Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2015
Martin Green, Fredrik Haas & Åke Lindström
Innehållsförteckning
Summary 2
Sammanfattning 3
Inledning 3
Metoder 4
Resultat och Diskussion (inkl. Figurer 1–12) 9
Artkommentarer 25
Tack 37
Tabeller 1–3. Antal inventerade rutter 1975–2015 38
Tabeller 4–11. Antal observerade fåglar och däggdjur i de olika programmen 39
Figur 13. Diagram med populationsindex för 187 fågelarter 52
Figur 14. Diagram med populationsindex för 48 arter – nattrutterna
Appendix 1. Deltagarlista Svensk Fågeltaxering vintern 2014/2015 och sommaren 2015
72 77
Biologiska institutionen, Lunds universitet Lund 2016
Omslagsbild/Cover: Gröngöling Green Woodpecker Picus viridis Alla foto/photos: Åke Lindström
Summary
Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Monitoring population changes of birds in Sweden.
Annual report for 2015. Department of Biology, Lund University. 88 pp.
We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Biology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results for 2015 include data from: 596 winter point count routes in 2014/2015 (40th winter), of which 285 were carried out during the Christmas/New Year count, 250 summer point count routes (41th year) and 484 Fixed routes (20th year). In the programme for covering night-active birds (6th season), 127 routes were covered at three occasions each (March, April and June). New monitoring systems for wetland birds and archipelago birds were launched in 2015. In the first of these, 157 routes were covered and in the second 196 archipelago squares of 2 x 2 km2 were surveyed.
Population trends were analyzed using TRIM and trends for 202 different species are presented. The geographical distributions of the covered routes are also presented (Fig. 1). Large mammals are counted on the Night routes and the Fixed routes since 2010 and 2011,
respectively.
In the Christmas/New Year count 2014/2015, about 130,000 individuals of 132 species were counted by 231 observers. On the point count routes in summer 2015, about 93,000 birds of 207 species were counted by 152 observers. From the Fixed routes 140,000 birds of 222 species were reported by 232 persons. The Night routes yielded a little more than 11,000 birds of 44 species, counted by 117observers. Trend graphs for a large number of species are presented in Figs. 13 and 14.
More graphs and indices can be found on the homepage (address below). More than 5700 mammals were counted (all surveys together), the most common being Roe Deer, Moose, Red Fox, Fallow Deer and European Hare. Almost 36,000 birds of 82 selected species were counted in different forms of wet habitats. Within the system for archipelago birds, more than 92 000 birds of 73 selected species were registered in 2015.
Over the last 10 years, the most pronounced declines are found in Ortolan Bunting, Greenfinch, Sand Martin, Coot, crossbill sp., Hazel
Grouse, Pheasant, Common Redpoll (spp. flammea), Lesser Whitethroat and Yellowhammer. The strongest increases during the same period are found in Common redpoll (spp. cabaret), Ptarmigan, Chiffchaff (spp. collybita), Goldfinch, Cormorant, Kestrel, Chiffchaff (spp. abietinus), Hawfinch, Siberian Jay and Bullfinch. When analyzing trends for groups of species, based on their phylogeny and habitat preferences, the last decade has seen particularly declining numbers in ducks, grouse and sparrows, and farmland birds in general.
www.fageltaxering.lu.se
Grönfinkens dramatiska minskning i Sverige fortsätter.
The dramatic decline of the Greenfinch in Sweden continues.
Sammanfattning
Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling.
Årsrapport för 2015. Rapport, Biologiska institutionen, Lunds Universitet. 88 pp.
I denna rapport redovisas populationstrender för 202 svenska fågelarter för åren 1975–2015. Fåglarna har räknats vinter, vår och sommar enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive
vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren (sedan 1996) men täcker hela Sverige. Nattaktiva fåglar har räknats sedan 2010. Utöver detta räknas större däggdjur både på standardrutterna (sedan 2011) och på nattrutterna. Under 2015 startade två nya program; Sjöfågeltaxeringen (drivs tillsammans med SOF-BirdLife Sverige) som riktar in sig på fåglar knutna till blöta miljöer både i inlandet och längs kusten, samt Kustfågel- övervakningen där sjöfåglar i skärgården räknas inom 200 fasta rutor om 2 x 2 km2. I båda fallen genomförs inventeringarna under häckningstid.
Vintern 2014/2015 räknades 130 000 fåglar av 132 arter på 285 rutter. Sommaren 2015 räknades 93 000 fåglar av 207 arter på 250 punktrutter och 140 000 fåglar av 222 arter på 484 standardrutter. Inom nattfågeltaxeringen, inventerades 127 rutter vid upp till tre tillfällen (mars, april och juni) under 2015. Totalt inräknades drygt 11 000 fåglar av 44 arter på nattrutterna. På
standardrutternas linjer räknades 1397 däggdjur av 16 arter och på nattrutterna sågs 4353 däggdjur av 20 arter. Inom Sjöfågeltaxeringen räknades knappt 36 000 fågelindivider av 82 utvalda arter, och inom Kustfågelövervakningen bokfördes totalt drygt 92 000 fåglar av 73 utvalda arter.
Över de senaste 10 åren uppvisar följande tio arter de kraftigaste statistiskt säkerställda minskningarna på standardrutterna: ortolansparv, grönfink, backsvala, sothöna, obestämd korsnäbb, järpe, fasan, nordlig gråsiska, ärtsångare och gulsparv, vilka minskat i en takt av -14,2 % per år hos ortolansparven till -5,7 % per år hos gulsparven. De arter/raser som ökat mest är sydlig gråsiska, fjällripa, sydlig gransångare, steglits, storskarv, tornfalk, nordlig gransångare, stenknäck, lavskrika och domherre. De har ökat med från 20,3 % per år hos sydlig gråsiska till 6,0 % per år för domherre.
Ser man på trender för hela grupper av arter, baserat på systematisk tillhörighet och habitatval, har det på det senaste dryga decenniet gått allra sämst för andfåglar, hönsfåglar och sparvar, samt fåglarna i jordbrukslandskapet.
INLEDNING
I denna rapport presenteras populationstrender för ungefär fyra femtedelar av de i Sverige häckande fågelarterna. Räkningarna är en del i Naturvårdsverkets och Länsstyrelsernas miljöövervaknings- program och utförs bland annat för att oroväckande tendenser i fåglarnas antal skall upptäckas i tid.
Under samlingsnamnet Svensk Fågeltaxering drivs numera sex olika delprogram, som alla bygger på årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Svensk Fågeltaxerings största värde ligger i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar under upp till fyra decennier. Trenderna ger viktig information om de svenska fåglarnas status till naturvårdare och forskare i Sverige och utomlands, samt till amatörornitologer. Data används också som underlag för den svenska rödlistan och inom internationell rapportering om miljötillståndet inom EU.
Denna årsrapport omfattar vintern 2014/2015 och sommaren 2015. Det är nu den 40:e vinter- och 41:a sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975, den 20:e säsongen för standardrutterna som startade 1996 och den sjätte för nattrutterna som startade 2010. Under 2015 startade två nya program som vi hoppas ska ge mer detaljerad information om antalsvariationen hos våra kust- och våtmarksfåglar.
