Examensarbete i Kriminologi 15 hp
Kriminologi, fristående kurs Juni 2021
Malmö universitet
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
KONSTRUKTIONEN AV
OFFERSKAP I DOMSTOLAR
EN DISKURSANALYS AV
SAMTYCKESLAGENS PÅVERKAN PÅ KONSTRUKTIONEN AV OFFERSKAP
MOA BJÖRKMAN JONES EBBA BRUNO
EMMA BRÄNNMAN
KONSTRUKTIONEN AV
OFFERSKAP I DOMSTOLAR
EN DISKURSANALYS AV
SAMTYCKESLAGENS PÅVERKAN PÅ KONSTRUKTIONEN AV OFFERSKAP
MOA BJÖRKMAN JONES EBBA BRUNO
EMMA BRÄNNMAN
Björkman Jones M, Bruno E & Brännman E. Konstruktionen av offerskap i domstolar. En diskursanalys av samtyckeslagens påverkan på konstruktionen av offerskap. Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö universitet:
Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2021.
I denna uppsats undersöks om samtyckeslagen från den 1 juli 2018 har haft en påverkan på domstolsaktörers konstruktion av offerskap, utifrån frågeställningen
“Hur konstrueras offerskap av domstolsaktörer i våldtäktsmål före respektive efter införandet av samtyckeslagen?”. Konstruktionen av offerskap undersöks genom att analysera 20 domar i våldtäktsmål från Hovrätten över Skåne och Blekinge.
Studiens teoretiska ramverk utgår från teori kring offerskap och feminism i kombination med forskning om faktorer som kan påverka synen på, och
bedömningen av, offerskap. Studiens analysmetod utgår från Foucaults teori om diskurs och makt. Mer specifikt hur diskursen fungerar som utestängnings- mekanismer genom stigmatisering men också skapar acceptans genom
legitimering. Detta har analyserats genom att se på vad som explicit uttalas samt på vad som implicit underförstås i domarna. Resultatet visar att offerskap konstrueras kring fem diskurser, som inte bör förstås som åtskilda utan istället som sammanlänkade och dynamiska. Studien synliggör vidare ett diskursivt skifte från en våldsdiskurs innan samtyckeslagen till en nyansering av offerskap efter samtyckeslagens införande. Avslutningsvis betonas hur studiens resultat bidrar med ökad kunskap och förståelse kring konstruktionen och bedömningen av offerskap, vilket har potential att minska stigmatisering av våldtäktsoffer och öka deras rättssäkerhet.
Nyckelord: diskurs, domstol, konstruktion, offer, rättegång, samtycke, våldtäkt
THE CONSTRUCTION OF VICTIMHOOD IN COURTS
A DISCOURSE ANALYSIS OF THE IMPACT OF THE SWEDISH CONSENT-BASED SEXUAL OFFENCE LEGISLATION ON THE
CONSTRUCTION OF VICTIMHOOD
MOA BJÖRKMAN JONES EBBA BRUNO
EMMA BRÄNNMAN
Björkman Jones M, Bruno E & Brännman E. The construction of victimhood in courts. A discourse analysis of the impact of the Swedish consent-based sexual offence legislation on the construction of victimhood. Degree project in
criminology 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Criminology, 2021.
This paper examines the impact of the new constent-based sexual offence legislation from 1 July 2018 on the construction of victimhood in rape trials in Sweden, based on the research question ”How is, and was, victimhood
constructed by court members before and after the implementation of the new consent-based sexual offence legislation?”. With the aim of researching how victimhood is constructed, 20 rape trials from the Court of Appeal of Skåne and Blekinge are analysed. The theoretical framework draws upon theories of
victimhood and feminism, in combination with research into factors that influence the perception of victimhood. The study’s analysis method is based upon
Foucault's theory of discourse and power. More specifically, how discourses work as exclusion mechanisms through stigmatisation but also create acceptance
through legitimisation. This has been analysed by looking at what is explicitly stated and implicitly implied in the verdicts. The study shows that victimhood is constructed around five discourses, which should not be seen mutually exclusive but rather as dynamic and interlinked. The study highlights a discursive shift away from a discourse on violence towards a nuanced view of victimhood after the implementation of the new legislation. The study concludes by considering how the result can contribute to an increased understanding of victim
constructions and judgements, which has the potential to decrease rape victim stigmatisation and strengthen their legal rights.
Keywords: consent, construction, court, discourse, rape, trial, victim
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 2
1.1 Syfte och frågeställning 3
1.2 Avgränsningar 3
1.3 Rättsligt ramverk 3
2. TIDIGARE FORSKNING 4
2.1 Våldtäktsmyter 4
2.2 Relationer, beteende och sexuell historik 5
2.3 Offrets fysiska egenskaper och sociala positioner 6
2.4 Sammanfattning av kunskapsläget 6
3. TEORI 7
3.1 Teorier kring offerskap 7
3.2 Feministisk teori 8
4. METOD 8
4.1 Material och urval 8
4.2 Foucauldiansk diskursanalys 9
4.2.1 Diskursivt tillvägagångssätt 10
4.3 Förförståelse 11
4.4 Etik 12
5. RESULTAT 13
5.1 Trovärdighetsdiskurs 13
5.2 Känslodiskurs 15
5.3 Beteendediskurs 16
5.4 Förövardiskurs 18
5.5 Vålddiskurs 19
6. DISKUSSION 20
6.1 Resultatdiskussion 20
6.2 Metoddiskussion 24
7. SLUTSATS 26
REFERENSER 27
BILAGOR 31
1. INLEDNING
Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett problem som har vida konsekvenser för den utsatta kvinnans emotionella, fysiska, mentala, sexuella och reproduktiva hälsa.
Våldet skapar även en rädsla hos kvinnor som inte själva utsatts (WHO 2010).
Enligt Brottsförebyggande rådet begicks 93 procent av de anmälda våldtäkterna 2020 mot en kvinna (BRÅ 2020a). Av de som misstänktes för våldtäkt samma år var 98 procent män (BRÅ 2020b). Våldtäkt är också en brottstyp som historiskt sett präglats av låg anmälningsbenägenhet och höga nivåer av skam och skuld hos den utsatta (BRÅ 2019a).
Kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet har under senare år diskuterats flitigt i såväl samhällsdebatten som i den politiska debatten, och under hösten 2017 bidrog metoo-rörelsen till att ämnet fick ökad uppmärksamhet. År 1965 fick Sverige som första land i världen en lag mot våldtäkt inom äktenskapet (SKL 2006). 1970- och 1980-talens feministiska rörelser, inte minst
kvinnojoursrörelsen, bidrog starkt till förändrade attityder och nya lagar (SOU 2015:55). Sådant som tidigare ansetts vara privata angelägenheter blev nu politiska frågor (a.a.). Frågan om en svensk sexualbrottslag baserad på samtycke har diskuterats i många år och togs bland annat upp av sexualbrottskommittén 1998 (BRÅ 2020c). Kommittén kom då fram till att lagen inte borde införas (a.a.).
Det skulle dröja 20 år innan samtyckeslagen blev verklighet, den 1 juli 2018. I 6 kapitlet 1§ i Brottsbalken (BrB) framkommer numera att sexuellt umgänge utan samtycke är olagligt.
Sedan införandet av samtyckeslagen tar våldtäktsoffer i mindre utsträckning på sig skulden för sin utsatthet än tidigare (BRÅ 2020c). Antal anmälningar, åtal och fällande domar i våldtäktsmål har också ökat (a.a.). Mellan år 2017 och 2019 ökade antalet våldtäktsanmälningar med 21 procent, från 4 895 anmälningar till 5 930 anmälningar (a.a.). Trots detta har antalet anmälda våldtäkter som lett till fällande dom enbart ökat med drygt två procent mellan samma år (BRÅ 2019b).
Samtidigt anser många våldtäktsoffer att den viktigaste upprättelsen är
rättsprocessen, om den leder till fällande dom (a.a.). Hur domstolen tolkar och bedömer offerskap är därför viktigt att förstå i ett samhälle där det till synes råder konsensus kring individens rätt till kroppslig integritet. Domstolen har nämligen en avgörande roll i att forma föreställningar kring rätt och fel, och vem som ses som ett legitimt och genuint offer (Diesen & Diesen 2010; Granström 2006).
Trots att juridiken bygger på objektivitetsplikten och likhetsprincipen (Granström
& Mannelqvist 2016; Landström 2016), har flera studier visat att kringliggande faktorer och offrets demografiska karaktäristika påverkar den rättsliga
bedömningen i våldtäktsmål (se bl.a. Diesen m.fl. 2005; Lundrigan m.fl. 2019).
