7 »««r. OLOF »LAS

€1 ni £ in fi y c in«

A k a d e m i s k A f l i a u d l i n g ined vidterfarna Medicinska Facultctens

i Upsala tillstånd

under inseende af

»««r. O L O F » L A S

e. o. Professor i P raktisk Medicin

för Medicinska Gradens erhållande

f ö r f a t t a d o c h u l g i f v e n a f

F I L I P S A A D E L I K

af Vermlands Landskap

och till offentlig granskning fram ställd

pä M edicinska A uditorium den 8 D ecem ber 1 8 4 9 p , v. t. e, m.

i Delen.

U p s a l a

W ah lströ m & C. 1 8 4 9 .

7

K ni i» y c m.

E m p y e m e t !) b e t e c k n a r d e t sjukliga tillstånd, då den in­

f l a m m e r a d e ple u r an afsöndrar en sådan m ängd v ä tsk a , att l u n g s u b s t a n s e n d e r a f i stö r re eller mindre grad sa m m a n tryc- k e s . D en i n flam m atorisk a orsaken o c h lungans kom pression ä r o d e e m p y e m e t s b å d a v äsentliga m om en ter, hvilka utesluta f ö r v e x l i n g e n m e d h v a rje annan liknande pathologisk förän­

d r i n g , så s o m h y d r o t h o r a x . E ffu s io n en , såsom pr odu kt a f en i n f l a m m a t i o n , kan b e tr a k ta s från en dubbel synpunkt: å ena s i d a n s å s o m v ä t s k a , hvilken är underkastad hydrostatikens a l l m ä n n a lagar, o c h å andra sidan såsom organisk v ä tsk a , h v i l k e n är a f m å n g f a l d i g be sk affen het, ingår e g e n d o m lig a f ö r ä n d r i n g a r o c h ick e blott tr y c k e r de lefvande v ä g g a r n e , u t a n ä fve n stö r er d e m i deras funktion.

Det är ett b o k a n t f a k t u m , alt i friska tillståndet en r i n g a m ä n g d v ä tsk a afsöndras från p le u r a , för att förhindra f r ik t io n em ellan det a f d e n sa m m a öfverdragna organ och b r ö s t v ä g g e n . O m n u , i s tä llet för denn a rin ga m ä n g d , en

4) tv och nvov, t o, p us. Med K ra u se (Das Empyem und seino H eilung. Danzig 1 8 4 3 ) förstå vi med empyem ej blott do sjukdoms­

fa ll, då vid section e tt verkligt pus förefinnes inom pleurasäcken, u ta n hvarje fall af lungan sam m antryckande utgjutning i pleurahålan, b ero en de på inflammatorisk retning af pleura.

utbildar sig, eller ock i den utmärglade organismen utvecklas en dittills slumrande dyskrasi, hvilken får ett snart dödande förlopp.

Detta ä r ungefär sjukdomens bild. Men mångfaldiga om ­ ständigheter, sjukdomens duration, dessr uppkomst, patientens åld er, andra organers deltagande m. m. modifiera det speci­

ella fallet, så att stundom ett symptom framträder mera u n ­ der det ett annat felas; hvarföre vi i det följande skola be­

trakta dem hvar för sig, för att sålunda kunna säkrare be­

stämma deras diagnostiska värde.

Symptomkarakteristik.

Då Empyemels väsende består i ett genom aklrv kärl­

verksamhet afsöndradt lungan omgifvande fluidum, så blifva i diagnostiskt afseende de från delta fluidum oskiljaktiga fy­

sikaliska fenomen af större värde än de derigenom fram ­ kallade oordningarne i lungans funktion, dels emedan de se d - nare ej sällan variera efter den sjukes individualitet, dels emedan de i många fall blott i ringa grad tilldraga sig upp­

märksamheten. Betraktande de sednare derföre såsom under­

ordnade vilja vi först sysselsätta oss mod de förra, såsom konstanta och derföre vigtigare.

