Institutionen för kirurgiska vetenskaper
Vi måste prata om patienten!
- En enkätstudie om kommunikation, samarbete och patientsäker vård med stöd av WHO’s checklista på operationssalen
Författare Handledare
Ida Gröning Vallner Åsa Muntlin Athlin
Johanna Bennhult Hansson
Examensarbete i vårdvetenskap, 15 hp. Examinator Specialistsjuksköterskeprogrammet inriktning Ulrika Pöder anestesisjukvård, 60 hp.
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Studier har visat att kommunikation och samarbete krävs för att bedriva en god vård. Inom operationssjukvården används ofta WHO’s checklista, som är ett evidensbaserat kommunikationsverktyg som bidrar till säkrare vård.
Syfte: Att beskriva förekomst av samt skillnader mellan anestesi- och
operationssjuksköterskors uppfattningar kring kommunikation, samarbete och WHO’s checklista samt om checklistan underlättar kommunikation, samarbete och bidrar till patientsäker vård.
Metod: En empirisk deskriptiv och jämförande studiedesign med kvantitativ ansats genomfördes. Datainsamling skedde med enkäter. Totalt 42 anestesi- och
operationssjuksköterskor deltog.
Resultat: Sjuksköterskorna ansåg att det finns kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen och att detta har betydelse för deras arbete. WHO’s checklista ansågs bidra till kommunikation och samarbete. Kirurgen (n=32, 76,2%) ansågs vara den yrkeskategori med främst ansvar att initiera starten av WHO’s checklista. Alla sjuksköterskor (n=42, 100%) angav att checklistan bidrar till en säkrare vård för patienten. Operationssjuksköterskorna angav i större utsträckning att de hade fått utbildning kring WHO’s checklista jämfört med anestesisjuksköterskorna (p= .030).
Slutsats: Kommunikation och samarbete mellan anestesi- och operationssjuksköterskorna förekommer och har betydelse för deras arbete på operationssalen. Sjuksköterskorna ansåg att WHO’s checklista bidrar till kommunikation, samarbete och säkrare vård för patienten, ändå används inte checklistan inför varje operation, vilket äventyrar patientsäkerheten.
Nyckelord:Kommunikation, samarbete, WHO´s checklista, anestesisjuksköterska, operationssjuksköterska, patientsäker vård.
ABSTRACT
Background: Studies have shown that communication and teamwork are important factors to ensure safe patient care. In the operating room, the evidence based communication tool WHO’s surgical safety checklist is commonly used to improve patient safety.
Aim: To describe presence of and differences between nurse anesthetists’ and operating room nurses’ perceptions about communication, teamwork and WHO’s checklist and if the
checklist facilitates the communication, teamwork and contributes to patient safety care.
Methods: A quantitative empirical descriptive and comparative study design was used.
Questionnaires were used as the data collection method. A total of 42 nurses participated.
Results: The nurses thought there were communication and teamwork in the operating room with the other nurse specialist, which is of importance for their work. The surgeon (n=32, 76,2%) was considered to be the one responsible for the checklist to be initiated. All of the nurses thought the checklist contributes to patient safety. The operating room nurses answered that they had received more education about the WHO’s checklist compared to the nurse anesthetists (p= .030).
Conclusion: Communication and teamwork between the nurses existed and are important for their work in the operating room. The nurses thougt that the WHO’s checklist are important for the communication, teamwork and the patient safety, despite this, the checklist is not used in every single operation, which jeopardizes patient safety.
Keywords: Communication, teamwork, WHO’s surgical checklist, nurse anesthetists, operating room nurse, patient safety care.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. BAKGRUND ………..1
1.1 Patientsäker omvårdnad på operationssalen ……….1
1.2 Samarbete på operationssalen ……….. 2
1.3 Kommunikation på operationssalen ………. 3
1.4 Användandet av WHO’s checklista för säkrare operationer ……… 4
1.5 Teoretisk utgångspunkt ……… 5
1.6 Problemformulering ………. 6
2. Syfte………..7
2.1 Frågeställningar ……… 7
3. METOD ……….. 7
3.1 Design ………...7
3.2 Urval ……….8
3.3 Datainsamlingsmetod ……….. 8
3.4 Tillvägagångssätt ………. 10
3.5 Forskningsetiska överväganden ………... 11
3.6 Bearbetning och analys ……… 11
4. RESULTAT ………... 13
4.1 Anestesi- och operationssjuksköterskors uppfattning gällande kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen ………….. 13
4.2 Kommunikation och samarbete mellan anestesi- och operationssjuksköterskor med stöd av WHO’s checklista.………... 15
4.3 Säkrare vård för patienten med WHO’s checklista ……….. 16
4.4 Skillnader i upplevelsen av kommunikation, samarbete och användandet av WHO’s checklista mellan anestesi- och operationssjuksköterskor som arbetar på operationssalen ………..17
5. DISKUSSION ……… 21
5.1 Resultatdiskussion ……… 22
5.2 Samhällsperspektiv ………...26
5.3 Etiskt perspektiv……… 27
5.4 Klinisk relevans ………....27
6. Diskussion runt den teoretiska utgångspunkten ……… 28
7. Metoddiskussion ……… 29
8. Slutsats……….32
9. REFERENSER ……….. 34
9.1 Bilaga 1: WHO’s Surgical Safety Checklist ………... 39
9.2 Bilaga 2: LÖF’s Checklista för säkrare operationer ………... 40
9.3 Bilaga 3: Enkät ……… 41
9.4 Bilaga 4: Informationsbrev till verksamhetschef ……… 43
9.5 Bilaga 5: Informationsbrev till studiedeltagare……… 44
1. BAKGRUND
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS 1996:787, 28 §) ska hälso- och sjukvården bedrivas på ett sätt som tillgodoser god vårdkvalité, vara kostnadseffektiv och tillgodose hög patientsäkerhet. Sjukvården framställs idag allt mer som en bransch i högriskmiljö där
säkerheten för bland annat patienten kan äventyras (Sharp, 2012). Politikers och myndigheters beslut påverkar hälso- och sjukvårdssystemet. Genom lagstiftning klargörs det att
vårdgivarens ansvar är att arbeta systematiskt för att förhindra skador som uppstår till följd av sjukvård (Patientsäkerhetslagen, SFS 2010:659, kap. 3, 2 §). Socialstyrelsen (2016) definierar patientsäkerhet som ”skydd mot vårdskada” (Socialstyrelsens termbank, 2016). Begreppet patientsäkerhet kan även handla om att exempelvis arbeta med syfte att förebygga sjukdom.
Främja patientdelaktighet, genomföra riskanalyser och att arbeta systematiskt är andra faktorer som innefattar ett arbetssätt som förbättrar kvalitén och säkerheten inom sjukvården (Scott, Poole & Jayathissa, 2008).
I det patientnära arbetet där avancerade vårdprocedurer förekommer, är det som störst risk att vårdskador uppkommer (Sharp, 2012). Vårdskador definieras som de skador som patienten fått till följd av vården, men som bedömts kunnat undvikas. Drygt 10 % av de sjukhusvårdade patienterna drabbas av vårdskador. Vårdskador och dess följder drabbar inte enbart den enskilde patienten, utan tar även resurser från sjukvården och är där med en kostnad för samhället och dess invånare (Sveriges kommuner och landsting, 2014). Operationssalen är en högteknologisk miljö där det finns svårt sjuka patienter, snabba beslut om vård och
behandling tas, oförutsägbara händelser sker och arbete bedrivs i multiprofessionella team.
Dessa är alla faktorer som kan bidra till äventyrad vård och omvårdnad för patienten (Sharp, 2012).
1.1 Patientsäker omvårdnad på operationssalen
Omvårdnad på avancerad nivå kan ta ett annat uttryck i det kliniska arbetet än vad basal omvårdnad gör och kan innehålla uppgifter som tidigare ansetts tillhöra den medicinska professionen. Sjuksköterskor med utbildning på avancerad nivå värnar om
omvårdnadsvetenskapliga principer, genom att ha ett holistiskt förhållningssätt och se patientens fysiska, psykiska, andliga och sociala behov (Fagerström, 2011). I
kompetensbeskrivningarna för anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor framgår
det att yrkesutövandet ska ske på ett sätt som är säkert för patienten och med respekt för dennes autonomi (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk
sjuksköterskeförening, 2012; Riksföreningen för operationssjukvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2011).