Sjöfågeltaxeringen drivs tillsammans med SOF-BirdLife Sverige och riktar in sig på
våtmarksfåglar i alla typer av blöta miljöer, både i inlandet och längs kusten. Systemet bygger på fritt utlagda rutter där inventeraren själv bestämmer var hen ska räkna. Det finns två orsaker till att
Sjöfågeltaxeringen startades. SOF-Birdlife Sverige hade under en tid funderat på om de skulle
fortsätta med sina riksinventeringar av enskilda arter. Vid valet av att lägga dessa i malpåse var frågan vilken form av inventeringsinsats som skulle kunna ersätta riksinventeringarna. Samtidigt hade SFT vid flera tillfällen funderat på om det inte vore dags för att starta upp ett system där man räknade fåglar under häckningstid i blöta miljöer. Detta eftersom våra generella system inte alltid täcker dessa miljöer och deras fåglar på bästa sätt. Dessa två tankar blev till en och därmed var början till
Sjöfågeltaxeringen född. Viss testverksamhet genomfördes redan under 2014, men den officiella starten skedde alltså 2015. Vi gläder oss mycket åt detta mer formella samarbete med Sveriges Ornitologiska Förening
År 2015 blev också året då ett nationellt program för kustfågelövervakning äntligen sjösattes.
Detta efter många år av diskussioner. Inom kustfågelövervakningen räknas sjöfåglar i skärgården inom 200 fasta, 2 x 2 km2 stora, systematiskt utplacerade rutor. Arbetet genomförs i samarbete med landets kustlänsstyrelser och med regionala ornitologiska föreningar. Hela 196 rutor räknades och utfallet blev tämligen överväldigande vad gäller
antalet fåglar som observerades. Höga artsummor för hittills svårbevakade arter som, till exempel, svärta, roskarl, kustlabb och skärpiplärka indikerar att många av våra typiska skärgårdarter skall gå att följa med god precision framöver!
Utöver arttrenderna så används data från Svensk Fågeltaxering till att skapa så kallade indikatorer, som visar hur det går för biodiver- siteten i allmänhet och fåglarna i synnerhet, i olika miljöer och geografiska områden. Sedan länge ingår svenska data i tre olika gemensamma EU- indikatorer och vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige separat. Dessutom gör vi indikatorer för hur biodiversiteten i allmänhet och fåglarna i synnerhet påverkas av hur riksdagens olika miljömål efterföljs (www.miljomal.se). Vi
presenterar indikatorer för sju av de 16 delmålen.
I årets rapport analyserar vi också hur antalet
gnagare i landet påverkar några av de arter som räknas på våra rutter. Gnagardata kommer från ett annat av Naturvårdsverkets miljöövervakningsprojekt, som drivs av Birger Hörnfeldt vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå. Vi tittar också lite närmare på data från perioderna 4 och 5 av Vinterfågelräkningen.
Ett spännande samarbete som fortsatt under året är det nordiska. Under 2014 publicerade vi kombinerade populationstrender från Sverige, Norge och Finland för den skandinaviska fjällkedjan.
Under 2015 kom en ytterligare en uppsats i tryck, denna gång om gemensamma populationstrender för häckande vadarfåglar i den boreala och arktiska zonen av Norden. Samarbetet bygger på, och underlättas av, att de tre länderna har likvärdiga övervakningssystem (motsvarande de svenska standardrutterna). Dessa trender torde vara de första i sitt slag i världen där nordligt häckande vadare följs under häckningstid över ett så stort område som en miljon km2!
Samarbetet med landets samtliga länsstyrelser fortgår och utvecklas. Ytterligare län har under 2015 fått sina regionala trender analyserade, samtidigt som samarbetet kring standardrutter, punkt- och nattrutter har fortsatt. Länsstyrelserna är dessutom mycket viktiga partners i den nya
Kustfågelövervakningen.
Denna rapport går till alla de 585 inventerare som bidragit till Svensk Fågeltaxerings
inventeringar under det senaste verksamhetsåret. Rapporten skickas även ut till många intresserade privatpersoner, forskare och myndigheter. Vi hoppas rapporten både skall ge svar och väcka frågor om hur det går för Sveriges fåglar, samt sporra till fortsatta inventeringsinsatser.
Från och med 2015 följs även skärgårdens fåglar genom systematiska fågelinventeringar.
From 2015 onwards also the birds of the Swedish archipelagos are counted.
METODER
Inventeringsmetoder
Flera olika metoder används för att räkna fåglar på ett mellan åren jämförbart sätt: fritt valda punktrutter, standardrutter, nattrutter, punkt- eller linjeräkning vid våtmarker av alla slag, samt individräkningar på de skärgårdsöar som finns i fördefinierade rutor utlagda längs våra kuster. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på projektets hemsida. Var i Sverige fåglar räknades under 2015 framgår av Figur 1.
Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken 20 punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 1975, både sommar och vinter.
Standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om 2x2 km2). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem minuter.
Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 30–40 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 25 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 716. Metoden infördes 1996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer. Sedan 2011 räknas även däggdjur (de större och vilda arterna) på standardrutterna.
Nattrutter. I grunden mycket lik punktrutterna på så vis att inventeraren själv väljer var rutten ska gå. Rutten är dock styrd genom att det endast kan finnas en sådan per 25x25 km2 yta i landet (motsvarande de gamla topografiska kartbladen) och den skall vara konstant mellan åren även om inventeraren byts ut. Rutten ska gå längs allmänt tillgängliga vägar som är farbara året runt. Längs rutten placerar inventeraren ut 20 punkter med minst två km avstånd mellan punkterna. Från varje punkt räknas hörda och sedda fåglar under fem minuter vid tre tillfällen per år (mars, april och juni).
Metoden infördes 2010 men testades i Uppsala län under åren 2008–2009. Även på nattrutterna räknas däggdjur, både under de fem minuterna på punkterna samt under transportsträckorna mellan punkter.
Sjöfågeltaxeringen. Bygger i grunden på samma upplägg som punktrutterna ovan och
inventeraren väljer själv var hen ska räkna. Punkterna ska dock ligga invid blöta miljöer av något slag (sjö, mindre våtmark, kust, vattendrag etc.). Antalet punkter per rutt kan variera mellan en enda och upp till 20. Räkningstiden per punkt är inte fast utan det hela bygger på att man räknar alla individer av aktuella arter som finns inom synhåll tills man är färdig. Inventeraren kan också välja att göra en linjetaxering där man går en förutbestämt runda i anslutning till våta miljöer och räknar alla individer man hör och ser av aktuella arter. Inventeringen genomförs under maj månad och varje rutt inventeras vid ett tillfälle per år. Systemet startades 2015 och arbetet sker i samarbete med SOF-Birdlife Sverige samt de regionala ornitologiska föreningarna. Sjöfågeltaxeringen är också tänkt som en enklare inventering som kan passa de flesta fågelintresserade, även de som inte har vana av tidigare inventeringar.
Kustfågelövervakningen. I detta program inventeras 200 systematiskt utplacerade, 2x2 km2 stora, rutor i skärgårdsmiljö, vid ett tillfälle årligen under försommaren. Rutorna är fasta och har fördelats länsvis i direkt proportion till hur många öar som finns i respektive läns
kustområde. Inventeringen genomförs i huvudsak från båt. Inom rutan besöks samtliga öar.
Inventeraren färdas runt dessa inom 50 m avstånd från strandlinjen. Landstigning av öar är frivilligt.
Av de arter som ingår i programmet bokförs samtliga fågelindivider som observeras inom rutan. I Västra Götalands län och vid inventeringarna av Karlsöarna (Gtl) används en något annorlunda metodik. Kustfågelövervakningen sker i nära samarbete med Länsstyrelserna i kustlänen samt i flera fall också med de regionala ornitologiska föreningarna i resp. område.
Beräkning av index
Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss ska vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM (TRends & Indices for Monitoring data).
Med TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive sommarpunktrutterna, standardrutterna samt nattrutterna så här långt) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I
trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med riktningsmässigt stabila trender.
Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood- metoden” med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de
problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, att rutter inte räknas varje år, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år (”serial correlation” - många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt
dock i mycket marginell omfattning. För mer detaljer om TRIM-index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info.
Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i Figur 13 och 14. Index i siffror finns i Excel-filer på hemsidan. För de tre längre inven- teringsprogrammen har vi använt 1998 som basår (index = 1). Anledning till är att det detta år gjordes 166 standardrutter och vi menar att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi har ritat kurvorna för vinterpunktrutterna, sommar-
punktrutterna och standardrutterna i samma figur. En direkt jämförelse mellan de tre kurvorna ger en sammanhållen bild av hur det går för en art.
Så här läser du trendfigurerna, med blåmesen
som exempel. Antalet fåglar (och därmed index) inom varje program har för 1998 satts till 1. En linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. Den blå linjen är för vinterpunktrutterna, den röda för sommarpunktrutterna och den svarta för standardrutterna. Kurvorna sammanfaller i basåret 1998. I blåmesens fall betyder vinterindexen på ungefär 0,5 för 1975 att det fanns ungefär hälften så många individer som basåret. Populationen 1975 var alltså bara hälften så stor som år 1998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och därför skall man inte lägga för stor vikt vid
Figur 1. (motstående sida) Antal och fördelning av inventerade rutter inom Svensk Fågeltaxering under vintern 2014/2015 och vår/sommar 2015. Inventeringarna summeras per 25 x 25 km2. För standardrutterna och
nattfågelrutterna finns bara en rutt per ruta och de vita symbolerna visar vilka rutter som gjorts. På kartan ned till höger visas vilka 2 x 2 km2 stora rutor i skärgårdsmiljö som inventerats inom Kustfågelövervakningen.
The number and distribution of surveys carried out within the Swedish Bird Survey in the winter of 2014/2015 and spring/summer of 2015. The routes are summarized per 25 x 25 km2. For the Fixed routes (upper right) and night routes (lower left) there is only one route per square.”Sjöfågeltaxeringen” is a new scheme since 2015 surveying inland and coastal wetlands. “Kustrutor” is another new scheme, consisting of 200 squares aimed at marine species in the Swedish archipelago.
Blåmes, Parus caeruleus (3248, 2.2, ***; 892, 1, ***; 890, 3.7, ***)
1975 1985 1995 2005 2015
0.0 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5
huruvida värden före och efter basåret ligger över eller under 1. Det viktiga är vilka trender över tid som finns i kurvan. Med TRIM gör vi en (log)linjär analys, där man beräknar den mest passande (log)linjära trenden (konstant procentuell förändring per år).
I den undre rubrikraden ges trendstatistiken för de tre olika programmen, i ordningen
vinterpunktrutter, sommarpunktrutter och standardrutter. Det är tre uppgifter för vartdera programmet, separerade med semikolon. Det första talet (”3248” för blåmesen) visar det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år på Vinterfågelräkningen. Det andra talet (2,2) är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorlek. Blåmesen har alltså i genomsnitt ökat med 2,2 % per vinter över hela perioden. Det tredje värdet visar trendens statistiska säkerhet. NS (”not significant”) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande p<0,05, p<0,01 och p<0,001. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden. Efter semikolon följer motsvarande data för sommarpunktrutterna, där det alltså setts i genomsnitt 892 blåmesar om året mellan 1975 och 2015, med en genonsnittlig ökning om 1,0 % per år, även här med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna, de tre sista värdena inom parentesen, gäller att i genomsnitt 890 fåglar setts per år 1998–2015 och arten har ökat med 3,7 % per år. Notera alltså att de tre trenderna berör olika delprojekt och olika tidsperioder!
Enskilda års värden ska alltid tolkas med försiktighet. Speciellt för arter som ses i lägre antal och på få rutter kan såväl väder som rena tillfälligheter ha stor inverkan på vad som noteras under ett enskilt år.
Fågelindikatorer
Svensk fågeltaxerings siffror används både inom och utom Sverige för att beskriva hur det går för grupper av fågelarter, beroende på i vilken biotop de påträffas. Tre av dessa är ”Vanliga
jordbruksfåglar” (”Common farmland birds”), ”Vanliga skogsfåglar” (”Common woodland birds”) samt ”Övriga vanliga fåglar” (”All other common birds”). Av de arter som valts ut i Europa, finns det i Sverige data för 14, 21 resp. 45 arter (Fig. 10). Först beräknas ett TRIM-index för varje art och år.
Därefter beräknas ett medelindex per år för alla arter. Medelindex är i detta fall det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs upp av en halvering för en annan art.
Data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter används även som indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling i Sverige, i förhållande till de nationella miljömålen. Efter samma princip som ovan vägs populationsutvecklingen samman hos utvalda fågelarter, vars ekologi har god koppling till de olika miljömålen. Dessa är: Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Storslagen fjällmiljö, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv (Fig. 11).
I indikatorn för Ett rikt växt- och djurliv ingår samtliga arter som valts ut för övriga indikatorer, kompletterat med ytterligare några från andra miljöer.
Det finns även en indikator för målet Begränsad klimatpåverkan (Fig. 12). Denna beräknas på ett annat sätt än övriga, men baseras likt de andra på data från standardrutterna. Samtliga arter som noterats längs rutterna ingår, förutom ett tiotal observationer av förbiflyttande arktiska fåglar.
Analyserna bygger på att varje fågelart först klassas efter hur varmt det är inom dess europeiska utbredningsområde under april–augusti. För till exempel lappmesen, järnsparven och steglitsen är denna medeltemperatur +6,9, +12,8 respektive +15,3°C. Därefter kan man för varje fågelinventering beräkna ”medeltemperaturen” för de individer som påträffats. Vi kallar denna ”medeltemperatur” för CTI (”Community Temperature Index”). Sedan kan man följa hur CTI förändras över tiden.
Förändringarna visar på förändringar i fågelsamhällets sammansättning, både vad gäller individantal och artsammansättning. Om CTI på en plats har ökat med åren har det blivit jämförelsevis fler fåglar av ”varma” arter, ofta på bekostnad av antalet individer av ”kalla” arter och vice versa. Förändringen i CTI speglar därmed om fågelfaunan successivt blir ”varmare” eller ”kallare”.
Indikatorerna för de sju miljömålen presenteras, både på nationell och på regional nivå, på miljömålsportalen (www.miljomal.se) där det också finns fördjupande texter att läsa.
RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 2015
Deltagare
Huvuddelen av inventeringarna har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller de flesta av punkt-, natt- och sjöfågelrutterna. Vad gäller standardrutterna så arvoderas ett tjugotal personer centralt av projektet för att inventera standardrutter i främst de norra delarna av Sverige. Vilka dessa personer är varierar mellan åren. Dessutom har genom länsstyrelsernas försorg olika typer av
ersättning utgått till många standardruttsinventerare, vilket är mycket uppskattat. För nattrutterna betalar projektet ut bilersättning för körda sträckor. Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Dalarnas län betalar ut ersättningar till de som inventerar nattrutter i de länen, något som bidragit till den goda täckningen i dessa län. Inom Kustfågelövervakningen betalas ersättning ut per ruta genom anslag från Naturvårdsverket, antingen via deltagande länsstyrelser eller via projektet centralt.
Totalt deltog 585 personer under året, knappt hundra fler än året före, vilket mest förklaras av att nya deltagare kom till via de två projekten Sjöfågeltaxeringen och Kustfågelövervakningen. I slutet av rapporten listas samtliga årets deltagare. Där framgår också i vilka av de olika delprogrammen som var och en har deltagit i, samt i vilken omfattning hen har deltagit i dessa (Appendix 1).
