Pridefestivalen i media
En kvalitativ studie av maktperspektivet i reportrarnas rapportering
Dennis Vikberg
Filosofie kandidatexamen
Medie- och kommunikationsvetenskap
Luleå tekniska universitet
Sammanfattning
Syftet med denna uppsats var att med en kvalitativ intervjumetod undersöka hur fem stycken reportrar från fem olika medier resonerade när de i sin yrkesroll bevakade arrangemanget av Stockholm Pride och vilka föreställningar om makt som detta inkluderade.
Detta syfte bröts ned till följande frågeställningar: 1. Till vilken målgrupp talade reportrarna?
2. Vilka faktorer avgjorde var reportrarnas fokus i deras medieproduktioner skulle ligga? 3. Hur valde de att benämna HBT-personer?
4. Påverkades rapporteringen av reporterns personliga relation till bevakningsobjektet? 5. Hur resonerade man innan respektive efter publicering på redaktionerna?
Tidigare forskning har visat på att homosexuella, bisexuella och i synnerhet transpersoner ofta benämnts på ett onyanserat sätt i media, samt att det i högre utsträckning anses legitimt att uttrycka förakt gentemot HBT-personer än andra grupper/subkulturer i samhället. Benämningar varit ett genomgående problem, framför allt i medias rapportering av transpersoner där avgörande begrepp ofta blandats ihop eller negligerats.
De teoretiska utgångspunkterna har varit utförandet av en kritisk diskursanalys av empirin, där fokus lagts på vilka maktförhållanden som går att urskilja i kampen om makten att få definiera verkligheten. Maktaspekten tydliggjordes i och med valet av Michel Foucaults maktteorier som applicerades på de teman som urskiljts ur intervjusvaren.
Det tendenser som lyfts fram i resultatdelen visar att mediebilden av evenemanget konstrueras utifrån hur journalistiska principer och dilemman som är generella för journalistik som profession samspelar med reportrarnas personliga syn på Pridefestivalen. Bland annat måste hänsyn tas till mediets
målgrupp, vilket påverkar reportrarnas sätt att uttrycka sig och vad de väljer att lyfta fram i förgrunden – och ofrånkomligen också vad de i samband med detta väljer bort. Detta leder till en kluven
mediebild där det görs en tydlig koppling mellan nyhetsvärde och glittriga festligheter, men också en syn på Pridefestivalen som en manifestation för mänskliga rättigheter. Flera diskurser och
1.0 Inledning
Journalistyrket innebär en ständig filtrering och bedömning. Vad är nyheten? Var är nyhetsvärdet som störst? Den stora mängden information som ett enda jobb kan ge ska i slutändan bli en kort artikel eller ett kort inslag. Det måste ständigt sållas, sammanfattas och prioriteras. Allt får inte plats, allt kan inte placeras i förgrunden. Denna ofrånkomliga process till trots ska det slutgiltiga materialet ändå i mesta möjliga mån reflektera en allsidig samhällsbild.
”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”(Pressens samarbetsnämnd; 2007, s. 7).
I publicitetsreglerna uppmanas journalister att respektera den personliga integriteten för att vidhålla en god journalistisk sed. Rekommendationen om integritetsrespekt innebär bland annat att berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning inte ska framhävas om dess betydelse är ovidkommande för sammanhanget.
Men det finns fall där detta har betydelse. Vid vissa tillfällen kan dessa beskaffenheter till och med ha en grundläggande, avgörande och ofrånkomlig betydelse för sammanhanget inom vilken en
journalistisk produkt produceras och publiceras inom. När etnicitet, kön, religion och så vidare väl bedöms som något essentiellt i sammanhanget blir frågan: hur ser då skildringen av dessa ut?
I avseende sexuell läggning är Pridefestivalen ett tydligt exempel. Festivalen med HBT-karaktär har anordnats i Sverige årligen sedan 1998 och lockar varje år tusentals besökare – både till
festivalområdet och till olika evenemang som arrangeras i samband med Pridefestivalen för att uppmärksamma HBT-frågor. Sexualitet och identitet hos festivalens deltagare är per se viktigt i medias rapportering från denna tillställning, varpå det finns skäl att undersöka hur denna oundgängliga information hanteras.
Inom HBT-samhället är exempelvis etiketter och epitet viktiga och känsliga för individerna. Det finns därtill en lång lista på benämningar, i många fall snarlika, på olika fraktioner inom HBT-spektrat. För att minska förvirringen har RFSL (Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande) på sin hemsida publicerat en begreppslista med förklaringar till den terminologi som kan vara relevant för skribenter och forskare att känna till i arbete med HBT-personer och relaterade ämnen. De ofrånkomliga journalistiska prioriteringarna och urvalen i kombination med Pridefestivalens mångfasetterade
Svaret börjar alltid med research. En journalist får alltid vara beredd på att det alltid finns någonting i dennes rapportering som inte kommer falla alla läsare i smaken. I synnerhet när rapporteringen behandlar ämnen som fortfarande är stigmatiserade eller lyfter fram grupper som upplever marginalisering av samhället är risken extra stor att kontroverser uppstår.
1.1 Bakgrund
Inför arrangemanget av Stockholm Pride 2008 gav pressavdelningen instruktioner till ackrediterad press. Dessa instruktioner innebar bland annat att media i sina publikationer skulle visa hänsyn till och inte ta festivalbesökarnas könsidentitet och sexualitet för givna. Kontroversen uppstod i och med bestämmelsen att journalister som inte följde dessa regler kunde förlora sin pressackreditering. Stockholm Pride kritiserades för tilltaget, bland annat av Journalistförbundets dåvarande ordförande Agneta Lindblom-Hulthén som menade att arrangörerna inte ska lägga sig i redaktionella beslut. Presschefen för festivalen menade emellertid att reglerna, som sedermera omformulerades till rekommendationer, var till för låta intervjuobjekten få definiera sig själva (Frigyes, 2008).
Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, försvarade journalisters rätt att använda vilka ord de ville i sina texter och fotografers rätt att knäppa bilder när de själva fann det lämpligt. I en krönika med rubriken ”Intolerans mot tolerans” menade hon att Pridefestivalen i åratal hyllats tämligen unisont på tidningarnas ledarsidor för dess budskap om tolerans och mångfald, och kallade pressreglerna för ”ödets ironi” när hon menade att HBT-samhället plötsligt slagit till mot yttrandefriheten. Kjöller tillade att med sådana regler skulle Pridefestivalen lika gärna kunna arrangeras som en privatfest utan journalister på plats (Kjöller, 2008).
Även om reglerna kunde uppfattas som ett försök till inskränkning av redaktionernas egna policies – och inte minst ett försök att styra beslut som är upp till den enskilde journalisten – satte tilltaget ändå fokus på en viktig minoritetsfråga. Att skriva ”hon” och ”han” om objektet i den journalistiska produkten kan tyckas enkelt och självklart. Men för grupper som ifrågasätter, överskrider eller tar avstånd från traditionella uppfattningar om kön och identitet blir frågan betydligt mer komplicerad – och avgörande - än så.
journalistisk reflektion som görs, vad som påverkat deras rapportering och hur de motiverar vad de väljer att berätta – och därmed också vad de inte berättar.
1.2 Syfte och frågeställningar
Med kvalitativa forskningsstrategier kommer jag att genomföra en induktiv studie där empirin kommer utgöras att fem intervjuer med journalister från olika medier som varit med och rapporterat från Pridefestivalen. Syftet är att undersöka hur framställningen av Pridefestivalen ser ut i svensk media och vad som föranlett medieproducenternas journalistiska beslut.
Följande frågeställningar ska vara vägledande i denna studie:
1. Till vilken målgrupp talade reportrarna?
2. Vilka faktorer avgjorde var reportrarnas fokus i deras medieproduktioner skulle ligga?
3. Hur valde de att benämna HBT-personer?
4. Påverkades rapporteringen av reporterns personliga relation till bevakningsobjektet?
5. Hur resonerade man innan respektive efter publicering på redaktionerna?
1.3 Avgränsningar
När jag i denna uppsats använder begreppet Pridefestivalen vill jag att läsaren har i åtanke att det enbart är arrangemanget av Stockholm Pride som åsyftas, trots att lokala varianter av pridefestivaler arrangeras i många svenska städer under olika tidpunkter på året. Denna avgränsning baserades på att Stockholm Pride är det största svenska pridefirandet med flest besökare, flest programpunkter och också är den svenska HBT-relaterade festival som får mest uppmärksamhet i media .
Huvudsakligen ville jag komma i kontakt med journalister som bevakade Pridefestivalen under det senaste arrangemanget som ägde rum under sommaren 2010. Detta eftersom reportrarna kunde antas ha svårigheter att minnas hur diskussionerna på de respektive redaktionerna angående publiceringarna såg ut om jag frågade om publicerat material längre tillbaka i tiden.