Att arbeta preventivt och med ett säkerhetstänk gentemot patienten, visar sig vara viktigt för sjuksköterskor som arbetar på operationssalen. Arbetet handlar om att identifiera farliga situationer och förebygga fel (Sundqvist & Anderzén Karlsson, 2013). Kelvered, Öhlén och Gustavsson (2012) ser i sin studie att operationssjuksköterskor anser att omvårdnad på operationssalen innefattar bland annat gott samarbete med kirurgen, skydda patienten från kroppslig skada, garantera sterilitet och renlighet, bevara fuktighet i operationssåret och god temperatur hos patienten. Sundqvist och Anderzén Carlsson (2013) säger att
anestesisjuksköterskors omvårdnadsåtgärder i samband med anestesi kan vara att behandla patienten med respekt, vara patientens ”röst” utåt, skydda dennes autonomi och att ge säker vård genom att arbeta eftertänksamt. Sjuksköterskans moraletiska ansvar identifieras även det som att ge en professionell säker vård, bland annat genom att våga stå upp för patientens rättigheter genom att våga utmana rutiner och åsikter (Sadooghiasl, Parvizy & Ebadi, 2016).
Gemensamt för både anestesi- och operationssjuksköterskor är viljan att arbeta förebyggande mot uppkomsten av vårdskador, så som hypotermi och tryckskador (Kelvered, Öhlén &
Gustavsson, 2012; Sundqvist & Anderzén Carlsson, 2013). Studier visar att sjuksköterskor som arbetar inom anestesi- och operationssjukvård anser att deras viktigaste
omvårdnadsåtgärd är att säkerställa patientsäker vård (Blomberg, 2014; Sundqvist &
Anderzèn Carlsson, 2013). Faktorer som är betydelsefulla i strävan mot säker vård för patienten, kan vara att arbeta förebyggande och i team. Teamarbete kan främjas och
underlättas genom att bland annat använda sig av checklistor (O’Connor, Reddin, O’Sullivian, O’Duffy & Keogh, 2013).
1.2 Samarbete på operationssalen
Samarbete mellan en grupps medlemmar, även kallat teamarbete, innebär bland annat delat ansvar för att uppnå ett mål. Vidare innebär det även att det finns ett definierat medlemskap i gruppen, en tydlig ledare, en känsla av självständighet och en ömsesidig beroendeställning bland medlemmarna. Inom vården ses fördelar med att jobba i team och det samarbete som detta innebär. För ett fungerande samarbete krävs tillit och att medlemmarna i teamet känner sig säker på den andres uppgift. På en operationssal är arbetsgruppen sällan konstant då
operationsteamets medlemmar kan variera, vilket gör att samarbete inte kan ske
slentrianmässigt. Observationer visar att samarbete som inte sker slentrianmässigt troligtvis leder till färre dåligt fattade beslut och misstag på operationssalen (Mosser & Begun, 2014). I en skotsk studie genomförd på 17 sjukhus och dess operationsavdelningar, framkommer det att nästan all personal inne på operationssalen tycker om att arbeta i team (Flin, Yule, McKenzie, Paterson-Brown & Maran, 2006).
Teamarbetets följder är oftast positiva och visar på främjande av god vård (Mosser & Begun, 2014; Sharp, 2012). Flin et al (2006) ser i sin studie att teamarbetet stärks då handlingar och åtgärder verbaliseras högt inom arbetsgruppen och teamets alla medlemmar kommer till tals.
Sjuksköterskorna på operationssalen föredrar gemensam genomgång av patienten inför
planerat ingrepp och efter slutförd operation. Majoriteten upplever att de enklare gör misstag i miljöer som upplevs stressade, spända och otrevliga. En studie visar att miljön på
operationssalen kan präglas av negativa attityder som kan leda till viss rädsla för att uttrycka sina åsikter eftersom någon annan i teamet kan bli arg och irriterad (Molina et al., 2015).
Hinder som riskerar att uppstå under teamarbete och i sin tur kan påverka interaktionen inom teamet, kan vara när det finns olika uppfattningar av innebörden av teamarbete och om det medicinska arbetet prioriteras framför omvårdnadsarbetet. Fel och misstag under en operation kan bland annat bero på bristande kommunikation inom teamet. Sjuksköterskor som arbetar på operationssalen uttrycker en önskan om förbättrad kommunikation inom teamet (Flin et al., 2006).
1.3 Kommunikation på operationssalen
Sjukvården är beroende av den verbala och den icke-verbala kommunikationen för en effektiv och säker sjukvård (Sharp, 2012). Kommunikation handlar om utbyte av information genom verbala uttryck och kroppsspråk (Eide & Eide, 2009). Brister i kommunikationen inom hälso- och sjukvården kan leda till äventyrad patientsäkerhet och är ett känt riskområde (Sharp, 2012; Socialstyrelsen, 2016). Mer än hälften av avvikelserna inom vården beror på bristande kommunikation inom arbetsgruppen (Mosser & Begun, 2014). Ett kommunikationsproblem som kan uppkomma på operationssalen är när en i teamet framför ett budskap, utan att någon annan i teamet uppfattat att information getts. Budskapet som exempelvis kan vara en
ordination eller uppmaning, uppfattas inte och viktiga arbetsmoment riskerar att falla bort.
Detta går att lösa med hjälp av bestämda kommunikationsmodeller (Carney, West, Neily, Millis & Bagian, 2010). Bland sjuksköterskor har inställningen till att kommunicera med
auktoriteter på operationssalen förändrats de senaste åren. Förändrade attityder till att diskutera oklarheter och ifrågasätta redan fattade beslut ses. Fler sjuksköterskor är idag mer positiva till att våga föra en dialog med alla av operationsteamets medlemmar, särskilt när det handlar om att påpeka risker med vården (Hemingway, O’Malley & Silvestri, 2015).
Carrington (2012) menar att kommunikation på operationssalen omsluter de fyra delarna i sjuksköterskans yrkesparadigm innefattande människa, miljö, hälsa samt omvårdnad och är därför en bas i allt arbete sjuksköterskan utför.
Misstag i sjukvården som beror på dålig kommunikation, går att undvika vid användande av ett kommunikationshjälpmedel. Ett sådant verktyg kan exempelvis vara att genom bestämda mallar strukturera upp kommunikationen som utförs (Molina et al,. 2015).
1.4 Användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer
I sjukvården används ofta manualer och checklistor som bland annat fungerar som ett kommunikationshjälpmedel för säkrare vård. De mest framträdande vinsterna som uppkommer av att arbeta efter checklistor ses inom operationssjukvården (Sharp, 2012).
Operationers huvudsyfte är att rädda liv och förbättra hälsa, dock kan lidande för patienten uppkomma som en följd av osäker operationssjukvård (World Health Organization [WHO], 2016). WHO (2016) har utvecklat en checklista för operationssjukvården med syfte att bidra till säkrare operationssjukvård (Bilaga 1). Innehållet i WHO’s checklista tydliggör
arbetsuppgifterna, förbättrar samarbetet och informationsutbytet bland operationsteamets medlemmar. Syftet med checklistor är att kritiska moment ska utföras med minsta möjliga risk och att säkerställa att rätt arbete utförs (Molina et al., 2015). Tidigare studier visar på att checklistor för säkrare vård bidrar till minskning och förebyggande av fel (Garcia-Paris, Cohena-Jiménez, Montano-Jiménez & Cordoba-Fernandez, 2015; Robert, Choi, Shapiro, Urman & Melki, 2014). Användandet av WHO’s checklista har positiv inverkan på
säkerhetskulturen bland personalen på operationssalen, bland annat gällande kommunikation och genomgång av kritiska moment. Signifikanta förbättringar ses gällande kommunikation och samarbete mellan operationsteamets medlemmar samt minskning av förekomsten av komplikationer (Molina et al.,2015). O’Connor, Reddin, O’Sullivian, O’Duffy och Keogh (2013) beskriver i sin studie hur personalen på operationssalen tycker att användandet av WHO’s checklista minskar risken för fel orsakade av den mänskliga faktorn. Majoriteten håller med om att användningen av checklistan ökar patientsäkerheten och leder till ökat teamarbete. Checklistans innehåll bidrar till att underlätta det perioperativa arbetet genom att
bland annat öka känslan av att vara medlem i teamet (Rönnberg & Nilsson, 2015). En studie genomförd på patienter och deras upplevelser av att en checklista används i samband med operation, visar att patienterna föredrar när operationsteamet använder en checklista.
