Institutionen för
pedagogik, didaktik och utbildningsstudier Självständigt arbete 1 för grundlärare Fk-3 och 4-6, 15 hp
Hur ser relationen ut mellan de didaktiska typologierna och våra läromedel?
En läromedelsanalys i svenska för årskurs 2
Nalin Cook & Evelina Reuterstrand
Handledare: Jessica Haltorp
Examinator: Lennart Rolandsson
Sammanfattning
Studiens syfte är att kritiskt granska läromedel för att få en inblick i vilka meningserbjudanden läromedel förmedlar till elever och på så sätt få förståelse för de erbjudande läromedel ger till eleverna. 2. De formulerade frågeställningarna är: 1) Finns det ett ämnesspråk och hur synliggörs det? 2) Vad är fokuset i läromedlen? 3) Vilka kunskapsemfaser syns i läromedlen och vilka följemeningar bidrar de till?
Analysmetoden för studien är en kvalitativ innehållsanalys där de två svenska läromedlen Diamantjakten och Livet i bokstavslandet valdes för att sedan utgå ifrån dessa tre typologier, ämnesspråk, ämnesfokus och kunskapsemfaser med följemening. Det analysinstrument som används för att tydliggöra resultatet var ett kodningsschema.
I resultatet framkommer att det finns många ämnesspråk som synliggörs på olika sätt kopplat till övningarna i läromedlen. När frågan formulerades i frågeställningen kring ämnesfokus så var den riktad kring ett fokus, vilket resultatet visade att i båda läromedel fanns många olika, denna typologi var den som det fanns mest av. De kunskapsemfaser som kom fram tydligt var
“rätta förklaringen/uttrycket/färdigheten”, “vardagsemfas” och “kunskap och beslut” där deras följemening var “om kunskapens trovärdighet”, “om kunskapernas praktiska nytta” och
“om kunskapernas nytta att lösa moraliska och politiska problem”.
Nyckelord: läromedelsanalys, svenska åk 2, ämnesspråk, ämnesfokus, kunskapsemfaser,
följemening.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Inledning 4
Bakgrund 5
Läroplanshistoria 5
Läromedelshistoria 7
Undervisning med meningserbjudande 10
Svenskämnet 10
Syfte och frågeställningar 12
Syfte 12
Frågeställningar 12
Forskningsöversikt 13
Vikten av rätt läromedel 13
Lärares val och användning 13
Ämnesspråk 14
Teoretiska utgångspunkter 15
Tre didaktiska typologier 15
Metod 17
Metod för datainsamling 17
Urval 17
Material 18
Diamantjakten 18
Livet i bokstavslandet 18
Genomförande 18
Analysmetod och databearbetning 19
Validitet och reliabilitet 21
Reflektion över metoden 22
Etiska övervägande 22
Resultat och analys 24
Diamantjakten 24
Livet i bokstavslandet 29
Sammanfattning av analysen 33
Diskussion 35
Tidigare forskning “Lärares val och användning” 35
Tidigare forskning “Vikten av rätt läromedel” 36
Vad betyder det att ämnesspråk synliggörs i varje kapitel i ett av läromedlen men inte i
den andra? 37
Vad betyder det att våra läromedel har för många av vissa kunskapsemfaser och saknar
andra kunskapsemfaser helt? 37
Konklusion 40
Referenslista 41
Inledning
I skolan idag är det upp till varje lärares ansvar att granska och kritiskt analysera de läromedel som används i undervisningen. I vår mening är det viktigt att välja rätt material och läromedel efter vad eleverna faktiskt ska träna på och uppnå i skolan. För vår egen del är detta område lärorikt att ge sig in på då vi får kunskap i att ha ett kritiskt tänkande och kunna göra ett medvetet val gällande våra kommande läromedel.
Att granska läromedel kräver en tid som många lärare anser att de inte har, men att ha material med hög kvalité som är kopplat till läroplanen och skolans värdegrund är grundläggande (Gavelin Rydman, 2018, ss. 31-32). “Vi går mot en tid där läromedel spelar större roll”
påpekar Ann-Charlotte Gavelin Rydman, som är ordförande för Lärarförbundet Skolledare (ibid, s. 29). Det låg förr i tiden på statens axlar att granska skolans läromedel medan nu är det skolornas och lärarnas ansvar att hålla sig uppdaterade och kritiska (ibid, s. 8). Denna studie går därför ut på att kritiskt granska två utvalda läromedel inom svenskämnet där vi valde att se närmare på ämnesspråk, ämnesfokus samt kunskapsemfaser och följemeningar.
