beräkning av index
Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss skall vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är
stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM.
TRIM (TRends & Indices for Monitoring data) är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive sommarpunktrutterna, samt standardrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år.
Notera att endast (log)linjära trender beräknas med TRIM. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med långsiktiga stabila trender.
Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood- metoden” med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år (”serial correlation” -
Utsikten längs linje 5 på standardrutten 29L2C nära Vittangi. Standardrutternas utlägg gör att inventeraren ofta besöker områden som sällan eller aldrig besöks av ornitologer. Här sågs en tretåig hackspett födosöka på hygget och en småspov spelade.
The view along line transect 5 of a Fixed Route in northeast Sweden. The way the routes are distributed means that ornithologists visit sites and habitats they otherwise rarely visit. Here a Three- toed Woodpecker and a whimbrel were seen.
många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). I TRIM räknas de mest sannolika värdena ut för de år en rutt inte inventerats och dessa används sedan tillsammans med de faktiska räkningarna vid den statistiska behandlingen av index. De ifyllda värdena påverkar dock inte index som sådana. När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer sofistikerade detaljer om TRIM-index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info.
Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i figurerna 10 och 11. Varje års index i siffror finns att tillgå i Excel-filer på hemsidan. För alla de tre inventeringsprogrammen har vi använt 1998 som basår (index = 1). Anledning till att använda 1998 som basår är att det detta år gjordes 166 standardrutter, vilket är 23 % av rutterna och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi uteslöt alltså
de två första årens standardruttsdata, då för få rutter gjordes. För de två sommarprogrammen har vi valt att rita kurvorna i samma figur för att göra dem direkt jämförbara.
Så här läser du Vinterfågelräkningens figurer: Antalet fåglar (och därmed index) har för 1998 satts till 1. En blå linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. I havsörnens fall betyder indexet på ungefär 0,5 för 1975 att det fanns 0,5 gånger så många individer som basåret, dvs. populationen 1975 var bara hälften så stor som år 1998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och därför skall man inte lägga för stor vikt vid huruvida värden före och efter basåret ligger över eller
under 1. Det viktiga är istället vilka trender som finns i kurvan. Det första talet i parentesen efter artnamnet (”44” för havsörnen) visar det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år. Det andra talet (6,9) är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorlek. Havsörnen har alltså ökat med i genomsnitt nästan 7 % per år över hela perioden. Parentesen avslutas med en beskrivning av trendens statistiska säkerhet. NS (”not significant”) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande p<0,05, p<0,01 och p<0,001. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden.
För sommarräkningarna har data från de två programmen sammanförts, här exemplifierat av talgoxen. Den röda linjen visar punktruttsdata och den svarta streckade linjen visar standard-
ruttsdata. Kurvorna sammanfaller i basåret 1998. I den andra rubrikraden återfinns motsvarande detaljinformation som för Vinterfågelräkningen, med data från sommarpunktrutterna till vänster och standardrutterna till höger. Det har på sommarpunktrutterna setts i genomsnitt 2092 talgoxar per år mellan 1975 och 2011. Arten har över denna period minskat med i genomsnitt 0,7 procent per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna gäller att i genomsnitt 2519 fåglar setts per år 1998–2011 och arten har under denna period ökat med 4,7 % per år. Notera alltså skillnaden mellan de två trendsiffrorna – de berör olika tidsperioder!
1975 1979 1983 1987 1991 1995 1999 2003 2007 2011 0
0.5 1 1.5 2
2.5Havsörn, Haliaeetus albicilla - (44, 6.9, ***)
1975 1979 1983 1987 1991 1995 1999 2003 2007 2011 0
0.5 1 1.5 2
Talgoxe, Parus major (2092, -0.7, ***; 2519, 4.7, ***)
Fågelindikatorer
Under 2003 startade organisationen European Bird Census Council (EBCC) ett projekt för att i förenklad form beskriva hur det går för de vanligaste fåglarna i Europa. Trenderna hos fågelarter typiska för ett visst habitat, till exempel jordbrukslandskapet, summeras till en enda trend. Indika- torerna blir helt enkelt fåglarnas motsvarighet till aktievärldens Dow Jones eller Nasdaq. Under 2004 beslutades inom EU att denna indikator skall användas som ett sätt att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU (se Vår Fågelvärld 2/2005). Här presenterar vi motsvarande siffror för Sverige, baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används för hela Europa. Det är dessa siffror som ingår i de europeiska indikatorerna.
Tre indikatorer har beräknats: Vanliga jordbruksfåglar (”Common farmland birds”), Vanliga skogsfåglar (”Common woodland birds”) samt Övriga vanliga fåglar (”All other common birds”).
För Europa har 124 arter valts ut, av vilka 33, 28 och 63 placerats i respektive grupp. Av dessa ingår i de svenska beräkningarna 14, 21 resp. 45 arter (Fig. 4 och 5). Att färre arter finns med i Sverige beror på att vissa arter inte förekommer i vårt land och att andra är för fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet har bestämts utifrån ett europeiskt perspektiv och speglar i enstaka fall inte förhållandena i Sverige speciellt väl. Vissa arter, likt ”jordbruksarterna” törnskata och gulsparv, förekommer i Sverige även i stor utsträckning på hyggen och i kraftledningsgator. Vi har valt att behålla den europeiska standarden för jämförbarhetens skull.