Användandet av checklistan resulterar i mindre oro hos patienterna inför ingreppet (Russ et al., 2014).
I Sverige används ofta en modifierad och anpassad checklista utifrån den som WHO skapat (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag [LÖF], 2009) (Bilaga 2). LÖF’s checklista för säkrare operationer är indelad i tre delar som består av arbetspunkter som ska utföras innan start av anestesi och operation, så kallad ”Förberedelse” och ”Timeout” och vid avslut av operation, så kallad ”Avslutning”. Listan inkluderar viktiga hållpunkter om patienten och förberedelser inför operation, vars ansvarsområden ligger hos anestesiolog och
anestesisjuksköterska, kirurg och operationssjuksköterska. Bekräftande av patientidentitet, att operationsområdet på patienten är markerat och att god sterilitet bekräftas är några av de punkter som sjuksköterskorna på operationssalen har ansvar för. Hela operationsteamet ska innan operationsstart bland annat gå igenom kritiska operativa moment och planerat ingrepp.
Tanken är att det ska finnas en person som är ansvarig för att checklistan tillämpas. LÖF (2009) lägger inte ansvaret på en särskild yrkeskategori utan menar att det är upp till varje klinik att finna egna bestämmelser över detta. Pickering et al. (2013) ser att kvalitén på WHO´s ”time out” inte är beroende av vem i operationsteamet som initierar användandet.
1.5 Teoretisk utgångspunkt
Denna studie formades utifrån begreppet kommunikation. För att kunna utföra en säker vård, krävs en fungerande kommunikation (Sharp, 2012). Kommunikationen på operationssalen analyserades utifrån grundprincipen inom informationsutbyte. Kommunikation ett ord som kan beskrivas på olika sätt. Eide och Eide (2009) menar att begreppet kommunikation kan definieras som utbyten av tecken mellan två eller flera personer som leder till ett ömsesidigt utbyte och en påverkan på varandra. Shannon och Weavers kommunikationsteori från 1949 menar att kommunikation kan inkludera alla procedurer där någon form av informationsutbyte eller yttre stimulans sker. Exempel på detta kan vara muntligt och skriftligt tal, musik och allt mänskligt uppförande. Kommunikation kan även handla om det som förekommer i tekniken och mekaniken.
Shannon och Weaver (1949) beskriver kommunikationssystemet enligt följande;
Informationskällan väljer ett bestämt meddelande som exempelvis kan bestå av tal eller skrift.
Sändaren omvandlar sedan meddelandet till en signal som skickas via en
kommunikationskanal till mottagaren. Skulle kommunikationen ske mellan två personer så är hjärnan informationskällan, sändaren är röstmekanismen som skapar ljud då luft passerar genom stämbanden och struphuvudet och kommunikationskanalen är luften där ljudet transporteras från den ena personen till den andra. Mottagaren är en slags omvänd sändare som omvandlar den mottagna signalen tillbaka till ett meddelande. I processen där signalen åter ska omvandlas till ett meddelande, är det inte ovanligt att tolkningar blir tillagda till det slutliga meddelandet hos mottagaren. Dessa tillägg, som kallas brus, var inte inkluderade i meddelandet från sändaren. Brus kan exempelvis beskrivas som oljud som stör ett
informationsflöde. Det är av vikt att fundera över hur brus, som ibland är oundvikligt, påverkar mottagandet av det verkliga meddelandet. Brus kan göra så att mottagaren gör en egen tolkning av budskapet från sändaren. Svårigheten ligger i att som sändare förstå om mottagaren verkligen förstått sändarens riktiga budskap. Hur kommunikationen, i tal eller i skrift, påverkar ett beteende handlar också om psykologiska och emotionella aspekter hos mottagaren, så som fördomar och förväntningar. Hinder i kommunikationen kan uppstå vid sådana beteenden (Shannon & Weaver, 1949).
Inom sjukvården förekommer olika sorters kommunikation. Kommunikation mellan vårdgivare och patient inkluderas i begreppet omvårdnadsorienterad kommunikation.
Professionell kommunikation, så kallad kollaborativ kommunikation, sker inom ramarna för yrkesutövandet och vid samarbete med kollegor. Denna bygger på ömsesidig respekt och förståelse av varandras roller (Eide & Eide, 2009).
1.6 Problemformulering
God kommunikation och samarbete på operationssalen är nödvändigt för att ge en säker vård åt patienten (Molina et al., 2015; Sharp, 2012). Anestesi- och operationssjuksköterskans gemensamma syn på deras kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen är sparsamt studerat. Yrkeskompetensen och befogenheten hos de legitimerade
specialistsjuksköterskorna ser olika ut runt om i världen, vilket gör att studier gjorda utanför Sverige inte helt kan appliceras på den svenska sjukvården (Dowling, Beauchesne, Farrelly &
Murphy, 2013; Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012; Riksföreningen för operationssjukvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2011). Det bedömdes viktigt att undersöka om det finns kommunikation och samarbete mellan anestesi- och operationssjuksköterskan på operationssalen, då det till vår kännedom saknas studier om samarbete dem emellan. Ett annat behov bedömdes vara att undersöka om sjuksköterskorna
uppfattar att kommunikation, samarbete och användandet av ett kommunikationsverktyg, i detta fall WHO’s checklista, bidrar till en patientsäker vård.
2. Syfte
Att beskriva förekomst av samt skillnader mellan anestesi- och operationssjuksköterskors uppfattningar kring kommunikation och samarbete dem emellan. Ett annat syfte var att redogöra för om sjuksköterskorna anser att användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer underlättar kommunikation, samarbete och bidrar till patientsäker vård i den kliniska verksamheten.
2.1 Frågeställningar
1) Uppfattar anestesi- och operationssjuksköterskor att det finns en kommunikation mellan dem på operationssalen?
2) Uppfattar anestesi- och operationssjuksköterskor att det finns ett samarbete mellan dem på operationssalen?
3) Bidrar användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer till kommunikation och samarbetet mellan anestesi- och operationssjuksköterskor?
4) Uppfattar anestesi- och operationssjuksköterskor att användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer bidrar till en säkrare vård för patienten?
5) Finns det skillnader i upplevelsen av kommunikation, samarbete och användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer mellan anestesi- och operationssjuksköterskor som arbetar på operationssalen?
3. METOD
3.1 Design
Studien genomfördes med en empirisk deskriptiv och jämförande design med kvantitativ ansats. Kvantitativ metod användes då insamlad information önskades kvantifieras med syfte att beskriva ett fenomen utifrån numerisk data (Polit & Beck, 2011).
3.2 Urval
En lämplig urvalsmetod sett till syftet för studien var att genomföra ett strategiskt urval (Polit
& Beck, 2011). Urvalet bestod av anestesi- och operationssjuksköterskor som arbetade
kliniskt med operationssjukvård på ett universitetssjukhus i Mellansverige. Inklusionskriterier för deltagandet i studien var legitimerad specialistsjuksköterska inom anestesi och/eller operationssjukvård på aktuell klinik. Ett annat inklusionkriterium var att arbetsplatsen skulle ha en pågående och aktuell rutin för hur arbetet kring WHO´s checklista skulle se ut. Enbart de anestesi- och operationssjuksköterskor som var närvarande och tillgängliga under
datainsamlingsperioden på de utvalda operationsavdelningarna inkluderades i studien.