Jag valde att använda mig av begreppet HBT när jag syftar på homosexuella, bisexuella och
och rubrikvänligast). Några av intervjupersonerna föredrog emellertid den utökade varianten HBTQ, men för att skapa konsekvens i texten kommer denna term enbart förekomma i intervjucitat.
Denna studie ska inte tolkas som om den beskriver HBT-personer (eller för den delen heterosexuella) som en enhetlig samhällsgrupp med uteslutande likartade värderingar, viljor och mål. Även inom HBT-falangen råder en mångfald av åsikter. Pridefestivalen är långt ifrån något entydigt positivt i alla homo- och bisexuellas och transpersoners ögon, vilket är viktigt att läsaren bär med sig för att vara medveten om att jag inte eftersträvar att måla upp en polariserad verklighetsbild.
1.4 Disposition
Under avsnitt 2.0 presenteras tidigare forskning som gjorts inom ämnet HBT, aktivism och media som på olika sätt bygger upp en bakgrund till de frågeställningar som angivits. I avsnitt 3 redogörs
uppsatsens teoretiska utgångspunkter. Här förklaras valet av den kritiska diskursanalysen som
analysmetod av empirin, samt en introduktion av Michel Foucaults maktteorier. I avsnitt 4 presenteras den arbetsmetod som valts ut för att samla in och behandla materialet på. Detta inkluderar bland annat urvalet av journalister och reflektioner kring intervjumetodens validitet. I nästföljande avsnitt, alltså avsnitt 5, presenteras resultatet av intervjuerna och en analys av vad som gick att utläsa i svaren, samt huruvida svaren stämmer överens med de tidigare angivna teoretiska ansatserna. I avsnitt 6 förs en diskussion kring vilka tendenser som gick att utläsa i studien. Uppsatsen avslutas med en
2.0 Tidigare forskning
2. 1 Framväxten av en HBTrörelse
Det är omöjligt att skriva om Pridefestivaler utan att kortfattat presenterna relevant HBT-historik för att förstå ur vilken kontext som pridefirandet uppstod. Forskarna Fanny Ambjörnsson och Tiina Rosenberg har i sina respektive böcker ”Vad är queer?” och ”Queerfeministisk agenda” skrivit om queerbegreppet och hur det uppstod i framväxten av en mer militant amerikansk HBT-aktivism. Under 1950-talet och tidigare hade gayrörelsen i USA använt assimilation som strategi. Ordet homofil fick ersätta homosexuell för att avleda fokus från det sexuella till det sensuella. I det konservativa 1950-talets USA ansågs en låg profil vara den mest fruktbara strategin i kampen för ökad social och juridisk acceptans. Det ledde även till att vissa i dag självklara delar av HBT-rörelsen – exempelvis
transvestiter – stängdes ute och stigmatiserades för att de ansågs befästa fördomar som verkade negativt för den homofila rörelsens agenda (Rosenberg, 2002).
När gayrörelsen växte sig starkare under 1970- och 1980-talet blev de medvetna ansträngningarna efter att framstå som ”normala” mindre betydande. I stället blev gayrörelsen mer ovillig till anpassning och började bejaka en egen särpräglad kultur som betonade skillnaden mellan hetero- och
homosexuella. Det var också vid denna tidpunkt som media blev en viktig arena för gayrörelsen. De ville visa att det privata – sexualiteten och identiteten – även var en högst angelägen politisk fråga, och genom att bli definierad som en specifik grupp med särskilda kulturella drag skulle det bli lättare att utkräva lika rättigheter (Ambjörnsson, 2006).
Under 1960-talet ägnade sig det amerikanska polisväsendet åt en omfattande trakassering av olika mötesplatser för homosexuella. När polisen i New York 1969 gjorde en razzia mot gaybaren
Stonewall Inn slog gästerna för första gången tillbaka. Kravallerna varade i tre dygn och betraktas som en brytpunkt när HBT-samhället för första gången stod upp och försvarade existensen av sin
subkultur. Sedan dess arrangeras pridefirande som karnevaler, demonstrationer och manifestationer runt om i världen till minne av kravallerna (Hekma genom Aldrich, 2007).
2. 2 Pridefestivalen i Sverige
Pride, men i mindre skala. HBT-festivaler firas i dag i över 140 städer världen över (Stockholm Pride; IRL: http://www.stockholmpride.org/Om/Sa-borjade-det/).
Festivalveckan innebär olika typer av aktiviteter i hela Stockholm. Programboken för de sju festivaldagarna från arrangemanget av Stockholm Pride 2010 var över hundra sidor och tipsar om debatter, festligheter, utställningar, workshops och andra typer av aktiviteter i hela huvudstaden. Kärnan i Pridefestivalen återfinns emellertid på två platser: Pride House i Stockholms stadsteaters och Kulturhusets lokaler som är festivalens politiska och kulturella mötesplats. Pride Park är
festivalområdet där tonvikten ligger på nöjesrelaterade events, men under 2010 närvarade också flera politiska organisationer som utställare. Pride Park flyttade under 2010 från sin sedvanliga plats i Tantolunden på Södermalm till grönområdet utanför Sjöhistoriska museet vid Djurgården (Stockholm Pride 2010 Programkatalog, 2010). Under festivalveckan hade Pride Park omkring 28 500 besökare, varav nästan en tredjedel efter lördagens parad. (TV4; IRL:
http://www.nyheterna.se/1.1732442/2010/08/02/28_500_besokare_till_pridefestivalen)
Enligt arrangörerna valde uppemot 40 000 personer att gå med i paraden genom huvudstadens gator under förra året medan 350 000 personer var åskådare (Bengtsson, 2010).
2.2 Homosexualitet i svensk media under 1900talet
För att förstå mediebilden av Pridefestivalen behövs en genomgång av hur homosexualitet och homosexuella porträtterats i media. En av de största svenska studierna som gjorts i frågan är
”Öppenhet och motstånd – om homosexualitet i massmedia 1990-1994” av riksdagsledamoten Martin Andreasson (Folkpartiet) på uppdrag av Folkhälsoinstitutet. Den kvalitativa studien bygger på ett tusental pressurklipp från de berörda åren och blottlägger ett mönster i hur svensk media skapar och reproducerar en bild av homosexualitet och homosexuella.
frågor som rör homosexuella får utrymme utökas kunskaperna och acceptansen i det allmänna medvetandet, samtidigt som skapande av illvilliga stereotyper försvåras (Andreasson, 1996).
Utifrån sitt underlag konstaterar Andreasson att hat eller missaktning mot homosexuella får uttryckas i media i större utsträckning än detsamma mot etniska eller religiösa grupper. Han vill till och med påstå att vissa av de undersökta publikationerna skulle kunna fällas för hets mot folkgrupp om den lagen hade inkluderat homosexuella.1 I vissa artiklar och insändare antyds det att det existerar
likhetstecken mellan homosexualitet och pedofili, att homosexuella bär ansvaret för AIDS-smittan, att homosexualitet strider mot naturen och dylika hätska utfall. Det vanligaste motståndet till politiska reformer till förmån för HBT-personer i de undersökta texterna kommer partipolitiskt från
kristdemokratiskt håll och från religiösa grupper (Ibid, 1996).
”Tidningarnas insändarredaktörer bör inse att det handlar om förtal av en samhällsgrupp, och inte om seriösa debattinlägg i frågan om homosexuellas rättigheter, när man skriver att bögarna bär skulden till att aids finns, eller att homosexuella vill störta samhället i fördärvet.” (Ibid, 1996, s. 197)
I synnerhet i tidsskrifter för religiösa grupperingar är tonen särskilt negativ. I vanlig dagspress är tonen mer nyanserad, men undantag finns. I föräldraskapsfrågan skildras homosexuella både som avvikare, men också som vilka föräldrar som helst. De två olika perspektiven är mycket tydliga. När
homosexuella själva får komma till tals är spridningen mellan exempelvis kön och landsortsbor och storstadsbor bättre. Texterna handlar då mer om personliga berättelser, medan mer juridiska argument för att förbättra villkoren för HBT-personer framförs av representanter från RFSL (Ibid, 1996).