Vi vill tacka Runbyskolan och Herrängens skola för utlåning av deras läromedel. Vi vill även
tacka vår handledare Jessica Haltorp för den stöttning och vägledning vi har fått under
studiens gång.
Bakgrund
Detta avsnitt kommer att ta upp läroplanshistoria i Sverige och läromedelshistoria i Sverige.
Slutligen redogörs svenskämnet utifrån Lgr11.
Läroplanshistoria
Läroplanen har alltid haft stor betydelse i den svenska skolan och därmed i det svenska samhället (Lundgren, 2018, ss. 9-10). År 1962 publicerades den första läroplanen, nämligen läroplan 62 som bestod av ett omfattande och detaljerat upplägg. De kriterier som implementerades i den nya läroplanen var olika övergripande mål som eleverna förväntades att uppnå i de olika årskurserna, kursplaner för varje enskilt skolämne samt timplan, vilket beskrev antal timmar läraren skulle undervisa i varje skolämne varje vecka. Den nya läroplanen resulterade i att läraren inte fick lika mycket frihet gällande hur de olika skolämnena skulle utformas, vad de skulle innehålla och vilka läromedel som skulle ges till eleverna utan här skulle lärarna följa de bestämmelser (ibid, ss. 9-10).
Läroplan 69 började att gälla år 1970 och fick allt större betydelse där fler dokument som timplaner, nationella mål, kommentarmaterial och kursplaner implementerades (Lundgren, 2018, s. 10). Samtidigt som läroplanen utvidgades fick lärarna mer frihet att välja undervisningsinnehåll och undervisningsmetoder. Ett av dokumenten som gav läraren mer stöd i undervisningen var kommentarmaterialet som bildades i samband med Lgr 69. Detta material hade som syfte att underlätta för läraren genom att erbjuda exempel på planering och genomförande av undervisning i de olika skolämnena (ibid, s. 10).
Läroplan 80 kom först som ett förslag av Skolöverstyrelsen, som förkortas till SÖ, år 1978
som fick mycket kritik men efter att den omarbetades gick Lgr 80 igenom (Lundgren, 2018,
ss. 10-11). Skillnaden med denna läroplan med de två tidigare läroplanerna var att den delades
upp i två delar, en del med kommentarer och den andra delen med kursplaner, timplaner,
riktlinjer och mål. Det gavs även mer utrymme kring vägen som lärarna skulle ta för att uppnå
de nationella målen. Här gick läraren från att jobba enskilt med undervisningen i klassrummet
till att arbeta i arbetsgrupper som delades in i årskurser och ämnesområden. Det skedde även
en förstärkning av det pedagogiska ansvaret och ledningen som skolledningen var ansvariga
över. En decentralisering av lärarens roll skedde på 1970-talet vilket innebar att lärarna fick allt större utrymme kring planeringen, utvecklingen och ansvaret av undervisningen tack vare den nya genomförda läroplanen. I början av 1990-talet skedde en decentralisering av skolväsendet där skolan började att styras i en ny politisk riktning. Här fick kommunen ansvaret för skolan vilket i sin tur ledde till att olika skolor i olika kommuner fick mer frihet att bestämma hur deras verksamhet skulle bedrivas, däremot skulle alla skolor oavsett kommun grundas på samma värderingar kring värdegrund (ibid, ss. 10-11).
År 1991 presenterades ett nytt förslag av regeringen för en ny läroplan, läroplan 94, som skulle ligga till grund för den kommande läroplanen år 2011 (Lundgren, 2018, ss. 11-12). Här implementerades måldokument över både grundskolan och gymnasiet, man ville förtydliga värdegrunden i läroplanen, nationella mål delades in i mål att sträva mot och mål att uppnå, som framförallt inkluderade årskurserna 5 och 9. Timplanen utökades och blev mer specifik samt att lärarens respektive rektors roll förtydligades och förstärkdes (ibid, ss. 11-12). Lpo 94 var innehållsbaserad vilket innebar att den presenterade vilket innehåll som skulle inkluderas i undervisningen och därmed vilket innehåll eleverna skulle lära sig. Detta resulterade i att förändringar eller eventuella utvecklingsförslag gällande dåtidens läroplaner var begränsade (Englund & Forsberg, 2012, s. 10).