Fria punktrutter
Totalt gjordes 285 vinterpunktrutter under huvudperioden runt jul och nyår (period 3, Tabell 1). Runt 80 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt rapporterade 231 olika personer vinterfågel-
räkningar. Under period 3 räknades 2014/2015 totalt 129 791 individer av 132 arter (Tabell 4).
Motsvarande siffror för 2013/2014 var 170 273 individer av 136 arter. Perioderna 1, 2, 4 respektive 5 sågs 65 261, 39 915, 28 599 respektive 40 778 individer.
Totalt gjordes 250 fria sommarpunktrutter av 152 olika personer (Tabell 2). Rapporterna för 2015 omfattade 93 457 fågelindivider av 207 arter (Tabell 5). Motsvarande siffror för 2014 var 97 138 fågelindivider av 212 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i Figur 9. Ägretthäger blev ny art för sommarpunktrutterna under 2015.
Standardrutterna
Totalt inventerades 484 standardrutter under 2015, vilket är något färre än året före, men på den nivå runt 500 om året som vi hållit sedan 2007 (Fig. 1, Tabell 3). Samtidigt tillkom sex sena protokoll för 2014 och höjde det årets siffra till 511. Sammanlagt deltog 232 olika personer under 2015. Elva rutter har inventerats alla 20 åren och åtta rutter under 19 år. De rutter som inventerats minst antal gånger är inventerade tre gånger (sex rutter). Sveriges 716 standardrutter har nu inventerats i genomsnitt 10,3 gånger per rutt.
På de 484 inventerade standardrutterna sågs 140 486 fåglar av 222 arter längs linjerna och 44 442 av 200 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs 225 arter. En detaljerad lista över antalet fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 6. Nya arter blev stormfågel som sågs på rutten 08A2H och
Sammanlagt sågs 296 stenskvättor på standardrutterna 2015, bland annat dessa två på en rutt i fjällen.
In total 296 Wheatears were observed on the Fixed routes in 2015, among them these two.
svarthalsad dopping som sågs på 03C2H. Totalt har nu 259 fågelarter setts på standardrutterna.
TRIM-index för standardrutterna finns kombinerade med punktrutternas trender i Figur 13.
På standardrutterna sågs minst ett däggdjur på 281 av de 484 rutterna (58 %). Totalt sågs 1397 djur av 16 arter på linjerna. På fem år har sammanlagt 23 däggdjursarter setts. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg (Fig. 2, Tabell 7). Det sågs även 2 fjällrävar och 2 knubbsälar.
Nattrutterna
Inom nattfågeltaxeringen inventerades 127 olika rutter av 117 olika personer (Fig. 1). Av dessa täcktes 112 rutter (88 %) vid alla tre tillfällen (mars, april, juni) och 124 rutter (98 %) inventerades vid minst två tillfällen. Totalt sett genomfördes 363 inventeringar, varav 123 rutter under period 1 (mars), 120 rutter under period 2 (april) och 120 rutter under period 3 (juni).
I Tabell 8 summeras antalet inräknade individer av samtliga av de 44 arter som nattrutterna fokuserar på. Siffrorna bygger på det maximala antalet individer per art som noterats på varje punkt, vilka sedan har summerats till det maximala antalet individer per rutt och år. På de 127 rutterna registrerades 11 314 individer av 44 arter. På nattrutterna noterades även 4353 däggdjur av 20 arter.
Däggdjur registreras både under de fem minuterna på punkterna och under transportsträckorna mellan punkter. Vi närmare undersökning under 2015 fann vi att samma djur nästan aldrig noteras både på punkter och transportsträckor. Därför har vi från i år slagit ihop däggdjursantalen från punkter och transportsträckor till en summa per art (Tabell 9). Vi har också beräknat trender baserat på de
sammanlagda resultaten från punkter och transportsträckor. Trender för både fåglar och däggdjur som noterats på nattrutterna återfinns i Figur 14.
Figur 2. Det genomsnittliga antalet individer av tre däggdjursarter sedda på standardrutterna 2011–2015.
The average number of individuals of three mammal species registered on the Fixed routes in 2011–2015. The species are (from left to right): Mountain Hare, Red Fox and Moose.
Sjöfågeltaxeringen
SOF-Birdlife och dess regionalföreningar är ansvariga för den rent praktiska delen av inventeringen medan SFT ansvarar för sammanställning, analys och avrapportering av data. Som alltid i sådana här sammanhang blev det lite skillnader över landet i hur mycket man satsade på det nya systemet under 2015. I några landskap (Södermanland, Östergötland och Västergötland) gjordes stora satsningar på att komma igång både regionalt och lokalt. I Skåne gick en hel del av sig självt. Sammantaget blev 157 rutter inventerade av 83 personer under 2015, spridda från Ystad i söder upp till Luleå i norr, med flest rutter gjorda i ovan nämnda landskap. Totalt inräknades 35 719 individer av 82 arter, dessa redovisas i Tabell 10. Vi bedömer premiäråret som mycket lyckat och ser stora framtidsmöjligheter för detta nya system.
Kustfågelövervakningen
Under 2015 inventerades 196 av de 200 fasta rutor som ingår i den nationella övervakningen av häckande kustfåglar. Inventeringsarbetet utfördes av 55 inventerare och ett antal båtförare, som totalt noterade 92 393 fåglar av 72 arter (Tabell 11). Ejder blev den mest sedda arten, följd av skrattmås och storskarv. Höga artsummor för många hittills svårbevakade arter noterades, till exempel snatterand (103 individer), skedand (205), svärta (1467), roskarl (200), kustlabb (102), kentsk tärna (52) och skärpiplärka (280). Dessa och många fler artsummor ger gott hopp om att även dessa arters populationstrender skall gå att följa med god precision framöver.
Datarevision
Databasen för Svensk Fågeltaxering ökar varje år med nya data, men även gamla data ses regelbundet över. Bland annat försöker vi för standardrutterna plocka bort dunungar och boungar för en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar. Dessa skall på standardrutterna inte inkluderas. Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller:
Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.
När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.
Helst skall inte dunungar rapporteras på punktrutterna heller, men det är OK så länge man alltid gör det. På nattrutterna ska antalet kullar och ungar av ugglor räknas och rapporteras separat från antalet gamla fåglar.
Fågelåret 2015 jämfört med 2014 Vintern 2014/2015
Vintern 2014/2015 var en mild vinter. Vädret sammanfattas på SMHIs hemsida på följande sätt:
”Medeltemperaturen under vintermånaderna, december till februari, blev flera grader högre än
normalt i hela landet. Allra varmast jämfört med normalt blev det längs norra Norrlandskusten med ca 5 graders överskott. Alla tre vintermånaderna blev varmare än normalt men allra varmast blev
februari, speciellt i Norrland”. En sådan varm vinter brukar normalt innebära att index för en majoritet av arterna stiger. Effekten detta år blev dock måttlig eftersom även vintern före (2013/2014) var mild.
För de 84 arter där årliga index beräknats för period 3 (jul/nyår) så ökade index för 43 arter (51 %) jämfört med 2013/2014 och för 41 arter (49 %) sjönk index (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan). De arter som uppträdde speciellt talrikt denna vinter (jämfört med de senaste tio åren) var salskrake, knölsvan, sångsvan, ormvråk, fjällvråk, röd glada, havsörn, tamduva, tretåig hackspett, stjärtmes, nötväcka, rödhake och stare. Ovanligt låga index för senare tid återfanns hos alfågel, sädgås, sparvhök, järpe, ringduva, kråka, talltita, gulsparv och grönfink (Fig. 13).