2.3 Homosexualitet i svensk media under 2000talet
Dåvarande mediegranskaren och Quick Response-skribenten Emma Sahlman deltog i antologin ”Kärlekens pris – en antologi om homofobi och heteronormativitet” (Redaktör: Seppänen Sterky, 2005). Hon bidrog med kapitlet ”Hallå hela pressen! – Hur HBT-världen beskrivs i media
2000-2005” som kan betraktas som en fortsättning på Andreassons undersökning. Sahlmans egna
granskning baserar sig på ett mer modernt underlag än Andreassons, men hade också ett tämligen mindre urval av artiklar. Emedan Andreasson använde 1000 artiklar använde Sahlman enbart 200 stycken, trots att tidsspannet för hennes undersökning var ett år längre. Sahlman har emellertid
fokuserat uteslutande på nyhetsartiklar medan Andreasson även kollat på insändare, vilket kan vara en förklaring till skillnaderna mellan urvalsmängden.
Mycket har hänt under åren emellan de två undersökningarna. Sahlman beskriver mediebilden som komplex. Alla människor betraktas som normal, vissa anses helt sonika vara mer normala än andra. I nyhetsflödets mediala hierarki som urskiljs av Sahlman står homosexuella män högst – gärna iförda excentriska munderingar från Pridefestivalen – medan homosexuella kvinnor får träda fram främst i artiklar som berör homosexuella och föräldraskap. När homosexuella själva får tala i media är balansen mellan kvinnor och män bättre. Bisexuella och transpersoner förekommer mycket sällan i rapporteringen (Sahlman genom Seppänen Sterky, 2005).
Ett återkommande tema är att Pridefestivalen gör mer skada än nytta. I ledarartiklar, krönikor och inlägg på debattsidor publicerade under Stockholm Pride riktar skribenter kritik mot att festivalen är för vulgär, samtidigt som den sägs fokusera för lite på ”vanliga” homosexuella. I publikationerna antyds det att bilder på läderbögar och transvestiter i glittermundering överskuggar andra fraktioner inom HBT-spektrat, vilket anses missgynna kampen för lika rättigheter. Ett annat genomgående drag som skribenten opponerar sig emot är när homosexualitet behandlas som en åsikt bland många andra. När någon homosexuell får uttala sig tillfrågas alltid ytterligare en person som är emot den aktuella frågan, på ett sätt som Sahlman menar att en tidning inte hade gjort om det rört sig om hudfärg eller trosuppfattning. Negativa uttalanden om homosexuella bemöts inte med motfrågor, och genom att hänvisa till sin religion går det att komma undan med det mesta. Sahlman påpekar också en medial inkonsekvens i hur journalister bedömer att sexualiteten har betydelse för artikeln och inte. I fall där det rör sig om otvetydiga hatbrott utelämnas den aspekten i texten, medan homosexualitet i andra brottsmålsrapporteringar fungerar som en extra krydda i historien (Ibid, 2005).
Stora svenska medier som exempelvis TT och Aftonbladet har ingen särskild policy för HBT-frågor och ser heller inget behov av att införa en. Redaktionscheferna som Sahlman kontaktar är överens om att journalistiken förändras i takt med samhället, och i och med att stigmatiseringen omkring
homosexualitet successivt luckras upp blir det också mer okomplicerat att skriva om det (Ibid, 2005).
Gustav Sandstedt använde en kvantitativ metod för att analysera förekomsten av HBT-personer i svenska och nya zeeländska medier. I sin undersökning kollade han på könsfördelningen, vilka som får komma till tals i media och vilka ämnen som tas upp i rapporteringen av HBT-relaterade ämnen. Hans slutsatser är att varken svenska eller nya zeeländska massmedier bidrar till en allsidig
nyhetsrapportering. Könsfördelningen är skev både bland de som själva får träda fram och de som skildras. Både manliga och kvinnliga homosexuella, samt bisexuella och transpersoner är omnämnda i de flesta medier, men oavsett tidning eller land är manliga homosexuella överrepresenterade.
samhället, och hänvisar också till Rosenbergs ”Queerfeministisk agenda” som menar att mansväldet genomsyrar alla samhällets fraktioner, även subkulturer som HBT-samhället (Sandstedt, 2007).
De flesta artiklar där HBT-personer nämndes var publicerade i antingen på nyhets- eller nöjessidor. Från de perioder som han valt ut att undersökta svenska medier utifrån var tiden för Pridefestivalen, i brytpunkten mellan juli och augusti, den vanligaste tiden på året för publicering av HBT-relaterade artiklar. Nyheterna behövde i sig inte handla om Pridefestivalen. Sandstedt menar att detta kan vara ett utslag för att festivalen över huvud taget intensifierar och aktualiserar frågor som är relevanta för homosexuella, bisexuella och transpersoner (Ibid, 2007).
2.4 Språkets betydelse
En viktig fråga i diskussionen om mediebilden av homosexuella handlar om språkbruket. En människas verklighetsuppfattning, attityder och åsikter är starkt format av personens språk genom språkets begreppsramar och värdeladdningar. Massmedia kan både blottlägga men också vilseleda genom sitt språkbruk. I Martin Andreassons genomgång av språkbruket i dagstidningar under 1990-talet visar han flera exempel på hur ordvalet förvanskar nyheten i fråga. I rubriksättning är
sensationsjakten allra tydligast när ordet ”homosex” används som ett prefix framför olika substantiv som avser HBT-personer, exempelvis ”homosexkonferens” och ”homosexmord”. Den tvetydiga betydelsen både insinuerar, förvirrar och väcker sexuella associationer i sammanhang som över huvud taget inte handlade om något sexrelaterat. Verkligheten blir inte bara förenklad i rapporteringen – den blir även förändrad (Andreasson, 1996).
En viktig fråga är med vilka ord homosexuella omnämns i nyhetsmaterialet i dagspressen.
Andreassons studie genomfördes innan begrepp som queer och HBT-personer började förekomma som standardbenämningar i svensk media. Under tidsperioden som Andreasson undersökte förekommer det att bögar används som begrepp även när artikelns ämne handlar om både
homosexuella män och kvinnor. Lesbiska blir därmed osynliggjorda. Att sätta etiketter på folk är en form av makt, skriver Andreasson, men han tillägger också att journalister sällan ägnar sig åt medveten maktutövning. När människor etiketteras sker det snarare för att publikationen ska fånga läsarens intresse, och behöver kanske tillspetsas eller konkretiseras en aning för att uppnå det (Ibid, 1996).
”lesbisk” förekommer i desto större utsträckning i massmedia än i de tidigare undersökningarna som pekade på ett mer strukturellt osynliggörande av kvinnliga homosexuella (Sandstedt, 2007).
2.5 Transpersoner i media
Om hur T:et i HBT skildras i svensk media är det desto svårare att hitta tidigare forskning om, i synnerhet svensk sådan. Antologin News & Sexuality – Media portraits of diversity som sammansatts av redaktörerna och tillika journalisterna Laura Castañeda och Shannon Campbell behandlar
mångfalden av sexuella minoriteter i amerikansk dagspress. Den transsexuella före detta advokaten Willow Arune har till antologin bidragit med kapitlet Transgender Images in the Media. Studien baserar sig i detta fall på underlag från amerikanska medier, men det finns skäl till att tro att vissa dilemman som anses vara förknippade med rapporteringen av transpersoner – exempelvis
benämningsproblematik – är aktuella även i svenska medier.
Män i kvinnokläder och kvinnor i manskläder är, precis som homosexuella, historiska faktum. Däremot själva termerna transvestiter, transsexuella och transpersoner är alla uppfunna och erkända under de senaste hundra åren. Deras respektive definitioner har flera gånger reviderats, och precis som i fallet med homosexualitet dröjde det innan begreppet etablerades både inom forskarvärlden och i media. Även andra relevanta begrepp har ifrågasatts och omdefinierats i takt med nya
forskningsdiscipliner som växte fram under 1900-talet. ”Kön” och ”genus” började under 1950-talet att betraktas som två separata begrepp där det första avser det biologiska könet och det andra refererat till det mentala dito (Arune genom Castaneda & Campbell, 2006).
Mediebilden av transpersoner tenderar att vara sensationsbetonad. Medan media de senaste decennierna blivit allt bättre på att upplåta utrymme åt och blivit bättre på att benämna bögar och flator har rapporteringen av transpersoner beskrivits som okunnig, raljant och fördomsfull av
företrädare för lobbygrupper som arbetar för HBT-personer.2 Femtio år tillbaka var det, åtminstone i amerikansk press, vanligt med spekulationer och utpekanden av offentliga personer som
homosexuella. Medan media numera upphört med denna form av trakasserier gentemot homosexuella förekommer det ännu gentemot transpersoner. Kapitelförfattaren Arune menar att media uppvisar en bristande hänsyn till vilka effekter som ett avslöjande kan få för en transperson som pekas ut i media, exempelvis i form av förlorade karriärmöjligheter. Okänsligheten från medias sida är extra upprörande med bakgrunden att transsexuella är en socialt utsatt grupp med höga självmordstal (Ibid, 2006).