Först har TRIM-index beräknats för varje art. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Medelindex är det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs upp av en halvering för en annan art.
Sedan sommaren 2007 används data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter även som officiella indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling inom de nationella miljömålen samt därunder liggande delmål (se Vår Fågelvärld 7/2007). Indikatorer för Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Storslagen fjällmiljö, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv har redan varit med i tidigare rapporter och uppdateras här med data från 2011.
Grundtanken är att följa ett urval relativt specialiserade fågelarters populationsutveckling, fåglar vars ekologi har god koppling till
de olika miljömålen och på så sätt få lättbegripliga indikatorer på läget för den biologiska
mångfalden. I indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv ingår samtliga arter som valts ut för övriga indikatorer, kompletterat med ytterligare några från marina miljöer. De sex indikatorerna presenteras, både på nationell och på regional nivå, på miljömåls- portalen (www.miljomal.se) där det också finns fördjupande texter att läsa. Fågeldata från standard- rutterna är en av de få indikatorer på biologisk mångfald i Sverige som finns i dagsläget. En mer detaljerad genomgång av tanke- gångarna bakom arturvalet för miljömålsindikatorerna
presenterades i årsrapporten för 2007.
Tretåig hackspett är en av arterna i fågelindikatorn för miljömålet Levande skogar.
The Three-toed Woodpecker is one of the species included in the Swedish indicator for Living Forests.
Figur 1. Antal och fördelning av inventerade vinterpunktrutter (period 3), sommarpunktrutter, standardrutter respektive
nattfågelrutter per 25 x 25 km yta vintern 2010/2011 och
sommaren 2011. För
standardrutterna och nattfågel- rutterna finns bara en rutt per ruta och de vita symbolerna visar vilka rutter som gjorts.
The number and distribution of free point counts per 25 x 25 km squares in winter 2010/2011 (upper left) and summer 2011 (upper right).For the Fixed routes (lower left) and night routes (lower right) there is one route per square and the white symbols denote those that were counted in 2011.
RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 2011
Deltagare
Huvuddelen av inventeringarna har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter samt nattrutterna. Vad gäller standardrutterna så arvoderas ett femtontal personer centralt av projektet för att inventera standardrutter i avlägsna och svårtillgängliga delar av Sverige. Vilka dessa personer är varierar mellan åren. För nattrutterna betalar projektet ut bilersättning för körda sträckor och Länsstyrelsen i Uppsala län betalar ut ersättningar till de som inventerar nattrutter i länet. Dessutom har genom länsstyrelsernas försorg olika typer av ersättning utgått till många standardruttsinventerare, vilket är mycket uppskattat.
Totalt deltog under året 488 personer. En förteckning över deltagare återfinns i Appendix 1 (fria punktrutter), Appendix 2 (standardrutter) och Appendix 3 (nattrutter). Är du själv inventerare så kontrollera att dina uppgifter stämmer.
Fria punktrutter
Antalet inventerade vinterpunktrutter sjönk åter något. För huvudperioden runt jul och nyår var det det näst lägsta antalet någonsin. För perioderna 1–2 och 4–5 var värdena de absolut lägsta någonsin (Tabell 1). Trenden är alltså långsiktigt vikande. Antalet sommarpunktrutter sjönk också något jämfört med fjolåret (Tabell 2). Totalt gjordes 273 vinterpunktrutter av 221 olika personer under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period 3). Runt 80 rutter gjordes alla fem
vinterperioderna. Totalt rapporterade 224 olika personer vinterfågelräkningar. Under period 3 räknades 2010/2011 totalt 74 790 individer av 109 arter (Tabell 4). Motsvarande siffror för
2009/2010 var 301 668 individer av 133 arter. Perioderna 1, 2, 4 respektive 5 sågs 66 211, 43 120, 25832 respektive 40 013 individer. TRIM-index och trender för ett stort antal arter (period 3) finns i figur 10.
Totalt gjordes 262 fria sommarpunktrutter av 161 olika personer. Rapporterna för 2011 omfattade 93781 fågelindivider av 199 arter (Tabell 5). Motsvarande siffror för 2010 var 99 869 fåglar av 204 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i figur 11.
Standardrutterna
Totalt inventerades 462 standardrutter under 2011, det fjärde bästa året men samtidigt tredje året i rad med minskande antal (Fig. 1, Tabell 3). Sammanlagt deltog 236 olika personer. I och med att 29H7C Marko kunde inventeras är alla rutter nu gjorda minst två gånger. Sveriges 716
standardrutter har inventerats i genomsnitt 7,5 gånger. Fjorton rutter har inventerats alla 16 åren.
På de 462 inventerade standardrutterna sågs 129 457 fåglar av 217 arter längs linjerna och 41 926 av 194 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs 220 arter. En detaljerad listning över antalet fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 6. Totalt har genom åren 254 arter setts på standardrutterna. Ny art för året blev rödhuvad törnskata som sågs på 04E2H Urshult. TRIM-index för standardrutterna finns i figur 11. Indexen är beräknade på data från och med 1998.