År 2011 implementerades läroplan 11 som används i dagsläget (Lundgren, 2018, s. 13). Det
togs ett steg tillbaka från det innehållsbaserade läroplanen när läroplanen 2011 skrevs. Att
kunskaper var inskrivna i sten och inte kunde påverkas av lärare eller av skolan som helhet
togs bort och läraren tillsammans med eleverna kunde börja forma undervisningen utifrån
klassens egna behov och intressen (ibid, s. 13). Den nya och senaste läroplanen är uppdelad i
tre delar. Den första delen tar upp skolans uppdrag och värdegrund där skolans ansvar betonas
för att förbereda eleverna till att bli aktiva demokratiska medborgare i samhället, samt att
eleverna ska utvecklas till att bli den bästa versionen av sig själva. I den första delen ska
undervisningen även innehålla miljöperspektiv, historiska perspektiv och internationella
perspektiv. Den andra delen består av övergripande mål och riktlinjer som fokuserar på
elevernas kompetenser samt en lista med vad lärarna och annan skolpersonal förväntas bidra
med till eleverna. Den tredje delen tar upp kursplanerna för varje skolämne, mer specifikt
syfte, centralt innehåll och kunskapskrav som delas in i årskurserna 1-3, 4-6, och 7-9. I varje
kursplan för de respektive årskurserna står det detaljerat om vilka kunskapskrav eleverna bör uppnå (ibid, s. 13).
Läromedelshistoria
Under mitten av 1800-talet utnämndes statliga kommissioner, vilket var de högre makterna i samhället, för ansvaret för läromedelsgranskningen (Långström, 1997, s. 191). Vid denna tid hade alla historie- och geografiböcker som tillhörde elementarläroverken granskats.
Elementarläroverk var en skolform som växte fram under 1820-talet för yngre barn i åldrarna tre, fyra och fem (Spetze, 2010, s. 1). Det som diskuterades i kommissionerna var bland annat vad som innefattade historia och dess betydelse, kraven som ställs på läromedel samt vilka undervisningsmetoder som skulle användas. Läromedlen fick även kritik för att innehållet kunde vara felaktigt bland annat att ha innehållit för lite dansk- och norskhistoria och annan kritik gällande språkliga uttryck och ordval (Långström, 1997, ss. 192-193).
År 1887 publicerade den statliga kommissionen ett omdöme om granskningen av läromedlen för hela folkskolan (Långström, 1997, s. 193). Kommitten publicerade även en lista med kriterier kring vad historieböckerna bland annat skulle innehålla; tidsbilder i kronologisk ordning, återblickar av viktiga händelser som skett i historien, olika illustreringar, en lista över statscheferna och viktiga personer från kungariket samt ett uppslagsregister i kronologisk ordning. De läromedel som granskades skilde sig när det kom till antalet sidor då vissa endast innehöll 30 sidor och andra kunde innehålla 150 sidor. Under den här tiden hade denna statliga kommission granskat 13 historieböcker. Däremot så hade inga av dessa läromedel godkänts då kommitten inte ansåg att innehållet levde upp till de kriterier som läromedel skulle uppnå (ibid, s. 193).
År 1938 bildades en fristående läroboksnämnd och läromedelsgranskningen tog fart
(Långström, 1997, s.193). Här var uppgifterna att granska olika läromedel och andra texters
priser och deras kvalité. I nämnden tilldelades olika läromedel till olika granskare där de
skulle granska och bedöma utifrån omdömena; godkänt, godkänt till viss del, godkänt med
tvekan och underkänt och dessa omdömen ansågs som tydliga besked till
läromedelsförfattarna och bokförlagen. Syftet med omdömena var att bevisa för författarna att
läromedlen skulle sträcka sig över hela läsåret uppstod. När det kom till läromedlens priser blev de granskade noggrant då man hade en tanke om att barn som gick i elementarläroverken kom från familjer som inte var lika ekonomiskt stabila vilket resulterade i att priserna sänktes.