Våldtäktsoffer riskerar även att utsättas för sekundär viktimisering, vilket syftar på negativa bemötanden från rättssystemet som bidrar till ökat trauma och kan skapa en känsla av ytterligare utsatthet (BRÅ 2019b; Granström & Mannelqvist 2016). Samtyckeslagen är relativt ny, och det finns därför få studier som har undersökt domstolars tillämpning av den. Detta faktum, i kombination med den roll domstolen har i att forma föreställningar kring offerskap, utgör grunden till denna studies syfte och relevans. Mot bakgrund av detta ämnar studien undersöka domstolars konstruktion av offerskap i våldtäktsmål före och efter
samtyckeslagens införande.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att undersöka om samtyckeslagen haft en påverkan på domstolsaktörers konstruktion av offerskap i våldtäktsmål, genom att undersöka likheter och skillnader mellan dessa konstruktioner innan och efter införandet av samtyckeslagen. Tidigare forskning och viktimologiska teorier visar att
bedömningen av offerskap påverkas av kringliggande faktorer, även i rättsliga sammanhang (se bl.a. Christie 1986; Gravelin m.fl. 2019; Grubb & Harrower 2008; Smith & Skinner 2017; Temkin m.fl. 2018; Whatley 1996). Hur domstolar betraktar våldtäktsoffer präglas även av sexualbrottslagstiftningens utformning (Diesen & Diesen 2010). I dagsläget saknas forskning som undersöker om den nya samtyckeslagen påverkat domstolarnas konstruktion av offerskap i
våldtäktsdomar. Studiens resultat kan vara användbara för rättsaktörer generellt och domstolsaktörer specifikt genom att bidra med ökad kunskap och
medvetenhet om hur offerskap konstrueras och hur det påverkar uppfattningen av våldtäkt. Detta kan förhoppningsvis leda till minskad stigmatisering av
våldtäktsoffer och öka deras rättssäkerhet. Den frågeställning som uppsatsen avser besvara är:
Hur konstrueras offerskap av domstolsaktörer i våldtäktsmål före respektive efter införandet av samtyckeslagen?
1.2 Avgränsningar
Denna studie analyserar enbart domar där målsägande är kvinna och den tilltalade är man. Detta val har gjorts då kvinnliga målsäganden och manliga tilltalade utgör majoriteten av samtliga våldtäktsmål (BRÅ 2020a; BRÅ 2020b). Studien är avgränsad så att enbart domar där båda parter är över 18 år inkluderas (för fördjupning se 4.4 Etik). Studien analyserar enbart domar från hovrätten. Dessa domslut är av särskilt intresse då de utgör rättspraxis och samtidigt innefattar tingsrättens mer utförliga bedömningar. Enbart domar från Hovrätten över Skåne och Blekinge, mellan åren 2015–2021, har analyserats. Att avgränsa studien på detta vis ger en rimlig materialmängd samtidigt som det möjliggör en analys av perioden innan och efter införandet av samtyckeslagen (för fördjupning se 6.2 Metoddiskussion).
1.3 Rättsligt ramverk
Utgångspunkten för den svenska sexualbrottslagstiftningen är att värna om alla människors rätt till sexuell integritet och sexuellt självbestämmande (SOU 2016:60). År 2005 genomfördes en omfattande reform av
sexualbrottslagstiftningen (a.a.). Tanken var att kränkningen som ett offer utsätts för skulle vara utgångspunkten för bedömning av samtliga sexualbrott (a.a.). En utredning som gjordes tre år senare kom fram till att skyddet för sexualbrottsoffer hade förstärkts, men att en del brister kvarstod – som i situationer där en sexuell handling utfördes utan tvång eller utnyttjande, men ändå mot någons vilja (a.a.).
Sexualbrott regleras i 6 kapitlet i Brottsbalken där också den nya
sexualbrottslagstiftningen (även kallad samtyckeslagen) återfinns. Enligt de nya rekvisiten krävs inte längre förekomsten av våld eller hot, eller att målsäganden har befunnit sig i en särskilt utsatt situation, för att brottet ska utgöra våldtäkt.
Handlingen är olaglig om det sexuella umgänget inte skett under samtycke, se 6 kap. 1§ BrB. Den nya lagen adderade även brotten oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp, som syftar till om gärningspersonen var grovt oaktsam
beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, se 6 kap.
1§, 3§ BrB. Genom att addera dessa nya brott får graden av parternas insikt kring
samtycke och frivillighet en ökad betydelse som tidigare inte uttalats i lagstiftningen (BRÅ 2020c).
2. TIDIGARE FORSKNING
Det finns ett brett utbud av forskning som undersökt faktorer som påverkar både allmänhetens och rättsaktörers syn på våldtäkt och offerskap. Nedan följer en presentation av denna forskning. Inledningsvis diskuteras konstruktionen av offerskap i relation till våldtäktsmyter, sedan till relationer, beteende och sexuell historik och avslutningsvis till offrets fysiska egenskaper och sociala position.
Detta kopplas kontinuerligt till forskning som specifikt undersökt domstolars konstruktion av offerskap. Majoriteten av den tidigare forskningen är
internationell, och de nationella studierna som identifierats diskuteras därför i samband med internationella studier. Avslutningsvis sammanfattas kunskapsläget och kunskapsluckor identifieras.
2.1 Våldtäktsmyter
Wendt Höjer (2002) har studerat politiska och rättsliga dokument och konstaterar att under framförallt första halvan av 1900-talet ansågs våld mot kvinnor vara en naturlig del av det sexuella umgänget, och framförallt en privat sak som staten inte skulle blanda sig i (särskilt om det skedde inom äktenskapet). Då sexuellt umgänge ansågs innehålla ett visst mått av våld, blev det svårt att separera från våldtäkt (a.a.). Kvinnan gjordes till problemet och det ansågs ligga i den
“kvinnliga sexualitetens natur” att göra motstånd, även om hon egentligen ville ha sex (a.a.). Dessa tendenser finns än idag kvar. Individens tendens att tro på en rättvis värld där individer får vad de förtjänar, även kallat Belief in a just world (BJW), tillsammans med våldtäktsmyter bidrar till falska och felaktiga
föreställningar om våldtäkter och brottstypens utsatthetsmönster (Burt 1980;
Dalbert 2009; Gravelin m.fl. 2019; Lerner 1980). Detta syns både bland
allmänheten och inom rättsväsendet (a.a.). Våldtäktsmyter bygger på stereotyper kring våldtäkter, som till exempel att “bara kvinnor som förtjänar det blir
våldtagna”, “kvinnor som klär sig utmanande ber om att bli våldtagna”, “förövare är främlingar som måste lida av psykiska störningar” eller “kvinnor kan med fysiskt motstånd undkomma våldtäkt” (Burt 1980). Dessa föreställningar ökar svårigheten att avgöra vad som utgör våldtäkt och ökar skuldbeläggning av våldtäktsoffer (Gravelin m.fl. 2019). BJW bland allmänheten har undersökts i några nationella studier. Landström m.fl. (2016) undersökte bland annat hur studiedeltagarnas BJW och offers beteenden påverkade deras skuldbeläggning av offer och förövare. Resultatet visade att deltagare med en starkare BJW
skuldbelade offret i högre grad än deltagare med en svagare BJW (a.a.).
Ytterligare en nationell studie utförd bland allmänheten som undersökte bland annat effekten av individers BJW fann likväl att deltagare med en högre BJW tenderade skuldbelägga våldtäktsoffret mer och förövaren mindre, dock enbart i fall där offer och förövare inte kände varandra (Strömwall m.fl. 2013). Denna effekt bör undersökas ytterligare för att tydliggöra under vilka omständigheter BJW påverkar individers uppfattningar i våldtäktsmål, inte minst om det även kan antas påverka rättsliga bedömningar i våldtäktsmål (Grubb & Harrower 2008;
Foley & Pigott 2000).
Smith och Skinner (2017) visar i en observationsstudie av domstolsförhandlingar gällande våldtäkt och sexuella övergrepp i England och Wales, att reproduktion av våldtäktsmyter fortfarande förekommer inom rättsväsendet. Försvaret använde rutinmässigt våldtäktsmyter för att underminera målsägandens vittnesmål (a.a.).