1.

M att Perkussionston

infinner sig alltid då emellan lunga och bröstvägg finnes en kropp, hvilken afbryter led­

ningen af de genom det perkuterande fingret framkallade vibra­

tionerna. Ar detta blott ett tunnt lager af en vätska, sä kan den der bakom belägna lungan ännu emottaga och fort-

större qvantitet afsöndras, dä eger sjukdom ru m , och det utgjutna (luidum följer lyngdlagarne och samlar sig i de dju­

past belägna delarne af b rö ste t, sålunda emellan diaphragmas crura. Så snart den samlat sig här, måste den, för all skaffa sig ru m , u n d an trä n g a krin gliggande delar, och som lungans lockra, luft fyllda substans har min dre förmåga af resistance, måste den först gifva vika. I början sammanlryckes dess basis⁹ men fortfar exsudalet att tillv äxa, så u n d erg å r äfven lungans medlersta del samma öde. S ta n n a r det en lä n g re tid på samma höjd eller det tilltager hastigt och uppnår lungans spets, då börja äfven de fastare väggarne att lida af tr y c k ­ ningen: Diafragma försättes nemligen genom en stark lång­

varig tryckning i förlamningstillstånd, dess öfre, c o n v e x a , y ta blir i början pla n, slutligen k o n k a v , hvarvid det skjuter undan de nedanför detsam ma belägna organer, på högra si­

dan le fv e m , på venstra Ventrikeln och mjelten.

Brösthålans utåt liggande sidovägg blifver lika litet fri från verkan af tryckningen. . Interkostalm usklerna vid bröstets basis, hvilka oftast redan u n d e r inflammatoriska stadiet äro u r stånd a t t fullgöra respirationsrörelserna, trängas af v ä t­

skan u t å t , interkostal-fårorna utp lånas, refbenen trängas från hvarandra och den sjuka sidan blifver mera hvälfd och får en större omkrets än den friska.

Befinner sig effusionen på venstra sidan och har u p p ­ nått höjden af h je rta t, så tränges delta organ utom sitt n a­

turliga läge mot höger, hvarom man lätt kan öfvertyga sig såväl genom öga och ö ra , som genom den pålagda handen.

F ortfar vätskan al t ökas, så tränges slutligen öfre delen af

mediastinum anterius üfvcr åt andra sidan. Ar högra sidan sju k , sö vikor basis af denna tunna skiljevägg redan i början undan mot venster.

Vi hafva förut visat alt lungan först erfar de oför­

delaktiga följderna af tryckningen. Sä snart derföre lungan börjar sam m antryckas, blifver respiralionsljudet öfver de sam­

m a n try ck ta delarna för det auskullerande örat i början sva­

g a r e än n o rm alt, vid tilltagande tryckning försvinner det slut­

ligen alldeles och ersattes af bronchialrespiration oeh broncho- foni. Pekloralfremitus vid tal försvinner på den sjuka sidan, perkussionstonen blir derstädes i början dof, sedan m a t t , och vid fortgående exsudation inträder h jerlats, diafragmas och relfbenens dislokation.

Delta ä r den kronologiska ordningen i sjukdomens u t­

vecklingshistoria, och förenämde symplomer äro på sätt och via Empyemets kardinalsymptomer *).

Till dem sluta sig omedelbart de fenomener, hvilka u tg å f rå n det angripna organets functionella inskränkning. Då en bety d lig del af lungan ä r k o m p rim e ra d , så kan den ännu fu ngerande delen icke u p p ta g a så mycket luft som är nöd- vätndig för alt bringa den vanliga blodmängden i kontakt m e d almosferiska luften. Den friska hälften söker då genom fördubblad hastighet ersätta bristen; andedrägten påskyndas d erfö re och med den§amma hjertats af det lilla kretsloppet be ro e n d e rörelse. En t o r r h o sta , måhända föranledd af den k o m p rim eran d e vätskans r e tn in g på lu n g a n , och dyspuoe vid

^*) Krause 1. c. p. 4.

ringa an s trän gning, framkallad dcrigenom , alt lungan e r ­ håller slörre m ängd blod, påminner alllid den sjuke om ett bröstlidande. I det friska lungpartiet hör man derem ot sup­

plementär respiration, hvarvid perkusionstonen derslädes of­

tast ä r klarare än n orm alt, stundom tympanitisk.