Exklusionskriterium var anestesi- och operationssjuksköterskor inom administrativ arbete och som inte var verksamma i det patientnära arbetet på operationssalen. Datainsamlingen ägde rum på våren 2016 på en klinik bestående av fyra operationsenheter. Baserat på information från verksamhetschefen på den tillfrågade anestesi- och operationskliniken tillfrågades 63 sjuksköterskor av 63 anställda. Med tanke på eventuella bortfall från studiegruppen tillfrågades och informerades alla anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor på ovan nämnda klinik om deltagande i studien (Polit & Beck, 2011). Den totala svarsfrekvensen på enkäterna uppgick till 43 (68,2 %) av 63 tillfrågade. Det externa bortfallet uppgick till 31,7% (n=20). Det interna bortfallet var en (2,3 %), vilket berodde på att mer än hälften av enkätfrågorna inte var ifyllda (Ejlertsson, 2014; Polit & beck, 2011). Slutligen inkluderades 42 stycken enkäter. Antalet insamlade enkäter bedömdes vara tillräckligt med tanke på studiens omfattning.
3.3 Datainsamlingsmetod
Datainsamlingen skedde med hjälp av enkäter, som är ett av de vanligaste tillvägagångssätten vid kvantitativa studier (Polit & Beck, 2011). Då studiens huvudämne var sparsamt studerat och ingen för syftet passande enkät fanns att tillgå, konstruerades en studiespecifik enkät och inspiration inhämtades från enkäten i Normans (2012) magisteruppsats (Polit & Beck, 2011).
Inspiration togs från delar av svarsalternativens konstruktion samt ett fåtal frågor om upplevelser av WHO´s checklista. Den studiespecifika enkäten (Bilaga 3) konstruerades utifrån studiens syfte och omarbetades då studiens frågeställningar tog form.
Den studiespecifika enkäten bestod av 17 slutna frågor med flervalsalternativ. De tre första frågorna samlade in bakgrundsinformation om ålder, antal yrkesverksamma år samt
nuvarande anställning hos de svarande. Ålder och antalet yrkesverksamma år innehöll
svarsalternativ i fem intervaller. Åldersspannet var mellan 30 år och yngre till 60 år och äldre och på frågan om yrkesverksamma år gavs alternativ från ”<1år” till ”>15 år”. På frågan om nuvarande anställning fanns svarsalternativen ”anestesisjuksköterska” och
”operationssjuksköterska”. Fråga fyra, fem och åtta handlade om kommunikationen mellan anestesi och operationssjuksköterskor på operationssalen. Samarbete mellan nämnda yrkeskategorier på operationssalen togs upp i fråga sex till åtta. Dessa frågor hade
svarsalternativ med rangordning och frågorna konstruerades med symmetri i svarsalternativen (Ejlertsson, 2014). Svarsalternativen att välja mellan var ”instämmer helt”, ”instämmer
delvis”, ”tveksamt” och ”stämmer inte alls”. Resterande nio frågor handlar om WHO´s checklista och dess eventuella påverkan på kommunikation, samarbete och patientsäkerhet på operationssalen. Fråga nio och 17 hade svarsalternativ bestående av ”ja” och ”nej”. På fråga 13 som handlade om hur ofta WHO´s checklista används i klinisk verksamhet, fanns
svarsalternativen ”vid varje ingrepp”, ”vid vart annat ingrepp”, ”nästan aldrig” och ”aldrig”.
Vid fråga 14 och 15 var svarsalternativen bestående av fem olika yrkeskategorier
”anestesisjuksköterskan”, ”operationssjuksköterskan”, ”kirurgen”, ”anestesiologen” samt
”undersköterskan”. Alla frågor innehöll endast bundna svarsalternativ, förutom fråga nummer tolv som även innehöll ett öppet svarsalternativ. Där gavs studiedeltagaren möjlighet att svara med egna ord (Polit & Beck, 2011). Studiedeltagaren uppmanades att markerar de valda alternativen genom att ringa in sitt svar. Enkätens fysiska storlek begränsades till ett A4-ark med frågor på fram- och baksida (Ejlertsson, 2014).
För att öka enkätens validitet, testades enkäten på en anestesisjuksköterska och en
operationssjuksköterska, vars anställningar var på två olika operationsenheter inom samma landsting där studien genomfördes (Ejlertsson, 2014; Polit & Beck, 2011). Enheterna var inte inkluderade i undersökningen och de testade enkäterna ingick därför inte i studien.
Sjuksköterskorna som testade enkäten fick ange deras upplevelser av hur frågorna och svarsalternativen var konstruerade. De fick även ange om de uppfattade att någonting var otydligt formulerat. Ingen justering av enkäten gjordes efter testomgången då testdeltagarna inte hade några synpunkter på konstruktionen. Utformningen av enkäten gjordes med målet att innehålla ett begripligt språk samt entydiga och icke ledande frågor. Detta gjordes för att på så vis minimera risken för missuppfattning hos studiedeltagarna (Ejlertsson, 2014; Polit &
Beck, 2011).
3.4 Tillvägagångssätt
Vid projektets start gjordes en förfrågan via mail till en verksamhetschef på ett
universitetssjukhus i Mellansverige, om möjlighet att få genomföra aktuell studie. Ett icke formellt godkännande gavs vid studiens förberedelsefas. Ny kontakt med verksamhetschefen togs då projektplanen för studien var godkänd. Verksamhetschefen fick ta del av
projektplanen och ett informationsbrev (Bilaga 4) om studien. Informationsbrevet innehöll upplysning om studiens syfte och omfattning samt uppgifter om det planerade genomförandet av studien. Brevet innehöll även förslag på hur enkätutdelningen skulle gå till och om
frivilligt och anonymt deltagande. Med i informationsbrevet fanns även kontaktuppgifter till de ansvariga för studien (Ejlertsson, 2014). För att genomföra studien inhämtades ett skriftligt formellt godkännande av verksamhetschefen.
Efter godkännandet togs mailkontakt med en klinik som uttalat arbetade med WHO’s checklista. Kliniken inkluderande fyra stycken operationsenheter. Varje enhet hade en egen enhetschef. Via mail informerades varje enhetschef en månad i förväg om den kommande studie som skulle genomföras på deras enhet. I mailet bifogades ett informationsbrev till studiedeltagarna (Bilaga 5), ett informationsbrev till enhetschefen (Bilaga 4) och en kopia på aktuell enkät. Informationsbrevet till studiedeltagarna innehöll en förfrågan om deltagande i studien, syftet med studien, dess omfattning och kontaktuppgifter till de ansvariga för studien ifall funderingar skulle finnas. Det innehöll även information om datainsamlingsmetoden, information om enkätens uppbyggnad och beräknad tidsåtgång för att fylla i enkäten, vilket uppskattades ta cirka fem minuter. Brevet informerade om att medverkan skedde frivilligt och anonymt. Det framgick även att ifylld och inlämnad enkät skulle tolkas som godkännande till studiemedverkan och att enkäternas svar skulle komma att behandlas konfidentiellt
(Ejlertsson, 2014).
Utlämnandet och insamlandet av enkäterna i pappersformat skedde under en treveckorsperiod.
Enkäterna och informationsbrevet gavs ut tillsammans med en insamlingslåda till cheferna för de fyra olika enheterna. I samråd med enhetscheferna beslutades det att utdelningen av
enkäterna skulle ske på respektive avdelningsmöte, då tid även skulle avsättas för utförande av enkäten. Cheferna ansvarade själva för utdelningen av enkäterna. Studiedeltagarna som inte närvarade på avdelningsmötet fick tillgång till enkäten i deras postfack på arbetsplatsen, och gavs således chansen att medverka i studien om de så ville. Enkäterna samlades upp i avsedd insamlingslåda. Då insamlingsperioden skedde under tre veckor gavs majoriteten
möjlighet att delta, även med tanke på varierande arbetstider. En påminnelse om
studiedeltagande mailades ut efter en och en halv vecka till enhetscheferna, som uppmanades att via mail påminna anestesi- och operationssjuksköterskorna om studien. Detta gjordes för att eventuellt öka svarsfrekvensen (Ejlertsson, 2014).