2
Under 1980-talet uppfanns begreppet ”transgender” av en amerikansk transvestit. Ursprungligen avsåg det personer som identifierade sig med det motsatta biologiska könet, men av olika skäl inte ville eller kunde genomgå den kirurgiska behandlingen för att korrigera sitt kön. Innebörden av ”transgender”, eller ”transperson” som det översätts till i Sverige, har sedan dess omdefinierats så att det numera utgör ett paraplybegrepp för både transvestiter, dragkings/dragqueens, intergender, intersexuella och ibland även transsexuella - men bara om de själva vill inkluderas i begreppet. Epitet har en stor betydelse inom HBT-samhället, och viljan (eller oviljan) att sätta etiketter på sig varierar även inom grupperna under regnbågsparaplyet. I media finns en stark tendens att sätta etiketter på människor som inte alltid följer den identitetsuppfattning som det journalistiska objektet har om sig själv.
Terminologin inom HBT-världen blandas ofta ihop i media, samt att preferenser och könsidentitet ofta förväxlas med sexualitet. Transsexualism är exempelvis, till skillnad från hetero-, bi- och
homosexualitet, ingen sexuell läggning utan en beskrivning av ett tillstånd där en person upplever att det mentala könet ej motsvarar det biologiska/juridiska könet (Ibid, 2006).
Ett av många känsliga ämnen som lätt orsakar förvirring i rapporteringen av transfrågor är hur det kirurgiska ingreppet ska benämnas. ”Sex-change operations” [svensk övers: könsbytesoperation] har varit det vanligaste sättet, vilket av transpersoner ofta kritiserats eftersom de menar att de inte byter kön. ”Gender reassignement surgery” [svensk övers: könskorrigering] har därför förts fram som ett mer passande om än mer svåretablerat namn. Ett annat problem i rapporteringen om transpersoner är förvirringen som råder omkring vilka pronomen som lämpligast att bruka. Självklarheten i att använda ”hon” och ”han” ställs på ända när traditionella uppfattningar om kön och identitet utmanas av
transpersoner. I vissa fall har journalister valt att utgå från intervjuobjektets uppfattning om sitt mentala kön, medan andra valt att etikettera intervjuobjektet utifrån dennes biologiska eller juridiska kön. En transsexuell person som biologiskt ännu är en man kan ta illa upp av att i journalistiskt material refereras till som ”han” ifall personen i fråga upplever sig vara född med en kropp som inte motsvarar dennes genus. Arune menar att det enklaste sättet för en journalist att finna rätt term att använda i sin rapportering är inte mer komplicerad än att fråga i stället för att anta (Ibid, 2006).
2.6 Aktivism i media och aktivisternas anpassning
I de baltiska länderna är Pridefestivaler och större HBT-evenemang något väldigt nytt och ännu väldigt stigmatiserat. När inhemska varianter av pridefirande och andra typer av manifestationer för HBT-rättigheter har genomförts har de stött på motstånd från både parlamentariker och allmänheten. I flera fall har motståndet varit våldsamt. I kandidatuppsatsen Villkoren för att synas – queerteoretisk
HBT-
aktivister i Litauen förbereder sig inför Baltic Pride. Slutsatserna av hennes undersökning är att den negativa attityden gentemot homosexuella som finns i det litauiska samhället påverkar hur aktivisterna i paraden försöker framställa sig själva som grupp. Dahlbäck använde ett queertereotiskt perspektiv när hon i sex intervjuer med HBT-aktivister för att ta reda på inom vilka ramar de bedriver sin kamp.
En Pridefestival är ett tillfälle när det leks med traditionella uppfattningar om kön, sexualitet och identitet. Men i Litauen finns även oskrivna regler för hur medvetet arbetet för att bryta rådande normer kan ta sig uttryck. Aktivisterna berättar vidare om hur de försöker hitta egna utrymmen i media där de själva får avgöra på vilka villkor de ska synas, samtidigt som de försöker styra bilden av sig själva i intervjusituationer - exempelvis genom att påpeka att även heterosexuella går med i paraden. Ord som ”gay” och ”homo” används inte i HBT-organisationers namn eftersom det anses underminera chansen för dem att erhålla bidrag av den litauiska staten (Dahlbäck, 2010).
En av de intervjuade organisatörerna bakom Baltic Pride berättar om en ständig balansgång mellan anpassning och stolthet. Detta påminner om vad Ambjörnsson och Rosenberg skrev om angående de strategier för att uppnå social och juridisk acceptans som den framväxande amerikanska homofila rörelsen alternerade mellan under 1950-talet. När de litauiska aktivisterna informerar om Prideparaden är de noga med hur de uttrycker sig eftersom det finns en risk för att provoceras. Dahlbäck ger ett exempel ur en intervju med en aktivist som aktar sig för att självmant ta upp frågan om registrerat partnerskap för homosexuella.
3.0 Teori
3.1 Kritisk diskursanalys
Den kritiska diskursanalysen är en teori och metod som förekommer i många varianter, men
genomgående drag är den sociala utgångspunkten och maktaspekten. Den kritiska diskursanalysen är särskilt användbar vid analyser av hur språket reproducerar ideologier och maktmönster som inför utövarna själva kan framstå som mer eller mindre uppenbara. Samhället anses inom denna teori kännetecknas av att olika grupper och intressen strider om makten, vilket mer eller mindre oförtäckt sker på bekostnad av andra grupper och andra intressen. Parallellt med mänsklig kommunikation anses maktstrukturer om vad som är sant och normalt etableras och reproduceras (P. Berglez och U.
Olausson genom Ekström, 2006).
Kritisk diskursanalys växte fram från 1970-talet, men hade rötter i äldre diskurser. Inom kritisk diskursanalys sammanvävs Michel Foucaults poststrukturalistiska syn på språk och samhälle med marxistiska teorier som fokuserade på kulturens roll i hur den förhärskande samhällsklassens makt manifesteras i språk och samhälleliga institutioner (Foucaults syn på makt återkommer jag till i ett senare stycke). Den klassiska marxistiska teorin om klassamhället utvidgades här för att omfatta även sexuella minoriteter och andra typer av icke-normativa grupper (Ibid, 2006).
Grunden för en sociokognitiv kritisk diskursanalys skiljer sig från psykologins fokus på individen och riktar sig mot hur kollektiva tankemönster etableras och reproduceras. Den verklighet som porträtteras i media är formad utifrån sedan tidigare etablerade sociokulturella ramar, vilket denna teori på samma sätt menar att vardagskommunikation emellan människor är. Inom denna typ av kritisk diskursanalys handlar det om att se vilka föreställningar om verkligheten som finns inhysta i det som uttrycks utöver själva orden. En fara med detta är att de ideologier som genomsyrar sociokognitiva strukturer i
samhället kan – på ett för individerna omedvetet sätt – inrymma värderingar som bidrar till exempelvis fördomar och orättvisor och gynnar särintressen. Peter Berglez och Ulrika Olausson ger i ”Mediernas språk” ett exempel på hur ordet ”svensk” förekommer i media, och menar att detta i en kritisk diskursanalys inte bara är det konkreta ordet för en nationalitetsbeteckning – det är även en
förgivettagen föreställning om en nationell gemenskap. Det medium som publicerar detta bidrar också till att ytterligare reproducera denna föreställning (Ibid, 2006).
Marxistiska idéer om meningsskapande influerade den kritiska diskursanalysens framväxt. Ett centralt studieobjekt är hur ideologier strider om hegemonins utformning. För att en viss uppfattning ska anses definiera verkligheten måste den legitimeras och bli så pass självklar att den står utanför
ifrågasättande. Detta sker genom en regelbunden process som involverar marginalisering av andra konstruktioner av meningsskapande. När det i samhället råder konsensus kring en betydelse har en hegemoni konstruerats. För att utveckla förståelse för betydelsen som en diskurs har måste den
rekontextualiseras, vilket innebär att man studerar föränderligheten i uttalanden när dessa växlar
mellan olika sammanhang (Ibid, 2006).
Text: Inom kritisk diskursanalys intresserar sig forskaren för att analysera det som uppträder i och i
synnerhet är prioriterat i texten, och därmed också vad som inte närvarar i texten och vad som prioriterats lägre. Inom språkanalysen är syftet att avslöja vilka värderingar och uppfattningar som finns inlödda i språket. Man kan både gå in på textens makrostruktur och studera vilka ämnen och prioriteringar som görs i texten, men också textens mikrostruktur för att studera hur orsak och verkan konstrueras och vilken verklighetsuppfattning som behövs för att förstå innehållet (Ibid, 2006).