Hela organismens doltagande i det lokala lidandet äf- vensom patientens befinnande betingas hufvudsakligen genom arten och det sätt hvarpå em pyemet uppstår. Följer n em - ligen en riklig utg julning under fortgången af en häftig fe­

b e r , så bildas antingen, genom naturens sträfvan till helsa, e t t oedem på den sjuka sidan, hvilket öfvergår i fluktuation, öppnar sig och låter bröslhålans innehåll sm åningom utflyta, eller vätskans m ängd tilltager oupphörligt ulan dessa yttre företeelser. I senare fallet blifva olägenheterna af den störda hsematosen med hvarje timma mera besvärande; den friska lungan störes i sin supplementära verksamhet dels genom den nedtryckta diafragmas förlamade tillstånd, dels genom det oupphörligt vexande exsudatets inkräk tn in g af hennes u t ­ ry m m e , och hjertat dukar nästan under för tryckningen af den tillbakaflytande blodpelaren. Respirationen påskyndas i högsta g r a d och bjertats slag kunna knappast räknas. S m å ­ ningom u p p n år lidandet den högsta grad. Ansigtet u ttry c k er alla ”luftbristens” q v a l , hvarje muskel arbetar k r a m p a k tig t, kallsvetten rinner i stora droppar från pannan öfvcr de in ­ fallna rodnade k in d e rn a , de blå läpparne äro halföppna och de insjunkna ögonen, som medvetslöst och osäkert irra o m ­ k r i n g , uttala tydligare än de stötvis frampressade orden den olyckliges outsägliga lidanden. Han kan ej m er ligga på den

sjuka s id a n , han måste sitta u p p r a tt och snart är ej detta m e r tillräckligt,* för att spänna hvarje muskel, 6om kan u t­

vidga bröstk orgen och insläppa m er luft, grip er han ett fast t a g med h än d e rn a och sänker hufvudet mot bröstet. Ännu so rgliga re g å r d et honom under natten. Knappast sjunka de t r ö t t a ögonlocken tillsammans, så infinner sig ett asthm aliskt anfall, hvilket ry ck er honom upp u r den momenlella sömnen.

F ö l t e r , knän och händer blifva blåa och öfverallt ser man ve n e rn a turgescera. Slutligen tillkomma delirier; m edvetan­

d e t och känslan af den förfärliga belägenheten försvinna mer o c h m er och den sjuke har andats för sista gången.

Hastigare inträffar d ö d en , om inflammationen sprider s i g från pleura till andra lifsvigtiga organer.

Har deremot cxsudalet u p p stått sm å ningom , eller mot s-lutet af en inflammatorisk r e tn i n g , hvilken så alt säga ut­

t ö m m e r sina krafter i exsudationen, liksom i en pseudokris, s å kunna de lokala funktionella o o rd n in g arn e, serdeles om e n del af den komprim erade lungan ä r tillgänglig för luft, s å tillvida modifieras, att den sjuke har god aptit, regelbun­

d e n digestion och sund sömn och k nappt en aning om sitt farliga onda, och blott då och då genom dyspnoen, vid obe­

tydlig ansträngning äfvensom genom det vid sömn nödvän­

diga läget på den sjuka sid an , e rin ra s , att han icke är full­

komligt frisk. Detta tillstånd kan antingen öfvorgå till helsa, om vätskan résorberas, eller förer det långsamt men säk ert till grafven. I sednare fallet fortfar antingen exsudatet alt ökas under ofta återkom m ande inflammatorisk affection af p le u ra , och en hektisk feber med acerbalioner på a f tn a rn a

pl.anta vibrationen och den naturliga resonnansen blir deri- g en o m blott föga modifierad. Men i samma mån vätskans d ia m ete r tilltager och ju mera lungan derigenom tillbaka- tr.ä nges, desto dofvare blir tonen tills den slutligen blir full­

k o m lig t m a tt och antager den största likhet med det perku- t e r a d e låret. I d etta fall befinner sig lungan, enligt Skodas oc:h K ra u s e s 1) observationer, minst