3.5 Forskningsetiska överväganden
Deltagandet i studien var anonymt då inga uppgifter om namn eller personnummer efterfrågades och enkäterna kunde därför inte kopplas till enskilda individer
(Personuppgiftslag, SFS 1998:204, 19 §). Deltagandet skedde även under informerat
samtycke då deltagarna informerades om studiens syfte med ett informationsbrev. Samtycke gavs genom att enkäten fylldes i och lämnades in för insamling (World Medical Association, 2013). Studien involverade inga patienter, varför en ansökan till etikprövningsnämnden inte skedde (Lag om etikprövning av forskning som avser människor, SFS 2003:460, 23 §).
Nyttan av vad resultatet skulle kunna bidra med i ett samhällsperspektiv, överväger riskerna med ett deltagande. Deltagarna ansågs inte utsättas för någon risk i samband med
medverkande i studien (World Medical Association, 2013). Innan utlämnandet av enkäterna inhämtades ett godkännande av verksamhetschefen för kliniken.
3.6 Bearbetning och analys
Insamlade enkäter numrerades så varje svar kunde kopplas till enskild enkät (Ejlertsson, 2014). Data från de insamlade enkäterna matades in i statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences, SPSS 20, för analys. Fråga 3, 9 och 17 var av nominal karaktär och kodades enligt följande: Anestesisjuksköterskan = 1 och Operationssjuksköterskan = 2 eller Ja
= 1 och Nej = 0.
Fråga 1, 2, 4-8, 10-13 och 16 var av ordinal karaktär och kodades enligt följande: <30år/<1år
= 1, 30-40år/1-5år = 2, 40-50år/6-10år= 3, 50-60år/11-15år = 4 och >60år/>15 år = 5 eller Instämmer helt = 1, Instämmer delvis = 2, Tveksamt = 3, Stämmer inte alls = 4 eller Vid varje ingrepp = 1, Vid vart annat ingrepp = 2, Nästan aldrig = 3 och Aldrig = 4.
Fråga 14 och 15 innehöll ”flersvarsalternativ ”där studiedeltagaren kunde ange fler svar än ett på varje fråga. Svarsalternativen hanterades genom att varje svarsalternativ matades in som en egen fråga i SPSS (Ejlertsson, 2014). Varje svarsalternativ kodades med Ja = 1 eller Nej = 0, där valt alternativ översattes till ”Ja” och där uteblivet val översattes till ”Nej”. Svaren att välja mellan var: Anestesisjuksköterskan, Operationssjuksköterskan, Kirurgen,
Anestesiologen och Undersköterskan. Fråga 12 ”Jag anser att det finns hämmande faktorer på operationssalen som gör att jag inte kan/vill/vågar initiera WHO’s checklista för säkrare operationer”, hade ett öppet svarsalternativ som komplement till flervalsalternativen och 14 kommentarer hade lämnats. Med inspiration från en kvalitativ innehållsanalys, genomfördes en analys på kommentarerna. Meningsenheter identifierades och kondenserades. Sedan delades kommentarerna in i fyra innehållsområden utefter deras likheter (Ejlertsson, 2014).
De fyra innehållsområdena var prioritering, ointresserad kirurg, mindervärdeskänsla och kunskapsbrist.
Enkätfrågorna 1-3 och 9 gav bakgrundsinformation om studiedeltagarna.
Forskningsfrågorna i denna studie besvarades med hjälp av följande frågor i enkäten:
Frågeställning nr 1) Uppfattar anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor att det finns en kommunikation mellan dem på operationssalen? Besvarades av frågorna 4, 5 och 8 och presenterad med deskriptiv statistik.
Frågeställning nr 2) Uppfattar anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor att det finns ett samarbete mellan dem på operationssalen? Besvarades av frågorna 6, 7 och 8 och presenterades med deskriptiv statistik.
Frågeställning nr 3) Bidrar användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer till kommunikation och samarbetet mellan anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor?
Besvarades av frågorna 10-12, 14 och 15 och presenterades med deskriptiv statistik.
Frågeställning nr 4) Uppfattar anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor att användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer bidrar till en säkrare vård för patienten? Besvarades av frågorna 13, 16 och 17 och presenterades med deskriptiv statistik.
Frågeställning nr 5) Finns det skillnader i upplevelsen av kommunikation, samarbete och användandet av WHO´s checklista för säkrare operationer bland anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor som arbetar på operationssalen? Besvarades av frågorna 4 - 8, 9 - 12 och 14 - 17 och presenterades med deskriptiv statistik. Bivariat statistisk analys
genomfördes med korstabulering och Mann Whitney U-test samt Pearsons Chi-Square test användes för att analysera skillnader mellan sjuksköterskorna.
För att beskriva skillnader mellan anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor gjordes en korstabulering. Med resultatet från en korstabulering kan det med beskrivande statiskt påvisa skillnader mellan grupper samt se hur variabler samverkar med varandra. Då resultatet vid en korstabulering inte ger några statistiskt signifikanta värden, analyserades därför data med Mann Whitney U-test och Pearsons Chi-Square test för att se skillnader mellan grupperna (Wahlgren, 2012). Signifikansnivån var satt till p=<0,05.
Av 42 inkluderade enkäter, fanns det tre uteblivna svar på tre olika enkätfrågor. De tre uteblivna svaren har redovisats fortlöpande i resultattexten. Detta genom att redovisa ”n=41, 100%”.
4. RESULTAT
Av 42 (100%) studiedeltagare jobbade 24 (57,1%) som anestesisjuksköterska och 18 (42,9%) som operationssjuksköterska. Störst andel av studiedeltagarna (n=16, 38,1%) befann sig inom åldersspannet 40-50 år. Två (4,8%) deltagare var yngre än 30 år, 13 (31%) deltagare var mellan 30-40 år och nio (21,4%) uppgav åldersspannet 50-60 år. Det var två (4,8%) av deltagarna som var äldre än 60 år.
Av 41 (100%) sjuksköterskor hade den största andelen (n=18, 43,9%) arbetat som
specialistsjuksköterska i 1-5 år. Därefter var en yrkeskarriär på mer än 15 år det vanligaste (n=10, 24,4%). Mindre än ett år inom yrket uppgav tre (7,3%) deltagare, fyra (9,8%) hade arbetat mellan 6-10 år och sex (14,6%) av deltagarna hade 11-15 år inom sitt yrke som specialistsjuksköterska.
4.1 Anestesi- och operationssjuksköterskors uppfattning gällande kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen
Kommunikation
Majoriteten av anestesi- och operationssjuksköterskorna instämde helt i att det finns en
kommunikation på operationssalen (n= 26, 61,9%) och resterande sjuksköterskor ansåg att det delvis stämmer (n= 16, 38,1%). På påståendet om de önskar att kommunikationen på
operationssalen var bättre dem emellan, var det 12 (28,3%) sjuksköterskor som inte önskade
en förbättring. En önskan om bättre kommunikation på operationssalen hade 11 (26,2%) deltagare (Figur 1).
Samarbete
Alla sjuksköterskorna (n=42, 100%) upplevde att det finns ett samarbete på operationssalen, varav 26 (61,9%) helt instämde och 16 (38,1%) delvis instämde. Påståendet om önskan om bättre samarbete på operationssalen mellan anestesi- och operationssjuksköterskan hade varierande svar. Det var 26,2% (n=11) som hade en stark önskan om bättre samarbete och 28,6% (n=12) var nöjda och hade ingen önskan om förbättrat samarbete (Figur 1).
Figur 1. Önskan om bättre kommunikation och samarbete.
Betydelsen av kommunikation och samarbete
Åttioen procent (n=34) av sjuksköterskorna ansåg att kommunikation och samarbete har betydelse för deras arbete på operationssalen. Resterande sjuksköterskor (n= 8, 19%) menade att deras arbete delvis påverkas av kommunikationen och samarbetet mellan
anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen.