Under denna tid var det familjens ansvar att se till att deras barn hade läromedel (ibid, s. 195).
År 1948 lades statens läroboksnämnd ner och en ny läroboksnämnd bildades, som bestod både av representanter och lärare (Långström, 1997, ss. 195-196). Här prövades och granskades läromedlen för de olika skolformerna och fokuset vid granskningen var hur lämpliga läromedlen var för de olika årskurserna, överenskommelserna kring läroplanen på den tiden och om innehållet var objektiv och inte vinklat (ibid, s. 196). Under denna tid publicerades även en lista över de läromedel som blev godkända vilket gav lärarna möjligheten att veta vilka läromedel som de fick använda i sin undervisning. På 1960-talet infördes kravet om att läromedlens priser skulle anges då man ansökte om godkännandet av en ny lärobok. Under denna tid tillsattes även en grupp om tre (en lektor och två docenter) som hade i uppgift att bland annat granska läromedel i modern historia samt att se till att läromedlen ledde eleverna fram till studieteknisk färdighetsträning, att elevernas tolkningsförmåga utvecklades av olika illustrationer, att läromedlen innehöll uppgifter där elever kunde kontrollerade sina egna kunskaper, att språket inte var för komplicerad för eleverna att förstå samt om läromedlen kunde ämnesintegrera med andra läromedel. Under denna tid blev läromedelsgranskningens fokus på de didaktiska frågorna (ibid, ss. 196-197).
På 1970-talet ersattes begreppet “lärobok” med begreppet “centralt läromedel” och
läromedelsgranskningen fokuserade till mestadels på de samhällsorienterande ämnena inom
de olika skolreformerna (Långström, 1997, s. 197). Under denna tid var
läromedelsutredningen missnöjd med hur läromedlen hade tidigare granskats när det kom till
objektivitets aspekten vilket resulterade i att denna punkt blev ett större fokus. I och med att
läromedlen objektivitets granskades behöll statens sin roll när det kom till inflytandet och
påverkan av läromedlen (ibid, ss. 197-199). En till läroboksnämnd startades, nämligen Statens
institut för läromedelsinformation som förkortas till SIL. Denna nämnd var fristående där
uppgifterna låg främst på det administrativa för produktionen, registreringen och information
av vad läromedlen innehöll. Vid denna tid hade respektive skolstyrelse en egen
läroboksnämnd där många läromedel granskades. Om SIL ville granska läromedel kunde detta endast ske om läromedlen gavs ut i en ny upplaga (ibid, s. 199).
Under läromedelsgranskningens tid hade staten mycket kontroll över skolan och ville bibehålla sin makt (Långström, 1997, s. 200). Vid det här laget började allt fler läromedel att granskas och produceras av privata förlag vilket resulterade i att staten skapade en mall som skulle följas vid granskning av läromedel. På 1980-talet avskaffades SÖ:s läroboksnämnd och flyttades över till SIL:s läroboksnämnd. Här infördes begreppet “basläromedel” som skilde sig åt från begreppet “läromedel. Läromedel definierades som förmedlare av läroplanen och basläromedel skulle vara alla läromedel som innehöll de huvudsakliga delarna av ämnet utifrån läroplanens kriterier och som ska ge sammanhang i undervisningen. För att ett läromedel skulle anses som basläromedel behövde den granskas och uppnått kriterierna (ibid, s. 200). När läromedel granskades skulle de inte bedömas utifrån kriterierna “godkänt” och
“icke-godkänt” utan de skulle bedömas utifrån förslag av förlaget som producerade läromedlen men det var SIL som gjordet det slutgiltiga valet. Lärare tillsammans med elever fick nu rätten att välja läromedel fritt. Ville en lärare inkludera läromedel i sin undervisning var det rektorn som gav beslutet utifrån skolans ekonomiska situation och om det rörde sig om basläromedel var det skolstyrelsen som bestämde (ibid, s. 201).