2"

från plessimetern. Då n o vid sta rk perkussion de djupare belägna delarnc af den tillb ak a trä n g d a lungan konsonnera, så gifver ett s ta rk t anslag påi plessimetern på samma ställe ett annat resultat än et t s v a g t , och af denna omständighet förm år ett öfvadl öra på e t t u n g e fä r uppskatta exsudate ls genom skärning. — E x su - d a t e t sam lar sig först i de djupast belägna ställena (såvida d e t icke genom adherenser derifrån hin d ras), således emellan d ia p h ra g m a s c ru ra ; dess niveau stiger liktidigt fram och bak­

till och igenkännes sålunda genom den matta tonen.

Emedan den nedre delen af lungan tidigare och s ta r ­ k a r e co m prim eras än den öfre, så finner man äfven städse era ö fv e rg å n g från det luflhaltiga icke sam m antryckta lung- p a r t i e t s normala ressonnans till den absolut matta tonen. — P å h ö g ra sid an, der lefvern räc ker ända upp till femte ref- b e n e t , g e r det tunna lager af lungväfnad, som betäcker niämde o r g a n , äfven i normala tillståndet en m a ttare ton än d e n öfriga lu ngan, så at t n ära hypochondrium lungtonen fuillkomligt försvinner^ derföre blir e t t mindre betydligt ex- sradat på denna sida svårare al t diagnosticera än på ven-

*) K rau se, Das Empyem und seine Heilung auf medizinischem u n d operativem W ege. Danzig 1 8 4 3 .

s i r a s id a n , der mjellen i friska tillståndet b lo d sällan för­

ä n d r a r lungans ton.

Öfverallt d e r välskan finnes inom bröslhålan, k änner äf- ven det p erk u terand e fingret m e r resistens än vanligt.

Lydande hydrostatikens lagar söker det flytande cxsu- d a tet städse bibehålla sig i jem vigt och bildar derföre en hori- zontel y ta , om icke andra om ständigheter hindra d e t 1).

Om lungan ovanligt fast adhaererar vid b röstväggen och derig enom d el nedflytande exsudatet uppehålles, så samlar d e t sig på det ställe, der det s tö te r på oöfvervinnerliga hin­

d e r, plcssimelern ljuder äfven h ä r m a lt och a n g e r tillvaron af d e t circum scripta Eropyemet.

2 .

Respirationsljudct saknas

alltid då de com prim erado lungvesiklerna icke m e r kunna utspännas af luften. Detta te cken ä r för diagnosen af Empyemet lika v ig lig t och lika konsta nt som den m atta perkussionstonen, em ed an båda hafva sin g ru n d i närvaron af en vätska och förråda redan en ringa quantitet af densamma. Dervid är a t t a n m ä r k a , att om blott ett tu n n t lager skiljer lungan från b rö s tv ä g g e n , det pålagda örat såsom ett otydligt susande varseblifver luftens inström m ande i de små aflägsna cellerna, tills äfven d e t ta ,

*) K rause (1. c. p. 8, 9) uppger a tt E xsudatets höjd städse är sig lik a , i hvad läge än pat. må befinna sig. H ans y ttra n d e härom h a r likväl en nog dunkel ordställning och står ej rä tt väl tillsam ­

m ans med hans y ttra n d e på sam ma sid a, a tt e x su d atet alltid in tag er e n horizontel yta. Om en exsu d atet fullkomligt om slutande m em ­

b ra n a pyogenetica b ild ats, så är d et k la rt, a tt de fysikaliska tecknen äfven m åste an ty d a exsudatets oförändrade stä lln in g , ehvad läge än p a t. intager.