26,2
%
35,7
%
9,5
%
28,6
% 26,2
%
33,3
%
11,9
%
28,6
%
0 2 4 6 8 10 12 14 16
Instämmer helt Instämmer
delvis Tveksamt Stämmer inte alls
Antal (N=42)
Önskan om bä4re kommunika9on och samarbete mellan mig och anestesi-‐/opera9onssjuksköterskan i
den andra specialis9nriktningen
Jag önskar aB kommunikaEonen var bäBre på operaEonssalen
Jag önskar aB samarbetet var bäBre på operaEonssalen
4.2 Kommunikation och samarbete mellan anestesi- och operationssjuksköterskor med stöd av WHO´s checklista
Det var 78,6% (n=33) som hade fått utbildning eller information kring användandet av WHO’s checklista.
Kommunikation
Merparten av sjuksköterskorna (n=25, 59,5%) samtyckte om att innehållet i WHO’s checklista bidrar till kommunikation mellan dem själva och
anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen. Det var 28,6% (n=12) som instämde delvis och 11% (n=5) var tveksamma till om WHO’s checklistas innehåll bidrar till kommunikation.
Samarbete
Tjugotvå (52,4%) deltagare menade att checklistan bidrar till samarbete sjuksköterskorna emellan. Fjorton (33,3%) instämde delvis och sex (14,3%) var tveksam till påståendet.
Hämmande faktorer
Sjutton (41,4%) av de responderande sjuksköterskorna (n=41, 100%) instämde helt eller delvis till påståendet att det finns hämmande faktorer på operationssalen som gör att hen inte kan, vill eller vågar initiera användandet av WHO’s checklista. Sexton (39%) av
sjuksköterskorna menade att det inte finns några hämmande faktorer alls (Tabell 1). Egna kommentarer angående hämmande faktorer kunde lämnas, vilket 14 deltagare hade gjort.
Kommentarerna resulterade i fyra kategorier:
Prioritering: En sjuksköterska beskrev en händelse då patienten var instabil i sina vitalparametrar och stort behov av vårdinsatser, vilket bidrog till bortprioritering av
initieringen av checklistan. En annan kommentar handlade om att inte ha hunnit färdigt med sitt arbete och att initieringen av checklistan glömts bort.
Ointresserad kirurg: Sex kommentarer lämnades som genomgående handlade om uppvisat ointresse från ansvarig kirurg. Kommentarer som ”okunskap” och ”ovilja” till WHO’s checklista förekom också. Ett par sjuksköterskor beskriver hur kirurgen själv påbörjar
operationen utan initiering av checklistan. En åsikt var ”Checklistan är till för kirurger och bör ledas av kirurger”.
Mindervärdeskänsla: En operationssjuksköterska angav sin upplevelse om att sitt arbete på operationssalen inte kändes lika viktigt som anestesisjuksköterskans och att hen kände sig förbisedd. ”Att någon skrattar/förlöjligar om jag garanterar steriliteten” var ett annat exempel som framkom.
Kunskapsbrist: Sjuksköterskan beskriver hur WHO’s checklista bara blev uppsatt på väggen, utan att korrekt implementerats bland personalen.
Tabell 1. Hämmande faktorer på operationssalen som negativt påverkar initieringen av WHO’s checklista
Jag anser att det finns hämmande faktorer på operationssalen som gör att jag inte kan/vill/vågar initiera WHO´s checklista för säkrare operationer (N=41)
Instämmer helt Instämmer delvis Tveksamt Stämmer inte alls
3 (7,3%) 14 (34,1%) 8 (19,5%) 16 (39%)
Initiering av WHO`s checklista
På enkätfrågorna 16 och 17 kunde studiedeltagaren välja att ange fler svarsalternativ. På frågan om vilken yrkeskategori som oftast initierar starten av WHO´s checklista hade
merparten av studiedeltagarna (n=19, 45,2%) angett kirurgen. Fjorton (33,3%) sjuksköterskor menade att det är operationssjuksköterskan som oftast initierar starten av checklistan. Tretton (31%) angav anestesisjuksköterskan och åtta (19%) undersköterskan.
Merparten (n=32, 76,2%) ansåg att kirurgen har det främsta ansvaret att initiera WHO’s checklista inför operationsstart. På delad andra plats om vem som har främst ansvar kom anestesisjuksköterskan (n=6, 14,3%) och anestesiologen (n=6, 14,3%). Fem (11,9%) deltagare angav att operationssjuksköterskan har främst ansvar och fyra (9,5%) av respondenterna menade att ansvaret ligger på undersköterskan.
4.3 Säkrare vård för patienten med WHO´s checklista
Alla sjuksköterskor (n=42, 100%) i undersökningen ansåg att WHO’s checklista bidrar till en säkrare vård för patienten. Två (4,9%) av de responderade deltagarna (n= 41, 100%) menade att WHO’s checklista aldrig används vid operationsstart och en (2,4%) deltagare menade att checklistan nästan aldrig används. Tjugonio (70,7%) angav att WHO’s checklista används vid
varje ingrepp medan nio (22%) sjuksköterskor anser att det sker vid vartannat ingrepp.
Initiering av WHO´s checklista
På påståendet ”Om WHO’s checklista inte blivit initierad vid operationsstart (exempelvis
”timeout”/”sign in”) tar jag initiativ till det” svarade 17 (40,5%) sjuksköterskor att de tog initiativ vid varje operationsstart och lika många (n=17, 40,5%) svarade vid vartannat ingrepp. En (2,4%) sjuksköterska menade att hen aldrig tar initiativ till en ”timeout” och övriga sjuksköterskor (n=7, 16,7%) angav att de nästan aldrig tar initiativ till användning av checklistan.
4.4 Skillnader i upplevelsen av kommunikation, samarbete och användandet av WHO´s checklista mellan anestesi- och operationssjuksköterskor som arbetar på
operationssalen
Kommunikation
Det fanns inga signifikanta skillnader mellan anestesi- och operationssjuksköterskorna gällande uppfattningarna kring påståendena om kommunikation. Det var 58,3% (n=14) anestesisjuksköterskor och 66,7% (n=12) operationssjuksköterskor som instämde helt till påståendet att det finns en kommunikation på operationssalen (Tabell 2). Fem (20,8%)
anestesisjuksköterskor och sex (33,3%) operationssjuksköterskor instämde helt till önskan om bättre kommunikation dem emellan på operationssalen (Tabell 2).
Samarbete
Inga signifikanta skillnader mellan sjuksköterskorna framkom gällande uppfattningar om samarbete. Fjorton (58,3%) anestesisjuksköterskor och 12 (66,7%) operationssjuksköterskor instämde helt till påståendet om att de har ett samarbete på operationssalen (Tabell 2).
Sjuksköterskorna hade varierande önskan om bättre samarbete. Sex (25%) av
anestesisjuksköterskorna och fem (27,8%) av operationssjuksköterskorna instämde helt i påståendet om önskan om bättre samarbete medan inget förbättrat samarbete önskades av fyra (16,7%) anestesisjuksköterskor och åtta (44,4 %) operationssjuksköterskor (Tabell 2).
Alla sjuksköterskor anser att kommunikation och samarbete har betydelse för deras arbete på operationssalen, 18 (75%) anestesisjuksköterskor och 16 (88,9%) operationssjuksköterskor instämde helt till detta (Tabell 2).
