Examensarbete
Kandidatnivå
Passningshållet påverkar passningsprecision hos ungdoms- och juniorishockeyspelare
Stick orientation effects passing precision in youth and junior ice hockey players.
Författare: Johnny Gers & Marcus Brandow Handledare: Magnus Carlsson
Examinator: Jenny Isberg
Ämne/huvudområde: Idrotts- och hälsovetenskap Kurskod: GIH253
Poäng: 15 hp
Examinationsdatum: 2019-07-01
Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA.
Publiceringen sker open access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.
Open access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet.
Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten open access.
Jag/vi medger publicering i fulltext (fritt tillgänglig på nätet, open access):
Ja ☒ Nej ☐
Sammanfattning
Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka passningsprecisionen hos ungdoms- och juniorishockeyspelare (15 – 18 år) som under den gångna säsongen var aktiva inom serierna ”Elit” eller ”Division 1” i antingen U16, J18 eller J20.
Metod
För att undersöka passningsprecision i ishockey så designades två tester. Testerna gick ut på att försöka träffa en tre centimeter bred målpinne med en puck från ett avstånd på 15 meter. Fem spelare genomförde två test med olika
komplexitetsnivåer, en i rörelse samt en stillastående. Varannan passning slogs med forehand och varannan med backhand. Passningarna genomfördes i serier om tio passningar (5 forehand och 5 backhand). På båda stationerna genomförde varje spelare fem serier, det vill säga totalt 50 passningar (25 forehand, 25 backhand).
Resultat
Resultatet i denna studie visade att det fanns en signifikant skillnad i passningsprecisionen mellan forehand och backhand i såväl
stillastående (p < 0,001) som i rörelse (p = 0,009). Däremot var det ingen signifikant skillnad beroende av komplexitetsnivå för vare sig forehand (p = 0,29) eller backhand (p = 0,22).
Slutsatser
Utifrån det resultat som framkom så kan man se att passningshållet
(forehand/backhand) påverkar passningsprecisionen. Samtliga spelare hade en högre precision på sin forehandsida jämfört med backhand oberoende av komplexitetsnivå.
Nyckelord: Ishockey, Passningsprecision, Passningar, Precision
Abstract
Purpose
The purpose of the study was to measure passing precision among youth- and junior ice hockey players between 15 and 18 years of age, who in the past season played at either “elite” or “Division 1” level in U16, J18 or J20.
Methods
To measure passing precision in ice hockey, two tests were designed. The tests consisted of a player trying to hit a three-centimeter-wide pin by passing a puck from 15 meters away. Five players did the test that were divided into two
different levels of complexity, one in forward motion and one standing still. The players hit a total of ten passes divided into five forehand passes and five
backhand passes, they took turns in hitting forehand and backhand one by one.
In total, the players did five series of ten passes on each station, a total of 50 passes divided into 25 forehand passes and 25 backhand passes.
Results
The result of this study showed that there was a significant difference in passing precision between forehand passes and backhand passes, regardless off whether the pass was played in motion (p = 0,009) or standing still (p < 0,001). However, the test did not show any significant difference between the different levels of complexity on either forehand (p = 0,29) or backhand (p = 0,22).
Conclusions
Based on the results from this study, you can see that the way you hit the pass (forehand/backhand) effects the passing precision. All players had a higher precision on their forehand than their backhand, regardless of level of complexity.
Key words: Ice Hockey, Passing, Precision, Accuracy
Innehållsförteckning
Introduktion ... 6
Syfte ... 9
Frågeställningar ... 9
Metod ... 10
Urval ... 10
Metodupplägg ... 10
Analys av data... 14
Etiska överväganden ... 15
Resultat ... 16
Diskussion ... 17
Resultatdiskussion ... 17
Metoddiskussion ... 18
Fortsatt forskning ... 21
Slutsatser ... 22
Referenser ... 23
Introduktion
Ishockey är den snabbaste lagbollsporten och den höga intensiteten ställer stora krav på spelarnas motoriska färdigheter. Precis som många andra lagbollsporter så är hela poängen med sporten att göra fler mål än motståndarna. Den höga
komplexiteten inom ishockey gör att spelaren behöver bemästra många olika saker, så som passningar, tacklingar, skott, skridskoåkning, målskytte och puckteknik (Franjkovic, Matković och Milanović, 2017).