Diskursiv praktik: Här ligger intresset på hur nyhetstexten produceras och tas emot av läsarna, och
den process där betydelse skapas som ingår i denna nivå av modellen. I och med att jag valt att intervjua medieproducenter kommer jag att fokusera mer på produktion än reception. Varför väljer en journalist just detta sätt att skildra verkligheten på? Vem tjänar på just denna skildring och vem får betala priset för den? Här ingår frågeställningar om vilka av journalistens val som är medvetna och vilka som omedvetet präglas av exempelvis en uppfattning om hur det ska vara, om normer och tekniker (Ibid, 2006).
Sociokulturell praktik: De två föregående nivåerna i analysmodellen hanteras inom den
sociokulturella praktiken. Den betecknar de samhällsstrukturer inom vilka medieinnehållet skapas och konsumeras. Emellan den diskursiva och sociokulturella praktiken råder en så kallad dialektisk relation där den kritiska diskursanalysens viktigaste slutsatser dras. Med detta menas att de är sammanbundna och påverkar varandra ömsesidigt. Samtidigt som diskurserna upprätthålls av betydelsen som strukturerna inhyser anses diskurserna också vara i stånd att förändra det betydelsebärande (Ibid, 2006).
3.2 Michel Foucaults teori om makt
av 1800-talet. Vi ser till var makten finns, vilka som besitter den och vilka lagar som råder i samhället. Makt är enligt denna uppfattning den som säger ”du skall icke” - exempelvis regering, polisväsende eller kungahus - och sätter gränsen mellan tillåtet och otillåtet. Foucault tyckte att denna juridiska syn var en otillfredsställande uppfattning eftersom man då tittar för enhetligt på personer som för tillfället befinner sig i en inflytelserik position. Därmed försvinner den föränderliga aspekten av
maktbegreppet. I stället förde Foucault fram en uppfattning om att makt utgörs av strukturer som genomsyrar hela samhället och manifesteras i samtliga typer av socialt samspel. Han menade att makt snarare är en aktivitet som utövas än en egenskap som innehas (Foucault, 1971).
Den traditionella synen på makt innehåller en syn på samhället som i Foucaults ögon inte tog hänsyn till samhällets komplexitet. Makt är heterogen som företeelse. Med detta menade Foucault att maktutövning förekommer i flera olika varianter. I ”Diskursernas kamp” ger han exempel på hur maktbegreppet skiljer sig åt på en modern arbetsplats, inom armén och vid en egendom där slaveri förekommer. Makt har lokala varianter och upprätthålls på olika sätt. Det är alltså egentligen mer relevant att tala om makter (Foucault, 1971).
Ett vanligt misstag enligt Foucault är att sammankoppla makt med våldsutövning. I själva verket menar han att det är den typen av makt som finns i icke uppseendeväckande vardagsbeteenden som är den mest stabila maktformen. De mest hårdföra och också synliga sidor av företeelsen vinner inte legitimitet på samma sätt som de mer diskreta sidorna. Detta kallas ”maktens mikrofysik”. Det återkommer på ett individuellt plan när människor på ett omedvetet sätt korrigerar sig själva och sin omgivning (Nilsson, 2008).
Foucault vänder sig emot den psykoanalytiska skolans syn på fri sexualitet. Han menade att samhällets vilja att sätta etiketter och benämningar på olika delar av den mänskliga sexualitetens spektrum i själva verket är ett sätt att kontrollera dessa. När homosexualitet pekas ut som något specifikt etableras heterosexualitet eftersom normen är det onämnda. Foucault menar att det aldrig över huvud taget kan existera en fri sexualitet eftersom sexualiteten alltid existerar inom den hierarkiska ordning som råder i ett samhälle (Foucault, 1984).
4.0 Metod och material
4.1 Metod
Denna uppsats är en kvalitativ studie, vilket innebär att företeelser i människors sociala verklighet är föremålet för granskning. Det centrala för den kvalitativa metoden är att tyngdpunkten ligger på att skapa förståelse för hur människor upplever någonting. Eftersom min studie handlar om
resonemangen som fördes av producenterna bakom mediebilden av Pridefestivalen valde jag intervjuformen för att få fram det mest analysvänliga underlag utifrån min föresats. Inom kvalitativ forskning är intervjupersonerna inte intressanta i egenskap av att vara individer. De anses bära på mer övergripande sociala mönster (Widerberg, 2002), vilka jag avser urskilja utifrån deras intervjusvar. Ett alternativ hade varit att studera publikationer om Stockholm Pride 2010 och göra en tematisk analys utifrån ett kvantitativt material, men för att vara mer nydanande än så väljer jag att undersöka hur medieproducenterna själva resonerade kring och tolkade sina produktioner. Det är förståelse för deras egna reflektioner som jag försöker få fram – inte ”fakta”.
Inför analysprocessen valde jag att presentera mitt material genom en kombination av metoderna tematisering och kontrast. Den första innebär att empirin kodades genom att jag identifierade olika teman (i detta fall fem stycken) som intervjufrågorna berörde och skapade fem olika kategorier utifrån dessa som reportrarnas svar placerades inom. Detta öppnade upp för möjligheten att förstå min empiri på en mer tolkande nivå, för att undvika att fastna i summeringsstadiet och för att så bra som möjligt besvara uppsatsens frågeställningar. Kontrastmetoden innebär att man skapar sig en bild av
studieobjektet genom att ställa olika personers reflektioner emot varandra, så att de får skapa en bild av någonting genom att representera olika sidor av ett fenomen (Dalen, 2007).
4.2 Urval av medier och journalister
Materialinsamlingen började med en titt i databaserna hos intressanta medier som bevakade Pride. Mitt kriterium var att jag ville komma i kontakt med skribenter från medier med hela Sverige som målgrupp, samt även inkludera (minst) ett medium med en uttalad HBT-målgrupp. Jag gick tillbaka i mediearkiven för Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i och med att dessa är några av landets största medier (Mediekompassen, 2010).
I överlag är det få reportrar i dessa medier som gjorde fler än två inslag om Pridefestivalen, trots att det totalt sett publicerades en ansenlig mängd av artiklar. Ett stort antal reportrar kan därför sägas ha varit involverade i bevakningen, men långt ifrån alla tycks ha haft Pridefestivalen som primärt bevakningsobjekt.
Slutligen sökte jag ett medium med huvudsakligen HBT-personer som målgrupp, varpå jag i första hand vände mig till QX som är Sveriges mest etablerade gaymagasin. Pappersupplagan är en gratistidning som kommer ut varannan månad, så bevakningen av Pridefestivalen var därför
huvudsakligen publicerad på tidningens webbplats. Till sin upplaga är magasinet betydligt mindre än de tidigare nämnda rikstäckande medierna, men var ändå betydelsefullt för studien i och med att ett samtal med en av QX:s reportrar möjliggjorde en jämförelse av rapporteringen mellan medier med uttalat olika målgrupper.
I synnerhet reportrar som bevakade den senaste upplagan av Stockholm Pride, det vill säga den som arrangerades mellan 26 juli och 1 augusti 2010, var av intresse att komma i kontakt med. Jag ville emellertid inte utesluta att försöka komma i kontakt med medieproducenter från föregående år ifall jag hittade något särdeles intressant i mediearkiven som skulle kunna berika uppsatsen. Annars var det i överlag önskvärt att komma i kontakt med journalister som bevakade det senaste arrangemanget eftersom det förelåg en risk att tidsavståndet mellan evenemanget i sig och mina intervjuer annars blir så stora att de påverkar journalistens minnesbilder av de omständigheter som mina intervjufrågor kretsade kring.
Jag kontaktade reportrar på ovan nämnda medier och förklarade syftet med min studie. Det var viktigt att uppnå en någorlunda spridning av medier så att jag fick med både morgon- och kvällstidning. Därutöver var det viktigt att uppnå en någorlunda spridning bland journalister vad beträffar kön och ålder. Eftersom majoriteten av alla skribenter jag hörde av mig till varken besvarade mina
förfrågningar via vare sig mejl eller telefonsamtal var jag lite i handen på de journalister som faktiskt gav mig ett jakande svar. Någon större urvalsprocess var därmed inte möjlig att genomföra. Nu föll det sig emellertid så pass lyckosamt att de fem intervjupersoner som jag i slutändan fick tag på utgjorde en eftersträvansvärd spridning vad gäller både medium och kön, medan en viss likriktning kan pekas ut vad beträffar de intervjuades ålder då samtliga var i trettioårsåldern.