Sommaren 2015
Våren 2015 började med en ganska varm mars och en mer normal april. Men maj var kall och extremt regnig. Som kuriosa kan nämnas att den högsta temperaturen i maj i Sverige var lägre än den högsta temperaturen i april! På det kom en kall och ostadig juni, där riktiga sommartemperaturer anlände till Sverige först i slutet av månaden. Stockholm hade den tredje kallaste midsommaraftonen på 150 år.
Hela den huvudsakliga fågelinventeringssäsongen för var med andra ord generellt kall och regnig (källa: SMHIs hemsida).
För de 150 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 78 (52 %) som ökade sitt index och 72 (48 %) som minskade sitt index från 2014 till 2015 (alla årsindex finns i en
Excel-fil på hemsidan). För standardrutternas 203 arter/raser ökade 112 (55 %) och minskade 91 (45 %) från året före (alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan).
Sett i ett tioårsperspektiv och över båda sommarprogrammen (punkt- och standardrutter) hade häger, knölsvan, sångsvan, röd glada, gärdsmyg, sydlig gransångare, stenknäck, steglits och sydlig gråsiska ett ovanligt bra år. Ett riktig dåligt år hade däremot smålom, ejder, sånglärka, buskskvätta, ärtsångare, sydlig lövsångare, sv-v flugsnappare, grönfink, gulsparv och ortolansparv (Fig. 13).
Uggleåret 2015 bjöd på lite blandad kompott. Någon jättetopp blev det inte även om index faktiskt steg för fem av nio ugglearter mellan 2014 och 2015 (Fig. 14). För några av de på nattrutterna mer talrika barrskogs- ugglorna (pärl-, slag- och lappuggla) sjönk dock index från året innan.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det blev en ny gnagar- och uggletopp 2014–2015, men att denna inte blev lika markant som toppen kring 2011. Hos övriga arter som följs genom nattrutterna så ökade 18 (55 %) och minskade 15 (45 %) från föregående år (Fig.14). Rent allmänt var det svårt att se några tydliga mönster i vilka arter som hade en positiv eller negativ förändring mellan åren, men om något var det även detta år en tendens till att tropikflyttande arter dominerade bland de som hade ett lite sämre år.
Hos däggdjuren uppvisade flera av de mer talrika arterna sitt bästa år hittills sedan 2010. Fälthare, skogshare, rådjur och dovhjort bjöd alla på nya rekordindex (Fig. 14, alla årsindex finns i en Excel-fil på hemsidan).
Både häger och gärdsmyg hade ett bra år 2015, troligen en effekt av en mild vinter.
Both Grey Heron and Wren had a good year in 2015, probably an effect of a very mild winter.
Trender det senaste decenniet
De trender som redovisas i Figur 13 inkluderar alla tillgängliga år för standard- och punktrutterna. Nu är serierna så långa att en del av data kan räknas som historiska. Detta är bra nog, men intressantast är ändå ”vad som händer nu”. Vi har därför, likt föregående år, valt att specifikt analysera de senaste 10 åren, alltså perioden 2006–2015 och vi koncentrerar oss på standardrutterna. Notera då att detta är en kortare period än de arton år som analyserats ovan och både övergripande mönster och artspecifika trender kommer att skilja sig åt från de längre trenderna. Vi presenterar här bara en kort
sammanfattning av resultaten (Fig. 3) men berör flera av trenderna även i arttexterna. En excel-fil med samtliga trender lägger vi på hemsidan.
Vi kan beräkna 10-årstrender för 203 arter/raser (raserna är: sydliga och nordliga gulärlor, lövsångare, gransångare respektive gråsiskor). För 38 arter (19 %) är trenden signifikant positiv, dvs.
arten ökar ”säkert” i antal. Trenden är positiv för ytterligare 51 arter (25 %), men inte statistiskt säkerställd. För 60 arter (29 %) är trenden negativ, men inte statistiskt säkerställd. Trenden är signifikant negativ för 54 arter (27 %), vilket betyder att de med största sannolikhet minskar i antal.
Det är alltså fler arter som säkert minskar (27 %) än vad som säkert ökar (19 %). De övriga 111 arterna kan statistiskt sett kallas ”stabila” (54 %). Den genomsnittliga trenden för alla 203 arter/raser är en minskning med 0,14 % per år. Denna genomsnittliga trend är en marginell förbättring mot värdet för 2005–2014.
Totalt 53 arter/raser har trender med den största statistiska säkerheten (p<0,001, ***). Denna nivå av statistisk säkerhet sammanfaller oftast med att det är arter som ses (eller setts) i relativt stora antal. Av dessa arter är det ortolansparv, grönfink, backsvala, sothöna, obestämd korsnäbb, järpe, fasan, nordlig gråsiska, ärtsångare och gulsparv som minskat kraftigast, från -14,2 % per år hos ortolansparven till -5,7 % per år hos gulsparven. De arter/raser som ökat mest är sydlig gråsiska, fjällripa, sydlig gransångare, steglits, storskarv, tornfalk, nordlig gransångare, stenknäck, lavskrika och domherre. De har ökat med från 20,3 % per år hos sydlig gråsiska till 6,0 % per år för domherre.
Några analyser från vinterns period fyra och fem
Drygt ett sjuttiotal av våra vinterfågelinventerare gör speciellt imponerande insatser genom att
inventera sina vinterpunktrutter alla fem vinterperioderna. Övriga vinterräknare fokuserar på period 3 vid jul och nyår. Den senare gruppen har vi under senare år uppmuntrat att inventera även under period fem (mars). Kanske känner man att man vill göra lite mer än inventeringen under jul-
Figur 3. Fördelningen av trender hos 203 svenska fågelarter/raser under perioden 2006–2015, baserat på standardrutterna. De mörka färgerna (blå och röd) visar statistiskt säkerställda trender (ökningar respektive minskningar) och de ljusare färgerna visar de icke säkerställda trenderna. De sistnämnda kan även betecknas ”stabila”.
The proportion of population trend classes among 203 Swedish breeding bird species/subspecies in 2006–2015, based on the Fixed Routes. The dark colours (blue and red) indicate statistically significant trends (increases and declines, respectively). The pale colours represent non- significant trends. The latter can be referred to as
“stable”.
19%
25%
29%
27%
Trender det senaste decenniet
ÖKNING Ökning Minskning MINSKNING
nyårsperioden, men samtidigt kanske inte mäktar med alla fem omgångarna. Vi upprepar denna uppmuntran här och nu. Vi ser hemskt gärna att fler punktrutter inventeras i mars månad och det är helt i sin ordning att man enbart inventerar sin rutt under midvintern (jul–nyår) och i mars. Har man ork och möjlighet så vill vi dock givetvis uppmana till inventering av samtliga fem perioder. Alla inventeringar bidrar nämligen med intressant information som vi tänker försöka använda mer
framöver. Här nedan följer några små analyser av observationerna gjorda perioderna fyra och fem (24 januari–13 februari samt 1–21 mars).
Inventeringarna i mars månad kan ses som en kombination av sen vinter och tidig vår. På vilken sida om denna gräns man hamnar skiljer sig givetvis mellan åren och beroende på var i landet det handlar om. Detta innebär att de kan ses som en mycket tidig inventering av häckande stannfåglar.
Inom denna grupp arter, såsom hackspettar och mesar kan det vara full fart på ropande, trummande och sång i mars och vi har nog alla lite till mans gissat (eller konstaterat) att aktiviteten är betydligt högre vid den tiden på året än senare under försommaren när sommarpunktrutter och standardrutter inventeras. Argumentet ”stannfåglar bör inventeras tidigt på våren när aktiviteten är som högst” hörs ganska ofta och är givetvis helt korrekt om det är uppgifter om absoluta tätheter och det verkliga antalet förekommande par som man vill få fram. Om syftet däremot är att kunna följa populations- förändringar, såsom i Svensk Fågeltaxerings fall, spelar detta mindre eller ingen roll alls. I de fallen är det viktigaste att man gör precis likadant år efter år efter år. Sen spelar det ingen roll om man råkar få med 100 eller 10 % av de fåglar som faktiskt förekommer i området. Men oavsett syftet kan det ändå vara intressant att titta närmare på vad inventeringsperioden betyder för antalet inräknade
fågelindivider för arter som vi med stor säkerhet vet finns kvar i ett område året runt.