En ishockeymatch spelas med ett högt tempo och puckinnehavet skiftar många gånger. Det kan vara svårt att uppfatta vilket lag som har pucken då puckinnehavet ofta skiftar med hög hastighet, tillexempel när ett lag försöker ta sig från sin defensiva zon till mittzon, ta sig igenom mittzon eller ta sig in i eller stanna kvar i sin anfallszon (Thomas, 2006).
Inga studier gällande ifall det finns en tydlig korrelation mellan högt puckinnehav och flest antal gjorda mål inom ishockey hittades, däremot finns det forskning på detta gjord inom andra lagbollsporter. Inom vattenpolo har Argudo, Arias, Ruiz och Alonso (2011) påvisat att om ett lag kan hålla bollen inom laget längre än motståndarna med hjälp av lyckade passningar kommer detta att leda till fler antal gjorda poäng. Denna studie genomfördes under damernas
vattenpolovärldsmästerskap som var uppdelad i olika faser. Dessa faser var kvalificeringsfas, en seedningsfas och medaljmatcher. Under dessa olika faser kunde författarna skriva att snabbheten i passningarna och passningarnas effektivitet var avgörande faktorer i skapandet av mål.
Liknande resultat har rapporterats inom innebandy av Goméz, Prieto, Pérez och Sampaio (2013), där det i matcher mellan landslag med hög ranking visade sig att det lag som kunde hålla bollen inom laget hade en större sannolikhet att vinna matchen. Under matcher mellan ett högt och ett lågt rankat lag gäller inte denna slutsats i samma utsträckning på grund av att skicklighetsnivån mellan lagen är så stor att organiserat passningsspel nyttjas i mindre utsträckning (Goméz et al.
2013).
Collet (2013) skriver att även inom fotbollen finns det en korrelation mellan ett lags förmåga att hålla bollen inom laget och antal poäng ett lag samlar under en säsong. Detta gällde ett flertal av Europas bästa fotbollsligor. Collet (2013) skriver också att syftet med att passa bollen inom laget är att bygga upp spelet och ta sig till inlägg eller att skapa målchanser. Detta kan man också koppla till ishockeyn där mer tid med pucken inom laget också leder till fler målchanser vilket Collet (2013) beskriver är fallet inom fotbollen.
Passningspressionen inom ishockey kan komma att påverkas på grund av anledningar som till exempel att dagens ishockeyklubbor har böjda klubblad av anledningen att höja klubbans prestationsnivå (Laliberte, 2009). En annan detalj som kan påverka passningspressionen är om passningen levereras från den dominanta eller ickedominanta sidan av kroppen. Van den Tillaar och Ulvik (2014) skriver att inom fotboll försämras pricksäkerheten i passningar när man använder den mindre dominanta sidan av kroppen. Barbieri, Gobbi, Santiago och Cunha (2015) förklarar den försämrade pricksäkerheten med att fel som uppstår i de motoriska sekvenserna är mer påverkande vid användandet av den mindre dominanta sidan och således påverkas pricksäkerheten i passningen negativt.
Carlsson, Isberg, Nilsson och Carlsson (2018) har inom fotboll undersökt om det finns någon skillnad på passningsprecisionen vid stillastående passningar jämfört med passningar i rörelse. De undersökte även passningsprecision mellan den dominanta foten jämfört med den ickedominanta foten. Resultatet var att det förekom bättre precision vid en stillastående passning än vid en passning i rörelse, samt att passningsprecisionen var bättre när man använde sin dominanta fot jämfört med den ickedominanta foten. Detta stämmer överens med Barbieri et.al (2015) som hittade fördelar i användandet av den dominanta sidan både gällande bollens maxfart samt i precisionen beroende på användandet av dominant eller ickedominant fot. Berjan-Bacvarevic, Pazin, Bozic, Mirkov, Kukolj och Jaric (2012) fann skillnader i passningsprecision beroende på vilken fot som användes hos 12 - 15 åriga fotbollsspelare. Passningarna som testades var när spelaren möter bollen med ett steg för att sedan leverera en passning.