Det hade varit önskvärt att utföra intervjuerna öga mot öga i journalisternas egna miljöer. Med tanke på den geografiska spridningen av dessa runt om i landet var det dessvärre ej en möjlighet på grund av budget och snäva tidsramar, och jag beslutade därför att spela in alla samtal i form av telefonintervjuer och därefter transkribera dessa. Intervjupersonerna fick själva föreslå en tid när det passade mig att ringa upp dem. Samtalen genomfördes därför utifrån en kronologi som bestämdes utifrån deras individuella önskemål. Det är logiskt att anta att miljöerna som be befann sig i – exempelvis om de vistades utomhus eller på sin arbetsplats eller befann sig i närheten av andra människor – kan ha påverkat deras svar. Att jag inte fanns bredvid och kunde bekräfta mig själv som aktiv lyssnare genom ögonkontakt eller minspel kan också ha påverkat samtalets karaktär (Widerberg, 2002).
Fyra av fem intervjuade journalister bevakade Stockholm Pride 2010 och gjorde minst ett inslag var. En av de intervjuade reportrarna arbetade på Aftonbladet och hade ingen roll i redaktionens bevakning av 2010 års tillställning, men var å andra sidan den mest meriterade på området då han bevakat Stockholm Pride de föregående fyra åren. Jag lät journalisterna själva välja ifall de ville få en förhandstitt på frågorna som jag ämnade ställa. Ett av de fem intervjuobjekten (Aftonbladets webbreporter) valde att göra detta.
Alla intervjuer varade mellan fjorton och tjugofyra minuter och spelades in i Wavelab. Alla intervjuer är transkriberade av mig eftersom det rekommenderas av Monika Dalen i ”Intervju som metod” som menade att det är ett bra sätt att lära känna sitt eget material.
Att läsa intervjuutskrifterna var inte bara ett sätt att ta del av intervjuobjektets oförvanskade ord utan också att studera min egen insats som intervjuare. Det bjöd in till möjligheten att studera i vilken utsträckning som intervjuns förflytande var ett resultat av min egen intervjuteknik och hur denna ”tvingat” eller ”lockat” fram svaren (Widerberg, 2002). Råmaterialet förvaras skilt från uppsatsens övriga material så att ingen annan än jag och min handledare ska ha tillgång till ljudfilerna.
Jag låter mina fem intervjupersoner vara anonyma när de transkriberade intervjuerna presenteras i under punkten 5.0, trots att ingen av journalisterna uttryckligen önskat anonymitet och trots att jag förstår att deras identiteter är relativt lätta att spåra för den som tar sig an den uppgiften. I en kvalitativ studie står deras upplevelser i egenskap av att vara individer i intressesfärens ytterkanter. Det är de övergripande mönster som går att urskilja i svaren som är det essentiella för denna uppsats, varpå deras namn saknar reell betydelse.
Utifrån avsikten att analysera medieproducenter under Pridefestivalen formulerade jag en intervjuguide. Denna skulle vara min hjälpreda i mina samtal med journalisterna och bidra till ett fruktbart material. Inom kvalitativ forskning är det viktigt att ge utrymme åt det oväntade (Widerberg, 2002). Därför var det viktigt att jag inte var slaviskt bunden vid intervjuguidens frågor, samtidigt som det var viktigt att alla intervjuer täckte in samma områden för att underlätta analysarbetet. En vanlig händelse vid intervjusituationer är att objektet lätt spinner vidare i långa associationsbanor som bryter den ordningsföljd i vilken jag planerat att ställa frågorna. I denna studie var det viktigt att låta det hända och inte begränsa intervjupersonens reflekterande. På samma sätt var det viktigt att kunna återknyta till nästföljande fråga i guiden när intervjuobjektet upplevde sig ha svaret så utförligt han eller hon kunde (Widerberg, 2002). Flera gånger visade det sig när jag lyssnade på de inspelade intervjuerna att tystnad från min sida var en av de mest lukrativa metoderna när det gällde att få intervjupersonen att tala vidare. Tystnad från min sida kunde tolkas som en uppmaning att berätta mer och svara utförligare (Häger, 2007). Intervjumaterialet är ingenting som samlas genom att jag ställer frågor och erhåller svar. Det är något som jag och intervjuobjektet skapar tillsammans i vår dialog (Kvale, 1997).
Intervjuguidens frågor liknade delvis de frågeställningar som angetts i 1.2. Efter första intervjun reflekterade jag över eventuella revideringar, och förtydligade och adderade vissa frågor. Frågan om exempelvis vilka riktlinjer som journalisterna hade fått inför bevakningen av Pridefestivalen kunde, av de första svaren att döma, tolkas som ”Vilka order fick ni på förhand om hur ni måste försköna
Pridefestivalen?” Detta försökte jag förtydliga med att formulera om frågan på ett mjukare sätt i övriga intervjuer för att minimera missförståndsrisken.
I den första intervjun tog den intervjuade journalisten självmant upp problematiken med benämningen av HBT-personer, vilket jag inte hade tänkt på själv. Efter denna intervju införde jag frågan om språkbruk i intervjuguiden och ställde frågan i samtliga nästföljande intervjuer.
4.4 Metodproblem
En risk med den kvalitativa metoden är att de fem personer jag intervjuar kan betraktas som
representanter för sina respektive medium i alltför hög grad. Utan medvetenhet om detta kan åsikterna de framför i intervjuerna tolkas som allmänt rådande på arbetsplatserna, även när det i själva verket rör sig om deras högst personliga åsikter (Dalen, 2008). Därför vill jag särskilt understryka att materialet jag kommer att redovisa inte gör några anspråk på att vara allmänrådande. I centrum står
journalisternas egna resonemang och reflektioner, och ur min teoretiska utgångspunkt betraktas dessa som några enskilda medieproducenters egenupplevda förhållningssätt till sina publikationer.
Två särskilda tendenser är viktiga att ta hänsyn till med intervjumetoden: ”individualisering och ”fenomenisering”. Det första innebär att eftersom samtalets fokus så enhetlig ligger på medial valproblematik kring Pridefestivalen öppnar också upp för risken att intervjuämnet i fråga tas ur sin kontext och behandlas som ett ämne av större vikt än det skulle ha om jag och intervjupersonerna diskuterat Pridefestivalen som en del av ett annat sammanhang (Widerberg, 2002).
Ett problem kan vara att de intervjuade, mer eller mindre medvetet, ägnar sig åt självcensur eller försköning av sina journalistiska insatser. Den uppfattning jag får av att läsa deras publikationer kan skilja sig från den bild de själva har av sina produktioner. Hos mig som utför intervjuerna kan det föreligga svårigheter med att finna balans mellan närhet och distans till den intervjuade (Dalen, 2008). Jag tror dock att insikt om riskerna är tillräckligt för att jag ska uppnå en ”inomförförståelse”, det vill säga lyckas förena att vara inne och utanför rollen.
Jag har själv besökt Stockholm Pride två gånger och diverse mindre Pride-events på andra håll i landet. Allra senast besökte jag Stockholm Pride sommaren 2010, vilket i skrivande stund var det senaste tillfället som det arrangerades i Sverige. Därmed har jag en personlig koppling till
5.0 Resultatredovisning och analys
Som det påpekades angående metodproblem i 4.4 är de fem intervjuerna ingenting som belägger ovedersäglig fakta. Studien som utförts är inspirerad av Michel Foucaults poststrukturalistiska syn på sanning som en individuell företeelse och presenterar därför ingenting absolut. Utifrån den
förståelsestudie som gjorts har jag urskiljt ett antal tendenser i empirin. Dessa kommer sedan att jämföras med Foucaults maktteori. Målet är att uppnå förståelse, och för att finna denna kommer jag att tillämpa en kritisk diskursanalys. En kritisk diskursanalys måste anpassas efter objektet den
appliceras på. För att skapa en stringent analysmodell har jag därför valt ut delar av teorin som passade bäst ihop med uppsatsens ämnesval och intervjun som forskningsmetod. Som jag nämnde i 4.1
kommer empirin att redovisas genom både tematisering och kontrastmetod.
5.1 Resonemang före och efter bevakningen
Diskussioner på redaktionen Vad reportern själv lyfte fram
Reporter 1, Svenska Dagbladet Bevakningen diskuterades efter publicering enligt tidningens vanliga rutiner där en kvalitetsgranskning av
papperstidningen förekommer.
I och med att 2010 var ett valår försökte reportern hitta politiska infallsvinklar på festivalen. I egenskap av att vara
kulturreporter är det i vanliga fall kulturaspekten av Pride som han fokuserar på.
Reporter 2, Aftonbladet En normal nyhetsdiskussion i likhet med när andra större events dyker upp där
redaktionen diskuterar vilken typ av bevakning man avser att göra
Lyfter fram nöje i egenskap av att vara nöjesreporter, men också festivalens politiska innehåll.
Reporter 3, QX Är en frilansande reporter, men fick inga riktlinjer från QX-redaktionen inför sin bevakning och deltog således ej inte i några diskussioner efteråt.