vid tilltagande afstånd genom Exsudalels växande m ä n g d , försvinner. Man m åste likväl ej g lö m m a, a t t den ytligt in ­ flam merade lungan icke behörigt uttä n je r sig och att man derföre vid en djup inspiration måste verkligen öfvertyga sig om vesiklernas oförmåga a t t fyllas af luft.

Af det föregående ä r lätt a t t in se, hvarföre à la regle r e s p ira tionsljudet först försvinner nedtill, och h v arfö re ' vid g rä n se n af e x s u d a te t en öfv erg ån g eger rum från den fria lungväfnadens puerila ljud till fullkomlig frånvaro af detsamma.

B lott sällan försvinner vesikulärljudet i lungans spe ts, em e­

d a n densam m a oftast ä r fastvext vid bröstv äggen och så­

lunda u n d g å r a l t comprimeras.

3.

Bronchialrespiration ock Bronchophonie

äro sym ­ p to m e r, hvilka aldrig felas vid ulbildadt Empyem. I allmän­

het förnim mer man dem i dorsal och lateralregio nerna, säl­

lan framtill. Krause (I. c. p. ^{1 0}) s äg er sig aldig hafva hört bronchophonie framtill nedanom b röstvårtan.

4.

P uerilt

eller

Supplem entärt respirationsljud

^höres i den friska lungväfnaden och tillkännager alltid, då det fin­

n e s , a t t en större mängd vesikler ä ro för luft impermeabla.

5.

Röstens Vibration

kan man medelst handens lä g­

g a n d e på bröstet hos hvarje» fullväxt känna. Vid närv aro n af exsudat i pleurahålan käniies denna vibration på den sjuka sidan antingen alldelesr icke eller också högst svagt.

7.

V ätskans fluctuation

kan b lott iakttagas i de säll­

s y n t a fall, då refbenen stå långt ifrån h v a r a n d ra , interkostal- ru m m e n äro uppdrifna och b rö stväggarnc ganska tunna.

7.

Succussion,

förnimbar såväl för den sjuke som för l ä k a r e n , eger rum endast dä jemte fluidum en gasformig k r o p p är inom pleurahälan innesluten, hvarföre vi ej med Hippokrales kunna räkna den bland de vigt igaste af Empy- em ets symptomer. Då den finnes höres vanligen äfven

tinte­

m ent mctallir/ue.

Vi hafva hittills betraktat de symplomer, livilka alltid framkallas genom tryckningen af en till och med ringa quan- titet fluidum på den lätt comprimabla lungan och vända oss nu till d e m , hvilka åstadkommas genom en uthållande Iry ck­

ning af en större massa, nemligen dislokation af de andra v ä g g a rn e , af refbenen med interkostal-rummen, af diafragma med lefvcrn, af mediastinum och hjertat.

8.

Den lat er ala utvidgningen a f Thorax

ä r ett ofta förekommande symptom och ett vigtigt medel för igenkän­

nandet af Empyernet, hvilket derigenom förråder sig ofta vid första anblicken. Då fluidum samlar sig på botten af b rö st­

hålan och de falska refbenen så lätt gifva efter, måste dilata- tionen alltid först visa sig vid basis thoracis, och kan inträda antingen i sjukdomens början eller först efter längre duration.