I Figur 4 visar vi medelantalet inräknade fågelindivider per inventerad punktrutt under
vinterinventeringarnas period tre, fyra och fem, samt för sommarpunktrutterna för några stannfåglar.
Sommarrutterna inventeras utspritt från slutet av april till slutet av juni med huvuddelen av rutterna gjorda under senare delen av maj och första delen av juni månad. För gröngöling och spillkråka är de bokförda antalen klart högst under vinterns period fem, medan de är lägre under vinterinven-
teringarnas period tre och fyra jämfört med försommaren (Fig. 4). Mönstret är detsamma för större och mindre hackspett (ej visat i figur). För hackspettarna varierar de bokförda antalen per rutt i mars
Figur 4. Antal inräknade individer per inventerad punktrutt av gröngöling, spillkråka, talgoxe och blåmes under vinterns perioder 3-5 (3: 19 dec-8 jan, 4: 24 jan-13 feb samt 5: 1-21 mars) och under försommaren.
The average number of individuals of four resident species (gröngöling = Green Woodpecker, spillkråka = Black Woodpecker, talgoxe = Great Tit, blåmes = Blue Tit) counted per winter point count route in the different count periods (vinter 3: 19 Dec–8 Jan, vinter 4: 24 Jan–13 Feb and vinter 5: 1–21 March) and per summer point count route (“försommaren”).
0 0.5 1 1.5 2
Vinter 3 Vinter 4 Vinter 5 Sommar Gröngöling
Spillkråka
0 5 10 15 20 25 30
Vinter 3 Vinter 4 Vinter 5 Sommar Talgoxe
Blåmes
månad från att vara 25 % (mindre hackspett) till 83 % (gröngöling) högre än de som inräknas under försommaren. Vi gissar att detta beror på att spettarna trummar och ropar i högre utsträckning i mars jämfört med under tidigare vinterperioder och försommar. Ju högre lätesaktivitet, desto lättare att observera de individer som faktiskt finns i anslutning till punkterna.
För de två talrikaste mesarna talgoxe och blåmes är antalen per punkt på vintern klart högre än under sommaren, oavsett vilken vinterperiod vi jämför med. Gissningsvis finns här en viss (stor?) effekt av vintermatningar och de här arternas vana att koncentreras i större antal nära människors boningar under vintern. De allra högsta antalen inräknas dock i mars månad, vilket rimligen till en stor del förklaras av ökad sångaktivitet. De bokförda antalen i mars är för dessa arter nära tre gånger så höga som i sommarinventeringarna. Liknande mönster finns även för övriga mesarter som täcks väl i punktruttsmaterialet. För övriga mesar handlar det om mellan dubbelt så många (svartmes) och upp till drygt fem gånger så många (talltita och entita) individer per rutt på vintern som under sommaren.
Inventeringar i mars månad ger alltså betydligt fler individer per rutt av i alla fall de här stannfåglarna, än vad inventeringar under försommaren gör. Notera att sett till enbart hur många fåglar som faktiskt finns borde antalen av stannfåglar generellt minska under vintern och fram till försommaren, i takt med den dödlighet som givetvis förekommer.
En liten brasklapp måste vi dock slänga in här. Vi har analyserat alla punktrutter och man skulle kunna tänka sig att vinter- och sommarpunktrutter görs i något olika miljöer (med olika faktiska tätheter av de analyserade arterna), vilket kan påverka de faktiska antalen som räknas. Detta får anstå till mer detaljerade analyser framöver.
Är detta då något som vi kan ha nytta av när det gäller att bedöma hur det går för fåglarna? Ja, kanske i en del fall. En av instruktionerna till alla våra inventeringar är att datum skall skilja så lite som möjligt mellan åren. Det förutsätter (indirekt) att sångperioder och häckningsstart är desamma över längre tid. Men vad händer om aktivitetsperioderna förändras? Då kan man faktiskt få resultat i ena eller andra riktningen som inte har med förändrade fågelantal att göra, utan är en följd av
förändrade tidsmönster i aktivitet. I en värld där klimat och andra omvärldsbetingelser nu förändras kan det för vissa arter eller grupper av fåglar därför vara värt att genomföra inventeringar under flera olika perioder av året.
Den uppmärksamme har kanske noterat att det finns fall där trenderna för vinter- (period 3) och försommarinventeringar ger olika resultat. Gröngölingen är en sådan art. För denna säger
vinterrutternas period 3 att ingen som helst förändring av beståndets storlek har skett under perioden 1975/1976–2014/2015. Samtidigt anger sommarpunktrutterna en signifikant minskning på totalt över 60 % (-2,4 % per år) för samma period. Standardrutterna visar inte på någon säker förändring under den kortare perioden 1998–2015 (Fig. 5).
Vi kan i ett första skede bortse från standardrutterna då de täcker en kortare tidsperiod och dessutom har en annan geografisk täckning av landet. Men eftersom vinter- och sommarpunktrutter täcker ungefär samma delar av landet (Fig. 1) och precis samma period, hur kan resultaten skilja sig åt så mycket? En möjlig förklaring skulle kunna vara att aktivitetsmönstret för gröngölingens ropande har förändrats så att arten numera är mindre lätesaktiv under försommarens inventeringar, samtidigt som aktiviteten är densamma under midvintern (eller omvänt, att den är mer aktiv milda vintrar och att frekvensen av dessa har ökat på sistone). Generellt tidigare vårar kan ha gjort att ropaktiviteten i högre utsträckning är avslutad när dagens försommarinventeringar genomförs. Kan resultaten från de punktrutter som genomförs under period fyra och fem ge oss mer kunskap om detta?
I Figur 5 återfinns trenderna för gröngöling från vinterns period fyra och fem för vintrarna 1975/1976–2014/2015. Period fyra uppvisar en svag men signifikant ökning av antalet gröngölingar under denna period samtidigt som period fem inte visar på någon förändring alls. Notera också att det just är vinterns period fem som flest gröngöling räknas per år i genomsnitt, trots att relativt få rutter inventeras under denna period.
Resultatet från Figur 5 kan tolkas som ett stöd för de tankar vi återger ovan. Även vinterns period fem, det största av våra underlag för gröngöling sett till antalet inräknade individer, talar om ett
oförändrat bestånd sedan 1975. Förvisso med vissa upp- och nedgångar under kortare delperioder men total sett ingen större förändring. Den lilla uppgången under period fyra skulle kunna tolkas som en viss tidigareläggning av ropaktiviteten, om vi nu utgår från att beståndet faktiskt varit oförändrat totalt sett. Detta kan också tolkas som ett indirekt stöd till att i alla fall en del av den noterade långtids- minskningen under försommaren skulle kunna vara aktivitetsrelaterad. För att säkert säga att så är fallet krävs givetvis mer detaljerade studier. Med denna lilla övning vill vi bara visa på vad de data som samlas in under vinterperioderna 1–2 och 4–5 kan användas till. Vi får återkomma till mer avancerade analyser framöver. Just nu vill vi mest uppmuntra till fler vinterinventeringar, oavsett under vilka perioder dessa görs.