Till skillnad från fotbollen och andra lagbollsporter så för inte ishockeyligor någon
statistik gällande puckinnehav eller passningspression. I National Hockey League (NHL) som anses som världens bästa ishockeyliga så för man ingen
passningsstatistik och inte heller i den Svenska hockeyligan (SHL) för man någon sådan statistik (Stimson & Cane, 2017). Detta gör att det finns svårigheter i att avgöra om det finns något samband mellan puckinnehav, passningssäkerhet och matchresultat.
Det finns, till vår vetskap, två tidigare studier som har undersökt
passningsprecisionen inom ishockey (Martini, Brunelle, Trudeau och Lemoyne, 2018; Leiter, 2001), I den ena studien användes ett passningstest där spelaren passade till en instruktör med ett passningsavstånd på 6 meter och testet gick ut på att slå och ta emot fem passningar på så kort tid som möjligt. Spelaren började med en puck, när spelaren passade pucken till instruktören startade klockan och när passning nummer fem togs emot så stoppades klockan (Leiter, 2001).
I studien gjord av Martini et al (2018) användes ett kombinerat puckkontrolls- och passningstest där spelarna åkte en slinga runt två konor innan de slog en passning mot ett bestämt mål. Passningsavståndet var inte specificerat i artikeln men enligt testuppläggsfiguren så slogs passningarna från cirka 50 cm in i tekningscirkeln till andra änden av cirkeln vilket uppskattas till att vara cirka fyra meter då en
tekningscirkels diameter är fyra och en halv meter. För att mäta ett resultat
användes tidtagning under hela testet samt en betygsättning på passningarna där en miss gav 0 poäng, en passning som delvis träffar målet gav 1 poäng och en fullträff gav 2 poäng. Detta test utfördes två gånger och testets maxpoäng var 4 poäng totalt. Följaktligen har inte dessa studier använt sig av tester som möjliggör noggrann analys av passningsprecisionen. Vidare så har ingen av dessa studier heller undersökt skillnader mellan forehand- och backhandpassningar med olika komplexitetsnivåer.
Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka passningsprecisionen hos ungdoms- och juniorishockeyspelare (15 – 18 år) som under den gångna säsongen var aktiva inom serierna ”Elit” eller ”Division 1” i antingen U16, J18 eller J20.
Frågeställningar
Skiljer sig passningsprecisionen mellan stillastående passningar jämfört med passningar i rörelse?
Skiljer sig passningsprecisionen mellan forehand- och backhandpassningar?
Metod
Urval
För att kunna besvara studiens syfte behövdes ishockeyspelare på ungdoms- och juniornivå som var aktiva inom serierna ”Elit” eller ”Division 1” i antingen U16, J18 eller J20 rekryteras. Dessa ålderskategorier valdes för att det var det som gick att få tag på genom kontakter via ishockeygymnasium och föreningar. För att få ihop spelare så kontaktades ansvarig huvudtränare på ett ishockeygymnasium som sedan pratade med spelarna på gymnasiet och frågade om de ville delta, tränaren återkopplade sedan till testledarna, detta resulterades i tre studiedeltagare.
Dessutom kontaktades två spelare direkt via sociala medier för att få ihop fler studiedeltagare. Studiedeltagarna var aktiva ishockeyspelare på ungdoms- och juniornivå.
Metodupplägg
För att undersöka passningsprecision i ishockey så designades två tester. Testerna gick ut på att försöka träffa en 3 cm bred målpinne med en puck från ett avstånd på 15 meter. Spelarna genomfördes två test med olika komplexitetsnivåer, en i rörelse (se figur 1a) samt en stillastående (se figur 1b). Varannan passning skulle slås med forehand och varannan med backhand, detta gjordes för att spelarna inte skulle få möjlighet att ”sikta in sig” eller hitta den perfekta positionen för att slå passningen, utan de var tvungen att göra en förflyttning mellan varje passning. Passningarna genomfördes i serier om tio passningar (5 forehand och 5 backhand). På båda stationerna genomförde varje spelare fem serier, det vill säga totalt 50 passningar (25 forehand, 25 backhand) på varje station (Carlsson, Isberg, Nilsson och Carlsson, 2018).