Under mitten av 1980-talet till tidigt 1990-tal ville staten införa bättre läromedel till skolor
och genomförde detta genom att ett större antal läromedel granskades utifrån ytterligare
bestämda kriterier (Långström, 1997, s. 201). År 1991 fattade riksdagen beslutet om att
läromedelsgranskningen skulle upphöras vilket resulterade i att SIL avskaffades. Nu blev
skolornas kommuner ansvariga för granskningen. Under denna tid hade
läromedelsgranskningen två viktiga områden, nämligen att läromedlen skulle ha hög kvalité
och detta skulle ske genom lärarnas professionalitet och en öppen marknad för läromedel. Det
andra området var att det fanns gott av stöd för läromedel från staten i syfte att försäkra om att
läromedlen endast innehöll de delar av kvalité och inte producerade delar av läromedel som är
onödiga. Här hoppades man också på att läromedel skulle förändras från att vara färdiga paket
till att användas som pedagogiska verktyg inom alla delar av skolan och undervisningen (ibid,
ss. 201-202).
Undervisning med meningserbjudande
Ju mer eleverna känner att undervisningsinnehållet gör nytta desto mer meningsfullt kommer de att känna kring undervisningen och då sträva efter att nå högre (Stigendal, 2000). När det kommer till läromedel är det viktigt att det innehåller uppgifter som fångar elevernas intresse samtidigt att uppgifterna är formade på så sätt att de ger eleverna en känsla av att uppgifterna har nytta, att det finns en anledning till att de gör de och därmed bidrar uppgifterna till ett meningserbjudande (Stigendal, 2000). Läromedel är det undervisningsmaterial som används mest och i bredast kontext vilket resulterar i att det är det undervisningsmaterial som bidrar mest till ett meningserbjudande, där läromedel är grunden och undervisningen är processen (Cherryholmes, 1988). Kopplingen som elever vill känna till läromedlet, så att det skapas meningserbjudande, ligger i de tre didaktiska typologierna och deras samspel med varandra.
De didaktiska typologierna är ämnesspråk, ämnesfokus och kunskapsemfaser och i sin tur följemeningar (Östman, 2018).
Den första didaktiska typologin, ämnesspråk, handlar om de begrepp eller nya ord som behöver förklaras i uppgifterna så att eleverna förstår vad som ska göras (Östman, 2018). Här är det då viktigt att ämnesspråket innehåller ord som är meningserbjudande och som får eleven att känna att de gör nytta. Den andra didaktiska typologin är ämnesfokus som handlar om att kapitlen i ett läromedel har olika fokus och därmed olika uppgifter och genom dessa uppgifter som har ett bakomliggande fokus leder det till meningserbjudande. Den tredje didaktiska typologin är kunskapsemfaser som kopplas till de två tidigare typologier, att med ett specifikt ämnesfokus så följer en specifik kunskapsemfas med, ett syfte med uppgiften, och till följd av kunskapsemfaserna så finns olika följemeningar, alltså sättet för eleverna att förhålla sig till omvärlden och med detta skapas olika meningserbjudande (ibid, 2018).
Svenskämnet
I inledande del i kursplanen för svenska i Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och
fritidshemmet 2011 (Lgr 11, 2019) så benämns vikten av ett rikt språkbruk i ett samhälle där
kulturer, generationer, livsåskådningar och språk möts (2019). I skolans uppdrag i Lgr 11 tas
det dels upp om språkets betydelse i undervisning och att eleven ska få möjlighet att träna upp
sitt förtroende gällande språklig förmåga genom olika kommunikationsmetoder (2019, s.7). I
det centrala innehållet nämns det att eleven ska få träna på olika moment som skolan ska
erbjuda som exempelvis träna på tal, skrift och läsning (2019). I Lgr 11, syftesdelen, så lyfts det fram att eleven ska få kunskaper i att använda språket i olika sammanhang och skilda syften så att även eleven lättare kan tänka, kommunicera och lära (2019).
I Lgr 11 mål 2:2 Kunskaper nämns målet “Skolan ska ansvara för att varje elev efter
genomgången grundskola -kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och
nyanserat sätt” (2019). Skolan ska förbereda eleven och berika eleven med rätt kunskaper för
att ha möjlighet att aktivt delta i det svenska samhället.
Syfte och frågeställningar
Syfte
Syftet är att kritiskt granska läromedel för att få en inblick i vilka meningserbjudanden läromedel förmedlar till elever och på så sätt få förståelse för de erbjudande läromedel ger till eleverna.
Frågeställningar
1.
Finns det ämnesspråk i läromedlen och hur synliggörs det?
2.
Vad är ämnesfokuset i läromedlen?
3.