Tabell 2: Anestesi- och operationssjuksköterskors upplevelse av kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen
Anestesisjuksköterskor Operationssjuksköterskor Det finns en kommunikation (1)
Instämmer helt 14 (58,3%) 12 (66,7%)
Instämmer delvis 10 (41,7%) 6 (33,3%)
Tveksamt - -
Stämmer inte alls - -
Det finns ett samarbete (2)
Instämmer helt 14 (58,3%) 12 (66,7%)
Instämmer delvis 10 (41,7%) 6 (33,3%
Tveksamt - -
Stämmer inte alls
Jag önskar kommunikationen var bättre (3)
Instämmer helt Instämmer delvis Tveksamt Stämmer inte alls Jag önskar samarbetet var bättre (4)
Instämmer helt Instämmer delvis Tveksamt Stämmer inte alls
Kommunikation och samarbete har betydelse (5)
Instämmer helt Instämmer delvis Tveksamt Stämmer inte alls
-
5 (20,8%) 12 (50%)
3 (12,5%) 4 (16,7%)
6 (25%) 12 (50%) 2 (8,3%) 4 (16,7%)
18 (75%) 6 (25%)
- -
-
6 (33,3%) 3 (16,7%) 1 (5,6%) 8 (44,4%)
5 (27,8%) 2 (11,1%) 3 (16,7%) 8 (44,4%)
16 (88,9%) 2 (11,1%)
- -
(1) Jag upplever att det finns en kommunikation mellan mig och anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen under arbetet på operationssalen (n=42)
(2) Jag upplever att det finns ett samarbete mellan mig och anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen under arbetet på operationssalen (n=42)
(3) Jag önskar att kommunikationen var bättre mellan mig och anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen under arbetet på operationssalen (n=42)
(4) Jag önskar att samarbetet var bättre mellan mig och anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen under arbetet på operationssalen (n=42)
(5) Jag anser att kommunikation och samarbete mellan mig och anestesisjuksköterskan/operationssjuksköterskan i den andra specialistinriktningen har betydelse för hur jag kan genomföra mitt arbete på operationssalen (n=42)
WHO’s checklista och dess inverkan på kommunikation och samarbete för en säkrare vård Det fanns en signifikant skillnad mellan anestesi- och operationssjuksköterskorna gällande utbildning kring checklistan (χ² = 4,714, df= 1, p= .030). Det var åtta (88,9 %)
anestesisjuksköterskor och en (11,1 %) operationssjuksköterska som angav att de inte fått utbildning kring användandet av checklistan.
Ingen ytterligare signifikans fanns gällande skillnader i övriga påståenden om WHO’s checklista och dess inverkan på kommunikation och samarbete. Alla anestesi- och
operationssjuksköterskor (n= 24, 57,1% och n=18, 42,9%) samtyckte i att checklistan bidrar till en säkrare vård för patienten. Störst andel av både anestesi- och
operationssjuksköterskorna angav att de upplever att innehållet i checklistan bidrar till
kommunikation (n=15, 62,5% och n=10, 55,6%) och samarbete (n= 13, 54,2% och n=9, 50%) dem emellan (Figur 2 och 3). Tre (16,7%) operationssjuksköterskor och två (8,3%)
anestesisjuksköterskor angav att de är tveksamma till checklistans bidrag till kommunikation (Figur 2). Fyra (16,7%) anestesisjuksköterskor var tveksam till om WHO’s checklista bidrar till samarbete och två (11,1%) operationssjuksköterskor menade det samma (Figur 3).
Figur 2: Bidrar WHO’s checklista till kommunikation?
Figur 3: Bidrar innehållet i WHO’s checklista till samarbete?
62,5%
55,6%
29,2% 8,3% 27,8% 16,7%
0 5 10 15 20
Anestesisjuksköterskor OperaEonssjuksköterskor
Antal (N=42)
Jag upplever a4 innehållet i WHO´s checklista bidrar 9ll kommunika9on mellan mig och sjuksköterskan i
den andra specialis9nriktningen
Instämmer helt Instämmer delvis Tveksamt
54,2%
50%
29;9% 16,7% 38,9% 11,1%
0 5 10 15
Anestesisjuksköterskor OperaEonssjuksköterskor
Antal (N=42)
Jag upplever a4 innehållet i WHO´s checklista bidrar 9ll samarbete mellan mig och sjuksköterskan i den
andra specialis9nriktningen
Instämmer helt Instämmer delvis Tveksamt
Initiering av WHO’s checklista
Bland både anestesi- och operationssjuksköterskorna ansåg de flesta (n=20, 83,3% och n= 12, 66,7%) att kirurgen har främsta ansvaret att initiera checklistan.
Anestesisjuksköterskorna tyckte i 8,3% (n=2) av fallen att operationssjuksköterskorna har det främsta ansvaret. Operationssjuksköterskorna tyckte i 11,1% (n=2) av fallen att det var anestesisjuksköterskans ansvar att initiera checklistan (Tabell 3).
På frågan ”Vem initierar oftast starten av WHO’s checklista före kirurgiskt ingrepp på
operationssalen?” var svaren varierande. Femtio procent (n=9) av operationssjuksköterskorna angav sin egen yrkeskategori och 20,8% (n=5) av anestesisjuksköterskorna angav
operationssjuksköterskorna. Båda yrkeskategorierna (anestesisjuksköterskorna n=11, 45,8%
och operationssjuksköterskorna n=8, 44,4%) angav att kirurgen oftast initierar checklistan (Tabell 3).
Tabell 3: Initiering av WHO’s checklista på operationssalen
Anestesisjuksköterskor Operationssjuksköterskor Vem har främst ansvar för initieringen
av WHO´s checklista? (1)
Anestesisjuksköterskan 4 (16,7%) 2 (11,1%)
Operationssjuksköterskan 2 (8,3%) 3 (16,7%)
Kirurgen 20 (83,3%) 12 (66,7%)
Anestesiologen 2 (8,3%) 4 (22,2%)
Undersköterskan
Vem initierar oftast WHO´s checklista? (2)
Anestesisjuksköterskan Operationssjuksköterskan Kirurgen
Anestesiologen Undersköterskan
1 (4,2%)
6 (25%) 5 (20,8%) 11 (45,8)
1 (4,2%) 4 (16,7%)
3 (16,7%)
7 (38,9%) 9 (50%) 8 (44,4%) -
4 (22,2%)
(1) Vem anser du ha främst ansvar för att initiera starten av WHO´s checklista för säkrare operationer före operationsstart? (n=42) (2) Vem initierar oftast starten av WHO´s checklista för säkrare operationer före operationsstart? (n=42)
På påståendet ”Om WHO’s checklista inte blivit initierad vid operationsstart (exempelvis
”timeout”/”sign in”) tar jag initiativ till det” var det nio (50%) operationssjuksköterskor och
åtta (33,3%) anestesisjuksköterskor som medgav att de i sådana fall tar initiativ vid varje ingrepp. Elva (45,8%) anestesisjuksköterskor och sex (33,3%) operationssjuksköterskor uppgav att de tar initiativ vid vartannat ingrepp och fyra (16,7%) av anestesisjuksköterskorna och tre (16,7%) av operationssjuksköterskorna påbörjar nästan aldrig ”timeout” då ingen annan har initierad checklistan inför operationsstart. Av alla fyrtiotvå sjuksköterskor så var det endast en av dem, en anestesisjuksköterska, som svarade att hen aldrig tar initiativ till initiering av checklistan.
Hämmande faktorer
Inga signifikanta skillnader mellan sjuksköterskorna framkom i påståendet om hämmande faktorer. Sju (30,4%) anestesisjuksköterskor och nio (50%) operationssjuksköterskor ansåg att det inte finns några hämmande faktorer på operationssalen som påverkar initieringen av WHO’s checklista. Det var sex (26,1%) anestesisjuksköterskor och två (11,1%)
operationssjuksköterskor som ställde sig tveksam till påståendet. Delvis instämmande till påståendet var sju (30,4%) anestesisjuksköterskor och sju (38,9%) operationssjuksköterskor.
Tre (13%) anestesisjuksköterskor menade fullt ut att det finns faktorer på operationssalen som gör att de inte kan, vill eller vågar initiera WHO’s checklista, vilket ingen av
operationssjuksköterskorna ansåg.
5. DISKUSSION
Studiens resultat baserades på enkätsvar från anestesi- och operationssjuksköterskor och deras uppfattningar om kommunikation, samarbete och WHO’s checklistas inverkan på deras arbete på operationssalen. Sjuksköterskorna ansåg att det finns kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen, varav största andelen av både anestesi- och
operationssjuksköterskorna instämde helt till påståendet. Majoriteten menade att
kommunikation och samarbete med sjuksköterskan i den andra specialistinriktningen har betydelse för deras arbete. Att WHO’s checklista bidrar till kommunikation och samarbete ansåg merparten. Kirurgen ansågs vara den yrkeskategori med främst ansvar att initiera starten av WHO’s checklista. Kirurgen angavs även vara den som oftast initierar användandet av checklistan. Alla sjuksköterskor ansåg att WHO’s checklista bidrar till en säkrare vård för patienten. En signifikant skillnad var att operationssjuksköterskorna i högre utsträckning angav att de fått utbildning kring WHO’s checklista jämfört med anestesisjuksköterskorna.