— I förra fallet äro costse fixerade genom smärtan af den acu ta inflammationen, och då inlerkostalmusklerna, i anseende till deras liklidiga inflammatoriska ansvällning, föga eller allls icke kunna sammandraga sig, sjunka coslæ ned och tryckas af den påträngande vätskan u tå t, hvarvid de drifvas från h v aran dra och deras interstitier utplånas. Delta inträffar ofta red a n några dagar efter exsudationcn. Afsöndras ex s u d atet pä e t t omärkligt sätt till följe af en latent inflammation, så

b e ro r refbcncns ko rtare eller längre motstånd på brö slv äg - garnes medfödda energie; är denna mycket b etydande, så k a n kela bröstkaviteten fyllas med exsudat utan a lt man kan u p p tä c k a d et af väggarnes förändrade form. Gifva de se d- n a r e d erem o l efter för tr y c k n in g e n , så inträda ofvan skil­

d r a d e följder, refbcnen blifva trä n g d a nedåt och utå t, deras m ellanrum tillika framdrifna och interkostalmusklerna slut- liggen fullkomligt paraly serade, h vart ill ej ringa bidrager blo­

d e t s af tryckningen hindrade cirkulation och den såsom följd d e r a f tillkommande alrophien. Stokes har väl g å t t för långt dåi han p å s tå r alt den sjuka sidans utv id gning alltid beror påt paralysie ; häremot talar redan den enkla o m ständigheten, attt vid tillfrisknandet muskelaktionen h ä r inställer sig långt tid i g a re än man finner det efter hvarje annan förlamning.

— A r exsudato ts mängd betydlig, så skjutcs till och med d e n sjuka sidans skuldra uppåt, så att den står betydligt högre ä n den friska sidans.

På ry g g en ä r hvälfningen likaledes ganska tydligt m a r­

k e r a d och scapula träd e r derigenom mera utåt. I allmänhet varseblifver man vid inspektion formförändringen tidigare än d e n genom m ätn in g kan konstateras. Har man likväl genom miätning funnit differensen, så u tgör den ett högst v ig lig t hjtelpmedel till sjukdomens diagnos. Dervid måste man lik­

v ä l ih å g k o m m a , at t högra sidan i friska tillståndet vanligen håller J än d a till och med * tum m e ra i omfång än den vemstra.

9.

F räm re mediastinum

gifver icke så lätt vika för t r y c k n i n g e n från sidan, som man skulle vänta hos en så

tunn m em bran ; men vid en längre fortsatt tryckning förmår d et naturligtvis ej g öra motstånd.

Ifjerta ts

dislokation åt h öger kan blott ega rum vid ett venstersidigt exsudat. G ra ­ den af denna dislokation stå r ej alltid i förhållandet till e x s u - sadets mängd. Hos barn inträffar dislokationen tidigare a n hos äldre, och vid långsam afsöndring i högre g rad än vid akut. Nedtryckes dia phragma på samma g ån g som h je rtat tränges å t sidan, så kan man äfven uppfatta hjerlimpulsen djupare ned än vanligt, nemligen i præcordierna.

10.

Diaphragmas dislokation

e g e r alltid ru m vid en ganska betydlig g r a d af E m pyem , då pleura ännu fortfar a t t secernera och brösthålans öfriga v äggar redan gifvit vika. I början blir dess öfre konvexa yta p lan , fortfar ännu län g re afsö n d rin g en, så nedtryckes organet så, a tt dess öfre y t a bildar en konkavitet. Eger ulgjulningen rum i högra sidan så nedstiger jemte diaphragma äfven lefvern, hvilken m a n då genom bukbeläckningarne känner, eller, om b ukm uskler­

nas spänning hindrar d e t ta , medelst perkussion u p p tä c k e r.—

Lid er venstra sidan, så b em ärker man ej så lätt d ia p h ra g ­ mas nedstigande, emedan på denna sida intet organ så n o g a a n g e r en blott ringa afvikelse, som lefvern på den högra.

Tilltager likväl denna afvikelse till den grad a t t diap h rag m a pungform igt nedtryckes i underlifvet, så intager Ventrikeln tillika med venstra lefverloben en skefvare ställning och ic k e blott hela h y p o c h o n d riu m , ulan äfven praecordia blifva s y n ­ b a rt uppdrifna och få en fullkomligt m a tt ton. Innan d i a ­ p h rag m a nedsjunker, ä r hjertat redan skjulet åt sidan o c h

deltager så till vida i diaphragmas lägeförändring, som det likaledes k o m m e r att ligga djupare.