Men tillbaka till gröngölingen för ett slutord. En sak är i alla fall samtliga våra inventerings- system och perioder eniga om. Ser vi enbart till de senaste 15 åren, 2000-talet, så är trenderna faktiskt genomgående negativa för arten. Gröngölingen har minskat i antal under de senaste tre generationerna (en gröngölingsgeneration räknas som fem år), vilket också är anledningen till att arten blev listad som Nära hotad i den Svenska Rödlistan 2015. Tittar vi på utvecklingen i ett längre perspektiv talar dock det mesta för att beståndet har varit relativt konstant sedan 1975.
Gnagare, gnagarätare och de som kan bli uppätna av de som annars äter gnagare
Naturvårdsverket finansierar fler miljöövervakningsprojekt än Svensk Fågeltaxering, till exempel sträckräkningarna vid Falsterbo, Ottenbys fångst av flyttfåglar och Svensk Dagfjärilsövervakning. Ett annat projekt följer smågnagarnas populationsutveckling i Sverige. Normalt analyseras och redovisas dessa data i huvudsak var för sig, men det finns en stor potential i samanalys av miljöövervaknings- data. I bästa fall kan man bättre förstå ”varför det går som det går”. Samkörning av olika
övervakningsdata är en del av miljöövervakningen som sannolikt kommer att växa sig allt starkare under kommande år, men som hittills endast genomförts i mer begränsad omfattning.
Här jämför vi för första gången Svensk Fågeltaxerings data med data från den nationella övervakningen av smågnagare. Gnagarövervakningen drivs av Birger Hörnfeldt vid Institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, som en del av den nationella
miljöövervakningen, på uppdrag av Naturvårdsverket och vissa Länsstyrelser. Smågnagare har under
Figur 5. Vänster. Trender för gröngöling under vinterns period 3 (blå kurva) och under försommaren (röd kurva – punktrutter; svart kurva – standardrutter). Höger. Trender för gröngöling under vinterns period 4 (mörkblå kurva) och period 5 (ljusblå kurva).
Left. Trends for Green Woodpecker on the winter point counts (period 3, blue curve and during summer (red curve = point counts, black curve = fixed routes).Right. Trends for Green Woodpecker on the winter point counts (period 4 and period 5, see figure 4).
Gröngöling, Picus viridis
(118, -0.2, NS; 182, -2.4, ***; 129, -0.3, NS)
1975 1985 1995 2005 2015
0.0 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5 3.0
0 0.5 1 1.5 2 2.5 3
1975 1985 1995 2005 2015 Gröngöling, Picus viridis
(68, 0,9, *; 186, 0,1, NS) Vinter 4
Vinter 5
standardiserade former fångats på fem platser vid två tillfällen per år, försommar och tidig höst, under hela 2000-talet. Aktiva fångstområden är, från norr till söder: Stora Sjöfallet (Norrbottens län),
Ammarnäs och Vindeln (båda i Västerbottens län), Vålådalen-Ljungdalen (Jämtlands län) och Grimsö (Örebro län). Därmed övervakas gnagarantalen i stora drag i barrskogen och fjällen ner till den
biologiska Norrlandsgränsen. Ytterligare fångstområden i södra Sverige har använts under andra perioder än den vi tittar närmare på här. För mer detaljer om den nationella gnagarövervakningen, se www.slu.se/sv/institutioner/vilt-fisk-miljo/personal/lista/birger-hornfeldt/miljoovervakning-av-smagnagare).
Att förekomsten av gnagare är något som påverkar många organismer i naturen är känt sedan länge, inte minst då att många rovfåglar och fyrfota rovdjur är mer eller mindre beroende av tillgång på gnagare för att kunna föda upp sina ungar och för sin egen överlevnad. Känt är också att tätheterna av gnagare, i alla fall i nordliga områden, varierar kraftigt mellan åren. Oftast sker detta i cykler på tre till fem år där toppår innebär att många rovdjur får ut många ungar och där bottenår innebär att många rovdjur inte ens försöker reproducera sig.
Därtill kommer att andra djur påverkas av tillgången på gnagare, om än mer indirekt.
Markhäckande fåglar förväntas utsättas för ett betydligt högre predationstryck under år med låga gnagarantal, eftersom rovdjuren då går över till att konsumera andra byten, gärna vuxna fåglar, ungar och ägg. Särskilt högt blir predationstrycket under det år som följer direkt efter ett toppår i de fall då gnagarpopulationerna kraschat. Detta eftersom det under toppåret fötts extra många rovdjur som sedan tvingas livnära sig på annat än gnagare året efter.
Vi har tittat närmare på hur ett antal fågelarter som livnär sig på gnagare samvarierar med tillgången på gnagare under perioden 2002–2015. Dessutom har vi gjort samma övning för de hönsfåglar som är knutna till skog och fjäll. Just hönsfåglar återfinns bland de arter som ofta nämns som sådana där gnagartillgången har en stark påverkan på häckningsutfall och därmed populations- storlek. Fågeldata kommer i detta fall från standardrutterna och vi har för att koppla ihop det hela så väl som möjligt rent geografiskt använt oss av index och trender från Norra Sverige (från 60°N och norrut). Vi har också gjort samma typ av jämförelser när det gäller några ugglearter och
gnagartillgång för den kortare perioden 2010–2015 med fågeldata från nattrutterna.
I Figurerna 6 och 7 visar vi mellanårsvariationen i antal för de fågelarter som har de starkaste sambanden mellan populationsstorlek (årligt index) och gnagartillgång under perioden 2002–2015.
Fjällämmeln är en av de gnagararter vars antal påverkar hur många rovfåglar som räknas på standardrutterna. Inte bara de klassiska arterna som fjällvråk, fjällabb och hökuggla samvarierar med gnagarnas antal utan även lavskrika och varfågel. Däremot verkar inte hönsfåglarnas populationer påverkas nämnvärt av gnagarnas antal.
The Norwegian lemming is one of the rodent species whose numbers affect the number of raptors observed on the Fixed routes in Sweden. Not only classic species like Rough-legged Buzzard, Long-tailed Skua and Hawk Owl are affected, but also Siberian Jay and Great Grey Shrike. The different grouse species however, are seemingly not affected.
Figur 6. Årliga index från standardrutterna för jorduggla, hökuggla och fjällabb i norra Sverige, samt index för totalantalet smågnagare från den nationella övervakningen av smågnagare. Värdena för gnagare i denna figur är medelindex av fångsten från hösten året före och försommaren samma år som fågelinventeringarna gjordes.
Yearly indices for Short-eared owl (red), Hawk Owl (yellow), Long-tailed Skua (blue) and small rodents (hatched) in northern Sweden. The rodents were counted in the autumn of the previous year, and in the same spring, as the birds were counted. Rodent data are from the Swedish rodent monitoring (B. Hörnfeldt, SLU Umeå).
0 1 2 3 4 5 6 7 8
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 Lavskrika Varfågel Fjällvråk Gnagare
Figur 7. Årliga index från standardrutterna för lavskrika, varfågel och fjällvråk i norra Sverige, samt index för totalantalet smågnagare från den nationella övervakningen av smågnagare. Värdena för gnagare i denna figur är medelindex av fångsten från försommaren och hösten samma år som fågelinventeringarna gjordes.
Yearly indices for Siberian Jay (red), Great Grey Shrike (yellow), Rough-legged Buzzard (blue) and small rodents (hatched) in northern Sweden. The rodents were counted in the spring and autumn the same year as the birds were counted. Rodent data are from the Swedish rodent monitoring (B. Hörnfeldt, SLU Umeå).