5.1 Resultatdiskussion Kommunikation och samarbete
Mer än hälften av anestesi- och operationssjuksköterskorna ansåg att det finns kommunikation mellan dem själva och sjuksköterskan i den andra specialistinriktningen. Liknande resultat beskrivs i studien av Flin et al. (2006) där kommunikation ses vara en del av arbetet på
operationssalen och att de flesta tycker om att arbeta i team. I den studien framkommer det att sjuksköterskor föredrar gemensam genomgång av vården kring patienten både innan och efter avslutad operation. Sharp (2012) och Flin et al. (2006) menar båda att sjukvården är beroende av kommunikationen för att kunna upprätthålla en effektiv och säker sjukvård. Mer än hälften av sjuksköterskorna ansåg även att det finns samarbete dem emellan. Samarbete på
operationssalen lyfts av Mosser och Begun (2014) fram som en faktor som skapar bättre kommunikation och därmed leder till färre misstag i arbetet.
Det var ett mycket varierat svar på frågan om önskad förbättring av kommunikation och samarbete på operationssalen. Det var nästan lika många av dem som önskade en förbättring, som de som inte önskade det. Totalt sett var det ändå fler som i någon form önskade
förbättring gällande kommunikation och samarbete. Brister i kommunikationen kan leda till att patientsäkerheten inte upprätthålls och över hälften av avvikelserna inom sjukvården, menar Mosser och Begun (2014) samt Sharp (2012), beror på kommunikationsbrist. Det kan anses att all personal på operationssalen gemensamt borde öva på kommunikationen som används i deras dagliga arbete och utvärdera och förbättra den. Detta för att
kommunikationen, men även samarbetet inom gruppen, ska ske tillfredsställande för alla inblandade.
Genomförd studie visade på att kommunikation och samarbete med den andra sjuksköterskan på operationssalen har betydelse för hur sjuksköterskorna genomför sitt arbete. Resultatet överensstämde med vad Mosser och Beguns (2014) säger, om att samarbete bland
operationspersonalen har betydelse för hur arbetet genomförs. O’Connor et al. (2013) ser i sin studie att samarbete är en bidragande faktor för att uppnå en patientsäker vård på
operationssalen. Molina et al. (2015) menar att samarbetet stärks när handlingar och planerade åtgärder gemensamt verbaliseras med alla i operationsteamet.
WHO’s checklista
Majoriteten av sjuksköterskorna hade fått utbildning eller information kring användandet av WHO’s checklista för säkrare operationer. Det är anmärkningsvärt att inte alla tillfrågade
sjuksköterskor hade fått utbildning av checklistan, då de förväntas arbeta utefter denna enligt riktlinjer från kliniken. En sjuksköterska berättade att checklistan inte används på grund av utebliven information kring den. I Normans magisteruppsats (2012) framkommer det att 60,7% av de tillfrågade operationssjuksköterskorna i hans studie, hade fått utbildning kring användandet av WHO’s checklista. Studien genomfördes på samma sjukhus som denna studie. Det ska understrykas att även för fyra år sedan var utbildningen bland personalen bristfällig gällande checklistan och så även idag. Det borde vara av största prioritet att WHO’s checklista används på ett korrekt sätt då studier visar att användning av checklistor för säkrare vård resulterar till en minskning och förebyggande av fel inom sjukvården (Garcia-Paris, Cohena-Jiménez, Montano-Jiménez & Cordoba-Fernandez, 2015; Robert, Choi, Shapiro, Urman & Melki, 2014). Att frångå användningen av checklistan skulle kunna resultera i en osäker vård för patienten.
Övervägande majoritet av sjuksköterskorna menade att WHO’s checklista bidrar till kommunikation och samarbete mellan dem själva och sjuksköterskan i den andra
specialistinriktningen. Samstämmigt resultat ses även i studien av Molina et al. (2015), där signifikanta förbättringar gällande samarbete och kommunikation på operationssalen sågs efter införandet av WHO’s checklista.
Hämmande faktorer på operationssalen
Nästan hälften av sjuksköterskorna menade att det finns faktorer på operationssalen som gör att de inte kan, vill eller vågar initiera WHO’s checklista. Även Molina et al. (2015) ser hur arbetsmiljön på operationssalen på ett negativt sätt kan påverka personalens vilja att uttrycka sina åsikter. Upplevelser av att misstag enklare görs i miljöer som är spända och otrevliga ses också i studien av Flin et al. (2006). I den här studien framkom det att mindervärdeskänslor och förlöjligande har lett till att sjuksköterskan inte kan, vill eller vågar initiera WHO’s checklista, även om någon annan i teamet inte gjort det. De flesta kommentarerna beskrev kirurgens ovilja att arbeta enligt WHO’s checklista. Vi anser att det är en stor säkerhetsfara gällande framförallt patientvården att det förekommer så pass dålig och spänd arbetsmiljö att främjandet av patientsäkert arbete medvetet förbises.
Initiering av WHO’s checklista
I den här studien framkom det att kirurgen anses vara den yrkeskategori som initierar WHO’s checklista mest frekvent, vilket nästan hälften av sjuksköterskorna ansåg. Därefter ansågs operationssjuksköterskan ta mest initiativ. Norman (2012) såg att det främst var kirurgen som
initierade starten av WHO’s checklista. När det gällde vem studiedeltagarna i den här studien ansåg ha främst ansvar för initieringen av checklistan föll valet även här på kirurgen, därefter på anestesisjuksköterskan och anestesiologen. Det framkom i studiens resultat att alla
yrkeskategorier på operationssalen ibland initierar checklistan. Pickering et al. (2013) menar att kvalitén på initieringen av checklistan inte är beroende av vem som initierar checklistan.
Russ et al. (2014) lyfter fram patienternas åsikt gällande initiering av checklistan i deras studie. Patienterna menar att utifrån deras perspektiv har det inte någon betydelse vem i operationsteamet som initierar checklistan. Detta är positivt, då större valmöjlighet ges angående vem på operationssalen som ansvaret ska tillfalla. Det möjliggör att varje klinik enskilt kan anpassa rutinerna utefter deras förutsättningar.
Det var fler som ansåg att det är kirurgens ansvar att initiera checklistan än det antal som angav att det faktiskt är kirurgen som gör initieringen. Sjuksköterskorna menade att det är operationssjuksköterskan, efter kirurgen, som mest frekvent initierar checklistan. Detta är intressant då deltagarna menade att både anestesisjuksköterskan och anestesiologen framför operationssjuksköterskan som de yrkesgrupperna med större ansvar för initieringen av checklistan.
Säkrare vård med WHO’s checklista
Alla studiedeltagare ansåg att WHO’s checklista bidrar till en säkrare vård för patienten, vilket uppfyller WHO’s (2016) syfte, att med checklistan bidra till en säkrare
operationssjukvård. Nästan alla sjuksköterskorna angav att checklistan används vid vart och vart annat tillfälle. Det är dock anmärkningsvärt att checklistan inte används vid varje ingrepp trots att alla studiedeltagare menade att checklistan bidrar till en säkrare vård för patienten. En orsak kan vara på bristfällig utbildning kring checklistan. Anestesi- och
operationssjuksköterskorna ska enligt sina kompetensbeskrivningar bland annat upprätthålla ett patientsäkert arbetssätt (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk
sjuksköterskeförening, 2012; Riksföreningen för operationssjukvård & Svensk
sjuksköterskeförening, 2011). Om checklistan förblir oanvänd påverkas det patientsäkra arbetet på operationssalen. De flesta sjuksköterskorna menade att de tar initiativ till att initiera checklistan innan operationsstart om ingen annan gjort det. Dock menade var femte
sjuksköterska att de aldrig eller nästan aldrig tar eget initiativ till detta. Orsaken till att initieringen av checklistan uteblir går ej säkert att fastställa utifrån studiens resultat. Mer än dubbelt så många av sjuksköterskorna menade att hämmande faktorer på operationssalen gör att de uteblir med initiering av checklistan. Dessa resultat visar att initiering av checklistan i