För att kunna dokumentera samtliga passningar placerades en videokamera ut två meter bakom målpinnen med en vinkel ovanifrån, denna kamera var fäst med ett sugpropsfäste högst upp på plexiglaset på sargen, alltså 240 centimeter ovanför isytan. Även en reservkamera placerades ut bakom spelaren utifall att någon kamera skulle sluta fungera (se figur 1a och 1b). Under testerna undersöktes passningsprecisionen för såväl forehandpassningar som backhandpassningar.
a) b)
15 m
5 m 2 m
15 m
5 m 2 m
Figur 1. Testuppställning för a) passningstest i rörelse och b) passningstest stillastående, där målpinnen påvisas med en grå prick, puckens tänkta väg med streckade linjer, kameror med svarta fyrkanter, passningszonerna med grå fyrkanter samt
inåkningszonerna med gråa cirklar.
För att markera ut ett förbestämt avstånd så lades ett streck ut på isen 2,5 meter åt vänster respektive höger ifrån målpinnen, detta för att kunna se avståndet i videon som analyserades. Med hjälp av denna referenslinje mättes sedan hur långt ifrån varje passning var från att träffa målpinnen. I passningstestet som skedde i rörelse fanns det en startposition fem meter ifrån en utmarkerad kvadrat på en gånger en meter där pucken skulle slås från, startpositionen var placerad i en 20 graders vinkel från mittpunkten av kvadraten pucken slogs från.
På 15 meters avstånd från punkten där passningen slogs fanns det en 30 meter lång linje på isen som på en hockeyrink kallas för den förlängda mållinjen. På denna linje placerades två streck ut fem meter ifrån varandra, båda med två och en halv meters avstånd från den centrala målpinnen, dessa möjliggjorde en digital mätning i videoanalysprogrammet Kinovea (Kinovea 0.8.15 copyright Joan Charmant &
Contrib.).
Innan spelarna släpptes ut på isen fick de skriva under ett samtyckesformulär. Inför testet fick spelarna genomföra en standardiserad uppvärmning på fem minuter.
Under denna uppvärmning fick spelarna stå i par och passa till varandra i två minuter. Därefter fick de prova på en testserie omfattande fem forehand- och fem backhandpassningar för båda testerna i syfte att bekanta sig med genomförandet av testerna, i denna testserie så slogs passningarna som de skulle göras i det riktiga testet, alltså med varannan forehandpassning och varannan backhandpassning.
Passningspressionstesterna genomfördes på is i en ishall och studiedeltagarna hade på sig samma utrustning som vid match. Testerna av spelarnas passningsprecision tog i snitt 30 minuter per spelare och det var två spelare som testades samtidigt, en på ena halvan av isen som genomförde testet stillastående och på den andra halvan genomförde en spelare testet i rörelse.
För att standardisera tiden mellan passningarna så användes en timer (Stopwatch, Fitlb, San Jose, CA, USA) där möjligheten fanns att programmera in önskade tidsintervall mellan signalerna. I de två tester som genomfördes så användes en standardiserad tid på sex sekunder mellan varje passning uppdelat på två sekunder arbete och fyra sekunder vila.
Programmet började med att en signal lät, därefter började spelaren som genomförde testet i rörelse att åka in mot passningszonen, en sekund senare lät ytterligare en signal, då skulle spelaren ha kommit halvvägs i sin åkning. På signal nummer tre som kom en sekund efter den tidigare signalen så skulle spelaren ha kommit in i passningszonen och slå iväg sin passning. Samtidigt som spelaren i rörelse slog sin passning skulle även spelaren som genomförde testet stillastående slå sin passning, efter slagen passning var det tyst i fyra sekunder. Under vilan skulle spelaren som genomförde testet i rörelse ta sig till nästa inåkningszon, plocka upp en puck och göra sig redo för att åka igen. Samtidigt som detta skedde skulle spelaren som genomförde testet stillastående flytta över till motsatt kant av passningszonen och göra sig redo för nästa passning. Mellan varje serie fick spelarna en standardiserad paus på 60 sekunder.