På 457 av de 462 standardrutterna angav inventeraren att han eller hon hållit uppsikt efter däggdjur. Minst ett däggdjur rapporterades från linjedelen av rutterna på 257 av de 457 rutterna (56
%). Totalt sågs 1281 djur av 17 arter. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg (Fig. 2, Tabell 7).
Nattrutterna
Inom nattfågeltaxeringen inventerades 115 olika rutter, från Porjus i norr till Svedala i söder, av 107 olika personer (Fig. 1). Av dessa täcktes 102 rutter (89 %) vid alla tre tillfällen (mars, april, juni) och 110 rutter (96 %) inventerades vid minst två tillfällen. Totalt sett genomfördes 112 rutter under period 1 (mars), 109 rutter under period 2 (april) och 106 rutter under period 3 (juni).
Nattfågeltaxeringar genomfördes i alla län utom i Halland (dvs. i 20 av 21 län). Flest rutter inventerades i Uppsala (15), Östergötlands (12), Jämtlands (10) och Skåne län (10). I Norrland genomfördes 30 rutter, i Svealand 41 rutter och i Götaland 44 rutter. Detta innebär att antalet inventerade rutter ökade i Norrland och i Svealand, men minskade något i Götaland jämfört med 2010.
Vi väljer här, precis som i förra årsrapporten, att redovisa resultaten för 25 utvalda och särskilt intressanta nattaktiva arter som registrerats på rutterna 2010–2011 (Tabell 8). För huvuddelen av dessa inräknas fler individer på nattrutterna än i något av de andra programmen (sommarpunkt- rutterna och standardrutterna, se tabellerna 5–6).
De slutsatser vi drog i förra årsrapporten efter första årets verksamhet när det gäller
möjligheter till framtida övervakning av nattaktiva arter bekräftades i stort av resultaten från 2011.
Med bibehållen eller ökad fältinsats (> 100 rutter/år) kommer vi om några år att kunna beräkna trender för uppåt 70 % av arterna i tabell 8. Mer än häften av dessa är arter där trender inte har kunnat presenteras baserat på de dagbaserade övervakningssystemen. Resterande är sådana där dataunderlaget förstärks kraftigt med hjälp av nattrutter. Med fler inventerade rutter kommer naturligtvis ytterligare arters populationsutveckling att kunna följas på ett tillfredsställande sätt.
Figur 2. Antalet individer av tre däggdjursarter registrerade på standardrutterna 2011.
The number of individualsof three mammal species registered on the Fixed routes in 2011. The species are (from left to right): Moose, Roe Deer, and Field Hare.
Figur 3. Antalet individer av tre ugglearter registrerade per nattfågelrutt under 2010 och 2011.
The number of individuals of three owl species registered on the night counts in 2010 and 2011. The species are (from left to right):Long-eared Owl, Tawny Owl, and Tengmalm’s Owl.
Goda antal inräknas på nattrutterna även av ytterligare ett antal arter som inte redovisas här (till exempel storlom, sångsvan, trana, storspov, gök, rödhake, rödstjärt, trastar, rörsångare och sävsångare). Dessa är arter för vilka vi idag får in goda data från standard- och punktrutter, men dessa serier kan alltså förstärkas med nattdata.
Med endast två års data i bagaget kan man givetvis inte dra några alltför stora växlar på eventuella förändringar i antal mellan åren. Det återkommer vi till när tidserien blir så lång att det är meningsfullt att beräkna index och trender även på detta material. Vissa skillnader mellan 2011 och
2010 finns dock som är värda några ord. Det var gott om gnagare i stora delar av Norrland under våren och sommaren 2011. Detta avseglas också i antal
registrerade ugglor på nattrutterna. En uppdelning av materialet på Götaland, Svealand och Norrland visar att när det gäller registrerade vuxna ugglor (givetvis mestadels ropande sådana) så inräknades för i princip alla arter betydligt högre antal individer per inventerad rutt i Norrland 2011 jämfört med 2010 (50-500 % högre!). Samma mönster fanns i Norrland även för antal ugglekullar (främst hornuggla) med nästan tre gånger fler kullar per inventerad rutt jämfört med 2010. Även i Svealand var antalet registrerade vuxna ugglor per rutt högre 2011 än 2010 (10-90 % högre).
Däremot var antalet ungkullar per rutt mellan 20 och 30 % lägre jämfört med 2010. I Götaland slutligen registrerades ett 20-50 % lägre antal av både vuxna (ropande) ugglor och ungkullar per rutt under 2011 för de talrikare arterna. I sammanfattning visar alltså nattrutterna att 2011 var ett betydligt bättre uggleår i norra Sverige än året före, både vad gäller antal ropande individer och antalet ungkullar. I Svealand började det bra med goda antal ropande ugglor men sedan blev häckningsutfallet inte lika bra. Kanske var antalet gnagare högt under inledningen av säsongen för att sedan krascha tidigt i dessa delar. I Götaland var 2011 ett sämre uggleår än 2010.