11.

E tt oedcin på den sjuka sidan

ä r ingen sällsynt företeelse, då e x sudate t tillväxer under tecken af en häftig inflammation. I detta fall förbreder sig kapillärkärlens inflam­

m ato riska verksam het från kostalpleuras yttre yta till yltre b e l ä c k n in g a r n e , och här förråder, liksom så ofta på andra s tä lle n , den oedematösa ansvällningen det i djupet befint­

liga varet.

12. H var och en patient väljer och bibehåller det läge s o m är honom beqvämast. Vanligen ligger han på sjuka s i d a n , dock så a tt hans läge ä r midl emellan ry g g -o c h sido­

lä g e — det af Andral så kallade ”diagonala” läget.

Tecknen till störd function äro : S m ä rta , Dyspuoe, H o sta ocb Expectoration.

13. Sm ärtan åtföljer icke alltid början af den inflam­

m a to risk a utsvettningen, lika litet som dess säte alltid m ot­

s v a r a r stället för den inflammatoriska verksamheten. Hos k r a f tig a m ä n n er vid phlogistisk sjukdomsconstitution uppträ- deir den vanligen ytterst intensiv åtföljd af synochal feber;

ho>s b arn dere m o t och qvinnor äfvensom hos kakektiska per­

s o n e r och vid långsam exsudation ä r den sällan serdeles liflig.

V anligen afta g er efter inflammationens första anfall dess in­

t e n s i t e t , hvilken s tå r i om vändt förhållande till sjukdomens d u r a t i o n , så a tt ju äldre exsudatet ä r desto mera aftager s m ä r t a n tills d e n slutligen nästan alldeles upphör. E tt plöts­

l i g t å terv än d a n d e af densamma förråder ett nytt anfall af Pheuritis och m an kan dä sluta till ett förökande af exsudatet.

14.

Dyspnoecn

u tg år från behofvel att bringa en större q u an lite t atmosphærisk luft i beröring med blodet och fe­

las aldrig så snart en större mängd lungvesikler, kompri­

m erade af exsudatet, äro otillgäugliga för såväl luft som blod. De öfriga söka då all genom påskyndad verksam­

het ersätta det felande, för att kunna lemna organismen den nödiga mängden dekarboniseradt blod. A r verkan af den tryckande vätskan ej betydlig, så ä r respirationen un­

d er hvila knappt m ä rk b art påskyndad. Har hastigt ett y m nigt exsudat uppstått, så’ blir dyspnoeen utom ordentligt plågsam. Har deremot exsudationcn skett långsam t, så kan ofta en ganska betydlig ansamling deraf finnas, utan alt den sjuke i hvila deraf serdeles besväras.

Tillkommer ännu e t t annat moment som v e r k a r stö­

ran d e på funktionen, såsom fallet ä r med sm ärta, så måsto respirationen blifva ännu mer försvårad. Derföre h ä n d e r ofta att i sjukdomens b ö r ja n , innan ännu exsudationen nått någon betydligare g r a d , den respiratoriska verksamheten är lå n g t mera påskyndad än längre fram , då exsudatet blifvit vida betydligare.

Lunga och hjerta ligga endast inom lilla kretsloppets s t r ö m g e b it, och det ena organets verksamhet beror af d et a n d ra s ⁵ så att vid det enas påskyndade verksamhet e t t visst proportionell förhållande mellan båda blifver co n stant, med högst få undantag. U p p stå r likväl den högsta g ra d af d y sp n o c, inträ d er qväfningsfara, käm par lifvet med hvarjo a n d e ta g mot döden, så kan till och med respiralioncrna i a n t a l nästan mäta sig med den trådformiga pulsens slag.