Analys av data
Baserat på videoinspelningen analyserades passningsprecisionen av videoanalysprogrammet Kinovea där passningsavvikelsen från målpinnen registrerades och avståndet mättes i centimeter med en decimal.
Varje passning spelades upp i Kinovea bild för bild för att kunna hitta det exakta tillfälle då pucken passerar den förlängda mållinjen. Där efter drogs ett streck från centrum på pucken till centrum på målpinnen. Varje spelares videor analyserades av båda författarna/testledarna tillsammans vid samma tillfälle för att minimera mätfel.
Testresultaten presenteras som medelvärde ± standardavvikelse. För att jämföra skillnader i passningspression avseende passningshåll (forehand/backhand) och komplexitetsnivå (stillastående/i rörelse) användes paired sample t-test som används för att mäta tillexempel effekter av en åtgärd, eller i denna studie, skillnader mellan två komplexitetsnivåer av två olika typer av passningar. De statistiska analyserna genomfördes med hjälp av IBM SPSS Statistics software, version 2 (IBM Corporation, Armonk, NY, USA). Alfanivån för statistisk signifikans sattes till 0,05.
Etiska överväganden
Studien är godkänd av Högskolan Dalarnas forskningsetiska nämnd (HDa dnr 7.1- 2019/371). Studiens urvalsgrupp var ungdoms- och juniorishockeyspelare mellan 15 till 18 år som under den gångna säsongen var aktiva på den högsta eller näst högsta nivån av seriespel för sin ålder. Då samtliga deltagare var över 15 år så ansågs dem enligt de allmänna forskningsetiska reglerna vara kapabla till att själva samtycka till deltagande i den tänkta studien.
För att inte sätta press på spelarna att delta kontaktades tränarna för att dem i sin tur kunde informera om studiens syfte och upplägg. På grund av lågt intresse att delta så lades en fråga ut på sociala medier om deltagande i studien. Alla som var intresserade fick ta del av informationsbrevet och fick möjlighet att ställa frågor.
De spelare som deltog i studien skrev på ett samtyckesformulär innan
genomförandet av testerna samt var medvetna om att deltagandet var frivilligt och att de kunde avbryta medverkan när som helst utan att behöva uppge något skäl.
Eftersom deltagarna var ishockeyspelare med vana att utföra passningsövningar på is samt att alla tester genomfördes med full ishockeyutrustning så var risken minimal att någon av spelarna skulle skada sig under testerna. Inga
personuppgifter samlades in och insamlad data raderades efter de genomförda analyserna.
Resultat
De individuella resultaten ifrån passningsprecisionstesterna presenteras i tabell 1.
Tabell 1. Medelvärde ± standardavvikelse för varje individ i passningsprecisionstest
stillastående samt i rörelse.
Spelare Forehand stillastående
Backhand stillastående
Forehand i rörelse
Backhand i rörelse
1 27,2 ± 23,0 65,6 ± 47,8 40,0 ± 29,9 73,9 ± 48,2
2 54,7 ± 31,2 90,2 ± 53,3 41,9 ± 31,4 88,3 ± 56,2
3 31,7 ± 27,5 85,3 ± 64,0 43,0 ± 28,7 113,2 ± 67,4
4 29,6 ± 15,8 68,5 ± 52,9 43,8 ± 47,1 60,2 ± 46,2
5 20,0 ± 12,1 53,5 ± 46,5 25,0 ± 15,4 83,3 ± 45,2
Grupp 32,6 ± 13,1 72,6 ± 15,0 38,7 ± 7,8 84,8 ± 19,7
Samtliga resultat presenteras i centimeter.
Det var en signifikant skillnad i passningsprecision mellan forehand och backhand i såväl stillastående (t = -11,3; p < 0,001) som i rörelse (t = -4,7; p = 0,009)
däremot var det ingen signifikant skillnad beroende av komplexitetsnivå för vare sig forehand (t = -1,2; p = 0,29) eller backhand (t = -1,5; p = 0,22) (figur 2).
Figur 2. Skillnaden i passningsprecision beroende på passningshåll (forehand vs. backhand) och testets komplexitetsnivå (stillastående vs. i rörelse), där signifikanta skillnader passningsprecision presenteras som **, p < 0,01; ***, p < 0,001.