Bland övriga arter bör främst det höga antalet spelande vaktlar nämnas. Under 2011 noterades drygt tre gånger fler vaktlar per inventerad rutt än vad som var fallet 2010. I övrigt var resultaten från 2011 års nattrutter mycket lika de som
registrerades under 2010 (tabell 8).
Större däggdjur, större än smågnagare och exklusive fladdermöss, rapporterades (detta var frivilligt) från hela 113 rutter (98 % av genomförda rutter). Totalt noterades 20 däggdjursarter på nattrutterna under 2011. I tabell 9 visas resultaten i jämförelse med vad som noterades under 2010.
Precis som på fågelsidan bekräftade årets resultat de slutsatser som vi drog efter första året om förutsättningarna för framtida trendberäkningar. Med bibehållen eller ökad fältinsats kommer det att gå att beräkna godtagbara trender för de tio talrikaste däggdjursarterna på nattrutterna framöver (igelkott, fälthare, skogshare, vildkanin, rödräv, grävling, vildsvin, älg, rådjur, dovhjort). Antalet inräknade däggdjur per inventerad rutt var för flertalet arter mycket lika 2011 och 2010. Noteras kan att både varg och lodjur registrerades på nattrutterna 2011, på en respektive tre rutter.
Vi önskar givetvis att ännu fler nattrutter kan inventeras under kommande år och nya
inventerare är varmt välkomna. Som synes i figur 1 är det önskvärt med ökad täckning (fler rutter) i västra Götaland och Svealand samt i hela Norrland, men utrymme för fler gjorda rutter finns i de flesta län.
Under 2011 noterades fyra kullar av pärluggla längs nattrutterna.
In 2011, four broods of Tengmalm’s Owl were recorded during the Night routes.
Datarevision: Databasen för Svensk Fågeltaxering ökar varje år med nya data, men även gamla data ses regelbundet över. Bland annat försöker vi för standardrutterna plocka bort dunungar och
boungar för en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar. Den ökade informationen i samband med detta har uppenbarligen haft effekt, för endast få rapporter kom under 2010 in som inkluderade dunungar. Dessa skall på standardrutterna inte rapporteras. Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller:
Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I
protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.
När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.
Helst skall inte dunungar rapporteras på punktrutterna heller, men det är OK så länge man alltid gör det. På nattrutterna ska antalet kullar och ungar av ugglor räknas och rapporteras separat från antalet gamla fåglar.
Fågelåret 2011 jämfört med 2010 Vintern 2010/2011
Redan vintern 2009/2010 var lång och hård, vilket borde ha gått hårt åt de arter där en del av populationen väljer att stanna (gärdsmyg, häger, mm). Därtill blev vintern 2010/2011 mycket hård och rejält med kyla och snö kom in redan i november till och med i sydligaste Sverige. Det är inte förvånande att antalet fåglar räknade blev mycket lågt och att flera index störtdök. För de 82 arter där årliga index beräknats för period 3 (jul/nyår), var det hela 63 arter (77 %) där index minskade jämfört med 2009/2010 och bara 19 arter (23 %) där index ökade (alla årsindex finns i en excel-fil på hemsidan). Endast för 8 arter ökade index med 30 % eller mer: orre, sparvuggla, kattuggla, tretåig hackspett, korp, nötskrika, strömstare och varfågel. För hela 30 arter sjönk index med mer än 50 % mellan åren. De mest påtagliga förändringarna skedde hos häger, bläsand, salskrake, sothöna, råka, kaja, gärdsmyg, rödhake och steglits. Inte en enda blå kärrhök noterades period 3.
Sommaren 2011
Av 141 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 63 arter (45 %) vars index ökade jämfört med sommaren 2010 och 78 arter (55 %) där index minskade (alla årsindex finns i en excel-fil på hemsidan). För sju arter var siffrorna 50 % bättre än föregående år nämligen smålom, kricka, rörhöna, större strandpipare, turkduva, tornseglare och gulärla. För sångsvan, forsärla och ob. korsnäbb minskade index med mer än 50 %.
För standardrutterna var motsvarande siffror för 182 arter/raser att 89 ökade (49 %) och 92 minskade (51 %, alla årsindex finns i en excel-fil på hemsidan) från året före. De 14 arter som
ökade med mer än 50 % var: rördrom, alfågel, gravand, kungsörn, tornfalk, större strandpipare, silltrut, dvärgmås, hökuggla, jorduggla, backsvala, lavskrika, forsärla, varfågel och varfågel. De 8 arter som minskade i index med mer än 50 % var: snatterand, grågås, kattuggla, nötkråka,
trastsångare, mindre flugsnappare och sidensvans.
För de 139 arter/raser som registrerades i tillräcklig mängd i båda sommarprogrammen var det 84 (61 %) som hade förändringar i samma riktning (båda upp eller båda ner) och 53 (39 %) som hade förändringar i olika riktning. För de 24 vanligaste arterna/raserna (påträffade i genomsnitt i mer än 1000 exemplar på de fria punktrutterna) var mellanårsförändringarna den samma hos en än större andel arter, 79 % (19 arter). Bland de 98 arter som i genomsnitt noterats i mer än 100 exemplar på punktrutterna var det inga som ökade med mer än 30 % i båda sommarprogrammen och enbart orre som minskade med mer än 30 % i båda delprogrammen. Med undantag av orren var det alltså inga tydliga och dramatiska förändringar i sommardata detta år.