0 0.5 1 1.5 2 2.5 3
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 Jorduggla
Hökuggla Fjällabb Gnagare
Gnagarfångsten görs alltså vid två tillfällen per år och i Figur 6 återfinns de fågelarter som har de starkaste sambanden med gnagarförekomsten under föregående höst och samma försommar som fågelsiffrorna är inräknade. I Figur 7 redovisas de fågelarter som har de starkaste sambanden med gnagarförekomst under försommar och eftersommar det år som fåglarna räknades. Tittar vi på de rent numeriska sambanden, korrelationerna, så är det jordugglan som har det allra starkaste sambandet med antalet gnagare. Därefter följer varfågel, fjällvråk, lavskrika, hökuggla och fjällabb i nämnd ordning.
Man brukar i de här sammanhangen tala om begreppet förklaringsgrad, som anger hur stor andel (i procent) av variationen i en variabel, här fågelindex, som beror på en annan förklarande variabel, här gnagarindex. I de här redovisade fallen varierar förklaringsgraden från 53 % för
jorduggla, fjällvråk och varfågel ner till 34 % för fjällabb. I ekologiska sammanhang är dessa siffror mycket höga. Mängden gnagare är med andra ord en mycket viktig faktor för att förklara det årliga antalet observerade individer av dessa arter.
Sen kan man fundera på vad det är som gör att antalet sedda fåglar av de här arterna varierar i takt med gnagartillgången. För vissa nomadiska arter handlar det säkert om att fler fåglar bestämmer sig för att försöka häcka hos oss under ett gnagarår. De kanske var i Ryssland året före? Dessutom, och speciellt för arter vi inte tror är nomadiska, handlar det kanske mer om att god gnagartillgång leder till fler framgångsrika häckningar och då är fåglarna mer lättobserverade. Minst lika intressant är givetvis de fall där vi inte hittar några samband fast vi kanske förväntar oss sådana. Blå kärrhök och tornfalk är ytterligare två arter som vi vet livnär sig på gnagare. För dessa hittar vi inga samband med gnagartillgången.
Gör vi motsvarande analyser för hönsfåglarna hittar vi inte heller några samband mellan fågel- och gnagartillgång (Fig. 8). Men för hönsfåglarna är det snarare så att vi förväntar oss ett samband mellan gnagarförekomst ett visst år och antalet hönsfåglar året efter. Detta då att ett år med god gnagartillgång förväntas resultera i god häckningsframgång hos hönsfåglarna, som sedan kan observeras i våra inventeringar försommaren därefter. Men vi hittade inte några samband där heller.
Slutsatsen av detta blir att under 2000-talet i Sverige finner vi inga samband alls mellan antalet hönsfåglar och gnagartillgång. Detta är minst sagt förvånande eftersom ett stort antal äldre och mer detaljerade studier funnit just sådana samband.
De allra starkaste sambanden mellan antalet gnagare och antalet fåglar hittar vi för några ugglearter i nattruttsmaterialet. I det här fallet handlar det främst om ropande ugglor inför häckningsstarten och sambandet gäller därmed mer ropaktivitet än det faktiska antalet påbörjade häckningar. Mönstren för de tre arter som har de starkaste korrelationerna visas i Figur 9.
Kopplingen mellan gnagartillgång och ropaktivitet, här uggleindex, är mycket stark. Allra starkast samband finns hos pärlugglan med en förklaringsgrad på hela 92 %. Näst intill all variation i uggleindex kan förklaras med gnagartillgång. Ju fler gnagare, desto fler ropande pärlugglor. Även för slaguggla och lappuggla är förklaringsgraden mycket hög, 84 resp. 81 %. Starka samband finner vi även för sparvuggla och hökuggla.
För jorduggla är sambandet tvärtom klart och tydligt negativt! Ju fler gnagare som räknats, desto färre jordugglor registreras på nattrutterna! Detta kan i första läget synas märkligt, men då måste vi komma ihåg att få nattrutter görs i de delar av landet där de flesta jordugglor häckar, dvs. i fjällen och fjällnära delar av landet. Flest rutter görs i östra delarna av landet, från norr till söder. Istället finns en ganska stark korrelation mellan gnagarförekomst och jorduggleindex på nattrutterna året efter. Här tror vi att förklaringen helt enkelt är att under ett bra gnagarår så föds många jordugglor i delar av landet där få eller inga nattrutter finns. När dessa ungar är ett år gamla ses de som icke- häckare på många platser i landet där vi har nattrutter.
Den här gjorda jämförelsen av data från olika program inom den nationella miljöövervakningen visar på en massa spännande mönster. Vi kommer att återkomma med fler analyser framöver.
Figur 8. Årliga index från standardrutterna i norra Sverige för fem hönsfågelarter, samt index för totalantalet smågnagare från den nationella övervakningen av smågnagare. Värdena för gnagare i denna figur är medelindex av fångsten från försommaren och hösten samma år som fågelinventeringarna gjordes.
Yearly indices for Willow grouse (red), Ptarmigan (yellow), Capercaillie (blue), Black Grouse ((black), Hazel Grouse (lilac) and small rodents (hatched) in northern Sweden. The rodents were counted in the spring and autumn the same year as the birds were counted. Rodent data are from the Swedish rodent monitoring (B. Hörnfeldt, SLU Umeå).
0 0,5 1 1,5 2 2,5 3
År 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Dalripa
Fjällripa Tjäder Orre Järpe Gnagare
Figur 9. Årliga index för tre ugglearter från nattrutterna (hela Sverige), samt index för totalantalet smågnagare från den nationella övervakningen av smågnagare. Värdena för gnagare i denna figur är medelindex av fångsten från hösten året före och försommaren samma år som fågelinventeringarna gjordes.
Yearly indices for Ural Owl (blue), Great Grey Owl (yellow), Tengmalm’s Owl (red) and small rodents (hatched). Bird data are from the night routes. The rodents were counted in the autumn of the previous year and in the same spring as the birds were counted. Rodent data are from the Swedish rodent monitoring (B. Hörnfeldt, SLU Umeå).
0 0,5 1 1,5 2 2,5
2010 2011 2012 2013 2014
Slaguggla Lappuggla Pärluggla Gnagare
Figur 10. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågelindikatorer.
Data är från sommarpunktrutterna (1975–2015, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (1998–2015, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 1998.
Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden.
Indicators for three groups of Swedish birds, according to the species selection of the EU Common Bird Index. Data are from free choice summer point counts (brown = farmland birds, green = woodland birds, blue = other common birds, including 95% CI). The orange thin lines are the same indicators, but based on the Fixed routes.
Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = 21).
Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 14).
Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake, gräs- hoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta, trädgårds- sångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45).
Fågelindikatorer
Som brukligt presenterar vi två grupper av indikatorer som baseras på data från Svensk Fågeltaxering.
Båda grupper indikatorer har formell status – den första gruppen i EU (och Sverige), den andra enbart i Sverige. Först presenteras de indikatorer som baseras helt på punktruttsdata och har ett europeiskt arturval. Därefter visas de indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med ett för Sverige bättre anpassat arturval. De sistnämnda indikatorerna baseras på standardruttsdata.
De europeiska indikatorerna
Här presenteras indikatorer baserade på sommarpunktrutterna för ett antal svenska fågelarter grupperade som: Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga vanliga fåglar.
Dessa data rapporteras till European Bird Census Council, som inkluderar dem i de officiella europeiska fågelindikatorerna. Nedan visas de tre indikatorerna för Sverige (Fig. 10), inklusive motsvarande värden för standardrutterna sedan 1998.
Sedan 1975 har det gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för ”övriga vanliga fåglar”. De indikatorer som grundar sig på standardrutterna stämmer väl in i bilden, förutom för skogsfåglarna. De klarar sig mycket bättre enligt standard- rutterna. Alla index sjönk mellan 2014 och 2015, förutom ”övriga vanliga fåglar” (standardrutterna).