***
**
Diskussion
Syftet med denna studie var att undersöka passningsprecisionen hos ungdoms- och juniorishockeyspelare (15 – 18 år) som under den gångna säsongen var aktiva inom serierna ”Elit” eller ”Division 1” i antingen U16, J18 eller J20. Utifrån de resultat som framkom så kunde man se en signifikant skillnad i
passningsprecisionen mellan de passningar som slogs på forehand och de som slogs på backhand, oberoende av komplexitetsnivå. Dock kunde man inte se någon signifikant skillnad i passningar slagna med samma passningshåll
(forehand/backhand) i olika komplexitetsnivåer.
Resultatdiskussion
Då längden på bladet på en seniorishockeyklubba som de individer som deltog i studien använde är 30 centimeter så bör medelvärdet för hur mycket man missar sitt mål, i studiens fall en målpinne, men i en matchsituation mitten på klubbladet inte överstiga 15 centimeter om man vill uppnå en passningsprecision som innebär att man träffar sin medspelares klubblad. Då samtliga studiedeltagare hade ett medelvärde över 15 centimeter så kan man konstatera att deras passningar skulle ha missat klubbladet hos sin medspelare om inte den justerade sin eller klubbans position.
En faktor som spelar in i att man kunde påvisa en markant skillnad i passningsprecisionen mellan forehand och backhand är att forehand är en
ishockeyspelares dominanta sida. Det är den sidan av bladet som man föredrar att använda och även det passningshåll som man övar allra mest på. Det finns ingen tidigare forskning som undersökt passningshållets påverkan på precisionen men Van den Tillaar och Ulvik (2014) har visat att inom fotboll försämras
pricksäkerheten i passningar när man använder den mindre dominanta sidan av kroppen, till exempel om man är ”högerfotad” och slår en passning med vänster fot. Barbieri, Gobbi, Santiago och Cunha (2014) förklarar att den försämrade pricksäkerheten påverkas mer vid användandet av den icke-dominanta sidan av kroppen då det uppstår ”fel” i den motoriska sekvensen som krävs för att slå passningen, samma ”fel” kan uppstå vid användandet av den icke-dominanta sidan i ishockey, det vill säga backhandsidan av klubbladet.
Inom fotboll har man visat att passningsprecisionen försämras vid ökad komplexitetsnivå på testerna (Carlsson et al. 2018). En anledning till att denna ishockeystudie inte hittade någon signifikant skillnad mellan stillastående passningar och passningar slagna i rörelse, vilket var fallet inom fotbollen (Carlsson et al. 2018; Berjan-Bacvarevic et al. 2012) kan vara att med den smala testgrupp som användes i denna studie förekom det ingen signifikant skillnad men vid en mer storskalig studie skulle skillnader kunna uppstå.
I denna studie fanns det ingen skillnad mellan de två komplexitetsnivåerna avseende passningsprecision i ishockey. En potentiell förklaring till detta kan vara att endast fem studiedeltagare genomförde testerna eftersom det krävs en större skillnad i precision mellan komplexitetsnivåerna för att kunna påvisa en signifikant skillnad.
Metoddiskussion
Då studien genomfördes på våren så var det ont om ishallar som hade is och spelare som var aktiva i träning begränsade. Detta ledde till svårigheter att få ihop studiedeltagare. Det hade varit enklare att rekrytera spelare till studien om den hade genomförts under säsong. En lösning på problemet med få studiedeltagare hade kunnat vara att göra testerna på ett helt ishockeylag. Om man fått in ett helt lag så hade nivån varit mer jämn, i denna studie som gjordes så var skillnaden i ålder på studiedeltagarna upp mot tre år och erfarenheten som studiedeltagarna hade var också väldigt varierande. De spelare som spelat J20 Elit under den gångna säsongen har tränat fyra träningar i veckan i tre år redan, medan de spelare som spelar U16 Division 1 bara tränat tre träningar i veckan de senaste åren, de äldre spelarna har självklart också fler års erfarenhet av ishockey. Detta skapade en väldigt bred urvalsgrupp trots få deltagare och resultaten blev ojämna.
Martini et al. (2018) anser att det är önskvärt att skapa tester som är så idrottsspecifika som möjligt eftersom många av de on-ice testerna i dagsläget skapar en isolerad miljö där spelare inte utsätts för samma komplexa utmaning som de ställs inför under en matchsituation. En nackdel med tester med hög specificitet är att de ofta är svåra att standardisera. Eftersom syftet var att undersöka passningsprecisionen valdes en testdesign för att kunna mäta små skillnader i passningsavvikelse utan yttre påverkan (till exempel pressande motståndare). En aspekt som övervägdes var vilken klubba spelarna genomförde testet med, valet föll på deras egen klubba för att det ska vara det dem själva var van med då bladen på klubborna varierar i både vinkel och flexibilitet.
Testerna i denna studie designades utifrån ett standardiserat fotbollspassningstest skapat av Carlsson et al. (2018) och sedan modifierat för att testet skulle bli mer idrottsspecifikt för ishockeypassningar. Passningslängden kortades ned till 15 meter istället för 20 meter som användes av Carlsson et al. (2018). Detta gjordes för att ishockey spelas på mindre ytor än fotboll och passningarna är kortare.
Samma timersystem användes i denna studie och i Carlsson et al. (2018) men tidsmellanrummet mellan passningarna förkortades till 3 sekunder för att matcha tiden det tog för en spelare att ta sig från startpunkten till passningszonen under testet som gjordes i rörelse.
Vid en framtida studie bör dessa 3 sekunder kortas ned ytligare då testdeltagarnas hastighet blev för långsam. Detta ledde till fel i timingen och totalt tre
diskvalificerade passningar. Antalet passningar som varje spelare skulle utföra valdes för att nå tillräckligt antal passningar för att på ett reliabelt sätt kunna avgöra om det finns en signifikant skillnad mellan de olika typerna av passning.
I de testerna som genomfördes i denna studie användes två olika
komplexitetsnivåer, ett stillastående test och ett test i rörelse. Dock blev åkhastigheten för långsam, vilket kan vara en anledning till att ingen skillnad kunde påvisas mellan de två komplexitetsnivåerna. Detta hade kunnat undvikas genom att man ställt krav på hastigheten på rörelsen genom till exempel ”speed gates” som lyste grönt om farten var tillräcklig. Ett annat mindre kostsamt alternativ hade varit att öka sträckan som studiedeltagarna behövde åka innan de slog passningen. För att kunna precisera genomförandet inför testerna ännu mer hade en pilotstudie kunnat göras, i detta fall fanns varken tid eller resurser till att genomföra en sådan.
Målstolpen som användes var en vanlig ”målpeg” i gummi som man använder till att hålla fast målstolparna med. Dessa lossnade ibland från isen när de träffades av en puck. Möjliga förslag till lösningar på detta problem skulle kunna vara att frysa fast målpegen alternativt skaffat en målpeg i metall. Det blev också ett problem att puckarna studsade ut från sargen, vilket kunde undvikts om man hittat något sätt att få puckarna att stanna vid sargen efter slagen passning.
Att använda en timer (Stopwatch, Fitlb, San Jose, CA, USA) för att standardisera tiden mellan passningarna där möjligheten fanns att programmera in önskade tidsintervall mellan signalerna fungerade som planerat för att få bra intervall på passningarna på båda sidor av isen samtidigt.
Vid analysen av videorna så upptäcktes ett problem som ett resultat av att kamerorna inte var centrerade bakom målpinnen, vilket medförde att
passningsanalyserna behövdes göras en gång för vardera sida av målpinnen.
Kameran var centrerad på rinken medan målpinnen var fäst cirka 60 centimeter åt höger sett från kamerans synvinkel. Dock uppkom inga mätfel på grund av detta, endast mer jobb med videoanalyserna. Med hjälp av kameran och förbestämda mått med markeringar på isen så kunde varje passningsavvikelse mätas i centimeter, vilket utgör grunden för ett reliabelt resultat.
Fortsatt forskning
Deltagarna i denna studie var ungdoms- och juniorishockeyspelare som var aktiva på antingen högsta eller näst högsta nivån av seriespel för sin åder. För att utveckla studien hade man kunnat undersöka en bestämd ålder eller spelare på en bestämd nivå av seriespel. Utifrån detta hade man då kunnat jämföra olika åldrar och om det även skiljer sig mellan spelare på olika nivåer av seriespel. Man hade även kunnat göra en träningsstudie för att se om individer förbättrar sig över tid.
I denna studie användes även ett fast mål som var helt stillastående. Hade man däremot kunnat göra samma test med ett rörligt mål så hade testet blivit mer matchlikt. Det hade också kunnat bli ett annorlunda resultat om man ställt krav på passningshastigheten så att även den blir matchlik. I detta test så fokuserades det mer på sikte än hastighet även om den matchlika situationen hade ställt krav på både sikte och hastighet på passningarna. För att uppnå att passningarna skulle vara av tillräcklig hastighet så skulle man kunnat ha en hastighetsmätare som visade en grön ljussignal för godkänd passning.
Ett annat område där det finns behov av fortsatt forskning är att undersöka om det finns något samband mellan resultaten i passningstesterna och andelen passningar som når den avsedda medspelaren som inhämtas från matcher.
Slutsatser
Utifrån det resultat som framkom så kan man se att passningshållet
(forehand/backhand) påverkar passningsprecisionen. Samtliga spelare hade en högre precision på sin forehandsida jämfört med backhand oberoende av komplexitetsnivå. Det framkom även att i denna urvalsgrupp så fanns ingen signifikant skillnad i passningsprecisionen mellan de olika komplexitetsnivåerna på vare sig forehand eller backhand.
Referenser
Barbieri, A., Gobbi, B., Santiago, P,. & Cunha, A. (2015). Dominant–non- dominant asymmetry of kicking a stationary and rolling ball in a futsal context.
Journal of Sports Sciences 33, 1411–1419.
Berjan-Bacvarevic, B., Pazin, N., Bozic, P.R., Mirkov, D., Kukolj, M., & Jaric, S.
(2012) Evaluation of a composite test of kicking performance. Journal of Strength and Conditioning Research 26, 1945-1952.
Carlsson, T., Isberg, J., Nilsson, J,. & Carlsson, M. (2018). The Influence of Task Conditions on Side Foot-Kick Accuracy among Swedish First League Women's Soccer Players. Journal of sports science & medicine 17 (1): 74–81.
Collet, C. (2013). The possession game? A comparative analysis of ball retention and team success in European and international football: Journal of Sports Science (2): 123-36.
Franjković, A., Matković, B,. & Milanović, D. (2017). Situational efficiency parameters of successful and unsuccessful ice hockey teams at IIHF World Championship division IB. Baltic journal of sports & health sciences, 106(3), 34–
40.
Goméz, M-A., Prieto, M., Pérez, J,. & Sampaio, J. (2013). Ball Possession Effectiveness in Men’s Elite Floorball According to Quality of Opposition and Game Period. Journal of Human Kinetics, 38, 227-237.
Laliberte, D.J. (2009). Biomechanics of Ice Hockey Slap Shots: Which Stick Is Best? The Sport Journal. Vol. 12.
Leiter, J. (2001). Measuring the effects of light weight pucks in womens' hockey in young investigator's program. Canadian Hockey Association. Canadian Hockey Research.
Martini, G., Brunelle, M., Trudeau. F., & Lemoyne. J. (2018). Measuring ice hockey skills in a repeated measure testing context: The effects of fatigue on skating efficiency, passing, agility, and shooting. Sport journal. 19(53), 1-17.
Stimson, R., & Cane, M. (2017). Evaluating defensive ability in hockey using passing data. Konferensbidrag presenterat vid Sports Analytics Conference 2017, Boston,Massachusetts, USA.
Thomas, A. (2006). The Impact of Puck Possession and Location on Ice Hockey Strategy. Journal of Quantitative Analysis in Sports. Vol. 2.
Van den Tillaar, R., & Ulvik, A. (2014). Influence of instruction on velocity and accuracy in soccer kicking of experienced soccer players. Journal of Motor Behavior 46(5): 287–291.