Fågelindikatorer
Nedan presenteras två grupper av indikatorer som baseras på data från Svensk Fågeltaxering. Båda grupper indikatorer har formell status – den första gruppen i EU (och Sverige), den andra enbart i Sverige. Det finns flera anledningar att det plockas fram många olika indikatorer. Viktigaste orsaken är att de bakomliggande syftena har varit olika, såsom att belysa utvecklingen i olika geografiska regioner eller i olika miljöer. Därmed
kommer både arturval och tidsperioder att bli olika.
Först presenteras de indikatorer som baseras helt på punktruttsdata och har ett europeiskt arturval.
Därefter visas de indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med ett för Sverige bättre
anpassat arturval. De sistnämnda indikatorerna baseras på standardruttsdata.
De europeiska indikatorerna
Här presenteras indikatorer för svenska fåglar grupperade som: Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga vanliga fåglar. Dessa data rapporteras till European Bird Census Council, som inkluderar dem i de officiella europeiska fågelindikatorerna. Till höger sammanfattas de tre indikatorerna för Sverige (Fig. 4). På nästa sida visas varje indikator för sig (Fig. 5). Där presenteras också motsvarande värden baserat på standardrutterna.
Det är viktigt att tänka på att indikatorerna innefattar våra vanligaste fåglar. Många av de mest kräsna
arterna, till exempel de som föredrar äldre och mer orörd skog (lappmes, lavskrika, vissa
hackspettar och ugglor), är ovanliga på punktrutterna och kommer därför inte med i beräkningarna.
De representeras därför inte nödvändigtvis av dessa indikatorer.
Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för övriga arter. Standardruttsindikatorerna har länge gett en betydligt mer positiv bild än punktruttsindikatorerna. Detta verkar nu ändras. De senaste 5-10 åren sammanfaller indikatortrenderna bättre mellan punktrutter och standardrutter. Samtliga indikatorer sjönk i värde mellan 2010 och 2011, förutom jordbruksfåglarna mätt med punktruttsdata.
Figur 4. De tre fågelindikatorer för svenska fåglar som ingår i EUs officiella
biodiversitetsindikator (mer detaljinformation i Fig. 5).
The three bird indicators that are included in the EU bird indicators (more details are presented in Fig. 5).
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Svenska fågelindikatorer
Övriga
Skog
Jordbruk
Svenska miljömålsindikatorer
I figur 6 presenteras indikatorer för de sex miljömålen Ett rikt växt- och djurliv, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen
fjällmiljö baserat på data från standardrutterna. För Myllrande våtmarker visas två kurvor; en för norra Sverige (Norrland+Dalarna) och en för södra Sverige (Götaland+Svealand, exkl. Dalarna).
Även Storslagen fjällmiljö har två kurvor; en för arter knutna till kalfjället och en för arter knutna till fjällbjörkskogen. Fjällindikatorerna baseras endast på de rutter som ligger i fjällkedjan.
Indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv bygger på data för alla de arter som ingår i övriga miljömålsindikatorer samt ytterligare fem arter (se box i Fig. 6).
Indikatorerna är beräknade med startår 2002, vilket innebär att det är endast är korttidstrender över tio år som redovisas. Valet av startår beror på att det var från detta år som antalet inventerade rutter kom upp i en nivå där det är möjligt att även göra en regional uppdelning av materialet för olika delar av landet (här visas dock endast de nationella indikatorerna, regionala indikatorer visas på Miljömålsportalen). Arturvalen för de europeiska indikatorerna (se ovan) respektive
miljömålsindikatorerna för jordbruks- och skogsfåglar överlappar självfallet en del men inte helt.
Urvalet av skogsfåglar för miljömålsindikatorn är mer specifikt än motsvarande för den europeiska indikatorn. Trots detta kommer inte alla av de mest krävande arterna, som ofta finns i låga tätheter och därmed fångas upp dåligt av standardrutterna, med i miljömålsindikatorn.
Endast två indikatorer (Rikt odlingslandskap och indikatorn för Myllrande våtmarker i södra Sverige) uppvisade ett högre index 2011 jämfört med 2010. Ökningarna var dock blygsamma och i
Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = 21).
Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 14).
Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake,
gräshoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta,
trädgårdssångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45).
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Vanliga jordbruksfåglar
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Vanliga skogsfåglar
0.0 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4 1.6 1.8
1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 2010 2014
Trim index
Övriga vanliga fåglar
Figur 5. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågelindikatorer.
Data är från sommarpunktrutterna (1975–2011, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (1998–2011, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 1998.
Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden.
Indicators for three groups of Swedish birds, according to the species selection of the EU Common Bird Index. Data are from free choice summer point counts (brown = farmland birds, green = woodland birds, blue = other common birds, including 95% CI). The orange thin lines are the same indicators, but based on the Fixed routes.
Figur 6. Indikatorer för åtta grupper av fåglar utvalda för sex av de svenska miljömålen (miljömålets namn i rubriken). Data är från standardrutterna och åren 2002-2011. De tunna linjerna runt huvudlinjen visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 2002. Siffrorna i de små rutorna anger antalet arter som är signifikant ökande (+), minskande (-) respektive utan signifikant förändring (=). De ingående arterna listas i rutorna intill figurerna. Artnamnet är i fet stil för arter med statistiskt säkerställd ökning 2002-2011, samt kursiv fet stil om trenden är signifikant minskande.
Indicators for the Swedish Enviromental Objectives: A rich diversity of plant and animal life (black), Flourishing Lakes and Streams (upper blue), Thriving Wetlands (northern Sweden - olive green, southern Sweden - pale blue), A Varied Agricultural Landscape (brown), Sustainable Forests (green), and A Magnificent Mountain Landscape (mountain birch forest – lower blue, tundra – red). Species in bold text had significant positive trends 2002-2011, species in bold italics had significant declines. The numbers in the small boxes show the number of species with significantly increasing (+), decreasing (-) and non-significant trends (=).
Myllrande våtmarker
Norra Sverige: smålom, kricka, bläsand, sångsvan, trana, ljungpipare, enkelbeckasin, småspov, grönbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa, brushane, smalnäbbad simsnäppa (n = 14)
Södra Sverige: rördrom, kricka, sångsvan, brun kärrhök, trana, sothöna, enkelbeckasin, grönbena
(n = 8) Myllrande våtmarker, norra Sverige
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 4 = 5 ‐ 5
Myllrande våtmarker, södra Sverige
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 1 = 6 ‐ 1
Levande sjöar och vattendrag:
storlom, smålom, skäggdopping, vigg, knipa, småskrake, storskrake, fiskgjuse, sothöna, drillsnäppa, fisktärna, silvertärna, forsärla (n = 13)
Ett rikt växt- och djurliv: Samtliga arter som ingår i övriga indikatorer samt ejder, strandskata, silltrut, havstrut och glada (n = 75)
Ett rikt växt- och djurliv
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 11 = 38 ‐ 26
Levande sjöar och vattendrag
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 0 = 11 ‐ 2
Storslagen fjällmiljö, kalfjäll
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 2 = 2
‐ 3
Storslagen fjällmiljö
Kalfjäll: fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv, snösparv (n = 7)
Fjällbjörkskog: dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, svartvit flugsnappare, bergfink, gråsiska (n = 8)
Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 0 = 3
‐ 5
Levande skogar
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 2 = 11 ‐ 3
Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes, svartmes, tofsmes, entita, talltita, lappmes, trädkrypare, domherre, nötkråka, lavskrika (n = 16) Ett rikt odlingslandskap
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 1,8 2
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Trim Index
+ 3 = 4 ‐ 6
intervallet 1-6 %. Indikatorn för Myllrande våtmarker i norra Sverige var oförändrad mellan de två senaste åren. Alla övriga indikatorer uppvisade lägre värden 2011 än 2010. Även på minussidan var förändringarna små och alla låg i intervallet 2-14 %. Endast indikatorn för fjällskogens fåglar var signifikant skild från startårets (2002) värde.
Eftersom vi nu har tio års data för de här redovisade indikatorerna (2002–2011) har vi för första gången testat själva trenderna statistiskt. Man ska då vara medveten om att med en så kort tidsperiod krävs det relativt stora förändringar för att dessa ska vara statistiskt säkerställda. Endast en av indikatorerna visar också på en säkerställd trend under perioden. Det är indikatorn för fjällskogens fåglar som har en signifikant negativ trend. För övriga finns inga signifikanta trender, men noteras kan att sex av sju resterande indikatorer har en negativ riktning. Enda indikatorn med positiv riktning i nuläget är den för Myllrande våtmarker i södra Sverige.
Denna något dystra bild visas också av att för flertalet indikatorer så överväger de minskande arterna (se figur 6). Av totalt 75 arter som ingår i indikatorn för Ett rikt växt och djurliv minskade 26 (35 %) signifikant i antal och 11 (15 %) ökade signifikant i antal under perioden 2002–2011. För resterande 38 arter finns inga signifikanta förändringar 2002–2011.
Mönstren skiljer sig något mellan övriga indikatorer men för samtliga utom Myllrande våtmarker i södra Sverige är antalet minskande arter högre än antalet ökande arter under de senaste tio åren. Störst är övervikten för minskningar bland arterna för Ett rikt odlingslandskap (sex arter minskar, fyra är oförändrade, tre ökar) och för Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog (fem minskar, tre oförändrande, inga ökar). För övriga indikatorer är ökningar och minskningar mera jämnt fördelade.
Vi tolkar dessa mönster som att flera av de ökningar som indikatorerna antydde under de första dryga fem åren efter 2002, har förbytts i mer allmänt negativa trender under de allra senaste åren. Mest förvånande är kanske att båda fjällfågelindikatorerna visar negativa tecken, trots att sommaren 2011 bjöd på en lämmeltopp som sällan skådats tidigare. Lämmelår brukar normalt förknippas med goda förekomster av fåglar då predatorerna helt koncentrerar sig på lämmel och lämlar fåglarna i fred. Riktigt så enkelt är det dock inte och kanske är det så att vi inte förrän nästa år får se resultaten av den goda lämmelsommaren 2011 i form av många ettåriga fåglar som då kan lyfta fjällfågelindikatorerna?
Allra sämst går det för indikatorn för fåglar i fjällbjörkskogen och detta ger anledning till lite eftertanke. Vi vet förvisso från de långtidsdata som finns att sett över längre tidsperioder så går det i fjällbjörkskogen i regel upp under en tioårsperiod för att sedan gå ner under nästa osv. Detta ger i slutänden inga större förändringar sett över flera årtionden. Vi befinner oss alltså möjligen för närvarande i en ”vågdal” på den långtida trendkurvan för många arter som normalt förknippas med fjällbjörkskogen och som ingår i indikatorn. Samtidigt vet vi att mera sydliga arter som bofink och taltrast ökar i fjällbjörkskogen. Man kan ju undra om dessa två skeenden på något vis har med varandra att göra? Håller den traditionella fågelfaunan i fjällbjörkskogen på att ersättas av en
”sydligare” sådan? Det finns all anledning att hålla fortsatt koll på fjällens fåglar!
Samarbete med landets länsstyrelser
Vi är mycket glada över att samtliga 21 länsstyrelser i landet nu är med och använder
standardrutterna för regional övervakning. Länen får på detta sätt ett jämförbart system för sin egen övervakning, samtidigt som det stärker projektet på nationell nivå. Länsstyrelsen i Uppsala län ger ekonomiskt stöd till i nattfågeltaxeringen i länet.
Hemsidan
På Svensk Fågeltaxerings hemsida: www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring kan du läsa mer om Historik, Metoder, Resultat, Indikatorer och Publicerade arbeten, Länkar till andra hemsidor, Koordinatörer (namn på viktiga regionala kontaktpersoner) samt finna Blanketter. För sommar- och
vinterpunktrutter, standardrutterna, samt för nattrutterna finns excel-filer som kan användas för rapportering (fylls i på egen dator och skickas bifogad till ett e-mail). För den som vill rapportera koordinaterna för sin punktrutt finns också en Excel-fil som skall underlätta arbetet.
ARTKOMMENTARER
Här följer korta kommentarer till ett urval arter. Det är få arter som det bedrivits tillräcklig god forskning på för att säkert kunna fastställa orsaker till populationsförändringar. Däremot finns det ibland rimliga förklaringar. Kommentarerna nedan skall alltså i de flesta fall ses som kvalificerade gissningar.
För några arter finns en kod (t.ex. V+, SP-, STD+) som visar att det senaste årets index för arten inom respektive program (vintern V, sommarpunktrutterna SP och standardrutterna STD) varit det hittills högsta (+) eller lägsta (-). Dessa ”rekord” bör tolkas med försiktighet. Om ett sådant värde ingår i en trend av ökande eller minskande värden utgör det en bekräftelse av denna trend.
Om värdet däremot avviker kraftigt från de tidigare värdena bör det behandlas med reservation. Det gäller särskilt extremt kraftiga ökningar. En beståndsnedgång kan teoretiskt vara hur stor som helst, medan en ökning måste vara biologiskt rimlig, dvs. inte större än ungproduktionen föregående år, minskad med dödligheten under det passerade året (gäller dock inte invasionsarter).
Vi har i de senare årens rapporter analyserat trender från standardrutterna för olika delar av landet, förra året i form av en uppdelning i ”södra” respektive ”norra” Sverige baserad på
länsgränser. Denna gång har vi gått ett steg längre och tittat på trender i fyra delar av landet
baserade på latitud och longitud. På detta sätt tror vi att vi bättre speglar rent geografiska skillnader jämfört med om man följer administrativa gränser. Allra först har vi delat landet i en nordlig och en sydlig del längs 60 grader nordlig latitud. Denna gräns går genom Uppland, över Bergslagen och mellersta Värmland till norska gränsen och sammanfaller någorlunda med ”den naturliga
Norrlandsgränsen”. Därefter har vi delat södra Sverige i en västlig och en östlig del längs longitud 14 grader öst. Södra Sverige delas därmed från allra ostligaste Skåne i söder, rätt genom Småland, strax väster om Vättern och längs Vänerns östra sida upp till östra Värmland. Norra Sverige delades sedan i en nordlig och en sydlig del längs 64 grader nordlig latitud, som löper från strax norr om Umeå till svensk-norska gränsen väster om Hotagen i Jämtland. De detaljerade analyserna visas inte här, men vi hänvisar till dem i en del arttexter.
Information om populationsförändringar i Danmark har hämtats från Heldbjerg m.fl. (2011, Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975–2010. DOF), och för Europa från EBCCs hemsida (www.ebcc.info/PECBMS). För Sveriges del hänsyftas också till andra
övervakningsprogram som sträckräkningarna vid Falsterbo (Nils Kjellén, www.skof.se/fbo), ring- märkningen vid Ottenby fågelstation (http://www.sofnet.org/ottenby/), de internationella
sjöfågelräkningarna (Nilsson, L & Månsson, J. 2011). Inventering av sjöfågel, gäss och tranor i Sverige. Årsrapport 2010/2011. Biologiska institutionen, Lunds Universitet,
www.zoo.ekol.lu.se/waterfowl) samt LUVRE-projektet i Ammarnäs (www.luvre.org).
Smålom (STD+). Ny toppnotering på standardrutterna och trenden från dessa är nu signifikant ökande, trots stor variation i index mellan enskilda år. Det finns en klar och tydlig skillnad mellan norra och södra Sverige, med en klar ökning i norr och en antydd minskning i söder.
Däremot finns inga tecken på skillnader mellan västra och östra delarna av södra Sverige, eller mellan södra och norra delarna av norra Sverige. Även punktruttsmaterialet som domineras av södra Sverige visar på en långsiktig ökning men underlaget är klent.
Häger (STD-). Ännu en kall och lång vinter ledde till att hägerns index från standardrutterna sjönk ytterligare. Punktrutternas index steg dock något från 2010. För denna art som länge ökat i antal är mönstret de senaste dryga tio åren en tydlig tillbakagång.
Vigg (STD-). Viggen minskar i antal enligt standardrutterna och 2011 års index är det lägsta hittills.
En närmare titt på mönstren i olika delar av landet visar att det finns en tydlig och signifikant minskning i östra delen av södra Sverige och en antydd minskning i södra Norrland. I
nordligaste Norrland, som sannolikt hyser mer 2/3 av Sveriges häckande viggar, har ingen förändring skett under perioden.
Alfågel (V-). Vinterindex för alfågel var det lägsta hittills under de 36 åren (för trendfigur, se SFTs hemsida). Bakom detta står givetvis främst det faktum att vintern var både tidig och hård och att många kustområden var helt enkelt istäckta i samband med vinterfågelräkningen. Notera dock att antalet övervintrande alfåglar sannolikt minskat ordentligt i Östersjön under senare år, vilket framgår av inventeringssiffror från de viktiga utsjöbankar som hyser större delen av de övervintrande alfåglarna (Skov, H. m. fl. 2011 – Waterbird populations and pressures in the Baltic Sea. Nordiska ministerrådet). Samtidigt indikerar, det förvisso klena,
standardruttsunderlaget att inga betydande förändringar skett i det häckande beståndet under senare år. En bild som stämmer väl överens med övriga långtidsdata från den svenska fjällvärlden.
Ejder (SP-). Punktrutterna visar att
minskningen fortsätter och lägsta index hittills noterades 2011. Det sanna förloppet i Östersjön visas dock inte på ett fullt korrekt sätt av vare sig
punktrutter eller standardrutter då dessa har begränsad täckning i kustmiljöer. Att ejdern minskat kraftigt under senare tid står dock utom alla tvivel och alla detaljer återges i en kommande artikel (Ekroos m.fl. 2012 – Ornis Fennica 89: i tryck) där utvecklingen för både de svenska och de samlade
Nordvästeuropeiska ejdrarna redovisas.
Fjällvråk (STD+). Andra toppåret i rad för
denna gnagarspecialist! Gnagaråret 2011 kommer sannolikt att gå till historien och det var länge sedan det var så gott om lämmel i den svenska fjällkedjan som denna sommar. Gott om gnagare var det också i många delar av skogslandet i norr varför den generella bilden inte kommer som någon överraskning. Intressant att konstatera är att index steg främst i fjällen och allra mest i den nordligaste delen av Norrland. I södra Norrland och i skogslandet nedom fjällen sjönk faktiskt index något från 2010, och i södra Norrland i sin helhet var 2011 inte något speciellt bra fjällvråksår. Förhoppningsvis kan dessa båda goda år, med många flygga fjällvråksungar som resultat, vara ett startskott på en återhämtning i beståndet. Från de
långtidsserier som finns från fjällvärlden vet vi att dagens fjällvråksbestånd är betydligt mindre än det som fanns fram till för ca 30 år sedan. Även sträckräkningarna i Falsterbo har gett höga fjällvråkssiffror de två senaste höstarna i god överensstämmelse med standardrutterna.
Brun kärrhök (STD+). Det övergripande mönstret för standardrutterna är förvisso positivt och tidsseriens högsta index noterades 2011, men någon säkerställd ökning är det trots detta inte frågan om. Detta stämmer väl med det något större punktruttsmaterialet och med de mycket mer omfattande sträcksiffrorna från Falsterbo. Båda dessa visar på oförändrade antal under de senaste femton åren, efter en tidigare kraftig ökning.
Lärkfalk (STD+). Standardrutterna gav en ny toppnotering även för lärkfalk och trenden under perioden är signifikant ökande. Materialet är dock litet och resultatet ska självklart tolkas försiktigt. Lokala data från östra delarna av landet visar dock också på en tydlig ökning under de senaste tio åren. Långtidstrenden i Falsterbo sedan 1975 visar inte på några förändringar.
Ejder minskar i Östersjön, men Svensk Fågeltaxerings data ger inte hela sanningen.
The Common Eider decreases in the Baltic, but the pattern shown in our counts do not give the full picture.