Ville framhäva mångfald, normkritik och progression.
Reporter 4, TT Ville ha material att lägga ut innan festivalstarten för att ge en bild av vad som kommer att hända. Ingen utvärdering efteråt.
Gjorde ett inför-knäck som bland annat tog upp det nya festivalområdet. Hade en enkät i sitt inslag där hon försökte ha mångfalden i åtanke.
Reporter 5, Expressen Fick instruktioner om vad han skulle göra, men mindes inga diskussioner om hur han skulle göra det. Normal
kvalitetsgranskning av tidningens innehåll efter
publicering.
Utifrån intervjuerna sammanställdes ovanstående tabell. I den framgår det att inga särskilda
diskussioner om mediebevakningen varken förekommer före eller efter publicering i de medier som intervjuobjekten arbetat/arbetar på. Ingen reporter fick några särskilda riktlinjer inför sin bevakning. Alla reportrar var med andra ord fria att låta sina journalistiska värderingar avgöra vad som bar på nyhetsvärde, och deras respektive medieproduktioner blev i slutändan relativt olika.
Reportrarna har oberoende av varandra plockat fram en lista på journalistisk problematik som påverkat deras respektive skildringar av evenemanget. Dessa dilemman är inte nödvändigtvis kopplade till Pridefestivalen som enskild företeelse utan skulle kunna sägas vara generella för alla typer av mediebevakning av större evenemang. Reporter1 från Svenska Dagbladet menade att bevakningen måste varieras så att det inte ser likadant ut från år till år:
”Det är ju alltid debatter, men det är ju bara partiledardebatter när det är valår och partiledarna var väldigt aktiva, så det var väldigt naturligt att försöka hitta politiska vinklar på Pride förra året. Nästa år kommer jag skriva om Pride i år igen antagligen och då kommer det vara mer kulturvinklar.”
SvD:s skribent får medhåll av Aftonbladets videoreporter om att Pridefestivalen arrangeras under en tidpunkt på året där det i övrigt råder en påtaglig nyhetstorka – slutet på juli/början på augusti benämns till och med som den mest nyhetstorra perioden på hela året. TT:s videoreporter menade att bevakningen inte får svänga över till att bli för mycket reklam för evenemanget i sig. Expressens reporter som rapporterade från festivalområdet förklarade att tidningen betraktar Pridefestivalen som en folklig festlighet, och därmed konkurrerade den om samma utrymme som det kungliga bröllopet som ägde rum ett par veckor tidigare (vilket jag återkommer till senare i denna sektion). Den enda som inte var inne på hur denna typ av principer och faktorer påverkade bevakningen var Reporter3 som frilansade för QX. I stället framhöll hon att Pridefestivalen är magasinets enskilt viktigaste
bevakningsobjekt - oberoende av konkurrensen från kungliga bröllop eller risken för att göra reklam för evenemanget (QX är för övrigt en av Pridefestivalens sponsorer).
det glittriga och lättsamma tilldelas ett för stort utrymme (vilket jag återkommer till). Svenska Dagbladets skribent lyfte fram att en styrka i SvD:s mediebevakning av Pridefestivalen varit
granskningen av organisationens ekonomi under den förre VD:n, medan Reporter4 lyfte fram samma granskning som ett exempel på en festivalaspekt som gör sig dålig i webb-tv-format.
Foucault kritiserade den klassiska definitionen av makt som något en person innehar och menade i stället att makt förekommer i olika former. De journalistiska principerna om nyhetsvärde gör att makten inte enbart ligger hos en reporter som likt en grindvakt filtrerar vad som får skildras i media och vad som får stå tillbaka – en journalist är alltid underordnad tid, krav på neutralitet, variation, nyhetskonkurrens, medieform och så vidare.
5.2 Maktperspektivet
Monica Dalen skriver i ”Intervju som metod” om vikten av teoretisk känslighet vid behandling av intervjumaterial, det vill säga att forskaren bör använda sin kreativa förmåga för att upptäcka alternativa tolkningar av sin empiri. När Reporter3 som frilansade för QX fick frågan om
Pridefestivalens personliga betydelse för henne förde hon in sina resonemang på ett existentiellt plan. Nedanstående citat visar på skillnaden med att vara initierad och icke-initierad när den intervjuade resonerar omkring samhället som olika grupper, varpå hon räknar in sig själv i den ena som då är vad hon själv kallar HBT-rörelsen. Reporter3 talar om vad hon upplever är ett missförstånd kring varför Pridefestivalen arrangeras. Vi-och-de-aspekten är tydlig:
”Det är att det verkar på en del heteron som att de tror att vi gör Pridefestivalen för att de ska acceptera oss <skratt> Det har jag aldrig riktigt fattat. Jag känner mer att VI
[homosexuella] har Pridefestivalen för att VI har något att dela med oss av. Inte för att vi
ska visa hur normala vi är men för att vi har en massa att ge. Det känner jag också när jag går i paraden till exempel.”
ner på samhällets maktstege, utan att makt i stället är någonting som ständigt utövas i vardagslivet med språket som centrum.
Samtidigt som Reporter3 förklarar att hon står utanför makten genom att framhäva Pridefestivalen som något som kan få en minoritet att temporärt känna sig som en majoritet, så kan ovanstående citat även tolkas som att hon representerar en annan typ av makt – kanske kan denna kallas en mer
symbolisk variant av maktbegreppet. Detta kan kopplas till Foucaults teori om olika maktregioner; att makt är en aktivitet som utövas och inte en egenskap som innehas, och att HBT-rörelsen har som allra mest makt under Pridefestivalen. Under denna vecka konstrueras en känsla av att vara i majoritet och att deltagarna innehar någonting att dela med sig av - det vill säga att de har något som den sedvanliga majoritetsgruppen i samhället – här benämnd som ”heterona” – inte har, men skulle kunna berikas av. I hennes argumentation ryms flera underförstådda diskurser. En maktrelation kan exempelvis uttydas utifrån hennes uppfattning om de heterosexuellas uppfattning om att HBT-samhället behöver de heterosexuellas acceptans. Att vara i behov av någons acceptans tyder på förekomsten av en
hegemoni, och reporterns föreställning om att heterosexuella har missuppfattat Pridefestivalens syfte antyder att det är just heterosexuella som då varit med och utformat denna hegemoni.
Om samhället en gång i tiden utövade våld mot homosexuella för att kontrollera deras sexualitet har denna typ av makt nu fått ge med sig för mer subtila former av maktutövning som manifesteras i föreställningen om att minoriteter behöver majoritetsgruppens acceptans.
5.3 Tala till mottagaren
Utifrån empirin går det också att utläsa tendenser till maktförhållanden i hur reportrarna talar och vilka de talar till. Alla reportrar hade uppfattningen om att deras egna medieproduktioner riktade sig till den målgrupp som de vet med sig är den genomsnittlige tittaren/läsaren för deras respektive medium. Vilka de olika målgrupperna för de olika tidningarna är skiljer sig emellertid åt. Svenska Dagbladets skribent hänvisade till undersökningar som tidningens marknadsavdelning genomfört och tagit fram en bild av den typiske SvD-läsaren som välutbildad och lite äldre i jämförelse med stora mediers
målgrupper. Aftonbladets videoreporter lyfte fram att webb-tv i synnerhet har en yngre publik mellan 15 och 40 år, men försökte ändå att huvudsakligen rikta sig till en publik som inte är vana vid att gå på Pridefestivalen. För alla reportrar som deltog i undersökningen får Expressens skribents uttalande anses som representativt:
av lite äldre läsare, framförallt i tidningen, i papperstidningen, än på nätet då. Då vill man ju framförallt vara tydlig så att de förstår vad det är man skriver till att börja med.”
Martin Andreasson skriver i sin studie ”Öppenhet och motstånd – om homosexualitet i massmedia
1990-1994” om att en typ av maktutövning är att få etikettera någon. Frågorna om vilken målgrupp
som reportrarna talade till i sina publikationer och hur de valde att benämna HBT-personer var därför av särskilt intresse för att avslöja vilka omedvetna maktförhållanden som inhyses i språket som reportrarna använder. Allra tydligast blev detta när Aftonbladets videoreporter sa:
”Men jag tror också att HBTQ-rörelsen är förlåtande mot vårt [medias] sätt att förenkla ibland just för att det är viktigt att uppmärksamma händelsen som sådan, och då får man leva med den typen av förenklingar.”