Temkin m.fl. (2018) studerade förekomsten av våldtäktsmyter
våldtäktsrättegångar i England. Forskarna konstaterade att våldtäktsmyter
användes för att distansera det aktuella fallet från stereotypen av en äkta våldtäkt, för att diskreditera målsäganden samt för att betona aspekter av fallet som
överensstämmer med våldtäktsmyter (a.a.). Myter som användes för att minska målsägandens trovärdighet var till exempel att hen inte hade gjort tillräckligt med motstånd, väntade med att polisanmäla händelsen (Smith & Skinner 2017;
Temkin m.fl. 2018), fortsatte ha kontakt med den misstänkte efteråt (Smith &
Skinner 2017), att övergreppet resulterade i trasiga kläder eller att målsägande framfört falska våldtäktsanklagelser (Temkin m.fl. 2018). Samtidigt påvisades att målsägande, vittnen, åklagare och jury kan utmana stereotyperna som används av försvaret genom att understryka att våldtäkt kan ske på alla platser, i alla
relationer och att offrets beteende innan våldtäkten är irrelevant i förklaringen till brottet (a.a.). Dock betonas att utmaningar av våldtäktsmyter var ovanliga (a.a.).
Smith och Skinner (2017) fann dock att åklagare motsatte sig stereotyper i någon utsträckning i varje förhandling, ofta genom att presentera alternativa förklaringar till offrets beteende. Smith och Skinner (2017) drar slutsatsen att förutfattade meningar om vad som anses rationellt och normalt fortfarande är centralt för bevisningen i våldtäktsmål. Sådant som uppfattas som irrationella och felaktiga uppgifter i vittnesmålen används för att missgynna målsäganden, och stöds av att aktörerna i rättssalen rutinmässigt använder våldtäktsmyter för att styrka sin tes (a.a.). Det är därför tydligt att det inte handlar om okunskap, utan att myter och stereotyper används medvetet (a.a.). Dinos m.fl. (2015) såg även i en metaanalys att våldtäktsmyter påverkar hur experimentjurys dömer i våldtäktsmål i studier från USA, Kanada, Storbritannien (ej Nordirland) och Tyskland. Deltagare med en stereotyp bild av våldtäkt var mer benägna att se den tilltalade som oskyldig (a.a.).
2.2 Relationer, beteende och sexuell historik
Våldtäktsoffers relation till förövaren verkar även påverka till vilken grad våldtäktsoffer skuldbeläggs för sin utsatthet. Hur detta samband ser ut är dock något oklart. I en metaanalys genomförd av Whatley (1996) konstaterades att våldtäktsoffer skuldbelades i högre grad om förövaren och offret kände varandra, dock var detta resultat inte signifikant. Metaanalysen belyser att tidigare
genomförda studier visat att våldtäktsoffer främmande för förövaren hålls mer ansvariga för sin utsatthet än våldtäktsoffer som känner sin förövare, men att senare genomförda studier visar det motsatta (a.a.). Denna resultatskillnad förklaras av att studier använt olika våldtäktsscenarier (a.a.). Likväl påvisade Grubb och Harrower (2008) genom en litteraturöversikt att våldtäktsoffer skuldbeläggs i högre grad ju närmre relation de hade till förövaren. Dock fann Strömwall m.fl. (2013) i sin experimentstudie med deltagare från allmänheten att våldtäktsoffer främmande för förövaren skuldbelades mer än offer som kände förövaren. Det ska dock också tilläggas att förövaren generellt skuldbelades i högre utsträckning än offret (a.a.). Smith och Skinner (2017) uppmärksammade även att offerskapet konstruerades utifrån relationen mellan offer och förövare i domstolsförhandlingar i våldtäktsmål. Relationen framställdes antingen som mycket bra eller mycket dålig, vilket formade bilden av offret (a.a.). Även Temkin m.fl. (2018) påvisade att tidigare sexuell kontakt mellan offer och
förövare betonas i våldtäktsmål. Offret konstruerades även i relation till
förövaren, där offret diskrediteras genom att betona att förövaren är en ”vanlig”
och respekterad man (Temkin m.fl. 2018).
Information om offrets beteende vid övergreppet och hens sexuella historik påverkar även graden av skuldbeläggning av offret. Våldtäktsoffer som vid övergreppet gjorde större fysiskt motstånd anses mindre klandervärda för sin utsatthet än våldtäktsoffer som inte gjorde fysiskt motstånd (Gravelin m.fl. 2019).
Våldtäktsoffer som anses ha en mer promiskuös sexuell historik tenderar skuldbeläggas mer för sin utsatthet (a.a.). Våldtäktsoffer som beskrivs ha blivit fysiskt skadade under våldtäkten skuldbeläggs också mindre och likaså om förövaren beskrivs ha använt grövre våld vid våldtäkten (a.a.). Enligt en
amerikansk studie är våldtäkter där det kvinnliga offret inte gjort fysiskt motstånd mindre sannolika att uppfattas som en våldtäkt (Krulewitz & Nash 1979).
Målsägandens beteende i rättssalen påverkar även hennes trovärdighet. Temkin m.fl. (2018) fann att målsägandens beteende i rättssalen används för att
diskreditera hennes utsaga, antingen genom att poängtera att hon visade för mycket eller för lite känslor. Målsägandens sexuella historik lyftes även fram och det hävdades att anklagelserna var falska för att nedvärdera målsäganden (a.a.).
Lundrigan m.fl. (2019) undersökte faktorer som påverkade utfallet i
våldtäktsdomar i England och Wales. Lundrigan m.fl. (2019) undersökte 400 våldtäktsmål, som prövats av en jury, där förövaren var okänd för offret. Att offret inte hade konsumerat alkohol eller narkotika innan brottstillfället ökade
sannolikheten för en fällande dom (a.a.). Ett resultat som även bekräftas av Gravelin m.fl.:s (2019) litteraturöversikt som visar att våldtäktsoffer tenderar att bli mer skuldbelagda för sin utsatthet om de var alkoholpåverkade vid våldtäkten.
Förövaren tenderar dock bli mindre skuldbelagd om hen var alkoholpåverkad vid våldtäkten (a.a.).
2.3 Offrets fysiska egenskaper och sociala positioner
Våldtäktsoffer som beskrivs som mer provokativa (till exempel på grund av utmanande klädsel) och offer vars beteende anses suggestivt är mer sannolika att skuldbeläggas för sin utsatthet (Gravelin m.fl. 2019; Whatley 1996; Workman &
Freeburg 1999). Information om målsägandens klädsel vid övergreppet samt under domstolsförhandlingar har även visat sig påverka jurymedlemmars bedömningar i våldtäktsmål i England (Osborn m.fl. 2021). Forskning har även undersökt hur offrens olika sociala positioner, så som klasstillhörighet (Diesen m.fl. 2005), sexuell läggning (Gravelin m.fl. 2019) och funktion (Diesen m.fl.
2005; Hughes m.fl. 2020; Niehaus m.fl. 2013) påverkar synen på dem som våldtäktsoffer. Diesen m.fl. (2005) konstaterar i sin forskningsgenomgång att det finns ett starkt stöd för att diskriminering av etniska minoriteter förekommer i alla rättsliga led. Forskningsgenomgången baseras framförallt på internationella studier, men visar att diskriminering även förekommer i Sverige (a.a.).
Utlandsfödda målsäganden möts ofta av stereotypa föreställningar, språkbarriärer och fördomar som kan göra att de blir sämre behandlade av rättssystemet, hela vägen från anmälan till rättegång (a.a.). Det ser dock ut att ha skett en förbättring, med mer fokus på likabehandling (a.a.).
2.4 Sammanfattning av kunskapsläget
Den tidigare forskningen synliggör att det finns flera aspekter som påverkar hur domstolsaktörer och allmänhet ser på och bedömer våldtäktsoffer. Såväl
våldtäktsmyter, relationen mellan offer och förövare, offrets beteende vid
brottstillfället och i rätten, offrets sexuella historik och dennes såväl fysiska egenskaper som sociala position kan påverka den rättsliga bedömningen och konstruktionen av offerskap. Trots att tidigare forskning har undersökt
konstruktionen av offerskap i domstolar, saknas det i stor utsträckning svensk forskning på området. Specifikt saknas forskning som undersökt påverkan av lagändringar på offerkonstruktionen. Det finns till författarnas kännedom inga studier som undersökt påverkan av den svenska samtyckeslagen på
domstolsaktörers konstruktion av offerskap, vilket talar för denna studies relevans.
3. TEORI
I detta kapitel presenteras studiens teoretiska ramverk. Samtliga teorier används för att synliggöra konstruktioner. Kapitlet inleds med en diskussion om teorier kring offerskap för att sedan diskutera feministisk teori.
3.1 Teorier kring offerskap
Christie (1986) definierar det ideala offret som den person, eller kategori av personer, som när de väl drabbas av brott lättast får fullständig och legitim status som ett offer av samhället. Det ideala offret karaktäriseras av svaghet, skuldfrihet för såväl brottet som för att befinna sig på platsen där brottet ägde rum, samt ses som någon som utför en respektabel sysselsättning och saknar relation till förövaren (Christie 1986). Trots att det ideala offret är svagt, ska det fortfarande vara tillräckligt starkt för att ha försökt skydda sig mot utsatthet och kräva offerstatus (a.a.). Det ideala offret är beroende av, och konstruerar även, den ideala förövaren. Förövaren karaktäriseras i negativa motsatstermer till det ideala offret. För att dessa positioner, förövare och offer, ska ses som ideala krävs att de är markant åtskilda. Offer som även är förövare konstruerar ”dåliga offer”, och tvärtom (a.a.). Dessa föreställningar kring offer och förövare är specifikt tydliga när det kommer till våldtäktsmål (a.a.). Det ideala offret överensstämmer dock sällan med det verkliga offret (a.a.). Trots detta behandlas oftast, i såväl det sociala livet som inom forskning, förövare och brottsoffer som två helt separata kategorier (Litzén 2004). I verkligheten brukar det dock ske en rollblandning, vilket syftar på att kategorierna offer och förövare blandas (a.a.). Litzén lyfter till exempel fram hur socialt marginaliserade personer inte kan vara ideala
brottsoffer, just på grund av att gränserna mellan offer och förövare, god och ond, skyldig eller oskyldig, då flyter samman. Detta resulterar i att deras
brottsofferstatus inte står i fokus i varken den offentliga debatten eller i forskning.
Istället fokuseras det på andra aspekter av deras livssituation såsom kriminalitet eller destruktiv livssituation. När en sådan rollblandning sker blir det svårare att bli sedd som ett offer, samt att få juridisk offerstatus (Granström & Mannelqvist 2016). Detta kan vidare leda till “victim blaming”, som syftar på att offrets utsatthet förklaras med att dessa personer själva valt sin livssituation och därför själva är ansvariga för konsekvenserna (Litzén 2004). Det finns en tendens inom viktimologisk forskning att utgå från att de flesta brottsoffer reagerar på samma sätt. Detta bygger dock på stereotyper kring brottsoffers reaktioner, och stämmer dåligt överens med de varierande reaktioner brottsoffer uppvisar (a.a.). När personer inte lever upp till dessa förväntningar är det svårare för dem att erhålla status som “riktiga” offer. Teorierna kring det ideala offret och rollblandning
används i denna analys som ett verktyg för att synliggöra när stereotyper förekommer i konstruktionen av offerskap.
3.2 Feministisk teori
Vid nästintill alla typer av sexuellt våld är offret en kvinna och förövaren en man (BRÅ 2020a; BRÅ 2020b). För att kunna synliggöra och problematisera
brottstypens könsmönster anser författarna till den här studien att det krävs ett teoretiskt ramverk som belyser denna könsmaktsordning. Daly och Chesney-Lind (1988) argumenterar för nödvändigheten och fördelarna med att kombinera kriminologi med feministiska idéer och tankesätt, speciellt när det kommer till att förstå mäns våld mot kvinnor. Detta då mäns våld mot kvinnor speglar patriarkala strukturer. Att synliggöra våldets strukturella grund kan även bidra till att rättsliga representanter tar våldtäktsoffer på allvar, vilket historiskt sett inte varit fallet – speciellt när våldet ägt rum mellan bekanta (a.a.). Att kombinera kriminologi och feminism handlar inte enbart om att addera kvinnor till befintlig kriminologisk teori, eller att generalisera forskning som gjorts om män till kvinnor (a.a.). Därför har författarna till denna studie tagit utgångspunkt i tidigare forskning och teori som faktiskt bygger på kvinnors erfarenheter, och inte enbart sådan som
generaliserats till kvinnor.
Denna studie utgår från en socialkonstruktivistisk syn på kön och genus, där könskategorier såsom “man” och “kvinna” inte förstås som förutbestämda tillstånd utan som något som konstrueras genom ett görande (Connell & Pearse 2015). Detta görande skapar en genusordning i samhället, där det finns olika förväntningar och normer på personen baserat på ens plats i denna ordning.
Gemzøe (2014) beskriver vidare hur samhället är konstruerat utifrån en
genusdualism, utifrån dualismen ”man” och ”kvinna”. Dessa två grupper tillskrivs motsatta egenskaper, såsom objekt-subjekt, passiv-aktiv. Att avvika från denna dualism leder ofta till att personen blir socialt bestraffad (a.a.). Det bredare system som denna genusordning och dualism konstruerar benämns som patriarkatet, vilket syftar på samhällssystemet där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp (a.a.). Dessa normativa föreställningar gällande hur män och kvinnor bör agera återfinns även i rättsliga bedömningar av våldtäktsfall (Diesen m.fl.
2005). På grund av genusdualismen fokuseras det i sexualbrottsdomar enbart på kvinnans sexualvanor och sexualitet då män som aktiva sexuella subjekt inte går emot genusordningen (a.a.). Feministisk teori används i denna studie för att synliggöra när normativa föreställningar kring genus och kön inverkar på konstruktionen av offerskap.
4. METOD
I detta avsnitt presenteras först studiens material och urval. Sedan diskuteras Foucauldiansk diskursanalys som analysmetod och studiens komparativa tillvägagångssätt. Därefter diskuteras författarnas förförståelse. Avslutningsvis reflekteras kring etiska överväganden.
4.1 Material och urval
Materialet som använts i denna studie består av 20 domar från Hovrätten över Skåne och Blekinge, vilka hämtats från databasen JUNO. De sökord som använts för att hitta relevanta domar är “våldtäkt” och “Skåne och Blekinge”, samt
exkluderades ordet “barn”. I databasen är det även möjligt att välja rättsområde
och rättskällor, där straffrätt och praxis valts. I sökningen valdes att inte visa låst innehåll och sökningen sorterades efter “nyast först”. Då domarna som ska utgöra det empiriska underlaget ska representera några år innan respektive efter
införandet av den nya samtyckeslagen har en filtrering gjorts för att enbart inkludera domar från 2015–2021. Första sökningen gav 86 träffar vilket ansågs vara ett tillräckligt antal för att göra ett första urval av domar. För att få ett relativt slumpmässigt urval bestämdes det innan domarna granskades att välja ut den första, mellersta och sista domen i listan från respektive år. Om listan hade ett jämnt antal domar valdes den sista av de två mittersta.
De valda domarna uppfyllde följande inklusionskriterier: den tilltalade var en man över 18 år, brottstypen var våldtäkt eller grov våldtäkt, målsägande var en kvinna över 18 år och fallet hade tagits upp av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Om domen inte uppfyllde inklusionskriterierna valdes nästa dom i listan ut. Samtliga domar kontrollerades även utifrån när brottet skett för att säkerställa att de mål som valdes ut tillämpade sexualbrottslagstiftningen som den var utformad innan respektive efter den 1 juli 2018. Urvalsprocessen resulterade i fyra domar från 2021, tre från 2020 och tre från 2019. Sammanlagt valdes således tio domar efter införandet av samtyckeslagen. Samtliga brott hade skett åren 2018–2020.
Anledningen till att fyra domar från 2021 inkluderats är att urvalsprocessen upprepades då inte tillräckligt många domar återfanns i första urvalet. Samma urvalsprocess genomfördes för att samla in domar från innan införandet av den nya sexualbrottslagstiftningen. Detta resulterade i tre domar från 2018, tre från 2017, tre från 2016, en från 2015 och således sammanlagt tio domar innan införandet av samtyckeslagen. Samtliga brott hade skett åren 2014–2016.
Urvalsprocessen resulterade i totalt 20 domar och 644 sidor empiri. Analysen av domarna utgår dock primärt från hur offerskap konstrueras under domskälen, då det är här som domstolen motiverar sin bedömning (Granström 2006). Studien baseras på denna mängd domar då mättnad uppnåtts vid detta antal. Mättnad syftar på att ny data inte längre ger ny information samtidigt som
materialmängden på ett tillförlitligt och varierat sätt återspeglar det undersökta ämnet (Bryman 2018). Samtliga domar presenteras anonymiserade i Bilaga 1. I resultatet benämns domarna utifrån de anonymiserade koderna, för att värna berörda parters integritet (se 4.4 Etik).
Dokumentanalys har använts då denna studies syfte och metod tar sikte på att undersöka påverkan av samtyckeslagen på domstolars konstruktion av offerskap.
Analys av rättsligt material och domstolars tillämpning av lagen (rättspraxis) utgör då en värdefull källa (Granström 2006). Detta då det här framgår hur lagen har tolkats och tillämpats (a.a.). I relation till studiens syfte kan rättsligt material även ses som optimalt på grund av rättens centrala roll i konstruktionen av normalitet och avvikelse (a.a.). Dokumenten som analyserats har bedömts som autentiska, trovärdiga, representativa för studiens syfte samt tydliga och begripliga, enligt Brymans (2018) kriterier för bedömningen av dokumentens kvalitet.
4.2 Foucauldiansk diskursanalys
Denna studie syftar till att undersöka konstruktionen av offerskap i domstolar innan och efter införandet av samtyckeslagen. För att uppnå studiens syfte krävs en metod som synliggör underliggande faktorer som påverkar stigmatisering och legitimering av offerskap och som kan visa på förändring. Foucauldiansk
diskursanalys har använts då stigmatisering, acceptans och förändring är centralt i
denna analysform. Detta perspektiv har sin utgångspunkt i att språket inte förstås som neutralt eller som något som representerar en given verklighet. Att använda språket är istället en social aktivitet, där språket både konstrueras i en social kontext och konstruerar sociala fenomen (Bergström & Boréus 2012). Utifrån Foucault kan en diskurs förstås som meningsbildande processer och som “en praktik som frambringar en viss typ av yttranden” (a.a., sid. 358). Diskursen är således regelsystem för vad som kan sägas, hur och av vem. Med detta tillkommer även att diskurser fungerar som utestängningsmekanismer, genom att vissa
praktiker blir förbjudna eller inte möjliga (a.a.). Diskurser förstås även som dynamiska och föränderliga. Detta innebär att det alltid förekommer kamp kring meningsskapandet (a.a.). För Foucault är begreppet makt centralt i den diskursiva förståelsen. Makten förstås här som produktiv, och som någonting som finns överallt och specifikt i relationen mellan människor. Den diskursiva makten skapar möjligheter för vissa, och begränsningar för andra (a.a.).Foucauldianska diskursanalyser tenderar betona det sammanhållna och gemensamma i diskurser, samt förändringar när det kommer till vad som accepteras som sant (Bergström &
Boréus 2012). Det handlar alltså om att nå det som diskursen konstrueras kring och det som utgör diskursens gemensamma grund, samt vad som legitimeras (accepteras) som sanningar och det rätta i diskursen. Det handlar vidare om att finna förändringar av detta legitimerande. Då Foucault även menar att diskurser fungerar som utestängningsmekanismer (a.a.) ser författarna av den här studien även på vad som inte accepteras i diskursen, vad diskursen tar avstånd från eller vad som är frånvarande. Foucault presenterar dock inte preciserade tekniker för att genomföra diskursiv textanalys, varför denna studie utgår från Boréus (2015a;
2015b) exemplifiering kring hur en diskursanalys kan utföras i Foucaults anda.
För att nå det som är bärande i en diskurs menar Boréus (2015a) att en behöver se på det som underförstås, det som tas för givet utan att det explicit talas om. Detta görs praktiskt genom att granska olika påståenden och utsagor och fundera över vad som tas för givet (a.a.). Detta kan även synliggöra vad som accepteras och legitimeras i diskursen (a.a.). Då denna studies frågeställning syftar till att undersöka hur offerskap konstrueras av domstolsaktörer handlar det här om att kartlägga när texterna talar om offerskap och vilka föreställningar som är bärande utan att de explicit behöver argumenteras för. För att identifiera acceptans är det dock av vikt att även undersöka vad som explicit argumenteras för (a.a.). För att synliggöra hur diskurser fungerar som utestängningsmekanismer undersöks vad som trängs undan eller görs illegitimt (a.a.). Det är även av vikt att studera vilken aktör som står för att tränga undan något och på vilket sätt detta görs (a.a.).
Analytiskt studeras vad texten explicit tar avstånd från, men även vad som
indirekt görs illegitimt genom att något annat framställs som positivt (a.a.). För att kunna analysera om konstruktionen av offerskap har förändrats sedan införandet av samtyckeslagen, studeras diskursiva brott. Detta syftar på avgörande
förändringar för vad som accepteras som sant (Bergström & Boréus 2012).
4.2.1 Diskursivt tillvägagångssätt
Analysen inleddes med att författarna övergripande såg över de valda domarna för att få en uppfattning om domarnas struktur samt i vilka delar offerskap
diskuterades. Därefter inleddes den komparativa analysen genom att djupläsa samtliga domar innan lagändringen för att identifiera meningsbärande enheter utifrån det underförstådda, accepterade eller stigmatiserade. Dessa
meningsbärande enheter placerades i en analysmall, så att varje dom hade en motsvarande komprimerad mall. Därefter sammanfattades kärnan i de
meningsbärande enheter och de aktörer som i textutdraget konstruerade offerskap identifierades (se tabell 1). Samtliga analyser av domarna innan lagändringen slogs sedan samman och övergripande diskurser identifierades. Samma procedur upprepades sedan för domarna efter lagändringen. De identifierade diskurserna innan och efter lagändringen jämfördes sedan med fokus på likheter och skillnader. Diskurserna bearbetades sedan – vissa slogs samman, andra
exkluderades eller kodades om beroende på hur de relaterade till studiens syfte och frågeställning. Som framgår av tabell 1 kopplades de meningsbärande enheterna under analysens gång till relevanta begrepp från tidigare forskning och teori för att placera diskursen i en samhällelig kontext.
Tabell 1. Metodmässigt tillvägagångssätt
Vad underförstås (tas för givet utan att explicit uttalas)
Meningsbärande
enhet Sammanfatta
kärnan i det som underförstås
Vilken aktör tar något för
givet?
Relevanta begrepp teori/tidigare
forskning
Identifierad diskurs
Utestängningsmekanismer/stigmatisering och legitimering/acceptans
Meningsbärande
enhet Sammanfatta
kärnan i det som legitimeras/
stigmatiseras
Vilken aktör legitimerar/
stigmatiserar?
Relevanta begrepp teori/tidigare
forskning
Identifierad diskurs
Trots att det kan vara svårt att låsa fast och avgränsa en diskurs på grund av att diskurser är föränderliga är det analytiskt nödvändigt att avgränsa den diskurs som studeras (Winther Jørgensen & Phillips 2000). I denna studie följs därför
uppmaningen att se avgränsningen av diskursen som en analytisk operation, där avgränsningen avgörs strategiskt i förhållande till forskningens syfte (a.a.) För att praktiskt avgränsa en diskurs menar Boréus (2015b) att en ska ställa sig frågorna:
“Sättet att tala/skriva om vad?”, “Inom vilket sammanhang eller vilken
institution?” och “När?”. Analytiskt har diskursen i den aktuella studien därmed avgränsats till sättet att tala om offerskap i domstolsförhandlingar i våldtäktsmål mellan åren 2015–2021. Mer specifikt tre och ett halvt år innan och cirka tre år efter införandet av samtyckeslagen, i Hovrätten över Skåne och Blekinge.
4.3 Förförståelse
Förförståelse är de upplevelser, kunskaper och erfarenheter som forskarna besitter och som de tar med sig in i forskningen (Malterud 2014). Författarna till denna studie har olika akademiska bakgrunder inom såväl genusvetenskap, journalistik, psykologi som juridik. Detta kan tolkas som något positivt, då material analyseras och förstås utifrån olika utgångspunkter (a.a.). Problem kan dock förekomma om det uppstår oenighet om vems utgångspunkt som är den korrekta eller som ska vägas tyngst (a.a.). Detta har dock inte visat sig vara ett problem i denna studie, då författarna har varit transparenta kring sina förförståelser, och konsekvent
förankrat analysen i relevant forskning och teori. Författarna har ett stort intresse för feministiska frågor och en bakgrund inom aktivism, vilket påverkat såväl valet av ämne som studiens teoretiska och metodologiska ramverk. Detta anser
författarna bidrar till positiv förförståelse, vilket syftar på ett stort engagemang som kan tillföra styrka till studien (a.a.). Det finns dock även en risk att detta kan bidra till partiskhet (a.a.). Denna risk har hanterats genom att samtliga författare
har förhållit sig till samma analysmall och baserat tolkningar på tidigare forskning och teori.
4.4 Etik
Forskare bör göra allt de kan för att minimera risken för skada (fysisk såväl som psykisk, social, ekonomisk och miljömässig) på studiedeltagarna (Israel & Hay 2012). I den aktuella studien används endast sekundärdata i form av domar. Detta minskar integritetsintrånget då ingen våldsutsatt behöver återge ett övergrepp, vilket skulle kunna vara traumatiserande. Däremot kan det framkomma mycket känslig information i domarna. Domar är offentliga handlingar och tillgängliga för allmänheten. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är verkliga människor bakom varje rättsfall (Granström 2006). Personuppgifter ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och uppgifter som samlas in får enbart användas för forskningens uttalade ändamål (Vetenskapsrådet 2002). Domarna som
används som empiri i den här studien innehåller detaljerade och känsliga uppgifter kring hälsa och sexualliv. Även om delar av domarna är sekretessbelagda skulle inblandade kunna identifieras. För att skydda deras integritet har personuppgifter anonymiserats i så stor utsträckning som möjligt. Detta genom att författarna omgående avidentifierat materialet, så att personlig information inte kan knytas till specifika fall. Författarna har använt en gemensam kodnyckel där fallen döpts om till siffror. En nackdel med anonymisering av det här slaget är att resultaten kan bli svåra att kontrollera (Vetenskapsrådet 2017). Anonymisering för att säkerställa integriteten bedöms dock vara befogad i det här fallet. På grund av transparens kring studiens tillvägagångssätt kan en liknande studie genomföras ändå. För att upprätthålla konfidentialiteten, det vill säga undvika att uppgifterna får spridning och att obehöriga tar del av känsliga uppgifter (Vetenskapsrådet 2002; Vetenskapsrådet 2017), har materialet förvarats på lösenordsskyddade USB-minnen när det inte använts och på privata datorer som endast författarna haft tillgång till under tiden då materialet arbetats med. Under analysarbetet har datorerna varit frånkopplade internet. Materialet kommer inte att användas för annat än den aktuella studien och raderas efter publicering.
Samtidigt som användandet av sekundärdata minimerar graden av
integritetsintrång bör det noteras att personerna i det här fallet inte har getts möjlighet att samtycka till användandet av deras personliga information.
Samtycke ska ges vid forskning som hanterar identifierbara uppgifter om personer, det finns dock situationer då detta är olämpligt eller till och med omöjligt (Vetenskapsrådet 2017) och detta bedöms vara en sådan. Författarna till den här studien har valt att endast inkludera domar där parterna är över 18 år, då det kan vara särskilt känsligt att studera minderåriga och extra försiktighet bör då vidtas (Vetenskapsrådet 2002). Enligt Lagen om etikprövning av forskning som avser människor, 2003:460, gäller extra försiktighet rörande framförallt barn under 15 år. Författarna anser dock att det är relevant att utesluta samtliga minderåriga ur denna studie, då studiens syfte inte motiverar att personer som i lagens mening är minderåriga inkluderas. När analysen påbörjats konstaterades att i så gott som samtliga domar var målsägandens identitet sekretessbelagd. Extra vaksamhet krävdes således för att utesluta att minderåriga förekom i materialet.
Då inga uppgifter tydde på att minderåriga förekom, exkluderades ingen dom.
För forskning som utgår från feministisk teori finns några särskilda etiska
grundpelare (Ackerly & True 2008). Den första handlar om att vara medveten om kunskapens makt och hur en som forskare producerar kunskap (a.a.). Av studiens
syfte framgår att en förhoppning är att bidra till ny kunskap om ämnet. Författarna strävar därför efter att vara transparenta i vilka tolkningar som görs utifrån det studerade materialet och tydligt redovisa detta. Den andra punkten behandlar medvetenhet kring gränser och olikheter mellan forskare och forskningsobjekt, mellan olika discipliner och mellan olika forskare, samt hur detta kan påverka resultatet (Ackerly & True 2008). Studiens författare utgår från samma teoretiska ramverk. Därtill finns inga forskningsdeltagare mot vilka forskarnas
utgångspunkter riskerar skilja sig på ett sätt som inverkar på resultatet. Den tredje punkten handlar om maktrelationer och den fjärde om ens position som forskare (a.a.). Frågan om maktrelationer har inte utgjort något problem i den här studien, då inga direkta möten och därmed relationer uppstår mellan forskare och
forskningsobjekt. Det finns heller ingen uppenbar skillnad i maktpositioner mellan författarna och personerna som förekommer i materialet. När det gäller punkt fyra reflekterar författarna över sin egen position i 4.3 Förförståelse. Denna studie har med anledning av de känsliga personuppgifter som hanteras prövats av etikrådet för studentuppsatser vid Fakulteten för hälsa och samhälle, Malmö universitet. Etikrådet rekommenderar att källförteckning över domarna som används i studien anges i en separat lista (se Bilaga 2. Etikrådets utlåtande). En separat referenslista har gjorts tillgänglig för examinatorn, men har inte bifogats vid publicering. Detta för att begränsa spridningen av uppgifterna och bevara konfidentialiteten, i linje med etikrådets rekommendationer.
5. RESULTAT
I detta avsnitt presenteras fem identifierade diskurser som offerskap konstrueras kring. Studiens frågeställning syftar till att undersöka konstruktionen av offerskap av domstolsaktörer innan och efter införandet av samtyckeslagen. Varje avsnitt inleds med en diskussion kring förändringar som skett mellan perioderna, för att sedan diskutera likheter mellan de studerade perioderna. Avsnittet avslutas med en diskussion kring hur diskurserna är sammanlänkade. Diskurserna ska inte förstås som helt åtskilda men presenteras enskilt för tydlighetens skull.
5.1 Trovärdighetsdiskurs
Vikten av trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningar av målsägande och hennes utsaga genomsyrar samtliga domar före och efter införandet av
samtyckeslagen och bedöms utifrån riktlinjer och kriterier rekommenderade av Högsta domstolen. Trots att riktlinjerna för trovärdighets- och
tillförlitlighetsbedömningar är liknande såväl innan som efter lagändringen, har en diskursiv förändring skett genom att riktlinjerna nyanseras i en större utsträckning efter lagändringen. Nedan följer riktlinjerna för hov- och tingsrätten för att
bedöma trovärdighet och tillförlitlighet innan samtyckeslagen den 1 juli 2018:
“... beaktas främst sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser,
överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt.”(2017_1, sid. 6)
Som utläses av citatet ovan bedöms målsägandens trovärdighet utifrån hur hen berättar sin utsaga men även utifrån målsägandens beteenden i anslutning till det misstänkta övergreppet. Tillförlitligheten bedöms utifrån hur väl målsäganden utsaga uppfyller nämnda kriterier, men kan även påverkas av det ”allmänna intryck” målsäganden ger under förhandlingarna eller av andra icke-verbala faktorer. I rättens ögon lämnar det trovärdiga offret en utsaga som uppfyller kriterierna för tillförlitlighet och framstår genom sitt övriga beteende i anslutning till händelsen som trovärdig inför rätten. Information om vilka beteenden eller icke-verbala faktorer som anses trovärdiga hos ett våldtäktsoffer framkommer dock ej utan kan uppfattas vara underförstådda, både innan och efter
samtyckeslagen. Underförstått anses målsägande som inte uppfyller dessa kriterier mindre trovärdiga och deras offerskap legitimeras inte i samma utsträckning.
Nedan följer riktlinjerna för tillförlitlighet och trovärdighet från efter införandet av samtyckeslagen:
”… kriterier som kan vara behjälpliga vid bedömningen av utsagor [...] bl.a. att det förhållande att en utsaga är klar, lång och detaljrik ofta kan vara ett tecken på att den är sann men att det saknas egentligt stöd för att anse att konstantbrister (i
bemärkelsen att lägga till eller ta bort information) är ett kriterium på bristande tillförlitlighet. I våldtäktsmål bygger bevisningen, utöver parternas berättelser, inte sällan på att målsäganden efter har händelsen berättat om den för andra personer som hörs som vittnen. Även om dess uppgifter inte direkt tar sikte på den påstådda gärningen, kan de tillsammans med vittnets iakttagelser av målsägandens beteende och reaktioner efter händelsen utgöra ett indirekt stöd för målsägandens berättelse.“
(2019_2, sid. 11)
I riktlinjerna för bedömning av tillförlitlighet efter samtyckeslagen formuleras kriterierna för tillförlitlighet som att de ”kan vara behjälpliga” och att dessa kriterier ”ofta” kan vara tecken på att utsagan är sann. Genom att jämföra domarna innan och efter lagändringen blir det tydligt att domstolen tar avstånd från att konstansbrister skulle vara ett tecken på bristande tillförlitlighet, vilket innan lagändringen angivits som ett kriterium för att bedöma just trovärdighet och tillförlitlighet. Genom att addera detta förmedlar domstolen en bredare syn på trovärdiga målsägande än innan införandet av samtyckeslagen.
Trovärdighetsbegreppet breddas också genom att rätten tar avstånd från skuldbeläggande av offret. Detta förekommer innan lagändringen enbart i två fällande domar. Rätten tar då avstånd från att det skulle spela någon roll i bedömningen av skuldfrågan och trovärdigheten att målsäganden och tilltalade flörtat och skickat lättklädda bilder till varandra (2016_1). Rätten hävdar också att det finns en rimlig förklaring till att målsäganden inte ropat på hjälp eller försökt undkomma angreppet och att detta därmed inte ska hållas emot henne (2017_1).
En förändring som identifierats är att det efter lagändringen tas avstånd från att skuldbelägga offret i nästintill alla domar, i såväl friande som fällande. I en dom där våld och förekomsten av skador diskuteras är rätten tydlig med att betona att den nya samtyckeslagen inte kräver att våld ska ha förekommit för att gärningen ska bedömas som våldtäkt (2019_3). I domar där försvaret lyfter fram att
målsäganden inte kallat på hjälp eller försökt lämna platsen betonar rätten att detta inte gör att hennes trovärdighet kan ifrågasättas (2019_1; 2020_2; 2021_2).
Denna diskurs karaktäriseras vidare av ett uttalat skuldskifte från målsägande till tilltalad, vilket följande citat illustrerar:
“En person som mot sin vilja utsätts för ett sexuellt närmande har inte något ansvar för att säga nej eller för att på annat sätt uttrycka sin motvilja. En person som deltar
frivilligt i ett sexuellt umgänge behöver inte heller visa sin vilja till sexuellt umgänge” (2021_2, sid. 17)
I samma dom betonas även att passivitet kan vara ett uttryck för såväl frivilligt som ofrivilligt deltagande (2021_2). Det som tas avstånd från (att inte ropa på hjälp, att inte göra motstånd, att inte säga nej, att fokusera på offrets sexuella historia eller tidigare relation till den tilltalade) är föreställningar som begränsar och skapar stereotypa idéer om våldtäktsoffer. Resultatet i denna studie visar att utmanande av, och avståndstagande från, skuldbeläggande av offret sker i nästintill samtliga domar efter införandet av den nya lagen. Detta breddar och nyanserar vilka som kan inkluderas i kategorin ”offer”. Slutligen framgår det i denna diskurs att målsägandens trovärdighet även kan påverkas av hennes sociala positioner. I ett fall hade målsäganden bara bott i Sverige i några år och hon kunde inte svenska och behövde därför tolk under förhandlingarna:
”Därtill kan tilläggas att allt yttrats genom tolk, vilket förtar en del nyanser och yttringsuttryck (om än att tolkarna bedöms vara bland de allra skickligaste).
Bedömningen av hennes allmänna trovärdighet kan därför inte göras enbart med ledning av det allmänna intryck som hon har gett inför rätten” (2017_2, sid. 44)
I fallet ovan är det tydligt att målsäganden inte innehar en maktposition, och att det finns en risk för att hon ytterligare degraderas på grund av avsaknad av språkliga förutsättningar. Det blir här tydligt att målsägandes sociala positioner (såväl kön som etnicitet) samverkar i skapandet av hennes utsatthet och påverkar bedömningen av hennes trovärdighet. Likheten mellan de två studerade
perioderna är att trovärdighetsbedömningen av målsäganden fortsatt baseras på målsägandens beteende och reaktioner i anslutning till det misstänkta övergreppet, om än mer nyanserat efter lagändringen.
5.2 Känslodiskurs
Betoning på offrets känslomässiga reaktion på brottet är framträdande såväl innan som efter införandet av samtyckeslagen. Den diskursiva förändring som
identifieras mellan perioderna handlar om hur rätten bemöter förekomsten av starka känslor i friande domar. I friande domar innan lagändringen förminskas starka negativa känslor till något som målsäganden i efterhand upplevt som
“olustigt” (2016_2) eller att hon upplevt det som att hon varit med om något hon inte velat (2018_3). Efter lagändringen förekommer inte förminskande av detta slag vid friande domar, utan istället framgår det till exempel i en dom att: “frågan för rätten är inte om målsägande efter händelsen mått dåligt” (2021_4, sid. 10).
Domstolen tar därmed istället explicit avstånd från värdering av känslor. En annan identifierad skillnad är att rätten innan lagändringen lade vikt vid att “rätt” känslor också kunde väga upp för att offret inte agerade på “rätt” sätt under själva
våldtäkten, vilket följande citat exemplifierar: “Hon gjorde inte längre motstånd, men var hysteriskt ledsen och han kan inte på något sätt ha trott att hon ville ha sex med honom” (2015_1, sid. 9). Det faktum att målsäganden inte ropade på hjälp försvaras med att hon kände känslor av skam och upplevde situationen som pinsam (2017_1). Att på detta sätt kompensera för “fel” reaktion vid
brottstillfället genom att lyfta offrets starka negativa känslor förekom inte efter lagändringen. Innan lagändringen används offrets starka känslor för att
kompensera för att inte tillräckligt mycket motstånd gjorts och för att försvara offret mot sådant som kan vara till hennes nackdel.
I domarna är starka negativa emotioner dock inte alltid till målsägandens fördel, utan målsäganden som är “lagom” legitimeras och offerskap konstrueras därmed kring förmågan att vara balanserad. Ett legitimt och trovärdigt offer förväntas återge händelsen på rätt sätt i rättssalen. En viss skillnad har identifierats mellan de undersökta perioderna. Innan lagändringen går det att läsa att målsäganden inför rätten “pendlar mellan å ena sidan en iver att få ur sig känslor av ilska och sorg och å andra sidan någon form av uppgivenhet” (2017_2, sid. 40). I samma dom framgår dock också “att ha en i alla delar likartad berättelse skulle närmast kunna ses som ett tecken på något inövat och således tala mot att uppgifterna som lämnats är riktiga” (2017_2, sid. 42). Detta illustrerar tydligt svårigheterna med att vara ett offer på rättens villkor. Motsättningar av detta slag, att visa rätt nivå av känslor men samtidigt inte ha en berättelse som låter inövad, har inte identifierats efter lagändringen.
Likheten mellan de två studerade perioderna är att det i nästintill samtliga domar sker legitimering och konstruktion av offerskap kring negativa emotionella
reaktioner på utsattheten. Såväl innan som efter lagändringen betonas vikten av att visa upp “rätt” känslor efter brottet. Det legitima offret beskrivs genomgående med ord som uppskärrad, nedstämd, ledsen, panikslagen, uppriven och
känslomässigt förstörd. I majoriteten av domarna såväl innan som efter
lagändringen lyfts det faktum att offret gråtit och mått dåligt en längre tid efter händelsen fram som ett bevis på hennes offerskap. Känslor av äckel, skam och förnedring hos offret legitimerar vidare dennes utsatthet. De negativa rätta emotionella reaktionerna legitimeras ytterligare om de visats utåt och uppfattats av utomstående så att andra kan vittna om hur händelsen förändrat målsäganden.
En annan identifierad likhet mellan perioderna är att målsäganden som visar rätt mängd känslor lättare legitimeras som offer. I en dom innan lagändringen framgår det att målsäganden “varit angelägen om att inte överdriva eller att uttala sig om sådant som hon inte är säker på” (2015_1, sid. 13). Det legitima offret ska även på ett “naturligt sätt” kunna återge vad som skett (2016_3) och även kunna återge händelsen “spontant” (2019_1). Även när målsägande haft starka känslor förväntas hon i rätten kunna hålla tillbaka dessa, vilket exemplifieras i följande citat: “Målsägande har också, på sitt behärskade sätt, förklarat att hon var
förskräckligt rädd” (2018_1, sid. 11). I domarna ovan blir denna balans tydlig, då målsäganden förväntas vara behärskad samt inte överdriva, men samtidigt berätta om sin utsatthet och upplevelser av att vara bland annat förskräckligt rädd. Det går därmed att skönja att motsatta krav ställs på offret då starka känslor ska förekomma, men återgivandet av våldtäkten ska vara återhållsamt och kontrollerat.
5.3 Beteendediskurs
Målsägandens beteenden i anslutning till det misstänkta övergreppet värderas genomgående i domarna och bidrar till en legitimering eller stigmatisering av offerskapet. En förändring går dock att se efter införandet av samtyckeslagen, genom att fler beteenden än innan legitimeras. Se nedan citat:
”Vad som hände under kvällen har självfallet ingen direkt bäring på det som åtalet gäller; dvs. om samlaget ägde rum med eller utan [målsägandens] samtycke [...] Det finns ingen mall för hur personer, som utsätts för sexuella övergrepp, reagerar och det är dessutom ett känt faktum att sådana övergrepp kan leda till tillstånd av orörlighet under tillgreppet” (2020_1, sid. 18–19)
Rätten förtydligar därmed också att bedömningen av samtycke inte ska påverkas av offrets beteende innan det misstänkta övergreppet. Förtydligande av detta slag förekommer oftare efter samtyckeslagens införande. Att legitimera offerskap utifrån offrets beteende under övergreppet förekommer dock såväl innan som efter lagändringen, vilket exemplifieras i citatet: ”Av målsägandens uppgifter framgår att hon sade att hon inte ville och att hon försökte göra motstånd.
Gärningen är att bedöma som sexuellt tvång” (2015_1, sid. 15). Offerskap
konstrueras därmed kring att göra fysiskt motstånd och verbalt uttrycka att en inte samtycker. Diskursen karaktäriseras vidare av att vissa beteenden är att förvänta av våldtäktsoffer. Offer förväntas aktivt försöka undkomma övergreppet och de som inte gör det ifrågasätts och stigmatiseras, vilket följande citat illustrerar: ”Det kan också i förstone framstå som egendomligt att målsäganden inte ropade på hjälp eller på annat sätt försökte undkomma det påstådda angreppet” (2017_1, sid.
10). Implicit bär offer därmed ett ansvar att undkomma övergreppet. Enligt citaten ovan anses våldtäktsoffer som gjort fysiskt motstånd mindre klandervärda medan offer som inte gjort motstånd stigmatiseras och ifrågasätts.
Om målsäganden bedöms ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation värderas dock inte beteendet på samma sätt som ovan. Detta förekommer såväl innan som efter samtyckeslagen, trots att den nya lagen inte längre har detta som rekvisit för att händelsen ska betraktas som våldtäkt. Enligt 6 kapitlet 1§ andra stycket i Brottsbalken bedöms en person befinna sig i en särskilt utsatt situation om hen helt eller delvis saknar möjligheter att freda sin sexuella integritet. Nedan resonerar domstolen kring om målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation vid övergreppet:
”[Målsägande] var höggradigt berusad och somnade på en soffa. [Målsägandens]
tillstånd […] kan utan tvekan betecknas som att hon befann sig i en särskilt utsatt situation […] målsäganden befann sig i en särskilt utsatt situation när de sexuella handlingarna utfördes och därmed inte kunde samtycka” (2018_2, sid. 16) Målsäganden anses ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation på grund av berusning och sömn och offerskapet legitimeras. I de fall där målsäganden inte bedöms ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation lyfts målsägandes alkohol- eller drogpåverkan i anslutning till det misstänkta övergreppet istället på ett stigmatiserande sätt. Detta förekommer såväl innan som efter samtyckeslagen. I en dom visar analysresultaten att målsäganden ej var drogpåverkad under den aktuella kvällen vilket stödjer hennes uppgifter, samtidigt framkommer: ”På ljudinspelningar som under den aktuella natten gjorts med målsägandens telefon hörs målsäganden flera gånger tala om något som tyder på att hon inhandlat och avsåg att bruka narkotika” (2015_1, sid. 14). Relevansen och syftet med att lyfta denna spekulation kring offrets drogpåverkan trots analysresultatet framkommer inte. Information om offrens alkoholpåverkan under kvällen lyfts även utan att relevansen av denna information förklaras: ”[målsäganden och vittne] hade druckit tre eller fyra drinkar innan de begav sig till stället” (2018_3, sid. 5).
Formuleringar som implicit stigmatiserar målsäganden på grund av
alkoholpåverkan förekommer också: ”Det har i och för sig framkommit att hon var berusad vid tillfället, men det har inte framkommit något som talar för att hon helt skulle missuppfattat situationen på grund av detta” (2021_1, sid. 17). Utifrån domstolens formulering underförstås att alkoholpåverkade våldtäktsoffer kan missuppfatta situationen, vilket kan öka stigmatisering och skuldbeläggning av målsägande.
5.4 Förövardiskurs
I flera fall bedöms målsägandens trovärdighet utifrån vilket intryck den tilltalade ger. En diskursiv förändring tycks dock ha skett då detta främst förekommer innan lagändringen. I företrädesvis fällande domar framställs målsäganden och den tilltalade som kontraster till varandra, till målsägandens fördel. Offerskapet konstrueras då i relation till förövarens ”dåliga karaktär”, vilket blir särskilt tydligt i en dom där den tilltalade döms för vad som beskrivs som “en brutalt utförd överfallsvåldtäkt”:
”[Vittne] har berättat att den tilltalade en kort stund efter den tidpunkt då våldtäkten enligt målsäganden ägt rum kommit hem berusad till sin bostad [...] och för sig själv skrikit vulgära tillmälen riktade mot kvinnor […] vad hon berättat om den tilltalades yttrande är väl förenligt med att han just våldtagit en kvinna, även om yttrandena i sig inte ger något direkt stöd för att så varit fallet” (2016_3, sid. 5)
Tidigare i domen har även påpekats att den tilltalade tidigare misshandlat målsäganden. Det underförstås att de har en dålig relation och den tilltalade framställs redan från början som klandervärd och våldsam. I citatet ovan påpekas att den tilltalade är berusad, som för att ytterligare betona hans dåliga karaktär.
Därmed framträder en bild av det goda offret kontra den onda förövaren. Därtill beskrivs den tilltalade som högljudd och vulgär, vilket tolkas som väl förenligt med att han just har våldtagit en kvinna. Noteras bör att domstolen gör en viss nyansering i slutet av citatet. Det förekommer även exempel på det omvända, då målsäganden diskrediteras till följd av att den tilltalades positiva egenskaper framhävs. I en friande dom framställs den tilltalade som skötsam och snäll, genom att han vid tillfället var nykter och skjutsade hem målsäganden (2021_4). I
kontrast till detta ställs målsäganden, som varit berusad och framstår ha deltagit frivilligt och sedan ångrat sig (a.a.). När offerskap konstrueras i relation till förövaren, såväl innan som efter samtyckeslagen, framkommer även resonemang kring sannolikheten för att målsäganden ska ha framfört falska
våldtäktsanklagelser mot den tilltalade. Även om samtliga av dessa domar
förkastar att målsäganden falskeligen skulle ha anklagat den tilltalade, inger själva bemötandet av falska våldtäktsanklagelser ett implicit stigmatiserande av
våldtäktsoffer, vilket följande citat exemplifierar:
”[målsägande] och [tilltalad] kände inte varandra och hade inte träffats före
händelsen. Det rör sig alltså om två personer som är obekanta för varandra. Vare sig målsäganden eller [tilltalad] har berättat att det skulle finnas någon ovänskap mellan dem som skulle ge henne anledning att felaktigt påstå att [tilltalad] våldtagit henne”
(2020_2, sid. 16–17)
Utifrån domstolens resonerande och slutsatser i citatet ovan kan det uppfattas som att risken för falska våldtäktsanklagelser minskar om offer och förövare är okända för varandra. Målsägande som känner den tilltalade anses implicit ha större benägenhet att felaktigt anklaga hen för våldtäkt och därmed stigmatiseras dessa offer mer. Ovan citat antyder att kvinnor framför falska våldtäktsanklagelser när de ångrar ett sexuellt umgänge eller vill utföra en hämndaktion.
I denna diskurs framträder även maktaspekter. Målsäganden kan sägas ha ett maktunderläge i rättssalen redan från början, vilket framkommer med all tydlighet i citatet: ”Huvudregeln innebär att den tilltalades uppgifter ska godtas” (2018_2, sid. 17), samt ”…när den tilltalade och målsäganden i avgörande delar lämnat oförenliga uppgifter, blir bedömningen av målsägandens trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter av avgörande betydelse” (2016_1, sid. 10).