Inom kritisk diskursanalys är centrala frågor varför just detta alternativ valdes att presentera världen på, och vilka som tjänade på detta val och vilka som det skedde på bekostnad av. Genom detta har jag försökt uttyda vilka värderingar som empirin visar tendenser på – vilka diskurser – som finns inlödda i språket. Utifrån ovanstående citat framgår det att reporterns skildring skedde utifrån argumentationen att det är viktigt att uppmärksamma Pridefestivalen, men att HBT-rörelsens får leva med ett presumtivt överseende med förenklingar av dess terminologi. Utifrån detta är det tydligt att de som tjänar på detta är personer som står utanför HBT-rörelsen, alltså de heterosexuella som inte anses behöva fördjupa sig ytterligare – trots medias grundläggande roll som informationsförmedlare och opinionsbildare.
Svenska Dagbladets skribent framhöll att han var negativt inställd till ytterligare modifieringar av vilka begrepp som anses vara mest adekvata att använda:
”Då finns det ju de som vill att man ska skriva HBTQ i stället och då känner jag ’Vad fan, har man lärt läsarna i fem år att det heter HBT och sen ska man komma med något nytt!’ Men man kan nog utgå från att de flesta läsarna vet vad HBT är.”
Detta kan utifrån min empiri tolkas som en tendens till att HBT-rörelsen, i egenskap av att vara en minoritetsgrupp där det delvis finns ett ifrågasättande av traditionella värderingar, måste acceptera att beskrivas utifrån förenklingar till förmån för majoritetsgruppens förståelse. I detta kan man finna belägg för Foucaults definition av den heterogena makten: makt behöver inte betyda att regera i egenskap av att vara kung eller president eller general – makt kan också manifesteras i subtila varianter, i detta fall om vad en minoritet måste acceptera.
etableras. Här framgår det tendenser om att det ej råder konsensus kring vilka begrepp som är mest lämpliga.
I de kulturpräglade marxistiska influenserna till den kritiska diskursanalysen beskrivs samhället som en kamp om makten att få definiera verkligheten, och i denna diskussion försöker jag visa vilka tendenser till detta som jag funnit i min studie. Det är noterbart att Aftonbladets reporter som uttalade ovanstående citat själv förklarade sig vara homosexuell. Solidariteten ligger alltså i första hand mot tidningens majoritetsläsargrupp. Men inom kritisk diskursanalys är sociala förändringar lika intressanta att studera som själva reproduceringen av maktmönster. Genom att i ovanstående citat utläsa att HBT-begreppet tidigare inte varit etablerat, men att det sedan cirka fem år tillbaka blivit ett någorlunda vedertaget samlingsbegrepp till att nästan utvecklas till HBTQ som standard så kan man urskilja en social förändring, att ett tidigare okänt begrepp faktiskt slagit igenom.
5.4 Benämning av HBTpersoner
Det är i vardagsspråket som makten finns enligt den kritiska diskursanalysens grundtankar.
Reportrarna delar en uppfattning om att man inte ska tala/skriva på ett sätt som exkluderar någon ur läsekretsen. Uppfattningen om var gränsen går för detta är emellertid inte helt fastställd, om än alla de intervjuade reportrarna har likartade uppfattningar om vad de kan och inte kan skriva. Bilden av läsarna påverkar vilken nivå av lägstakunskap som medieproducenterna kan förutsätta att genomsnittsläsaren har. Att exempelvis terminologin inom HBT-världen leder till svårigheter i rapporteringen är svårt är tydligt i och med osäkerheten om man över huvud taget ska använda HBT som begrepp (och om man då eventuellt ska lägga till ett Q för Queer – HBTQ). TT:s reporter förklarade problematiken:
”Jag utgick nog från att man ska kunna förstå det även om man inte är särskilt insatt.
Bland annat när jag använde uttrycket HBT så specificerade jag det, vad det innebar så att folk ändå vet vad det handlar om för det är ju inte alla som har koll. Nu är det ju nästan HBTQ och ja, terminologin kan ju förändras och, ja… Jag riktade mig nog in så att alla skulle känna att de hänger med och förstår.”
transpersoner) eftersom den upptar alldeles för många dyrbara tecken när utrymmet i tidningen ofta är begränsat. Även bristen på synonymer gör att HBT-begreppet är svårt att komma förbi.
”[…] Jag tycker ju själv att ordet HBT är förfärligt. Det låter som ett bekämpningsmedel <skratt> Det låter så otroligt opersonligt. Jag försöker undvika det när det går, men när man talar i generella termer kan man behöva ett samlingsbegrepp och då kan det vara användbart.”
Frilansande Reporter3 för QX menade att läsarens sexuella läggning saknade betydelse – i sina texter riktade hon sig till personer med intresse för HBT-frågor. På frågan om till vilken nivå hon utgår från att läsekretsens förförståelse befinner sig på svarade hon:
”Inte så himla införstådda – men jag utgår från att de känner till vad HBTQ betyder, men inte att de måste känna till akademiska ord, som exempelvis ’intersektionalitet’ till exempel, eller ’den heterosexuella matrisen’ och så.”
Reporter3 menade att hon försökte använda så neutrala ord som möjligt, men att ordvalet kan variera beroende på artikelämnet. En tydligt flatorienterad artikel om exempelvis festligheter och annat lättsamt kunde förses med lite mer jargonganstrukna ord, men artiklar med mer politiskt innehåll kläddes i en mer neutral orddräkt. Privat använde hon ”flator” som benämning på homosexuella kvinnor, men i sina texter användes ”lesbiska”. Reporter3 var den enda som underströk att hon är noga med benämningarna av sina intervjupersoner. Precis som Willor Arune manade till i ”News and
sexuality – media portraits of diversity” tar reporter3 inte kön eller sexualitet för givna hos
intervjupersonerna, precis som reglerna angående pressackreditering inför Pridefestivalen 2008 väckte debatt kring. Här syns den diskursiva praktiken: reporter3 visar en medvetenhet om epitetens betydelse bland HBT-personer och hennes journalistiska val är medvetna i avseende benämningar eftersom hon känner till problematiken och arbetar utifrån den.
I sina texter/inslag finns det ett genomgående drag i de intervjuade reportrarnas resonemang om att ”bög” och ”flata” är mindre lämpliga ordval i nyhetstexter, men fullt brukbara i kröniketexter eller i direkta citat från intervjupersoner. I stället är, åtminstone de flesta av de intervjuade reportrarna, överens om att HBT är det bästa samlingsbegreppet, men att ”gay” och ”homosexuell” i övrigt är standardbenämningar.
”[…] TT är ju också ett väldigt säkert medium, att man hellre kanske låter lite tråkig, eller ja, tråkig kanske man heller inte ska vara, men hellre att man är lite neutral än att man hårdrar ord som folk kanske har dåliga associationer till. Och jag säger inte att det ena eller det andra är någon slags dålig association, men själv personligen är min syster homosexuell och då vet jag att hon kan bli irriterad över att man säger ’flata’ till henne eller ’bög’ och så där, och då kände jag henne som en slags måttstock, medan jag vet att det finns andra vänner jag har som är homosexuella som inte alls har någonting emot att jag säger ’bög’ eller ’flata’, så då kände jag att man tar någonting som känns, som kan passa alla, som det inte finns någon större laddning i. För det är ju inte det som är ambitionen, att provocera eller väcka någon slags debatt utan det är ju mer rent ett informativt inslag.”
Svenska Dagbladets skribent var emellertid inte inne på samma säkra linje:
”Skriver jag om bögar så skriver jag bögar, skriver jag om flator så skriver jag flator och
om jag skriver om transpersoner så skriver jag transpersoner. Förstår du vad jag menar? Om en lesbisk performanceartist gästar Pride så kallar jag henne för en ’lesbisk
performanceartist’ och inte att hon är HBT.”
Här passar den sociokognitiva kritiska diskursanalysen in som fokuserade på hur kollektiva tankemönster etableras och produceras. Nu får läsaren ha i åtanke att reportrarna jag intervjuat är individer och inte i första hand representanter för sina respektive medier, och reportrarna framhäver flera gånger i intervjuerna hur de menar att deras personliga erfarenheter påverkat deras journalistiska val. Det går bland annat att utläsa att ord som ”bög” och ”flata” fortfarande bär på laddningar som kan uppröra, vilket alltså är den tendens som den kritiska diskursanalysen avser med att maktrelationer gömmer sig i språket.
5.5 Betydelsen av Pridefestivalen och betydelsens inverkan på rapporteringen
Reportrarna från Svenska Dagbladet, TT, Expressen och Aftonbladet var alla överens om att Pridefestivalens hade en betydelse för dessa medier i egenskap av att vara ett stort evenemang. Bevakningen beskrevs som självklar om än det, som jag tidigare redogjort, varierade vad reportrarna valde att lyfta fram. Expressens skribent underströk att bevakningen av Pridefestivalen är ett rutinjobb som bevakningen av andra större evenemang:
